Lärarförbundet
Bli medlem

Påfrestande klåfingrighet

Problemet är inte bara att detaljstyrningen leder till hög arbetsbelastning och gör läraryrket mindre attraktivt. Problemet är också att det underminerar lärarnas möjligheter att ta kommandot över kunskapsutvecklingen, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning

Problemet är inte bara att detaljstyrningen leder till hög arbetsbelastning och gör läraryrket mindre attraktivt. Problemet är också att det underminerar lärarnas möjligheter att ta kommandot över kunskapsutvecklingen, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning

Är det för att få braskande rubriker som våra folkvalda lockas att detaljstyra skolan? Politikerna måste kunna disciplinera sig.

Det är alldeles för lätt att hitta på nya lättkommunicerade skolpolitiska förslag och sälja in dem till medierna. Betydligt svårare är det att långsiktigt ta ansvar för en skolpolitik som låter professionen göra sitt jobb. Det blir helt enkelt inte lika många rubriker på det.

Det kan vara väldigt frestande att pilla på en sårskorpa trots att man vet att det bara förstör. Och det kan vara lockande att lägga i mer kryddor i någon annans gryta, även om man inte riktigt vet hur den är tänkt att smaka. Det kan också vara en stark instinkt att coacha sitt fotbollsspelande barn från läktaren, även om det finns en lagledare på planen. Man vill ju bara hjälpa till.

En fråga för professionen

Det talas ofta om disciplin i skolsammanhang. Jag skulle vilja peka en smula på behovet av disciplin hos politikerna. Finns man på så hög nivå som i riksdag och regering bör man ha förståndet att veta när man inte ska lägga sig i, och disciplinen att faktiskt låta bli.

Vad tänker jag på? Jo, politikers till synes tvångsmässiga försök att styra hur lärare ska utföra sin undervisning. Nu senast har vi förslaget om mer rörelse i skolan. Det är naturligtvis positivt med mer rörelse — men är det verkligen regeringen som ska säga åt lärarna om de ska ha lektioner inom- eller utomhus? Självklart inte. Var och hur lektionerna ska hållas är en fråga för professionen och ingen annan. Det måste vara helt och hållet upp till oss att göra de professionella bedömningarna om vad som gynnar lärandet mest.

Lärare måste själva få avgöra

Ett annat exempel på regeringens klåfingrighet är obligatoriska bedömningsstöd, som har införts i läs- och skrivutveckling i årskurs 1 och som nationella provutredningen ­föreslår i årskurs 3. Det finns inget ont i det för­slaget heller — förutom att vi lärare själva måste få avgöra när vi behöver använda bedömningsstöd. Även läsa-skriva-räkna-­garantin har goda avsikter, men resultatet leder till mer kontroll och byråkrati i stället för mer fokus på undervisningen.

Inte heller alliansen kan hålla sig från att lägga geléhallon på tårtan. Den starka kär­leken till nationella prov och betyg är exempel på det. Och det räcker inte att politikerna sätter upp mål — de vill också bestämma ­exakt hur många timmar det ska ta att nå ­målet genom timplanen.

Ständigt nya utspel

Ett annat exempel är viljan att öka lärares undervisningstid. Som om det vore en fråga för riksdagen. Politiken ska säkra förutsättningarna — så att professionen kan säkra kvaliteten.

»Låt lärare vara lärare« var en slogan som alla partier var eniga om i förra valet. Ändå är det så svårt att låta lärare vara just det. Kanske är det medielogiken som ställer till det. Partierna förväntas ständigt komma med nya utspel och det låter bättre att säga »mer rörelse i skolan« än att säga »vårt jobb är att låta lärare och skolledare göra sitt jobb«. Framför allt är det svårt att få journalisterna intresserade av det senare.

Underminerar lärarnas möjligheter

Problemet är inte bara att detaljstyrningen leder till hög arbetsbelastning och gör läraryrket mindre attraktivt. Problemet är också att det underminerar lärarnas möjligheter att ta kommandot över kunskapsutvecklingen.

Politiker, om ni nu så gärna vill ha makten över vad som sker i skolan, lärarrummen och klassrummen — bli lärare i stället.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 17/16


Inget är sig likt, men allt är som vanligt

Den 9 november går till historien som dagen då det amerikanska folket valde en narcissist, fascist, rasist, sexist och mobbare till sin ledare. Det är ett datum som också sammanfaller med årsdagen för Kristallnatten 1938. En obehaglig parallell.

Jag och många med mig frågar sig nu: Hur är det möjligt att demokratin kunde ge oss detta? Det är sorgligt och fullständigt overkligt.

”Tack och lov för den amerikanska konstitutionen”, hör jag en del säga. Den menar att Donald Trump inte lär kunna ställa till så mycket skada. Men allt handlar inte om formell makt. Att vara ledare är så mycket mer än att vara den som sitter på kärnvapenkoderna. Det är att beskriva verkligheten, ingjuta hopp och framtidstro, signalera ansvarstagande och vara en förebild för andra.

Och även om världen driver med Donald Trump växer ett koppel med mini-Trumps fram i hans fotspår. När jag pratar med mina kollegor i det amerikanska lärarfacket NEA får jag höra att den nye presidenten har blivit upphov till ett nytt verb: Att ”trumpa”. Det vill säga att pojkar tar flickor i skrevet. Nu är det helt plötsligt okej att utsätta flickor för sexuella övergrepp, mobbas och sprida hat och rasism. Barn och unga gör som bekant som vi vuxna gör.

Det är otäckt och dystert. Men samtidigt. Det finns så mycket mer än Trump. Så många människor – som är demokrater, antirasister, feminister. Så många vackra verb – som älska, kämpa, tro, hoppas, lära. Och tänk vad många verb som ännu inte är uppfunna.

Donald Trump har inte blivit president av en slump. Han är sprungen ur en mylla, ett samhällsklimat.

Det är lätt att tänka att allt har en början, ett mitt och ett slut, och då ligger det nära till hands att fundera över om det är början, mitten, eller slutet vi är vid nu. Men tiden är ju inte linjär. Den är cyklisk. Från sådd till skörd. Det vi är med om nu är skörd. Donald Trump har inte blivit president av en slump. Han är sprungen ur en mylla, ett samhällsklimat.

Det gör det inte mindre allvarligt. Men det ger perspektiv. Det går att förändra. Förbättra myllan och så på nytt.

Det jobbar vi lärare med. Vi går till jobbet och lär våra barn och elever om hur man är en bra kompis. Om att flickor och pojkar är lika mycket värda. Om religionsfrihet. Om respekt för varandra och solidaritet mellan människor. Om att alla människor ska kunna känna sig trygga och behandlas rättvist – oavsett kön, etnicitet, religion, funktionshinder eller sexuell läggning. Vi lär dem om mänskliga rättigheter. Om baltutlämningen för 60 år sedan. Om Kristallnatten den 9 november och Berlinmurens fall – som också det var den 9 november. Vi lär dem om demokrati.

Outtröttligt gör vi allt detta – och det ska vi givetvis fortsätta med. Ännu mer övertygade om hur viktigt det är.

Inget är sig likt. Men ändå är allt som vanligt.

Viktigt att larma om ohållbar situation

Vårt förbund, liksom hela läraruppdraget, grundar sig på alla människors lika värde och i våra yrkesetiska principer förbinder vi oss att bland annat ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Vårt förbund, liksom hela läraruppdraget, grundar sig på alla människors lika värde och i våra yrkesetiska principer förbinder vi oss att bland annat ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

​Det är rätt och viktigt att lärare agerar när elever ska skickas till ­Afghanistan. Parallellen till Baltutlämningen är obehagligt relevant.

Som lärare befinner vi oss ständigt vid frontlinjen. Vi finns hela tiden i den verklighet som politiker och allmänhet läser om i media, följer i statistiken och ibland besöker. Det är vi som möter alla barnen och ungdomarna, även de som far illa av olika skäl — missförhållanden i hemmet, missbruk, sjukdom och tragedier av vitt skilda slag. Det är vi som finns där och därför är det vi som slår larm när samhället måste gripa in för att skydda barns och ungas rättigheter.

De senaste veckorna har utvisningsbeslut av barn och unga till Afghanistan fått hundra­tals lärare att höja rösterna. Jag blir givetvis bestört över den situation som lärare vittnar om. Men jag känner också en oändlig stolthet över min yrkeskår. Det betyder så mycket att ni har modet att träda fram och berätta.

NI har berättat att ni har elever som får besked om att de ska skickas till Afghanistan, ett land som Sveriges utrikesdepartement avråder från att resa till på grund av det farliga säkerhetsläget. Ett land där de unga har en högst osäker framtid, där en del riskerar att hamna i slaveri eller bli soldater. Vissa av de unga som ska utvisas har inte ens varit i Afghanistan, eftersom de har varit flyktingar hela livet. Om allt detta vittnar ni, och ni vittnar om stor desperation och förlorade hopp.

En del av dem som har fått ett utvisnings­beslut är under 18 år. Deras utvisning kommer att verkställas när de blir myndiga. Fram till dess är de vårt ansvar. Lärarna ska alltså under ibland flera år förbereda 15—16—17-åringar för ett liv i Afghanistan. De förväntas ge dem de kunskaper de behöver och har rätt till, samtidigt som det av förklarliga skäl råder fullständig förtvivlan i elevgruppen.

Det är givetvis inte lärarna det är synd om. Men lärarna tar konsekvenserna av en politik som ingen tycks vilja stå för. Migrationsverket har ändrat praxis med hänvisning till att lagen tillåter det. Regeringen hänvisar till Migrationsverket. Oppositionen blundar.

Lärarna undervisar sina elever om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen. Eleverna undrar om det inte gäller dem. En del klasser jobbar med Baltutlämningen som ägde rum för 60 år sedan. Parallellen är obehagligt relevant.

Lärarförbundet har ingen asylpolitik. Vårt uppdrag är inte att ha en åsikt om vilka länder som är rimliga att utvisa asylsökande till. Men vårt förbund, liksom hela läraruppdraget, grundar sig på alla människors lika värde och i våra yrkesetiska principer förbinder vi oss att bland annat ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier.

När lärare larmar om elever som far illa och om ett omöjligt läraruppdrag är det för oss i Lärarförbundet självklart att lyssna och reagera.

I ett demokratiskt samhälle har man inte tigande professioner som snällt utför sina arbeten under tystnad trots att politiska beslut får svåra konsekvenser. I ett demokratiskt samhälle höjer professionerna sina röster och riktar de kritiska frågorna dit de hör hemma — till politikerna. Det är det ­demokratiska samhället vi lärare nu står upp för.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 16/16


Gör musik- och kulturskolan avgiftsfri

Lärarförbundet vill höja ambitionerna för musik- ock kulturskolan och ta sig an dess utmaningar. Det förutsätter en nationell reglering som gör kommunerna skyldiga att erbjuda en musik- och kulturskola av hög och likvärdig kvalitet.

När kulturskoleutredningen presenterades i måndags kunde jag dock konstatera att det saknades skarpa förslag om en nationell reglering.

Musik- och kulturskolan kompletterar och fördjupar de estetiska ämnena i grund- och gymnasieskolan. Den vitaliserar skolans demokratiska uppdrag och fyller en väsentlig funktion för likvärdighet och integration. Den har samtidigt sin egen roll genom att den erbjuder en konstnärlig grundutbildning inom musik, dans, drama, bild etc. Musik- och kulturskolan är länken vidare mot högre utbildning inom olika konstformer. Utbildningen lägger grunden för den professionella kulturövningen och utgör ett fundament för ett rikt kulturliv.

Kulturskoleutredningen tar flera kliv i rätt riktning. Man väljer till exempel att lyfta upp behovet av mer forskning, mer samverkan och behovet av att nå ut till underrepresenterade elevgrupper.

Alla barn och unga bör oavsett hemkommun få tillgång till musik- och kulturskola med hög kvalitet och ett rikt utbud av estetiska kurser.

Men för att ge grundförutsättningar för likvärdig och hög kvalitet måste musik- och kulturskolan ha ett gemensamt nationellt regelverk. Det måste bli en skyldighet för varje kommun att erbjuda musik- och kulturskola. Alla barn och unga bör oavsett hemkommun få tillgång till musik- och kulturskola med hög kvalitet och ett rikt utbud av estetiska kurser. Som det ser ut idag saknas reglering helt, vilket missgynnar dess elever och lärare. Musik- och kulturskolan ska vara tillgänglig för alla oavsett bakgrund och måste därför också vara avgiftsfri.

Allt börjar med bra lärare. Staten måste därför ta ett helhetsgrepp om kompetensförsörjningen i musik- och kulturskolan. Många lärare undervisar inom både musik- och kulturskolan och grund- och gymnasieskolan. Det är därför avgörande att ämneslärarutbildningar med inriktning mot estetiska ämnen dimensioneras på ett adekvat sätt utifrån regionala behov.

Vi är oroliga att utredningens förslag om en ny yrkesexamen skapar inlåsningseffekter. Det kan göra så att lärare i musik- och kulturskolor inte kan jobba inom grund- och gymnasieskolan för att man som kulturskolepedagog saknar behörighet.

Med våra förslag skulle musik- och kulturskolan som institution ta stora nödvändiga kliv framåt.

Lyftet får inte splittra kåren

Vi i Lärarförbundet har hela tiden vetat att lärarlönelyftet inte räcker till alla som upp­fyller kriterierna. Därför har vi från början varit tydliga med att även kommuner och fristående skolor måste satsa, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Vi i Lärarförbundet har hela tiden vetat att lärarlönelyftet inte räcker till alla som upp­fyller kriterierna. Därför har vi från början varit tydliga med att även kommuner och fristående skolor måste satsa, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Trots goda intentioner har lärarlönelyftet inte landat bra. Lärarförbundet fortsätter jobba för att ingen ska känna sig bortprioriterad.

Det som skulle bli en samling för läraryrket upplevs av alltför många som en splittring av kåren. Det ­råder tryckt stämning i många lärarrum. Jag delar den besvikelse och frustration som lärare vittnar om. Lärarlönelyftet har inte landat bra trots de bästa intentioner.

Vi i lärarförbundet har under alla år ­jobbat för att bryta trenden med eftersläpande ­löner. Det har vi gjort i fackliga förhandlingar och genom att söka allmänhetens stöd i ­opinionsbildningen. Inför förra riksdagsvalet krävde vi en statlig satsning och fick gehör för det.

Lärarlönelyftet inte tillräckligt

Som ordförande i Lärarförbundet tar jag fullt ansvar för att jag och vårt förbund har jobbat målmedvetet för att få ett lärarlönelyft. Vi har lyckats få regeringen att satsa 3 miljarder kronor i en unik och viktig satsning, men jag vill dock vara tydlig med att det är regeringens satsning — inte vår. Vi har ­kunnat påverka med viktiga förbättringar så att fler lärarkategorier omfattas och pengarna premierar »vanligt lärararbete«, inte nya ­arbetsuppgifter. Men det är regeringen som har bestämt spelreglerna och huvudmännen som ansvarar för den lokala tillämpningen.

Vi i Lärarförbundet har hela tiden vetat att lärarlönelyftet inte räcker till alla som upp­fyller kriterierna. Därför har vi från början varit tydliga med att även kommuner och fristående skolor måste satsa.

Inte en enda lärare ska behöva höra »du uppfyller kriterierna, men pengarna är ­tyvärr slut«. Vi befarade att inte alla huvudmän skulle förstå att ta sitt ansvar, men det var aldrig skäl nog att säga »Sveriges lärare vill inte ha de här 3 miljarderna«. Det var skäl för att trycka på för lokala samlingar.

Många lärare fortfarande felavlönade

Kriterierna i lärarlönelyftet ligger i linje med så gott som varenda lokal löne­policy i hela landet. Det är alltså inget konstigt med kriterierna. Det konstiga är att de inte används, som en grund för den skola huvudmannen vill skapa.

Det konstiga är att läraryrket inte redan är högre värderat — att det inte lönar sig att utbilda sig, vidareutbilda sig eller ta sig an de tuffaste pedagogiska utmaningarna. Det konstiga är att en lärare kan ha en chef som säger »jag tycker att du ska ha mer i lön, men jag kan inte/ får inte ge dig mer«.

Splittringen i kåren orsakas inte av att lärararbetsgivarna får 3 miljarder till lärar­löner. Den orsakas av att de inte tar ett samlat grepp om lärarlönerna och satsar de också. Arbetsgivarna lämnar skolledarna i sticket med att motivera lönerna och förklara varför alltför många lärare fortfarande kommer att vara felavlönade.

Fler egna lokala lärarlönelyft

Det finns kommuner — som Nybro och ­Botkyrka — som gör egna lokala lärarlönelyft som kompletterar lärarlönelyftet. Betydligt fler måste följa de exemplen. Reaktionerna i lärarrummen talar sitt tydliga språk. Det ­spelar ingen roll hur kloka tankar och fina ambitioner vi har nationellt om inte varje ­lärare på sin arbetsplats får känna sig uppskattad, sedd och värderad för det skickliga och viktiga arbete hen utför varje dag.

Vi i Lärarförbundet bestämmer inte över vare sig lärarlönelyftet eller huvudmännens lönearbete, men vi har makten att fortsätta trycka på för att lärarkåren som helhet ska uppvärderas och ingen lärare ska behöva känna sig bortprioriterad.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 15/16

Vi vill förändra till det bättre

”Värre lärarbrist väntar”, ”Svårare än någonsin att rekrytera lärare”, ”Situationen är alarmerande”. Det är några rubriker i medieflödet. Ibland blir jag ledsen, men det är inte den enda bilden. Lärarbristen visar på hur villkoren ser ut i verksamheten och vilka utmaningar som politikerna måste se.

Vi har ett ansvar och en skyldighet – både som lärare och som lärarnas fackförbund – att synliggöra de problem som faktiskt finns. Det är grunden till förändring. à Lyft gärna fram detta citat.

Vi vill att du stannar kvar i yrket

Varför berättar vi om att lärarbristen förvärras? Jo, för att få tillfälle att säga vad som behövs för att du och dina kollegor ska stanna kvar i yrket. Vi vet att det handlar om tid att planera och förbättra undervisningen, högre löner och bättre arbetsmiljö.

När vi pekar på utmaningarna tar vi också på oss ett ansvar för att komma med förslagen på vad som behöver hända. Därför finns också rubriker som ”Att satsa på skolan är ett måste” och ”Dragkamp om lärarna höjer lönerna”.

Oavsett utmaning står lärarna och gör sitt bästa

Det finns nog ingen yrkeskår som är så lösningsorienterad som lärarna. Det slås jag av på varje skolbesök. På en skola saknas det klassrum, på en annan har rektor inte ännu rekryterats, på en tredje saknas det behöriga kollegor. Oavsett utmaning så står vi där och gör det allra bästa med de förutsättningar som råder för att barnen och eleverna ska få en trygg och lärorik skolgång.

Lärare behöver bättre förutsättningar att få spela roll. Tillsammans är vi den där kraften som kan påverka och göra skillnad för elevernas, varandras – och i förlängningen – för hela Sveriges skull. Grunden för förändring är fakta på bordet. Och att ha riktigt bra lösningar. Det har vi och våra 230 000 medlemmar.

Så kan vi lyfta skolan

"​Det är nu kanske viktigare än någonsin att lärare får de bästa förutsättningarna att göra sitt jobb. Lärare saknas och bristen på kollegor sätter befintliga lärare i en tuff sits​", skriver förbundsordförande Johanna Jaara Åstrand i en debattartikel i tidningen Du & Jobbet.

Det har nu gått några veckor in i terminen. I skolorna har elever och lärare hittat sig till rätta i nya sammanhang och i nya klassrum. Men på många håll finns stora hål i pusslet. Lärare saknas och bristen på kollegor sätter befintliga lärare i en tuff sits med stort ansvar och hög arbetsbelastning.

Svensk skola står inför stora utmaningar. Kunskapsresultaten måste höjas och fler måste klara sig igenom skolan för att nå gymnasiebehörighet och senare en gymnasieexamen. Förra året kom 70 000 nyanlända barn och unga till Sverige.

60 000 lärare kommer saknas 2019

Tyvärr är uppförsbacken stor. Om bara tre år beräknar regeringen att 60 000 lärare kommer att saknas. Samtidigt visar Lärarförbundets egna undersökningar att nästan 9 av 10 grundskollärare anser att deras arbetsbelastning är för hög. Det är en ekvation som inte går ihop. Regeringen, kommunerna och de fristående skolorna har nu ett gemensamt ansvar att locka fler till yrket samtidigt som man tar krafttag med lärarnas arbetsbelastning.

Det finns saker att göra för att ge lärarna bättre förutsättningar att fokusera på kärnuppdraget: barnens och elevernas lärande. Det lärarna helst av allt själva vill förändra är att minska den administrativa bördan. Man vill också se över den extra anpassningen av elevernas undervisning, elevgruppernas storlek och förväntan på att vara till exempel rastvärd. Mycket av det som lärare i dag ägnar sin tid åt skulle kunna göras av andra. En överväldigande majoritet av lärarna är positiva till att få ökat stöd från andra yrkeskategorier i skolan, som administrativa lärarassistenter och en utbyggd elevhälsa.

Huvudmännen måste ta sitt ansvar

Varje huvudman måste ta ansvar för att vara en bra lärararbetsgivare. Det behöver inte vara så svårt: Säkra upp att resurser och kringstöd räcker till. Säkerställ tiden till undervisningen, möjligheterna till kollegialt samarbete, den kontinuerliga kompetensutvecklingen och självklart att lärares arbete värderas tillräckligt. Det finns inga genvägar till ett bra arbetsgivarskap. Den som inte tar detta på allra största allvar kommer att få problem att rekrytera och behålla behöriga och legitimerade lärare.

Man kan inte heller tro att det går att göra reform på reform som inte är fullt finansierad. Oavsett om det handlar om nationella prov, obligatoriska bedömningsstöd eller läsa-skriva-räkna-garanti måste lärare och skolledare få chansen att diskutera förändringen och den tid det tar att implementera och senare utföra arbetet måste kompenseras på annat håll. Nya förslag bör alltid innehålla en konsekvensanalys av vad förslaget innebär för arbetsbelastningen.

Att vara lärare är ett kvalificerat, spännande och oerhört roligt arbete. Vi lärare måste ges rätt förutsättningar att skapa den bästa skolan.

Dags att slopa skolpengen

I ett nytt ersättningssystem ska det inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet lärare och förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

I ett nytt ersättningssystem ska det inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet lärare och förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Dagens finansiering av skolan fungerar inte. Inför i stället ett system som baseras på de faktiska kostnaderna för varje elev.

I min förra ledare i Lärarnas tidning skrev jag att det är viktigare att säkerställa skolans finansiering än att införa en vinst­begränsning för friskoleföretag. Min poäng var att en begränsning av vinster inte hjälper de skolor som hankar sig fram för att resurserna inte räcker till. Det som däremot skulle hjälpa är ett ersättningssystem som bättre motsvarar de faktiska kostnaderna. Som en bonus skulle det också kraftigt minska möjligheten att göra enkla vinster.

Skolpengen gör det lönsamt att ha stora klasser

Lärarförbundets förslag är: Slopa dagens individuella skolpeng. Det är ingenting annat än ett teoretiskt ramverk som inte matchar kostnaderna för att bedriva skola och förskola. Skolpengen gör det lönsamt att ha stora klasser och låg lärar- och förskollärartäthet. Skolpengen innebär också att resurser dras från skolor med större ut­maningar till populära skolor som enkelt kan fylla sina klasser.

Om en klass tappar en elev, innebär det då att kostnaderna för klassen automatiskt blir lika mycket lägre som elevens skolpeng? Nej, givetvis inte. De stora kostnaderna för lärare och klassrum finns fortfarande kvar. Om en klass tvärtom växer med en elev, innebär det då att kostnaderna ökar i samma utsträckning som finansieringen ökar? Nej, inte det heller. En extra elev i en befintlig klass innebär i princip bara lite ökade kostnader för läromedel och skolmat.

En dyr historia för skattebetalarna

Tänk er följande: En ny friskola startar i kommunen och lockar till sig tillräckligt många elever för att fylla sina klasser. I kommunens skolor försvinner en del av elevunderlaget och därmed en del av finansieringen, men kommunen kan inte minska sina kostnader i samma grad eftersom den har ett skolpliktsansvar. Kommunen måste alltid kunna erbjuda en plats för den elev som vill komma tillbaka och måste ha en organisation som klarar skiftande elevkullar och en friskolekonkurs.

För att kompensera för det ekonomiska bortfallet tvingas kommunen kanske höja skolpengen. Det i sin tur innebär också att friskolans finansiering ökar. Skillnaden är att den fristående skolan med fulla klasser och exakt antal lärare får ett överskott, medan kommunen sannolikt fortfarande har en svagare finansiering än den hade från början trots höjd skolpeng. Det blir med andra ord en dyr historia för skattebetalarna.

Stora hål på vissa ställen och överskott på andra

Därmed inte sagt att kommunerna inte kan använda resurser bättre och öka kvaliteten i sina skolor — det kan de definitivt! Men det är ingen ursäkt för en skolfinansiering som skapar stora hål på vissa ställen och överskott på andra.

I stället för dagens individbaserade skolpengssystem behövs ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, med hänsyn taget till socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet lärare och förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen. En tillkommande eller bortfallande elev ska inte ställa hela finansieringen på ända. Och samarbetet mellan skolan och hemmet ska inte försvåras av »då-tar-jag-min-skolpeng-och-går«-faktorn.

Det är hög tid att utforma en skolfinansiering som stimulerar kvalitet i alla skolor och låter resurserna göra nytta.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 14/16


​Att vara med i Lärarförbundet är att vara en del av något större

Att vara lärare är att vara en del av något större, säger vi i Lärarförbundet. Varje barns rätt till utbildning och till den bästa utbildningen oavsett var hen kommer ifrån, det driver och förenar oss. Och vårt engagemang stannar inte vid Sveriges gränser.

Att vara lärare är att vara en del av något större, säger vi i Lärarförbundet. Vårt arbete påverkar hela samhället och länders framtid. Eller för att använda Nelson Mandelas ord:

Education is the most powerful weapon which you can use to change the world

Varje barns rätt till utbildning och till den bästa utbildningen oavsett var hen kommer ifrån, det driver och förenar oss.

Vårt engagemang stannar inte vid Sveriges gränser. Det omfattar barn, unga och lärare runt om i hela världen. När Sydafrika blev fritt tackade Nelson Mandela personligen Lärarförbundet för stödet och samarbetet under de svåra åren.

I många år har vi drivit internationellt arbete
Lärarförbundet bedriver sedan många år ett internationellt arbete med fokus på att stötta lärarorganisationer. Just nu har vi projekt i ett 20-tal länder, i allt från organisering av medlemmar till lärares inflytande över sin situation och utbildningsfrågor.

Kvinnonätverket i Filippinerna har t ex gjort en studie om våld mot flickor och kvinnor i skolan för att på så sätt förändra situationen och i Malawi har lärarfacket nu ett digitalt medlemsregister och besöker skolor för att kunna växa och bli en starkare röst.

Idag saknas 2,7 miljoner lärare
Världslärardagen den 5 oktober är ett tillfälle att uppmärksamma tillståndet för lärare runt om i världen. Det behövs. I Turkiet har lärare blivit fråntagna sin legitimation och flera tusen har mist sina jobb. I Ecuador har regeringen upplöst lärarnas fackliga organisation. Att kunna engagera sig fackligt är inte självklart överallt.

Dessutom saknas idag 2,7 miljoner grundskollärare, och här hemma räknar den svenska regeringen med en brist på 60 000 lärare redan 2019. För att få fler att vilja bli och vara lärare måste statusen öka och villkoren förbättras. Det slog FN fast redan för 50 år sedan och det är dags att världens ledare lever upp till det.

Din medlemsavgift gör skillnad för lärare i världen
Vi påverkar för större inflytande och bättre villkor; högre löner och minskad arbetsbelastning på alla nivåer. I Lärarförbundet har vi 230 000 medlemmar och i hela världen förenar Education Internationals medlemsorganisationer tillsammans 30 miljoner medlemmar. EI är en av världens största fackliga rörelser.

Du vet väl om att en del av din medlemsavgift hjälper till att göra skillnad för lärare runt om i världen: Hoppas du känner stolthet och styrka av att vara en del av något större. Det gör jag, varje dag!

Vinsttak inte hela lösningen

Genom en bättre resursfördelning och genom att lärares och skolledares bedömningar får spela större roll kan resurserna göra mer nytta, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Genom en bättre resursfördelning och genom att lärares och skolledares bedömningar får spela större roll kan resurserna göra mer nytta, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det finns ingen garanti för att vinstbegränsning leder till en bättre skola. Vad som behövs är att lärare blir lyssnade på när resurser fördelas.

Just nu pågår en intensiv debatt om vinster i välfärden. Regeringens kommande utredning om vinstbegränsning kritiseras från alla håll — oavsett om man menar att den inte går tillräckligt långt eller att den skulle ta död på hela den privata välfärdssektorn. Det är lätt att plocka politiska poänger i frågan men betydligt svårare att komma åt problemet med att resurser inte används klokt.

Stora behov av resursförstärkningar

Först och främst, låt mig vara tydlig med att det i vårt skolsystem i dag finns stora behov av resursförstärkningar. Lärarbristen är akut och det sätter hela utbildningssystemet på prov. En lärares lön är i genomsnitt 1 900 kronor mindre per månad än medel­inkomsten i alla yrken. Jämför man med ­andra akademikeryrken, till exempel ekonom eller civilingenjör, är skillnaden 10 000—15 000 kronor per månad.

Trots att flera viktiga steg har tagits mot högre lärarlöner är det långt kvar innan lärarnas arbete är rätt värderat. Det behövs stora investeringar för att mota lärarbristen och säkra lärarför­sörjningen. Investeringar som på sikt kommer att bli en lönsam affär för samhället, men lika fullt innebär en kostnad här och nu.

Investera i lärares kompetensutveckling

Det behövs också stora investeringar i lärares kompetensutveckling och investeringar som frigör tid att fokusera på elevernas lärande och det kollegiala samarbetet. Det behöver anställas fler yrkesgrupper som kan avlasta, elevhälsan är i behov av förstärkning och det centrala stödet till skolledarna kan bli mycket bättre. För att inte tala om alla IT-system som skulle behöva bytas ut och hållas uppdaterade.

Kort sagt, det finns hål att stoppa eventuellt överblivna pengar i. Det är viktigt att vidta åtgärder för att hindra att resurser rinner ut ur systemet. Samtidigt måste man vara medveten om att det inte finns några som helst garantier för att en vinstbegränsning leder till högre lärarlöner, bättre kompetensutveckling, minskad arbetsbelastning eller stärkt elevhälsa.

Bättre resursfördelning

En vinstbegränsning omfördelar inte mellan skolor, tar inte hand om elevsegregering eller otillräckligt med särskilt stöd. Det hindrar inte pengar från att bli vinst i städbolag som städar klassrum eller paviljongsuthyrningsföretag som bygger baracker. Och det stoppar inte kommuner från att använda miljarder som var avsatta till skolan till att skriva av pensionsskulder.

Lärarförbundets kongress har tydligt fastslagit vårt förbunds hållning i vinstfrågan: »Vinstuttag får aldrig gå före elevernas lärande, utbildningens kvalitet eller skolans arbetsmiljö«. Men för att den principen ska fungera krävs inte bara att man tätar den droppande kranen — man måste också rensa ledningarna och justera vattentrycket.

Genom en bättre resursfördelning och genom att lärares och skolledares bedömningar får spela större roll kan resurserna göra mer nytta i skolsystemet. Behoven är utan tvekan större i skolan i utanförskapsområdet där de flesta eleverna har ett annat modersmål än svenska och föräldrarna har kort utbildning, än i prestigeskolan i stan med motiverade elever som har välutbildade föräldrar. Det måste också avspegla sig i resursfördelningen.

Det behövs åtgärder som tar hand om de verkliga utmaningarna.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 13/16

Frågor & Svar