Lärarförbundet
Bli medlem

Lokal samling är framgångsreceptet!

I 16 år i rad har Lärarförbundet rankat Sveriges alla kommuner avseende deras förmåga att tillhandahålla en bra skola genom utmärkelsen Bästa skolkommun. Intresset från kommuner, journalister och medlemmar är alltid enormt.

Men det här med rankning kan det vara rättvisande? Frågan brukar alltid dyka upp och det finns alltid dem som menar att rankning aldrig kan ge en rättvisande bild. Eller att rankningen borde göras på ett annat sätt och med andra kriterier.

Det man ska veta är att Lärarförbundet öppet och transparant redovisar hur rankningen görs, vilka kriterier vi mäter och hur vi viktar dessa. Kriterierna styr resultatet och enligt vår mening har vi valt kriterier med stor relevans och betydelse för vad som konstituerar en bra skola. Självklart är dessa inte huggna i sten som den enda allenarådande sanningen. Det torde dock vara svårt att hävda att kriterierna inte avspeglar viktiga element för vad som gör skolor till bra skolor.

Med det sagt är det såklart mycket som påverkar skolframgång men som inte mäts i den statistisk som samlas in från landets skolor och lärararbetsgivare. Vilken tid har lärare att planera och utveckla sin undervisning tillsammans med sina kollegor? Vilken tillgång och förutsättningar har lärarna att ta del av forskning och själva bidra till forskning? Vilken rätt har lärare att sätta in särskilt stöd när de identifierat behovet?

Vi har som lärare höga förväntningar på oss själva och våra elever och vi har än högre förväntningar på vår arbetsgivare.

Lärarförbundet har rankat Sveriges alla skolkommuner varje år sedan 2002. Varför fortsätter vi att göra det? Jo, helt enkelt för att kommunerna är våra viktigaste förutsättningsgivare. Kommunernas uppdrag är att försäkra sig om att rätt förutsättningar finns på plats för oss lärare och skolledare att göra det jobb vi med stolthet valt – nämligen att bidra till att varje barn och elev får den undervisning och det stöd den behöver för att nå toppen av sin förmåga. Ambitionen är att rankningen ska inspirera kommuner att lära av varandra.

Vi har som lärare höga förväntningar på oss själva och våra elever och vi har än högre förväntningar på vår arbetsgivare. Vi vet att det som förenar de kommuner som lyckas är att de identifierat sina styrkor och svagheter, tagit strategiska beslut, fört en dialog med oss lärare och skolledare om vad som krävs och satt upp tydliga mål med vad man vill som lärararbetsgivare. Alla kommuner kan bli Bästa skolkommun. I år är inte mindre än sju kommuner i tio-i-topp nya.

Vi vet att vår ranking driver skolutveckling och öppnar upp för nödvändiga samtal och viktiga beslut. Det är inte minst viktigt i en tid som präglas av brist på behöriga lärare och där många skolor brottas med stora utmaningar när det gäller arbetsmiljö och arbetsbelastning. För att göra läraryrket attraktivt så är det viktigt att kommunerna lyckas som arbetsgivare. För vi behöver verkligen få fler som både vill bli lärare och fortsätta utvecklas som lärare.

Det vi vill åstadkomma är att få till stånd det lokala utvecklingssamtalet mellan lärare och beslutsfattare. Vi kallar det lokal samling. Det vill säga att varje kommun tar ut rätt kurs för att förbättra sina förskolor och skolor tillsammans med oss lärare.

Än en gång grattis till årets topptrio Vellinge, Orust och Ovanåker. Inte minst till årets raketer Orust och Ovanåker som klättrat rejält från föregående år. Fortsätt jobba stenhårt för en bättre skola – i det arbetet har vi alla något att lära av varandra!

Den ställföreträdande lösningen

Regeringens förslag till skärpning av de nationella provens betydelse för betygsättningen i grundskolan och gymnasieskolan har engagerat och rört upp kraftiga protester hos många av Lärarförbundets medlemmar.

Här är några kommentarer från Lärarförbundets facebooksida:

”Som speciallärare vet man under vilka förutsättningar som eleverna presterar bäst. Det är inte när de är under press och är nervösa!!! Ska deras kunskaper bli betydelselösa i betygsättning bara för att de inte klarar att prestera på NP? Vad är det för människor som tror och tycker att betygsättningen blir mer rättvis genom detta? Vilken skrämmande okunskap om provs betydelse för betygssättningen – trots alla varningar.”

”Ta bort proven helt eller möjligtvis något litet och digitalt så vi kan syssla med annat än prov i år 6 och 9!”

”Synen på lärarnas yrkeskunnande att kunna skapa bra förhållande för lärande undergrävs totalt. Alla chanser för eleverna att visa sina kunskaper måste räknas.”

Många lärare upplever med rätta att en ökad betydelse av de nationella proven för betygssättningen undergräver det självständiga utövandet av lärarprofessionen. Det finns många starka argument mot förslaget. Inte minst att elevernas kunskaper består av så mycket mer än vad som kan mätas i ett nationellt prov. För detta finns brett forskningsstöd och flera betygsforskare har i debatten kritiserat förslaget. Utgångspunkten borde vara att betyg alltid ska återspegla elevens samlade kunskaper. Eller som det uttrycks i en av kommentarerna på Lärarförbundets facebook:

"Risken är nu stor att dagsform och skickligheten i att klara skriftliga prov blir det viktiga. Några få provtimmar blir det som avgör”.

Imorgon kommer riksdagens utbildningsutskott att behandla regeringens förslag om att de nationella proven i fortsättningen ska ”särskilt beaktas” vid betygsättningen. Av allt att döma kommer det finnas en politisk majoritet för regeringens linje.

Det faktum att olika lärare sätter olika betyg och på olika grunder kommer att finnas kvar även efter att de nationella provresultaten ”särskilt beaktas”.

Hur ska man då förstå att politikerna trots den starka kritiken väljer att gå fram med detta? Det motiv som förefaller styra handlar om att motverka den betygsinflation som tenderar uppkomma vid vissa skolor och där skolpengssystemet kan riskera att utgöra en drivkraft för att pressa upp betygen så att skolan framstår som attraktiv. Frågan är: kommer det förslag som nu är på väg att genomföras verkligen att ha den avsedda effekten att minska betygsinflation? Och på bekostnad av vad?

För mig framstår det som att den åtgärd som vidtas inte utgår från det grundläggande problemet. Betoningen av de nationella proven är något som görs istället för att se grundproblemet, vilket professor Anders Jönsson problematiserar här.

Som jag ser det är det grundläggande problemet att vi har skolor och lärare som utsätts för otillbörlig påverkan och mer eller mindre uttalade krav på levererade betygsnivåer. Därtill kommer skillnaderna i hur lärare får chans att utveckla sin bedömarkompetens enskilt och tillsammans med lärarkollegor. Betygssättningen är den myndighetsutövning som vi lärare har ansvar för och vi kan och ska inte sätta betyg på annat än det vi gett eleverna chansen att få visa att de kan i förhållande till betygskriterierna.

Den ställföreträdande lösningen går ut på att lärare ska väga in mer av resultatet i de nationella proven i den allsidiga bedömningen och sålunda betygssättningen. Många lärare kommer såklart att göra det. Men inte alla. Och inte lika mycket. Det faktum att olika lärare sätter olika betyg och på olika grunder kommer att finnas kvar även efter att de nationella provresultaten ”särskilt beaktas”.

Vill man minska detta faktum vore det rimligare med gemensamma riktlinjer som säkerställer tid, utveckling och systematisering av betygsättning grundad på ökad bedömarkompetens och kollegial sambedömning. Det vill säga att flera lärare tillsammans tittar på och jämför bedömningsunderlag och resultat av elevernas kunskaper när betygen ska sättas. På så sätt ges ökad rättssäkerhet för eleverna och en kontinuerlig utveckling av bedömarkompetensen hos lärarna, där betygsinflation får betydligt svårare att förekomma.

Den starka reaktion och kraft som jag möter hos lärarkåren i denna fråga ger mig tillförsikt om att vi kommer kunna styra utvecklingen dithän. Men först tycks vi behöva befinna oss i korsdraget mellan motstridiga politiska beslut och se på när de ställföreträdande lösningarna passerar revy.

Släpp loss oss entreprenörer!

Har vi då en skola och förskola som kan ta tillvara allt det entreprenörskap som den härbärgerar? Svaret är tyvärr nej. På punkt efter punkt har vår frihet att själva hitta vägar för att få våra elever att nå kunskapsmålen kringskurits, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Har vi då en skola och förskola som kan ta tillvara allt det entreprenörskap som den härbärgerar? Svaret är tyvärr nej. På punkt efter punkt har vår frihet att själva hitta vägar för att få våra elever att nå kunskapsmålen kringskurits, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Lärarnas drivkraft kan utveckla skolan – men bara om politiker och ­tjänstemän ­slutar detaljreglera arbetet, skriver Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet, i sin blogg.

Att vara lärare kräver förmåga att vara i ständig utveckling. När omvärlden förändras måste innehållet i min undervisning också påverkas. Nya elevgrupper innebär ofta att jag gör anpassningar av mina metoder för att möta de nya individernas behov. När forskningen tar fram nya svar på frågor jag ställt mig måste jag vara beredd att ompröva mina tidigare ställningstaganden och tillsammans med kolleger utveckla såväl arbetssätt som innehåll.

Infekterad symbolstrid

Som lärare har jag ständig fokus på utveckling och förmåga att tänka utanför boxen. Jag måste vara kreativ, kunna ta fram och genomföra nya idéer. Tillsammans med kolleger sätter jag upp planer och följer dem, men jag behöver också vara beredd på att lägga dem åt sidan när förutsättningarna förändras. Kort sagt — som lärare är vi ofta regelrätta entreprenörer.

Skoldebatten har under de senaste 30 åren handlat extremt mycket om entreprenörernas roll. Men det har begränsat sig till driftsformer. Ska vi ha kommunala skolor, friskolor eller stiftelser? Debatten har blivit till en infekterad symbolstrid mellan höger och vänster. Den har inte lett oss framåt.

Det är dags att skifta fokus. Entreprenörer behöver vi. Men det är lärarnas och skolledarnas entreprenörskap som gör den verkliga skillnaden. Inte vem som bedriver skoladministrationen.

Vår professionella autonomi

Lärarförbundet har genomfört en medlemsdialog där 36 000 lärare, skolledare och studenter deltagit. Den visar tydligt att den viktigaste drivkraften hos oss — det är mötet med varje barn och elev. Det får oss att vilja ta fram nya undervisningsmetoder, utveckla nya sätt att bedriva rastverksamhet och att vilja utmana och prova våra idéer tillsammans med kollegerna för att få barnen och eleverna att upptäcka nytt, anstränga sig mer och spränga sina osynliga gränser.

Har vi då en skola och förskola som kan ta tillvara allt det entreprenörskap som den härbärgerar? Svaret är tyvärr nej. På punkt efter punkt har vår frihet att själva hitta vägar för att få våra elever att nå kunskapsmålen kringskurits av ökad detaljreglering. Självklart ska vi ha styrdokument som säkrar en likvärdig skola, men i dag får vi inte bara målen uppsatta av politiker och tjänstemän utan ofta också in i minsta detalj beskrivet hur det ska gå till. När regeringen nyligen lade fram ett förslag om att de nationella proven i ökad utsträckning ska styra betygsättningen blev lärare runt om i Sverige rasande. Med rätta. Bedömning har varit en av få delar där vi lärare fått behålla vår professionella autonomi. Nu upplever vi en misstro även på den punkten. Ska vi externbedömas för att man inte litar på vår förmåga?

Vår entreprenörskraft

Det finns väl knappast någon som tror att Spotify, Ikea eller H&M hade blivit succéer om Näringsdepartementet hade fastslagit hur de skulle genomföra sina affärsplaner. Men konstigt nog tror man att det stämmer i skolans värld.

Tillsammans är vi flera hundra tusen lärare och skolledare med viljan att släppa loss vår entreprenörskraft och ta vårt professionella ansvar för både elevers och skolans utveckling. Tänk vad vi kan skapa tillsammans när vi får tillräcklig tid att göra det och tillit till vår profession.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 11/17

Ta inte din pension för givet!

Som medlem i Lärarförbundet kan du räkna med att ditt fackförbund varje dag kämpar för bättre villkor i din anställning. Det gäller också din pension – något som många kanske inte tänker på.

Bästa sättet att se till att du får en schysst pension är att se till att jobba på en arbetsplats med kollektivavtal. Varför? Jo för då vet du att din arbetsgivare betalar in tjänstepension.

Tjänstepensionen är faktiskt kollektivavtalets största ekonomiska förmån och något som fackförbunden i Sverige kämpar hårt för att behålla och utveckla. I jakten på sänkta kostnader försöker arbetsgivarna ständigt dra åt andra hållet.

Tjänstepensionen är faktiskt kollektivavtalets största ekonomiska förmån och något som fackförbunden i Sverige kämpar hårt för att behålla och utveckla.

Det här kan vara bra att tänka på just idag när vi firar Tjänstepensionens dag genom att uppmärksamma varför just den kollektivavtalade tjänstepensionen är bäst i klassen. Det handlar inte bara om din egen inkomst som pensionär, utan kollektivavtalet ger även trygghet både för dig och din familj medan du arbetar.

Fördelarna med kollektivavtalade pensions- och försäkringslösningar innebär för det första att du tjänar in tjänstepension även när du är föräldraledig eller sjuk, trots att du inte får lön.

För det andra garanterar Lärarförbundet att de bolag som du kan placera din tjänstepension hos inte får ta ut för höga avgifter, och din pension blir därför högre.

För det tredje får dina efterlevande ekonomisk hjälp om du skulle avlida. För det fjärde måste arbetsgivaren betala en sjukförsäkring och en arbetsskadeförsäkring som ger ekonomisk trygghet om du blir sjuk eller skadad.

Summa summarum – facket gör skillnad både under arbetslivet och efter. Det är tillsammans som vi kan få ut schyssta villkor av våra arbetsgivare. Ensam är inte stark –och det gäller inte minst tjänstepensionen.

Vill du veta hur du maxar din tjänstepension? Ta del av Lärarförbundets enkla tips!

Mer information finns även här.

En bra förskola gör skillnad

Andelen utbildade och behöriga förskollärare är nere på rekordlåga nivåer. Trots det används inte förskollärarna på rätt sätt och utvecklingsarbetet i svensk förskola hotar att avstanna på grund av tidsbrist och felanvändning av förskollärarnas kompetens.

Elever som gått i förskolan lyckas bättre både i sin fortsatta skolgång såväl som i flera andra sammanhang. Vi vet att investeringar i utbildning ger större avkastning ju tidigare de sker. Därför är det problematiskt när beslut som rör förskolan ofta ensidigt handlar om frågor som ökade vistelsetider och ökade öppettider.

Kraven på kvalitet har under senare år förvisso ökat i våra styrdokument, men utan matchande förutsättningar blir det tomma förhoppningar som lämnas till förskollärare och förskolechefer att lösa. Personalen i förskolan gör givetvis allt för att ge barnen den bästa förskolan. Alldeles för ofta sker det på bekostnad av den egna hälsan.

En ny rapport från Lärarförbundet visar att både stora barngrupper och låg förskollärartäthet påverkar förskollärares arbete negativt. Det som först ryker är tiden för planering och utveckling. Långt ifrån alla huvudmän lyckas utforma arbetsorganisationen så förskollärares kompetens tas tillvara på ett klokt sätt.

För att förskolan ska kunna vara utvecklande och lärorik för alla barn, så måste den också vara en sund arbetsmiljö för både barn och vuxna. Enligt lärarna själva är de stora barngrupperna det största hindret. Sju av tio förskollärare listar detta som ett av de största problemen i Lärarförbundets undersökning. Gruppstorlekarna måste anpassas efter barnens behov av en både trygg och lärorik miljö. Skolverkets riktmärken behöver tas på allvar och få en mer styrande effekt. Barngrupperna har i genomsnitt minskat något sen riktmärkena infördes, men vi är långt ifrån i mål.

Endast fyra av tio årsarbetare är utbildade förskollärare. Även de med barnskötarutbildning blir färre. Andelen som inte har någon utbildning alls för att arbeta med barn är större än någonsin – nästan tre av tio anställda.

Vi behöver givetvis utbilda fler förskollärare. Lärarutbildningarnas kapacitet behöver stärkas så att antalet platser på det reguljära förskollärarprogrammet kan dimensioneras efter behovet. VAL-utbildningen, där obehöriga lärare får studera mot en examen, måste fullt ut omfatta förskollärarexamen och fler alternativa vägar till olika lärarexamina behöver utredas. Varje huvudman måste ha en seriös plan för sin kompetensförsörjning och som innefattar både utveckling av befintlig personal och nyrekrytering av legitimerade förskollärare.

Vi har en fantastisk förskola, men den är under stark press.

När en ny skollag och en reviderad läroplan för förskolan trädde i kraft i juli 2011 var det en milstolpe. I skollagen gjordes tydligt att endast förskollärare kan bedriva och ansvara för undervisning och i läroplanen konkretiserades för första gången förskollärares pedagogiska ansvar. Det var en viktig ambitionshöjning och ett för förskollärarna efterlängtat erkännande.

Viss utveckling har skett även lokalt. Enligt vår undersökning upplever nästan sex av tio förskollärare att deras ansvar och befogenheter som förskollärare har blivit tydliggjorda. Men arbetet med att anpassa arbetsorganisationen till de nya kraven har gått för långsamt. Många huvudmän misslyckas fortfarande med att ta tillvara förskollärarnas fulla potential.

Fler än hälften av förskollärarna i undersökningen uppger att de har för lite tid för planering och utveckling å ena sidan och att för mycket tid går åt till arbetsuppgifter som inte tillhör uppdraget å den andra. De tvingas istället prioritera administration, städning och vaktmästeri framför sitt pedagogiska ansvar.

Om kompetensen används på ett klokt sätt kan förskolläraryrket bli mer attraktivt, utvecklande och hållbart. Skolkommissionens förslag om professionsprogram med ett system för kompetensutveckling måste självfallet gälla för alla lärarkategorier och i hela skolväsendet.

På nationell nivå har förskollärarna ofta hamnat i bakvattnet - eller exkluderats helt- i statliga lärarsatsningar. Nu är det hög tid att ta det helhetsgrepp som Sveriges barn och elever förtjänar och bygga starkt redan från starten. I statens pågående arbete med att utveckla och ta fram ett professionsprogram för lärarkårens utveckling och användande av kompetens har vi en unik möjlighet att omfamna hela professionen och säkra såväl lärares inflytande som ägarskap för vår yrkesutveckling och tidsanvändande. Vi lärare har höga förväntningar på regeringen och ge goda möjligheter för oss inom professionen att själva äga och utforma programmen.

Den svenska förskolan skulle inte vara det internationella föredöme som den fortfarande är idag om det inte hade varit för de kunskaper och det innehåll som byggts upp av förskollärarna själva. Men för att Sverige ska fortsätta ligga i den internationella toppen behöver stat och kommun öka sina insatser. Vi har en fantastisk förskola, men den är under stark press. Rätt investeringar i förskolan kommer inte bara göra barnen till vinnare utan på sikt även hela vårt samhälle.

Förskollärarna självklar expertis i förskoleklassen

Utbildningsminister Gustav Fridolin har presenterat regeringens proposition om att göra förskoleklassen obligatorisk. Regeringen har landat rätt. Det här är något som Lärarförbundet, med förskoleklasslärarna i ryggen, har kämpat för länge.

Propositionen innebär en 10-årig skolplikt från 6 års ålder och bygger på grundskoleutredningens tidigare förslag. I dag är det cirka två procent av sexåringarna, eller cirka 2 000 barn årligen, som av olika skäl inte deltar i någon pedagogisk verksamhet. Dessa ges nu en starkare möjlighet att få delta i skolväsendet.

Egen skolform

Förskoleklassen kvarstår som en egen skolform med oförändrat syfte, uppdrag och innehåll. Förskoleklassen behåller alltså sin viktiga roll som en bro mellan förskola och grundskola, där förskollärares och grundlärares kompetenser berikar och kompletterar varandra. Utmärkt.

Förskoleklassen spelar roll för en mer jämlik start där barnen bland annat lär sig grunderna i läsning, skrivning och räkning. Inte minst därför är det viktigt att förskoleklassen inte hamnar vid sidan av. Idag förekommer det att rektorer och huvudmän missar förskoleklassen i planering och skolutveckling – just för att den inte är obligatorisk.

Jag hoppas nu innerligt att oppositionspartierna i riksdagen också kan ställa sig bakom regeringsförslaget. Allianspartierna och Sverigedemokraterna har tidigare sagt att de hellre vill se en 10-årig grundskola där förskoleklassen omvandlas till den nya årskurs 1. Förhoppningsvis kan de ompröva tidigare linje och se värdet av förskoleklassens egna identitet.

Förskollärarna är redan oöverträffade som experter på barns lärande.

En kompromiss skulle kunna vara att göra förskoleklassen till grundskolans första steg, i stället för en egen skolform. Skolformstillhörigheten är inte huvudfrågan och det är bra att på alla sätt föra förskoleklassen närmare grundskolan. Det underlättar samarbete och en trygg övergång för eleverna till nästa nivå. Naturligtvis måste förskollärarna ha fortsatt behörighet att undervisa i förskoleklassen. Det finns ingen som helst anledning att omskola förskollärare som redan är specialister på sexåringars lärande och utveckling.

Utveckla framgångsrecept

Internationella jämförelser visar att tid i förskolepedagogisk verksamhet (i Sverige förskola och förskoleklass) påverkar skolresultaten positivt. Det finns däremot inget stöd för att ålder för formell skolstart har nämnvärd betydelse.

I stället för att kasta bort ett framgångskoncept borde vi satsa på att utveckla det. Det nya läroplansavsnittet som kom i fjol är en bra början. En bra fortsättning vore att ge förskoleklasslärarna tid för planering och utveckling – något som lyser med sin frånvaro idag.

Givetvis vore det välkommet om staten satsar särskilt på insatser som kan utveckla förskoleklasslärarnas kompetens ytterligare, oavsett om de är grund- eller förskollärare i botten. Därför borde Skolverket få i uppdrag att utveckla ett nationellt skolutvecklingsprogram med fokus på förskoleklassens didaktik och innehåll, däribland matematik-, läs- och skrivutveckling.

Men behörigheten att undervisa måste ges redan från början. Allt annat vore helt feltänkt. Den svenska skolan har dessutom tillräckligt stora problem att lösa de behörighetsproblem som redan finns utan att skapa nya.

Hasta inte fram

Utbildningsministern har med andra ord lämnat ett förslag som fler borde kunna sluta upp bakom. Däremot kan man resa vissa frågetecken kring det snabba ikraftträdandet. Förslaget ska träda i kraft redan till höstterminen nästa år, något som också oppositionen ställt sig kritiska till.

Genomförandet får inte hastas fram. Skolhuvudmännen måste kunna vara väl förberedda. Om viljan finns att komma överens brett i riksdagen om förskoleklassens särskilda pedagogiska roll, så bör nog även regeringspartierna överväga ett senare ikraftträdande.

Det som inte går att rucka på är förskollärarnas behörighet att undervisa i förskoleklassen. Gärna fortbildande utvecklingsinsatser, men förskollärarna är redan oöverträffade som experter på barns lärande. Det vore minst sagt uppseendeväckande om riksdagen ifrågasatte deras professionella kompetens.

Recept mot sjukskrivningar

Med ökad makt över vår yrkesutövning och en lärartidsgaranti som ger utrymme för oss att vara de bästa lärare vi kan och vill vara, finns inga gränser för hur bra svensk skola kan bli, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Med ökad makt över vår yrkesutövning och en lärartidsgaranti som ger utrymme för oss att vara de bästa lärare vi kan och vill vara, finns inga gränser för hur bra svensk skola kan bli, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

En lärartidsgaranti skulle vara en bra medicin mot det faktum att lärare och skolledare är mer sjukskrivna än andra yrkesgrupper.

Hösttermin är inte bara förenat med längtan, omstart och nystart. Det är tyvärr också sjukskrivningstopp. Enligt AFA Försäkring är antalet nyanmälda sjukskrivningar för lärare och skolledare nästan fyra gånger större under vecka 33 än under en genomsnittlig vecka under resten av året. Att pressen är stor efter semestrarna, är en trend i alla yrkesgrupper. Men lärare och skolledare sticker ut rejält från arbetsmarknadens genomsnitt. Och dessvärre är det inget som förvånar.

Lärarens arbetsbörda

När lärare beskriver sitt yrke med ett ord är vanligaste ordet glädje. Att välja läraryrket är för många förenat med viljan att göra skillnad, jobba med något meningsfullt och bidra till individers och Sveriges framtid. Mötet med varje barn och elev är lärarens självklara drivkraft. Vi vet vilken betydelse vi har för elevens kunskapsutveckling och vilka konsekvenser det kan få när vi inte får möjlighet att göra det som krävs.

När kraven och ambitionerna är högt ställda, samtidigt som möjligheterna att utföra arbetet väl är kraftigt beskurna, då ökar risken att arbetsbördan blir övermäktig. Alla människor behöver balans mellan ansvar, befogenheter och resurser. Vi lärare har ett stort och förpliktigande ansvar, som ingen av oss tar lätt på.

Befogenheter och resurser

Men för att kunna leva upp till det, krävs att vi också har befogenheter att sätta in stöd i rätt tid till de elever som behöver det och resurser i form av tid till planering och uppföljning, fördjupning i forskning och samplanering med kolleger. Annars slår vågskålen med ansvar i golvet medan vågskålen med befogenheter och resurser hänger så gott som tom och dinglar i luften.

Som människor slås vi ur balans. En del blir sjuka — kanske skadade för lång tid framåt. Den vanligaste sjukskrivningsdiagnosen för lärare är psykiska diagnoser som reaktion på svår stress. Vi kallar det samvetsstress — det som slår till när vi vet vad vi kan och behöver göra men inte får förutsättningar att faktiskt göra det.

Ge oss tid och möjligheter

Det som saknas för att vi lärare ska ha möjlighet att leva upp till högt ställda krav är egentligen inga konstigheter. Vi är proffs på undervisning, att utveckla, stötta och utmana våra barn och elever. Ge oss tid och möjligheter att förbereda vår undervisning och pedagogiska verksamhet. Säkra tiden att gemensamt med våra kolleger lösa utmaningar och utveckla våra arbetssätt. Ge oss tid och möjligheter till nödvändig reflektion och återhämtning. Kort sagt — ge oss en lärartidsgaranti, så kommer vi tillsammans se till att alla barn och elever når till toppen av sin egen potential.

Ökade sjukskrivningar hos lärare och skolledare är ett dyrt och allvarligt symptom på de ökade krav och den ökande detaljreglering som svensk skola länge varit utsatt för. Detta i kombination med att inget tagits bort och att vi har allt för få behöriga kolleger. Tillsammans skapar det en ond spiral. Men den går att vända. Med ökad makt över vår yrkesutövning och en lärartidsgaranti som ger utrymme för oss att vara de bästa lärare vi kan och vill vara, finns inga gränser för hur bra svensk skola kan bli. För både elevers kunskapsresultat och lärares hälsa.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 10/17

Lärare kan inte utrota segregationen

Uppdrag granskning visade ikväll ett reportage om fem skolor på Hisingen i Göteborg. Förskräckande stora andelar av eleverna har efter högstadiet blivit lagförda för allvarliga brott.

Resultatet ger en bild av segregationen i Sverige idag. Det ger också en bild av vilken gigantisk utmaning lärare och skolledare i dessa områden har att möta varje dag.

Lärare och skolledare kan inte utrota segregationen. Lärare och skolledare kan inte stoppa gängkriminaliteten. Vi lärare har ett viktigt jobb att lära våra elever allt vi förmår även i svåra situationer och i socialt utsatta miljöer. Med rätt förutsättningar kan vi göra skillnad för våra elevers framtid. Men vi lärare kan inte göra allt. Vi kan inte hoppa in och täppa till där samhället i stort brister.

Segregation, fattigdom och bristen på inkludering i det svenska samhället är faktiskt inte skolans fel. Men det är samhällskonsekvenser lärare på dessa skolor tvingas hantera varje dag. Kanske skulle det varit en bra idé att det framgått tydligare i Uppdrag gransknings reportage.

Vad som däremot är skolans uppgift är att verka kompensatoriskt. Förser vi skolor i utsatta områden med rätt resurser kan de vara ett kraftfullt instrument för att skapa framtidshopp och mening åt eleverna. Men gör vi det idag?

I skollagen slås det fast att svensk skola ska erbjuda en likvärdig utbildning med hög kvalitet för alla elever. Skolan måste vara bäst där förutsättningarna är sämst. Men hur fungerar det på Hisingen och andra socialt utsatta områden idag? Svaret är tyvärr: Långt ifrån tillräckligt. Vi har varken ett tillräckligt behovsanpassat finansieringssystem idag eller incitament som garanterar elevens rätt till det stöd eller utmaning hen behöver.

Segregation, fattigdom och bristen på inkludering i det svenska samhället är faktiskt inte skolans fel. Men det är samhällskonsekvenser lärare på dessa skolor tvingas hantera varje dag.

Ska det svenska samhället erbjuda bra skolor i utsatta områden måste det givetvis finnas tillräckliga ekonomiska resurser som kompenserar de här skolorna för det tuffare socioekonomiska utgångsläget. Men det är dags att erkänna att skolor i utsatta områden inte bara fordrar extra resurser. Det handlar lika mycket om att organisera skolinsatser på ett helt annat sätt. Insatser som gör det möjligt att ta ett helhetsgrepp runt elevernas livssituation såväl som lärandesituation. När resurserna ges kan insatser börja göras: rekrytera lärarteam med kompletterande lärarkompetenser, förstärka elevhälsan och det förebyggande arbetet, anställa yrkesgrupper som kan hjälpa barn och ungdomar med det som inte ingår i lärarrollen och bygga nätverk runt elever och elevgrupper.

Lärare och skolledare ska inte vara poliser. Inte arbetsförmedlare. Inte fritidsledare. Inte socialsekreterare. Inte kuratorer eller psykologer. Lärare ska vara lärare. När andra funktioner brister i utsatta områden, så kan inte konsekvenserna lastas över på skolan.


Ett rungande ja till gemensam färdplan för skolan

Låt Skolkommissionens förslag vägleda skolans utveckling. Se det som en ”roadmap” till en skola som präglas av en stark lärarprofession och där politikernas roll blir att ge skolan arbetsro och långsiktiga spelregler. Se det som slutpunkten för en tid av ryckighet och politiska pekpinnar.

I dag är sista dagen för remissinstanserna att inkomma med sina synpunkterSkolkommissionens slutbetänkande. För att vinna ytterligare förankring och förbättring av kommissionens förslag är detta givetvis en värdefull process. Samtidigt vill jag varna för att se det goda som det bästas fiende eller att åter sätta kortsiktiga egenintressen före det gemensamma bästa.

Här hittar du Lärarförbundets remissvar (pdf)

Jag är övertygad om att vägen framåt för att nå en konstruktiv och långsiktigt positiv utveckling för den svenska skolan fordrar ett politiskt helhetsgrepp. I och med Skolkommissionens betänkande föreligger för första gången ett brett genomtänkt förslag, förankrat i både forskning och profession. Ett unikt tidsfönster står öppet just nu för att samla alla goda krafter kring en gemensam framtidsplan — krafter som eftersträvar kunskap, likvärdighet och kvalitet.

Under decennier har skolan varit föremål för snabba politiska kast och partistrategers inneboende önskan om intresseväckande konflikt, snarare än långsiktigt samarbete som ger stabila förutsättningar för kunskapssamhällets verkliga grundfundament – skolan. Vi lärare och skolledare har länge fått lida av att långsiktiga problem åtgärdas av enstaka lyft och motstridiga insatser, av underfinansiering och tillfälliga satsningar. Steg för steg har vi kunnat konstatera att detaljstyrningen fått öka på bekostnad av tilliten till vår profession. Nu är stunden kommen att sätta punkt för allt det här. Ytterligare lappar i ett redan lappat täcke är inte lösningen.

Självfallet måste det finnas utrymme för diskussion och justeringar i det arbete som nu ska tas vidare. Men för att inte förlora den historiska möjligheten bör remissinstansernas besked till regeringen bli: Vi tillstyrker huvuddragen!

Historisk sett präglade kompromiss och samförstånd länge det svenska samhället. Sveriges politiker har även på senare år visat att de kan enas om strategiskt viktiga frågor, till exempel energipolitik, pensioner och försvar. Jag kan inte tänka mig en mer strategiskt viktig fråga att hitta framtidslösningar för än skolan. Ta den chans som nu finns.

Ingen är hundra procent nöjd med allt i kommissionens i slutbetänkande. Inte heller jag. Men det vi kan vara hundra procent säkra på är att om vi ska skapa en skola där alla elever får samma chans, där kunskapsresultaten höjs och där vi har lång kö till lärarutbildningen, ja då måste vi bygga den tillsammans. Vi måste se bortom våra egna käpphästar och ideologiska passioner för att hitta en gemensam väg.

Flera av kommissionens förlag kan säkerligen slipas och förbättras. Detaljerna behöver skärskådas, många vägval och bedömningar återstår. Men låt oss värna helhetsgreppet.

Två förbättringar som jag gärna vill skicka med gäller för det första kommissionens avgränsning till förskoleklass, grundskola och gymnasieskola. En nationell strategi för kunskap och likvärdighet behöver omfatta hela skolväsendet. Det är avgörande för att skolan ska bidra till varje barns och elevs möjlighet till livslångt lärande och utveckling,

Vi vet att de insatser som görs under förskoleåren ger bäst avkastning av alla utbildningsinsatser. Vi vet att fritidshemmen spelar stor roll för barns förmåga att lära sig att ingå i sociala sammanhang, utveckla en identitet, lära sig samspel och ansvarstagande, och för att utveckla tekniska, praktiska och estetiska kompetenser, vilket i sin tur gör stor skillnad för både kunskapsresultat och likvärdighet. Vi vet också att vuxenutbildningens kompensatoriska, demokratiska och arbetsmarknadsföreberedande funktioner är bärande för medborgerlig bildning och livslångt lärande.

För det andra behöver förslagen i än högre grad ta hänsyn till hur lärares alltför höga arbetsbelastning ska kunna minskas. Vi lärare behöver en lärartidsgaranti. Först när lärare och skolledare har en rimlig arbetsbelastning och rätt förutsättningar blir det möjligt att fullt ut ge en god kvalitet i undervisningen, stärkt likvärdighet och ökad måluppfyllelse. Till exempel är det viktigt att ett utbyggt uppföljningssystem inte medför att än mer av lärares undervisningstid tas i anspråk.

Det samma gäller förutsättningarna för det ytterst välkomna förslaget om professionsprogram. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det blir att säkra att huvudmännen ger oss lärare och skolledare tids- och lönemässigt goda villkor för att utveckla och delta i programmet. Om så inte sker kommer ett professionsprogram inte att fungera.

Lika viktigt för att professionsprogram ska vara ett hållbart system för utveckling under hela karriären är att vi lärare och skolledare ges kontroll över vår egen kompetens- och karriärutveckling. Avgörande för professionsprogrammets framgång blir att vi lärare och skolledare ges stort inflytande över programmets struktur och uppbyggnad.

Självfallet måste det finnas utrymme för diskussion och justeringar i det arbete som nu ska tas vidare. Alla konstruktiva förbättringsförslag behöver analyseras och tas på allvar. Men för att inte förlora den historiska möjligheten bör remissinstansernas besked till regeringen bli: Vi tillstyrker huvuddragen!

Ett gemensamt ja till hur vi kan stärka styrningen av skolan med ett ökat statligt ansvarstagande, mer regionalt samarbete och ett ökat inflytande från professionen. Ett rungande ja till att ge alla lärare och skolledare möjlighet att utveckla, och utvecklas i sin yrkesroll under hela lärarlivet. Ett ja till förstärkt lärarutbildning, och ökade resurser till utbildningsvetenskaplig och praktiknära forskning. Ett ja till mer behovsstyrd finansiering av undervisning och elevhälsa och åtgärder för att motverka skolsegregationen. Ett ja till insatserna för att säkerställa att alla skolor ska kunna vara bra skolor och att eleverna ska få det stöd och den stimuli de har behov av tidigt under sin skolgång.

Min uppmaning till skolans alla samhällsaktörer är: Se helheten, ge grönt ljus för den framtidsplan som kommissionen lagt fram. Det tjänar vi alla långsiktigt på.

Min uppmaning till regering och opposition: Kompromissa, enas och omsätt Skolkommissionens ord i politisk handling. Det är dags nu.

Sätt skolan främst i nästa forskningsproposition

Sverige ska vara en ledande kunskapsnation. Så lyder det övergripande mål som regeringen anger i förra årets forskningspolitiska proposition. Det är ett bra mål som skulle kunna vara starten på att vikten av en forskningsanknuten skola sätts mer i fokus de kommande åren.

Den forskningspolitiska propositionen bär namnet Kunskap i samverkan och ligger till grund för de kommande årens forskningspolitik. För oss lärare är det ganska naturligt att tänka att vi spelar en huvudroll för att Sverige ska kunna vara en ledande kunskapsnation.

För hur blir man annars det om inte barn och elever tillgodogör sig goda kunskaper och färdigheter genom hela skolsystemet; förskola, grundskola och gymnasieskola? Och därmed ett land som kommer präglas av innovationer och högproduktiva jobb, vetenskapliga genombrott och framtidstro. För det är ju så att morgondagens företagsledare, sjuksköterskor, poliser, ingenjörer och forskare sitter i skolbänken nu. Allt börjar med en bra lärare. För att bygga Sverige starkt måste grunden läggas i skolan.

Tänk tanken om vad som händer med den högre utbildningen, forskarutbildningen och ytterst Sveriges förmåga att bidra till internationell spetsforskning om inte skolan lagt grunden. Utan en skola av hög kvalitet, och som vilar på en solid vetenskaplig grund för lärande, så faller allt.

Problemet idag är att kopplingen mellan forskning och skola är på tok för svag. Resurser och struktur för forskarutbildning och praktiknära forskning inom utbildningsvetenskap är idag minst sagt otillräckliga.

Jämför skolan med hälso- och sjukvården. Hur skulle sjukvården fungera om inte medicin var ett eget vetenskapsområde? Om nya behandlingsmetoder aldrig fick ingå i någon vetenskaplig studie? Om inte läkare forskade själva, utan var forskningsobjekt för hjärnforskare och ekonomer? Det är en bisarr tanke. Men lite på det sättet förhåller det sig idag inom utbildningsområdet.

Det nära sambandet mellan sjukvård och klinisk forskning ses som självklart. Där finns resurser för patientnära forskning, delade tjänster mellan universitet och sjukvård, liksom en betydande andel forskarutbildade läkare. Sjukvården har med rätta ansetts behöva vara kunskapsintensiv. Ska inte skolan vara det?

För oss lärare finns idag små och spretiga utvecklingsmöjligheter kopplade till universitet och högskolor. Och trots att all undervisning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så är praktiknära forskning en sällsynt fågel i vår vardag. Skolans bristande forskningsanknytning är ett av de största strukturfelen i det svenska forsknings- och utbildningssystemet.

Ska Sverige verkligen vara en ledande kunskapsnation, så behöver forskningsanknytningen i skolan bli lika naturlig som den är i hälso- och sjukvården och resurserna för detta öka – och öka kraftigt.

Vi ser det även genom att skoldebatten huvudsakligen förs utifrån partipolitiska konflikter och mediala dagsländor. Det är mer undantagsvis som debatten bygger på forskning som visar vad som bäst gynnar barns och elevers lärande.

Men det finns positiva tecken på att det nu äntligen ska hända något. Regeringen har efter forskningspropositionen tillsatt en utredning som syftar till att öka samverkan om praktiknära forskning och på det sättet stäkra den vetenskapliga grunden i skolan. Regeringen har också gett klartecken för en försöksverksamhet där fyra universitet ska gå i bräschen för en utvecklad samverkan med skolor och skolhuvudmän.

Det är förstås lovande att regeringen hörsammar behov. Och jag vet att det inte står stilla ute i förskolor och skolor - det pågår en hel del initiativ och god samverkan runt ett stort antal lärosäten redan och både Skolverket, Skolforskningsinstitutet och Specialpedagogiska skolmyndigheten arbetar alla utifrån lite olika uppdrag och medel med att stärka och stödja den vetenskapliga basen.

Problemet är att det inte tagits ett helhetsgrepp kring grundförutsättningarna. Skolans forskningsfält och utveckling är så mycket viktigare än att vara avhängiga enstaka eldsjälar och personkontakter eller för den delen, tillfälliga forskarskolor och ryckig finansiering. Vi lärare vill både vara en del av och ta del av forskning och för det krävs ett politiskt ansvar för helheten. En bärande stomme för den helheten kan uppbyggandet av ett professionsprogram bli.

Till syvende og sist handlar det såklart om pengar. Ser vi till den forskning som är finansierad via lärosätenas basanslag brukar cirka en tredjedel gå till medicin och hälsa (över 10 miljarder kronor per år), medan utbildningsvetenskapens anslag inte ens går att beräkna eftersom vetenskapsområdet officiellt sett inte existerar. Vetenskapsrådets anslag för medicinsk forskning är ungefär sex gånger så stort som motsvarande för utbildningsvetenskap. Dessutom ges den medicinska kliniska forskningen ett par miljarder årligen inom ramen för ALF-avtalet, vilket det inte finns någon motsvarighet till inom utbildningsvetenskapen.

Problemet är givetvis inte satsningarna på medicin och hälsa, utan avsaknaden av ens en skärva av motsvarande medel till utbildningsvetenskap. Så, kära riksdagspolitiker av olika kulör; ska Sverige verkligen vara en ledande kunskapsnation, så behöver forskningsanknytningen i skolan bli lika naturlig som den är i hälso- och sjukvården och resurserna för detta öka – och öka kraftigt. Se det som en huvuduppgift för nästa forskningspolitiska proposition.

Frågor & Svar