Lärarförbundet
Bli medlem

Att investera i lärarna är att framtidssäkra Sverige!

Tillsammans fick vi det att hända! Stort tack! I våras samlade Lärarförbundet in över 35 000 medlemsröster i vårt arbete med att ta ut rätt kurs för läraryrket och skolan. Medskicken visar att vi lärare tydligt känner stolthet över vårt yrke och en stor glädje över att få göra skillnad och möta barn

Men Lärarförbundets medlemmar ger lika tydligt uttryck för att läraryrket alltför ofta är fyllt av stress och frustration. Framför allt över att vi lärare alltför ofta saknar den nödvändiga tid som behövs för att på ett bra sätt planera och följa upp vår undervisning, stödja och utmana våra elever och att få spela roll för kollegorna och på så sätt utvecklas tillsammans och genom varandra.

Så här i början av ett nytt läsår är förstås lärarhjärtat fyllt av förväntan och nya krafter att få göra ett riktigt bra jobb. Dessvärre blir det också extra tydligt att kollegor saknas på många håll och att vi är för få som delar på det viktiga ansvaret att utbilda framtidens Sverige.

Men de politiker som menar allvar med att lösa den akuta lärarbristen och är beredda att ta sig an de verkliga utmaningarna för svensk skola behöver inte leta efter åtgärdslistan. De behöver inte leta efter svaren på hur läraryrket kan bli ett attraktivt högstatusyrke. Vi lärare har lösningarna.

När vi lärare talar om läraryrkets utveckling och villkor, då talar vi inte bara i egen sak. Vårt arbete lägger grunden för hela landets välstånd. Om vi ges rätt förutsättningar, betalt utifrån vårt ansvar och vår kompetens, ges tillräcklig tid för våra elever och får ta del av och driva den senaste forskningen, ja då framtidssäkrar vi Sverige. Då öppnar vi lärare möjligheterna för framtida innovation och export, tillväxt och välstånd under kommande decennier.

Så visst bankar lärarhjärtat lite extra så här vid skolstarten. Till dig som är lärare eller skolledare vill jag bara säga att jag hoppas att du får vara den lärare eller den skolledare som du vet att du kan och vill vara för dina elever!Till dig som är politiker i stat och kommun vill jag säga: Att investera i lärarna är att framtidssäkra Sverige. Det tjänar hela Sverige på.

Varmt välkommen till ett nytt läsår!

Tillit - lärarna mer än redo

Vi lärare och skolledare behöver garanterad tid för planering, utveckling och koppling till forskning, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Vi lärare och skolledare behöver garanterad tid för planering, utveckling och koppling till forskning, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Ett av målen med regeringens Tillitsdelegation är att bättre ta vara på medarbetares kunskaper. Det ser vi lärare och skolledare fram emot.

Erbjud lönepåslag för medarbetare i frontlinjen. Bygg in tidsluckor i planeringen, för att ge andrum åt verksamma i frontlinjen och skapa utrymme för relationsbyggande och innovationer. Ge medarbetare i frontlinjen inflytande över viktiga verksamhetsbeslut och över sin arbetsvardag. Utveckla strukturer för löpande kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte, för att öka motivation och kvalitet i verksamheten.

”Vem är det som säger ovanstående? Är det en ny rapport från Lärarförbundet? Är det vi medlemmar som har svarat på en enkät om hur läraryrket blir mer attraktivt och kvaliteten i undervisningen kan höjas? Ja, det skulle det kunna vara. Men den här gången är det Louise Bringselius, forskningsledare för den statliga Tillitsdelegationen, som för ett par veckor sedan skrev en oerhört klok och tänkvärd artikel på DN Debatt. Den förtjänar mer uppmärksamhet, för den är smått revolutionerande.

Styrning baserad på tillit

Regeringen har tillsatt en Tillitsdelegation som ska föreslå nya styrmodeller för både skolan och övriga offentliga verksam­heter med målet att styrningen i högre utsträckning ska baseras på tillit. Ambitionen är att bättre ta vara på medarbetarnas kunskaper och erfarenheter för att höja kvaliteten i verksamheterna.

Lärarförbundet har under lång tid drivit på för att lärarna ska vara och behandlas som en profession, och därmed ges större makt att utforma den egna verksamheten och knyta den starkare till forskning. Vi vill få till en dialogstyrning, baserad på tillit, där lärare, skolledare och huvudmän styr skolan mot målen i förtrolig dialog.

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

En viktig komponent för att allmänhet och politiker ska känna tillit till lärarna är att verksamheten vilar stadigt på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Där vet vi att det finns luckor. Lärare har ingen garanterad eller självklar väg till kontinuerlig och forskningsanknuten kompetensutveckling under sitt yrkesliv. För att forska inom de utbildningsvetenskapliga disciplinerna krävs oftast att du väljer mellan att undervisa eller att forska, i stället för att naturligt kunna göra både och. Det flyttar forskningens problemformulering och praktik utanför skolan vilket gör både forskningen och undervisningen fattigare än vad den behöver vara.

En unik möjlighet

Med Skolkommissionens förslag om professionsprogram för lärare och skolledare finns nu en unik möjlighet. Tillit förtjänar man, men för att det ska bli ett paradigmskifte i utbildningspolitiken måste det skapas förutsättningar för att åstadkomma tillitsbaserad styrning. Vi lärare och skolledare behöver garanterad tid för planering, utveckling och koppling till forskning. Vi behöver en organisation och styrkedja som möjliggör fler forskande lärare, mer kollegialt utbyte av beprövad erfarenhet och utveckling av den verksamhet vi ansvarar för.

Regeringen har varit modig som både har vågat tillsätta en oberoende Skolkommission och en Tillitsdelegation. Nu måste alla Sveriges riksdagspolitiker vara modiga. En forskningsbaserad skola som styrs med tillit, ansvar och i dialog med oss i professionen tjänar hela Sverige på. Och vi lärare är mer än redo för tilliten vi förtjänar. Det är dags att våra befogenheter matchar ansvaret vi redan har.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 9/17

Mobbning går att stoppa och förebygga

Terminsstarten närmar sig med raska steg. Snart ska hundratusentals barn och unga, börja ett nytt läsår. Härligt! De flesta ser fram emot att träffa kompisar och att lära sig nya saker. Men samtidigt går tiotusentals barn till skolan med en stor klump i magen.

Var fjärde ung har blivit utsatt för kränkningar från andra elever i skolan det senaste året och var tionde ung upplever att de utsatts för mobbning under samma tidsperiod. Flickor är mer utsatta och otrygga i skolan än pojkar. Det visar Friends årliga rapport som publiceras i dag.

Detta är så klart helt oacceptabelt och något som ingen av oss som är verksamma i skolan får blunda för. Varje barn som utsätts för kränkning eller mobbning försätts i en väldigt svår situation med stark oro, psykisk press och ohälsa.

Rapporten publiceras för sjätte året i rad och bygger på webbaserade enkäter som besvarats av 43 337 unga mellan förskoleklass och årskurs nio. Årets resultat ligger tyvärr helt i linje med tidigare års resultat och bekräftar en mörk bild av att kränkningar och mobbning är ett pågående problem i svensk skolmiljö.

De vanligaste formerna av kränkningar bland yngre barn (åk 3-6) är taskiga kommentarer, följt av elaka blickar eller att ha blivit lämnad utanför. Därefter följer fysiska kränkningar i form av knuffar eller slag.

De senaste åren har skoldebatten präglats av ett tydligt fokus på kunskap och bättre skolresultat, vilket är utmärkt. Men lite för sällan pekas det på hur stor betydelse elevernas hälsa och välbefinnande faktiskt spelar för att de ska kunna nå goda kunskapsresultat.

Även bland de lite äldre barnen (åk 6-9) är verbala kränkningar vanligast, följt av utfrysning och kränkningar på nätet. 23 procent av barnen i åk F-3 är oroliga för att bli ensamma på rasten.

Rapporten visar även att trakasserier utifrån kön, könsidentitet, sexuell läggning och etnicitet är vanligast förekommande. Även barn med en funktionsnedsättning löper större risk för utsatthet. Vi i vuxenvärlden måste föra en aktiv diskussion med unga som handlar om att kritiskt utmana mer eller mindre dolda och outtalade normer och värderingar.

Det ställs idag höga krav på skolorna när det gäller både förebyggande arbete och akuta insatser vid mobbning, kränkningar och trakasserier. Det är bra, men mycket mer kan göras för att se till att skolan är en trygg och lustfylld miljö för alla elever.

Det går att stoppa och förebygga mobbning men det kräver ett systematiskt arbete där skolpersonal, elever och föräldrar är involverade. Det behövs också mer resurser till kompetensutveckling, till skolans stödfunktioner inom elevhälsan och att arbetsmiljöarbetet verkligen fungerar i praktiken. Här brister det idag. Lärarförbundet har till exempel tillsammans med Sveriges Elevkårer visat att stressade och sjukskrivna lärare leder till sämre skolresultat för eleverna.

Lägg till detta den skriande lärarbristen. För att skolan ska kunna vara en god lärandemiljö för alla elever så behöver den bemannas med fler behöriga lärare. Det går inte att bortse från lärarbristen. Utan fler välutbildade lärare med rätt förutsättningar blir det svårt för skolorna att i praktiken höja ambitionerna för att motverka mobbning.

De senaste åren har skoldebatten präglats av ett tydligt fokus på kunskap och bättre skolresultat, vilket är utmärkt. Men lite för sällan pekas det på hur stor betydelse elevernas hälsa och välbefinnande faktiskt spelar för att de ska kunna nå goda kunskapsresultat. Ska resurserna i skolan användas effektivt så måste alla elever känna sig trygga och sedda, behandlas med respekt och få må bra. Elevernas trygghet är en förutsättning för att nå målet om en stark kunskapsskola.


Lärares utbildning kan inte sluta vid examen

Fortfarande finns ett synsätt om att lärares utbildning slutar vid lärarexamen. Läraren ses som en färdig pusselbit i behörighetspusslet.

Det händer att jag av människor utanför skolan får frågan om varför lärare har så liten möjlighet att fördjupa sig i sitt ämne. Ibland har till exempel politiker tagit reda på att gällande avtal för grund- och gymnasielärare medger att 104 timmar per år ska ges till kompetensutveckling.

Jag svarar då att detta tyvärr enbart är ett riktmärke för kollektivet som inte är hugget i sten på individnivå. För det andra behöver det inte alls handla om fördjupning i ämneskunskaper. För det tredje fungerar det inte alls som vi lärare menar var avsikten. Alltför många arbetsgivare har varken tillräckligt genomarbetade planer eller avsätter tillhörande resurser för lärarnas kompetensutveckling. Så där står vi idag.

Men ett fönster till bättring har nu öppnats på glänt. I Skolkommissionens slutbetänkande betonas vikten av mer praktiknära skolforskning och ökad professionalisering av både lärar- och skolledaryrket.

Professionsprogrammet kommer, rätt uppbyggt, kunna ge läraren stort inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling. Fel uppbyggt skulle det kunna leda till en känsla av att bli kontrollerad – det får inte ske.

Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram för lärare och skolledare ska nu utredas vidare. Regeringen har också initierat en försöksverksamhet för ökad samverkan mellan lärosäten och skolhuvudmän om bland annat forskning. I det tänkta professionsprogrammet finns en kompetenstrappa som ska baseras på kompetensutveckling, akademiska meriter och dokumenterad beprövad erfarenhet.

Här finns alltså en grund för ett FoU-system som för lärarna och skolledarna innefattar professions- och kompetensutveckling under hela lärarkarriären. Men det behöver givetvis vidareutvecklas.

Professionsprogrammet kommer, rätt uppbyggt, kunna ge läraren stort inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling. Fel uppbyggt skulle det kunna leda till en känsla av att bli kontrollerad – det får inte ske. Om professionsprogrammet mynnar ut i att lärare ska bedömas och sorteras av andra i en karriärtrappa som är påtvingad, då har man ingenting lärt av erfarenheterna från lärarlönelyftet och karriärreformen. Professionsprogrammet behöver byggas underifrån i samverkan mellan professionen, skolhuvudmän, stat och lärosäten.

Som jag ser det behövs ett nationellt program som säkrar tillgången till ett brett och rikt utbud av kurser och utbildningar, allt från grundläggande behörighetsgivande kurser till fördjupningar i ämnen, didaktik och utbildningsvetenskap på masternivå, och upp till forskarutbildning. Det behöver byggas in en självklar kontinuerlig rätt till utvecklingsinsatser för varje lärare och ledare och organiseras så att det finns reella möjligheter att delta i kompetensutvecklingsinsatser och i ett kollegialt lärande. Innehållet behöver fyllas och utvecklas genom tydlig samverkan mellan lärosäten och huvudmän och grundas på lärares och ledares inflytande, behov och identifierade pedagogiska utmaningar.

Villkoren för lärare som kombinerar studier och arbete är kanske det största hindret idag. Lärare och skolledare tvingas välja bort utveckling på grund av den höga arbetsbelastningen. Många av de som börjar tvingas hoppa av. Det behövs både ekonomiska och tidsmässiga möjligheter att kombinera arbete och studier. Ett hinder för många är också att det skulle kräva långa resor. Därför behövs det betydligt bättre möjlighet att studera på distans, eller att utbildningen sker lokalt på arbetsorten.

Om vi lyckas bygga upp ett hållbart system för professionsutveckling skulle vi möta utvecklingsbehoven på ett kontinuerligt och systematiskt sätt. Inte som idag där nationella satsningar och ”lyft” lever som projekt i ett par år, eller där huvudmannens goda vilja avgör om lärarna har möjlighet till utveckling och med vilka förutsättningar.

Jag menar att om kvaliteten i den svenska skolan ska öka långsiktigt, så är det helt nödvändigt att bygga en starkare vetenskaplig grund. Jämför skolan med sjukvården. Där är det självklart med ett nära samband till den kliniska forskningen. Där finns resurser för patientnära forskning, delade tjänster mellan universitet och landsting, liksom en betydande andel forskarutbildade läkare. Sjukvården har med rätta ansetts behöva vara kunskapsintensiv. Ska inte skolan vara det?

Ska alla elever ges samma chans?

Vi vet sedan länge att lärarbehörigheten och lärarerfarenheten är som lägst i de skolor som har de tuffaste socioekonomiska förutsättningarna. Den bilden bekräftas av en granskning som Skolinspektionen nyligen presenterat.

Granskningen har gjorts i 20 kommuner där det finns en skolsegregation avseende elevernas bakgrund. Slutsatsen i rapporten är att kommunerna behöver stärka sitt arbete med att attrahera behöriga och erfarna lärare till skolor med mindre gynnsamma socioekonomiska förutsättningar.

Granskningen visar nämligen att hälften av de granskade huvudmännen inte följer upp hur lärarresurserna används och att majoriteten inte har genomfört riktade eller stödjande insatser för att stimulera behöriga lärare eller lärare med lång yrkeserfarenhet att söka sig till dessa skolor. Det är också bara hälften av huvudmännen som styr förstelärartjänster utifrån ett kompensatoriskt syfte.

Så vad bör göras? Skolinspektionen pekar som en följd av sina observationer på att huvudmännen behöver utveckla strategier för att attrahera och behålla behöriga och erfarna lärare och att utveckla arbetet med att planera lärarresurser utifrån elevernas förutsättningar och behov. Självfallet måste huvudmännen också följa upp hur tilldelade resurser används och hur denna användning påverkar elevernas utveckling och lärande.

Både staten och huvudmännen måste ta ett ökat ansvar för en kompensatorisk finansiering. På sätt och vis borde en sådan fördelning av resurserna bli en direkt och självklar följd av skollagens bestämmelse om att fördela resurser efter elevers behov och förutsättningar.

Det är bara att stryka under hur viktigt det är att resurserna används till just det som gör störst nytta för elevernas lärande och trygghet. Därför behöver man rekrytera lärarteam med kompletterande lärarkompetenser, förstärka elevhälsan och anställa yrkesgrupper som kan avlasta och frigöra värdefull lärartid. Det är också viktigt att se till att digitala resurser finns på plats. Faktorer som lön, ledarskap, arbetsmiljö och friutrymme att kunna utföra sitt jobb på ett bra sätt spelar naturligtvis också stor roll när lärare väljer vart de vill jobba.

Men för att sådana här satsningar ska bli verklighet i de skolor som har de största behoven krävs att det finns tillräckliga ekonomiska resurser som kompenserar de här skolorna för det tuffare socioekonomiska utgångsläget. Både staten och huvudmännen måste ta ett ökat ansvar för en kompensatorisk finansiering. På sätt och vis borde en sådan fördelning av resurserna bli en direkt och självklar följd av skollagens bestämmelse om att fördela resurser efter elevers behov och förutsättningar. För visst är vi överens om att alla barn och elever ska ges samma chans?

Tar man lärarbristen på allvar om arbetsmiljön i skolan lämnas utan åtgärd?

Något måste göras åt skolans arbetsmiljö. Nu. En ny rapport som Lärarförbundet gjort tillsammans med Sveriges Elevkårer visar att stressade och sjukskrivna lärare leder till att elever inte klarar sina studier.

I undersökningen har vi frågat gymnasielärare och gymnasieelever om deras arbetsmiljö. Rapporten visar ett starkt samband mellan skolresultat och arbetsmiljö. För varje procentenhet som lärares sjuktal ökar i en kommun, sjunker andelen elever som inte tar gymnasieexamen. Om skolresultaten blir bra är arbetsmiljön god och om arbetsmiljön brister så sjunker skolresultaten. Lärares förutsättningar att göra ett bra jobb och att få må bra på jobbet har stor betydelse för vilken undervisning som bedrivs och vilket stöd läraren kan vara för eleverna.

Men allt fler lärare och elever känner sig stressade och allt fler lärare sjukskrivs i stressrelaterade sjukdomar. Det som stressar har också direkt med skolan att göra. För lärares del är det en stor och ökande mängd dokumentation och att tiden saknas för det viktigaste: att planera och följa upp undervisningen. Nära 7 av 10 lärare känner sig stressade varje vecka.

För elevernas del är det prestationsångest och förväntningar på skolarbetet, prov, läxor och hemuppgifter samt höga krav och förväntningar som inte matchas av det stöd och utmaning som behövs. Resultaten om ökad stress i skolan överensstämmer med andra undersökningar. Skolverket gör var tredje år undersökningen Attityder till skolan som sammantaget visar på att stressen och arbetsbelastningen i skolan har ökat under de senaste åren.

Alla bakomliggande stressfaktorer går att förbättra. Fler elevskyddsombud, en mer renodlad lärarroll och ett aktivt arbetsmiljöarbete som säkerställer ett gott ledarskap och ett bättre strukturerat arbete mellan elever, lärare och elevhälsa skulle innebära en bättre arbetsmiljö för alla på skolan och förbättrade kunskapsresultat.

Fler än tre av fyra lärare anger att de har en för hög eller mycket för hög belastning. Lärare har för många arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra. Vi lärare måste avlastas.

Det förvånar inte mig att färre elever tar sin examen där lärarna tvingas bli sjuka av jobbet. Läraren är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas resultat och när lärare inte får förutsättningar att göra ett bra jobb går det ut över både, kvalitet, hälsa och studieresultat. Vi kan också konstatera i undersökningen att i kommuner med större andel elever som får indragna studiebidrag från CSN, så tar också färre elever gymnasieexamen. Även denna koppling är logisk eftersom det krävs att eleven deltar i undervisningen och visar vad den kan för att få sin examen. Vi behöver en skola med resurser och förutsättningar som säkrar att alla elever trivs, vill lära och vara i skolan oavsett hur de mår eller vilka behov de har. Bara då kan vi ge alla elever samma chans.

Många lärare i undersökningen upplever att arbetsbelastningen är betungande. Fler än tre av fyra lärare anger att de har en för hög eller mycket för hög belastning. Lärare har för många arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra. Vi lärare måste avlastas. Låt lärare vara lärare istället för vaktmästare, administratörer och kuratorer.

Sverige har en historiskt stor lärarbrist och vi har inte råd att slösa bort de lärare vi har. Samtidigt speglar svaren från elever och lärare tyvärr en dyster verklighet när det gäller arbetssituationen på våra skolor. Arbetsgivarna måste nu göra allt som står i deras makt för att säkra en bra arbetsmiljö. Annars kommer det bli svårt att locka fler att välja läraryrket. Det finns ingen lärarreserv att ta till, blir en lärare sjukskriven finns det inga behöriga vikarier att sätta in.

Tar man lärarbristen på allvar, ja då måste man också ta bristerna i lärares och elevers arbetsmiljö på allvar.

Sommarreflektion om skolpolitikernas besked i Almedalen

Under årets Almedalsvecka anordnade Lärarförbundet ett panelsamtal med några av Sveriges allra främsta utbildningspolitiker. Samtalet utgick ifrån vad Lärarförbundets medlemmar ser som de viktigaste frågorna för att förbättra läraryrket och utveckla skolan.

Fyra av riksdagspartiernas främsta företrädare fick ta plats på vår scen i Almedalen: Gustav Fridolin (MP), utbildningsminister, Anna Ekström (S), Gymnasie- och kunskapslyftsminister, Camilla Waltersson Grönvall (M) utbildningspolitisk talesperson och Christer Nylander (L), vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott. En hel del intressanta besked och löften gavs till oss lärare och skolledare.

Vi lät svaren från alla de 36 000 lärare som deltagit i vårens medlemsdialog vara utgångspunkten för att avkräva politikerna besked om vägen framåt till en bättre skola och ett mer attraktivt läraryrke.

Om Sveriges utbildningspolitiker ger oss lärare rätt förutsättningar, så kommer vi bli fler som både vill bli lärare och väljer att stanna kvar och utvecklas i yrket.

För det första var politikerna överens om att läraryrket för att vara konkurrenskraftigt behöver värderas högre när det gäller lön. Politikerna betonade att huvudansvaret är arbetsgivarnas och att vi har kunnat se ett positivt trendbrott de senaste åren. Och det har börjat vända, ja, men fortfarande tjänar lärare mindre per månad jämfört med genomsnittet av alla yrken på arbetsmarknaden. Ännu större är lönegapet till andra akademikeryrken med motsvarande utbildning och ansvarsområden. Arbetet måste fortsätta med att få upp lärarlönerna och det är ett gemensamt ansvar för såväl staten som de kommunala och privata arbetsgivarna. Därför vill jag säga till riksdagspolitikerna: Staten kan inte backa från lönefrågan eftersom den är strategiskt avgörande för att åstadkomma ett mer attraktivt läraryrke.

För det andra visar medlemsdialogen att 2 av 3 lärare vill ha mer tid för planering och uppföljning, vilket det också fanns en stor förståelse för hos alla de politiska företrädarna. Vi listade 10 sysslor som medlemsdialogen visar tar lärarens tid i anspråk och bad politikerna stryka. Det visade sig snabbt att de plockade bort allt som inte har med undervisningen att göra.

Det här beskedet från politikerna är något vi lärare ska lägga på minnet. För arbetsbelastningen måste ner. Vi måste få bort onödig administration och arbetsuppgifter som kan skötas av andra yrkesgrupper från läraransvaret.

Vid varje politiskt beslut i regeringen, i riksdagens utbildningsutskott eller i kommunerna måste frågan ställas: Vad innebär det här beslutet för lärares skolvardag? Idag läggs det ständigt på uppgifter på lärares och skolledares bord som inte hör hemma där. Min uppmaning till politikerna: Ni vet ju vilka uppgifter som ska bort – verkställ!

För det tredje säger 85 procent av de 36 000 lärarna i medlemsdialogen att kollegialt lärande och kompetensutveckling är det viktigaste för att utvecklas i lärarrollen. Över en femtedel svarar att forskning och pedagogisk utveckling är något de skulle vilja ha möjlighet at engagera sig mer i. Politikernas respons på detta var bejakande och positiv från alla fyra läger. Upp till bevis, säger jag!

Medlemsdialogen visar att vi lärare och skolledare vill vara i ständig utveckling. I Skolkommissionens förslag finns en grund för ett system som för lärarna och skolledarna innefattar professions- och kompetensutveckling under hela lärarkarriären. Men det är viktigt att vi lärare och skolledare ges makten att utforma och driva vår egen kompetensutveckling, liksom resurser och villkor att genomföra den i praktiken. Att investera i lärarnas professionsutveckling är bland det klokaste våra beslutsfattare kan göra för skolan. En skola som är utvecklande för lärarprofessionen är också utvecklande för eleverna.

Jag måste säga att jag blir glad när jag hör de fyra ledande utbildningspolitikerna föra ett väldigt konstruktivt samtal om läraryrket. Om Sveriges utbildningspolitiker ger oss lärare rätt förutsättningar, så kommer vi bli fler som både vill bli lärare och väljer att stanna kvar och utvecklas i yrket.

Samtalet med politikerna fortsätter förstås i olika former i höst. Det finns många och svåra frågor på den skolpolitiska dagordningen. Politikerna kan dock känna sig trygga med en sak: Vi lärare och skolledare har svaren.

Lära för proven eller lära för livet?

Förra veckan blev det känt att regeringen vill att de nationella proven ska ges större betydelse för betygsättningen. Regeringen föreslår att nationella proven i fortsättningen ska ”särskilt beaktas” vid betygsättningen och har skickat förslaget på remiss till lagrådet.

Men det finns starka skäl för regeringen att tänka om. Jag tror att regeringen gör en tankevurpa och inte fullt ut förstår hur detta riskerar att bidra till att avprofessionalisera läraryrket. Elevernas kunskaper består av så mycket mer än vad som kan mätas i ett nationellt prov, vilket Lärarförbundet, Sveriges Elevkårer, Sveriges Elevråd, SVEA och ledande betygsforskare framhållit i debatten.

Vägen framåt borde istället vara att utveckla modellen med professionell sambedömning, vilket successivt blivit vanligare på senare år. Det vill säga att flera lärare tillsammans bedömer elevernas kunskaper. På så sätt uppnås både en större rättssäkerhet för eleverna och en kontinuerlig utveckling av bedömarkompetensen för alla lärare.

Frågan om nationella provens betydelse för betygsättningen var oundviklig även vid det seminariesamtal i Almedalen som jag hade igår med läraren och betygsforskaren Alli Klapp. Hon menar att regeringens förslag ensidigt utgår ifrån att betygsinflation måste stävjas. Med detta starka fokus tenderar regeringen glömma att betyg ska sättas i relation till kunskapskraven och betyget ska återspegla hela elevens samlade kunskaper. Ett nationellt prov prövar inte alla delar i ett ämnes alla kunskapskrav. Som Alli ser det kommer pressen att öka på lärarna att använda de nationella proven examinerande eftersom de då vet att de inte kan bli ifrågasatta, vare sig av kommunens utbildningsförvaltning, rektor eller skolinspektionen.

Jag delar hennes uppfattning. För att komma åt betygsinflationen i form av systematiska skillnader på skolor mellan nationella provresultat och slutbetyg, vore det istället klokast att göra nedslag vid just de skolorna. Att generalisera och skuldbelägga tiotusentals lärare för att medvetet sätta för höga betyg, är förödande för tilltron till lärarkårens professionella kompetens och integritet.

Ytterligare en aspekt som det talas väldigt tyst om, är osäkerheten i provresultatet, vilket bland annat professor Anders Jönsson uppmärksammat. Forskarna är ganska säkra på att minst en fjärdedel av eleverna får fel provbetyg i förhållande till sina kunskaper, enbart beroende på slumpfaktorer. Om proven får ökad påverkan på betygen, kommer denna mät- och rättsosäkerhet att byggas in i betygsättningen.

Vi behöver nog fråga oss vilken sorts skola vi vill ha. Ska syftet vara att bli bra på det som kommer på provet? Eller ska fokus vara på lärande och kunskap, att lära sig nytt ämnesstoff, nya färdigheter och att utvecklas? Lära för proven eller lära för livet?

Professor Christian Lundahl har vidare pekat på att man i takt med en ökad digitalisering kan se framför sig en utveckling där proven gradvis blir mer präglade av multiple-choice, vilket föreslås i utredningen om ett nytt nationellt provsystem. Om proven dessutom rättas av andra, riskerar vi hamna i en situation där prov med låg validitet blir starkt styrande för lärares betygssättning. Vad händer då med den professions- och kompetensutvecklande sambedömningen?

Man ska komma ihåg att när de nationella proven ersatte de äldre standardproven och centralproven, så var ett bärande motiv att stärka lärarnas egna förmåga att göra professionella bedömningar av elevernas kunskaper. Syftet var att stödja snarare än att styra betygssättningen. Den utgångspunkten är värd att hålla fast vid även idag.

Vi behöver nog fråga oss vilken sorts skola vi vill ha. Ska syftet vara att bli bra på det som kommer på provet? Eller ska fokus vara på lärande och kunskap, att lära sig nytt ämnesstoff, nya färdigheter och att utvecklas? Lära för proven eller lära för livet?

Vuxenutbildningen är för viktig för att verksamhetens olika delar ska behandlas styvmoderligt!

I veckan släppte Skolverket den senaste statistiken över elevresultaten inom den kommunala vuxenutbildningen och för SFI-undervisningen. Den visar att bara drygt sex av tio elever som går på Komvux för att bli behöriga till gymnasiet slutför sina studier och på SFI-undervisningen är det endast 65 procent av de som påbörjade sina studier 2014 som slutför någon kurs till och med 2016.

Det finns givetvis många anledningar och förklaringar för detta men tyvärr är det ändå så att vuxenutbildningen, där SFI ingår inte prioriteras i den skolpolitiska debatten. Det måste det bli en ändring på. Den kommunala vuxenutbildningen är en unik möjlighet till en andra chans för att ta igen studietid och kunna etablera sig på arbetsmarknaden. SFI är avgörande för en lyckad integration och därmed för många en viktig ny chans i vårt land.

Vuxenutbildningen är för viktig för att verksamhetens olika delar ska behandlas styvmoderligt. Jag påstår att om regeringen menar allvar med bildningsuppdraget och med att ge människor en andra chans måste de ge rimliga förutsättningar till de lärare och elever som gör jobbet. Då kommer fler få chansen- och lyckas.

En modern kunskapsintensiv ekonomi förutsätter medborgare som har en god bildning och en föränderlig arbetsmarknad kräver goda möjligheter till omställning och matchning vilket förutsätter ett livslångt lärande, där spelar vuxenutbildningen en avgörande roll.

En elevs behov av att få börja på en vuxenutbildning eller SFI-undervisning är viktig, men inte till priset av att utbildningens kvalitet urholkas och att lärarna får en ohållbar arbetssituation. Lärarna måste få tid och möjlighet att ge varje elev vad den behöver, något många lärare rapporterar att de inte har. Vår egen rapport över den svenska vuxenutbildningen visar att lärare inom både Komvux och SFI har för hög arbetsbelastning, och det som ökat mest är administration och dokumentation. Bara 7 procent av lärarna säger sig alltid ha tillräcklig tid att planera och följa upp undervisningen. 4 av 10 SFI-lärare uppger att de arbetar på en skola som tar emot nya elever en gång i veckan.

Det är klart att det inte fungerar bra att ta in helt nya elever varje vecka under pågående kurser. Det drabbar både kvalitén i mottagandet och undervisningen för övriga elever. Vi vill att det införs begränsningar för hur ofta nya elever kan skrivas in för att främja både kvalitén i undervisningen och planeringsförutsättningarna.

Regeringen och kommunerna måste ta sitt ansvar och ge både elever och lärare bättre förutsättningar. För detta behövs satsningar både lokalt och nationellt som minskar lärares arbetsbelastning, begränsar antagningen till vuxenutbildningen till högst en gång per månad, inkluderar lärare inom vuxenutbildningen i samtliga statliga satsningar på lön, kompetensutveckling och karriärmöjligheter samt säkerställer att alla elever får mer likvärdig undervisning genom en nationell standard för undervisningstid.

Det är aldrig för sent att lära sig nya saker och ta nya steg i livet. Låt vuxenutbildningen bli den språngbräda den kan vara för det livslånga lärandet.

Smyg inte – våga driva igenom helheten

Nu smyger regeringen igenom den första delen av Skolkommissionens viktiga förslag. Det gör man med en 1,5 miljarder stor satsning på skolor i socioekonomiskt tuffa områden.

Självklart är det en seger för oss lärare och ett viktigt steg i rätt riktning. Det här har vi kämpat för länge, problemen med skolsegregationen har vi ju kunnat bevittna från första parkett under lång tid. Det visar också att regeringen förstår vikten av att lyssna på den genomgripande analys och rekommendation som lärare, forskare och samhällsföreträdare presenterat genom Skolkommissionen. Äntligen!

Men det här räcker inte. För som jag säger, regeringen smyger igenom en del av Skolkommissionens helomfattande förslag. För att på allvar öka likvärdigheten, höja kunskapsresultaten och förbättra kvaliteten i undervisningen, så behöver vi våga ta ett omfattande helhetsgrepp. Våga satsa på långsiktiga och genomgripande förslag som inte rivs upp och stöps om efter varje nytt val.

En viktig del i att skapa en likvärdig skola är att få till ett rättvist skolval som ger alla elever samma chans. Det system vi har idag spär tyvärr på segregationen. Idag visar DN:s granskning på samma problem och absurda konsekvenser av dagens skolvalssystem, som vi i Skolkommissionen och Lärarförbundet länge påpekat.

Det är absurt att det skolvalssystem vi har idag innebär att föräldrar ställer sina barn i kö från det att de föds, och att det dessutom spelar roll när på året ditt barn föds, till exempel har ett barn som är fött i januari en större chans att komma in än ett decemberbarn. Politiska beslut om resursförstärkning och en mer behovsanpassad finansiering är viktiga men måste matchas med lagar och regler som främjar en likvärdig skola där elever med olika erfarenheter, familjebakgrunder och drivkrafter får mötas och berika varandra.

Svensk skola har länge lidit av reformsjuka. Vi har skruvat lite här, ändrat lite där och lagstiftat lite ytterligare någon annanstans. Resultatet har blivit ett virrvarr av åtgärder, ett lapptäcke utan sömmar, som sammantaget framför allt gett ökad arbetsbelastning och detaljkontroll av lärares arbete.

Nu finns en unik chans att genomföra den omprövning av helheten kring styrning och finansiering som den svenskan skolan är i ett sådant skriande behov av.

Det som krävs nu är politiskt mod från alla läger att våga genomföra förslagen i sin helhet. Skolans och elevernas bästa måste gå före partitaktik. Det är helheten som kommer göra skillnad för såväl resultat, likvärdighet och kvalitet.

Frågor & Svar