Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Syvbloggen

Kvalién på sjösättningen av nya lagförslag för skolan, påverkar kvalitén inom kärnuppdragen.

Till skolans uppdrag hör att utveckla kunskaper och förmågor hos elever, för att förbereda dem för framtidens både fortsatta skolgång och vuxenliv - och det även kopplat till området yrkeslivet. Huvudfrågan till det blir då: Hur gör man det på bästa sätt?


Kring den frågan finns många svar och många diskussioner - och just nu även nya lagförslag och idéer.


Parallellt är det ett faktum att för Sveriges skolpersonal har det under de senaste åren kommit till en rad nya arbetsuppgifter (exempelvis utvecklingsarbetet kring nyanlända elever, arbete med olika digitala plattformar för dokumentation, en ökad psykisk ohälsa hos en andel av våra skolelever som skapar konsekvenser kopplat till skolgången, samt det komplexa arbetet med elever med social problematik etc.). Olika tillagda arbetsuppgifter måste alltsomoftast ske inom befintlig organisation, alltså utan att det tillsätts resurser: Då är det en viktig fråga, vad som kan tas bort bland de befintliga arbetsuppgifterna /alternativt vad kan göras annorlunda (vad kan det minskas ned på, inom övriga områden i yrkesuppdraget)?


Att ta ta sig an nya arbetsområden och då kunna utföra ytterligare yrkesuppdrag inom sin tjänst, samtidigt som man försöker bibehålla kvalitén på redan befintliga arbetsuppgifter, har blivit en av de största arbetsmiljöfrågorna för skolpersonal i dagens skola.


Samtidigt kommer larmrapporter om lärarbristen och bristen på utbildade studie- och yrkesvägledare, både nu och i framtiden. Jag arbetar som syv vid grundskolan och det är flera år sedan jag hade någon elev som hade lärare eller syv som något drömyrke - och vad säger det om den allmänna bilden av dagens skola? Det är något som alla berörda bör titta närmare på!

I Sverige löser man lärarbristen provisoriskt med att ta in obehöriga och vad det gäller syv så är det en yrkeskategori som inte kräver behörighet för anställning (obehöriga kan anställas ett år i taget). Samtidigt ska självklart kvalitén på utbildningen och studie- och yrkesvägledningen höjas i den svenska skolan - ja, det är viktigt att skolan hela tiden utvecklas och det utifrån samhällets och individernas behov.

Ska Sveriges skolelever undervisas och vägledas av obehöriga? Det är en fråga att fundera på, då man parallellt med det viktiga utvecklingsarbetet för skolan, saknar behörig personal.


Då det kommer till skolans vägledning, florerar nu en mängd förslag och modeller för olika utvecklingsområden: Det är viktigt att området syv utvecklas inom skolan, då vi har ett samhälle som har utvecklats mot att det är många olika viktiga val eleverna ska göra inför deras framtid. För det behöver de få utveckla en valkompetens. En valkompetens innefattar kunskaper inom olika områden (och där ingår jämförelser mellan olika alternativ), men även en träning inom processen för hur man gör då man väljer och där ingår även de viktiga informationsområdena: Vilka val är det som ska göras (och när och varför) och vad finns det då att välja av: Hur ser valalternativen ut? Där ingår även konsekvensutfall, men även analyser av utvecklingsalternativ kopplat till möjligheter. Det krävs alltså en hel del olika kunskaper för att en individ ska kunna göra, ett för dem på ett individuellt plan, bra val.


I diskussioner som rör området syv i skolan, med dess nya lagförslag som presenteras i den nya syvrapporten SOU 2019:4, får man inte glömma att se över hur de aktuella lagförslagen och utvecklingsbitarna kan genomföras rent praktiskt.


Sveriges studie- och yrkesvägledare kan arbeta under helt olika premisser vad det gäller t.ex. elevantal. Att studie- och yrkesvägledare som har färre elever i sin tjänst hinner arbeta med- och inom fler områdesbitar per elev, det är ju självklart - samtidigt som andra studie- och yrkesvägledare som har ett alltför högt elevantal i förhållande till tjänst, kan ha full sjå med att få det att gå i hop med "bara" vägledningen och gymnasievalet och allt det som där inom kan tillhöra.


Sveriges skolelever kan ha väldigt olika tillgång till studie- och yrkesvägledning under deras skoltid. Oacceptabelt olika. Det är t.o.m. så att det finns alltför många elever som inte får den studie- och yrkesvägledning de behöver - och har rätt till, då lagtexter och regelverk kring det som rör skolans studie- och yrkesvägledning är luddiga och dessutom alltför tolkningsbara.


Inom skolan och utbildningssektorn är utvecklingsarbetet en viktig del i att matcha samhällets krav på kunskaper och förmågor som både ställs - och kommer att ställas - på dagens skolelever. Därför är det ett viktigt område inom hela vårt utbildningssystem:

Skolan är viktig för samhället - och för samhällets utveckling: Därför måste det satsas på skolan!


Inom skolan finns pionjärer som jobbar för- och med skolutveckling på många olika plan. Det finns lärare och studievägledare i framkant som provar på - och även utvecklar - nya arbetssätt. Det handlar oftast då om ett enormt personligt engagemang, som man förstår även tar av deras privata tid. Jag följer t.ex. en del Instagramkonton av både syare och lärare, som på egna initiativ provar på olika modeller som rör pedagogisk utveckling, vilket då gagnar eleverna och skolan- och då i nästa steg samhället.

Sedan finns tjänstemän inom olika sektorer och på olika nivåer som arbetar med skolutvecklingsfrågor inom olika områden. De arbetar med att analysera nuläge, omvärlds- och utvecklingsbehov och ringar in utvecklingsområden. Det tillhör dock inte deras huvuduppgift att säkerställa för hur förslagen kan sjösättas som en fungerande skolverksamhet. - mer att analysera det. Det ligger ytterst på huvudmännen som, om förslagen går igenom, får det som uppdrag utifrån politiska beslut.

Sedan har vi de berörda fackliga organisationerna som får chansen att skriva remissvar i ärendegången kring nya lagförslag: Hur kan nya lagförslag komma att realiseras i praktiken - och av vem? Och där är det en rad viktiga faktorer som spelar in, där området resurser tillhör en av de viktigaste punkterna att titta närmare på.


Tyvärr kan lagförslag som teoretiskt kan påvisa en stor nytta och ett stort värde, i praktiken fallera på att resurser saknas. Det är också vad som kan hända om nya lagförslag sjösätts, utan att någon djupare konsekvensananalys görs för hur det nya lagförslaget kan komma att påverka de berörda om inte resurser säkerställs. Nu förstår nog de som är mer insatta, att jag bl.a. tänker på den nya lagen om obligatoriska prao för åk 8 och 9.


Ja, ett konkret exempel på dålig organisation på alltför många håll, är den nya lagen om obligatorisk prao för åk 8 och 9, som kom att gälla från juli 2018. Den sjösattes alldeles för fort, då det kommer till alltför många skolors möjligheter att följa lagen - och det är ju det skolan ska göra: Följa lagen.

I lagen finns krav om att huvudmannen/skolan ansvarar för upprättande praoplatsbank, så det finns praoplatser till alla elever: Men vem ska upprätta den - och när och hur? Det har nu i alltför många kommuner helt lagts på den enskilda skolpersonalen. Nu jobbar jag vid en högstadieskola som aldrig hade tagit bort högstadiets prao, vilket många högstadieskolor ute i landet hade gjort, då praoplatser inte räckte till alla elever och det blev då en högst odemokratisk skolverksamhet utifrån det. Skolan jag arbetar vid löste det med att elever själva ordnade praoplats och så ordnade skolan alternativa spår för de elever som inte fick någon praoplats - ej heller med skolpersonalens hjälp. Där kunde studiebesök ingå. Men det får inte ingå i en obligatorisk prao (undantag "synnerliga skäl" kopplat till elever på ett individuellt plan). För en skola av den storlek jag jobbar vid som ensam syv, som har ca 500 elever, ska ca 340 praoplatser om en vecka var ordnas per läsår för åk 8's och 9's elever. (Alternativt ska yrkeslärare vid yrkesprogram vid gymnasieskolan ta ansvar för högstadieelever ute på yrkesprogramprao, i de fall en arbetsplatsbaserad praoplats inte kan ordnas - och det var ju inte en så välgenomtänkt tanke, då det kommer till aktuella yrkeslärares ansvar för sina egna elevers undervisning och det kanske i säkerhetsklassade lokaler med avancerad maskinutrustning).

Att skolan har sin dagliga verksamhet med sina kärnuppdrag och elevärenden, det är ett faktum - och de skolor där det har pålagts skolans ordinarie personal att utan extra resurser i form av tid, vaska fram ett stort antal praoplatser "från rockärmen" till en fungerande praoplatsbank , de kan ha problem med att ordna det. Jag har talat med feriepraktiksamordnare som administrerar och ansvarar för s.k. "kommunsommarjobb" , de arbetar ju utifrån färdiga platsbanker med ansökningsförfarande i dataprogram- och det är ganska mycket "pyssel" kring det: Där bör man titta på den tid det tar en tjänst i anspråk att administrera den verksamheten, som på många sätt kan likna den obligatoriska praon i fråga om regelverk med krav på handledare och ungdomar ute på arbetsplats.

Gävle har en lättöverskådlig sida (klicka för mer information) om deras obligatoriska prao för grundskolan. Sidan innefattar det som behövs för att den obligatoriska praon ska fungera.

Jag har ägnat mig åt en liten rundringning till olika syvkollegor i olika kommuner, för att få veta mer om hur lagen om obligatorisk prao nu fungerar, sedan lagen trädde i kraft - och svaret blir tyvärr oftast det samma: Praon fungerar utifrån lagens regelverk, främst i de än så länge alltför få kommuner som har upprättat en praoplatsbank (såsom Gävle) genom en praoplatssamordnare - alltså någon som har det yrkesuppdraget i sin tjänst och då har tiden för det. Nu gör de flesta skolor så att elever själva/deras v-havare ordnar plats inför deras prao - och det sker ju då ofta utifrån egna kontakter och tyvärr då ofta även inom redan kända miljöer: Den gamla låg- och mellanstadieskolan är populär som praoplats, men även att göra prao med- och hos en nära släkting: Och det blir ju inte någon demokratisk skolverksamhet, då det hänger på att eleverna själva ska ordna plats. Inte blir det då heller någon vidare bredd angående elevernas kunskaper om yrken och branscher utanför befintliga referensramar, som ju var ett av syftena med att införa obligatorisk prao, vid sidan av att få en inblick i arbetslivet.

Det är ett konstaterande att nya lagen om obligatorisk prao vid alltför många skolor inte fungerar såsom det är tänkt utifrån lagtexten. Varför uppmärksammar- och lyssnar inte de styrande på de signaler som ges, där dessa missförhållanden förekommer?


Det talas nu även mycket av värdet av de vägledningskopplade inslagen från tidigare ålder - och ja, det är ett viktigt skoluppdrag, inte minst då det kommer till de normkritiska bitarna och ett utvecklande av omvärldstankar i förhållande till det egna jaget under grundskolans alla år. Men hur implementeras nya arbetssätt, med vägledning från tidigare år, där syv kan ha handledarrroller? Som läget ser ut i dag för många syvare, så är de p.g.a. ett högt antal elever i sin tjänst, fast vid sin/sina hemskolor (alla skolor är inte F-9-skolor) med dess elever och dess behov och de löpande arbetsuppgifterna. Åter igen måste alla ha klart för sig att även det är ett utvecklingsområde där tiden, eller en omdrigering av befintlig arbetstid, blir avgörande för kvalitén inom området. Och ska lärare involveras behöver de få utbildning inom området - och då även tiden för det.


Vi har också det nya lagförslaget om "syv på schemat" i syvrapporten SOU 2019:4 (i rapporten benämnd som "Framtidsval" och vars schematid ska tas från Elevens Val-tiden om 80 timmar under högstadiet). I förslaget är det syv som ska undervisa i ämnet och då kommer viktiga följdfrågor som inte kan förbises. SKL bedömer att ca 450 nyanställningar av studie- och yrkesvägledare måste göras - BRA - men var finns de? Det är ett lagförslag kräver sina resurser, inte minst vid studie- och yrkesvägledareprogrammet och dess ansvariga lärosäten (och som kanske måste bli fler).

Ja, det råder en stor brist på utbildade syvare och där har då diskussioner om "snabbspår" för att utbilda nya syvare kommit upp. Då uppkommer ju den viktiga följdfrågan om vad som kan menas med "snabbspår"? De enda "snabbspår" som bör antas som relevanta, är att de är kopplade till de aktuella lärosätena som är ansvariga för studie- och yrkesvägledarprogrammet, såsom de utbildningsspår Umeå Universitet har gett: De har erbjudit påbyggnadsutbildningar för att nå syvbehörighet för lärare och socionomer. Till det kommer valideringar av utländsk examina - och de bedöms av UHR. Sedan kan man även gå den vägen som med "Lärarlyftet"; att de som innehar en syv-anställning men är obehörig, erbjuds utbildning för att nå behörighet. Något annat kan ju inte accepteras - för vem vill i så fall söka till studie- och yrkesvägledarprogrammet på 180 högskolepoäng? Sedan är det en viktig del i dessa diskussioner, vem som ska göra vad: Som exempel behövs ju inte en högskoleexamen för att organisera och administrera och samordna praktikplatser. Däremot blir det märkligt att tumma på regeln om behörighet då det kommer till elevernas undervisning och vägledning.

Som en summering kan vi konstatera att i flödet av utvecklingsområden för skolan, där är det lätt att tappa huvudet angående de olika professionernas kärnuppdrag:

Man måste titta på lärarnas premisser för deras undervisning, utbildning som ska leda till bildning inom olika områden - kontra "det övriga" i form av det svällande administrativa arbetet, men även praktiskt förekommande arbetsuppgifter vid en skola, i form av matvakt, städansvar - och ja, på vissa håll även praoplatsanskaftning etc.: Det gäller att man kan sovra i allt detta "övriga" - DÅ skulle förutsättningarna för utvecklandet av ett större samarbete olika skolprofessioner emellan kunna utvecklas på ett mer gynnsamt sätt: Drömmen om hur området syv skulle kunna integreras in i alla olika skolämnen i lärarnas undervisning skulle kunna utveckla sig till någonting riktigt bra, istället för, som det nya lagförslaget säger, att syv, som inte har utbildning med fokus just mot att undervisa, ska bli undervisande lärare i ett eget ämne.


Då det kommer till skolans studie- och yrkesvägledare så talas det alltför lite om styrkan i de professionella individuella vägledningssamtalen, vad de betyder för eleverna på ett individuellt plan (och det som eleverna vill ha mer av i utvärderingar jag har varit med att göra). Det verkar helt ha tappat sin status i de mer allmänna diskussionerna. Det kan bero på att det sker bakom lykta dörrar - och det som sker bakom lykta dörrar har i dag inte samma status som det som sker på mer synliga nivåer.


Skolan är nu i behov av att återinföra de sedan förr förekommande SSA-sekreterarna (de finns kvar i vissa kommuner). Kanske vi behöver en ny yrkeskategori som är kopplad till skolan: Yrket kunde få yrkestiteln Arbetsmarknadskordinator eller något liknande (kanske ett utvecklingsområde för t.ex. personer som arbetat vid AF och nu blivit varslade, då AF läggs ned - det blir ju för samhället då en omstrukturering av resurser). Till deras yrkesuppdrag skulle administration av prao och upprättandet av praoplatsbanker ingå, samt det viktiga arbetet för samverkan mellan skola och arbetsliv, vilket krävs för att bl.a den obligatorisk praon ska fungera som en bra och givande skolverksamhet; för eleverna, skolpersonalen och de arbetsplatser som vill- och har möjlighet - att erbjuda praoplatser till grundskoleelever. Om obligatorisk prao ska fungera måste den vara en organiserad skolverksamhet som ger våra elever inblick i arbetslivet och dess olika yrkesområden - och det på ett demokratiskt plan, med tillgång till fungerande platsbanker för alla, oavsett egna kontakter. Handledare ute på arbetsplatser som tar emot unga högstadieungdomar på prao behöver också garanteras ett stöd för det och även utbildning och förberedelse.


I alltför många viktiga diskussioner som rör just skolan, så blandas lätt viktiga saker i hop: Om någon lyfter frågor som rör hur något ytterligare ska rymmas inom befintlig arbetstid i samband med sjösättningar av nya skollagar och uppdrag (eller vad som då kan göras annorlunda, tas bort) - då kan det tyvärr missuppfattas som att dessa personer inte är utvecklingsbenägna. Och det blir ju mycket märkligt, för det är ju egentligen precis tvärt om: Det är ju just dessa viktiga frågor som blir avgörande för hur nya arbetsmodeller och verksamheter i ett yrkesuppdrag kan komma att fungera i praktiken! Och all forskning, allt utvecklingsarbete och alla de goda idéerna som har ringats in som områden som är viktiga att utveckla, kan då lätt omvandlas till "elefanten i rummet": Det blir till något stort som finns runt omkring oss som arbetar i skolan - men som man inte talar om på ett konstruktivt sätt: Vi bara konstaterar att vissa lagförslag kan kräva ytterligare resurser för att de ska kunna genomföras. Det för att bibehålla kvalitén i de redan befintliga arbetsuppgifterna som vi är ålagda att ansvara för och utföra. Det är dessa diskussioner jag efterlyser mer av i debatterna!


Syv

/Jenny Ivarsson, Studie- och yrkesvägledare vid grundskolan i Kalix och rep. för Lärarförbundets Refernesorgan för syv.

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här