Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Syvbloggen

I skolans upptagna värld - med sina viktiga och även nya tillagda arbetsuppgifter

Dagens skolelever ska vidare i livet från den plattform skolan ger. En bra och fungerande skola är viktigt för ett bra och fungerande samhälle: Därför är det viktigt att kompetensförsörjningen för framtidens lärare och syv säkerställs, vilket man bäst gör genom att erbjuda bra arbetsvillkor!

En översnöad cykel står lutad mot en skolvägg till högstadieskolan jag arbetar vid som studie- och yrkesvägledare. Plötsligt kom jag att fundera över detta på ett mer metaforiskt plan: Denna cykel är inte just användbar här i Norrbotten för tillfället - och inte heller den närmaste tiden framöver, då snön just nu vräker ned här och vintern den är lång. Samtidigt kommer en dag då ägaren av denna cykel kommer att ha stor glädje av att ha en fin cykel – men det ligger ju i framtiden…

Manhemsskolan Kalix. Foto Jenny Ivarsson.


Det är en av utbildningssystemets stora utmaningar: Att få våra skolelever att förstå varför- , var- och när de har nytta av de kunskaper de ska lära sig inom de olika ämnena i skolan. Däri ligger även en ganska så snurrande karusell med både nystarter och omstarter - och även ett påläggande av diverse nya arbetsuppgifter, som skolans olika professioner är inblandade i utifrån våra olika yrkesuppdrag.


För oss studie- och yrkesvägledare handlar det bl.a. om de viktiga samtalen vi har med alla elever vid skolan vi arbetar vid. Och de individer som inte är behöriga, eller riskerar att inte bli behöriga för en antagning till högre studier och/eller en etablering på arbetsmarknaden, de behöver extra stöd inför sina vägar vidare, vilket kräver sin extra planering på ett mer individuellt plan: Då är det viktigt att vi har den tid som krävs för detta.

För grundskolans syvare handlar det bl.a om ett extra fokus på de elever som riskerar att inte bli behöriga inför en gymnasieantagning till ett nationellt program - parallellt med att vi måste säkerställa att alla elever får sitt behov av vägledning tillfredställt, för att på så sätt få ned andelen felval, som har en stor både personlig kostnad samt en stor samhällskostnad. (Olika felval i sig kan dock aldrig helt undvikas, då olika sorters omval även utgår från andra faktorer än vägledning, det är viktigt att komma i håg. Olika regelverk kan i sig ge en sömsmån som bereder för olika sorters omval.)

För gymnasieskolans syvare handlar det om, vid sidan av det löpande arbetet med alla elever, att ha ett extra fokus på de elever som av olika anledningar inte följer sin studieplan och då riskerar att inte få ut ett fullvärdigt slutbetyg från ett nationellt program vid gymnasieskolan (de kanske t.o.m är på väg att hoppa av sina studier och andelen avhopp är en dyrbar historia för alla inblandade, på flera plan). Alltför många elever kan också komma att vilja byta program då de redan har påbörjat ett gymnasieprogram, vilket också är ett stort resursslöseri utifrån en rad olika aspekter.

Inom komvux, Folkhögskolorna och högre studier handlar det ofta om i individer som av olika anledningar, mer- eller mindre komplexa, inte har kunnat slutföra tidigare studier. I slutändan handlar det om frågor som rör både samhällets allmänna- och individers personliga resurser: Det handlar ofta om individer som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden, vilket kan leda till tråkiga personliga nederlag och även är ett stort resursslöseri för samhället.


Utbildningssystemet har som uppdrag att ge utbildning och föra motiverande samtal kopplat mot fortsatta studier och arbetsliv. Det ska vara en naturlig del av skolgången.


Där ingår också att skolans olika professioner ska ”hålla i-” och upprätta planeringar då eleverna kanske själva inte orkar, eller av olika anledningar inte klarar att själva ”hålla i”. För de undervisande lärarna kan det handla om ständigt snurrande karuseller med omprov och återläsningstider och individuella anpassningar, samt individuella planeringar och uppföljningar med dess tydliggörande av restuppgifter etc. Elevhälsans personal har sina ansvarsområden kopplat till hälsa och mående, samt övergripande frågor av psykosocial karaktär. Studie- och yrkesvägledarens ansvarsområde rör de viktiga delarna som handlar om vägarna vidare: "Var är jag, var ska jag - och hur gör jag". En del av dessa elevärenden kan ta en enorm tid av den totala arbetstiden i anspråk – och då krävs det att det kan säkerställas att tiden kan ges för detta.


Skolans verklighet kan innefatta många olika digra listor med "att göra", vilka kan variera kraftigt utifrån både elevantal och elevsammansättningar- och dess individuella behov. I kombination med begränsade resurser /brist på tid (ofta kan de två punkterna stå i nära förbund med varandra) kan det bli ett av skolans största problem som arbetsplats - både för personal och elever. Ytterst handlar det om elevernas rätt till utbildning, vilket i sin tur måste kopplas i hop med samhällets behov av framtida yrkesutövare.


Vi som arbetar i skolan arbetar med unga människor i en viktig del- och tid av deras liv och då vi arbetar med utbildning och utvecklandet av kunskap, så tenderar våra yrkesuppdrag att bli ett mer- eller mindre ständigt föränderliga, vilket i och för sig kan vara en av anledningarna till att vi en gång valt det yrke och den yrkesbana vi är verksamma inom: Förändringar kan ju vara utmanande på ett positivt sätt, samt vara en tillfredställelse i sig – men vi ska inte underskatta den både tid och energi det kan ta att få in nya områdesbitar i en tjänsteutövning, som redan är till fullo inplanerad av befintliga arbetsuppgifter.


Diskussionerna angående vad som ska rymmas i vår arbetstid är inte sällan en av de största fackliga frågorna och en grund för många fackliga diskussioner för skolans personal: Vad ska rymmas i arbetstiden och hur kan man säkerställa att tiden ges för det? Tyvärr glöms studie- och yrkesvägledarnas arbetssituation och arbetsförhållanden ofta bort i dessa viktiga diskussioner, då vi är en liten kår i större fackförbund.


Ett nytt kalenderår står nu för dörren. För många kan det innebära en hel del tankar om positiva livsförändringar av olika slag. Vi som arbetar inom utbildningssystemet finner ofta en trygghet i olika ”nystarter” av olika slag: För grundskolans syvare kan det vara ”efter gymnasievalet” och för gymnasieskolans syvare kan det vara ”efter den 15 april”, då val till universitet- och högskola ska vara klart. Sedan kommer betygstiderna som kan innehålla både kallduschar och solskenshistorier. Vad det gäller vår egen arbetssituation och vårt eget "årshjul" kan vi ha i tankarna vad som måste justeras till nästa läsår: Inte sällan kan det vara många av oss som tänker att ”inte ett till läsår ska jag ha det så här/att det får fungera så här (läs inte fungera!)

För oss studie- och yrkesvägledare handlar det om att hinna ge alla elever vägledningstider inför de viktiga valen, samt de viktiga uppföljningarna. Vårt yrkeduppdrag handlar mycket om viktiga processer. Det i sig är ett område som inte är så synligt i vårt yrke (och i vissa fall inte synligt alls - förän mer mot framtiden). I längre perioder i vårt "årshjul" kan vi sitta bakom en stängd dörr och ”mata” elevsamtal på pärlband - och det är viktiga och värdefulla samtal som avhandlar unga individers tankar om den egna framtiden, både den mer närliggande och den som ligger längre fram emot framtiden, men som kan påverkas i val de gör nu.


I yrkesuppdrag som redan är fulla av befintliga arbetsuppgifter, kan nya arbetsuppgifter som "läggs på" tendera till att bli som ett korthus som riskerar att falla i hop - och det kan leda till en enorm både press och stress hos yrkesutövaren. Det gäller alla yrken och alla yrkesbranscher - men kan hårdast drabba yrkesutövare med mer "otydliga" (läs; inte alltid så allmänt synliga) arbetsuppgifter: Då kan det vara mer oklart vad man kan "ta bort" och det kan skapa situationer där yrkesutövare försöker lösa situationer med att "trolla med knäna" - vilket inte alls är varken en hållbar eller långsiktig lösning. Ett aktuellt exempel på en pålagd arbetsuppgift för skolpersonal anställda vid högstadiet, är den obligatoriska praon som gäller från 2019.


Utifrån att jag var på den internationella vägledningskonferensen "A Need For Change" i Göteborg tidigare i höst, där jag träffade många studie- och yrkesvägledare ute i landet, så kan jag konstatera att den obligatoriska praon är en av de absolut största arbetsmiljöfrågorna just nu för alltför många studie- och yrkesvägledare anställda vid högstadieskolor runt om i Sverige.

Det har tyvärr visat sig att mer- eller mindre både orimliga och oklara förväntningar och krav har hamnat "i syvs knä" då det kommer till planerandet och utförandet och det adminsitrativa delarna kring alltför många skolors praoverksamhet. Det handlar om att skolor där syv ålagts att vara en både administratör och organisatör av skolans prao, samtidigt som de måste bolla med övriga ordinarie arbetsuppgifter.


Lagen om obligatorisk prao i grundskolan var inte- och är inte tänkt att vara en direkt syvfråga, det tydliggörs i lagtexten kring den. Det är en organisationsfråga för hela skolan och ytterst en lednings- och huvudmannafråga (ang. möjligheter och resurser för genomförandet). Men då ett stort antal av Sveriges studie- och yrkesvägledare vid högstadiet håller på att duka under angående oklara både arbetsfördelningar och oklara arbetsuppgifter kring införandet av obligatorisk prao som en tillagd arbetsuppgift, då måste problemen kring det komma upp till debatt: Så här kan lagen om obligatorisk prao inte få fungera. Eller snarare så bör jag formulera mig med orden att den riskerar att inte fungera alls, utifrån sin lagtext, på alltför många håll ute i landet.

Den obligatorisk praon innebär en skolverksamhet som ska säkerställa praoplatser för alla elever (endast i undantagsfall, utifrån särskilda skäl, kan vissa elever komma att stå utanför lagen om obligatorisk prao och skolan måste då titta på andra lösningar). Lagen säger även att platser ska fördelas på ett jämlikt- och demokratiskt sätt (utifrån kön, etnicitet och social bakgrund). Om vårdnadshavare bistår med praoplats, då ska dessa platser fördelas ut jämlikt mellan alla elever. För detta krävs det en fungerande organisation - det förstår alla, utom kanske de som är ytterst ansvariga för den, alltså kommunerna och huvudmännen. Till det säger lagen att de elever som inte kan få prao på en arbetsplats, ska tilldelas en praoplats vid ett yrkesprogram vid gymnasiet.

Det är lätt att misstänka att lagen obligatorisk prao, med 1 vecka i åk 8 samt 1 vecka i åk 9, kom till i en rush där olika lobbyister från olika branscher (som jag törs påstå inte alls var insatta i frågan i sin helhet - bara på ett ytligt plan, annars skulle denna lag aldrig ha sjösatts på detta vis). De trodde att obligatorisk prao skulle vara lösningen på det mesta angående de frågor som diskuteras kring skolelever och arbetslivet: Ja allt ifrån skolans "undermåliga vägledning" (syvare "som inte vägleder rätt"; "rätt" elever in på "rätt" branscher - ja de diskussionerna poppar ju upp varje år i samband med aktuellt års gymnasieval) - men även angående framtidens kompetensförsörjning, vilket ÄR en oerhört viktig fråga, det handlar ju om vår välfärdsstruktur. JUST DÄRFÖR bör man göra en översyn angående den obligatoriska praons värde för eleverna, kontra t.ex. obligatoriska studiebesök för ALLA elever mot OLIKA branscher: Ett av skolans viktigaste uppdrag är ju att krossa olika alltför snäva referensramar som kan komma att stå som grund inför viktiga val kopplat till arbetslivet. Det har även lyfts luddigheter om att prao skulle handla om att skolungdomar ska lära sig passa tider under en veckas prao efter 8 - 9 år i skolan.


Om det nu är så att skolan ska ha en praoverksamhet, så borde det ha börjat med införandet av SSA (samverkan skola arbetsliv)-sekreterare för varje kommun, det för en samordning i samarbetet mellan skola - arbetsliv, vilket behövs för ett upprättande av praoplatsbanker osv. Ett stort antal skolor jag varit i kontakt med - både inom mitt hemlän Norrbotten, men även nationellt - har i dag inte den kapaciteten i form av den tid och de resurser som krävs , då det kommer till skapande av platsbanker och att handha och organisera en välfungerande obligatorisk prao utifrån lagen - vilket eleverna har rätt till.


Det är stora problem för många högstadieskolor ute i landet ang. obligatoriska praon: Lagar kan ej efterföljas då skolorna är beroende av att elever kan skaffa egna praoplatser (talar generellt här) och skolans uppdrag om en demokratisk och likvärdig skolverksamhet för alla kan då ej följas. Utrymmet för t. ex. handledarutbildning för praohandledare för högstadieungdomar ute på prao och det skolansvar som där tillhör, kan alltför ofta inte heller anordnas, då det saknas utrymme i arbetstiden för berörd personal i den löpande skolverksamheten. En situation där skolor inte följer lagen riskerar att bli uppenbar!


Elevers referensramar som måste få vidgade perspektiv angående olika yrkesbranscher kan t.om. snarare försämras med prao, i jämförelse med organiserade studiebesök, vilket många skolor hade infört då de en gång i tiden tog bort praon, utifrån att demokratifrågan i den verksamheten ej kunde säkerställas. Det är ett faktum att de flesta elever oftast väljer en praoplats inom ett för dem redan känt område. Därför riskerar högstadiets prao att öka segregeringar av olika slag, bl.a. då det kommer till könsbundna val då det kommer till t.ex. gymnasievalet - samtidigt som skolans uppdrag är att motverka just det.


Det är viktigt med konstruktiva diskussioner med yrkesverksam personal inom de aktuella områden man från statligt håll vill utveckla och förändra - i all positiv välmening. Det handlar även om att de ansvariga för en verksamhet väljer rätt arbetsgång, då en ny lag med tillhörande nya arbetsuppgifter ska implementeras. Inom detta förekommer stora brister inom skolans värld: Det är ett stort utvecklingsområde och en viktig del i all skolpersonals arbetsmiljö.


Vad det gäller lagen om obligatorisk prao kommer det vid en närmare nulägesgranskning fram att det på många håll är så att:

- Lagen med dess innehåll är inte till fullo presenterad av ledningen för berörda skolors personal. Det är viktigt, för det i sin tur säkerställer även att ledningen känner till alla olika delar av lagen - och att de fått tiden för det: Där kommer även skolans ledningsfunktioners maskineri in, rektorernas arbetsbörda och storlek på ansvarsområden etc. Det handlar även om resurser. Det är svårt att fördela resurser då resurser är en bristvara som kanske inte finns i den befintliga verksamheten - och därför kan det ofta handla om en omstrukturering av redan befintliga resurser. Vid nya lagförslag måste resurserna för en sjösättning av dem säkerställas.

- Lagens innehåll har inte nått ut till all berörd personal, vilket är viktigt: På många håll är yrkeslärare vid gymnasieskolans yrkesprogram ovetande om delen i lagen som säger att i de fall en högstadieelev av olika anledningar inte får en praoplats, då ska prao erbjudas vid ett yrkesprogram som har yrkesrelaterade lektioner i lokaler anpassade efter ett visst antal elever, vilket ofta är samma antal elever som går vid aktuellt yrkesprogram. I dessa lokaler kan det dessutom ofta finns maskinell utrustning som kräver ett högt säkerhetsansvar och aktuella yrkeslärare ansvarar då för sina egna elever OCH högstadieelever ute på prao.

- Näringslivets lobbyister arbetar inte alltid så nära företagare, vilka många har blivit " tagna på sängen" angående de höga elevantal som ska ut på en hel veckas prao i både åk 8 och 9 och i flerparallelliga kommuner ligger det flera praoveckor efter varandra. Aktuella arbetsplatser kan även samtidigt "bolla" med andra individer ute på praktik - det kan handla om arbetsträning, arbetsintroduktioner och praktikanter från högre utbildningar etc.

- Man har inte sett över samhällsplaneringen då det kommer till att konkurrens uppstår mellan högstadiets praolatsbehov och gymnasie-yrkesprogrammens krav på en säkrad APU.

- Man har till för stor del fokuserat på prao som en "lösning" för vidgade kunskaper om arbetsliv och yrkesbranscher och då missat utvecklandet av redan befintliga bra koncept och arbetsmodeller som kan säkerställa kunskaper om olika- och för branscher på ett helt annat sätt än prao: Här har t.ex. teknikföretagen och konceptet Teknikcollege bra samarbetsområden med grundskolan, vilka borde spridas till fler branscher och fler yrkesområden ute i samhället (skolan jag arbetar vid deltog nyligen i konceptet "Industrinatten" som organiserades av IUC Norr). Nu ska istället undervisningstid ges till praon - vilket i sin tur då tar tiden från andra alternativ inom detta viktiga arbetsområde. Därför är det viktigt att praons syfte, värde, uppdrag och innehåll noga utvärderas.

- Många pedagoger upplever sin del i skolans praoveckor som oklar. Många SO- och Sv-lärare upplever att det kollegiala arbetet kring praons för- och efterarbete läggs på dem och endast inom deras ämnen, medan det är en skolverksamhet som kräver sitt ansvar från alla mentorer och alla undervisande lärare. Obligatorisk prao är sjösatt som en skolverksamhet under hela skolans ansvar.


Då oklarheter vid arbetsplatser dyker upp kan det per automatik leda till inre slitningar inom personalen internt. Av "tradition" var den gamla praoverksamheten mer fokuserad på arbetslivet rent allmänt och hur man söker jobb - och det var arbetsområden som ofta stod under de gamla syokonsulenternas ansvar.

Högstadiets prao har sin bakgrund i 1960-talets förändringar i utbildningssystemet och kom till för att ge elever vid sina sista år vid grundskolan en inblick i arbetslivet. På den tiden stod högstadiets elever närmare arbetslivet än i dag, utifrån att på den tiden kunde 16-åringar som gått ut grundskolan direkt göra sitt inträde på arbetsmarknaden.

Med nya decenniers intåg och en omstukturering av samhällets arbetsmarknad och utbildningssystem, med krav på minst gymnasieutbildning för de flesta av yrkesbranscherna, kom praon att bli ett mer "diffust" inslag i grundskolan. Det saknades ofta en pedagogisk både planering och ett mer tydligt syfte för verksamheten. Elever skickades ut till olika arbetsplatser utifrån intresseområden och inte minst utifrån egna kontakter - men även utifrån enskilda föräldrars egna pengapåsar för längre resor för deras barn att göra prao på annan ort. Skolpersonal höjde då röster om att detta var en alltför odemokratisk skolverksamhet, där elever utan egna kontakter inte fick tag i någon praoplats - inte ens med skolans hjälp - och arbetsgivare påpekade att elever kom alldeles för oförberedda ut till en arbetsplats, där de skulle ha ett elevansvar under en hel vecka.

I dag ser samhället annorlunda ut och andra krav angående praons syfte har kommit till (t.ex att arbeta tydligare mot könsbundna yrkesval etc.) men även andra behov har kommit till, utifrån hur morgondagens arbetsmarknad kan komma att se ut: Nu står kunskaper om olika arbetsområden och branscher mer i fokus och de områdena ska dessutom ingå som en naturlig del i all undervisning - det tillhör ett av skolans viktiga uppdrag: Därför måste dessa delar in i både lärarutbildningarna och rektorsutbildningarna!

Vad det gäller de gamla syokonsulenternas yrkesuppdrag, så såg de ganska annorlunda ut i den tid det inte fanns internet och elever inte kunde söka information själva, såsom de kan i dag. Ökade valmöjligheter kräver mer vägledning, men även utvecklandet av ett kritiskt tänkande angående det ständiga informationsflödet som kan vara av olika både karaktär och kvalité. Nu talar man mer om att ge eleverna en valkompetens och att frågor om arbetslivet och samhället utanför skolans väggar måste finnas med som en röd tråd genom hela utbildningssystemet reden från en tidig ålder.


Ja, vi har tagit del av olika bra modeller för hur prao kan fungera och visst har vi följt med i debatter där det inom syvkretsen och inom utbildnings- och näringslivets delar har förelästs och propagerats för praons värde - och jag håller med i sakfrågorna. Men där är det viktigt att titta på Sverige som ett helt land, med sin landsbygd och sina regioner med även större avstånd mellan de större samhällena och till staden. Jag arbetar själv vid en högstadieskola som aldrig har tagit bort praon, men trots stora insatser av ett helt skolkollegium i de olika årskurserna har vi haft svårt att få ut elever på prao. Det kan handla om några elever per klass som inte har kommit ut på någon prao - företrädelsevis de med ett begränsat eget kontaktnät, men även med kanske speciella behov. Vi har ett samhälle där internets intåg över t.ex handeln har fått ett helt pärlband av skyltfönster att gapa helt tomma utefter den stora centrumgatan. Till det har vår kommun inte alla gymnasieala yrkesprogram, så där kan man inte branschmässigt luta sig mot dem. Solskenshistorier om prao finns - och visst ska de föregå som goda exempel och inspiration. Har själv lyssnat på Gävleregionens fantastiska prao - men olika regioner har olika förutsättningar både rent geografiskt och kommunikationsmässigt, det får vi inte glömma.


Med denna artikel ville jag dock mer belysa skolans viktiga uppdrag med att vara följsam med- och i samhällets förändringar, den ständigt pågående samhällsutvecklingen, än att problematisera viktiga delar i den nya lagen om obligatorisk prao (även om det är mycket viktiga frågeställningar det med).

Men hur ser skolans premisser- och behov ut för att sjösätta viktiga lagförslag? Och hur organiseras viktiga syvrelaterade områden i skolan?

Och skolsystemets syvare, hur organiseras dom? Det är viktiga frågor.


Man blir mycket fundersam då vi som är med i syvforum varje läsårsstart t.ex. får läsa om nyexaminerade och nyanställda syvare som ber om hjälp med arbetsplaner och årshjul, då de anställts vid en skola som helt verkar sakna detta. Man kan också få ta del av märkliga jobbannonser för syv, vars innehåll i yrkesbeskrivningen är rent horribla, både utifrån elevperspektiv likväl som för den som ska utföra yrkesuppdraget (angående elevantal, omfattning av arbetsansvar och arbetsuppgifter i förhållande till tjänst). En orsak till det beror på att de regelverk och riktlinjer som rör det svenska utbildningssystemets studie- och yrkesvägledning är alltför luddiga, otydliga och fritt tolkningsbara. Konsekvensen utifrån det blir att årskullar av Sveriges elever riskerar en bristande studie- och yrkesvägledning inför deras vägar vidare. Och det i ett samhälle som har blivit alltmer komplext, där många olika parametrar spelar in.


För att återvända till min inledning av denna artikel, med bilden av den just nu i midvintern översnöade cykeln på skolgården vid skolan jag jobbar vid: Livets gång kan kräva sina olika val av fortskaftningsmedel, utifrån var olika individer står i livet, men även hur fort man vill komma fram och vad man är ute efter under livets gång. Det ska även vara anpassat efter ålder och omständigheter. Vissa mer avancerade fortskaftningsmedel kräver sina (mer avancerade) förkunskaper - och det även "på papper". Samma är det ju med vårt utbildningssystem. Men det viktigaste av allt kring detta är ju att individer känner att de tar sig framåt: Sedan hur- och var kan vara ganska valfritt - men även styrt utifrån olika omständigheter, där bl.a. "kapital"* och förmågor ingår. (*Med " kapital" här menar jag en persons hela spektra av positiva personliga egenskaper, men även betyg osv.).

Texten ovan är delvis från ett inlägg i ett syvforum jag skrev i våras, då jag i mitten av månaden april 2018 kunde notera de första cyklarna för våren ute på skolgården - bild nedan.



Det är viktigt att syvfrågor och syvs yrkesuppdrag kan organiseras på ett sätt som ger bra vägledning och kunskap om arbetslivet för alla Sveriges elever och som kan ge en bra arbetsmiljö i fråga om tid och innehåll för alla av Sveriges studie- och yrkesvägledare!


/Jenny Ivarsson, Referensorganet för syv i Lärarförbundet och Studie- och yrkesvägledare vid grundskolan i Kalix

Syv

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här