Lärarförbundet
Bli medlem

​Viktig seger om högskolebehörighet på yrkesprogrammen

Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekströms besked om att gymnasieskolans yrkesprogram ska ge högskolebehörighet är glädjande, något som Lärarförbundet drivit länge. Fler kommer nu att välja gymnasieskolans yrkesprogram och sitt drömyrke utan att behöva stänga några dörrar för framtiden.


Som bland annat Aftonbladet skriver på ledarplats så är regeringens förslag oerhört viktigt för yrkesprogrammen.

Lärarförbundet har längre drivit att alla nationella program ska ge grundläggande högskolebehörighet. Det är kunskaper som krävs för att ge alla elever fulla möjligheter efter gymnasieskolan. Grundläggande högskolebehörighet är ofta helt avgörande för ett livslångt lärande, det vill säga för att studera vidare eller sadla om senare i livet.

Men det är även nödvändigt för den om vill fortsätta inom sitt yrke, eftersom både dagens arbetsliv - och i än högre grad framtidens arbetsliv - kräver goda teoretiska kunskaper. Alla ungdomar måste också ha rätt att få den bildning som möjliggör aktivt deltagande i samhällslivet.

I regeringens förslag utökas nu yrkesprogrammen från dagens 2 500 poäng till att omfatta 2 700 eller 2 800 gymnasiepoäng. Tidigare hade Gymnasieutredningen föreslagit att kurserna för högskolebehörighet skulle beredas plats genom att inteckna det individuella valets 200 poäng och för vissa av yrkesprogrammen ta 100 poäng av programfördjupningen. Genom att utöka programmen undviker regeringen en sådan försämring. Bra. Flera olika parter och intressen borde kunna bli nöjda med den här lösningen.

Det är också bra att regeringens förslag bygger på att kurserna ingår i grundupplägget på yrkesprogrammen. Det sänder en viktig signal om betydelsen av de kunskaper som dessa kurser ger och om yrkesprogrammens status. Dessutom kommer det förenkla planering och schemaläggning för både skolan och eleverna.

Men på en viktig punkt har regeringen inte landat rätt. Lärarförbundet har länge drivit att ett estetiskt ämne ska återinföras i alla gymnasieprogram, och välkomnade att gymnasieutredningen föreslog att lägga till en kurs om 100 gymnasiepoäng. I förslaget från regeringen har detta bantats ner till 50 poäng.

Det är fel väg att gå. Alla elever ska ha rätt att utveckla sin kreativitet och skapande genom olika uttryckssätt. En så pass kort kurs som nu föreslås riskerar att bli väldigt övergripande och upphackad. En tråkig plump i protokollet för ett i övrigt stort och viktigt steg framåt för yrkesprogrammen.

Recept mot sjukskrivningar

Med ökad makt över vår yrkesutövning och en lärartidsgaranti som ger utrymme för oss att vara de bästa lärare vi kan och vill vara, finns inga gränser för hur bra svensk skola kan bli, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Med ökad makt över vår yrkesutövning och en lärartidsgaranti som ger utrymme för oss att vara de bästa lärare vi kan och vill vara, finns inga gränser för hur bra svensk skola kan bli, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

En lärartidsgaranti skulle vara en bra medicin mot det faktum att lärare och skolledare är mer sjukskrivna än andra yrkesgrupper.

Hösttermin är inte bara förenat med längtan, omstart och nystart. Det är tyvärr också sjukskrivningstopp. Enligt AFA Försäkring är antalet nyanmälda sjukskrivningar för lärare och skolledare nästan fyra gånger större under vecka 33 än under en genomsnittlig vecka under resten av året. Att pressen är stor efter semestrarna, är en trend i alla yrkesgrupper. Men lärare och skolledare sticker ut rejält från arbetsmarknadens genomsnitt. Och dessvärre är det inget som förvånar.

Lärarens arbetsbörda

När lärare beskriver sitt yrke med ett ord är vanligaste ordet glädje. Att välja läraryrket är för många förenat med viljan att göra skillnad, jobba med något meningsfullt och bidra till individers och Sveriges framtid. Mötet med varje barn och elev är lärarens självklara drivkraft. Vi vet vilken betydelse vi har för elevens kunskapsutveckling och vilka konsekvenser det kan få när vi inte får möjlighet att göra det som krävs.

När kraven och ambitionerna är högt ställda, samtidigt som möjligheterna att utföra arbetet väl är kraftigt beskurna, då ökar risken att arbetsbördan blir övermäktig. Alla människor behöver balans mellan ansvar, befogenheter och resurser. Vi lärare har ett stort och förpliktigande ansvar, som ingen av oss tar lätt på.

Befogenheter och resurser

Men för att kunna leva upp till det, krävs att vi också har befogenheter att sätta in stöd i rätt tid till de elever som behöver det och resurser i form av tid till planering och uppföljning, fördjupning i forskning och samplanering med kolleger. Annars slår vågskålen med ansvar i golvet medan vågskålen med befogenheter och resurser hänger så gott som tom och dinglar i luften.

Som människor slås vi ur balans. En del blir sjuka — kanske skadade för lång tid framåt. Den vanligaste sjukskrivningsdiagnosen för lärare är psykiska diagnoser som reaktion på svår stress. Vi kallar det samvetsstress — det som slår till när vi vet vad vi kan och behöver göra men inte får förutsättningar att faktiskt göra det.

Ge oss tid och möjligheter

Det som saknas för att vi lärare ska ha möjlighet att leva upp till högt ställda krav är egentligen inga konstigheter. Vi är proffs på undervisning, att utveckla, stötta och utmana våra barn och elever. Ge oss tid och möjligheter att förbereda vår undervisning och pedagogiska verksamhet. Säkra tiden att gemensamt med våra kolleger lösa utmaningar och utveckla våra arbetssätt. Ge oss tid och möjligheter till nödvändig reflektion och återhämtning. Kort sagt — ge oss en lärartidsgaranti, så kommer vi tillsammans se till att alla barn och elever når till toppen av sin egen potential.

Ökade sjukskrivningar hos lärare och skolledare är ett dyrt och allvarligt symptom på de ökade krav och den ökande detaljreglering som svensk skola länge varit utsatt för. Detta i kombination med att inget tagits bort och att vi har allt för få behöriga kolleger. Tillsammans skapar det en ond spiral. Men den går att vända. Med ökad makt över vår yrkesutövning och en lärartidsgaranti som ger utrymme för oss att vara de bästa lärare vi kan och vill vara, finns inga gränser för hur bra svensk skola kan bli. För både elevers kunskapsresultat och lärares hälsa.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 10/17

Lärare kan inte utrota segregationen

Uppdrag granskning visade ikväll ett reportage om fem skolor på Hisingen i Göteborg. Förskräckande stora andelar av eleverna har efter högstadiet blivit lagförda för allvarliga brott.

Resultatet ger en bild av segregationen i Sverige idag. Det ger också en bild av vilken gigantisk utmaning lärare och skolledare i dessa områden har att möta varje dag.

Lärare och skolledare kan inte utrota segregationen. Lärare och skolledare kan inte stoppa gängkriminaliteten. Vi lärare har ett viktigt jobb att lära våra elever allt vi förmår även i svåra situationer och i socialt utsatta miljöer. Med rätt förutsättningar kan vi göra skillnad för våra elevers framtid. Men vi lärare kan inte göra allt. Vi kan inte hoppa in och täppa till där samhället i stort brister.

Segregation, fattigdom och bristen på inkludering i det svenska samhället är faktiskt inte skolans fel. Men det är samhällskonsekvenser lärare på dessa skolor tvingas hantera varje dag. Kanske skulle det varit en bra idé att det framgått tydligare i Uppdrag gransknings reportage.

Vad som däremot är skolans uppgift är att verka kompensatoriskt. Förser vi skolor i utsatta områden med rätt resurser kan de vara ett kraftfullt instrument för att skapa framtidshopp och mening åt eleverna. Men gör vi det idag?

I skollagen slås det fast att svensk skola ska erbjuda en likvärdig utbildning med hög kvalitet för alla elever. Skolan måste vara bäst där förutsättningarna är sämst. Men hur fungerar det på Hisingen och andra socialt utsatta områden idag? Svaret är tyvärr: Långt ifrån tillräckligt. Vi har varken ett tillräckligt behovsanpassat finansieringssystem idag eller incitament som garanterar elevens rätt till det stöd eller utmaning hen behöver.

Segregation, fattigdom och bristen på inkludering i det svenska samhället är faktiskt inte skolans fel. Men det är samhällskonsekvenser lärare på dessa skolor tvingas hantera varje dag.

Ska det svenska samhället erbjuda bra skolor i utsatta områden måste det givetvis finnas tillräckliga ekonomiska resurser som kompenserar de här skolorna för det tuffare socioekonomiska utgångsläget. Men det är dags att erkänna att skolor i utsatta områden inte bara fordrar extra resurser. Det handlar lika mycket om att organisera skolinsatser på ett helt annat sätt. Insatser som gör det möjligt att ta ett helhetsgrepp runt elevernas livssituation såväl som lärandesituation. När resurserna ges kan insatser börja göras: rekrytera lärarteam med kompletterande lärarkompetenser, förstärka elevhälsan och det förebyggande arbetet, anställa yrkesgrupper som kan hjälpa barn och ungdomar med det som inte ingår i lärarrollen och bygga nätverk runt elever och elevgrupper.

Lärare och skolledare ska inte vara poliser. Inte arbetsförmedlare. Inte fritidsledare. Inte socialsekreterare. Inte kuratorer eller psykologer. Lärare ska vara lärare. När andra funktioner brister i utsatta områden, så kan inte konsekvenserna lastas över på skolan.


Ett rungande ja till gemensam färdplan för skolan

Låt Skolkommissionens förslag vägleda skolans utveckling. Se det som en ”roadmap” till en skola som präglas av en stark lärarprofession och där politikernas roll blir att ge skolan arbetsro och långsiktiga spelregler. Se det som slutpunkten för en tid av ryckighet och politiska pekpinnar.

I dag är sista dagen för remissinstanserna att inkomma med sina synpunkterSkolkommissionens slutbetänkande. För att vinna ytterligare förankring och förbättring av kommissionens förslag är detta givetvis en värdefull process. Samtidigt vill jag varna för att se det goda som det bästas fiende eller att åter sätta kortsiktiga egenintressen före det gemensamma bästa.

Här hittar du Lärarförbundets remissvar (pdf)

Jag är övertygad om att vägen framåt för att nå en konstruktiv och långsiktigt positiv utveckling för den svenska skolan fordrar ett politiskt helhetsgrepp. I och med Skolkommissionens betänkande föreligger för första gången ett brett genomtänkt förslag, förankrat i både forskning och profession. Ett unikt tidsfönster står öppet just nu för att samla alla goda krafter kring en gemensam framtidsplan — krafter som eftersträvar kunskap, likvärdighet och kvalitet.

Under decennier har skolan varit föremål för snabba politiska kast och partistrategers inneboende önskan om intresseväckande konflikt, snarare än långsiktigt samarbete som ger stabila förutsättningar för kunskapssamhällets verkliga grundfundament – skolan. Vi lärare och skolledare har länge fått lida av att långsiktiga problem åtgärdas av enstaka lyft och motstridiga insatser, av underfinansiering och tillfälliga satsningar. Steg för steg har vi kunnat konstatera att detaljstyrningen fått öka på bekostnad av tilliten till vår profession. Nu är stunden kommen att sätta punkt för allt det här. Ytterligare lappar i ett redan lappat täcke är inte lösningen.

Självfallet måste det finnas utrymme för diskussion och justeringar i det arbete som nu ska tas vidare. Men för att inte förlora den historiska möjligheten bör remissinstansernas besked till regeringen bli: Vi tillstyrker huvuddragen!

Historisk sett präglade kompromiss och samförstånd länge det svenska samhället. Sveriges politiker har även på senare år visat att de kan enas om strategiskt viktiga frågor, till exempel energipolitik, pensioner och försvar. Jag kan inte tänka mig en mer strategiskt viktig fråga att hitta framtidslösningar för än skolan. Ta den chans som nu finns.

Ingen är hundra procent nöjd med allt i kommissionens i slutbetänkande. Inte heller jag. Men det vi kan vara hundra procent säkra på är att om vi ska skapa en skola där alla elever får samma chans, där kunskapsresultaten höjs och där vi har lång kö till lärarutbildningen, ja då måste vi bygga den tillsammans. Vi måste se bortom våra egna käpphästar och ideologiska passioner för att hitta en gemensam väg.

Flera av kommissionens förlag kan säkerligen slipas och förbättras. Detaljerna behöver skärskådas, många vägval och bedömningar återstår. Men låt oss värna helhetsgreppet.

Två förbättringar som jag gärna vill skicka med gäller för det första kommissionens avgränsning till förskoleklass, grundskola och gymnasieskola. En nationell strategi för kunskap och likvärdighet behöver omfatta hela skolväsendet. Det är avgörande för att skolan ska bidra till varje barns och elevs möjlighet till livslångt lärande och utveckling,

Vi vet att de insatser som görs under förskoleåren ger bäst avkastning av alla utbildningsinsatser. Vi vet att fritidshemmen spelar stor roll för barns förmåga att lära sig att ingå i sociala sammanhang, utveckla en identitet, lära sig samspel och ansvarstagande, och för att utveckla tekniska, praktiska och estetiska kompetenser, vilket i sin tur gör stor skillnad för både kunskapsresultat och likvärdighet. Vi vet också att vuxenutbildningens kompensatoriska, demokratiska och arbetsmarknadsföreberedande funktioner är bärande för medborgerlig bildning och livslångt lärande.

För det andra behöver förslagen i än högre grad ta hänsyn till hur lärares alltför höga arbetsbelastning ska kunna minskas. Vi lärare behöver en lärartidsgaranti. Först när lärare och skolledare har en rimlig arbetsbelastning och rätt förutsättningar blir det möjligt att fullt ut ge en god kvalitet i undervisningen, stärkt likvärdighet och ökad måluppfyllelse. Till exempel är det viktigt att ett utbyggt uppföljningssystem inte medför att än mer av lärares undervisningstid tas i anspråk.

Det samma gäller förutsättningarna för det ytterst välkomna förslaget om professionsprogram. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det blir att säkra att huvudmännen ger oss lärare och skolledare tids- och lönemässigt goda villkor för att utveckla och delta i programmet. Om så inte sker kommer ett professionsprogram inte att fungera.

Lika viktigt för att professionsprogram ska vara ett hållbart system för utveckling under hela karriären är att vi lärare och skolledare ges kontroll över vår egen kompetens- och karriärutveckling. Avgörande för professionsprogrammets framgång blir att vi lärare och skolledare ges stort inflytande över programmets struktur och uppbyggnad.

Självfallet måste det finnas utrymme för diskussion och justeringar i det arbete som nu ska tas vidare. Alla konstruktiva förbättringsförslag behöver analyseras och tas på allvar. Men för att inte förlora den historiska möjligheten bör remissinstansernas besked till regeringen bli: Vi tillstyrker huvuddragen!

Ett gemensamt ja till hur vi kan stärka styrningen av skolan med ett ökat statligt ansvarstagande, mer regionalt samarbete och ett ökat inflytande från professionen. Ett rungande ja till att ge alla lärare och skolledare möjlighet att utveckla, och utvecklas i sin yrkesroll under hela lärarlivet. Ett ja till förstärkt lärarutbildning, och ökade resurser till utbildningsvetenskaplig och praktiknära forskning. Ett ja till mer behovsstyrd finansiering av undervisning och elevhälsa och åtgärder för att motverka skolsegregationen. Ett ja till insatserna för att säkerställa att alla skolor ska kunna vara bra skolor och att eleverna ska få det stöd och den stimuli de har behov av tidigt under sin skolgång.

Min uppmaning till skolans alla samhällsaktörer är: Se helheten, ge grönt ljus för den framtidsplan som kommissionen lagt fram. Det tjänar vi alla långsiktigt på.

Min uppmaning till regering och opposition: Kompromissa, enas och omsätt Skolkommissionens ord i politisk handling. Det är dags nu.

Sätt skolan främst i nästa forskningsproposition

Sverige ska vara en ledande kunskapsnation. Så lyder det övergripande mål som regeringen anger i förra årets forskningspolitiska proposition. Det är ett bra mål som skulle kunna vara starten på att vikten av en forskningsanknuten skola sätts mer i fokus de kommande åren.

Den forskningspolitiska propositionen bär namnet Kunskap i samverkan och ligger till grund för de kommande årens forskningspolitik. För oss lärare är det ganska naturligt att tänka att vi spelar en huvudroll för att Sverige ska kunna vara en ledande kunskapsnation.

För hur blir man annars det om inte barn och elever tillgodogör sig goda kunskaper och färdigheter genom hela skolsystemet; förskola, grundskola och gymnasieskola? Och därmed ett land som kommer präglas av innovationer och högproduktiva jobb, vetenskapliga genombrott och framtidstro. För det är ju så att morgondagens företagsledare, sjuksköterskor, poliser, ingenjörer och forskare sitter i skolbänken nu. Allt börjar med en bra lärare. För att bygga Sverige starkt måste grunden läggas i skolan.

Tänk tanken om vad som händer med den högre utbildningen, forskarutbildningen och ytterst Sveriges förmåga att bidra till internationell spetsforskning om inte skolan lagt grunden. Utan en skola av hög kvalitet, och som vilar på en solid vetenskaplig grund för lärande, så faller allt.

Problemet idag är att kopplingen mellan forskning och skola är på tok för svag. Resurser och struktur för forskarutbildning och praktiknära forskning inom utbildningsvetenskap är idag minst sagt otillräckliga.

Jämför skolan med hälso- och sjukvården. Hur skulle sjukvården fungera om inte medicin var ett eget vetenskapsområde? Om nya behandlingsmetoder aldrig fick ingå i någon vetenskaplig studie? Om inte läkare forskade själva, utan var forskningsobjekt för hjärnforskare och ekonomer? Det är en bisarr tanke. Men lite på det sättet förhåller det sig idag inom utbildningsområdet.

Det nära sambandet mellan sjukvård och klinisk forskning ses som självklart. Där finns resurser för patientnära forskning, delade tjänster mellan universitet och sjukvård, liksom en betydande andel forskarutbildade läkare. Sjukvården har med rätta ansetts behöva vara kunskapsintensiv. Ska inte skolan vara det?

För oss lärare finns idag små och spretiga utvecklingsmöjligheter kopplade till universitet och högskolor. Och trots att all undervisning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så är praktiknära forskning en sällsynt fågel i vår vardag. Skolans bristande forskningsanknytning är ett av de största strukturfelen i det svenska forsknings- och utbildningssystemet.

Ska Sverige verkligen vara en ledande kunskapsnation, så behöver forskningsanknytningen i skolan bli lika naturlig som den är i hälso- och sjukvården och resurserna för detta öka – och öka kraftigt.

Vi ser det även genom att skoldebatten huvudsakligen förs utifrån partipolitiska konflikter och mediala dagsländor. Det är mer undantagsvis som debatten bygger på forskning som visar vad som bäst gynnar barns och elevers lärande.

Men det finns positiva tecken på att det nu äntligen ska hända något. Regeringen har efter forskningspropositionen tillsatt en utredning som syftar till att öka samverkan om praktiknära forskning och på det sättet stäkra den vetenskapliga grunden i skolan. Regeringen har också gett klartecken för en försöksverksamhet där fyra universitet ska gå i bräschen för en utvecklad samverkan med skolor och skolhuvudmän.

Det är förstås lovande att regeringen hörsammar behov. Och jag vet att det inte står stilla ute i förskolor och skolor - det pågår en hel del initiativ och god samverkan runt ett stort antal lärosäten redan och både Skolverket, Skolforskningsinstitutet och Specialpedagogiska skolmyndigheten arbetar alla utifrån lite olika uppdrag och medel med att stärka och stödja den vetenskapliga basen.

Problemet är att det inte tagits ett helhetsgrepp kring grundförutsättningarna. Skolans forskningsfält och utveckling är så mycket viktigare än att vara avhängiga enstaka eldsjälar och personkontakter eller för den delen, tillfälliga forskarskolor och ryckig finansiering. Vi lärare vill både vara en del av och ta del av forskning och för det krävs ett politiskt ansvar för helheten. En bärande stomme för den helheten kan uppbyggandet av ett professionsprogram bli.

Till syvende og sist handlar det såklart om pengar. Ser vi till den forskning som är finansierad via lärosätenas basanslag brukar cirka en tredjedel gå till medicin och hälsa (över 10 miljarder kronor per år), medan utbildningsvetenskapens anslag inte ens går att beräkna eftersom vetenskapsområdet officiellt sett inte existerar. Vetenskapsrådets anslag för medicinsk forskning är ungefär sex gånger så stort som motsvarande för utbildningsvetenskap. Dessutom ges den medicinska kliniska forskningen ett par miljarder årligen inom ramen för ALF-avtalet, vilket det inte finns någon motsvarighet till inom utbildningsvetenskapen.

Problemet är givetvis inte satsningarna på medicin och hälsa, utan avsaknaden av ens en skärva av motsvarande medel till utbildningsvetenskap. Så, kära riksdagspolitiker av olika kulör; ska Sverige verkligen vara en ledande kunskapsnation, så behöver forskningsanknytningen i skolan bli lika naturlig som den är i hälso- och sjukvården och resurserna för detta öka – och öka kraftigt. Se det som en huvuduppgift för nästa forskningspolitiska proposition.

Lärarbristen är akut redan nu och om några år väntar stora pensionsavgångar

Över hela landet strömmar i stort sett varje dag rapporter in som visar hur svårt det är att rekrytera alla de lärare som behövs i samband med skolstarten.

Vi ser det i Stockholm och Göteborg, i Skåne och i Dalarna. Och läget är lika bekymmersamt på Gotland och i Bohuslän. Samma sak i Umeå, Karlskrona, Uppsala, Haninge, och Värnamo. Det här är bara ett axplock av de många larm om akut lärarbrist som uppmärksammats i media de senaste veckorna. Och fler lär nog komma. Antalet lediga lärarjobb ökar visserligen inte jämfört med förra årets rekordnivå. Men i stort sett ligger lärarbristen kvar på den exceptionellt höga nivån från föregående år.

I våras gjorde Lärarförbundet en undersökning där både lärare och föräldrar tillfrågats om hur de upplever tillgången på lärare i skolan. Sju av tio föräldrar och nio av tio lärare uppger att lärarbristen är märkbar i vardagen. Sju av tio lärare uppger att deras lärarroll påverkas i mycket eller ganska hög grad av lärarbristen. Lika många säger att de inte får tag på vikarier, tre av fem uppger att de har obehöriga kollegor och hälften att de har vakanta tjänster på arbetsplatsen.

Vi lärare måste bli fler helt enkelt. Och vi som redan är lärare vet att det är ett oslagbart yrkesval. Ett yrke som ger så mycket i mötet med varje barn och elev, att se dem utvecklas och lära sig helt nya saker, att varje dag få jobba med utmanande och utvecklande uppgifter där ens egen kompetens tillsammans med kollegornas är det som spelar roll för elevernas kunskapsutveckling såväl som sociala utveckling. Trots att vi lärare ofta har en tuff arbetssituation och en alltför hög arbetsbelastning, så rymmer läraryrket så fantastiskt mycket glädje! Det ska inte glömmas bort när vi talar om hur yrkets villkor samtidigt behöver förbättras. För ska vi bli fler som ska få chansen att dela denna glädje, ja då måste villkoren både bli mer konkurrenskraftiga i jämförelse med andra akademikeryrken och mer hållbara och anpassade i förhållande till det ansvar, betydelse och viktiga jobb vi gör.

Vi ser också att behovet av lärare inte kommer att minska utan snarare kommer det att öka ännu mer inom några år. Stora grupper av lärare, framförallt speciallärare, kommer att gå i pension. Lärarförbundet har tagit fram färsk statistik (länk) som visar att nästan 45 000 yrkesverksamma lärare är över 55 år och beräknas gå i pension inom tio år.

Satsningarna på lärarkåren måste därför fortsätta med full kraft och menar regeringen allvar med sin läsa-skriva-räkna-garantimåste de se till att det finns speciallärare som kan ge det utlovade stödet till eleverna.

Den yrkesgrupp som kommer att ha flest pensionsavgångar är speciallärarna och specialpedagogerna, där i princip hälften -– 47 procent –idag är över 55 år. Men även bland lärare i praktiska/estetiska ämnen kommer många att gå i pension. Lägst pensionsavgångar finns bland grundskollärare, där är 22 procent är över 55 år.

Hur gör man då för att locka fler att vilja bli lärare? Ja, receptet kan formuleras kort och kärnfullt:Lönerna måste fortsätta upp, arbetsbelastningen gå ner och vi lärare måste få mer makt över vår yrkesutövning. Så enkelt och samtidigt tydligen så svårt.

Att investera i lärarna är att framtidssäkra Sverige!

Tillsammans fick vi det att hända! Stort tack! I våras samlade Lärarförbundet in över 35 000 medlemsröster i vårt arbete med att ta ut rätt kurs för läraryrket och skolan. Medskicken visar att vi lärare tydligt känner stolthet över vårt yrke och en stor glädje över att få göra skillnad och möta barn

Men Lärarförbundets medlemmar ger lika tydligt uttryck för att läraryrket alltför ofta är fyllt av stress och frustration. Framför allt över att vi lärare alltför ofta saknar den nödvändiga tid som behövs för att på ett bra sätt planera och följa upp vår undervisning, stödja och utmana våra elever och att få spela roll för kollegorna och på så sätt utvecklas tillsammans och genom varandra.

Så här i början av ett nytt läsår är förstås lärarhjärtat fyllt av förväntan och nya krafter att få göra ett riktigt bra jobb. Dessvärre blir det också extra tydligt att kollegor saknas på många håll och att vi är för få som delar på det viktiga ansvaret att utbilda framtidens Sverige.

Men de politiker som menar allvar med att lösa den akuta lärarbristen och är beredda att ta sig an de verkliga utmaningarna för svensk skola behöver inte leta efter åtgärdslistan. De behöver inte leta efter svaren på hur läraryrket kan bli ett attraktivt högstatusyrke. Vi lärare har lösningarna.

När vi lärare talar om läraryrkets utveckling och villkor, då talar vi inte bara i egen sak. Vårt arbete lägger grunden för hela landets välstånd. Om vi ges rätt förutsättningar, betalt utifrån vårt ansvar och vår kompetens, ges tillräcklig tid för våra elever och får ta del av och driva den senaste forskningen, ja då framtidssäkrar vi Sverige. Då öppnar vi lärare möjligheterna för framtida innovation och export, tillväxt och välstånd under kommande decennier.

Så visst bankar lärarhjärtat lite extra så här vid skolstarten. Till dig som är lärare eller skolledare vill jag bara säga att jag hoppas att du får vara den lärare eller den skolledare som du vet att du kan och vill vara för dina elever!Till dig som är politiker i stat och kommun vill jag säga: Att investera i lärarna är att framtidssäkra Sverige. Det tjänar hela Sverige på.

Varmt välkommen till ett nytt läsår!

Tillit - lärarna mer än redo

Vi lärare och skolledare behöver garanterad tid för planering, utveckling och koppling till forskning, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Vi lärare och skolledare behöver garanterad tid för planering, utveckling och koppling till forskning, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Ett av målen med regeringens Tillitsdelegation är att bättre ta vara på medarbetares kunskaper. Det ser vi lärare och skolledare fram emot.

Erbjud lönepåslag för medarbetare i frontlinjen. Bygg in tidsluckor i planeringen, för att ge andrum åt verksamma i frontlinjen och skapa utrymme för relationsbyggande och innovationer. Ge medarbetare i frontlinjen inflytande över viktiga verksamhetsbeslut och över sin arbetsvardag. Utveckla strukturer för löpande kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte, för att öka motivation och kvalitet i verksamheten.

”Vem är det som säger ovanstående? Är det en ny rapport från Lärarförbundet? Är det vi medlemmar som har svarat på en enkät om hur läraryrket blir mer attraktivt och kvaliteten i undervisningen kan höjas? Ja, det skulle det kunna vara. Men den här gången är det Louise Bringselius, forskningsledare för den statliga Tillitsdelegationen, som för ett par veckor sedan skrev en oerhört klok och tänkvärd artikel på DN Debatt. Den förtjänar mer uppmärksamhet, för den är smått revolutionerande.

Styrning baserad på tillit

Regeringen har tillsatt en Tillitsdelegation som ska föreslå nya styrmodeller för både skolan och övriga offentliga verksam­heter med målet att styrningen i högre utsträckning ska baseras på tillit. Ambitionen är att bättre ta vara på medarbetarnas kunskaper och erfarenheter för att höja kvaliteten i verksamheterna.

Lärarförbundet har under lång tid drivit på för att lärarna ska vara och behandlas som en profession, och därmed ges större makt att utforma den egna verksamheten och knyta den starkare till forskning. Vi vill få till en dialogstyrning, baserad på tillit, där lärare, skolledare och huvudmän styr skolan mot målen i förtrolig dialog.

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

En viktig komponent för att allmänhet och politiker ska känna tillit till lärarna är att verksamheten vilar stadigt på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Där vet vi att det finns luckor. Lärare har ingen garanterad eller självklar väg till kontinuerlig och forskningsanknuten kompetensutveckling under sitt yrkesliv. För att forska inom de utbildningsvetenskapliga disciplinerna krävs oftast att du väljer mellan att undervisa eller att forska, i stället för att naturligt kunna göra både och. Det flyttar forskningens problemformulering och praktik utanför skolan vilket gör både forskningen och undervisningen fattigare än vad den behöver vara.

En unik möjlighet

Med Skolkommissionens förslag om professionsprogram för lärare och skolledare finns nu en unik möjlighet. Tillit förtjänar man, men för att det ska bli ett paradigmskifte i utbildningspolitiken måste det skapas förutsättningar för att åstadkomma tillitsbaserad styrning. Vi lärare och skolledare behöver garanterad tid för planering, utveckling och koppling till forskning. Vi behöver en organisation och styrkedja som möjliggör fler forskande lärare, mer kollegialt utbyte av beprövad erfarenhet och utveckling av den verksamhet vi ansvarar för.

Regeringen har varit modig som både har vågat tillsätta en oberoende Skolkommission och en Tillitsdelegation. Nu måste alla Sveriges riksdagspolitiker vara modiga. En forskningsbaserad skola som styrs med tillit, ansvar och i dialog med oss i professionen tjänar hela Sverige på. Och vi lärare är mer än redo för tilliten vi förtjänar. Det är dags att våra befogenheter matchar ansvaret vi redan har.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 9/17

Mobbning går att stoppa och förebygga

Terminsstarten närmar sig med raska steg. Snart ska hundratusentals barn och unga, börja ett nytt läsår. Härligt! De flesta ser fram emot att träffa kompisar och att lära sig nya saker. Men samtidigt går tiotusentals barn till skolan med en stor klump i magen.

Var fjärde ung har blivit utsatt för kränkningar från andra elever i skolan det senaste året och var tionde ung upplever att de utsatts för mobbning under samma tidsperiod. Flickor är mer utsatta och otrygga i skolan än pojkar. Det visar Friends årliga rapport som publiceras i dag.

Detta är så klart helt oacceptabelt och något som ingen av oss som är verksamma i skolan får blunda för. Varje barn som utsätts för kränkning eller mobbning försätts i en väldigt svår situation med stark oro, psykisk press och ohälsa.

Rapporten publiceras för sjätte året i rad och bygger på webbaserade enkäter som besvarats av 43 337 unga mellan förskoleklass och årskurs nio. Årets resultat ligger tyvärr helt i linje med tidigare års resultat och bekräftar en mörk bild av att kränkningar och mobbning är ett pågående problem i svensk skolmiljö.

De vanligaste formerna av kränkningar bland yngre barn (åk 3-6) är taskiga kommentarer, följt av elaka blickar eller att ha blivit lämnad utanför. Därefter följer fysiska kränkningar i form av knuffar eller slag.

De senaste åren har skoldebatten präglats av ett tydligt fokus på kunskap och bättre skolresultat, vilket är utmärkt. Men lite för sällan pekas det på hur stor betydelse elevernas hälsa och välbefinnande faktiskt spelar för att de ska kunna nå goda kunskapsresultat.

Även bland de lite äldre barnen (åk 6-9) är verbala kränkningar vanligast, följt av utfrysning och kränkningar på nätet. 23 procent av barnen i åk F-3 är oroliga för att bli ensamma på rasten.

Rapporten visar även att trakasserier utifrån kön, könsidentitet, sexuell läggning och etnicitet är vanligast förekommande. Även barn med en funktionsnedsättning löper större risk för utsatthet. Vi i vuxenvärlden måste föra en aktiv diskussion med unga som handlar om att kritiskt utmana mer eller mindre dolda och outtalade normer och värderingar.

Det ställs idag höga krav på skolorna när det gäller både förebyggande arbete och akuta insatser vid mobbning, kränkningar och trakasserier. Det är bra, men mycket mer kan göras för att se till att skolan är en trygg och lustfylld miljö för alla elever.

Det går att stoppa och förebygga mobbning men det kräver ett systematiskt arbete där skolpersonal, elever och föräldrar är involverade. Det behövs också mer resurser till kompetensutveckling, till skolans stödfunktioner inom elevhälsan och att arbetsmiljöarbetet verkligen fungerar i praktiken. Här brister det idag. Lärarförbundet har till exempel tillsammans med Sveriges Elevkårer visat att stressade och sjukskrivna lärare leder till sämre skolresultat för eleverna.

Lägg till detta den skriande lärarbristen. För att skolan ska kunna vara en god lärandemiljö för alla elever så behöver den bemannas med fler behöriga lärare. Det går inte att bortse från lärarbristen. Utan fler välutbildade lärare med rätt förutsättningar blir det svårt för skolorna att i praktiken höja ambitionerna för att motverka mobbning.

De senaste åren har skoldebatten präglats av ett tydligt fokus på kunskap och bättre skolresultat, vilket är utmärkt. Men lite för sällan pekas det på hur stor betydelse elevernas hälsa och välbefinnande faktiskt spelar för att de ska kunna nå goda kunskapsresultat. Ska resurserna i skolan användas effektivt så måste alla elever känna sig trygga och sedda, behandlas med respekt och få må bra. Elevernas trygghet är en förutsättning för att nå målet om en stark kunskapsskola.


Lärares utbildning kan inte sluta vid examen

Fortfarande finns ett synsätt om att lärares utbildning slutar vid lärarexamen. Läraren ses som en färdig pusselbit i behörighetspusslet.

Det händer att jag av människor utanför skolan får frågan om varför lärare har så liten möjlighet att fördjupa sig i sitt ämne. Ibland har till exempel politiker tagit reda på att gällande avtal för grund- och gymnasielärare medger att 104 timmar per år ska ges till kompetensutveckling.

Jag svarar då att detta tyvärr enbart är ett riktmärke för kollektivet som inte är hugget i sten på individnivå. För det andra behöver det inte alls handla om fördjupning i ämneskunskaper. För det tredje fungerar det inte alls som vi lärare menar var avsikten. Alltför många arbetsgivare har varken tillräckligt genomarbetade planer eller avsätter tillhörande resurser för lärarnas kompetensutveckling. Så där står vi idag.

Men ett fönster till bättring har nu öppnats på glänt. I Skolkommissionens slutbetänkande betonas vikten av mer praktiknära skolforskning och ökad professionalisering av både lärar- och skolledaryrket.

Professionsprogrammet kommer, rätt uppbyggt, kunna ge läraren stort inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling. Fel uppbyggt skulle det kunna leda till en känsla av att bli kontrollerad – det får inte ske.

Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram för lärare och skolledare ska nu utredas vidare. Regeringen har också initierat en försöksverksamhet för ökad samverkan mellan lärosäten och skolhuvudmän om bland annat forskning. I det tänkta professionsprogrammet finns en kompetenstrappa som ska baseras på kompetensutveckling, akademiska meriter och dokumenterad beprövad erfarenhet.

Här finns alltså en grund för ett FoU-system som för lärarna och skolledarna innefattar professions- och kompetensutveckling under hela lärarkarriären. Men det behöver givetvis vidareutvecklas.

Professionsprogrammet kommer, rätt uppbyggt, kunna ge läraren stort inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling. Fel uppbyggt skulle det kunna leda till en känsla av att bli kontrollerad – det får inte ske. Om professionsprogrammet mynnar ut i att lärare ska bedömas och sorteras av andra i en karriärtrappa som är påtvingad, då har man ingenting lärt av erfarenheterna från lärarlönelyftet och karriärreformen. Professionsprogrammet behöver byggas underifrån i samverkan mellan professionen, skolhuvudmän, stat och lärosäten.

Som jag ser det behövs ett nationellt program som säkrar tillgången till ett brett och rikt utbud av kurser och utbildningar, allt från grundläggande behörighetsgivande kurser till fördjupningar i ämnen, didaktik och utbildningsvetenskap på masternivå, och upp till forskarutbildning. Det behöver byggas in en självklar kontinuerlig rätt till utvecklingsinsatser för varje lärare och ledare och organiseras så att det finns reella möjligheter att delta i kompetensutvecklingsinsatser och i ett kollegialt lärande. Innehållet behöver fyllas och utvecklas genom tydlig samverkan mellan lärosäten och huvudmän och grundas på lärares och ledares inflytande, behov och identifierade pedagogiska utmaningar.

Villkoren för lärare som kombinerar studier och arbete är kanske det största hindret idag. Lärare och skolledare tvingas välja bort utveckling på grund av den höga arbetsbelastningen. Många av de som börjar tvingas hoppa av. Det behövs både ekonomiska och tidsmässiga möjligheter att kombinera arbete och studier. Ett hinder för många är också att det skulle kräva långa resor. Därför behövs det betydligt bättre möjlighet att studera på distans, eller att utbildningen sker lokalt på arbetsorten.

Om vi lyckas bygga upp ett hållbart system för professionsutveckling skulle vi möta utvecklingsbehoven på ett kontinuerligt och systematiskt sätt. Inte som idag där nationella satsningar och ”lyft” lever som projekt i ett par år, eller där huvudmannens goda vilja avgör om lärarna har möjlighet till utveckling och med vilka förutsättningar.

Jag menar att om kvaliteten i den svenska skolan ska öka långsiktigt, så är det helt nödvändigt att bygga en starkare vetenskaplig grund. Jämför skolan med sjukvården. Där är det självklart med ett nära samband till den kliniska forskningen. Där finns resurser för patientnära forskning, delade tjänster mellan universitet och landsting, liksom en betydande andel forskarutbildade läkare. Sjukvården har med rätta ansetts behöva vara kunskapsintensiv. Ska inte skolan vara det?

Frågor & Svar