Lärarförbundet
Bli medlem

Ämnesbetyg eller kursbetyg?

Om gymnasieskolan ska förändras från kursbaserad till ämnesbaserad så måste genomförandet få ta tid, utredas noga och ha en bred politisk förankring, skriver Johanna Jaara Åstrand.

Gymnasieminister Anna Ekström säger att regeringen avser att tillsätta en utredning om ämnesbetygen. Ministerns vilja är att på sikt byta betygssystem från dagens kursbetyg till ämnesbetyg.

Det är en oerhört omfattande reform som regeringen därmed öppnar dörren för och det är bra att en medvetenhet om vikten av att skynda långsamt verkar finnas hos ministern. Det är helt nödvändigt att en sådan reform utreds noga och även får ta tid under genomförandet.

Det finns för- och nackdelar med ett återinförande av ämnesbetyg. Å ena sidan skulle det bidra till en gymnasieskola där undervisningen blir mindre fragmenterad och där eleverna får tid och fler chanser att prestera. Dagens kursbetyg tenderar att skapa en stress för både lärare och elever. Eleverna får efter varje avslutad kurs betyg de sedan inte har någon möjlighet att förbättra. Många – både lärare och elever - vittnar om den oerhörda press det ger och att det kan vara en bidragande orsak till de många avhoppen i gymnasiet. Jag vet att många lärarkollegor menar att ämnesbetyg i gymnasieskolan både skulle kunna minska arbetsbelastningen och ge pedagogiska fördelar som skulle vara positiva för elevernas lärande.

Ska ett återinförande av ämnesbetygen landa rätt så måste det göras med eftertanke, noggrannhet och i bred politisk enighet.

Å andra sidan skulle det medföra en omfattande och turbulent förändring i en gymnasieskola där reformtakten varit hög under lång tid. Ska skolan återigen förändras måste förändringen vara oerhört väl genomarbetad och även i detaljer konstruerad på ett sätt som håller på lång sikt. Om så inte sker, utan att en stor reform istället hastas fram är risken stor att gymnasielärarnas arbetsbelastning ökar.

När Lärarförbundet för ett och ett halvt år sedan gjorde en undersökning bland gymnasielärare visade den att många är övervägande positiva till att återinföra ämnesbetyg. Men frågan är komplex, och lärarna är inte lika positiva i alla ämnesgrupper. Vissa ämnen i gymnasieskolan, till exempel matematik och språk, har kurser och moment som bygger vidare på varandra och har en tydlig koppling från en kurs till nästa.

Så att skynda långsamt är helt nödvändigt i en gymnasieskola som under de senaste fem åren fått genomgå många politiska reformer. Ämnesbetyg kan på sikt, och med de förbehåll som nämnts, vara rätt väg att gå. Men ska ett återinförande av ämnesbetygen landa rätt så måste det göras med eftertanke, noggrannhet och i bred politisk enighet.

Sätt lärarna främst i avtalsrörelsen

För att skolan ska kunna klara sin samhällsviktiga roll, så krävs avtal med arbetsgivarna som bygger på en särskild prioritering av läraryrket, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

För att skolan ska kunna klara sin samhällsviktiga roll, så krävs avtal med arbetsgivarna som bygger på en särskild prioritering av läraryrket, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Förhandlingarna om ett nytt avtal för över 200 000 kommunalt anställda lärare har startat. För Sveriges framtids skull måste ­läraryrkets löner och arbetsvillkor förbättras under många år

Sveriges framtid byggs i skolan. Det är i mötet mellan elev och lärare i en likvärdig skola med hög kvalitet som grunden läggs för vårt samhälles demokratiska utveckling, välstånd och konkurrenskraft.

Tillgången på behöriga och välutbildade lärare är därför så viktig. Men i dag är lärarbristen ett akut samhällsproblem som riskerar att eskalera ytterligare, eftersom läraryrket inte uppfattas som attraktivt och lockande. Stora löneskillnader i förhållande till andra akademikeryrken är en viktig orsak. Livslöneutvecklingen är negativ, vilket gör att många väljer bort lärarutbildningen. Det är därför helt nödvändigt att den tendens till ökade lärarlöner som funnits de senast åren fortsätter och förstärks.

Löneutveckling som ger lön för mödan

För många erfarna lärare är fortfarande byte av arbete eller arbetsplats den enda möjligheten att åstadkomma en reell löneutveckling, vilket ofta sker på bekostnad av kontinuitet och trygghet för eleverna. Det ökar pressen på dem som är kvar samtidigt som de inte har en löneutveckling som ger lön för mödan. Erfarna och yrkesskickliga lärare måste garanteras en löneutveckling som speglar deras arbete, ansvar och betydelse för elevernas resultat.

De statliga satsningar som gjorts på lärares löner har visserligen varit nödvändiga, men på grund av brister i genomförandet har de också medfört en hel del omotiverade löneskillnader. Konkreta åtgärder måste till för att hantera de uppkomna negativa effekterna av de statliga lönesatsningarna.

Hög arbetsbelastning och brister i arbetsmiljön

Till en situation med otillräckliga löner kan läggas en orimlig arbetsbelastning, markant höga sjuktal och bristfällig arbetsmiljö. Det är oacceptabelt att lärare i dag har en arbetssituation som leder till bland de högsta sjuktalen på hela arbetsmarknaden. Tillräcklig tid behöver säkras för långsiktig planering, för- och efterarbete, kompetensutveckling, enskilt och i kollegiet. I dag tar lärares och skolledares arbetstid helt enkelt slut långt innan arbetsuppgifterna.

Hög arbetsbelastning, ett ökat antal anmälningar om hot och våld, större barn- och elevgrupper, ökad administrativ börda och otillräcklig tid utgör exempel på nuvarande arbetsmiljöproblem. Men det stannar inte där. Ökade krav vid betygssättning, ett ökat antal elever, många nyanlända och elever som inte får det stöd de har rätt till är vardag vid många skolor. Vi behöver fler lärare — inte färre.

Skolans samhällsviktiga roll

För att skolan ska kunna klara sin samhällsviktiga roll, så krävs avtal med arbetsgivarna som bygger på en särskild prioritering av läraryrket. Ges vi lärare tiden, arbetsförutsättningarna och en konkurrenskraftig lön för att göra det jobb vi med stolthet valt, så leder det till ett attraktivt läraryrke som i sin tur kommer att leda till bättre skolresultat.

Sverige har inte råd att ännu en gång bortse från skolans och läraryrkets avgörande betydelse för samhällets utveckling.

Det är vad avtalsrörelsen måste handla om.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstran


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 1/18

Nyårskrönika 2017

2017 var ett händelserikt år med flera milstolpar och framgångar för Sveriges lärare. När vi blickar in i 2018 kommer många viktiga utbildningspolitiska frågor att stå i debattens centrum och där vi lärare tillsammans kan visa vägen framåt.

Det kanske allra viktigaste för Lärarförbundet under året var den stora och unika medlemsdialogen. Inte mindre än 36 000 medlemmar deltog genom fysiska eller digitala möten. Mängder av tankar och åsikter fördes fram. Totalt investerade medlemmarna över 400 000 minuter i skolans och läraryrkets framtid.

En orsak till att vi för den här dialogen är att den skolpolitiska debatten allt för ofta förs utan att förslag och ståndpunkter är förankrade med oss i lärarprofessionen. Vi behöver vända perspektivet så att lärare och skolledare är med och sätter agendan. Helt enkelt tar ut rätt kurs! Vi som kan läraryrket och skolan bäst, är de som också måste formulera visionen för den skola vi vill utveckla och verka i.

Medlemsdialog pågår.

Vad sa då medlemmarna? Ja, först av allt gavs en övervägande positiv bild av läraryrket och lärarvardagen år 2017 – trots att utmaningar verkligen inte saknas. Lärarna är ganska överens om vad som krävs när det gäller skolans och läraryrkets utveckling. Bland annat vikten av att ha behöriga, kompetenta och engagerade kollegor som man får möjlighet att samarbeta med, liksom att det finns tillräckligt med tid för planering, uppföljning och reflektion. Högt på listan kommer också att det finns förutsättningar att ge särskilt stöd till de barn och elever som behöver det och att undervisningen sker i en lugn och trygg miljö.

Trots att det finns mycket att förbättra i skolan utrycker de flesta lärare att de trivs på jobbet. Och det vanligast förekommande ordet för att beskriva läraryrket är glädje!

Årets utredning

I april kunde Skolkommissionen lägga fram sitt betänkande. Efter två års intensiva diskussioner, analyser och avvägningar fanns äntligen en plan för skolan där politiken, forskning och lärare är överens om vägen framåt. Delar av kommissionens förslag utreder regeringen ytterligare, bland annat frågorna om professionsprogram och lärares arbetsbelastning. Här ser vi med spänning fram mot utredaren Björn Åstrands resultat under det kommande året.

Skolkommissionens djärva helhetsgrepp har ännu inte levererats av det politiska systemet. Men det behöver ske! Ska vi skapa en skola där alla elever får samma chans, där kunskapsresultaten höjs och där vi har lång kö till lärarutbildningen, ja då måste alla politiska partier se bortom sina käpphästar och ideologiska låsningar för att hitta en gemensam väg som vi som är verksamma i skolan kan lita på gäller för lång tid. 2018 finns ännu chansen att nå ökat samförstånd om skolan och göra Skolkommissionens förslag till en gemensam färdplan.

Årets miljarder

Regeringen beslutade att tillföra sex nya miljarder till skolan de kommande åren. Pengarna ska fördelas baserat på Skolkommissionens förslag, det vill säga med hänsyn till olika kommuners socioekonomiska situation. Ett viktigt och nödvändigt beslut för en mer likvärdig skola.

Bild SundsvallSamtal om arbetsbelastning, utveckling och lön med ombud och förskollärare vid Matfors skola, Sundsvalls kommun.

Årets framgång

Det blev ett ja från riksdagen till obligatorisk förskoleklass till sist. Under hösten klubbades beslutet. Det är något som Lärarförbundet har kämpat för länge. Beslutet innebär att elevers rätt till utbildning i förskoleklass stärks och att förskoleklassen behåller sin viktiga roll som bro mellan förskola och grundskola. Förskoleklassen kvarstår som en egen skolform med oförändrat syfte, uppdrag och innehåll.

Ytterligare ett steg framåt var regeringens initiativ att alla nationella gymnasieprogram ska ge grundläggande högskolebehörighet (länk). Grundläggande högskolebehörighet är ofta helt avgörande för ett livslångt lärande, det vill säga för att studera vidare eller sadla om senare i livet. Hoppas nu att beslutet verkligen kan lotsas igenom riksdagen under det kommande året.

Årets bakslag

Men året innehöll inte bara segrar. Riksdagen röstade tyvärr igenom regeringens förslag om att de nationella proven i ökad utsträckning ska styra betygsättningen. Sällan har kritiken från såväl lärare som forskare varit så massiv. Lärarförbundet hade önskat större tillit till lärares förmåga att under längre tid och med en större bredd av olika examinationsformer bedöma elevernas kunskaper. Men tro mig, när det blir uppenbart att betygsinflationen inte kommer att minska till följd av det här beslutet, så kommer omprövningens tid. Vi kommer igen!

Årets revolt

Hela kraften i #Metoo innebar ett välkommet reningsbad. Sexuella trakasserier och övergrepp hör inte hemma i skolvärlden, eller någonstans i samhället. I #MeToo-uppropen #tystiklassen, #räckupphanden och #ickegodkänt beskrevs en oacceptabel verklighet. Det är oförsvarbart att det sker övergrepp mellan elever, mellan elever och lärare och även att skolledare och lärare förgriper sig på kollegor. Vi behöver fortsätta synliggöra destruktiva könsnormer, trakasserier och diskriminering och tillsammans stå upp för den förändring som måste ske i kraft av #Metoo under 2018.

Årets mätningar

Svenska åttondeklassare visade sig vara i topp i ICCS som visar kunskaper i demokrati- och samhällsfrågor. Det gick också kraftigt uppåt för svenska elever i PIRLS som undersöker elevers kunskaper i och attityder till läsning i årskurs 4. Svensk skola presterar bra trots lärarbrist och skyhög arbetsbelastning. Och hur bra kan skolan inte bli om vi lärare skulle ges bättre förutsättningar?

Årets brist

Jo, det är lärare som fattas – i år igen. Det är inte de lärare som finns i skolan idag som är problemet. Det är alla de som inte finns där! Prognoserna från SCB och Skolverket spår fortsatt stor brist under lång tid. Om inte mer händer så kommer närmare 80 000 lärare fattas ännu om 15 år. Fler insatser för att öka attraktiviteten i läraryrket måste till. Det nyårslöftet skulle behöva avläggas under ed från alla politiska partier från höger till vänster.

Året som kommer

Nu träder vi in i ett 2018 som kommer bjuda på både utmaningar som möjligheter. Avtalsrörelsen för över 200 000 kommunalt anställda lärare har precis börjat. Lön och arbetsbelastning, yrkes- och kompetensutveckling står i fokus. Vi har inte råd att vänta längre på att förbättra status och villkor för Sveriges viktigaste framtidsyrke.

På avtalsrörelsen följer valrörelsen där skola och utbildning kommer stå högt på dagordningen. Vi ska slåss för att visa att allting börjar med en bra lärare. 2018 ska bli året då alla verkligen förstår att det är vi lärare som bygger Sveriges framtid. Vilken riktning vi vill ha för Lärarförbundet och läraryrket ska vi tillsammans slå fast vid nästa års Kongress. Stora utmaningar väntar alltså under det kommande året. Det ser jag verkligen fram emot.

Gott nytt år!

LBild KnivstaLärarförbundets stolta ombud i Knivsta beredda att slåss för uppvärdering av sitt yrke.

Mer måste hända för att öka läraryrkets attraktivitet

Prognos efter prognos visar att bristen på utbildade lärare inte bara är akut – bristen riskerar växa ytterligare om inte mer görs. Nu senast presenterade Skolverket en larmprognos som måste färga både avtalsrörelsen och valrörelsen.

Skolverkets nya prognos om rekryteringsbehovet av lärare fram till år 2031 bekräftar den negativa bild som getts av andra prognoser. Om åtgärder inte vidtas så kommer det saknas omkring 80 000 lärare om 15 år. Allra störst väntas bristen bli på förskollärare, yrkeslärare och ämneslärare.

Detta är allt annat än ett hållbart framtidsscenario. Hundratusentals elever riskerar att få genomgå stora delar av sin skolgång utan att möta utbildade och behöriga lärare. Såväl arbetsgivarna som staten måste förstå att dagens prognos är en alarmklocka som ljuder på absolut högsta volym.

Vad är det då som behöver göras för att fler ska vilja bli och förbli lärare? Frågar vi de lärare som valt att lämna yrket för andra branscher, säger de med enad röst: högre lön, bättre arbetsvillkor och mer inflytande över yrkesutövandet. Då är många beredda att stanna i yrket och fler beredda att komma tillbaka. Det är inte svaret på hur läraryrket blir ett attraktivt högstatus som saknas – det vet i. Det som behövs är att få lösningarna på plats.

Dessutom borde regeringen vidta åtgärder som säkerställer att lärarutbildningen fungerar bättre. Regeringen borde följa upp att utbildning i alla ämnen verkligen ges och ge kompletterande uppdrag till lärosäten ifall vissa ämnen saknas. Där volymerna är små behöver regeringen gå in med särskilda resurser, så lärosätena kan erbjuda ämnen trots att det inte blir ekonomi i dessa. Små grupper med mellan 5 och 15 studenter är idag inte ekonomiskt möjliga för lärosätena, men är viktiga för den totala lärarförsörjningen i landet. För ämnen där det är svårt att få upp studentvolymer behöver lärosätena bli bättre på att samordna sig så att inte utbildningar ges på för många platser.

För att minska avhoppen behöver lärarutbildningarna dessutom få mer resurser, så att den lärarledda tiden kan öka och skapa möjligheter till mer sammanhållna lärarutbildningar. Att få möjlighet att läsa ihop med ett och samma kamratgäng skapar social sammanhållning och en starkare läraridentitet. Tyvärr är dagens lärarutbildning ofta uppsplittrad så att lärarstudenter blandas med andra studenter. Utbildningsprogram som är sammanhållna med mycket lärarledd tid har betydligt färre avhopp.

Regeringen borde vidare överväga former för förstärkt studiestöd till de yrkesaktiva som är beredda att växla över till läraryrket, så de inte behöver yrkesarbeta i kombination med studier. Det behövs också bättre möjligheter att läsa in behörighet och behörighetskomplettera för de som är yrkesverksamma lärare, men som saknar behörighet.

Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson träffar helt rätt när han kommenterar den nya prognosen med orden att det är en helt avgörande ödesfråga att fler väljer att utbilda sig till lärare – inte bara för skolan utan för hela samhället.

Regeringen och arbetsgivarna måste ta honom på orden. Såväl avtalsrörelse som valrörelse behöver ha lärarbristen som punkt 1 på prio-listan. För den larmsignal som dånar nu duger det inte med att utrymma lokalerna. Nu måste den nationella samling för läraryrkets attraktivitet, som pågått centralt under några år, få effekt hos varje lärararbetsgivare och beslutsfattare.

Vi kan inte ge oss förrän kön till lärarutbildningen är lång och konkurrensen om lärartjänster stor. Allt annat är att lämna generationer av Sveriges framtid i sticket.

Vi digitaliserar och demokratiserar

Det är summan av våra åsikter och vårt fackliga engagemang som gör skillnaden och som ska avgöra vad Lärarförbundet är och gör, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det är summan av våra åsikter och vårt fackliga engagemang som gör skillnaden och som ska avgöra vad Lärarförbundet är och gör, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Under våren genomförde Lärarförbundet medlemsdialogen Rätt kurs. Inte mindre än 36 000 medlemmar deltog med sina förväntningar och åsikter om vilken riktning Lärarförbundet ska ta.

Det är vi medlemmar som tillsammans formar Lärarförbundet. Jag är stolt över att vara ordförande för en demokratisk organisation med över 234 000 medlemmar och nästan 20 000 förtroendevalda ombud. Styrkan ligger i vårt demokratiska samtal. Det är summan av våra åsikter och vårt fackliga engagemang som gör skillnaden och som ska avgöra vad Lärarförbundet är och gör. Därför ska vi ta det demokratiska samtalet vidare och utveckla medlemsdialogen än mer.

Vi ska se över hur vi kommunicerar

Ett nödvändigt steg för att förverkliga det är att se över hur vi kommunicerar och samlar vår kraft. Vi måste kunna mötas på arbetsplatser och i digitala flöden där vi är. Vi behöver skapa Sveriges bästa medlemskommunikation, i takt med sin tid. Därför tar vi fram en ny kommunikationsstrategi som ska möta behoven av såväl digitalisering som dialog och därmed demokratisera förbundet ytterligare.

Det är tio år sedan världens första Iphone lanserades. Det var samma år som den senaste större kommunikationsöversynen gjordes inom förbundet. Sedan dess har mediekonsumtion och digitala beteendemönster förändrats dramatiskt. Det måste vi ta hänsyn till för att åstadkomma en mer aktiv dialog och för att stärka relationen oss medlemmar emellan.

Ökad interaktivitet för engagemang och demokrati

Vi har en hemläxa att göra. Vi behöver ta stora digitaliseringskliv för att följa den tekniska och sociala utveckling som revolutionerat såväl mediekonsumtionen som kommunikationen. Vi behöver öka interaktiviteten för att stärka engagemang och demokrati. Vår digitala kommunikation ska tas till en helt ny nivå med smartare lösningar och vassare innehåll.

Lärarförbundet satsar idag mest av alla fackliga organisationer på medlemskommunikation. Det är bra. Men alla ni medlemmar ställer – med rätta – högre krav. Och det ska jag och hela organisationen leva upp till. Vi ska fördjupa dialogen så att vi kan få rätt saker att hända i vårt förbund och för varandra.

Våra tidningar är viktiga delar i vår samlade kommunikation och något som vi både ska värna och utveckla. Deras roll och arbetssätt behöver förändras i takt med att såväl medielandskapet som Lärarförbundet utvecklas. Vi ska inte nöja oss med att ha bra förbundstidningar – vi ska ha förbundstidningar som är bäst i klassen. Bra journalistik och kommunikation måste svara upp mot vad du som medlem efterfrågar.

Kommunikation och påverkansarbete i framkant

Vi gav oss själva ett förpliktigande uppdrag på förra kongressen: Gör Lärarförbundet mer attraktivt och rekryterande så att vi kan fortsätta vinna fackliga framgångar med många medlemmars styrka bakom kraven. Varje lärare som väljer att stå utanför tar oss ett steg längre från våra mål och vår vision.

Vi tar därför ett helhetsgrepp över vår kommunikation och fortsätter resan mot en mer modern och attraktiv organisation med medlemmarna i fokus. Vår kommunikation och vårt påverkansarbete ska ligga i framkant. Rätt kurs var ett viktigt steg för att öppna upp en direkt dialog mellan medlemmarna inom vårt förbund. Nu tar vi nästa steg tillsammans.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 15/17

Det kan inte ta 40 år att lösa lärarbristen

SCB:s senaste prognos om lärarbristen i Sverige visar på att den förväntade lärarbristen minskar något jämfört med motsvarande siffra som publicerade för tre år sedan. Tyvärr är det slut med de glada nyheterna där.

Att bristen förespås bli 4 000 lärare mindre är nämligen bara en förbättring på marginalen, från en brist om 83 200 till en brist om 79 000 år 2035. Jämfört med 2015 när bristen uppgick till 64 700 innebär det en fortsatt ökning – en ökning från en redan rekordhög nivå.

De områden där behoven kommer vara extremt stora är lärare i fritidshem, där var tredje kommer saknas, respektive ämneslärare och yrkeslärare, där mer än var fjärde kommer saknas. Trots att det har gjorts mycket de senaste åren för att minska lärarbristen – utbyggd utbildning, karriärtjänster och lärarlönelyft, händer inte tillräckligt. Lärarbristen ökar istället för att minska.

Blir prognosen verklighet kommer det ta närmare 40 år innan lärarbristen är löst. Det innebär att inte bara att de som föds idag, utan även deras barn kommer att möta en skola där det saknas kompetenta och behöriga lärare.

Varje elev har givetvis samma rätt att mötas av utbildade och behöriga lärare. De kan inte vänta 40 år! Fullt fokus måste ligga på att hitta såväl snabba som långsiktigt hållbara lösningar som stärker läraryrkets attraktivitet. Allt annat är ett svek mot alla barn och elever.

Men det är också ett svek mot allas vår framtid. Ska Sverige som land stå sig i den internationella konkurrensen måste vi ha en välutbildad befolkning. Lärarbristen är alltså inget att rycka på axlarna åt, den drabbar hela samhället. Den påverkar kompetensförsörjning, företagens möjligheter att rekrytera, liksom kvaliteten i sjukvården och annan samhällsservice.

För att höja läraryrkets statuts och attraktivitet behöver lärares löner öka snabbare. Arbetsmiljön måste förbättras radikalt och friheten i yrket öka. Om det sker så vet vi att de utbildade lärare som idag har valt bort yrket kan tänka sig återvända. Och det är samma åtgärder som kan locka nya att söka sig till yrket. Där det finns möjlighet och efterfrågan bör också utbildningen kunna byggas ut. Detta måste ske varsamt, så att kvaliteten kan upprätthållas.

Skulle läraryrket värderas och få vara det yrke det är tänkt att vara skulle vi ha lång kö till lärarutbildningen och tuff konkurrens om lärartjänster. Ska vi långsiktigt klara att upprätthålla en hög kvalitet i skolan är det dit vi måste komma.

Det krävs nu att alla aktörer på alla nivåer tar ansvar. Regeringen måste fortsätta arbeta för minskad administration och rensa på lärares skrivbord. Fler yrkeskategorier behöver komma in i skolan för att avlasta lärarna med det som inte har med elevernas lärande att göra. Sveriges kommuner och landsting och andra arbetsgivarorganisationer har ansvaret för att genom avtal göra yrket mer attraktivt och höja läraryrkets status.

Lärarbristen är ingen omöjlig ekvation, yrket i sig lockar- det är förutsättningarna som brister. Åt dem finns mycket mer att göra. Men det är bråttom.

Finland eller Sverige – vilken skola står sig bäst om tio år?

Finland har länge toppat i PISA-mätningarna. Den svenska skolan ligger fortfarande en bit efter i PISA-resultaten, men har förbättrat sig de senaste åren. Hur kommer det se ut om tio år?

Så här på 100-årsdagen av Finlands självständighet, så finns det all anledning att gratulera vårt kära grannland. Jubilaren kan också gratuleras för sin väl fungerande skola, vilket passar särskilt bra eftersom det idag är exakt ett år sedan senaste PISA presenterades.

Finland är landet som länge fått lysande resultat i OECDs återkommande PISA-mätning (Programme for International Student Assessment). Två förklaringar som ofta brukar framhållas är dels att Finland sätter in extra stöd tidigt till de elever som behöver det.Dels att den finska lärarutbildningen är mycket populär med ett så stort söktryck att bara cirka 10-15 procent av de som söker får en utbildningsplats. Den finska lärarutbildningen är en masterutbildning med stark koppling till forskning.

Sverige har för sin del förbättrat resultaten i PISA. Sverige ligger i PISA på OECD-genomsnittet i två ämnen, matematik och naturvetenskap, medan vi i det tredje, läsförmåga, ligger strax ovanför OECD-snittet.

Igår presenterades PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study) som är en internationellt jämförande studie som undersöker elevers kunskaper i och attityder till läsning i årskurs 4. Sverige förbättrar sitt resultat och presterar nu på samma nivå som 2001. Sverige presterar bättre än 34 länder, däribland Nederländerna, Australien och Kanada. Bara 7 länder presterar bättre än Sverige – bland annat Finland.

Jag är övertygad om att Sverige kan förbättra sig ytterligare bara vi kommer ihåg att rankingar i sig inte levererar svaren. Det är det vi inom professionen som måste få göra och att vi lär av Finlands självklara utgångspunkt att alla elever tidigt får det stöd de behöver både i förebyggande syfte och efter behov.

Framgångarna till trots så är det faktiskt så att Finland tappar i senaste PISA. Minus 15 poäng i naturvetenskap gör att landet backar. Men tappet sker från en hög nivå. Finlands 15-åringar hamnar på tredje plats i naturvetenskap med 531 poäng, långt före de svenska med sina 493 poäng.

Något som är mycket oroande för Sveriges del är att skillnaderna mellan eleverna ökar. Det sker både genom att spridningen mellan eleverna, beroende på socioekonomisk bakgrund, ökar jämfört med tidigare och att skillnaderna mellan skolor växer.

I vilket av dessa två länder finns det extra stödet till elever som behöver det, den starkaste forskningsanknytningen, den högre lönen, den större tilliten, de långsiktiga och stabila spelreglerna?

Den socioekonomiska bakgrunden har dock stor betydelse när det gäller kunskapsresultaten även i Finland. Finland har tidigare haft en relativt likvärdig utdelning i kunskapsmätningar, men i senaste PISA-mätningen ökar skillnaderna.

Stora nedskärningar har drabbat utbildningssektorn i Finland när regeringen tvingats spara. Kommunerna, som ansvarar för skolan även i Finland, har haft ganska olika förutsättningar och förmåga att upprätthålla kvaliteten. Att även barnen fått betala krisen riskerar sannolikt sätta sina spår.

Så hur kommer framtiden att se ut för dessa två så närstående länder? Det är förstås omöjligt att säga med säkerhet. Finland har ett gott utgångsläge vad gäller kunskapsresultaten, men större ekonomiska svårigheter än Sverige.

Sveriges verkligt massiva utmaning är lärarbristen. Läraryrkets stora attraktivitet är en enorm tillgång för det finska skolsystemet, men inget att ta för givet. Finska lärare har inte mycket högre lön än sina svenska kollegor, men de är dock högre – något som allt för många i den svenska debatten gärna bortser från. Konkurrensen om lärare har dock gjort att många svenska kommuner nu rekryterar lärare från de svenskspråkiga delarna av Finland.

Det finns dessutom några andra intressanta och viktiga skillnader mellan den svenska och den finska skolan. I Finland är tilliten till lärarkåren betydande från hela samhällets sida. Skolan är ingen politisk slagpåse där utspel och så kallade reformer produceras på löpande band. Detaljstyrningen och kontrollen är betydligt större i Sverige. I Finland finns inte någon Skolinspektion och heller inga nationella prov (bara stickprov).

Den som funderar på varför läraryrket är mer attraktivt i Finland jämfört med Sverige ska finna att det handlar om hur länderna hittills värnat och värderat sina lärare och de olika förutsättningar lärare har att självständigt utöva yrket. I vilket av dessa två länder finns det extra stödet till elever som behöver det, den starkaste forskningsanknytningen, den högre lönen, den större tilliten, de långsiktiga och stabila spelreglerna? Så länge svaret på dessa frågor är Finland, så får vi nog finna oss i att hamna efter vårt grannland både när det gäller hur lång kön är till lärarutbildningen och placeringar i internationella rankinglistor. Grattis Finland!



Lärare behöver konkurrenskraftiga och sakligt motiverade löner

Genomförandet av lärarlönelyftet har brustit i flera avseenden. I kommande avtalsrörelse måste hänsyn tas till de skevheter som reformen fört med sig och det faktum att lönegapet till andra akademikeryrken fortfarande är omfattande, skriver Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet.

Tidigare i höstas lämnade Riksrevisionen sin utvärdering av lärarlönelyftet. Riksrevisionen pekade på att reformen visserligen bidragit till generellt högre lärarlöner, men också till ökad splittring i lärarkåren och att de ökade löneskillnader som reformen fört med sig inte upplevs som rättvisa.

Nu har även Statskontoret kommit med en första av tre delrapporter i sin granskning av lärarlönelyftet. Statskontoret konstaterar bland annat att få huvudmän beaktat att fördelningen av lönemedlen även ska ta hänsyn till elevernas behov och att över hälften av lärarna som tagit del av lärarlönelyftet getts temporära lönetillägg istället för permanenta lönehöjningar.

De allra flesta är nog överens om att lärarlönelyftet, trots goda intentioner inte har landat bra överallt. Det som skulle bli en samling för läraryrket upplevs av många som en splittring av kåren. Ökad lönespridning är inte fel i sig, problemet uppstår när löneskillnader inte kan motiveras med sakliga skäl.

Lärarförbundet har länge ­jobbat för att bryta trenden med eftersläpande ­löner. Vår opinionsbildning lyckades få regeringen att satsa 3 miljarder kronor i en unik satsning. Vi lyckades påverka satsningen med viktiga förbättringar, bland annat så att fler lärarkategorier omfattas och att pengarna premierar vanligt lärararbete. Men det är regeringen som har bestämt spelreglerna och huvudmännen som ansvarar för den lokala tillämpningen.

Lärarförbundet befarade att inte alla huvudmän skulle klara att ta sitt ansvar fullt ut – tyvärr fick vi rätt. Men det finns kommuner som tagit att arbetsgivaransvar på allvar och gjort egna lokala lärarlönelyft som kompletterar lärarlönelyftet och där förefaller reformen lyckats bättre. Betydligt fler kommuner och privata huvudmän måste följa de exemplen.

Självklart är tre miljarder kronor öronmärkta till löneförhöjningar för lärare en positiv reform, men granskningarna från Riksrevisionen och Statskontoret bekräftar att både regeringen och arbetsgivarna hade behövt ta ett noggrannare ansvar för genomförandet.

Jag menar, för det första, att alla lärare som uppfyller kriterierna borde omfattas av lyftet. Där de statliga pengarna inte räcker måste kommunerna skjuta till egna pengar. För det andra måste fler lärargrupper omfattas av lärarlönelyftet. För det tredje är det viktigt att pengarna blir permanenta överallt och inte tillfälliga lönetillägg.

Nu står vi inför en stundande avtalsrörelse för över 200 000 kommunalt anställda lärare. Den måste bland annat handla om konkreta åtgärder för att undanröja de omotiverade löneskillnader som uppkommit under genomförandet av de statliga lönesatsningarna. Lärarbristen är akut – vi har inte råd att vänta. Vi lärare måste ges såväl konkurrenskraftiga som sakligt motiverade löner.

Ny chans utveckla kompetensen

Det är på sätt och vis ofattbart att det inte redan finns en självklar rätt som lärare att fortsätta utvecklas, pröva erfarenheter, bredda kompetens eller specialisera sig, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det är på sätt och vis ofattbart att det inte redan finns en självklar rätt som lärare att fortsätta utvecklas, pröva erfarenheter, bredda kompetens eller specialisera sig, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Lärare och skolledare behöver få bättre möjligheter till kompetens- och yrkesutveckling. Förslaget om ett så kallat professionsprogram rymmer historiska möjligheter om det utformas rätt.

Regeringen förlängde nyligen tiden för utredningen ”Bättre skola genom mer attraktiva lärarprofessioner”. Utredaren Björn Åstrand kommer nu att få lämna sitt betänkande den 1 mars nästa år i stället för den 1 december i år.

Utredningen är en av de mest spännande på länge. Den ska bland annat se över hur lärare kan stärkas i sin profession och föreslå åtgärder för att minska den administrativa börda som tyvärr kommit att bli en stor del av vår yrkesvardag. En börda som borde åtgärdats för länge sedan. Utredningen får förlängt. Det är bra, men en ynnest som sällan är förunnad oss lärare. Vi har den tid vi har oavsett vad den tvingas fyllas av.

Ett nationellt system för kontinuerlig kompetensutveckling

Vi får verkligen hoppas att utredningens resultat blir desto bättre när mer tid står till förfogande. Utredningen ska också se över karriärreformen, introduktionen i läraryrket och arbeta vidare med Skolkommissionens förslag om professionsprogram.

Tanken med ett professionsprogram handlar om att ta fram ett nationellt system för kontinuerlig kompetensutveckling för lärare och skolledare. Ett system som kan ligga till grund för rätten till fortsatt yrkes- och kompetensutveckling hela karriären, från examen till pension, och bidra till att utvecklad kompetens och beprövad erfarenhet erkänns och används mer ändamålsenligt än i dag.

Lärarens inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling

Det är på sätt och vis ofattbart att det inte redan finns en självklar rätt som lärare att fortsätta utvecklas, pröva erfarenheter, bredda kompetens eller specialisera sig. Ett yrke som innebär att få andra att utvecklas och lära nytt borde självt ha de bästa förutsättningarna till lärande och utveckling.

Rätt uppbyggt skulle ett professionsprogram kunna ge läraren stort inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling. Men det förutsätter att vi som profession tar och får en central roll i uppbyggandet av ett sådant system och att kurser, utbildningar och kollegiala lärandeprocesser motsvarar såväl verksamhetens som den enskildes behov. Ett professionsprogram som klarar av att ta hand om behoven av kompetens- och yrkesutveckling och som bygger och utvecklar en stark kunskapsgrund kan vara den nyckel vi i dag saknar för att stärka läraryrkets attraktivitet och utbildningssystemets kvalitet.

En bra start men mycket återstår

Tillgången till ett rikt utbud av kurser och utbildningar är avgörande, allt från grundläggande behörighetsgivande kurser till fördjupningar i ämnen, didaktik och utbildningsvetenskap på masternivå, ända upp till forskarutbildning. Det behöver självklart finnas både ekonomiska och tidsmässiga möjligheter att delta såväl i kompetensutveckling som i ett kollegialt lärande inom arbetstiden.

Mycket återstår i den politiska processen för hur eller ens om ett professionsprogram kommer att bli av, men att frågan om kompetens- och yrkesutveckling finns på den ­politiska dagordningen är en bra start. Nu gäller det bara att se till att våra politiker levererar och att det blir rätt från början den här gången.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 14/17

Glädjande besked om ensamkommande – men lärarens roll måste förtydligas

Regeringens besked i går om att fler av de ensamkommande som drabbats av de långa handläggningstiderna ska få en ny möjlighet till uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå är naturligtvis efterlängtad.

Situationen har varit ohållbar och oerhört psykiskt påfrestande för såväl barnen som för deras lärare. Vi har fått otaliga historier återberättade för oss om elever som far illa, hela klasser som påverkas starkt av de oklara beskeden om uppehållstillstånd.

Jag är därför glad att fler får möjlighet att stanna för att gå klart gymnasiet. Jag tar samtidigt för givet att det nu inte längre kommer att råda oklarhet om vad det är som ska vara avgörande för att en elev ska betraktas som studerande eller inte. Att den tidigare diskussionen om betyg eller närvaro nu kan läggas åt sidan en gång för alla. Lärarna kräver raka besked i den här frågan. Beskedet igår behöver nu följas av förtydliganden från regeringen eller migrationsverket så att inte elever och lärare återigen hamnar i kläm mellan paragrafer.

De krav jag redan tidigare framfört finns det anledning att upprepa. Ingen lärare ska behöva agera gränspolis:

► Tydliggör innehållet i lagen. Det får inte föreligga något tvivel om att lärarens uppdrag är att undervisa och säkerställa en trygg och lärorik vistelse i skolan, och inget annat.

► Lyssna in oss lärare och andra professioner som dagligen arbetar med ensamkommande barn och unga när ni nu utvecklar och beslutar om nya regelverk.

► Satsa på stärkt elevhälsa och även fler studie- och yrkesvägledare för de nyanlända eleverna. De ska både få hjälp och stöd i sin livssituation och i fortsatta studie- och yrkesval.

► Se till att dessa elever inte faller mellan de rättsliga stolarna, varken i vårt land eller i processerna med andra länder. Säkerställ att det finns både nationell och lokal samverkan mellan myndigheter.

Frågor & Svar