Lärarförbundet
Bli medlem

Likvärdig skola – ord eller verklighet?

Ge alla samma chans - för en likvärdig skola, så lyder huvudtemat för Skolforum 2017. Ett viktigt tema för lärare, ledare, läromedelsföretag, arbetsgivare och andra viktiga skolaktörer att samlas kring för att dela erfarenheter, byta kunskaper om och utveckla nya strategier för.

Temat sammanfattar också vad våra skolpolitiker nu måste börja leverera hållbara lösningar på. Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och LO har sedan 2014 gemensamt drivit samarbetsprojektet med just namnet Ge alla samma chans. Det arbetet har i sin tur mynnat ut i Likvärdighetsagendan som vi lanserade tidigare i år.

Den likvärdiga skolan är en kungstanke som många sluter upp bakom. Det var också tydligt i det panelsamtal som jag medverkade i under måndagen på Skolforum med bland annat gymnasieminister Anna Ekström och Dagens Nyheters Johannes Åman. Målet om en likvärdig skola har få opponenter, ändå går utvecklingen åt fel håll.

Behovsanpassad finansiering
För att vända trenden så måste vi först och främst få till ett mer behovsanpassat finansieringssystem av skolan. Lärarförbundet har länge drivit att det måste till en mer socioekonomisk omfördelning mellan kommuner, förutom den som behöver ske inom kommunerna. Det är därför positivt att regeringen i budgetpropositionen fullföljer Skolkommissionens förslag och skjuter till sex miljarder kronor som ska fördelas utifrån socioekonomiska faktorer.

Mer resurser till de skolor som har störst behov löser förvisso inte i sig problemen, men det kan skapa betydligt bättre förutsättningar för att alla skolor ska kunna vara bra skolor, oavsett utmaningar. Utan tillräckliga resurser är det svårare att skapa goda arbets- och lärmiljöer, att säkra stöd och extra insatser till de elever som behöver det och möjliggöra för skolledare att organisera på det sätt som gynnar elevernas lärande och det kollegiala samarbetet.

Ökade skillnader mellan kommuners utbildningsnivå
Något som däremot är viktig att komma ihåg – och som politiker alltför ofta glömmer bort, bland annat alla fyra allianspartierna i sina budgetförslag – är att skolor med stora utmaningar finns runtom i hela landet och inte bara i så kallade utanförskapsområden. Därför räcker det inte att bara rikta extra pengar till dessa områden. För trots att utbildningsnivån generellt ökar i Sverige så är det inte en sann bild överallt. År 2000 var andelen högutbildade i de kommuner med lägst andel under 13 procent jämfört med 33 procent för de kommuner med högst andel högskoleutbildade. Motsvarande siffror är idag 18 respektive 45 procent, vilket visar att skillnaderna har ökat kraftigt. Det har betydelse då vi vet att andelen högskoleutbildade föräldrar på en ort har ett starkt samband med elevernas kunskapsresultat.

Se över skolpengens konstruktion
Men det handlar inte bara om att skjuta till extra resurser, vi måste även se till att nuvarande resurser används på ett ändamålsenligt sätt. Därför måste skolpengens nuvarande konstruktion förändras. Att hela pengen med automatik försvinner när en elev byter skola, samtidigt som nästan alla kostnader finns kvar är feltänkt. De enda som gynnas är den fristående huvudman som väljer att maximera sina klasser för att göra en enkel vinst. Dessa skolor överkompenseras medan andra skolor underfinansieras. Någon form av viktning av den ersättning som utgår måste utredas, så att tillräckliga resurser säkerställs till undervisning och elevhälsa på varje skola.

Ändra urvalssystemet
För det andra så måste det göras något åt dagens skolvalssystem. Vi vet att dagens kösystem har segregerande effekter – skolor med lång kö tenderar att vara skolor med de mest välutbildade föräldrarna. För att alla ska ha en rimlig chans att få sina önskningar tillgodosedda måste därför urvalssystemet göras om, vilket även utbildningsminister Gustav Fridolin nu tycks öppna för.

Skolkommissionens förslag om lottning möttes inte med något jubel från politiskt håll, även om reaktionerna var allt annat än sakliga. Dagens system har dock stora problem, så även om Skolkommissionens förslag inte fallit i god jord så betyder inte det att problemen går att bortse från. Vill man inte ha lottning så måste man visa på andra alternativ.

Helhetsgrepp för skolor med störst utmaning
För det tredje så måste det tas ett helhetsgrepp om situationen på de skolor med de största utmaningarna. Statistiken visar tydligt att skolor med större utbildningsutmaning generellt har lägre andel behöriga lärare. Tyvärr tenderar skillnaden att öka, skolor med goda förutsättningar lyckas behålla andelen behöriga lärare, samtidigt som den sjunker på de skolor där utmaningen är större. Naturligtvis är det ytterst ett symptom på den samlade lärarbristen. När det är ont om lärare så drabbar det framför allt de skolor som redan från början har låg andel utbildade och behöriga lärare.

För att vända denna trend så räcker det inte bara att höja lönen för de lärare som väljer att arbeta där. Det måste till specifika skolinsatser som säkrar rejält med stödpersonal, socialpedagoger, skolvärdar och en ständig bemanning i korridorerna, en förstärkt elevhälsa, digitala resurser och ett starkt och stabilt ledarskap. Dessutom bör man rekrytera kompletterande lärarteam till dessa skolor och säkra tiden för både kollegialt samarbete och samverkan med socialtjänst, polis och närsamhälle. Det är högst sannolikt både lättare och mer effektivt att locka lärare till hela sådana team, istället för att rekrytera lärare till traditionell undervisning.

Hög tid för handlingskraft
Så vitt jag vet finns det inte någon i den skolpolitiska debatten som inte sluter upp bakom principen om en likvärdig skola. Alla brukar säga att skolan ska ha en kompensatorisk uppgift. Ingen brukar tycka att det är bra om skillnader i elevers uppväxtförhållanden och hemmiljö också får styra deras livschanser. Ändå är det så det är. Det är mer än hög tid för våra skolpolitiker att visa handlingskraft för att vända utvecklingen, vi lärare är redo.

Se över finansieringen av gymnasieskolan – för likvärdighetens skull

Deltagandet i gymnasieutbildning i Sverige är högt men genomströmningen är problematisk. Nuvarande finansieringssystem bidrar inte tillräckligt till att fler elever ska klara att nå målen för en gymnasieexamen. Finansieringen måste ta större hänsyn till elevernas olika behov av stöd och utmaning.

En gymnasieexamen är i praktiken körkortet in på svensk arbetsmarknad. Utan en gymnasieexamen ökar risken för arbetslöshet och utanförskap. Därför är det så viktigt att politiken förser gymnasieskolan med rätt resurser och försäkrar sig om att rätt förutsättningar finns på plats för lärare att kunna ge varje elev vad den behöver för att tillgodogöra sig de kunskaper som krävs för en gymnasieexamen. Så är det inte idag.

Skolkommissionen kom i sitt slutbetänkande fram till att finansiering och styrning av gymnasieskolan borde utredas vidare och pekade på behovet av en mer regionalt baserad samordning. Gymnasieminister Anna Ekström borde snabbt ta initiativ till en sådan utredning.

En regionalisering skulle öka förmågan och kapaciteten att erbjuda ungdomar ett allsidigt urval av program och maximera resursutnyttjandet genom bättre planering och dimensionering både i förhållande till arbetsmarknadens behov och utveckling, vilket inte minst är viktigt gällande många yrkesprogram. Det finns därför starka argument för en mer regional styrning och lokalisering av gymnasieskolan samtidigt som det är viktigt att en regionalisering inte innebär en för stor geografisk yta.

Det främsta skälet för en översyn av gymnasieskolan är den bristande likvärdigheten mellan olika gymnasieskolor och program.

En bärande utgångspunkt måste vara att regionaliseringen formaliseras på ett sätt som säkrar ett demokratiskt ansvarsutkrävande och fackligt inflytande och samverkan. Redan idag finns regionala samarbeten i form av t ex kommunförbund och yrkescollege, men alltför många av dessa samarbetsformer är informella och saknar tydlig ansvarsfördelning, vilket försvårar det demokratiska inflytandet, insynen för elever och föräldrar och den fackliga samverkan.

Det främsta skälet för en översyn av gymnasieskolan är dock den bristande likvärdigheten mellan olika gymnasieskolor och program. Allt tyder på att resurserna till gymnasieskolan fördelas klart mindre kompensatoriskt än resurserna till grundskolan.

Gymnasieskolans finansieringssystem är vanligtvis uppbyggt utifrån de olika kostnaderna för de utbildningar som bedrivs, främst avseende utrustning. Vissa program har en högre omkostnad och andra en lägre. Till exempel är kostnaderna för att bedriva ett maskinintensivt program högre än vad de är för ett studieförberedande program. Det är däremot mer sällan som de olika elevbehoven inom ett och samma program på olika skolor beaktas i resursfördelningen.

Mer resurser kan till exempel behövas till de gymnasiegemensamma ämnena på olika program baserat på elevernas förkunskaper. Det gäller mellan olika program, men också mellan olika gymnasieskolor när samma program finns på flera skolor. Dagens urvalssystem tenderar ofta leda till att elever med höga betyg samlas på vissa skolor och elever med lägre betyg på andra.

Ett problem är att många kommuner har väldigt hårda gränser för när och hur de fördelar resurser till olika gymnasieskolor utifrån elevers olika behov och förkunskaper, till exempel är det ofta så att extra resurser endast utgår till den som har under 200 meritpoäng i slutbetyg från grundskolan. Att undervisa på ett samhällsprogram där alla elever har 300 poäng eller mer är naturligtvis en helt annan sak än att undervisa en elevgrupp som har mellan 220 och 250. Den skillnaden beaktas alltför sällan i kommunernas resursfördelning.

En mer kompensatorisk resursfördelning som i högre grad utgår såväl från elevernas tidigare skolresultat som socioekonomiska bakgrund skulle möjliggöra för lärarna att bättre fokusera på elevernas lärande och sätta in rätt insatser utifrån elevers olika förutsättningar och behov och därmed öka möjligheterna att klara gymnasiestudierna och ta sin examen.

Skollagens krav i 2 kap 8 a § om att kommuner ”ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov” ska även gälla för gymnasieskolan. Gymnasieutredningen som kom förra året betonar huvudmannens ansvar att säkerställa att alla unga ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning. För att detta ska bli verklighet krävs ett omtag om gymnasieskolans finansiering och likvärdighet – det är därför av största vikt att direktiven till en utredning om en regionaliserad gymnasieskola omfattar även dessa perspektiv.

Den administrativa bördan

"Låt lärare vara lärare – inte administratörer. De allra flesta människor jag möter tycker att det här borde vara självklart och brukar bli ganska förvånade när jag ger bilden av hur skolans verkliga vardag ofta ser ut", skriver Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet.

För den administrativa bördan på lärarprofessionen är tung. Reaktionerna på min debattartikel på DN-debatt förra fredagen har varit många och igenkännande från många medlemmar. Upplevelsen är inte att utvecklingen går år rätt håll. Den administration som växt under mycket lång tid tenderar att fortsätta öka, trots löften från regeringen om att de administrativa uppgifterna ska minska.

Diskussionen kan föras i två spår. Det ena är att vi lärare bör avlastas administrativa uppgifter som är nödvändiga men som kan skötas av annan personal, till exempel administrativa lärarassistenter. Avgörande är emellertid att lärarassistenter sköter just sådana uppgifter som inte fordrar en behörig lärare. Rätt använda kan administrativa lärarassistenter bidra till en välkommen avlastning av både kringuppgifter som inte är en del av det pedagogiska arbetet och sysslor som behöver utföras för att eleverna ska få så bra och anpassad undervisning som möjligt men där läraren inte nödvändigtvis behöver lägga sin tid på just det. Hit kan iordningställande av teknik och läromedel, uppdatering av program, laddning av plattor, kopiering och tillhörande administrativa sysslor räknas.

Ett annat spår i diskussionen är att alltid ställa frågan på vilket sätt uppgifter som leder till mer administration verkligen är nödvändiga. Bidrar de till bättre kunskaper hos barn och elever, stärker de likvärdigheten eller gör de lärararbetet mer effektivt? Är svaret nej ska inte tid läggas på arbetsuppgiften. Just nu pågår en statlig utredning som leds av Björn Åstrand med uppgift att titta på hur den administrativa bördan kan minskas för lärare och skolledare. Förhoppningsvis leder den till nödvändiga politiska åtgärder som förbättrar situationen.

Det behövs en hel palett av åtgärder på olika nivåer för att dokumentationen och administrationen ska upplevas som relevant, rimlig och meningsfull.

Lärarförbundet har nyligen överlämnat en skrivelse till utredningen där vi beskriver problembilden på djupet och lämnar konkreta förslag på insatser som skulle förbättra arbetssituationen i skolan. Lärarförbundets skrivelse till utredningen kan man läsa här.

Det finns flera orsaker till varför vi har hamnat i en situation med för mycket dokumentation och där kringuppgifter stjäl värdefull lärartid från elevernas lärande och utveckling av bra undervisning. En orsak är bland annat att en del huvudmän ålägger lärarkåren hemsnickrade skyldigheter som inte följer av lagen. En annan central orsak är att regering och riksdag inte fullt ut förstår eller tar hänsyn till vilka konsekvenser för lärares arbetsbörda som olika detaljregleringar får i praktiken.

Båda dessa förklaringar kan härledas till det faktum att det sedan länge finns en styrningsteori etablerad om att förlita sig mer på kontroll och uppföljning, snarare än tillit och stort eget utrymme för yrkesskickligheten hos välutbildade professioner. Det vill säga styrningen av skolan har under lång tid färgats av det som i debatten brukar kallas New Public Management. Men kritiken har med rätta växt mot denna teoribildning. En kritik som länge omfattats av många forskare, men som först nu börjar få lite stapplande fotfäste även i det politiska systemet.

Det räcker självfallet inte med några enstaka förändringar för att minska lärares och skolledares arbetsbelastning och därmed göra läraryrket mer attraktivt. Det behövs en hel palett av åtgärder på olika nivåer för att dokumentationen och administrationen ska upplevas som relevant, rimlig och meningsfull. Det som med andra ord krävs är en ordentlig systemkritik som rensar upp i mängden krav och åligganden och som måste vila på en grundläggande tilltro till den professionella kompetens som vi lärare och skolledare besitter. När en sådan insikt realiseras i verklig politisk handling, så kan jag lova att resultaten i skolan kommer att peka uppåt och sjukskrivningstrenden för lärare neråt.

100 million for 100 million – alla barns rätt till utbildning

Alla barn har rätt till utbildning, men runt om i världen nekas barn denna rätt på grund av bland annat fattigdom, barnarbete, trafficking och väpnade konflikter. Det är en enorm förlust av mänsklig kraft och en skriande orättvisa som begås varje dag som ett enda barn förhindras att gå i skolan.

Alltför många länder spenderar för lite på utbildning och ofta prioriteras rikare områden. Det saknas också tillräckligt många lärare. I vissa länder är det inte ovanligt att ett klassrum rymmer upp till 100 elever och bara en lärare.

När det finns hinder för barns skolgång, så drabbar det flickor ännu mer än pojkar. Om familjer måste välja så sätter man ofta pojkars skolgång först. Barn med funktionshinder är också särskilt utsatta eftersom skolan inte anpassas till deras behov.

Just nu pågår världen över kampanjen 100 million for 100 million som sätter ljuset på det faktum att över 275 miljoner barn inte ges möjlighet att gå i skola på grund av fattigdom och sociala orättvisor. Tanken med kampanjen är att hundra miljoner barn och unga i skolan ska engagera sig i de hundra miljoner mest marginaliserade barn och ungdomar som nekas sin rätt till utbildning.

Alla skolor i Sverige kan ta del av kampanjen. Även Unicef gör stora insatser för att hjälpa barn i hela världen och har också mycket aktiviteter och material för skolor som engagerar sig för att hjälpa barn i andra länder Läs mer här.

Kampanjen 100 million for 100 million startade i Indien av Kailash Satyarthi som 2014 fick Nobels fredspris tillsammansmed Malala Yousafazi. I Sverige riktar sig kampanjen till högstadiet och gymnasiet och arrangeras av Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, Sveriges Elevråd, Sveriges Elevkårer och Bris.











Världen över bjuds statsråd, parlamentsledamöter och lokala politiker in att ”gå tillbaka till skolan” och träffa barn och ungdomar för att diskutera vikten av utbildning och vad som kan göras för att förbättra de utsatta barnens situation. Alla tre stasråden på Utbildningsdepartentet deltar liksom ett 40-tal riksdagsledamöter. Tillsammans med kommunalrådet Per Nylén besökte jag för egen del idag min egen gamla arbetsplats, Geneskolan i Örnsköldsvik.

När man talar med barnen där om orättvisorna i världen så känner man av hur djupt det berör och engagerar. Hur brutal verkligheten är för så många miljoner barn på vår gemensamma planet. Men också hur våra skolelever tar sin egen skolgång för given. Den första tanken hos många av barnen är hur vi i Sverige kan hjälpa till. Det kan vi och det gör vi.

Men Sverige borde satsa mer på utbildning inom biståndet. Under många år har utbildningsbiståndet minskat och då blir det svårt att uppnå de utvecklingsmål som FN har antagit genom Agenda 2030.

Lärarförbundet arbetar sedan långt tid aktivt med att ge stöd till andra lärarorganisationer runt om i världen. I många länder har vårt stöd betytt att lärarorganisationerna blivit framgångsrika i sitt arbete och att lärarna har fått det bättre – och då har även skolan och utbildningen blivit bättre för eleverna. Läs mer om Lärarförbundets internationella utvecklingssamarbete här.

Lärarförbundet är också engagerat i internationellt bistånds- och utvecklingssamarbete genom den svenska fackföreningsrörelsens gemensamma organisation Union to Union. En organisation som precis i dagarna funnits i 40 år.

FN har räknat ut att det skulle krävas 39 miljarder dollar för att ge alla barn utbildning till år 2030. Det kanske kan låta mycket, men motsvarar faktiskt bara runt en halv procent av världens samlade BNP. Globalt sett spenderar regeringar mycket mera pengar på arméer och vapen istället för på skolor och sjukhus. Så skulle det inte behöva vara. Låt oss vara många som påverkar våra politiker och låt oss vara många som deltar i konkret solidaritetsarbete, lärare till lärare, medmänniska till medmänniska, elev till elev

Värna lärarna i valrörelsen

De politiska partierna måste hantera skolan på ett mer ansvarsfullt sätt, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

De politiska partierna måste hantera skolan på ett mer ansvarsfullt sätt, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Skolan blir en stor fråga i valet. Partierna bör tänka på att skolpolitikens viktigaste uppgift är att ge lärare förutsättningar att göra sitt jobb.

De politiska partierna laddar som bäst inför nästa års valrörelse och skolan står högt på väljarnas dagordning. Gott så. Vi som är lärare och skolledare vet både intellektuellt och i djupet av våra hjärtan hur mycket skola och utbildning betyder för såväl individer som för samhället.

Därför är det helt avgörande att skolan engagerar våra folkvalda och toppar dagordningen.

Breda överenskommelser och långsiktiga spelregler

Visserligen kan man fundera på hur mycket fokus på skolan man ska önska sig i valdebattens hetta. Hård polemik och låsta positioner brukar höra valrörelsen till, men det skolan behöver är konstruktiva samtal, breda överenskommelser och långsiktiga spelregler. Valrörelsen är kanske inte bästa platsen för det. Samtidigt är det så oerhört viktigt att stat och kommun prioriterar behoven i skolan.

Vunna erfarenheter från många år av stark politisk polarisering och högt reformtempo i skolpolitiken visar att de politiska partierna måste hantera skolan på ett mer ansvarsfullt sätt. Det är därför lika lovande som förpliktigande att Moderaternas nya partiledare Ulf Kristersson nyligen uttalat att ”Moderaterna överdrivit politikernas roll i skolan och underskattat lärarnas roll”.

Omfattande detaljstyrning

Om Moderaterna menar allvar med detta, så behöver de göra upp med den omfattande detaljstyrningen. Under ett par decennier har skolan utvecklats till något av experimentverkstad för New public managementfilosofins ständiga mätningar och rapporteringskrav. Resultatet har blivit att vi lärare och skolledare måste ägna värdefull tid till att dokumentera och agera byråkrater — tid som hade kunnat ägnas åt elevernas lärande.

Utbildningsminister Gustav Fridolin skrev nyligen på DN debatt att Skolkommissionens betänkande ska utgöra grundbulten för regeringens fortsatta skolpolitik, det är en mycket viktig signal. Utbildningsministern lovar att ”Professionen ska äga tillit och ansvar för det pedagogiska arbetet” och att ”Staten ska ansvara för att varje huvudman har de förutsättningar som krävs för att ge alla elever goda kunskaper oavsett bostadsort eller hemförhållanden”. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om dessa ord får infrias i konkret handling.

Professionen måste ges utrymme

Partierna behöver ta till sig att politikens viktigaste uppgift är att vara förutsättningsgivare och att vi i professionen måste ges stort utrymme att utöva och ta vårt yrkesansvar. Den skolpolitik som försäkrar sig om att ge oss lärare och skolledare tiden, befogenheterna och konkurrenskraftig lön för att göra det jobb vi med stolthet valt, är skolpolitik som leder till ett attraktivt läraryrke och goda skolresultat. Varje barn och elev ska ha rätt till en behörig och legitimerad lärare och få den undervisning och det stöd hen behöver för att utvecklas maximalt.

En inte allt för vild gissning är att de politiska partierna under de månader som återstår till valdagen kommer att lägga fram en rik flora av valmanifest och vallöften som rör skolan. Det skolan dock behöver är långsiktiga beslut som leder till att vi lärare får fler kollegor och att vi får möjlighet att vara de lärarproffs vi är. Min uppmaning till partierna inför kommande valrörelse är: Investera i lärarkåren, både genom att värna och värdera läraruppdraget.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 12/17

Tillsammans är vi Lärarförbundet

”L'État, c'est moi, Staten, det är jag”. Orden tillskrivs ofta solkungen Ludvig den XIV, Frankrikes kung under 1600- och 1700-talet. Som varje historielärare skulle påpeka så är det inte troligt att han verkligen yttrade den här frasen. Men den speglar sanningen i det kungliga enväldet.

Jag kommer att tänka på solkungen som absolut motbild till vad Lärarförbundet är och ska vara. Det skulle ju inte vara så lite uppseendeväckande om jag som ordförande kläckte ur mig ”Lärarförbundet, det är jag”. Det skulle vara dags att avgå med omedelbar verkan.

Så vem är då Lärarförbundet? Är det vi förtroendevalda? Är det Sveriges alla lärare och skolledare? Svaret är givetvis att det inte är någon annan än medlemmarna som utgör vårt förbund.

Allt Lärarförbundet gör ska sätta medlemmarna i centrum. Under våren har vi därför genomfört första fasen i en omfattande dialog med medlemmar över hela landet. Medlemsdialogen ska ligga till grund för kongressens beslut nästa höst om ny vision och inriktning för förbundet. Det är medlemmarna som ska se till att Lärarförbundet tar ut rätt kurs.

Hela 36 000 medlemmar deltog i vårens dialog. Mängder av tankar och åsikter fördes fram. Totalt investerade medlemmarna över 400 000 minuter i skolans och läraryrkets framtid. Nu är det dags att ta hand om allt som kommit fram. Under hösten kan du som ombud arrangera arbetsplatsträffar utifrån det lokala resultatet från vårens dialog. Och givetvis även bjuda in de medlemmar som ännu inte gjort sin röst hörd. Det är summan av våra insikter, åsikter och påverkansarbete som gör skillnaden för var och en.

Tack alla medlemmar för ert fantastiska engagemang. Lärarförbundet, det är vi.

Våldet i skolan helt oacceptabelt

Anmälningarna om fysiskt våld i skolan har nästan fördubblats på fyra år. Det är en ytterst allvarlig utveckling och en signal om att mer måste göras för att pressa tillbaka våldet och skapa en god arbets- och lärmiljö.

Anmälningarna till Arbetsmiljöverket om fysiskt våld i skolan har ökat från 230 anmälningar 2012 till 425 anmälningar 2016. Över 70 procent av anmälningarna rör våld som begås av elever mot lärare eller annan skolpersonal. Siffrorna visar att det inte görs tillräckligt idag för att skolledare, lärare och elever ska må bra och få utvecklas i skolan.

Våld och hot måste beivras. Därför är det viktigt att våldshändelser blir anmälda. Om rädslan segrar, så kommer situationen inte att kunna förbättras. Det är avgörande att anmälningar alltid görs och tas om hand på arbetsplatsen, att man utreder vad som skett och hur det hade kunnat undvikas och att åtgärder vidtas för att lära av det inträffade och förhindra att det upprepas.

Som lärare ska du aldrig lämnas ensam med ansvaret att hantera situationer som spårar ur. Det är arbetsgivaren som är ytterst ansvarig för en god arbetsmiljö. Det kräver i sig ett aktivt förebyggande arbetsmiljöarbete som innefattar både handlingsplaner, kompetensinsatser och riskbedömningar samt fungerande företagshälsovård och elevhälsa. Skolledning och huvudmän måste erbjuda stöd och ha etablerade säkerhetsrutiner.

Även Arbetsmiljöverket har ett viktigt övergripande ansvar för att se till att vår arbetsmiljö är trygg och säker. Jag kommer ta kontakt med Arbetsmiljöverket för att gå till botten med vilken analys de gör av orsakerna till ökningen. Den analysen är viktigt för att kunna dra slutsatser om vilka åtgärder som krävs i skolan och vilken uppbackning skolan behöver av samhället i stort. När skolan inte är trygg och säker för elever och lärare måste samhällets alla tänkbara åtgärder sättas in för att garantera att den blir det. Trygghet och säkerhet är en grundförutsättning för att vi ska kunna lyckas med vårt viktiga pedagogiska uppdrag.

Som lärare ska du aldrig lämnas ensam med ansvaret att hantera situationer som spårar ur. Det är arbetsgivaren som är ytterst ansvarig för en god arbetsmiljö.

Men vi behöver också gå till botten med våldets orsaker. Ibland är det skolrelaterat, ibland bottnar det i familje- och hemsituationer. Ofta kan en nyckel vara direkt dialog och bra samarbete med föräldrar och vårdnadshavare. I andra fall är samarbete och samordning med socialtjänst och/ eller polis A och O. Allt våld är inte präglat av svåra sociala eller medicinska omständigheter, men inte sällan är det en väsentlig faktor.

Vi lärare kan göra mycket både för att upptäcka elever som av olika anledningar far illa och även väga upp elevers olika förutsättningar. Självklart blir det arbetet än mer framgångsrikt när vi får tid att tillsammans med kollegor ägna oss åt våra elever och deras behov. Och vi ska såklart alltid slå larm om vi misstänker att elever lever i osunda hemförhållanden eller rör sig i destruktiva sociala miljöer. Däremot kan vi lärare inte ensamma lösa samhällsbrister, bekämpa gängkriminalitet, segregation eller utanförskap. I det arbetet behöver hela samhället kraftsamla. Det behöver finnas ett nära samarbete och upparbetade rutiner mellan socialtjänst, polis och skola. Även civilsamhälle och föreningsliv kan ofta med fördel vara involverade för att bryta en destruktiv utveckling.

För skolor som verkar i områden med svåra sociala utmaningar behöver det finnas tillräckliga ekonomiska resurser som kompenserar för det tuffare utgångsläget. Men det handlar lika mycket om att organisera ett helhetsgrepp runt elevernas livssituation, bland annat om att förstärka elevhälsan, att anställa yrkesgrupper som kan hjälpa barn och ungdomar med det som inte ingår i lärarrollen och bygga nätverk runt elever och elevgrupper.

Alla skolledare och lärare har rätt till en trygg och säker arbetsplats och alla elever har rätt till en trygg och säker skolmiljö. De alarmerande siffrorna från Arbetsmiljöverket måste tas på allvar och följas av en ökad intensitet i arbetet mot våld och hot i skolan och för en trygg, lärorik och stimulerande miljö.


Lokal samling är framgångsreceptet!

I 16 år i rad har Lärarförbundet rankat Sveriges alla kommuner avseende deras förmåga att tillhandahålla en bra skola genom utmärkelsen Bästa skolkommun. Intresset från kommuner, journalister och medlemmar är alltid enormt.

Men det här med rankning kan det vara rättvisande? Frågan brukar alltid dyka upp och det finns alltid dem som menar att rankning aldrig kan ge en rättvisande bild. Eller att rankningen borde göras på ett annat sätt och med andra kriterier.

Det man ska veta är att Lärarförbundet öppet och transparant redovisar hur rankningen görs, vilka kriterier vi mäter och hur vi viktar dessa. Kriterierna styr resultatet och enligt vår mening har vi valt kriterier med stor relevans och betydelse för vad som konstituerar en bra skola. Självklart är dessa inte huggna i sten som den enda allenarådande sanningen. Det torde dock vara svårt att hävda att kriterierna inte avspeglar viktiga element för vad som gör skolor till bra skolor.

Med det sagt är det såklart mycket som påverkar skolframgång men som inte mäts i den statistisk som samlas in från landets skolor och lärararbetsgivare. Vilken tid har lärare att planera och utveckla sin undervisning tillsammans med sina kollegor? Vilken tillgång och förutsättningar har lärarna att ta del av forskning och själva bidra till forskning? Vilken rätt har lärare att sätta in särskilt stöd när de identifierat behovet?

Vi har som lärare höga förväntningar på oss själva och våra elever och vi har än högre förväntningar på vår arbetsgivare.

Lärarförbundet har rankat Sveriges alla skolkommuner varje år sedan 2002. Varför fortsätter vi att göra det? Jo, helt enkelt för att kommunerna är våra viktigaste förutsättningsgivare. Kommunernas uppdrag är att försäkra sig om att rätt förutsättningar finns på plats för oss lärare och skolledare att göra det jobb vi med stolthet valt – nämligen att bidra till att varje barn och elev får den undervisning och det stöd den behöver för att nå toppen av sin förmåga. Ambitionen är att rankningen ska inspirera kommuner att lära av varandra.

Vi har som lärare höga förväntningar på oss själva och våra elever och vi har än högre förväntningar på vår arbetsgivare. Vi vet att det som förenar de kommuner som lyckas är att de identifierat sina styrkor och svagheter, tagit strategiska beslut, fört en dialog med oss lärare och skolledare om vad som krävs och satt upp tydliga mål med vad man vill som lärararbetsgivare. Alla kommuner kan bli Bästa skolkommun. I år är inte mindre än sju kommuner i tio-i-topp nya.

Vi vet att vår ranking driver skolutveckling och öppnar upp för nödvändiga samtal och viktiga beslut. Det är inte minst viktigt i en tid som präglas av brist på behöriga lärare och där många skolor brottas med stora utmaningar när det gäller arbetsmiljö och arbetsbelastning. För att göra läraryrket attraktivt så är det viktigt att kommunerna lyckas som arbetsgivare. För vi behöver verkligen få fler som både vill bli lärare och fortsätta utvecklas som lärare.

Det vi vill åstadkomma är att få till stånd det lokala utvecklingssamtalet mellan lärare och beslutsfattare. Vi kallar det lokal samling. Det vill säga att varje kommun tar ut rätt kurs för att förbättra sina förskolor och skolor tillsammans med oss lärare.

Än en gång grattis till årets topptrio Vellinge, Orust och Ovanåker. Inte minst till årets raketer Orust och Ovanåker som klättrat rejält från föregående år. Fortsätt jobba stenhårt för en bättre skola – i det arbetet har vi alla något att lära av varandra!

Den ställföreträdande lösningen

Regeringens förslag till skärpning av de nationella provens betydelse för betygsättningen i grundskolan och gymnasieskolan har engagerat och rört upp kraftiga protester hos många av Lärarförbundets medlemmar.

Här är några kommentarer från Lärarförbundets facebooksida:

”Som speciallärare vet man under vilka förutsättningar som eleverna presterar bäst. Det är inte när de är under press och är nervösa!!! Ska deras kunskaper bli betydelselösa i betygsättning bara för att de inte klarar att prestera på NP? Vad är det för människor som tror och tycker att betygsättningen blir mer rättvis genom detta? Vilken skrämmande okunskap om provs betydelse för betygssättningen – trots alla varningar.”

”Ta bort proven helt eller möjligtvis något litet och digitalt så vi kan syssla med annat än prov i år 6 och 9!”

”Synen på lärarnas yrkeskunnande att kunna skapa bra förhållande för lärande undergrävs totalt. Alla chanser för eleverna att visa sina kunskaper måste räknas.”

Många lärare upplever med rätta att en ökad betydelse av de nationella proven för betygssättningen undergräver det självständiga utövandet av lärarprofessionen. Det finns många starka argument mot förslaget. Inte minst att elevernas kunskaper består av så mycket mer än vad som kan mätas i ett nationellt prov. För detta finns brett forskningsstöd och flera betygsforskare har i debatten kritiserat förslaget. Utgångspunkten borde vara att betyg alltid ska återspegla elevens samlade kunskaper. Eller som det uttrycks i en av kommentarerna på Lärarförbundets facebook:

"Risken är nu stor att dagsform och skickligheten i att klara skriftliga prov blir det viktiga. Några få provtimmar blir det som avgör”.

Imorgon kommer riksdagens utbildningsutskott att behandla regeringens förslag om att de nationella proven i fortsättningen ska ”särskilt beaktas” vid betygsättningen. Av allt att döma kommer det finnas en politisk majoritet för regeringens linje.

Det faktum att olika lärare sätter olika betyg och på olika grunder kommer att finnas kvar även efter att de nationella provresultaten ”särskilt beaktas”.

Hur ska man då förstå att politikerna trots den starka kritiken väljer att gå fram med detta? Det motiv som förefaller styra handlar om att motverka den betygsinflation som tenderar uppkomma vid vissa skolor och där skolpengssystemet kan riskera att utgöra en drivkraft för att pressa upp betygen så att skolan framstår som attraktiv. Frågan är: kommer det förslag som nu är på väg att genomföras verkligen att ha den avsedda effekten att minska betygsinflation? Och på bekostnad av vad?

För mig framstår det som att den åtgärd som vidtas inte utgår från det grundläggande problemet. Betoningen av de nationella proven är något som görs istället för att se grundproblemet, vilket professor Anders Jönsson problematiserar här.

Som jag ser det är det grundläggande problemet att vi har skolor och lärare som utsätts för otillbörlig påverkan och mer eller mindre uttalade krav på levererade betygsnivåer. Därtill kommer skillnaderna i hur lärare får chans att utveckla sin bedömarkompetens enskilt och tillsammans med lärarkollegor. Betygssättningen är den myndighetsutövning som vi lärare har ansvar för och vi kan och ska inte sätta betyg på annat än det vi gett eleverna chansen att få visa att de kan i förhållande till betygskriterierna.

Den ställföreträdande lösningen går ut på att lärare ska väga in mer av resultatet i de nationella proven i den allsidiga bedömningen och sålunda betygssättningen. Många lärare kommer såklart att göra det. Men inte alla. Och inte lika mycket. Det faktum att olika lärare sätter olika betyg och på olika grunder kommer att finnas kvar även efter att de nationella provresultaten ”särskilt beaktas”.

Vill man minska detta faktum vore det rimligare med gemensamma riktlinjer som säkerställer tid, utveckling och systematisering av betygsättning grundad på ökad bedömarkompetens och kollegial sambedömning. Det vill säga att flera lärare tillsammans tittar på och jämför bedömningsunderlag och resultat av elevernas kunskaper när betygen ska sättas. På så sätt ges ökad rättssäkerhet för eleverna och en kontinuerlig utveckling av bedömarkompetensen hos lärarna, där betygsinflation får betydligt svårare att förekomma.

Den starka reaktion och kraft som jag möter hos lärarkåren i denna fråga ger mig tillförsikt om att vi kommer kunna styra utvecklingen dithän. Men först tycks vi behöva befinna oss i korsdraget mellan motstridiga politiska beslut och se på när de ställföreträdande lösningarna passerar revy.

Släpp loss oss entreprenörer!

Har vi då en skola och förskola som kan ta tillvara allt det entreprenörskap som den härbärgerar? Svaret är tyvärr nej. På punkt efter punkt har vår frihet att själva hitta vägar för att få våra elever att nå kunskapsmålen kringskurits, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Har vi då en skola och förskola som kan ta tillvara allt det entreprenörskap som den härbärgerar? Svaret är tyvärr nej. På punkt efter punkt har vår frihet att själva hitta vägar för att få våra elever att nå kunskapsmålen kringskurits, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Lärarnas drivkraft kan utveckla skolan – men bara om politiker och ­tjänstemän ­slutar detaljreglera arbetet, skriver Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet, i sin blogg.

Att vara lärare kräver förmåga att vara i ständig utveckling. När omvärlden förändras måste innehållet i min undervisning också påverkas. Nya elevgrupper innebär ofta att jag gör anpassningar av mina metoder för att möta de nya individernas behov. När forskningen tar fram nya svar på frågor jag ställt mig måste jag vara beredd att ompröva mina tidigare ställningstaganden och tillsammans med kolleger utveckla såväl arbetssätt som innehåll.

Infekterad symbolstrid

Som lärare har jag ständig fokus på utveckling och förmåga att tänka utanför boxen. Jag måste vara kreativ, kunna ta fram och genomföra nya idéer. Tillsammans med kolleger sätter jag upp planer och följer dem, men jag behöver också vara beredd på att lägga dem åt sidan när förutsättningarna förändras. Kort sagt — som lärare är vi ofta regelrätta entreprenörer.

Skoldebatten har under de senaste 30 åren handlat extremt mycket om entreprenörernas roll. Men det har begränsat sig till driftsformer. Ska vi ha kommunala skolor, friskolor eller stiftelser? Debatten har blivit till en infekterad symbolstrid mellan höger och vänster. Den har inte lett oss framåt.

Det är dags att skifta fokus. Entreprenörer behöver vi. Men det är lärarnas och skolledarnas entreprenörskap som gör den verkliga skillnaden. Inte vem som bedriver skoladministrationen.

Vår professionella autonomi

Lärarförbundet har genomfört en medlemsdialog där 36 000 lärare, skolledare och studenter deltagit. Den visar tydligt att den viktigaste drivkraften hos oss — det är mötet med varje barn och elev. Det får oss att vilja ta fram nya undervisningsmetoder, utveckla nya sätt att bedriva rastverksamhet och att vilja utmana och prova våra idéer tillsammans med kollegerna för att få barnen och eleverna att upptäcka nytt, anstränga sig mer och spränga sina osynliga gränser.

Har vi då en skola och förskola som kan ta tillvara allt det entreprenörskap som den härbärgerar? Svaret är tyvärr nej. På punkt efter punkt har vår frihet att själva hitta vägar för att få våra elever att nå kunskapsmålen kringskurits av ökad detaljreglering. Självklart ska vi ha styrdokument som säkrar en likvärdig skola, men i dag får vi inte bara målen uppsatta av politiker och tjänstemän utan ofta också in i minsta detalj beskrivet hur det ska gå till. När regeringen nyligen lade fram ett förslag om att de nationella proven i ökad utsträckning ska styra betygsättningen blev lärare runt om i Sverige rasande. Med rätta. Bedömning har varit en av få delar där vi lärare fått behålla vår professionella autonomi. Nu upplever vi en misstro även på den punkten. Ska vi externbedömas för att man inte litar på vår förmåga?

Vår entreprenörskraft

Det finns väl knappast någon som tror att Spotify, Ikea eller H&M hade blivit succéer om Näringsdepartementet hade fastslagit hur de skulle genomföra sina affärsplaner. Men konstigt nog tror man att det stämmer i skolans värld.

Tillsammans är vi flera hundra tusen lärare och skolledare med viljan att släppa loss vår entreprenörskraft och ta vårt professionella ansvar för både elevers och skolans utveckling. Tänk vad vi kan skapa tillsammans när vi får tillräcklig tid att göra det och tillit till vår profession.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 11/17

Frågor & Svar