Lärarförbundet
Har du fått dubbla fakturor för maj månads avgift? Bortse från en av fakturorna och betala endast en avgift. →
Bli medlem

Några nedslag i valrörelsens skolpolitiska flora

Valrörelsens skolutspel under försommaren kom att handla mycket om symbolfrågor som mobilförbud, ordningsbetyg och en rad andra disciplinära åtgärder. Men efter sommaren har fokus dessbättre börjat riktats mer mot skolans verkliga utmaningar som lärarbristen och likvärdigheten.

Enligt de väljarundersökningar som görs är utbildning tillsammans med sjukvård väljarnas två mest prioriterade frågor. Ändå har partiernas valrörelse i ovanligt hög grad dominerats av frågor som rör invandring och integration, lag och ordning och efter sommaren även klimatfrågan.

Föräldrarna tvivlar på att politikerna prioriterar skolan

En föräldraundersökning som Lärarförbundet tagit fram under våren, visade att sju av tio föräldrar anser att skolan är en av de viktiga frågorna. Samtidigt visar samma enkät att endast fem av tio föräldrar tror att politikerna ser skolan som ett viktigt politiskt område.

Och kanske börjar politikerna förstå att deras agenda inte korresponderat med föräldrarnas. För efter sommaren har fler skolpolitiska utspel börjat göras. Här är några nedslag i utspelsfloran.

S lovar riktmärken för barngrupperna storlek på fritids

Socialdemokraterna går bland annat till val på att reformera skolpengen, något som Lärarförbundet länge efterfrågat. Vidare har partiet lanserat vallöftet om att införa riktmärken för mindre barngrupper i fritidshemmet. Mycket bra! Socialdemokraterna vill också satsa på vad partiet kallar läraraspiranter, det vill säga studenter som blir anställda som lärare redan under sin studietid. Ett förslag som om det utvecklas och blir mer konkret kan bli riktigt intressant.

Bra satsningar alltså, men det saknas ändå ett riktigt samlat paket för att öka läraryrkets attraktionskraft från Sveriges största parti. Men även om ännu mer hade önskats, så finns ett välkommet S-besked som långsiktigt kan komma att få stor betydelse för läraryrkets utveckling. Det är löftet om att satsa på ett nationellt professionsprogram för lärare och skolledare. Här finns även goda förutsättningar att komma överens med Allianspartierna, som också varit positiva till detta – inte minst Liberalerna.

L vill ha huvudlärare och lärarassistenter

Liberalernas viktigaste förslag är satsningen på lärarlöner genom att en ny lärarkategori införs - huvudlärare. Det är bra med fortsatta lönesatsningar, men det är klart problematiskt när rikspolitiker anvisar hur pengarna ska fördelas. Och den reform som föreslås är på många sätt redan genomförd genom förstelärarreformen.

Liberalerna satsar också på fler lärarassistenter som ska kunna avlasta lärare med arbete som inte direkt har med undervisningen att göra. Satsningen är välkommen, för idag slösas värdefull lärarkompetens bort på en massa arbetsuppgifter som till exempel en administrativ lärarassistent med fördel skulle kunna utföra. Däremot saknas de politiska initiativen för att rensa bort administration som egentligen inte borde behövas.

MP: Fler Lärare ska kunna arbeta och studera samtidigt

I förra veckan gick Miljöpartiet ut med löftet om likvärdighetsmiljarder till förskolan och att de inte är främmande för att lagstadga om minskade barngrupper. Satsningen ska inledas nästa år och ska från och med 2022 uppgå till två miljarder kronor om året. Välbehövliga löften som kan stärka såväl kvaliteten som arbetsmiljön på landets förskolor.

Miljöpartiet vill också ha riktade stöd till de skolor som har lägst resultat och svårast förutsättningar och vill dessutom ge bidrag till skolornas vikariekostnader så att fler lärare kan arbeta och studera samtidigt– med full lön. Syftet är att öka rekryteringen till lärarutbildningen samtidigt som skolorna redan nu får tillgång till lärare som på sikt blir behöriga. Satsningen ska gälla både förskollärare och lärare i grundskolan. Ett riktigt bra och viktigt steg i en strategi för att minska lärarbristen. Men var är resten av strategin?

M: Utökade skoldagar

Moderaterna föreslår utökade skoldagar med en timme om dagen, vilket är detsamma som en utökning av antalet timmar med nästan 20 procent. Hur det ska gå till med rådande lärarbrist är en gåta. Partiet vill ha skyldighet för kommunerna att anordna läxhjälp i årskurs 4-9, liksom lovskola i årskurs 6-9. Partiet vill också satsa på fler karriärlärare, vilket betalas genom att partiet vill avskaffa regeringens likvärdighetsbidrag. Knappast rätt väg att gå menar jag.

Samtidigt har Moderaterna tydligare än andra partier erkänt problemet med att lärare inte får vara lärare fullt ut idag. Vår arbetsbelastning och den ökade detaljstyrning som skett av oss lärare togs faktiskt upp av Ulf Kristersson redan när han tillträdde som partiledare. Moderaterna bör vidareutveckla sin politiska linje om att visa oss lärare större tillit.

V satsar på förskolan – SD, C och KD fokuserar på andra politikområden

Precis som Miljöpartiet lovar Vänsterpartiet mer resurser till förskolan för att komma till rätta med den svårt stressade arbetssituationen. Problemet med Sverigedemokraternas skolpolitik har jag kommenterat tidigare. Partiets drastiska nedskärningar på statsbidragen till kommunerna kommer att slå stenhårt på skolan. Från Kristdemokraterna och Centerpartiet har fokus i valrörelsen legat på andra frågor, men deras politik återfinner man här och här.

Politisk strid gynnar inte skolan

Flera partier visar att de är villiga att satsa på skolan och lärarkåren. Det behövs verkligen. Men jag hoppas också att partierna efter valdagen har en öppenhet för att komma överens om färdvägen för svensk skola framöver. En bra vägledning för kursen framåt utgörs av det betänkande Skolkommissionen presenterade förra året. Gärna nya satsningar, men en samling runt Skolkommissionens färdriktning vore också ytterst värdefullt. Skolan är inte betjänt av politisk ryckighet och borde inte ses som en arena för politisk tävlan. De politiska partierna borde se sig själva som delar i ett skollag där alla är bärare av stafettpinnen.

Stora pensionsavgångar ökar lärarbristen ytterligare

Om tio år kommer nästan 45 000 lärare gå i pension, visar ny statistik från Lärarförbundet. Den svenska lärarbristen är akut och störst är behovet av speciallärare.

Från många håll i landet strömmar rapporter in som visar hur svårt det är att rekrytera alla de lärare som behövs i samband med skolstarten. Men det redan nu skriande behovet av utbildade lärare kommer att fortsätta öka när stora grupper av lärare, framförallt speciallärare, kommer att gå i pension.

Lärarförbundet har analyserat åldersfördelningen inom lärarkåren i grundskolan i samtliga svenska kommuner och särskilt fokuserat på hur stor andel av lärarna som närmar sig pension och hur behörigheten ser ut bland unga lärare. Tio procent av lärarna i grundskolan är i åldern 60 till 65 år. Dessutom är en väldigt stor andel av de unga lärarna obehöriga. Bland de unga lärarna är inte ens hälften, 47 procent behöriga.

Var femte speciallärare över 60 år

Generellt är pensionsavgångarna störst bland speciallärare och specialpedagoger. I de här grupperna är mer än var femte lärare i hela landet över 60 år. I ämnen som svenska och slöjd kommer också många lärare gå i pension inom kort. Den samlade bilden är att många kommuner och län står inför stora bemanningsutmaningar. Här finns statistiken redovisad och också nedbruten på läns- och kommunnivå.

Söktrycket till lärarutbildningen måste upp

Glädjande nog visar antagningsstatistiken från Universitets- och högskolerådet att det är fler som blir antagna till höstens lärar- och förskollärarutbildningar.

Men att antalet ökar beror på regeringens utbyggnad av antalet platser. Det är dessvärre färre sökande till förskollärar-, grundlärar- och ämneslärarutbildningar höstterminen 2018 jämfört med höstterminen 2017. Ett sjunkande söktryck är knappast långsiktigt hållbart för att minska lärarbristen.

Besluten som får köerna att ringla långa till lärarutbildningen och som stoppar avhoppen från lärarjobben, återstår att fatta. Ska vi kunna framtidssäkra Sverige och möjliggöra innovation och tillväxt i framtiden så krävs en betydligt starkare återväxt av engagerade lärare.

Läraryrket rymmer så mycket glädje!

Vi som redan är lärare vet att läraryrket är ett oslagbart yrkesval. Det fantastiska mötet med varje barn och elev, att se dem utvecklas och lära sig helt nya saker, att varje dag få jobba med utmanande och utvecklande uppgifter där ens egen kompetens tillsammans med kollegornas betyder så mycket för elevernas kunskapsutveckling och sociala utveckling.

Trots att vi lärare ofta har en alltför hög arbetsbelastning, så rymmer läraryrket så mycket glädje! Det ska inte glömmas bort när vi talar om hur yrkets löner och villkor verkligen behöver förbättras. För ska vi bli fler som ska få chansen att dela denna glädje, ja då måste villkoren bli mer konkurrenskraftiga i jämförelse med andra akademikeryrken.

Hemläxa för kommun- och rikspolitiker

Det finns inga som helst genvägar: Lönerna måste fortsätta upp, arbetsbelastningen gå ner och vi lärare ges större frihet i vår yrkesutövning. Det är det här som är hemläxan för våra arbetsgivare och då inte minst för kommunpolitikerna i SKL. Varje lärararbetsgivare har ett stort ansvar att göra yrket attraktivt skapa förutsättningar för fler vägar in i läraryrket.

Men det är också hemläxan för de politiska partierna som nu slutspurtar i valrörelsen. Efterlyses: än mer konkreta löften från politikerna som gör läraryrket mer attraktivt och som kan möta de stora pensionsavgångarna.

Terminsstart som sätter ljuset på val- och avtalsrörelse

Äntligen terminsstart! Hundratusentals barn och unga, lärare och skolledare, börjar i dagarna ett nytt läsår. Härligt! Det vilar ett skimmer över terminsstarten då Sveriges framtid tar nya steg på sina kunskapsresor.

Samtidigt som skolor och förskolor drar igång utveckling och lärande för barn och elever över hela vårt land, så rasar valrörelsen fram allt mer intensivt. Skola och utbildning står högt på agendan. Det är som det ska vara.

Lärarna är lösningen

Lyssnar man på politiker från de flesta läger, så hör man att det finns en insikt om att läraryrket måste bli mer attraktivt och att det handlar om våra arbetsvillkor och våra löner. Det är bra. Vi har gått ifrån att ha en skoldebatt om att allt är skolans och lärarnas fel till att beslutsfattare och opinionsbildare ser att lärarna är lösningen. Mindre bra är att politikernas konkreta lösningar ofta är vaga i konturerna och inte alltid fokuserar på den största utmaningen – lärarbristen.

Det blir inte minst tydligt i den avtalsrörelse för de kommunalt anställda lärarna som pågår parallellt med valrörelsen.

Oviss utgång av avtalsrörelsen

Förståelsen för bättre villkor för läraryrket är inte så uppenbar hos våra arbetsgivare som man borde kunna förvänta sig. Arbetsgivare som intressant nog är våra kommunpolitiker. Medlare har behövt kallas in och utgången är oviss.

Enligt en undersökning av Lärarnas tidning är ungefär hälften av kommunernas skolpolitiker villiga att prioritera lärarlönerna mer än andra kommunanställdas löner. Men drygt var femte av de tillfrågade kommunpolitikerna uppger att de inte är beredda att göra det.

Det är faktiskt högst anmärkningsvärt att vi har lärararbetsgivare som uttalat inte tänker bidra till lärares löneuppvärdering. Det är inte att ta ansvar för vare sig den egna kommunens eller Sveriges kompetensförsörjning.

Framtiden beror på lärareffekten

För det går inte att komma ifrån att satsningar på utbildning är den enskilt viktigaste faktorn för att motverka utanförskap, skolmisslyckanden och arbetslöshet. Avtalsrörelsen måste därför landa i ett resultat som visar att arbetsgivarna verkligen förstår att vi lärare har en enormt viktig roll för såväl individers som Sveriges utveckling. Så mycket av framtiden beror på att vi lärare ges goda förutsättningar att göra ett bra jobb. Så mycket är beroende av att fler vill utbilda sig till lärare, att fler väljer att stanna i yrket och att de som lämnat lockas tillbaka. Det finns inga genvägar: arbetsbelastningen måste ner och lönerna fortsätta upp.

Lönerna måste bli konkurrenskraftiga jämfört med andra akademikeryrken. I dag skiljer det många tusenlappar varje månad jämfört mellan exempelvis gymnasielärare och en jurist, eller en grundskolelärare och en ingenjör. Rikspolitikernas fagra tal om högre löner måste följas av verkliga satsningar av kommunpolitikerna. Valrörelse och avtalsrörelse måste hänga ihop.

Tid för planering, uppföljning och utveckling

Och det handlar inte bara om lön, utan också om arbetsbelastning och tid. Lärare måste få ägna sig åt det som är viktigt för eleverna, inte en massa administrativa uppgifter som tar enorm tid, men har liten betydelse för eleverna eller undervisningens utveckling. Tiden för att planera, följa upp och utveckla undervisningen, för kollegialt samarbete och lärande måste öka.

Så visst är det bra att till exempel Socialdemokraterna och Liberalerna förbundit sig att göra satsningar på lärarassistenter som kan avlasta lärarna från arbetsuppgifter som inte direkt har med undervisning att göra och frigöra tid för det som utvecklar undervisningen.

Rensa på lärares skrivbord!

Men det räcker inte. Partierna måste också ha kraften att rensa i styrdokumenten för att minska skyldigheter som idag tynger lärarna. Vi lärare måste få större inflytande över vad vi lägger vår tid på och hur vi använder vår kompetens bäst.

Den utveckling som pågått under 2000-talet med mer detaljstyrning, kontroll och krav på dokumentation har kringskurit oss lärare och gjort att vi fastnar i arbetsuppgifter som inte har med elevernas lärande att göra. Politiken har klivit längre och längre in i klassrummet, istället för att visa förtroende för lärarprofessionen.

Nu väntar jag på att de politiska partierna ska ta chansen att i valspurten bli konkreta och lägga fram förslag som visar större tillit till lärarprofessionen. Vi lärare är beredda att ta vårt professionella ansvar. Vi förväntar oss ett tydligare politiskt ansvar!

Tillit till oss proffs ökar lärareffekten

Låt oss ställa de politiska partiernas företrädare mot väggen under valrörelsen. Tillit eller kontroll? Vi lärare vet ju att effekten av vårt arbete blir så mycket bättre om politiker i stat och kommun litar på vårt professionella ansvarstagande, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Låt oss ställa de politiska partiernas företrädare mot väggen under valrörelsen. Tillit eller kontroll? Vi lärare vet ju att effekten av vårt arbete blir så mycket bättre om politiker i stat och kommun litar på vårt professionella ansvarstagande, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Partiernas förslag om skolan måste värderas utifrån om de ökar ­lärares och skolledares professionella ansvar eller fortsätter på den inslagna vägen av detaljstyrning och kontroll.

Vi lärare utgör en profession. Bara genom att använda ordet lärarprofession erkänns en insikt om att den externa styrningen av skolan behöver vara begränsad för att lärarkåren ska kunna ha ett stort mått av frihet att själva utforma undervisning och lärande.

Eget handlingsutrymme

I början av sommaren överlämnande Tillitsdelegationen sitt huvudbetänkande till civilminister Ardalan Shekarabi. Delegationen argumenterar, med starkt forskningsstöd, för att mer tillit och eget handlingsutrymme är nödvändigt i arbetslivet. Fokus för delegationens arbete är skola, sjukvård och omsorg.

Delegationen konstaterar att ”införandet av nya styr- och ledningsformer för offentligt finansierad verksamhet under 1980-talet och framåt innehöll ett tydligt mått av professions­kritik. Olika yrkeskårer inom den offentliga sektorn uppfattades av styrande politiker och ledande byråkrater som svårstyrda och kostnadsdrivande, och de behövde helt enkelt tämjas med starkare ledning och mer av kontroll.

Vem vet bäst hur elevernas lärande understöds och utvecklas?

Beskrivningen känns verkligen igen inom skolans område. Vi lärare har en ständig utmaning i att få andra att se oss som den starka profession som ska visas förtroendet att självständigt sköta lärandet i våra skolor och förskolor.

För vem vet bäst hur elevernas lärande understöds och utvecklas? Vi som har en gedigen utbildning i lärande – eller politiker, byråkrater och ­föräldrar? Vi som finns på plats hos eleverna och kan bedöma behoven hos var och en? Eller de som återfinns i politiska församlingar, på förvaltningar, myndigheter och departement?

Misstro och detaljstyrning

Tyvärr finns det anledning att inse att en portion misstro genomsyrat den svenska skolpolitiken under lång tid. Vi har sett det när resurser inte sätts in trots att vi lärare påtalat behoven. När vi inte får använda vår kompetens till rätt saker. När nya arbetsuppgifter läggs på utan att något tas bort. När detaljstyrning hindrar läraren från att vara expert på barnens och elevernas lärande.

Förutom att det är ett slöseri med vår kompetens har detaljstyrningen skapat en ohållbar arbetssituation. Allt större tyngd har getts till rapportering, nationella kunskapsprov, fler obligatoriska moment i läroplanen och fler skyldigheter för lärarna. Ökad administration och detaljreglering har skapat både en ökad stress och en ökad arbetsbelastning, vilket är en viktig orsak till läraryrkets minskade attraktionskraft.

Tillit eller kontroll?

Med små steg i taget har ­autonomin för lärarkåren inskränkts. Förhoppningsvis kan Tillitsdelegationens arbete bli starten för den utveckling som är nödvändig med mer av professionell frihet och ansvar för lärare och skolledare.

Så låt oss ställa de politiska partiernas företrädare mot väggen under valrörelsen. Tillit eller kontroll? Vi lärare vet ju att effekten av vårt arbete blir så mycket bättre om politiker i stat och kommun litar på vårt professionella ansvarstagande.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare
Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 9/18

Tillit till lärarprofessionen

Vi lärare utgör en profession. Bara att säga de orden inbegriper en insikt om att den externa styrningen av skolan måste vara begränsad och att lärarkåren istället ska anförtros ett stort mått av frihet att självständigt utforma undervisning och lärande.

I början av sommaren lämnande Tillitsdelegationen ifrån sig sitt huvudbetänkande till den ansvariga ministern Ardalan Shekarabi. Här kan man läsa delegationens slutsatser i koncentrat och betänkandet i sin helhet finner man här.

Tämjda professioner

Delegationen argumenterar, med starkt forskningsstöd, för att mer tillit och eget handlingsutrymme är nödvändigt i arbetslivet. Fokus för delegationens arbete är skola, sjukvård och omsorg.

Delegationen konstaterar i sitt betänkande (sid 57) att ”införandet av nya styr- och ledningsformer för offentligt finansierad verksamhet under 1980-talet och framåt innehöll ett tydligt mått av professionskritik. Olika yrkeskårer inom den offentliga sektorn uppfattades av styrande politiker och ledande byråkrater som svårstyrda och kostnadsdrivande, och de behövde helt enkelt tämjas med starkare ledning och mer av kontroll.” Detta får nog sägas vara en korrekt beskrivning av vad som hänt inom skolans område.

Lita på lärarna

Profession betyder definitionsmässigt en yrkesgrupp som har samhällets och allmänhetens förtroende och tillit. Dessutom brukar en profession definieras av att det finns en gedigen vetenskaplig kunskapsgrund, ett specifikt yrkesspråk, en legitimation eller auktorisation, en formulerad yrkesetik och ett stort mått av autonomi. Helt enkelt att förfoga över särskild kunskap kopplat till stort yrkesansvar, vilket i sin tur gör att yrket kan och bör utföras med ett stort mått av självständighet.

Så hur mycket tillit åtnjuter lärarprofessionen? Vilken tillit har våra beslutsfattare tillika förutsättningsgivare – och som ju får antas återspela uppfattningarna i samhället i stort – till oss lärare?

Underström av misstro

Som jag ser det så har vi lärare en stor och ständig utmaning som ofta går som en underström i det offentliga samtalet om skolan och förskolan. Nämligen att få andra att se oss som en stark profession som ska visas förtroendet att sköta lärandet i våra skolor och förskolor.

För vem vet bättre än vi lärare hur elevernas lärande bäst understöds och utvecklas? Vi som har en gedigen utbildning i lärande – eller politiker och byråkrater? Vi som finns på plats hos eleverna och kan bedöma behoven hos var och en? Eller dem som återfinns i politiska församlingar, på förvaltningar, myndigheter och departement?

Läraryrkets minskade attraktionskraft

Motsatsordet till tillit är misstro. Tyvärr finns det nog anledning att inse att en viss portion misstro genomsyrat den svenska skolpolitiken under mycket lång tid.

Vi har sett det när resurser inte sätts in trots att vi lärare påtalat behoven. När vi inte får använda vår kompetens till rätt saker. När nya arbetsuppgifter läggs på utan att något tas bort. När detaljstyrning hindrar läraren från att vara expert på barnens och elevernas lärande.

Förutom att det är ett slöseri med vår kompetens har detaljstyrningen också skapat en ohållbar arbetssituation för många lärare och skolledare. Allt större tyngd har getts till rapporteringskrav, nationella kunskapsprov, till fler obligatoriska moment i läroplanen och fler skyldigheter för lärarna. All denna administration och detaljreglering har skapat både en ökad stress och en ökad arbetsbelastning, vilket är en viktig orsak till läraryrkets minskade attraktionskraft.

Läpparnas bekännelse finns...

Det är inte bara den enskilde lärarens självständighet jag talar om. Som lärare ingår man i en kår, ett kollegium, ja; en profession. Det är hela lärarkårens självständighet som inskränkts. Det vill säga den kollegiala praxis som vi själva kan komma fram till i samtalet och samarbetet mellan oss inom professionen.

Kanske kan ordet misstro tyckas vara starkt. För det är klart att ingen politiker på vare sig riksnivå eller lokal nivå skulle uttala ”Jag litar inte på lärarna”. Tvärtom så pratar de flesta om behovet av tillit och en stark lärarprofession.

... men tillit måste visas i handling

Men i handling är det ändå en avsaknad av tillit som den svenska lärarkåren successivt fått uppleva. Med små steg i taget har autonomin för lärarkåren inskränkts till förmån för ökad detaljstyrning och kontroll. För tillit uppstår såklart inte när politikerna talar om det – utan när de visar det.

Det behöver finnas en rimlig balans mellan uppifrån kommande styrning och utvärdering respektive den autonomi och kollegiala utvärdering som lärarna själva genomför. I Sverige är den balansen skev idag. Förhoppningsvis kan Tillitsdelegationens arbete bli starten för den utveckling som är nödvändig och leda till en verklig förändring med mer av professionell frihet och ansvar för oss lärare och skolledare.

Läsning är en omistlig del av skolan

Sommar och semester betyder för många att det äntligen finns tid att dyka ner i böckernas underbara värld. Då blir vi kanske också påminda om hur betydelsefullt det är att skolan klarar av att bidra till att väcka elevernas lust och förmåga till läsning.

Tillgång till böcker som vi alla kan läsa tillsammans och prata om – det är så viktigt! Att höra varandra prata och hitta gemensamma och nya sidor hos andra, det kan ge nya perspektiv och kanske en ny syn på sig själv och andra. Att kunna stanna upp och fördjupa och kunna komma in på andra ämnen, finna nya djup och ha diskussioner, det är något som böcker är så oöverträffade i att slå upp portarna för.

Berättelser som förändrar

Under 2017 drev Läsrörelsen projektet Berättelser som förändrar i 200 högstadie- och gymnasieskolor från söder till norr. Ett projekt som lyft fram berättandet i skönlitteratur, biografier och serier. Det kunde startas efter en donation av David Lagercrantz, med stöd av Postkodlotteriets Kulturstiftelse och i samarbete med Svenska Barnboksinstitutet och Myndigheten för tillgängliga medier.

I våras deltog jag i en konferens som var en del av utvärderingen av projektet. Det till synes enkla konceptet att betona den gemensamma läsningen och fokusera på innehållet, inte på läskontroll eller betygsättning verkar ha fungerat väldigt väl.

Allvar och glädje genom språk och ord

För att få till stånd intresseväckande lärandeformer som stimulerar barn och unga till läsning, så behöver lärare ges de arbetsmässiga förutsättningar för att kunna utveckla sin undervisning – inte minst i form av tid. Det är ofta där det brister idag när så många huvudmän, myndigheter och beslutsfattare öser nya krav, rutiner och utvärderingar över oss i lärarkåren.

Jag tror och hoppas att projekt som det som Läsrörelsen bedrivit kan hjälpa till att påverka undervisningssituationen i rätt riktning. Projektet visar det vi lärare vet – att det är lärares arbetsförutsättningar som ger bestående resultat för alla. Och att elever har väldigt olika förutsättningar med sig hemifrån.

Vad det handlar om är att se till att tid och resurser finns för att fördjupa och verkligen nå fram tillsammans med eleverna. Att nå fram till allvar och glädje genom ord och språk. Det är ju vad lärande egentligen handlar om. Inte att bocka av kunskapskrav i läroplaner och kursplaner.

Bristen på likvärdighet återspeglas i skillnaderna i läsglädje

En naturlig och självklar del i alla skolors arbete borde vara att det finns tillgång till bra böcker och tid för samtal om böcker. Och visst finns det på många håll. Men tyvärr inte alltid. Den bristande likvärdigheten i svensk skola är så synlig i inte minst frågan om läsglädje och att hitta fram till böckernas värld.

Det behöver också finnas tillgång till litteratur som inte bara är på svenska. Världen och tankarna behöver öppnas genom litteratur på elevernas modersmål för att verkligen kunna fördjupas och utvecklas.

Perspektiv på världen och sig själv

Berättelser ger intryck och lärdomar, upplevelser och huvudbry. Det är när man som människa konfronteras med saker man inte tänkt på, eller inte förstått, som man kan växa och ompröva sin syn på saker och ting. På sig själv, på andra och på världen i stort.

Ibland kan en enkel liten berättelse, i lika hög grad som en stark yttre händelse, fullständigt drabba oss och utmana våra gamla vanor och mönster. När vi läser, lyssnar och tar in, öppnas alltid dörren för förändring. Så lite utmanad och omruskad hoppas jag också för egen del få bli under sommarens läsäventyr!

Skolan har viktig roll för att bekämpa rasism och främlingsfrihet

De senaste åren har rasism och främlingsfientlighet, högerextremism och extrem nationalism tagit sig allt mer plats. Det visar sig gång på gång att kampen för människors lika värde måste vinnas varje dag. Det här är också något som i alla högsta grad rör skolan och oss som är lärare och skolledare.

Hotet mot demokratiska värden i form av en extrem nationalism var huvudtema för liberalernas ledare Jan Björklund när han talade i Almedalen. Han konstaterade helt riktigt att kunskap är ett avgörande verktyg för att bekämpa rasism och nationalism som tar sig extrema former.

Stärks av motkraften mot hatet

Att en regnbågsflagga kan provocera till misshandel på Visbys gator är både otäckt och sorgligt. Men samtidigt stärks jag av den motkraft som ryms i alla de människor som är humanister, demokrater, antirasister och feminister. Jag stärks av Centerpartiets Annie Lööfs tydliga markering vid hennes tal mot störande nazister och av organisationen KRIS som bildar en ring runt de som skriker.

Statsminister Stefan Löfven, Moderaternas Ulf Kristersson och Kristdemokraternas Ebba Busch Thor markerade hårt mot det politiska våldet, mot hatet och hotet mot demokratin. Miljöpartiets Isabella Lövin konstaterade faktum: Det finns ingen demokratisk rasism. Jag stärks av att Sveriges främsta politiker är demokrater som står upp för vårt öppna samhälle och som heller aldrig kommer vika sig för dem som har hat och våld som sitt politiska program.

Jag stärks av mötet under Almedalsveckan med Siduri Puli och Sissa Pagels, två starka unga kvinnor som startat Changers Hub respektive Young Innovation Hub som båda riktar in sig på att ge ungdomar chansen att utveckla sina idéer, tro på sig själv och hjälpa varandra.

Jag stärks av Georgios Karpathakis Jaenson, uppmärksammad grundare av Underbara ADHD, som med ett personligt engagemang och driv använder sina egna tuffa erfarenheter till något konstruktivt och livsavgörande för många andra i liknande situation.

Ja, listan kan göras lång med alla möten jag haft under Almedalsveckan med starka människor, ideella krafter, kämpande organisationer och stora hjärtan som klappar för allas lika värde, demokrati och solidaritet.

Skolans demokratiuppdrag

Ett av skolans viktigaste uppdrag är att värna demokratin och att fostra eleverna till respekt för allas lika värde. Som lärare är det vårt samhällsansvar att förmedla alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet mellan människor.

I vårt uppdrag ska vi skapa en arena för demokrati och motverka alla former av kränkande behandling. Vi gör det varje dag. Vi går till jobbet och lär våra barn och elever om hur man är en bra kompis. Om att flickor och pojkar är lika mycket värda. Om religionsfrihet. Om respekt för varandra och solidaritet mellan människor. Om att alla människor ska kunna känna sig trygga och behandlas rättvist – oavsett kön, etnicitet, religion, funktionshinder eller sexuell läggning. Vi lär dem om mänskliga rättigheter.

Ingen blir rasist över en natt

Idag ser vi att främlingsfientliga krafter i allt större utsträckning har brett ut sig över såväl Europa som världen i stort. De finns på gator och torg, på nätet, i parlamentariska församlingar och också i många hem och klassrum. För mindre än tre år sedan mördades en elev, en lärare och en elevassistent av en ung man med högerextrema sympatier på en skola i Trollhättan.

Det är obehagliga stämningar som råder, men ingen blir rasist över en natt och ingen är förutbestämd att bli rasist. Främlingsfientliga värderingar kan och ska förebyggas och motarbetas. Det måste vi fortsätta med. Outtröttligt.

Vi lärare har en viktig roll

Det vi lärare kan göra, från förskolan genom hela utbildningskedjan till högskolan, spelar roll. Vårt arbete är så viktigt för att lägga grunden för ett öppet, demokratiskt och medmänskligt samhälle.

I Lärarförbundet så samarbetar vi med organisationen Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet, UMAF. UMAF är en ideell förening. Lärare kan via Lärarförbundets hemsida beställa material till historieundervisning som är framtaget i samarbete med UMAF. Lärarförbundet samarbetar även med Stiftelsen Expo som erbjuder en unik kunskapsbank om organiserad rasism och intolerans.

Även lärarnas yrkesetiska råd har tagit fram en text som resonerar kring begrepp som rasism och främlingsfientlighet och yrkesetiska aspekter på lärares arbete för att motverka sådana strömningar. I Lärarförbundets skrift " Så hanterar du främlingsfientlighet" erbjuder vi lärare några förslag till konkreta verktyg i det dagliga arbetet med skolans värdegrund.

Inga enkla svar

Det finns inga enkla svar på hur främlingsfientlighet kan förhindras, men det finns kunskaper och erfarenheter att dela. Som lärare är vi inte ensamma med detta viktiga ansvar, men vi spelar en central roll för att ge våra barn och elever stöd i sin utveckling att formas till demokratiska och solidariska medmänniskor. Vi behöver ta hjälp av andras expertis och av varandra. Tillsammans skapar vi framtidens samhälle. Det gör vi genom att bidra till en starkare värdegrund idag.

Så blir Miljöpartiets skolpolitik hållbar

Miljöpartiet har som mål att följa den färdväg framåt som Skolkommissionen pekat ut för svensk skola. Det är bra, men partiet missar att föra fram de riktigt skarpa förslagen för att motverka lärarbristen.

Lärareffekten ökar när likvärdigheten i landets skolor och förskolor ökar. Om likvärdigheten försämras och ojämlikheten blir större begränsas möjligheterna för lärare att göra ett bra arbete och – därmed – för elever att lyckas i skolan. Ges alla elever istället möjlighet till likvärdiga förutsättningar och en god utbildning, där lärare får möjlighet att fokusera på sin kärnverksamhet, ökar också effekterna av lärarnas arbete på den enskilda eleven och samhället i stort, det vi kallar lärareffekten.

Därför är jag glad över att Miljöpartiet går till val med löften om att bygga en jämlik skola. De vill bland annat motverka den ökande ojämlikheten med riktade stöd till de skolor som har lägst resultat och svårast förutsättningar, se till att alla elever får rätt till tidiga insatser och säkerställa att alla gymnasieprogram ger allmän högskolebehörighet.

Skolkommissionen visar vägen

Miljöpartiet har som uttalat mål att den plan som Skolkommissionen tog fram ska realiseras, och det är jag mycket glad för. Det betyder att Miljöpartiet har lyssnat på professionen – oss lärare och skolledare ute i verksamheten – och ser till att placera insatserna där de verkligen behövs.

Samtidigt slår det mig att Miljöpartiet inte verkar ha lyssnat tillräckligt. För när jag läser vallöftena har jag svårt att hitta löften som tar om hand den skriande bristen på lärare. Jag tänker då särskilt på löften som lovar fler vägar in i läraryrket.

Jag letar till exempel efter förslag på hur man ska kunna kombinera lärarutbildningen med arbete, eller hur högskolorna ska få medel så de kan validera kunskaper hos de som saknar utbildning eller har en utbildning från ett annat land.

Utan lärare som kan undervisa, stötta, vägleda och ge elever drömmar kommer vi inte kunna framtidssäkra Sverige med en hög lärareffekt. Lärare behövs för att de påverkar samhället och alla människor som lever i det. Att lösa lärarbristen är såklart ett viktigt botemedel mot ojämlikhet.

Miljöpartiet har en hemläxa att göra

Med en stor och långvarig lärarbrist går det inte att skapa en jämlik skola, och utan förslag som skapar jämlikhet går det inte att komma åt lärarbristen. Förslag som tacklar skolsegregation och lärarbrist måste därför gå hand i hand. För i ett system som premierar skolsegregation kommer få lärare vilja arbeta och skolan kommer fortsätta dra isär. Och utan tillräckligt med lärare kommer utbildningen aldrig kunna bli likvärdig.

Trots att miljöpartiet har haft posten som utbildningsminister i fyra år så har partiet alltså inte fullt ut gjort sin hemläxa. Vill Miljöpartiet uppfattas som ett starkt skolparti och sätta sin prägel på skolpolitiken, så måste partiet göra mer för att lösa lärarbristen och orsakerna till den. Med högre livslön, mindre arbetsbelastning och mer tillit kan jag lova att lärarutbildningen kommer fyllas av nya duktiga studenter och befintliga lärare kommer vilja stanna kvar och fortsätta utveckla skolan.

mp almedalen 2018

SD:s massiva besparingar på kommunerna hotar skolans kvalitet

Att lära för livet, så heter avsnittet om utbildning i Sverigedemokraternas valplattform. Men är det en plan för att lära för livet eller är det en plan för något annat?

Det första man kan fundera på är om det är att bidra till att lära för livet att rösta emot att yrkesprogrammen ska ha högskolebehörighet som standard med möjlighet att välja bort, istället för det omvända. Möjligheten att lära för livet blir större om det inte finns återvändsgränder, än om det finns sådana. Så i sitt praktiska agerande i riksdagen får nog partiet fundera en gång till om det klarar att leva upp till parollen att lära för livet.

Ingen aktiv jämställdhetspolitik

Det är väl känt att Sverigedemokraterna skiljer ut sig i svensk politik genom att ha en i grunden annan och mer avvisande hållning till värden som öppenhet och tolerans. Även i synen på barn och familj skiljer Sverigedemokraterna ut sig.

Sverigedemokraterna betonar kärnfamiljens fostrande roll och framhåller betydelsen av medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Eftersom Sverigedemokraterna påstår att män och kvinnor har olika biologiska egenskaper menar partiet även att män och kvinnor ska ha olika roller i familjen.

Som en följd av det synsättet vill partiet inte att det ska finnas särskilt reserverade dagar i föräldraförsäkringen, vilket ofrånkomligen skulle leda till ett mindre jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Sverigedemokraterna är noga med att aktiva politiska åtgärder som syftar till att öka jämställdheten mellan kvinnor och män ska undvikas.

SD vill att barn ska kunna dömas till fängelse

Partiets syn på barn kommer till uttryck i frågan om straffbarhetsålder för brott. I Sverige idag är barn straffbara om de fyllt 15 år, men den som är mellan 15 och 18 år kan inte dömas till fängelse om det inte finns synnerliga skäl för det och den som är mellan 18 och 21 år skall endast dömas till fängelse om det finns särskilda skäl för det.

Det här vill Sverigedemokraterna ändra på och förespråkar både sänktstraffmyndighetsålder till 13 år och att även 15 åringar ska kunna dömas som vuxna brottslingar när det handlar om grova brott. Partiet har alltså en politik som går ut på att barn ska kunna sättas i fängelse.

Lyckligtvis är Sverigedemokraterna ensamma bland riksdagspartierna om en öppet reaktionär politik vars syfte är att vrida klockan tillbaka och skapa ett mer kvinno- och barnfientligt samhälle.

Bra med finansierad grundbemanning

När man granskar partiets utbildningspolitiska motion är det en blandning av både bra och mindre bra förslag. Ett förslag som är bra är att partiet förespråkar att det ska finansieras en grundbemanning i skolan för att skolor ska komma bort från konsekvensen av svängningar i elevtalen på ekonomin. Jag anser att det vore bättre att ändra dagens skolpengssystem istället, men förslaget visar att partiet ser de absurda konsekvenserna som dagens finansieringssystem skapar.

Ett annat förslag som partiet har är en lärarkarriärmodell inspirerad av Singapore. Det är en väldigt formaliserad modell för hur en lärarkarriär ska ske och inget jag ser passar i Sverige. Modellen har tre spår i karriären: ett som vanlig lärare, ett som skolledare och ett som specialist – att välja det senare innebär översatt till svenska förhållanden att siktet är inställt på att arbeta på motsvarigheten till Utbildningsdepartementet, Skolverket eller Skolinspektionen. I en situation där redan nära 40 000 lärare har valt att lämna yrket är det inte ett specialistspår ut ur läraryrket som vi behöver. Vi behöver ett system där lärare får utveckla och specialisera sig i yrket och fortsätta spela roll för elever och kollegor.

Kortsiktigt avskaffa modersmålsundervisningen

Det finns två andra stora problem med Sverigedemokraternas skolpolitik: det första är att de vill lägga ned modersmålsundervisningen och det andra är de enorma besparingar som de föreslår på kommunerna.

All forskning visar att för att klara sig bra i skolan är goda kunskaper i sitt modersmål avgörande. Att ge undervisning i modersmål stärker med andra ord resultaten för elever med ett annat modersmål än svenska i alla ämnen, till och med i svenska.

Ett avskaffande av modersmålsundervisningen vore en extremt kortsiktig politik – det kanske blir lite billigare i dag, men skolresultaten riskerar att sjunka och det blir därmed en större samhällskostnad på sikt. Flerspråkighet är dessutom en framtida tillgång för Sverige i kontakterna med omvärlden.

SD:s massbesparingar på kommunerna hotar skolans kvalitet

Det är också ofattbart med de stora besparingar som Sverigedemokraterna gör på kommunernas budgetar. För 2018 är det 24 miljarder, 2019 32 miljarder och 2020 36 miljarder. Det kan jämföras med att SKL anger att kommunernas skatteintäkter och de generella statsbidragen 2019 kommer vara 587 miljoner plus 328 miljoner för landstingen.

Nästan hela besparingen drabbar kommunerna, som i praktiken alltså tappar fem procent av sina intäkter i ett läge där investeringar i förskola och skola är stora. Om politiken skulle förverkligas vore det ett riktigt allvarligt hot mot skolans kvalitet.

Mycket av Sverigedemokraternas skolpolitiska förslag i övrigt är relativt snarlika andra riksdagspartiers, men allt spricker när man betänker vad en besparing på fem procent på kommunintäkterna innebär.

SD Almedalen 2018

Kristdemokraternas kanon är inte kanon

Kristdemokraterna har fyra områden som de anser vara de viktigaste för partiet: barn och familj, jobb och äldres ekonomi, vård och omsorg samt trygghet. Skola och utbildning – det som verkligen bygger framtiden, genom lärareffekten och dess påverkan på samhället – lyser med sin frånvaro.

Den som letar runt på Kristdemokraternas hemsida kommer att finna ett skolpolitiskt program – antaget 2013. Det ger inte signalen att skol- och utbildningsfrågorna är partiets fokusområde, precis. Man kan nog säga att Kristdemokraterna, precis som Centerpartiet, i mycket lämnar walkover i utbildningsfrågorna.

Klassikerlista, nej tack!

Det mesta som Kristdemokraterna föreslår är sådant som är gemensamt för alla allianspartierna: fler speciallärare, uppvärderat läraryrke genom bland annat fler karriärtjänster och minskad administrativ börda, stärkt elevhälsa, rättvisande betyg, aktivt och fritt skolval samt åtgärder för skolor med stora utmaningar. Bra ambitioner, förvisso! Men det som är eget kristdemokratiskt är egentligen två saker: klassikerlista och utbildningsträffar för föräldrar.

En nationellt fastslagen klassikerlista är ett sätt att från staten diktera vilken litteratur som alla elever ska få ta del av. Idag är den frågan överlämnad till den enskilde läraren och där tycker jag att den hör hemma. Idén om ett rättesnöre för det litterära, en kanon, är med andra ord ingen kanonbra idé.

Läraren ska naturligtvis beakta vad som återfinns i läroplanens centrala innehåll, till exempel att: ”Skönlitteratur för ungdomar och vuxna från olika tider, från Sverige, Norden och övriga världen. Skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” men även ”Några skönlitterärt betydelsefulla ungdoms- och vuxenboksförfattare från Sverige, Norden och övriga världen och deras verk, samt de historiska och kulturella sammanhang som verken har tillkommit i.”

Det räcker. Vi lärare behöver inte närmare pekpinnar om exakt vilka böcker som ska finnas i undervisningen. Vill man ha en skola som bygger på tillit till oss lärare så toppstyr man inte genom i detalj fixerade litteraturlistor.

Kristdemokratiska skolpolitiken borde hänga ihop bättre

Tanken bakom förslaget om utbildningsträffar är vällovlig, det vill säga att föräldrar ska få lära sig mer om hur skolan fungerar och därmed kunna vara ett bra stöd för sina barn. Tyvärr är nog risken stor att de föräldrar som skulle behöva det mest också är de som minst kommer att delta, så någon avgörande insats för ökad likvärdighet lär inte förslaget kunna utgöra.

Ett problem är att Kristdemokraterna inte reflekterar över hur den egna skolpolitiken hänger ihop. Att eftersträva likvärdighet och åtgärder för skolor med stora utmaningar, samtidigt som partiet vill ha ett fritt och aktivt skolval, kräver en genomarbetad analys och konkreta förslag som får den ekvationen att gå ihop. Det gäller exempelvis hur placering och urval av elever ska gå till och hur ett rimligt finansieringssystem, som inte utarmar så kallade bortvalsskolor, ska se ut. Skolvalet behöver reformeras för att stärka likvärdigheten. Då behövs andra urvalsmodeller till fristående skolor än dagens rådande kötid. Det behövs en annan finansieringsmodell. Ökad likvärdighet fordrar att hela systemet gynnar mer blandade elevgrupper istället för som idag missgynna detta.

Om Kristdemokraterna kom med sådana förslag skulle partiet vara en riktigt intressant aktör inom skolpolitiken. Nu framstår partiet mest som en lite blekare kopia av sina skolpolitiska storasyskon Moderaterna och Liberalerna.

KD skolpol Almedalen 2018