Lärarförbundet
Bli medlem

Lärare behöver konkurrenskraftiga och sakligt motiverade löner

Genomförandet av lärarlönelyftet har brustit i flera avseenden. I kommande avtalsrörelse måste hänsyn tas till de skevheter som reformen fört med sig och det faktum att lönegapet till andra akademikeryrken fortfarande är omfattande, skriver Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet.

Tidigare i höstas lämnade Riksrevisionen sin utvärdering av lärarlönelyftet. Riksrevisionen pekade på att reformen visserligen bidragit till generellt högre lärarlöner, men också till ökad splittring i lärarkåren och att de ökade löneskillnader som reformen fört med sig inte upplevs som rättvisa.

Nu har även Statskontoret kommit med en första av tre delrapporter i sin granskning av lärarlönelyftet. Statskontoret konstaterar bland annat att få huvudmän beaktat att fördelningen av lönemedlen även ska ta hänsyn till elevernas behov och att över hälften av lärarna som tagit del av lärarlönelyftet getts temporära lönetillägg istället för permanenta lönehöjningar.

De allra flesta är nog överens om att lärarlönelyftet, trots goda intentioner inte har landat bra överallt. Det som skulle bli en samling för läraryrket upplevs av många som en splittring av kåren. Ökad lönespridning är inte fel i sig, problemet uppstår när löneskillnader inte kan motiveras med sakliga skäl.

Lärarförbundet har länge ­jobbat för att bryta trenden med eftersläpande ­löner. Vår opinionsbildning lyckades få regeringen att satsa 3 miljarder kronor i en unik satsning. Vi lyckades påverka satsningen med viktiga förbättringar, bland annat så att fler lärarkategorier omfattas och att pengarna premierar vanligt lärararbete. Men det är regeringen som har bestämt spelreglerna och huvudmännen som ansvarar för den lokala tillämpningen.

Lärarförbundet befarade att inte alla huvudmän skulle klara att ta sitt ansvar fullt ut – tyvärr fick vi rätt. Men det finns kommuner som tagit att arbetsgivaransvar på allvar och gjort egna lokala lärarlönelyft som kompletterar lärarlönelyftet och där förefaller reformen lyckats bättre. Betydligt fler kommuner och privata huvudmän måste följa de exemplen.

Självklart är tre miljarder kronor öronmärkta till löneförhöjningar för lärare en positiv reform, men granskningarna från Riksrevisionen och Statskontoret bekräftar att både regeringen och arbetsgivarna hade behövt ta ett noggrannare ansvar för genomförandet.

Jag menar, för det första, att alla lärare som uppfyller kriterierna borde omfattas av lyftet. Där de statliga pengarna inte räcker måste kommunerna skjuta till egna pengar. För det andra måste fler lärargrupper omfattas av lärarlönelyftet. För det tredje är det viktigt att pengarna blir permanenta överallt och inte tillfälliga lönetillägg.

Nu står vi inför en stundande avtalsrörelse för över 200 000 kommunalt anställda lärare. Den måste bland annat handla om konkreta åtgärder för att undanröja de omotiverade löneskillnader som uppkommit under genomförandet av de statliga lönesatsningarna. Lärarbristen är akut – vi har inte råd att vänta. Vi lärare måste ges såväl konkurrenskraftiga som sakligt motiverade löner.

Ny chans utveckla kompetensen

Det är på sätt och vis ofattbart att det inte redan finns en självklar rätt som lärare att fortsätta utvecklas, pröva erfarenheter, bredda kompetens eller specialisera sig, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det är på sätt och vis ofattbart att det inte redan finns en självklar rätt som lärare att fortsätta utvecklas, pröva erfarenheter, bredda kompetens eller specialisera sig, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Lärare och skolledare behöver få bättre möjligheter till kompetens- och yrkesutveckling. Förslaget om ett så kallat professionsprogram rymmer historiska möjligheter om det utformas rätt.

Regeringen förlängde nyligen tiden för utredningen ”Bättre skola genom mer attraktiva lärarprofessioner”. Utredaren Björn Åstrand kommer nu att få lämna sitt betänkande den 1 mars nästa år i stället för den 1 december i år.

Utredningen är en av de mest spännande på länge. Den ska bland annat se över hur lärare kan stärkas i sin profession och föreslå åtgärder för att minska den administrativa börda som tyvärr kommit att bli en stor del av vår yrkesvardag. En börda som borde åtgärdats för länge sedan. Utredningen får förlängt. Det är bra, men en ynnest som sällan är förunnad oss lärare. Vi har den tid vi har oavsett vad den tvingas fyllas av.

Ett nationellt system för kontinuerlig kompetensutveckling

Vi får verkligen hoppas att utredningens resultat blir desto bättre när mer tid står till förfogande. Utredningen ska också se över karriärreformen, introduktionen i läraryrket och arbeta vidare med Skolkommissionens förslag om professionsprogram.

Tanken med ett professionsprogram handlar om att ta fram ett nationellt system för kontinuerlig kompetensutveckling för lärare och skolledare. Ett system som kan ligga till grund för rätten till fortsatt yrkes- och kompetensutveckling hela karriären, från examen till pension, och bidra till att utvecklad kompetens och beprövad erfarenhet erkänns och används mer ändamålsenligt än i dag.

Lärarens inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling

Det är på sätt och vis ofattbart att det inte redan finns en självklar rätt som lärare att fortsätta utvecklas, pröva erfarenheter, bredda kompetens eller specialisera sig. Ett yrke som innebär att få andra att utvecklas och lära nytt borde självt ha de bästa förutsättningarna till lärande och utveckling.

Rätt uppbyggt skulle ett professionsprogram kunna ge läraren stort inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling. Men det förutsätter att vi som profession tar och får en central roll i uppbyggandet av ett sådant system och att kurser, utbildningar och kollegiala lärandeprocesser motsvarar såväl verksamhetens som den enskildes behov. Ett professionsprogram som klarar av att ta hand om behoven av kompetens- och yrkesutveckling och som bygger och utvecklar en stark kunskapsgrund kan vara den nyckel vi i dag saknar för att stärka läraryrkets attraktivitet och utbildningssystemets kvalitet.

En bra start men mycket återstår

Tillgången till ett rikt utbud av kurser och utbildningar är avgörande, allt från grundläggande behörighetsgivande kurser till fördjupningar i ämnen, didaktik och utbildningsvetenskap på masternivå, ända upp till forskarutbildning. Det behöver självklart finnas både ekonomiska och tidsmässiga möjligheter att delta såväl i kompetensutveckling som i ett kollegialt lärande inom arbetstiden.

Mycket återstår i den politiska processen för hur eller ens om ett professionsprogram kommer att bli av, men att frågan om kompetens- och yrkesutveckling finns på den ­politiska dagordningen är en bra start. Nu gäller det bara att se till att våra politiker levererar och att det blir rätt från början den här gången.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 14/17

Glädjande besked om ensamkommande – men lärarens roll måste förtydligas

Regeringens besked i går om att fler av de ensamkommande som drabbats av de långa handläggningstiderna ska få en ny möjlighet till uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå är naturligtvis efterlängtad.

Situationen har varit ohållbar och oerhört psykiskt påfrestande för såväl barnen som för deras lärare. Vi har fått otaliga historier återberättade för oss om elever som far illa, hela klasser som påverkas starkt av de oklara beskeden om uppehållstillstånd.

Jag är därför glad att fler får möjlighet att stanna för att gå klart gymnasiet. Jag tar samtidigt för givet att det nu inte längre kommer att råda oklarhet om vad det är som ska vara avgörande för att en elev ska betraktas som studerande eller inte. Att den tidigare diskussionen om betyg eller närvaro nu kan läggas åt sidan en gång för alla. Lärarna kräver raka besked i den här frågan. Beskedet igår behöver nu följas av förtydliganden från regeringen eller migrationsverket så att inte elever och lärare återigen hamnar i kläm mellan paragrafer.

De krav jag redan tidigare framfört finns det anledning att upprepa. Ingen lärare ska behöva agera gränspolis:

► Tydliggör innehållet i lagen. Det får inte föreligga något tvivel om att lärarens uppdrag är att undervisa och säkerställa en trygg och lärorik vistelse i skolan, och inget annat.

► Lyssna in oss lärare och andra professioner som dagligen arbetar med ensamkommande barn och unga när ni nu utvecklar och beslutar om nya regelverk.

► Satsa på stärkt elevhälsa och även fler studie- och yrkesvägledare för de nyanlända eleverna. De ska både få hjälp och stöd i sin livssituation och i fortsatta studie- och yrkesval.

► Se till att dessa elever inte faller mellan de rättsliga stolarna, varken i vårt land eller i processerna med andra länder. Säkerställ att det finns både nationell och lokal samverkan mellan myndigheter.

Fortsätt uppvärdera läraryrket

Lärares långa utbildning och stora ansvar måste visa sig i såväl lönekuvertet som i arbetets innehåll, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Lärares långa utbildning och stora ansvar måste visa sig i såväl lönekuvertet som i arbetets innehåll, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det enda som långsiktigt kan lösa lärarbristen är att staten och arbetsgivarna ser till att göra yrket attraktivt.

Hur läraryrket beskrivs och värderas har stor betydelse för känslan och yrkesstoltheten hos lärarkåren, samt för vilken bild av yrket som allmänheten får. Att få arbeta med något meningsfullt och känna uppskattning för det man gör är viktigt för att man ska vara villig att lägga ner tid, arbete, kraft och möda — och än mer om man ska vara villig att fortsätta göra det.

Mötet med varje barn och elev är fantastiskt. Att få vara delaktig i och göra skillnad för individers lärande och utveckling är svårslaget.

Lärarbristen ett faktum flera år framöver

Men läraryrket är inget kall. Det är ett samhällsnyttigt arbete som förtjänar stor respekt och högt förtroende hos allmänhet och beslutsfattare, där hög lön och goda villkor borde vara en självklar hygienfaktor.

Vi vet sedan länge att för få söker sig till läraryrket, att för många väljer att lämna yrket och att lärarbristen kommer vara ett faktum under flera år framöver. År 2025 beräknas Sverige sakna 65 000 utbildade lärare. Men lärarbristen är egentligen ingen svårlöst ekvation. Det handlar helt enkelt om att förbättra värderingen av yrket så att den bättre motsvarar den betydelsefulla insats för individer och samhällets framtid som lärare utför.

Lärares långa utbildning och stora ansvar

Nyligen presenterade Sveriges Kommuner och Landsting ny statistik som visar att snittlönen för lärare i grundskolan och gymnasiet har stigit med 25 procent mellan 2010 och 2016. Orsaken är en kombination av nya statliga pengar till lärarlöner, satsningar av en del kommuner och att lärare byter jobb oftare.

De senaste årens höjning av lärarlönerna har gjort att läraryrket hämtat upp en del av det som tappats gentemot andra yrkesgrupper, men långt ifrån tillräckligt. Lärarlönerna måste fortsätta öka mer än arbetsmarknadens genomsnitt under många år framöver. Så länge en grundskollärare tjänar 12 000 kronor mindre än en ingenjör och en gymnasielärare tjänar 14 000 mindre än en jurist, upplevs läraryrket inte som ekonomiskt attraktivt. Lärares långa utbildning och stora ansvar måste visa sig i såväl lönekuvertet som i arbetets innehåll.

Det enda som långsiktigt kan lösa lärarbristen är att staten och de kommunala och privata arbetsgivarna ser till att göra läraryrket till ett attraktivt framtidsyrke. Ett läraryrke som lockar unga, behåller erfarna och står sig i konkurrensen med andra akademikeryrken är vad både avtalsrörelse och valrörelse måste handa om.

Uppvärderingen av läraryrket måste fortsätta

För en tid sedan presenterade Universitets- och högskolerådet (UHR) statistiken för antagningen till högskolan inför vårterminen. Det totala antalet sökande till lärar- och förskollärarutbildningar har minskat med 5 procent mellan vårterminen 2017 och vårterminen 2018. Mest minskar ansökningarna till grundlärarutbildningen och förskollärarutbildningen.

Antagningsstatistiken är inget annat än en tydlig illustration av att uppvärderingen av läraryrket måste fortsätta. Om fler ska söka sig till yrket, och fler lärare ska vilja stanna kvar, så måste lönerna öka, arbetsbelastningen minska och möjligheterna till professionell utveckling förbättras.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 13/17

Fel beslut om nationella provens betydelse för betygen

Igår röstade Riksdagen som väntat – men mot bättre vetande – igenom regeringens förslag om att de nationella proven i ökad utsträckning ska styra betygsättningen. Kritiken från såväl lärare som forskare har varit omfattande.

Lärarförbundet hade önskat större tillit till lärares förmåga att under längre tid och med en större bredd av olika examinationsformer bedöma elevernas kunskaper. Risken är nu stor att lärare kan komma att sätta betyg enbart utifrån resultaten på de nationella proven eftersom de då vet att de inte kommer bli ifrågasatta.

Dagsform och skickligheten i att klara skriftliga prov blir det viktiga. Några få provtimmar kan bli avgörande. Det riskerar att bli både orättvist och sätta en enorm press på eleverna. Det finns forskning som visar att minst en fjärdedel av eleverna idag får fel provbetyg i förhållande till sina kunskaper.

Det här beslutet ökar inte bedömarkompetensen och kommer egentligen inte heller åt det verkliga problemet med betygens ökade betydelse för konkurrensen om elever mellan skolor.

Om riksdag och regering inte vill att den signal som skickas blir att betygsättningen ska avgöras och huvudsakligen styras av de nationella proven, så måste beslutet följas av en noggrann uppföljning och utvärdering av effekterna. Elevernas betyg kan inte få stå och falla med ett enda prov. Det ansvariga statsrådet Anna Ekström måste därför se till att beslutet följs upp noga så att elevernas rätt till en allsidig bedömning enligt skollagen uppfylls och att proven inte tenderar att bli allenastyrande för lärarnas undervisning.

Regeringen och Anna Ekström borde också ge i uppdrag till Skolverket att utveckla former för och rätten till så kallad sambedömning. Det vill säga att flera lärare tillsammans bedömer elevernas kunskaper när betygen ska sättas. Det skulle öka rättssäkerheten för eleverna och bidra till en kontinuerlig utveckling av bedömarkompetensen hos lärarna.

Jag är övertygad om att sista ordet inte är sagt i den här frågan. Missförstå mig inte- det är viktigt att komma åt betygsinflation och säkerställa en rättssäker och likvärdig bedömning. Men det här beslutet ökar inte bedömarkompetensen och kommer egentligen inte heller åt det verkliga problemet med betygens ökade betydelse för konkurrensen om elever mellan skolor. Däremot kan vi just ha bevittnat hur vi skapat ett regelverk för att komma åt skolhuvudmän som uppmuntrar glädjebetyg, men på bekostnad av elevernas lärande och lärares professionsansvar. Ingen önskar mer än jag att vi slipper säga: Vad var det vi sa!

Nationella provens roll för betygen – kampen går vidare!

På onsdag den 15 november kommer riksdagen av allt att döma att fatta beslut om att nationella prov i högre grad än hittills ska styra elevernas betyg. Lärarförbundet menar att detta är ett felsteg.

I stort sett varje dag sedan det här förslaget kom på tal har jag mött upprörda lärare. På såväl Lärarförbundets som min egen Facebooksida har väldigt många lärare reagerat och protesterat.

Så här uttrycker en lärare kritiken:

"Ska vi betygsätta deras förmågor på en av de mest ångestladdade dagarna? Omdömet sätts genom den samlade dokumentationen under året. Vi måste i stället avdramatisera proven!”

Engagemanget har överhuvudtaget varit enormt när det gäller att värna vår yrkesstolthet och där en viktig del är rätten att få utöva läraryrket med ett betydande mått av självständighet. Tack alla medlemmar för att ni höjt rösten i den här frågan!

Risken är stor att riksdagens beslut kommer att skicka ut signalen att betygen i normalfallen ska överensstämma med de nationella provresultaten. Den lärare som anser något annat kommer inte sällan att behöva vara beredd att argumentera hårt för sin bedömning – ibland mot skolledning och skolinspektion.

Lärarförbundet hade önskat en större tillit till lärares förmåga att under längre tid och med en större bredd av olika examinationsformer bedöma elevernas kunskaper. För elevernas kunskaper består av så mycket mer än vad som kan mätas i ett nationellt prov. För detta finns ett brett forskningsstöd och flera betygsforskare har i debatten reagerat mot regeringens förslag. Risken är nu stor att dagsform och skickligheten att klara skriftliga prov blir viktigare. Det riskerar att bli både orättvist och sätta en enorm press på eleverna.

Avgörande för våra politiker har varit att försöka vidta åtgärder mot förekomsten av betygsinflation. Men som jag utvecklat tidigare löser inte starkare betygsstyrning via de nationellla proven frågan om betygsinflationen.

På lite sikt både tror och hoppas jag att debatten tar en annan riktning. En tänkbar väg framåt skulle kunna vara att utveckla modellen med professionell sambedömning. Det vill säga att flera lärare tillsammans bedömer elevernas kunskaper. På så sätt uppnås både en större rättssäkerhet för eleverna och en kontinuerlig utveckling av bedömarkompetensen för alla lärare.

Tyvärr verkar varken regeringen eller oppositionen ändra uppfattning den här gången, allt pekar på att riksdagen röstar igenom regeringens förslag. På lite sikt är jag dock övertygad om att det beslut som nu är på väg att fattas kommer att omprövas. Den blir en ”reality check” som så småningom lär leda till ny kursändring för politiken.

Likvärdig skola – ord eller verklighet?

Ge alla samma chans - för en likvärdig skola, så lyder huvudtemat för Skolforum 2017. Ett viktigt tema för lärare, ledare, läromedelsföretag, arbetsgivare och andra viktiga skolaktörer att samlas kring för att dela erfarenheter, byta kunskaper om och utveckla nya strategier för.

Temat sammanfattar också vad våra skolpolitiker nu måste börja leverera hållbara lösningar på. Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och LO har sedan 2014 gemensamt drivit samarbetsprojektet med just namnet Ge alla samma chans. Det arbetet har i sin tur mynnat ut i Likvärdighetsagendan som vi lanserade tidigare i år.

Den likvärdiga skolan är en kungstanke som många sluter upp bakom. Det var också tydligt i det panelsamtal som jag medverkade i under måndagen på Skolforum med bland annat gymnasieminister Anna Ekström och Dagens Nyheters Johannes Åman. Målet om en likvärdig skola har få opponenter, ändå går utvecklingen åt fel håll.

Behovsanpassad finansiering
För att vända trenden så måste vi först och främst få till ett mer behovsanpassat finansieringssystem av skolan. Lärarförbundet har länge drivit att det måste till en mer socioekonomisk omfördelning mellan kommuner, förutom den som behöver ske inom kommunerna. Det är därför positivt att regeringen i budgetpropositionen fullföljer Skolkommissionens förslag och skjuter till sex miljarder kronor som ska fördelas utifrån socioekonomiska faktorer.

Mer resurser till de skolor som har störst behov löser förvisso inte i sig problemen, men det kan skapa betydligt bättre förutsättningar för att alla skolor ska kunna vara bra skolor, oavsett utmaningar. Utan tillräckliga resurser är det svårare att skapa goda arbets- och lärmiljöer, att säkra stöd och extra insatser till de elever som behöver det och möjliggöra för skolledare att organisera på det sätt som gynnar elevernas lärande och det kollegiala samarbetet.

Ökade skillnader mellan kommuners utbildningsnivå
Något som däremot är viktig att komma ihåg – och som politiker alltför ofta glömmer bort, bland annat alla fyra allianspartierna i sina budgetförslag – är att skolor med stora utmaningar finns runtom i hela landet och inte bara i så kallade utanförskapsområden. Därför räcker det inte att bara rikta extra pengar till dessa områden. För trots att utbildningsnivån generellt ökar i Sverige så är det inte en sann bild överallt. År 2000 var andelen högutbildade i de kommuner med lägst andel under 13 procent jämfört med 33 procent för de kommuner med högst andel högskoleutbildade. Motsvarande siffror är idag 18 respektive 45 procent, vilket visar att skillnaderna har ökat kraftigt. Det har betydelse då vi vet att andelen högskoleutbildade föräldrar på en ort har ett starkt samband med elevernas kunskapsresultat.

Se över skolpengens konstruktion
Men det handlar inte bara om att skjuta till extra resurser, vi måste även se till att nuvarande resurser används på ett ändamålsenligt sätt. Därför måste skolpengens nuvarande konstruktion förändras. Att hela pengen med automatik försvinner när en elev byter skola, samtidigt som nästan alla kostnader finns kvar är feltänkt. De enda som gynnas är den fristående huvudman som väljer att maximera sina klasser för att göra en enkel vinst. Dessa skolor överkompenseras medan andra skolor underfinansieras. Någon form av viktning av den ersättning som utgår måste utredas, så att tillräckliga resurser säkerställs till undervisning och elevhälsa på varje skola.

Ändra urvalssystemet
För det andra så måste det göras något åt dagens skolvalssystem. Vi vet att dagens kösystem har segregerande effekter – skolor med lång kö tenderar att vara skolor med de mest välutbildade föräldrarna. För att alla ska ha en rimlig chans att få sina önskningar tillgodosedda måste därför urvalssystemet göras om, vilket även utbildningsminister Gustav Fridolin nu tycks öppna för.

Skolkommissionens förslag om lottning möttes inte med något jubel från politiskt håll, även om reaktionerna var allt annat än sakliga. Dagens system har dock stora problem, så även om Skolkommissionens förslag inte fallit i god jord så betyder inte det att problemen går att bortse från. Vill man inte ha lottning så måste man visa på andra alternativ.

Helhetsgrepp för skolor med störst utmaning
För det tredje så måste det tas ett helhetsgrepp om situationen på de skolor med de största utmaningarna. Statistiken visar tydligt att skolor med större utbildningsutmaning generellt har lägre andel behöriga lärare. Tyvärr tenderar skillnaden att öka, skolor med goda förutsättningar lyckas behålla andelen behöriga lärare, samtidigt som den sjunker på de skolor där utmaningen är större. Naturligtvis är det ytterst ett symptom på den samlade lärarbristen. När det är ont om lärare så drabbar det framför allt de skolor som redan från början har låg andel utbildade och behöriga lärare.

För att vända denna trend så räcker det inte bara att höja lönen för de lärare som väljer att arbeta där. Det måste till specifika skolinsatser som säkrar rejält med stödpersonal, socialpedagoger, skolvärdar och en ständig bemanning i korridorerna, en förstärkt elevhälsa, digitala resurser och ett starkt och stabilt ledarskap. Dessutom bör man rekrytera kompletterande lärarteam till dessa skolor och säkra tiden för både kollegialt samarbete och samverkan med socialtjänst, polis och närsamhälle. Det är högst sannolikt både lättare och mer effektivt att locka lärare till hela sådana team, istället för att rekrytera lärare till traditionell undervisning.

Hög tid för handlingskraft
Så vitt jag vet finns det inte någon i den skolpolitiska debatten som inte sluter upp bakom principen om en likvärdig skola. Alla brukar säga att skolan ska ha en kompensatorisk uppgift. Ingen brukar tycka att det är bra om skillnader i elevers uppväxtförhållanden och hemmiljö också får styra deras livschanser. Ändå är det så det är. Det är mer än hög tid för våra skolpolitiker att visa handlingskraft för att vända utvecklingen, vi lärare är redo.

Se över finansieringen av gymnasieskolan – för likvärdighetens skull

Deltagandet i gymnasieutbildning i Sverige är högt men genomströmningen är problematisk. Nuvarande finansieringssystem bidrar inte tillräckligt till att fler elever ska klara att nå målen för en gymnasieexamen. Finansieringen måste ta större hänsyn till elevernas olika behov av stöd och utmaning.

En gymnasieexamen är i praktiken körkortet in på svensk arbetsmarknad. Utan en gymnasieexamen ökar risken för arbetslöshet och utanförskap. Därför är det så viktigt att politiken förser gymnasieskolan med rätt resurser och försäkrar sig om att rätt förutsättningar finns på plats för lärare att kunna ge varje elev vad den behöver för att tillgodogöra sig de kunskaper som krävs för en gymnasieexamen. Så är det inte idag.

Skolkommissionen kom i sitt slutbetänkande fram till att finansiering och styrning av gymnasieskolan borde utredas vidare och pekade på behovet av en mer regionalt baserad samordning. Gymnasieminister Anna Ekström borde snabbt ta initiativ till en sådan utredning.

En regionalisering skulle öka förmågan och kapaciteten att erbjuda ungdomar ett allsidigt urval av program och maximera resursutnyttjandet genom bättre planering och dimensionering både i förhållande till arbetsmarknadens behov och utveckling, vilket inte minst är viktigt gällande många yrkesprogram. Det finns därför starka argument för en mer regional styrning och lokalisering av gymnasieskolan samtidigt som det är viktigt att en regionalisering inte innebär en för stor geografisk yta.

Det främsta skälet för en översyn av gymnasieskolan är den bristande likvärdigheten mellan olika gymnasieskolor och program.

En bärande utgångspunkt måste vara att regionaliseringen formaliseras på ett sätt som säkrar ett demokratiskt ansvarsutkrävande och fackligt inflytande och samverkan. Redan idag finns regionala samarbeten i form av t ex kommunförbund och yrkescollege, men alltför många av dessa samarbetsformer är informella och saknar tydlig ansvarsfördelning, vilket försvårar det demokratiska inflytandet, insynen för elever och föräldrar och den fackliga samverkan.

Det främsta skälet för en översyn av gymnasieskolan är dock den bristande likvärdigheten mellan olika gymnasieskolor och program. Allt tyder på att resurserna till gymnasieskolan fördelas klart mindre kompensatoriskt än resurserna till grundskolan.

Gymnasieskolans finansieringssystem är vanligtvis uppbyggt utifrån de olika kostnaderna för de utbildningar som bedrivs, främst avseende utrustning. Vissa program har en högre omkostnad och andra en lägre. Till exempel är kostnaderna för att bedriva ett maskinintensivt program högre än vad de är för ett studieförberedande program. Det är däremot mer sällan som de olika elevbehoven inom ett och samma program på olika skolor beaktas i resursfördelningen.

Mer resurser kan till exempel behövas till de gymnasiegemensamma ämnena på olika program baserat på elevernas förkunskaper. Det gäller mellan olika program, men också mellan olika gymnasieskolor när samma program finns på flera skolor. Dagens urvalssystem tenderar ofta leda till att elever med höga betyg samlas på vissa skolor och elever med lägre betyg på andra.

Ett problem är att många kommuner har väldigt hårda gränser för när och hur de fördelar resurser till olika gymnasieskolor utifrån elevers olika behov och förkunskaper, till exempel är det ofta så att extra resurser endast utgår till den som har under 200 meritpoäng i slutbetyg från grundskolan. Att undervisa på ett samhällsprogram där alla elever har 300 poäng eller mer är naturligtvis en helt annan sak än att undervisa en elevgrupp som har mellan 220 och 250. Den skillnaden beaktas alltför sällan i kommunernas resursfördelning.

En mer kompensatorisk resursfördelning som i högre grad utgår såväl från elevernas tidigare skolresultat som socioekonomiska bakgrund skulle möjliggöra för lärarna att bättre fokusera på elevernas lärande och sätta in rätt insatser utifrån elevers olika förutsättningar och behov och därmed öka möjligheterna att klara gymnasiestudierna och ta sin examen.

Skollagens krav i 2 kap 8 a § om att kommuner ”ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov” ska även gälla för gymnasieskolan. Gymnasieutredningen som kom förra året betonar huvudmannens ansvar att säkerställa att alla unga ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning. För att detta ska bli verklighet krävs ett omtag om gymnasieskolans finansiering och likvärdighet – det är därför av största vikt att direktiven till en utredning om en regionaliserad gymnasieskola omfattar även dessa perspektiv.

Den administrativa bördan

"Låt lärare vara lärare – inte administratörer. De allra flesta människor jag möter tycker att det här borde vara självklart och brukar bli ganska förvånade när jag ger bilden av hur skolans verkliga vardag ofta ser ut", skriver Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet.

För den administrativa bördan på lärarprofessionen är tung. Reaktionerna på min debattartikel på DN-debatt förra fredagen har varit många och igenkännande från många medlemmar. Upplevelsen är inte att utvecklingen går år rätt håll. Den administration som växt under mycket lång tid tenderar att fortsätta öka, trots löften från regeringen om att de administrativa uppgifterna ska minska.

Diskussionen kan föras i två spår. Det ena är att vi lärare bör avlastas administrativa uppgifter som är nödvändiga men som kan skötas av annan personal, till exempel administrativa lärarassistenter. Avgörande är emellertid att lärarassistenter sköter just sådana uppgifter som inte fordrar en behörig lärare. Rätt använda kan administrativa lärarassistenter bidra till en välkommen avlastning av både kringuppgifter som inte är en del av det pedagogiska arbetet och sysslor som behöver utföras för att eleverna ska få så bra och anpassad undervisning som möjligt men där läraren inte nödvändigtvis behöver lägga sin tid på just det. Hit kan iordningställande av teknik och läromedel, uppdatering av program, laddning av plattor, kopiering och tillhörande administrativa sysslor räknas.

Ett annat spår i diskussionen är att alltid ställa frågan på vilket sätt uppgifter som leder till mer administration verkligen är nödvändiga. Bidrar de till bättre kunskaper hos barn och elever, stärker de likvärdigheten eller gör de lärararbetet mer effektivt? Är svaret nej ska inte tid läggas på arbetsuppgiften. Just nu pågår en statlig utredning som leds av Björn Åstrand med uppgift att titta på hur den administrativa bördan kan minskas för lärare och skolledare. Förhoppningsvis leder den till nödvändiga politiska åtgärder som förbättrar situationen.

Det behövs en hel palett av åtgärder på olika nivåer för att dokumentationen och administrationen ska upplevas som relevant, rimlig och meningsfull.

Lärarförbundet har nyligen överlämnat en skrivelse till utredningen där vi beskriver problembilden på djupet och lämnar konkreta förslag på insatser som skulle förbättra arbetssituationen i skolan. Lärarförbundets skrivelse till utredningen kan man läsa här.

Det finns flera orsaker till varför vi har hamnat i en situation med för mycket dokumentation och där kringuppgifter stjäl värdefull lärartid från elevernas lärande och utveckling av bra undervisning. En orsak är bland annat att en del huvudmän ålägger lärarkåren hemsnickrade skyldigheter som inte följer av lagen. En annan central orsak är att regering och riksdag inte fullt ut förstår eller tar hänsyn till vilka konsekvenser för lärares arbetsbörda som olika detaljregleringar får i praktiken.

Båda dessa förklaringar kan härledas till det faktum att det sedan länge finns en styrningsteori etablerad om att förlita sig mer på kontroll och uppföljning, snarare än tillit och stort eget utrymme för yrkesskickligheten hos välutbildade professioner. Det vill säga styrningen av skolan har under lång tid färgats av det som i debatten brukar kallas New Public Management. Men kritiken har med rätta växt mot denna teoribildning. En kritik som länge omfattats av många forskare, men som först nu börjar få lite stapplande fotfäste även i det politiska systemet.

Det räcker självfallet inte med några enstaka förändringar för att minska lärares och skolledares arbetsbelastning och därmed göra läraryrket mer attraktivt. Det behövs en hel palett av åtgärder på olika nivåer för att dokumentationen och administrationen ska upplevas som relevant, rimlig och meningsfull. Det som med andra ord krävs är en ordentlig systemkritik som rensar upp i mängden krav och åligganden och som måste vila på en grundläggande tilltro till den professionella kompetens som vi lärare och skolledare besitter. När en sådan insikt realiseras i verklig politisk handling, så kan jag lova att resultaten i skolan kommer att peka uppåt och sjukskrivningstrenden för lärare neråt.

100 million for 100 million – alla barns rätt till utbildning

Alla barn har rätt till utbildning, men runt om i världen nekas barn denna rätt på grund av bland annat fattigdom, barnarbete, trafficking och väpnade konflikter. Det är en enorm förlust av mänsklig kraft och en skriande orättvisa som begås varje dag som ett enda barn förhindras att gå i skolan.

Alltför många länder spenderar för lite på utbildning och ofta prioriteras rikare områden. Det saknas också tillräckligt många lärare. I vissa länder är det inte ovanligt att ett klassrum rymmer upp till 100 elever och bara en lärare.

När det finns hinder för barns skolgång, så drabbar det flickor ännu mer än pojkar. Om familjer måste välja så sätter man ofta pojkars skolgång först. Barn med funktionshinder är också särskilt utsatta eftersom skolan inte anpassas till deras behov.

Just nu pågår världen över kampanjen 100 million for 100 million som sätter ljuset på det faktum att över 275 miljoner barn inte ges möjlighet att gå i skola på grund av fattigdom och sociala orättvisor. Tanken med kampanjen är att hundra miljoner barn och unga i skolan ska engagera sig i de hundra miljoner mest marginaliserade barn och ungdomar som nekas sin rätt till utbildning.

Alla skolor i Sverige kan ta del av kampanjen. Även Unicef gör stora insatser för att hjälpa barn i hela världen och har också mycket aktiviteter och material för skolor som engagerar sig för att hjälpa barn i andra länder Läs mer här.

Kampanjen 100 million for 100 million startade i Indien av Kailash Satyarthi som 2014 fick Nobels fredspris tillsammansmed Malala Yousafazi. I Sverige riktar sig kampanjen till högstadiet och gymnasiet och arrangeras av Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, Sveriges Elevråd, Sveriges Elevkårer och Bris.











Världen över bjuds statsråd, parlamentsledamöter och lokala politiker in att ”gå tillbaka till skolan” och träffa barn och ungdomar för att diskutera vikten av utbildning och vad som kan göras för att förbättra de utsatta barnens situation. Alla tre stasråden på Utbildningsdepartentet deltar liksom ett 40-tal riksdagsledamöter. Tillsammans med kommunalrådet Per Nylén besökte jag för egen del idag min egen gamla arbetsplats, Geneskolan i Örnsköldsvik.

När man talar med barnen där om orättvisorna i världen så känner man av hur djupt det berör och engagerar. Hur brutal verkligheten är för så många miljoner barn på vår gemensamma planet. Men också hur våra skolelever tar sin egen skolgång för given. Den första tanken hos många av barnen är hur vi i Sverige kan hjälpa till. Det kan vi och det gör vi.

Men Sverige borde satsa mer på utbildning inom biståndet. Under många år har utbildningsbiståndet minskat och då blir det svårt att uppnå de utvecklingsmål som FN har antagit genom Agenda 2030.

Lärarförbundet arbetar sedan långt tid aktivt med att ge stöd till andra lärarorganisationer runt om i världen. I många länder har vårt stöd betytt att lärarorganisationerna blivit framgångsrika i sitt arbete och att lärarna har fått det bättre – och då har även skolan och utbildningen blivit bättre för eleverna. Läs mer om Lärarförbundets internationella utvecklingssamarbete här.

Lärarförbundet är också engagerat i internationellt bistånds- och utvecklingssamarbete genom den svenska fackföreningsrörelsens gemensamma organisation Union to Union. En organisation som precis i dagarna funnits i 40 år.

FN har räknat ut att det skulle krävas 39 miljarder dollar för att ge alla barn utbildning till år 2030. Det kanske kan låta mycket, men motsvarar faktiskt bara runt en halv procent av världens samlade BNP. Globalt sett spenderar regeringar mycket mera pengar på arméer och vapen istället för på skolor och sjukhus. Så skulle det inte behöva vara. Låt oss vara många som påverkar våra politiker och låt oss vara många som deltar i konkret solidaritetsarbete, lärare till lärare, medmänniska till medmänniska, elev till elev

Frågor & Svar