Lärarförbundet
Bli medlem

Lagstadga musik- och kulturskolan!

Musik ska byggas utav glädje sjöng Lill Lindfors. Men för att bygga en stark och livskraftig musik- och kulturskola räcker det inte med bara glädje. Det krävs en lagstadgad skyldighet som reglerar kommunernas ansvar att bedriva verksamheten också.

Sveriges musik- och kulturskola är fantastisk! Den är en viktig del av utbildningsväsendet och kompletterar och fördjupar de estetiska ämnena i grund- och gymnasieskolan samt erbjuder en konstnärlig grundutbildning inom flera olika konstnärliga områden. Musik- och kulturskolans utbildning är också länken vidare mot högre utbildning inom olika konstformer.

Under snart 80 år har många generationer dansat, spelat teater, musicerat, målat, eller på annat sätt utforskat de konstnärliga områdena. Musik- och kulturskolan har utgjort ett viktigt fundament i Sveriges kulturliv – framför allt har den skapat en enastående folklig bredd som också utgjort rekryteringsbasen för svenska musiker och konstnärer, vilket i sin tur starkt bidragit till att Sverige kommit att bli en internationellt sett sällsynt framgångsrik musiknation.

Uppskattad verksamhet att känna stolthet över

Det är heller ingen tvekan om att musik- och kulturskolan är uppskattad av både de barn som deltar i verksamheten och av deras föräldrar. Vi vet också att de lärare som arbetar inom musik- och kulturskolan över lag trivs bra på jobbet och med rätta är stolta över sitt arbete.

Till detta kan läggas att den kompensatoriska kraften i musik- och kulturskolan är stark. Den kan öppna nya världar för ungdomar alldeles oavsett deras hemförhållanden och ursprung. På det sättet fyller musik- och kulturskolan en väsentlig del i skolans demokratiska uppdrag och bidrar positivt till likvärdighet och integration.

Besparingar och neddragningar i många kommuner...

Staten har på senare år börjat bidra mer till finansieringen. Det är förstås utmärkt, men lejonparten av finansieringen vilar på kommunerna. Och i takt med att kommunernas ekonomi blir allt kärvare riskerar många unga att förlora sin möjlighet att delta i kulturskolans verksamhet. Rapporterna duggar tätt om nedskärningar och besparingar, vikarie- och anställningsstopp, uppsägningar, stängda verksamheter och minskat kursutbud.

I Kulturskolerådets senaste enkät svarade fyra av tio kommuner att de ser framför sig en minskad resurstilldelning. Kulturskolerådets rapport pekar dessutom ut att det finns hot om nedläggning av musik- och kulturskolan i 14 kommuner.

...slår hårt mot musik- och kulturskolan

Effekten av neddragningarna slår ofrånkomligen hårt mot verksamheten och mot ungas möjlighet att ta del av musik- och kulturskolans undervisning. De senaste årens positiva utveckling för att nå fler och bredare riskerar att stanna av. För musik- och kulturskolans lärare finns i besparingarnas spår också risken för en ökad arbetsbelastning och försämringar av en redan diskutabel arbetsmiljö. Lärarnas löneutveckling riskerar förstås också att än en gång få stå tillbaka.

Det här leder i sin tur till att den framtida kompetensförsörjningen äventyras så att färre kommer att vilja bli lärare i de musik- och kulturskolor som kommer att finnas kvar.

Ingen kommun ska få smita från ansvaret

Så vad är lösningen? En viktig pusselbit är att ge musik- och kulturskolan ett nationellt styrande regelverk. Det borde med andra ord bli en skyldighet för varje kommun att erbjuda musik- och kulturskola. Som det ser ut idag har visserligen musik- och kulturskolan nationella mål, men utan reglering av verksamheten är målen verkningslösa. Det äventyrar utveckling, status och legitimitet och kan till och med medföra att kommuner inte bedriver någon musik- och kulturskoleverksamhet alls. Lärarförbundet skulle välkomna en nationell reglering där musik- och kulturskolans särart värnas. Ingen kommun borde tillåtas smita ifrån ansvaret att göra musik- och kulturutövande möjligt för sina ungdomar.

I somras presenterade Jämlikhetskommissionen sitt slutbetänkande och ett av förslagen är att musik- och kulturskolan ska ses som en del av det allmänna utbildningsystemet på grund av dess stora betydelse för att utjämna klyftor mellan ungdomar. En nationell reglering kan med fördel bygga vidare på Jämlikhetskommissionens förslag.

Riksdagsmotion om lagstadgat ansvar

Staten borde även ta ett helhetsgrepp för att säkra kompetensförsörjningen och för det första bli betydligt bättre på att dimensionera ämneslärarutbildningar med inriktning mot estetiska ämnen utifrån de regionala behov som finns. För det andra borde lärare i kulturskolan inkluderas i de satsningar som gjorts i andra delar av skolväsendet på höjda löner och fler karriärvägar. Kommunerna som arbetsgivare borde för sin del förbättra möjligheterna till heltidstjänst och smartare schemaläggning. Det skulle också bidra till ett mer attraktivt yrke.

I riskdagen finns sedan ett par veckor tillbaka en välskriven motion från två ledamöter om att få till stånd en lagreglering av musik- och kulturskolan. Motionen förtjänar verkligen att tas på allvar. För visst ska vi väl garantera musik- och kulturskola i alla kommuner och försäkra oss om att alla ungdomar har verkliga möjligheter till den glädje som Lill Lindfors sjöng om?

Världslärardagen handlar om lärares förutsättningar att få vara just lärare

Lärare måste ges rätt förutsättningar för sin samhällsbärande uppgift. I dag den 5 oktober, på Världslärardagen, fokuserar vi på det som behövs för att det ska bli så – i världen såväl som i Sverige.

Vi lärare vet att vårt arbete lägger grunden för framtiden. Bakom varje barn och elevs lärande och utveckling finns lärare. Och allas vår gemensamma framtid beror just på deras förmågor som kunniga och delaktiga framtida samhällsmedborgare. Det är ingen tillfällighet att vi på Värdslärardagen även firar FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och där utbildning räknas som en grundläggande rättighet.

I princip alla de utmaningar som världen står inför hänger på kunskaperna hos den framtida generationen. Det samhället investerar i sin lärarkår, det kommer med andra ord mångfalt tillbaka. Därför är det så viktigt att kämpa för att skola och utbildning ges tillräckliga resurser och att lärare ges rätt förutsättningar för att få vara just lärare

Från risk till frisk

I år blir Världslärardagen även startpunkten för Lärarförbundets tre veckor långa arbetsplatsdialog och vår kampanj för friska arbetsplatser, Från risk till frisk. Syftet är att få igång samtalen bland våra medlemmar om vad som behövs för att göra våra arbetsplatser bättre.

Vi ska också samtala med de lärare som ännu inte tagit steget att bli medlemmar. Bli medlem redan idag! Det är tillsammans som vi får till stånd bättre förutsättningar i vårt yrke och för att kunna sätta press på våra arbetsgivare så måste vi vara många. Ju fler vi är desto starkare blir vi.

Arbetsplatsdialogen tar avstamp i Lärarförbundets arbetsmiljöstrategi och det arbetslivsforskningen definierat som friskfaktorer. Forskningsprojektet Hälsa och framtid har samlat åtta friskfaktorer från projektet och systematiskt använda kan de vara med och bidra till en bättre arbetsmiljö.

Pandemin hårt slag mot skola och utbildning

För några veckor sedan pekade den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD på att Coronavirusets effekter på utbildningssystemen globalt kan komma att påverka den ekonomiska utvecklingen i generationer.

Många länder stängde sina skolor helt eller delvis när coronaviruset spreds som mest under våren. Men med skolstängningar följer i många länder risken att barn som under lång tid inte kan gå till skolan kanske inte alls kommer tillbaka. I de flesta fall varade skolstängningarna i runt tio veckors tid – vilket motsvarar en tredjedel av ett vanligt läsår. Skillnaderna vad gäller möjligheterna till digital undervisning skiljer sig förstås enormt mellan länder och inom länder. Vi säger här i Sverige att det är svårt att ge samma kvalitet på utbildningen under pandemin. Det är sant, men i andra delar av världen i en skala som är svåröverblickbar.

Enligt OECD riskerar effekterna av skolstängningarna bli att klyftan mellan rika och fattiga ökar globalt. Många bedömare har pekat på att effekterna av ”lockdowns” i redan fattiga länder kanske i slutändan kommer att döda fler människor än själva Covid-19.

Internationell lärarsolidaritet…

Pandemin innebär med andra ord att det redan viktiga globala solidaritetsarbetet för rätten till utbildning blir ännu viktigare. Lärarförbundet arbetar sedan lång tid aktivt med att ge stöd till andra lärarorganisationer runt om i världen. I många länder har vårt stöd betytt att lärarorganisationerna blivit framgångsrika i sitt arbete och att lärarna har fått det bättre – och då har även skolan och utbildningen blivit bättre för eleverna.

För många av världens stora utmaningar är lärare en väldigt viktig del av lösningen. Inte minst för att skapa hållbara, demokratiska och jämställda samhällen utan krig, svält och fattigdom. Och nu handlar det om att låta lärare ta täten för att mildra pandemins negativa effekter för framtida utveckling.

...och internationellt lärarsamarbete

Årets globala tema på Världslärardagen är därför “Teachers: Leading in crisis, reimagining the future.” Aktiviteter kommer äga rum runt om i världen, bland annat genom Education Internationals webbinarium där lärare från olika delar av världen beskriver sin situation och coronapandemins effekter för skola och utbildning. Läs mer och följ webbinariet här.

Lärarförbundet är sedan länge en aktiv medlem i Education International (EI) och själv är jag en av ledamöterna i styrelsen. Se gärna filmen där vi som styrelseledamöter för EI ger våra reflektioner på lärares centrala och ledande roll för våra samhällen i den situation som världen nu befinner sig i.

Över hela världen gör lärare skillnad varje dag. Så var med och fira Världslärardagen du också. Vi kan alla vara med och bidra till att påverka så att fler får ta del av bra utbildning.

Politikerna borde backa och öppna för nya partsförhandlingar om LAS

Det var ytterst nära att förhandlingen om anställningsvillkoren på svensk arbetsmarknad kunde gå i mål, men till slut satte den politiska pressen krokben för processen. Politikerna måste backa och låta parterna få fortsätta förhandla om LAS och omställning.

Kom överens och det snabbt! Annars kommer bara den ena av er få precis som den vill. Så löd politikernas ultimativa förutsättning för de förhandlingar om anställningsvillkoren på svensk arbetsmarknad som nu kraschat. Om parterna inte kom överens, så skulle arbetsgivarsidan ändå i stort sett få som den ville. Med denna obalanserade förutsättning hängande över förhandlingarna var det förstås inte enkelt att nå en överenskommelse – särskilt under den starka tidspressen.

Politisk utpressning

I praktiken ramades förhandlingarna in av en politiskt sanktionerad utpressning av Sveriges löntagare. Det gjorde det svårt för parterna att nå i mål, framför allt eftersom politikernas utlovade köttben gjorde att Svensk Näringsliv inte fullt ut visade sig kompromissvilliga. Utredningens förslag låg som en blöt filt över förhandlingarna.

LAS-utredningen borde självfallet aldrig ha tillsatts. Utredningen fick inte fritt värdera om det är bra med förändringar av LAS eller inte. Den fick bara leverera en politiskt dikterad beställning. Det rimliga hade varit att låta parterna förhandla först, utan hot. Anställningsskydd och kompetensutveckling tillhör sådant som det är så mycket bättre att förhandla om än att lagstifta om. Politiker bör hålla armlängdsavstånd till arbetsmarknadens parter det är en modell som under väldigt lång tid visat sig framgångsrik för Sverige och myntat begreppet den svenska modellen.

Anställningstryggheten handlar om hela arbetsmarknaden

Men regeringens två samarbetspartier valde att gå en annan väg än den framgångsrika svenska modellen. De har haft alldeles för stort fokus på de privata småföretagens situation och inte tänkt igenom hur ett urholkat anställningsskydd slår mot alla yrkesgrupper på hela arbetsmarknaden och inte minst inom offentlig sektor. Det är inte rimligt att frågorna på den privata sidan ska få diktera villkoren för alla andra.

Istället borde insikten nås om att förändringar genom kollektivavtal är det enda långsiktigt hållbara alternativet för att utveckla flexibiliteten och anställningstryggheten på alla delar av arbetsmarknaden. Det rimligaste nu vore att finna nya vägar för att faktiskt nå en överenskommelse mellan parterna om hur relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare ska se ut i framtiden. Det går, men det förutsätter att politikerna backar och inte rusar iväg och verkställer sitt hot om lagstiftning.

Regeringens samarbetspartier borde faktiskt besinna sig. Särskilt eftersom det var ytterst nära en överenskommelse parterna emellan. Med mer tid och mindre hot så kommer kompromissviljan finnas hos alla parter – bara politiken tar ett steg tillbaka.

Politiskt förfall att staten intervenerar i partsmodellen

”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten förfaller.” Orden är den socialdemokratiske statsministern Rikard Sandlers vid regeringens avgång 1926. Bakgrunden då var att riksdagen klampade in i frågor som förändrade balansen mellan arbetstagare och arbetsgivare och med ett ensidigt stöd till arbetsgivarsidan, det så kallade Stripadirektivet. Låter det bekant? Parallellen till dagens situation är slående.

Det vi bevittnar idag är även det ett regeringsmaktens förfall. Klåfingriga politiker med svag kunskap om hur svensk arbetsmarknad fungerar har genom hot om lagstiftning satt parterna att förhandla under extrem tidspress. Det är faktiskt bara dumt. Om dagens socialdemokratiske statsminister tänker finna sig i förfallet återstår att se. Sju år efter regeringens fall 1926 kunde Socialdemokraterna och Bondeförbundet nå en överenskommelse som avskaffade Stripadirektivet. Något för dagens Centerparti att ta till sig.


Skolans dag påminner oss om att staten måste ta ett större ansvar

Att riksdagen öppnar på Skolans dag är en händelse som ser ut som en tanke. För skolans problem behöver verkligen komma upp högre på våra nationella politikers dagordning.

Idag firar vi Skolans dag. Det är en dag att hylla alla lärare för det viktiga arbete som görs varje dag i klassrummen runt om i landet. I år sammanfaller Skolans dag med riksdagens öppnande. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Ni som är riksdagsledamöter måste se till att staten tar ett större ansvar för skolan. Inte så att ni ska vara inne i alla detaljer, det klarar lärarprofessionen bättre på egen hand, men ni måste säkra att det finns tillräckliga ekonomiska resurser. Kommunerna klarar den uppgiften allt sämre.

Sex av tio kommuner har skurit på skolan

Redan före pandemin kunde vi se hur många kommuner lade besparingar på sin verksamhet. Sex av tio kommuner har skurit ner på skola och utbildning de senaste tre åren. Nu riskerar dessutom sysselsättningen att sjunka som en följd av den ekonomiska nedgången i pandemins spår, vilket leder till minskade skatteintäkter till kommunerna.

De ständiga neddragningarna och besparingarna tär på skolan och möjligheterna till utbildning av hög kvalitet, vilket medför allvarliga konsekvenser för vårt samhälle på lite längre sikt. Utan en skola av hög kvalitet kan Sverige glömma framtida exportframgångar, innovationer och välfärd. För grunden för Sveriges framtid läggs obönhörligen i skolan.

Fantastiska lärarinsatser trots otillräckliga förutsättningar

Tack vare insatserna från fantastiska lärare och skolledare så fungerar de allra flesta förskolor, fritidshem och skolor. De flesta riktigt, riktigt bra. Det är ingen tillfällighet att Sverige har förbättrat sig i den senaste PISA-undersökningen. Det beror på lärarkårens hårda arbete – trots otillräckliga förutsättningar.

Men allt fler skolor larmar om allt tuffare nedskärningar. Och förutsättningarna mellan olika skolor skiljer sig åt allt mer. Ofta sägs det från riksdagens talarstol att skolan ska vara likvärdig. Det är den inte idag. En elevs framtid kan i dag vara beroende av vilken skola hen går i. Skolsverige dras isär. Här har ni riksdagsledamöter en gigantisk uppgift. För det krävs pengar för att jämna ut skillnaderna.

Skolan budgetregulator i många kommuner

Skolan har blivit till en budgetregulator för många svenska kommunpolitiker. Arbetssituationen har steg för steg försämrats. I takt med att resurserna minskat har tempot drivits upp och sjukskrivningarna ökat. Samtidigt som kommunpolitikerna stramat åt, så har påbuden från rikspolitikerna om hur lärare ska sköta sitt jobb växt lavinartat. Friheten att själv bestämma över det pedagogiska upplägget har beskurits. Kraven på lärarna att administrera och dokumentera har istället fått ta mer och mer tid i anspråk. Våra riksdagspolitiker borde ägna mindre energi åt att detaljstyra oss lärare och lägga mer energi på att se till att staten tar ett större ansvar för skolans finansiering.

Regeringens budgetproposition otillräcklig

Och visst är det bra att statsministern och centerledaren Annie Lööf igår gav besked om att kommunerna ska få ytterligare tio miljarder i statsbidrag nästa år. Men det är faktiskt sex miljarder mindre i generella statsbidrag än vad kommunsektorn fått i år. Så det är på långa vägar för lite för att få stopp på besparingarna och istället möjliggöra nya satsningar. Bara utbildningsområdet skulle sannolikt behöva någonstans mellan 15 och 20 miljarder ytterligare nästa år jämfört med i år. Då skulle man kunna hantera utbildningsbehoven och häva besparingarna.

Statligt ansvar för skola och utbildning

Vi lärare och skolledare har världens häftigaste yrke och vi sätter en stolthet i vårt yrkesval. Vi vet att vårt arbete lägger grunden för hela samhällets framtid när alla barn får de kunskaper som de behöver för ett bra liv som kunniga och delaktiga samhällsmedborgare. Därför behöver ni riksdagspolitiker se till att staten tar ett större ansvar för att investera i skola och utbildning.

Håll riskbedömningsarbetet aktivt!

Ett nytt läsår har tagit sin början under fortsatt pandemi. Frågan som många ställer sig är om vi som arbetar inom skola och utbildning kommer att kunna hålla smittspridningen nere. Svaret är att det hänger på våra arbetsgivares förmåga att ge goda förutsättningar.

När utbildning och skola nu drar igång för fullt efter sommarsemestern är det helt nödvändigt att hålla riskbedömningsarbetet aktivt på våra arbetsplatser. Situationen kan förändras snabbt så riskbedömningarna måste hela tiden göras löpande.

Riskbedömning är färskvara

Riskbedömningar ska rimligen redan ha gjorts under våren. Men inför ett nytt läsår måste skyddsombud och rektor uppdatera sina riskbedömningar. För Lärarförbundet står det skrivet i sten att ingen huvudman för skola och utbildning ska kunna springa ifrån sitt ansvar för en säker arbetsplats. Folkhälsomyndighetens rekommendationer måste efterföljas. Som huvudman och arbetsgivare måste man alltid kunna lösa situationen. Annars måste arbetsplatsen stängas.

Arbetsgivaren har alltid ett ansvar att undersöka, riskbedöma och åtgärda arbetsmiljöproblem. Riskerna ska åtgärdas, de allvarliga först. Allt ska dokumenteras för att senare följas upp.

Den som ser att rutinerna brister bör alltid påtala detta för närmaste chef och kontakta sitt skyddsombud. Om riskbedömning åsidosätts och inget händer kan skyddsombudet agera med stöd av arbetsmiljölagen.

Trånga lokaler

Förutsättningarna för fysisk distansering är ofta svåra i många skolmiljöer, och ställer stora krav på huvudmännen att anstränga sig mer än vad som hittills skett. När till och med utbildningsministern på dagens presskonferens uppmanar lärare att ”möblera klassrummen luftigt” lär de allra flesta lärare undra var de ska hitta den luften. Så ser inte klassrummen ut i det stora flertalet av våra skolor.

Om lokaler är för trånga, så måste extraordinära lösningar tillgripas. På många håll skulle det gå att hyra in tillfälliga lokaler för att skapa större ytor. Ja, det medför ökade kostnader för huvudmannen, men det är i så fall priset för att kunna hålla skolor och förskolor öppna. Kan inte rekommendationerna för smittskyddssäkerhet efterlevas, så är det distansarbete eller nedstängning som gäller.

Om exempelvis lösningen för att hindra smittspridningsrisk är att hyra in sig i nya lokaler eller beställa extra städning, så måste en rektor få det stödet uppifrån. Huvudmännen måste stötta sina rektorer i arbetet mot smittan.

Arbetsgivaren har ansvaret

En situation som varit svår att lösa i för- och grundskolor under våren är trängseln vid matsituationer. Detta är en situation som är mycket viktig att riskbedöma och hitta lösningar på. Hur ser till exempel lokalerna ut, är det möjligt att hålla avstånd och finns det tillgång till handfat? Arbetsgivaren har ansvar för att ta fram instruktioner för hur personalen kan förhindra smittspridning i samband med matsituationen.

Huvudregeln nu är att undervisning sker i skolans lokaler, men under vissa förutsättningar kan distansundervisning behöva bedrivas, till exempel när lärare i riskgrupp inte kan vara på plats i skolan. Detta måste arbetsgivarna ta särskild hänsyn till. Det är rimligt att dessa lärare ges möjlighet att distansarbeta och som fackförbund ska vi ställa det kravet på arbetsgivarna.

Fel med fysisk kick-off

Det finns oroande rapporter runt om i landet om skolor och förskolor som planerar större fysiska möten och kick-offer. Det här är fel - större fysiska möten eller kick-offer ska undvikas så långt det går.

Folkhälsomyndigheten och Skolverket är tydliga med att stora fysiska sammankomster inte ska genomföras om det inte är absolut nödvändigt. Digitala möten är alltid ett alternativ. Min uppmaning till våra skyddsombud och fackligt förtroendevalda är nu att om större möten är på gång i er kommun eller på er arbetsplats - riskbedöm omedelbart.

Dialog nyckeln till bra systematiskt arbetsmiljöarbete

Erfarenheterna från våren visar att nära dialog och samverkan mellan fack och arbetsgivare är oerhört viktigt för att det systematiska arbetsmiljöarbetet ska fungera. Hoppas alla tar vara på den insikten.

Håll dig uppdaterad genom att följa Lärarförbundets nyhetsbrev med aktuell information om corona för dig som arbetar i skolan.


Skola under pandemi: Gör inte om grundskolans misstag i gymnasieskolan

I stort sett allting i skolan har gått bra under vårens pandemi. Det var budskapet från Skolverket och SKR på Folkhälsomyndighetens presskonferens häromdagen. Den bilden överensstämmer knappast med hur det stora flertalet lärare upplevt situationen.

Det huvudsakliga budskapet på presskonferensen tycks ha varit att klargöra att Skolverket och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) inte kan förväntas ta ansvar för hur det ska gå att bedriva skola och utbildning under hösten. Det ansvaret ska delegeras så långt som det bara går, gärna till de enskilda lärarna. Allting ser ju så annorlunda ut från kommun till kommun, skola till skola, klassrum till klassrum, ansågs det. På presskonferensen gavs nästan intrycket att ingen skola i Sverige är den andra lik.

Det handlar om arbetsbelastningen!

Nu är det ju inte riktigt så verkligheten ser ut. Problembilden är till stora delar likartad mellan de flesta skolor – inte minst när det gäller riskerna för ökad arbetsbelastning till följd av pandemin. Få lärare i Lärarförbundets medlemsled verkar tycka att huvudmän, myndigheter, eller regeringen fullt ut har tagit det ansvar som gör att lärare kan hantera sitt arbete på ett sätt som inte förorsakar en orimligt stor arbetsbörda.

Lärarförbundet lät i våras Kantar-Sifo göra en enkätundersökning om arbetssituationen för Sveriges lärare under pandemin. Inte mindre än 67 procent – två av tre lärare – svarade att deras arbetsbelastning har ökat under pandemin. Undersökningen visade att 65 procent av lärarna är oroliga att deras kollegor ska bli sjukskrivna på grund av arbetsrelaterad stress. Varannan lärare uppgav sig vara orolig för att själv drabbas av arbetsrelaterad ohälsa.

Sätt en realistisk ambitionsnivå för skolan

Lärarförbundet gjorde därför ett upprop som vi kallade Sätt en realistisk ambitionsnivå för skolan. Lärarna fick där själva möjlighet att rangordna vad som behöver ske. Sju av tio uppgav att extraarbete med att undervisa både närvarande och frånvarande elever inte är hållbart och att kraven i lagar och läroplaner måste anpassas till de förutsättningar som råder under pandemin. Varannan lärare efterfrågade tillräckliga stödfunktioner för att avlasta lärarna och säkra undervisningen.

Dubbelarbete ingen framgångssaga

Det ska självfallet sägas att regering, myndigheter och huvudmän har vidtagit en hel del bra åtgärder kopplade till skolan under pandemin, men det måste också sägas att det fattas en hel del. Tyvärr riskerar de misstag som under våren gjordes beträffande grundskolan nu överföras även till gymnasieskolan.

Ändrade scheman med elever både i klassrummen och på distans var verkligen inte någon framgångssaga i grundskolan under våren. Detta ledde till ett väldigt tungt dubbelarbete och en kraftigt ökad arbetsbelastning. Nu riskerar även gymnasieskolan belastas med mycket extra planering som landar rätt ner i lärarnas knä.

Lätta på kraven!

Och det skulle verkligen vara välkommet med lättnader i de skoljuridiska regelverken som sätter upp en lång rad olika måsten för oss lärare. Den tillsyn som Skolinspektionen utför borde för det första ta en tillfällig paus samtidigt som det för det andra lättas på exempelvis kraven på utvecklingssamtal och kraven som omgärdar bedömning och betygssättning. Här har regeringen en hemläxa att göra.

Skolverkets generaldirektör må säga att han tror att ingen förväntar sig att samma krav ska gälla i vanliga fall. Men problemet är att samtliga krav i lagar och författningar faktiskt gäller – även under pandemin- så länge inget annat beslutas. Det är faktiskt högst anmärkningsvärt att när alla andra branscher skruvar ner resultatmål och anpassar kraven efter pandemins förutsättningar så råder det omvända i skolans värld. Där har till och med kraven blivit fler när lärarna nu förväntas planera, genomföra och följa upp både när- och distansundervisning parallellt. En undervisning som dessutom ska leva upp till samma kvalitetskrav som i normala fall.

Lärare ska vara lärare

Många huvudmän har också en ordentlig hemläxa att göra för att säkerställa att de basala kringfunktionerna kan upprätthållas. Lärare ska inte behöva använda sin arbetstid till uppgifter utanför läraruppdraget, som exempelvis städning eller teknisk service. Detta är ingen omöjlig uppgift, men det fordrar en genomtänkt beredskap. Något som spär på lärarnas oro är också det faktum att många kommuner skär ner på skolan. Det handlar om besparingar på stödpersonal såväl som på lärartjänster.

Systematiskt arbetsmiljöarbete viktigare än någonsin

Sveriges lärare är beredda att ta sitt ansvar. Det har redan varit ett faktum under en tuff vår. Men om arbetsförutsättningarna under långt tid är orimliga, så blir till slut situationen ohållbar. Pandemin sätter därför extra fokus på hur viktigt det är med ett systematiskt arbetsmiljöarbete för att vi ska må bra på arbetet, vara friska och för att minska smittspridningen. I den situation som råder måste arbetsgivarna verkligen vara måna om att riskbedöma och vidta åtgärder som sedan följs upp på varje arbetsplats. Detta i nära samverkan med skyddsombuden. Det här hade SKR gärna fått betona på presskonferensen.

Det regering, huvudmän och myndigheter tillsammans måste anstränga sig för att åstadkomma är arbetsförutsättningar som gör att lärarna ska orka upprätthålla en bra skolverksamhet. Det ingår inte i lärarnas yrkesansvar att kompensera för bristfälliga förutsättningar. Det ansvaret kan aldrig delegeras neråt till lärarna själva.

Enade vi stå – söndrade vi falla

I dag är lärarna skilda åt i två separata fackliga organisationer. Det är inte svårt att se att det skulle finnas stora vinster med att i stället samlas i en enda, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Läraren.

I dag är lärarna skilda åt i två separata fackliga organisationer. Det är inte svårt att se att det skulle finnas stora vinster med att i stället samlas i en enda, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Läraren.

Framtiden för läraryrket är inte ödesbestämd. Vi lärare kan själva staka ut kursen, men för att nå framgång måste vi vara starka och välorganiserade.

2020-talet startade med en pandemi. Hur lyder fortsättningen? Hur påverkas läraryrket? Eller rättare sagt; hur påverkar vi själva läraryrkets framtid, så att makten över vår profession inte hamnar helt i händerna på politiker, företag och olika intressegrupper? Vi lärare måste ta makten över vårt yrke.

Orosmoln

Orosmolnen i framtidsprognosen för det kommande decenniet är många. Kommunernas allt svårare ekonomiska situation i spåren av pandemin, en svagare arbetsrätt för oss anställda, en hypersnabb digitalisering och den ständiga bristen på behöriga lärare – för att nu nämna några.

Det fordras politiska beslut som rustar svensk utbildning för framtiden. Sveriges lärare behöver konkurrenskraftiga löner och en arbetsmiljö där det råder balans mellan krav och resurser.

Läraryrkets framtid

Vi ser hur kommuner och friskoleföretag efter coronavåren pressar på för att permanent införa nya oprövade metoder för distansundervisning – allt i syfte att sänka sina kostnader. Vi lärare måste utgöra den starka motkraft som sätter pedagogiken främst.

Under 2020-talet står mycket på spel för läraryrkets framtid. Lärarkåren behöver själva komma med lösningar. Och för att få genomslag måste vi vara många som står enade. En ensam kvist kan brytas. Men ett knippe med många kvistar håller emot.

Lärarnas organisering

I dag är lärarna skilda åt i två separata fackliga organisationer. Det är inte svårt att se att det skulle finnas stora vinster med att i stället samlas i en enda. Inte minst skulle vi slippa lägga tid, resurser och energi på att förklara varför vi är två olika organisationer. Full kraft skulle kunna läggas på att rekrytera de som ännu är oorganiserade. För lärarkåren blir aldrig riktigt stark så länge det finns många lärare som inte är fackligt organiserade.

Alldeles oavsett om Lärarnas Riksförbund säger ja eller nej till en ny lärarfacklig organisering på sin kongress om några veckor, så måste vi vara redo att vässa oss för att möta 2020-talet. Sveriges lärare behöver under alla förhållanden en stark facklig organisation som samlar lärare i samtliga skolformer och kan representera den breda lärarprofessionen. För mig betyder det att finnas i medlemmarnas vardag, våga tänka nytt, lyssna och bygga den fackliga verksamheten utifrån medlemmarnas engagemang. Och att växa.

Ju fler medlemmar desto mer kraft bakom våra ord och desto svårare för motparterna att bryta lärarkårens berättigade inflytande över sitt yrke. Med eller utan Lärarnas Riksförbund, så behöver en stolt profession samlas i en stark facklig lärarorganisation.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Magasinet Läraren utkommer med 10 nummer per år. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Läraren nr 6


Även skolledare måste ha rätt till semestervila

Lärare och skolledare har just nu en välbehövlig semester, men många skolledare kan inte koppla bort sitt arbete ens under semestern. Bemanningen inför höstterminen måste säkerställas och det är inte någon enkel uppgift i lärarbristens Sverige.

Förra sommaren var fyra av tio skolledare i kommunala grundskolor tvungna att arbeta under sin sommarsemester för att lösa oförutsedda rekryteringsbehov. Situationen den här sommaren är sannolikt inte bättre. Stora pensionsavgångar, växande elevkullar och den skriande bristen på behöriga lärare fortsätter att utmana skolan.

Tuff uppgift säkra lärarbemanningen

Rektorer står inför en tuff utmaning att se till att eleverna så långt som det är möjligt möts av behöriga lärare efter sommaren. Samtidigt har flera av Lärarförbundets senaste undersökningar visat på att rektorerna redan nu är slutkörda till följd av de påfrestningar som coronapandemin lagt på dem.

Tre av fem skolledare uppger att arbetsbelastningen har ökat under pandemin. Dessutom anser över hälften av skolledarna att de inte hinner med sitt uppdrag under ordinarie arbetstid. Det här är inte en rimlig situation. Mår inte chefen bra är risken stor att inte heller personalen kommer att må bra och i förlängningen inte heller eleverna.

Lätta på trycket för landets skolledare

Till detta kommer att coronapandemin fört med sig att så många som varannan lärare uppger att de är oroliga för att de kommer att behöva sjukskriva sig för stress om pandemin fortsätter till hösten. Rektorerna måste alltså både fokusera på rekrytering och att ta hand om sin allt mer stressade personal.

Det här skulle vara en utmaning för de flesta chefer, men till saken hör att en offentligt anställd skolledare ansvarar för omkring 40 medarbetare. Det kan jämföras med den genomsnittliga chefen på svensk arbetsmarknad som ansvarar för strax under 20 medarbetare.

Vad behöver göras?

Så vad behöver göras för att lätta trycket på landets skolledare? Ja, först och främst borde kraftfulla insatser tas för att pressa ner lärarbristen.

För det andra borde skollagen skärpas så att alla huvudmänregelbundet måste förvissa sig om att rektorerna har tillräckliga förutsättningar för att klara sina uppdrag. Idag hanteras detta väldigt olika bra mellan olika huvudmän.

Skolledarna måste ju också, för det tredje, verkligen tillförsäkras den semestervila som de har rätt till. Här måste huvudmännen som arbetsgivare tydligare avkrävas sitt arbetsmiljöansvar. För det fjärde borde regeringen ta initiativ till en nationell riktlinje om 20 medarbetare per chef i skolväsendet för att säkra goda arbetsvillkor för hela skolans personal.Och sist, men inte minst, borde – i spåren av Coronakrisen – Skolinspektionens granskningar stoppas under hela 2020 för att hålla tillbaka arbetsbelastningen för skolledarna.

Dags att bry sig om skolans ledare

Det borde vara självklart att alla skolledare ges möjlighet till återhämtning och tillräckliga förutsättningar för leda en så samhällsviktig verksamhet som utbildning. Det är hög tid att beslutsfattarna inom skola och utbildning börjar bry sig om sina skolledare.

Friskolorna får för mycket betalt

Dagens skolpeng gör att friskolorna överkompenseras och kan gå med stora vinster. Det beror på att kommunerna ska erbjuda alla barn en plats i en skola nära hemmet och ha en beredskap för att ta emot nya elever. Skolpengen till friskolorna behöver justeras ner.

Få vet hur skolpengen egentligen fungerar. Det gör att debatten om grundbeloppet till friskolor, den så kallade skolpengen, ofta blir ganska snedvriden. Den debatt som i våras uppstod efter att Björn Åstrands utredning om en mer likvärdig skola föreslog att skolpengen ska beräknas på ett nytt sätt, tyder på att många har dålig kunskap om hur det går till idag.

Nödvändig skärpning

Många tycks tro att skolpengen per automatik är det belopp som en skola får per elev. Så är inte fallet, utan skolpengen är faktiskt bara ett sätt att räkna ut hur mycket resurser som ska gå till en enskild huvudman för dess elever. Huvudmännen kan sedan ge hur mycket pengar den vill till skolan, vilket kan vara både mer eller mindre än vad skolpengen genererar.

Björn Åstrand föreslår i sin utredning, att kommuner ska ”göra ett avdrag för de merkostnader som hemkommunen har till följd av sitt ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever” när de beräknar hur stort grundbeloppet ska vara. Det här en välkommen och nödvändig skärpning jämfört med de avdrag som kan göras idag.

Hänsyn till variationen i elevkullar

Varför är det då rimligt att det sker ett avdrag? Dels är det på grund av det övergripande myndighetsansvaret som kommunerna bär, som även tidigare utredningar pekat på. Men det som är nytt i denna utredning är att den visar att det uppstår en kostnad för kommunerna när de ska hantera hur antalet elever varierar mellan åren – vissa år är elevkullarna små, andra är de stora.

Kommunerna har ett lagstiftat ansvar för alla elevers skolgång och måste se till att det finns skolor på rimligt avstånd i hela kommun. Det innebär att det kan uppstå tomma platser, till stor del på grund av att elevkullarnas storlek varierar år för år, men också för att elever inte alltid bor där skolorna finns, flyttar eller byter skola. Detta problem har inte friskolorna på samma sätt, eftersom de på ett helt annat sätt kan hålla ett konstant elevtal.

Friskolorna tjänar på dagens system

Beroende på var i elevtalscykeln en kommun befinner sig – om det är få eller många elever – kommer de uppstå olika mängd med tomma plaster i de kommunala skolorna. Ett år när de tomma platserna – av tillfälliga demografiska skäl – är många kommer den samlade kostnaden för dessa att spridas ut på färre elever. Konsekvensen är att år när elevkullarna är små blir skolpengen, allt annat lika, högre och när de blir stora blir den, allt annat lika, lägre.

Björn Åstrands utredning visar tydligt hur friskolorna tjänar på att få samma skolpeng som kommunerna, framför allt när de sistnämndas skolor har många tomma platser. Utredningen har jämfört två år. Ett år med normalstora elevkullar och ett med extra stora elevkullar, och finner då att friskolorna är mer överfinansierade när elevkullarna är mindre – precis det utfall som beräkningssättet av skolpengen bör ge.

Ändå tydligare blir det när man i utredningen tittar på år 2011 när elevkullarna var som minst. Då gjorde också friskolorna sina största vinster, vinster som har krympt i och med de ökande elevtalen i kommunala skolor de senaste åren. Också detta är helt vad man kan förvänta sig bör ske.

Ineffektivt användande av skattemedel

Det här betyder att antingen får kommunerna göra avdrag för de tomma platser som uppstår eller så kommer vi över tid betala mer för våra skolor än vad som annars skulle behövas. Det betyder i sin tur ett högre skatteuttag än vad som skulle behövas.

Därför är det förvånansvärt att se att det framför allt är lågskatteförespråkare som inte förstår varför skolpengen behöver anpassas till hur många tomma stolar som uppstår i kommunala skolor. För den som vill hålla nere skatten borde varje onödig utgift beaktas. Att inte räkna med tomma stolar när skolpengen beräknas är verkligen en helt onödig utgift.

Björn Åstrands förslag i utredningen ”En mer likvärdig skola” är efterlängtade och rättar till ett systemfel som bidragit till snedfördelningen av resurser och gynnat friskolorna ekonomiskt. Nu är det upp till politikerna att se till att förslagen genomförs. Det är dags för en rättvis fördelning mellan elever och en mer ansvarsfull hantering av våra skattemedel.

Lärare har jobbat in sommarledigheten

Lärare är skyldiga att arbeta 40 timmar i veckan utslaget på hela året – precis som de flesta andra på arbetsmarknaden. Sommarlov är alltså ingen extra lång ledighet för lärare. Varenda minut är inarbetad tid.

”Tre skäl att bli lärare: juni, juli och augusti.” Känns påståendet igen? Eller ”Ni lärare har det ju bra som är lediga hela sommaren”. Myten om läraryrket som ett arbete med mycket ledighet är märkligt nog inte helt utrotad. Faktum är att lärare inte är mer lediga än andra. Ofta är det precis tvärtom.

Sommarledigheten är inarbetad tid

När andra grupper på arbetsmarknaden arbetar ungefär 40 timmar i veckan, så arbetar de lärare som har så kallad ferietjänst betydligt mer än 40 timmar i veckan under terminstid. Skillnaden mot många andra yrken är alltså att årsarbetstiden är fördelad på ett annat sätt jämfört med vad som gäller för de flesta andra yrken.

Anledning till detta är förstås att det är enklast att organisera skolverksamheten om lärarna arbetar när eleverna befinner sig i skolan. När sommarlovet för eleverna infaller får sedan läraren ta ut de timmar de redan jobbat in. Totalt sett ska alltså en lärare arbeta minst 40 timmar i veckan utslaget på hela året. Precis som de flesta andra yrkesverksamma.

Ferietjänst respektive semestertjänst

Det finns också en hel del lärare som genom särskilda avtal har så kallad semestertjänst, alternativt någon variant på semestertjänst som passar skolverksamheten bättre. Semestertjänst är den anställningsform som de flesta andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden har. Läs gärna mer i den här intervjun med Robert Nilsson, Lärarförbundets expert på arbetstidsfrågor, för att få veta mer om vad som gäller när det handlar om lärares arbetstid och ledighet.

Lärare toppar stressundersökningar

Myten om lärare som en yrkesgrupp med mycket ledig tid är med andra ord felaktig när man ser till den avtalade årsarbetstiden. Än mer missvisande blir den om man ser till lärares verkliga arbetsinsats. De 1767 avtalade årsarbetstimmarna stannar ofta inte där. I praktiken arbetar lärare många fler timmar. Av pliktkänsla och av samvetsstress.

Det finns naturligtvis många yrkesgrupper i samhället som arbetar mycket och arbetsrelaterad stress har blivit allt mer utbrett i arbetslivet. Lärare tillhör dem som ofta toppar dessa undersökningar.

Dokumentationshysterin – en tidstjuv

När lärare är stressade och inte hinner förbereda lektioner som man vill och behöver eller följa upp elevers lärande riskerar det ofrånkomligen att gå ut över eleverna. Och det är då samvetsstressen smyger sig på. Lärare ställs ofta inför valet att lägga många långa timmar utöver den avtalade arbetstiden, eller att låta eleverna bli lidande. Läraren, som inget hellre vill än att utmana, stötta och peppa sina elever, har inte alltid tid över till detta – som ju borde vara kärnuppdraget. En stor tidstjuv har blivit de ständigt ökade kraven på dokumentation.

Hälften av dokumentationen onödig

En Novusundersökning som Lärarförbundet lät genomföra i vintras visar att mer än varannan lärare tycker att minst hälften av det dokumentationsarbete de ägnar sig åt görs i onödan. En stor majoritet uppgav att de hellre skulle använda tiden till planering och uppföljning av undervisningen, men att de inte kan göra det på grund av den tid som går åt till att tillgodose krav från myndigheter, huvudmän och föräldrar som måste dokumenteras.

Sommar och återhämtning

Ett par veckors längre sommarledighet som består av redan inarbetad tid väger knappast upp den höga arbetsbelastning som för många lärare blivit vardag. Men självklart är det angeläget att ta vara på den återhämtning och välbehövlig vila som ges nu under sommaren. Det gäller för oss lärare, likväl för alla andra sommarsemestrande yrkesaktiva.

Frågor & Svar