Lärarförbundet
Bli medlem

Så får vi mindre stök i våra skolor

Det är för många lärare som i dag möter stökiga situationer och som lämnas ensamma med att hantera dem, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det är för många lärare som i dag möter stökiga situationer och som lämnas ensamma med att hantera dem, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

När ordningsstörande händelser inträffar, så måste lärare tillförsäkras det lagstöd som krävs för att kunna skapa studiero även i svåra situationer. Det stödet och den tilliten måste ges till Sveriges lärare.

Många lärare tvekar att gripa in i stökiga situationer i skolan. Det visar en färsk undersökning som Lärarförbundet låtit göra. Över hälften av lärarna uppger att de har tvekat att ingripa i en ordningsstörande situation på grund av rädsla för att bli anmälda. Drygt 4 av 10 svarar att de är osäkra på hur de ska agera när en elev vägrar lämna klassrummet trots att de har visat ut eleven. Omkring en tredjedel är osäkra på hur de ska agera när en elev vägrar lämna ifrån sig sin mobil eller andra föremål.

Lagstiftning med många luckor

Varför upplever så många lärare att detta är oklart? Svaret är att gällande lagstiftning innehåller många luckor. Skollagen ger lärare rätt att använda den disciplinära åtgärden utvisning ur klassrummet, men om eleven vägrar har lärare inte tydlig rätt att fysiskt ingripa för att få eleven att lämna klassrummet.

En elev som beter sig störande kan blockera en hel lektion genom att vägra. Läraren är å ena sidan skyldig att gripa in för att skapa studiero, å andra sidan är det oklart vad läraren egentligen kan göra. Läraren har också tillsynsansvar för utvisade elever även när de lämnat klassrummet. Hur det ansvaret ska kunna upprätthållas är svårt att förstå.

I dag läggs ett extremt tungt ansvar på läraren att lyckas göra ett exakt korrekt ingripande. Ingripandet kan annars dra igång en process som pågår i flera år. En process som ofta blir slitsam och kräver omfattande dokumentation, utredning, samtal och redogörelser. Faktum är att när ordningsstörande händelser inträffar, så har vi lärare varken det lagstöd eller det handlingsutrymme som krävs för att på riktigt kunna uppfylla yrkesansvaret i förhållande till vårt uppdrag och vår yrkesetik. Det lagstödet och den tilliten måste vi få.

Lärare ska inte behöva vara rädda

Långt ifrån alla lärare möter de här problemen i sin vardag, men alla lärare kan förr eller senare få utåtagerande elever eller möta en klass som är i en stökig fas. Det Lärarförbundet vill understryka är att lärare aldrig ska behöva vara rädda för att oavsiktligt göra fel för att bringa ordning och studiero i klassen. Så kristallklart måste det bli med regler och ansvar.

Vi lärare är i allmänhet bra på att skapa studiero. Det råder inte kaos i svenska klassrum. Proportionerna ska inte förloras i den pågående debatten. Men det är för många lärare som i dag möter stökiga situationer och som lämnas ensamma med att hantera dem.

Tydliga befogenheter för lärare att ingripa är nödvändigt, men långt ifrån generallösningen för att skapa en lugn och trygg studiemiljö. I enkäten pekar lärarna själva på att den långsiktiga lösningen handlar om tillräckliga resurser för särskilt stöd, tid för att planera undervisningen, en bra elevhälsa samt en väl fungerande rastverksamhet.

Föga överraskande handlar det alltså om att politikerna måste satsa på de bärande förutsättningarna för en bra undervisning. Det är själva fundamentet för ett bra studieklimat.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 10/19

Svagt söktryck till lärarutbildningen handlar om läraryrkets villkor

Det blev ännu ett läsår med svagt söktryck till lärarutbildningen. Det visar antagningsstatistiken för höstterminen. Sveriges politiker är svaret skyldiga att ta fram en plan för hur skolan ska kompetensförsörjas med behöriga lärare.

Statistik som Universitets- och högskolerådet (UHR) tagit fram åt Tidningarnas Telegrambyrå (TT) visar att antalet antagna till alla typer av lärarutbildningar minskade jämfört med förra höstterminen. Totalt antogs 13 831 denna höst, jämfört med 13 995 förra hösten.

Utvecklingen går år fel håll

Minskningen är förvisso liten, men utvecklingen fortsätter röra sig åt fel håll. UHR:s sammanställning visar också att hälften av höstens alla lärarutbildningar inte fick några reserver. Alla behöriga sökande kom alltså in utan konkurrens. Det ökar tyvärr risken för avhopp.

Svensk skola är i akut behov av fler behöriga lärare. Skolverket och Universitetskanslersämbetet (UKÄ) bedömer att det skulle behövas antas över 23 000 studenter årligen för att klara kommande pensionsavgångar och tillflöde av elever. Redan idag saknas nära 65 000 utbildade lärare, förskollärare och skolledare. Till år 2031 är prognosen att det kommer saknas närmare 80 000 lärare. Så många som 3 av 10 lärare i grundskolan är idag obehöriga.

Lärarbristen har sedan länge tagit ett fast grepp om skolsverige och påverkar hela samhället negativt. Det stora antalet obehöriga leder till kvalitetsbrister och till en högre arbetsbelastning för oss som är behöriga lärare.

Den pedagogiska segregationen

Det är dessutom extremt stora skillnader mellan olika skolor och kommuner vad gäller lärarbehörighet. På vissa skolor är gott och väl 9 av 10 lärare behöriga, på andra skolor är det tyvärr inte ovanligt att de obehöriga är fler än de behöriga. Andelen behöriga lärare skiljer sig så påtagligt utifrån ett starkt socioekonomiskt samband.

Vi har i praktiken en kraftig pedagogisk segregation som försämrar likvärdigheten i den svenska skolan. Det är elever som i slutändan drabbas och som i värsta fall sätter spår för hela deras liv.

Så får vi utvecklingen att gå rätt håll

Hur vänder man den här negativa utvecklingen? Ja, lösningen ligger inte i en omvälvande totalreform av lärarutbildningen, vilket jag skrivit tidigare om här. Det vore en återvändsgränd som bortsåg från de verkliga orsakerna till varför studenttillströmningen är för svag.

Det borde istället stå klart för våra politiker både i kommunerna och i riksdagen att det långsiktigt inte finns några genvägar. Läraryrket måste locka och då måste arbetsbelastningen bli rimlig och lönen matcha andra jämförbara yrken. På lite kortare sikt borde politikerna göra en massiv satsning på vidareutbildning för de tiotusentals obehöriga som idag jobbar som lärare. En hel del obehöriga har delar av en pedagogisk utbildning. Gör det lätt för dem att komplettera och ge dem betalt under studietiden.

Sluta se skolan som en budgetregulator

Arbetssituationen för lärare och skolledare har försämrats stegvis. Skolan har blivit till en budgetregulator för svenska kommunpolitiker. I takt med att resurserna minskat har tempot drivits upp och sjukskrivningarna ökat.

Samtidigt som kommunpolitikerna stramat åt, så har påbuden från rikspolitikerna om hur lärare ska sköta sitt jobb växt lavinartat. Friheten att själv bestämma över det pedagogiska upplägget har beskurits. Kraven på lärarna att administrera och dokumentera har istället fått ta mer och mer tid i anspråk. Våra riksdagspolitiker borde ägna mindre energi åt att detaljstyra oss lärare och istället se till att staten tar ett större ansvar för skolans finansiering. Det skulle öka intresset för fler att välja lärarbanan som sitt yrkesval.

Efterlyses: Plan för skolans kompetensförsörjning

Staten och huvudmännen måste tillsammans göra mycket mer för att kön till lärarutbildningen ska ringla lång och kön ut ur läraryrket bromsas upp. För tyvärr har 38 000 utbildade lärare valt att lämna yrket i förtid.

Kom ihåg att en skola inte är en skola bara för att det står på väggen ovanför ytterdörren. Det blir en skola först när eleverna faktiskt får möta lärare med den utbildning som krävs för att kunna ansvara för en undervisning av hög kvalitet.

Vi lärare och skolledare förväntar oss att ni som är kommunpolitiker tar ert ansvar som arbetsgivare. Och att ni som är nationella politiker och våra yttersta förutsättningsgivare tar ert ansvar. För det är mer än hög tid att ta fram en nationell kompetensförsörjningsplan för skolan som på allvar möter lärarbristen.

Nolltolerans mot hot och våld i skolan

Hela samhället måste mobiliseras mot hot och våld i skolan. Ingenting annat än nolltolerans får accepteras.

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan fortsätter att öka. Det visar statistik från Arbetsmiljöverket och som Dagens Nyheter redovisar och som även Lärarnas tidning skriver om här.

Sett över en femårsperiod har anmälningar om hot i skolorna ökat med 35 procent. Anmälningar om fysiskt våld har ökat med oroväckande 89 procent. Enligt Arbetsmiljöverket är ökningstakten i skolan större än inom andra samhällssektorer.

Mer måste göras för att pressa tillbaka våldet

Det går förstås inte att säkert veta om benägenheten att anmäla har ökat, men risken finns att det också finns ett stort mörkertal. Den ökning som siffrorna visar kan inte betraktas som någonting annat än en ytterst allvarlig utveckling och en signal om att mer måste göras för att pressa tillbaka våldet och skapa en god arbets- och lärmiljö. Trygghet och säkerhet är en grundförutsättning för att vi lärare ska kunna lyckas med vårt pedagogiska uppdrag.

De allra flesta skolor landet runt är lugna och trygga skolor utan förekomst av allvarliga hot eller våldssituationer, men vi måste sträva efter nolltolerans och utvecklingen tycks nu gå åt helt fel håll. När det normala bryts handlar det väldigt ofta om situationer med utåtagerande elever där kontrollen på olika sätt förloras. Det är extremt viktigt att sådana händelser anmäls, utreds och får konsekvenser. Annars så kommer situationen inte att kunna förbättras.

Arbetsgivaren är alltid ytterst ansvarig

Varenda skolarbetsgivare måste ta sitt ansvar så att det alltid finns ett aktivt förebyggande arbetsmiljöarbete som innefattar handlingsplaner, kompetensinsatser och riskbedömningar och också en fungerande företagshälsovård och elevhälsa. Alla skolhuvudmän måste erbjuda stöd och ha etablerade säkerhetsrutiner. Lärare ska aldrig lämnas ensam med ansvaret att hantera situationer som spårar ur. Det är arbetsgivaren som är ytterst ansvarig för en god arbetsmiljö.

Våra politiker behöver ta trygghet och säkerhet på våra skolor på stort allvar. Men det gäller att vidta rätt åtgärder som faktiskt ökar tryggheten i våra skolor. För det är lätt hänt att försöka framstå som handlingskraftig genom att föreslå spektakulära åtgärder som till exempel omfattande kameraövervakning eller metalldetektorer. Men det gör knappast skolmiljön mer trygg och mindre hotfull. Och våldet kan lätt flytta utanför kameralinsens öga.

Hela samhället måste hjälpas åt

Dialog och samarbete med föräldrar och vårdnadshavare är förstås centralt. Men förekomsten av hot och våld är inte sällan präglat av sociala omständigheter som familje- och hemsituationer eller av medicinska omständigheter. Alla relevanta samhällsaktörer som polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård behöver öka sina kontaktytor med skolan. Hela samhället behöver mobiliseras för att få en skola fri från hot och våld.

Självklart blir det arbete som görs i skolan mer framgångsrikt om vi lärare verkligen får tid att ägna oss åt våra elevers lärande och deras behov. När det görs nedskärningar på skolan i de kommunala budgetarna får det kanske inga omedelbara effekter, men på sikt blir det alltid eleverna som får betala priset. I vissa fall kan bristen på stöd och resurser faktiskt ligga bakom obehagliga incidenter som annars kunnat förhindras. Det är en insikt som gärna får leta sig in i hos såväl riks- som kommunpolitiker.

Alla beslutsfattare och samhällsaktörer måste hjälpas åt nu. Alla skolledare, lärare och elever måste få känna trygghet i skolan.

Ge skolan mer resurser, regeringen!

Statistiken visar att svensk skola är långt ifrån den resursstarkaste när det gäller själva kärnan i verksamheten; personal och undervisning, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Statistiken visar att svensk skola är långt ifrån den resursstarkaste när det gäller själva kärnan i verksamheten; personal och undervisning, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Sverige satsar mindre än OECD-snittet på undervisning och personal i skolan. Jag tvivlar på att majoriteten av svenska folket verkligen vill ha det så.

Allt fler skolor och förskolor brottas med sparbeting och knappa resurser. För många av Lärarförbundets medlemmar innebär det en ökad arbetsbelastning som ytterligare höjer tempot och stressen – från en redan för hög nivå.

Fortsatta besparingar

I en undersökning som Lärarförbundet gjorde förra året uppgav fem av tio lärare att arbetsbelastningen är för hög. Var femte lärare uppgav att de har svårigheter att varva ner varje dag. Varannan lärare att de ofta har en bristande sömn som får konsekvenser på funktionsförmågan. Jämfört med de flesta andra yrkesgrupper är detta höga och alarmerande tal.

Men många kommuner har fortsatt att göra besparingar på skola och förskola. Kommunerna pressas av att barn, unga och äldre blir fler, vilket ökar kostnaderna för utbildning och leder till allt större barn- och elevgrupper. Till detta kommer prognoserna om en annalkande lågkonjunktur. Sveriges kommuner och landsting (SKL) räknar med att kommunerna kommer att sakna 20 miljarder kronor 2022. Regeringen borde skjuta till medel till skolan i den budgetpropositionen som presenteras inom kort. Annars blir läget ohållbart.

Men Sverige satsar väl redan väldigt mycket på skolan, kanske någon invänder. Tyvärr är det inte riktigt så. Till skillnad mot vad många tycks tro, så tillhör Sverige inte toppskiktet när det gäller resurser till skolan.

Sverige under snittet för OECD

OECD samlar regelmässigt in statistik (Education at a Glance) över vad som kallas Primary school, det vill säga grundskolans klass 1 till 6. Sett till hur mycket som läggs per elev relativt BNP per capita hamnar visserligen Sverige i nivå med snittet för OECD. Men i Sverige är till exempel skolmåltiderna fria, en kostnad som bara finns i ett par ytterligare länder. Sverige har även en geografi som gör att vi har högre kostnader för exempelvis små skolor och skolskjutsar.

Hur är det då med resurserna för själva undervisningen? Det svaret får vi genom OECD:s data om personalkostnaderna för skolan relativt BNP per capita per elev. Sverige hamnar här klart under snittet för OECD. I topp ligger Sydkorea, Storbritannien och Norge. Statistiken visar att svensk skola är långt ifrån den resursstarkaste när det gäller själva kärnan i verksamheten; personal och undervisning.

Allt mindre tid

Frågan är om majoriteten av svenska folket verkligen vill att det är så här vi ska prioritera mellan olika samhällsområden? Tillåt mig tvivla.

Kvalitet kräver tid, det vet alla. Trots det har lärare fått allt mindre tid för det som är själva kärnan i uppdraget: undervisningen och den pedagogiska utvecklingen. Under drygt ett decennium har en våg av reformer sköljt över skolan, utan att tillräckligt med tid och resurser har vikts för det.

Våra politiker i regering och riksdag behöver sluta ålägga lärarna nya krav och måsten och istället växla upp statens ansvar för att säkerställa skolans fulla finansiering. Det handlar om balans mellan krav och resurser. Det handlar om balans mellan politik och tillit.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 9/19

Framtidssäkra Sverige

Det vi satsar på skola och utbildning i dag ger mångdubbelt igen i framtiden. Ekonomisk tillväxt och kunskap är kommunicerande kärl, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det vi satsar på skola och utbildning i dag ger mångdubbelt igen i framtiden. Ekonomisk tillväxt och kunskap är kommunicerande kärl, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Staten måste ta större ansvar för skolans finansiering. Höstens budgetproposition behöver innehålla mer resurser till kommunerna så att de klarar att finansiera behoven i förskola och skola.

Just nu pågår överläggningarna mellan finansministern och företrädarna för regeringens samarbetspartier om budgetpropositionen som ska lämnas till riksdagen i mitten av september. Förhoppningsvis inser politikerna hur oerhört viktigt det är att kommunernas ökade ekonomiska utmaningar leder till att staten kliver fram och ökar statsbidragen.

Inte minst skolan och förskolan är i intensivt behov av mer resurser. Lärare och skolledare behöver få en rimligare arbetsbelastning och barn och elever det stöd som de behöver. En växande befolkning kräver också investeringar i fler förskolor och skolor.

Ökande kostnader för utbildning och omsorg

Många av Lärarförbundets medlemmar upplever hur skolan och förskolan blöder. Kommun efter kommun sparar och skär ner på barn och utbildning. En enkät till Lärarförbundets lokalavdelningar i vintras visar att sex av tio kommuner lägger mindre pengar på skolan i år än förra året. Arbetssituationen är på många håll ohållbar. Ofta är det de elever som har störst behov som drabbas hårdast – det är de extra resurserna som försvinner först.

Kommunerna pressas av att barn, unga och äldre blir fler, vilket ökar kostnaderna för utbildning och omsorg. Gruppen i arbetsför ålder ökar inte i samma takt och eftersom kommunernas intäkter till övervägande del bygger på inkomstskatter så uppstår underskott. Staten har däremot bredare och mer robusta skattebaser, bland annat på konsumtion och fastigheter, och skulle kunna bistå med finansiering av välfärdens kärnområden.

Vikande konjunktur

Utvecklingen med allt fler äldre och yngre och relativt sett färre i arbetsför ålder, samtidigt som konjunkturen försämras, innebär att hela det kommunala välfärdsåtagandet sätts under stark press. Under 2018 gick 69 av landets 290 kommuner med underskott. Så många har det inte varit på över 15 år. I år räknar så många som 110 av totalt 290 kommuner att gå med minus.

I Lärarförbundet brukar vi säga att allt börjar med bra lärare. Med det menar vi att den grund som läggs i förskolan, fritidshemmet och i skolan påverkar enskilda människor under hela livet, vilket i sin tur påverkar samhällsutvecklingen. Våra förutsättningar att utöva vårt yrke på ett bra sätt avgör så mycket av vår gemensamma framtid.

Utbildning och kunskap ger välstånd

Kunskap är makt, brukar det sägas. Men kunskap ger också välstånd. Befolkningens utbildning och kunskaper har en allt större betydelse för den ekonomiska utvecklingen i ett land. Därför är det så viktigt att inte slarva med skolan och lärares arbetsvillkor. Det vi satsar på skola och utbildning i dag ger mångdubbelt igen i framtiden. Ekonomisk tillväxt och kunskap är kommunicerande kärl.

När finansminister Magdalena Andersson och de andra politikerna gör sina avvägningar om hur statsbudgeten ska sättas samman, så är det så oerhört viktigt att de bär med sig det perspektivet på utbildning och kunskap. Kom ihåg att det vi satsar på skola, fritidshem och förskola i förlängningen framtidssäkrar Sverige.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 8/19

Stoppa stoppen för livslångt lärande

Politiker från höger till vänster talar högtidligt om behovet av ett livslångt lärande. Det förpliktigar, för det finns många politiska beslut att fatta som skulle underlätta för fler att utbilda, omskola och förkovra sig.

Begreppet livslångt lärande kopplas ofta till omställning på arbetsmarknaden. Men det handlar minst lika mycket om ett bredare bildningsperspektiv för att genom hela livet kunna vidareutveckla, bredda och fördjupa sina kunskaper. Om att se bildning som en del av det som ger livet mål och mening.

Grunden för bildning läggs förstås redan i förskolan och skolan. För att sedan kunna fortsätta en livslång bildningsresa behövs ett utbildningssystem utan inlåsningseffekter och höga trösklar. I Sverige har vi länge arbetat för att det ska vara möjligt för alla att gå in och ur utbildning under livet, men fortfarande återstår många hinder. Här följer några tankar om vad som kan göras för att minska stoppen och för att Sverige ska ta några rejäla kliv framåt mot ett samhälle som verkligen präglas av livslångt lärande.

Professionsprogram

Under några år har Lärarförbundet drivit frågan om att inrätta så kallade professionsprogram. Tanken är att såväl skolan som läraryrket vinner på att lärare och skolledare utvecklas under hela yrkeskarriären. Professionsprogrammet är tänkt att på ett mer systematiskt sätt kvalitetssäkra kompetensutvecklingen och att ge den enskilde rätt till en struktur för att fördjupa och bredda sina kunskaper. Nu hoppas vi att regering, riksdag och arbetsgivare kommer att se till att förverkliga professionsprogrammet under de närmast kommande åren.

Lärarbristen

Det största och mest problematiska stoppet i utbildningssystemet idag är faktiskt lärarbristen. Tre av tio lärare i grundskolan är obehöriga idag och skillnaderna mellan skolor enorma. Det skapar stora kvalitetsskillnader för eleverna. Skillnader som riskerar att följa med och hämma elevernas kunskapsresor genom hela livet. Därför är det så viktigt att läraryrkets attraktivitet ökar så att fler vill bli lärare och att nya vägar inom lärarutbildningen sjösätts snabbt, till exempel i syfte att göra det enklare att plugga och jobba samtidigt – och senare i livet.

Se till att yrkesprogrammen ger högskolebehörighet

Gymnasieskolans yrkesprogram innefattar inte högskolebehörighetsgivande kurser i sitt grundupplägg. Dessa kurser måste eleverna välja till särskilt. Detta bidrar till att elever väljer bort yrkesprogram och att yrkesprogrammen får lägre status. Utan högskolebehörighet begränsas den enskildes möjlighet till livslångt lärande. Alla gymnasieprogram borde ge högskolebehörighet.

Tänk nytt kring gymnasieskolans introduktionsprogram

Introduktionsprogrammen ska ge obehöriga elever möjlighet att komma in på ett nationellt program eller leda till arbete. Men av de elever som påbörjade språkintroduktion 2013 är det bara 14 procent som har slutfört programmet med examen. Det sätter naturligtvis ett massivt stopp för vidare steg i kunskapsresan.

Den låga examensandelen måste ses mot bakgrund av att eleverna inte alls, eller i begränsad utsträckning, gått i grundskolan i Sverige. De har ofta erfarenheter från skolsystem med stora problem. För det andra utgör svenska språket en stor utmaning för eleverna. I många fall skulle eleverna inom språkintroduktion vara betjänta av att slutföra sina studier inom vuxenutbildningen istället och läsa sammanhållna utbildningspaket – snarare än inom gymnasieskolan. Här behövs ett nytänkande.

Möjligheterna i till vuxenutbildning varierar

Alla som inte har en genomgången grundskoleutbildning prioriteras enligt lag först när det gäller rätt till vuxenutbildning. I de fall den gruppen är stor, så räcker vuxenutbildningens resurser till färre andra. Det kan medföra ett stopp för den som inte har genomgången gymnasieutbildning om kullarna i gruppen utan grundläggande utbildning är stora. Rätten till vuxenutbildning borde vara starkare för alla.

Svårt få yrkesvux för omskolning

Den som har genomgått ett program på gymnasieskolan och som exempelvis fem-tio år senare skulle vilja arbeta inom ett yrke som har en yrkesutbildning på gymnasial nivå, till exempel kock, har svårt att komma in på utbildningen. Det beror på att alla som saknar grundskola eller gymnasieskola prioriteras före.

Rimligt på sätt och vis, men får som konsekvens att den som redan genomgått ett gymnasieprogram enbart kan komma in om antalet sökande inte är tillräckligt många. Det finns några få utbildningar som ges inom folkhögskolan, men i övrigt har den som redan gått ett gymnasieprogram svårt att kunna justera ett programval som gjordes som 16-åring. Det borde finnas fler möjligheter att göra den yrkesväxlingen.

När yrkeshögskolan leder till en återvändsgränd

Eftergymnasial utbildning inom yrkeshögskolan har expanderat kraftigt under senare år. En genomgången yrkeshögskoleutbildning är dock sällan påbyggbar för den som sedan vill utvecklas vidare. Exempelvis så kan en gymnasieutbildad barnskötare läsa till specialistbarnskötare under två år på yrkeshögskolan. Men om personen sedan vill utbilda sig vidare till förskollärare på högskolan så finns ingen möjlighet att bygga på yrkeshögskoleutbildningen.

Yrkeshögskoleutbildningen kan möjligen valideras med några poäng, men till och med det är ganska krångligt idag. Det vore ju så mycket bättre om en fördjupning för barnskötare istället innehöll en del av en lärarutbildning, så att den enkelt kan byggas på under yrkeslivets gång.

När högskolan leder till en återvändsgränd

Tänk er att en grundskollärare som har arbetat under många år i skolan vill gå vidare till att jobba inom förskolan. För att göra det krävs en förskollärarexamen och som systemet ser ut idag måste personen börja om och läsa en hel förskollärarutbildning. Några poäng kan sannolikt tillgodoräknas, men det saknas en bryggutbildning som gör det möjligt för grundskolläraren att relativt enkelt bli förskollärare.

Sverige ingår i den europeiska referensramen för kvalifikationer, EQF och har inom ramen för denna skapat en svensk kvalifikationsram, SeQF. Trots det är det svårt att fördjupa sina kunskaper från till exempel nivå 5 (bland annat yrkeshögskola) till nivå 6 (högskola) utan att gå långa omvägar. Det saknas också möjligheter att bygga på sina kunskaper inom samma nivå fast med en annan inriktning.

Ingen instans har idag ett samlat ansvar för kompetensförsörjningen i Sverige. Många myndigheter har deluppdrag inom en sektor, men ingen har ett övergripande strategiskt helhetsansvar. Kanske är det just det som behövs för att vi ska bli ett samhälle präglat av livslångt lärande?

Tappa inte bort debatten om en likvärdig skola

För lite drygt tre månader sedan presenterade OECD sin landrapport om svensk ekonomi. I rapporten angavs den minskade likvärdigheten i skolsystemet som en av de allvarligaste utmaningarna för Sverige.

Det är ovanligt att OECD så starkt fokuserar på något utanför den ekonomiska politiken i sin landrapport. Rapporten borde ha förorsakat en intensiv debatt, kan man tycka, men debatten verkar ha tappats bort.

Pseudodebatt om glädjeparadox

Lite symptomatiskt är att det under våren istället blossade upp en helt annan skoldebatt. Några politiska ideologer dömde ut den svenska skolan och hävdade att kunskapsresultat styrs av en ”glädjeparadox”. Deras slutsats var att skolan måste vara tråkig. Ju tråkigare desto bättre.

Men nej, glädje leder lika lite som tråkighet till goda skolresultat. Det handlar förstås inte om det. Det är märkligt att det ens ska behöva sägas att kvalitet i lärarande och undervisning inte styrs av ett reglage med tråkig i ena änden och med rolig i den andra.

Debattörerna själva framhåller den skola som fanns före 1945 som ett föredöme – med andra ord en auktoritär skola som kompetensförsörjde en industri- och jordbruksekonomi, men som knappast skulle klara att förse eleverna med de kunskaper och förmågor som ett modernt kunskapssamhälle efterfrågar. Maria Wiman gav utmärkt svar på tal i DN, men svartmålningen av svensk skola är något av en återkommande nationalsport i Sverige.

Nyansera bilden av skolan

Här står vi som facklig organisation ofta inför ett dilemma. Lärarförbundet behöver naturligtvis peka på de problem som finns, men det är lika viktigt att förmedla allt det enormt bra lärararbete som utförs. Dragkampen om verklighetsbilden av skolan kommer förmodligen alltid att pågå. Vi som är verksamma i skolan behöver därför ständigt vara beredda att nyansera och balansera de bilder som självutnämnda experter och politiska ideologer målar upp.

Men ett av de växande problem vi faktiskt har handlar om likvärdigheten. Detta skulle vi verkligen behöva ha en ordentlig debatt om. Och även om pseudodebatter uppenbarligen kan trumfa debatter om allvarliga samhällsfrågor, så borde det betyda något när OECD lyfter fram att Sveriges skolsystem brottas med så stora svårigheter att ge alla elever en likvärdig utbildning.

Bättre likvärdighet i nordiska grannländer

Den som tar del av OECD:s rapport inser att det finns skäl för oss i Sverige att vara bekymrade. Elever med socioekonomiskt svag bakgrund klarar sig relativt sett ganska dåligt i skolan. Vårt skolsystem ger klart sämre chanser till dessa elever än vad skolan i exempelvis Danmark, Finland och Norge gör. Borde inte detta vara en väckarklocka?

OECD pekar dessutom på ett intressant förhållande: Elever från svaga socioekonomiska förhållanden som går på en skola där eleverna i stort kommer från socioekonomiskt starka hem, ja just de eleverna presterar klart bättre än elever som går på skolor som domineras av elever med svag socioekonomisk bakgrund. Låt oss kalla det den sociala skolparadoxen.

Den sociala skolparadoxen

Denna paradox borde föranleda utbildningspolitiken att sätta ökat fokus på elevernas bakgrund och på att ge alla skolor likartade förutsättningar. Det håller faktiskt inte att bortse från skolsegregationens inverkan på resultaten i svensk skola.

Så vad är det som krävs? Ja, de två lärarfacken och LO har tagit fram ett handlingsprogram. Utgå från det. Minska lärarbristen så att alla skolor – inte bara vissa – kan fylla klassrummen med utbildade och behöriga lärare, bryt boendesegregationen, förändra skolvalet, säkerställ att staten tar ett större ansvar för skolans finansiering, avskaffa skolpengen och fördela resurser baserat på socioekonomiska faktorer. Här finns en hel del heliga kor som borde få debatten om en likvärdig skola att glöda.

Allas rätt till en bra utbildning

Social bakgrund och uppväxtvillkor avgör så mycket av en människas framtid. När jag tänker tillbaka på min egen bakgrund kan jag inte undgå att reflektera över hur avgörande rätten till utbildning är.

Utbildning har alltid varit centralt i mitt liv. Jag och min syster Magdalena växte upp med en mamma som på egen hand fostrade och supportade oss. Mamma hade själv som ung kvinna fått möta ifrågasättande och motstånd när hon ville utbilda sig. Hon var femte barnet, sladdis. Ingen av de andra syskonen hade fått studera, och varför skulle hon då göra det? Det fanns ett tydligt kunskapsförakt.

Men mamma ville verkligen utbilda sig och valde att gå sin egen väg. Hon sökte in på folkhögskola och gick sedan en skötarutbildning. Hon flyttade till Stockholm och jobbade på Karlslunds vårdhem, flyttade tillbaka till Norrland och träffade vår pappa. De slog sig ner i Umeå där jag och min syster föddes.

Vad en trygg uppväxt betyder

De drömde om framtiden på det sätt unga människor gör när de har en nystartad familj och ett långt liv framför sig. Men min pappa blev sjuk och dog, bara 27 år gammal i cancer. Mamma blev ensam med mig och min syster, då 2 och 1 år gamla. Många år senare har hon berättat om den tiden. Om den stora sorgen, hur svårt det var och att det var för vår skull som hon gick upp ur sängen på morgonen. Vi blev en starkt sammansvetsad trio. Jag, mamma och Magda.

Trots alla svårigheter som hon som ensam mamma fick tampas med hade hon en oerhört stark drivkraft att ge mig och Magda en bra start i livet. En trygg uppväxt med kompisar, idrott och såklart – skola. Det var viktigt för henne att vi lyckades i skolan. Hon sa till oss, sköter ni skolarbetet, sköter jag all markservice. Och det gjorde hon. Hon var närvarande och engagerad, skjutsade oss dit vi ville bli skjutsade, stod på alla fotbollsmatcher och ställde alltid fram en extra tallrik på middagsbordet till en kompis.

Kvinnor fick kämpa hårt för utbildning

Det är förstås omöjligt att i efterhand veta vad det egentligen betydde att mamma peppade oss så mycket i skolarbetet. Men jag vet att jag såg det som en ära att vara duktig och prestera och jag la ner oerhört mycket jobb på skolan. Att jag skulle plugga vidare och skaffa en högre utbildning var helt självklart. Jag drömde om att bli veterinär, journalist – eller lärare. Till skillnad från min mamma blev jag aldrig motarbetad i min önskan att utbilda mig, tvärtom, jag fick det bästa stödet någon någonsin kan få.

Min mammas berättelse om hur hon fick kämpa för sin utbildning delar hon med många andra kvinnor som var unga på 60-talet och tidigare. Men vi misstar oss om vi avfärdar utbildningsskepsis och kunskapsförakt som en gammal företeelse som bara fanns förr. Och som bara drabbade kvinnor.

Social bakgrund avgör mer igen

Sedan början av 2000-talet har svenska elevers socioekonomiska bakgrund fått allt större betydelse för hur det går för dem i skolan. Föräldrarnas utbildningsbakgrund är den faktor som påverkar mest, men det har också stor betydelse om eleverna är födda utomlands och vilket kön de har.

Jag blir så in i själen ledsen när jag hör om afghanska flickor som tas ur skolan redan efter nian för att istället leva ett gammaldags kvinnoliv. Eller svenska pojkar i inlandet som lever i en anti-pluggkultur och aldrig lyckas ta sig in på arbetsmarknaden eller bilda familj.

Jag blir genuint ledsen, men också arg, och ännu mer övertygad om att skolan och lärarna måste få förutsättningar att lyckas med alla elever, så att inte föräldrar, kön eller ursprung ska avgöra deras framtid. Vi måste ha en skola som klarar uppdraget att ge likvärdiga framtidsmöjligheter till alla.

Ovanstående bygger på mitt semesterprat i Radio Örnsköldsvik. Här finns hela radioprogrammet.

Kvalitet kostar!

I Sverige gör vi om lärarutbildningen ungefär vart tionde år. Det är ett världsrekord som knappast bidrar till ökad kvalitet i utbildningen och inte heller skapar den stabilitet i kompetensförsörjningen av skolan som är önskvärd.

I dagarna skickas första omgången av antagningsbeskeden till högskolan ut till förväntansfulla sökanden, inte minst till tusentals sökanden till lärarutbildningen. Min egen erfarenhet är att varmt rekommendera lärarutbildningen. Det är en utbildning och ett yrkesval som ger så mycket tillbaka i form av kunskap, utmaning, glädje och engagemang.

Samtidigt ska det erkännas att många lärarutbildningar brottas med problem. Nära hälften av Sveriges grundlärar- och förskollärarutbildningar uppvisar brister i kvaliteten enligt första delen i UKÄ:s utvärdering som presenterades för några månader sedan. Från politikernas sida talas det ständigt om reformering. Men är lösningen på bristerna att göra om utbildningen ännu en gång?

Väldigt lite talar för det. De ständigt återkommande reformerna har tvärtom försvårat för lärosätena att se till att utbildningen kan hålla en hög kvalitet, eftersom mycket kraft har gått åt till att med täta intervall förändra innehåll och organisation.

Värna grunddragen i reformen från 2011

Men våra politiker verkar tyvärr inte riktigt ha tagit lärdom av detta. I Januariavtalet mellan regeringspartierna och Liberalerna och Centerpartiet framgår att partierna är eniga om att lärarutbildningen ännu en gång ska reformeras.

Om det nu åter är dags för en reformering, vore det i så fall klokt att inte stöpa om allt för mycket och istället värna grunddragen i den senaste lärarutbildningsreformen från 2011. Utgångspunkten borde enbart vara att stärka kvaliteten.

Stärk VFU:n och den praktiknära forskningen

Ett viktigt steg är att stärka den utbildningsvetenskapliga forskningen och forskarutbildningen. Inte minst den praktiknära forskningen. Fler lärare behöver involveras i forskning, men fler lärare behöver också involveras i lärarutbildning.

En helt central åtgärd för att nå ökad kvalitet är att få till stånd en förstärkning av den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, VFU. En höjning av ersättningen för VFU skulle bidra till det, bland annat genom att öka andelen handledare med handledarutbildning och förbättra förutsättningarna för samverkan mellan lärarutbildningar och skolverksamhet – exempelvis genom övningsskolor.

VFU:n behöver få både resurser och en starkare reglering så att handledare kan utföra uppdraget inom ramen för sin reguljära arbetstid – inte vara något som läggs ovanpå de vanliga arbetsuppgifterna. Skolor och lärosäten måste samverka så att det blir lätt för lärare att genomföra en handledarutbildning och för att tillgodose behovet av VFU-handledare i alla olika ämnen, skolformer och årskurser.

Permanenta och utveckla övningsskolorna

Försöken med övningsskolor har visat sig vara framgångsrikt för att stärka kopplingen mellan praktik och teori, liksom länken mellan VFU och lärosäten. Vid övningsskolorna kan lärosätet se till att det hålls seminarier, löpande ges återkoppling till studenterna och stärka upp examinationen.

Övningsskolorna borde utvecklas till kreativa forskningsmiljöer som bidrar till såväl lärarstudenternas utbildning som till praktiknära forskning och till att få fler forskande lärare. Här spelar även ett införande av professionsprogram en roll som inkörsport för att få fram fler forskande lärare. Lärarutbildningen behöver få en starkare professionskoppling där grundutbildning endast är ett första steg i karriärslång utveckling som lärare.

Utöka antalet undervisningstimmar på lärarutbildningen

En avgörande kvalitetsfaktor som det inte går att bortse ifrån är undervisningstiden. Det är alldeles för få lärarledda timmar på lärarutbildningen idag. Regering och riksdag har ett stort ansvar för att få till stånd en gradvis utökning av resurserna.

Lärarutbildningarna behöver vidare få en starkare ställning på lärosätena med ett tydligt mandat för kvalitetsutveckling, exempelvis genom en egen fakultetsorganisation. En sådan utveckling skulle också skapa bättre förutsättning för samverkan med skolverksamheten.

Finns inga alexanderhugg – kvalitet kräver resurser

Det går inte att komma bort från tanken att de ständiga ropen på reformering av lärarutbildningen egentligen är ett stickspår som bortser från det uppenbara: Att ökad kvalitet kostar.

Men istället för att tillföra resurserna, har politikerna mandatperiod efter mandatperiod, valt ställföreträdande åtgärder som ändrar innehåll och organisation. Det ligger nog närmare sanningen att påstå att kvaliteten på lärarutbildningen inte kommer att ta några stora språng med mindre än att det skjuts till medel för forskning, VFU, övningsskolor och undervisningstimmar.

Politiker! Ha den insikten i bakhuvudet när ni samlas kring det politiska ritbordet för att skissa på nya reformplaner för lärarutbildningen.

Ge inte katten i lärarbristen!

Utbildningspolitisk rådgivare?

Utbildningspolitisk rådgivare?

Under årets Almedalsvecka anordnade Lärarförbundet traditionsenligt en skolpolitisk debatt med några av Sveriges allra främsta utbildningspolitiker. Samtalet utgick från Lärarförbundets två senaste rapporter om lärarbristen respektive den osunda dokumentationskulturen i skolan.

Fyra av riksdagspartiernas främsta företrädare tog plats på vår scen i Almedalen: utbildningsminister Anna Ekström (S), Kristina Axén Olin (M), Roger Haddad (L) och Ilona Szatmari Waldau (V). Ett intressant samtal följde utan allt för mycket ”blame game” av politiska motståndare. Ta del av hela paneldebatten här.

Fokus för debatten låg på två frågeställningar: den många gånger onödiga rapportering och dokumentation som lärare måste göra idag, och hur bristen på behöriga lärare skulle kunna pressas tillbaka på kort och lång sikt. Lärarförbundet har i två rapporter under våren lagt fram förslag på lösningar som återfinns här och här.

Osund dokumentationskultur

Många lärare upplever att skolan präglas av en osund dokumentationskultur. Den undersökning som Lärarförbundet genomfört visade att nära 4 av 10 lärare uppger att de överväger att lämna yrket på grund av alltför långtgående dokumentationskrav. 6 av 10 lärare anser att lägre dokumentationskrav är det viktigaste för att minska arbetsbelastningen. Fler än fyra av tio att de dokumenterar mer än vad som behövs på grund av risken att bli anmäld till Skolinspektionen.

Utbildningsministern pekade på den satsning på lärarassistenter som nu görs som ett sätt att avlasta lärarna. Det kan förstås hjälpa, men det förtar inte behovet av att rensa bort. Regeringen borde ta ett större helhetsgrepp här.

I panelsamtalet sa sig alla politiker vilja minska detaljstyrning som leder till ökad dokumentation, men som Roger Haddad uttryckte det: ”Jag förstår att många har svårt att tro oss, eftersom det sagts under många år samtidigt som dokumentationskraven bara ökat.”

Se över anmälningsförfarandet till Skolinspektionen

Så är det, men i samtalet kunde jag skönja ett tydligt intresse för Lärarförbundets förslag att se över anmälningssystemet till Skolinspektionen, så att en anmälan alltid hanteras av huvudmannen först. Endast om anmälaren inte är nöjd skulle anmälningen få gå vidare till Skolinspektionen.

Helst skulle Skolinspektionens uppdrag behöva ses över i grunden så att det blev mindre snävt inriktat på regelefterlevnad och kompletteras med en stödjande roll i relationen till huvudmännen. Så långt verkade dock inte politikerna vara beredda att gå – åtminstone inte ännu.

Satsa på behörighetsgivande insatser

Den enkätundersökning som Lärarförbundet gjort visar att hela 49 procent av de obehöriga går eller någon gång har påbörjat en lärarutbildning. Inte mindre än hälften av dessa svarar att de bara har en termin kvar och endast 3 procent har 7 terminer eller fler som återstår. Detta tyder på att en satsning på goda förutsättningar för obehöriga att läsa vidare skulle ge stor utdelning.

Alla fyra politikerna på scenen erkände, med några små nyansskillnader, att läraryrket måste bli mer attraktivt och att det krävs mer av fokuserade behörighetsgivande insatser. Visst skulle man önska sig än mer konkreta löften från politikerna, men det är ändå tydligt att det finns en insikt om att vi inte kommer att klara att förbättra svensk skola med mindre än att alla elever får möjlighet att möta utbildade och behöriga lärare. Sedan återstår en hel del av svaren på frågorna hur och när.

Kattens betydelse för lärarförsörjningen

Anna Ekström avslöjade att hon normalt inte ligger sömnlös om nätterna och tänker på lärarbristen, men att det händer att katten väcker henne. Och att hon då tänker på lärarbristen! Kanske ett bevis på att våra politiker med andra ord inte ger katten i lärarbristen. Men det är bra om katten hjälper ministern att understryka allvaret i frågan.

För kattens instinkt ska inte förringas, lärarbristen växer och åtgärder som vänder den negativa trenden behövs redan i höst. Om Sveriges utbildningspolitiker ger oss lärare rätt förutsättningar, så kommer vi bli fler som både vill bli lärare och fler som väljer att stanna kvar och utvecklas i yrket. Och med fler behöriga kollegor så ökar förutsättningarna för goda kunskapsresultat och bättre arbetsmiljö.

Nationellt skolpolitiskt råd

Vi lärare och skolledare ställer krav på våra politiker, men vi är fullt ut beredda att vara konstruktiva och samtala om lösningarna på skolans problem. Just precis av det skälet har Lärarförbundet i en skrivelse till utbildningsministern föreslagit henne att inrätta ett nationellt skolpolitiskt råd för att utforma utbildningspolitiken i dialog mellan företrädare för staten, arbetsgivarna och oss i lärarprofessionen. Vi menar att lösningarna blir bäst om de verkliga experterna på skola och förskola – vi lärare och skolledare –får vara med att påverka. Så vad säger du, Anna Ekström?

Frågor & Svar