Lärarförbundet

SKL prioriterar fel i avtalsrörelsen

Det är märkligt att möta en motpart som inte fokuserar på lärarbristen, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det är märkligt att möta en motpart som inte fokuserar på lärarbristen, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Arbetsgivare och lärare borde kunna enas kring skolans utmaningar. Tyvärr är det oklart om den största lärararbetsgivaren, SKL, är ­beredd att medverka till ett handslag om de avgörande frågorna.

Avtalsförhandlingarna med SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, är i ett bekymmersamt läge. Nu har vi kommit till en situation där medlare måste tillkallas. I förhandlingarna har lärarorganisationerna mött en motpart som tagit som sin viktigaste ­fråga att ändra turordningsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist.

Det är knappast vad skolans utmaning handlar om. Skolan lider inte av arbetsbrist, men däremot av en enorm lärarbrist. En brist som riskerar att öka ytterligare under de kommande åren.

Läraryrket - ett av de mest stressande

Arbetsmiljöverkets statistik visar att läraryrket är ett av de mest stressande och psykiskt påfrestande. 84 procent av grundskollärarna och 73 procent av gymnasielärarna uppger att de har för mycket att göra. Snittet för samtliga yrken är 53 procent. Dessa fakta borde föranleda ljudande alarmklockor på högsta volym hos våra ­arbetsgivare.

På varje förskola och skola behöver lärares arbetsinnehåll och arbetsbelastning gås igenom i syfte att skapa balans mellan arbetsuppgifter och arbetstid. Tillräcklig tid behöver säkras till långsiktig planering, för- och efterarbete, uppföljning och utveckling.

Stressen och den psykiska påfrestningen gör lärare sjukare än andra ­yrkesgrupper. Försäkringskassans statistik visar att lärare ligger långt över arbetsmarknadens genomsnitt i antalet sjukfall. Detta borde arbetsgivarna i rent egenintresse ge högsta prioritet.

Löneuppvärderingen måste få fortsätta

Trots de lönesatsningar som gjorts för lärarna under senare tid är livs­lönen föga attraktiv jämfört med andra akademiska yrkesval. Ur ett rekryteringsperspektiv borde arbetsgivarna inse det ohållbara i situationen.

De senaste årens löneuppvärdering måste få fortsätta och förstärkas. Inte minst har det sätt på vilket de statliga lönesatsningarna genomförts medfört negativa konsekvenser i form av omotiverade löneskillnader. Dessa måste hanteras. Alla erfarna och skickliga lärare behöver garanteras en löne­utveckling som speglar deras arbete, ansvar och betydelse för elevernas ­resultat.

Även Skolkommissionens slutsatser och förslag är en färdriktning som vi parter centralt och lokalt borde ta ansvar för. Bland annat genom att bidra till utvecklingen av ett fungerande system för lärares och skolledares kompetens- och karriärutveckling.

Lärarbristens orsaker

Men högst på SKL:s dagordning står alltså turordningsreglerna. Det är märkligt att möta en motpart som inte fokuserar på den allt överskuggande utmaningen – lärarbristen. SKL borde kunna bättre.

Om förmågan inte finns att gripa tag i lärarbristens orsaker kommer oundvikligen fler elever att stå utan behöriga lärare. Det hotar i sin tur Sveriges förmåga att förbli en ledande kunskapsnation och utvecklas som samhälle.

Olika kommuner må ha olika förutsättningar att hantera det kritiska läge som skolan befinner sig i. Desto viktigare att vi centralt enas kring ett avtal som får spela roll överallt. Det är vi tillsammans som måste bemästra lärar­bristen. Det är vad avtalsrörelsen framför allt borde handla om.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand



Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 7/18

Ställ högre krav på arbetsmiljön

Obalansen mellan krav, tid och ­resurser gör att arbetsbelastningen för lärare och skolledare är mycket hög jämfört med de flesta andra yrkes­grupper, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Obalansen mellan krav, tid och ­resurser gör att arbetsbelastningen för lärare och skolledare är mycket hög jämfört med de flesta andra yrkes­grupper, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Samtidigt som arbetsbelastningen för lärare och skolledare ökat har reglerna för rätt till ersättning vid sjukdom blivit hårdare. Stressen måste ner och sjukförsäkringen måste gå att lita på.

Många lärare som är sjuka blir det till följd av en osund arbetsmiljö. Statis­tiken från Försäkringskassan visar att ­lärare är kraftigt överrepresenterade när det gäller sjukskrivningar. Det säger en hel del om vår arbetsmiljö.

Alarmerande arbetssituation

Illustrationerna är många. Under hashtaggen #pressatläge har ett stort antal förskollärare vittnat om hur personal stressas sönder och till slut sjukskrivs för att de inte orkar. Nyligen lade Lärarförbundet fram en rapport som visar en alarmerande arbetssituation på många fritidshem, med minskande andel utbildade lärare och allt större elevgrupper. Tidigare i år redovisade Lärarförbundet en undersökning bland medlemmarna som visade att nio av tio ­lärare inte fullt ut hinner med sitt uppdrag under ordinarie arbetstid.

Obalansen mellan krav, tid och ­resurser gör att arbetsbelastningen för lärare och skolledare är mycket hög jämfört med de flesta andra yrkes­grupper.

Insikt tycks saknas

När ekvationen inte går ihop leder det till en enorm samvetsstress. Resultatet blir att fritiden ägnas åt jobb och att sjukskrivningarna ökar.

Insikten tycks saknas att det först är när stressen minskar som sjukskrivningarna kommer att gå ner, vilket då också kommer påverka skolresultaten positivt.

Lärarkrisens Sverige

Bara hälften av alla arbetsplatser inom skolan arbetar systematiskt med att förebygga stress, enligt Arbetsmiljö­verket. Det är ett tydligt tecken på att den ohälsosamma arbetsmiljön inte ­tagits på tillräckligt allvar.

Till allt detta kommer hetsjakten på de sjuka. Allt fler får avslag på sin ansökan om ersättning. Försäkringskassans policy innebär att sjukskrivna som ingår i en rehabiliteringsplan och har återgått till sitt jobb på deltid – ibland upp till 75 procent av tjänsten – uppmanas att säga upp sig och söka andra heltids­arbeten. I lärarkrisens Sverige borde det vara självklart att lärare som blivit sjuka av sitt jobb ska få en vettig chans att komma tillbaka till sitt yrke i stället för att tvingas söka andra jobb.

För en tid sedan avslöjades att en del av Försäkringskassans kontor gått så långt i jakten på de sjuka att de handläggare som avslår flest ansökningar ges mer betalt. Det är verkligen helt horribelt.

Höga sjuktal

Det som vägleder Försäkringskassan är regeringens direktiv om att få ner sjukskrivningarna till i snitt nio sjukdagar per person och år.

Regeringens hårda krav på att minska antalet sjukskrivna pressar Försäkringskassan att avslå allt fler ansökningar om sjukpenning. Trots massiv facklig kritik har regeringen hittills valt att gå in i valrörelsen utan att återkalla niodagarsmålet.

Regeringen borde tänka efter en gång till. Vi är många som förväntar oss en sjukförsäkring som det går att lita på. Roten till de höga sjuktalen ligger i bristerna i arbetsmiljön. Det är där ­regeringen borde ställa de stenhårda kraven.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 6/18

Krisartad situation i fritidshemmet

Situationen i landets fritidshem är krisartad. Elevgrupperna är för stora, bristen på behöriga lärare enorm och de lärare som finns har för lite tid till planering, reflektion och utveckling av den pedagogiska verksamheten.

Ordningskontrakt. Längre skoldagar. Mobilförbud. Fler undervisningstimmar. Mer betyg. Mer utvärdering och kontroll. Inte tillit till lärares professionella kunnande. Inte resurser för rimliga klass- och gruppstorlekar. Inte kvalitet före kvantitet. Ska detta bli kännetecknande för den politiska debatten i årets valrörelse? Hoppas inte. Det finns ju verkliga och akuta problem i grundskola, förskola och fritidshem som behöver politiska initiativ. Nu!

Tre av fyra har för hög arbetsbelastning

Situationen i landets fritidshem är ett aktuellt exempel. Det visar en undersökning som Lärarförbundet genomfört bland medlemmar som arbetar i fritidshem. Svaren från medlemmarna bekräftas också av ny statistik fån Skolverket.

Lärarförbundet har frågat 2 300 medlemmar om arbetssituationen. Nästan tre av fyra svarar att deras arbetsbelastning är för hög eller mycket för hög. De största utmaningarna är att personalen inte har tillräckliga resurser att ta hand om barn med behov av särskilt stöd, att elevgrupperna är stora, att lokalerna inte är anpassade för verksamheten och att det saknas tid för planering, reflektion och utveckling av undervisningen.

Stora barngrupper

Lärarna i fritidshem uppger att de i genomsnitt har fyra timmars planeringstid i veckan för sitt arbete i fritidshemmen. Två av tre uppger att planeringstiden är för knapp eller inte alls räcker till. Tre av fyra får otillräckliga möjligheter till kompetensutveckling.Om lärarna i fritidshem gavs rätt förutsättningar skulle de själva vilja arbeta mer med gruppens sociala utveckling, elevernas samarbete och kommunikation, kunskapsutveckling genom lekfullt lärande och även elevernas självkänsla och motivation.

Storleken på elevgrupperna varierar mycket mellan olika kommuner. Över 20 procent av deltagarna i undersökningen uppger att deras elevgrupp är 41-50 elever och det är också många som har något färre eller något fler elever. Det rimmar väl med Skolverkets officiella statistik som säger att en genomsnittlig grupp i fritidshem är 39,7 elever. Men påfallande många i enkäten har långt större elevgrupper. Sju procent av lärarna arbetar i elevgrupper med över 100 elever.

Allt färre har pedagogisk högskoleutbildning

Skolverket visar att det aldrig tidigare funnits så många elever inskrivna i fritidshem som idag, samtidigt som antalet anställda inte ökat i tillnärmelsevis samma takt. Åren 2007-2017 har antalet elever ökat med 45 procent, medan antalet anställda bara har ökat med 28 procent.

Till detta kommer att andelen anställda med pedagogisk högskoleutbildning sjunker. Endast fyra av tio av personalen i fritidshem har pedagogisk högskoleexamen. Skillnaderna mellan kommunerna är gigantiska. Hösten 2017 hade 39 procent av personalen på fritidshem en pedagogisk högskoleexamen, vilket är den lägsta andelen som har uppmätts sedan 1995. 2016 hade 42 procent av personalen pedagogisk högskoleexamen och 2015 var andelen 47 procent. Trenden är mer än oroande och insatser för att vända den borde gjorts för länge sedan.

Inför riktlinjer för barngruppernas storlek

Den här utvecklingen är naturligtvis inte hållbar. För förskolan finns nationella riktlinjer som anger att barn i åldern fyra till fem år som går i förskolan bör gå i en barngrupp som består av mellan nio och femton barn. När samma barn sedan blir ett år äldre och tillbringar sina dagar i förskoleklass och på fritidshem är elevgruppen i fritidshemmet mångdubbelt fler.

Det är naturligtvis helt orimligt och leder till en usel arbets- och lärandemiljö för både elever och vuxna. För att säkra en fritidshemsverksamhet med kvalitet och där personalen har en rimlig arbetssituation måste elevgrupperna minska rejält. Införande av nationella riktlinjer skulle vara en hjälp som kan utgöra både en sporre och piska på landets kommuner och övriga huvudmän.

Det som behövs är en politik som tar sig an personalens oacceptabla arbetssituation, de stora barngrupperna, bristen på utbildade lärare och de stora skillnader som finns mellan olika kommuner. Den prislapp som samhället betalar idag på grund av bristerna är betydligt dyrare än vad rätt investeringar skulle kosta. Probleminsikt verkar finnas hos företrädare för arbetsgivarsidan. Det är lovande, men kommunerna har ännu mycket att bevisa.

Fritidshem = ökade kunskapsresultat och ökad jämlikhet

För fritidshem är enormt viktiga för barns utveckling och lärande. Genom fritidspedagogiken stärks elevernas kunskaper, samarbetsförmåga, självkänsla och sociala utveckling. Det är en verksamhet som gör att yngre skolbarns skoldag blir komplett, där lärandet sker på andra vis än i grundskolan och där barn med olika bakgrund möts. Fritidshemmen har stor potential att bidra till både högre kunskapsresultat och jämlika livschanser. Politiker! Ta vara på den potentialen!

Lärarförbundets fritidshemspolitik finner man här. De tre viktigaste kraven för att utveckla fritidshemmen är för det första att lärar- och personaltätheten ökar. Och det viktigaste för ökad pedagogisk kvalitet är att det blir fler behöriga lärare i fritidshem. För det andra att regeringen inför nationella riktlinjer för elevgruppernas storlek i fritidshemmen. För det tredje att skapa tid för planering och pedagogisk utveckling. Lärare i fritidshem behöver självklart schemalagd planeringsstid varje vecka för att fritidshemmet ska kunna leva upp till kvalitetskraven.

Politiken för att vända utvecklingen rätt på fritidshemmen finns. Vi lärare vet vad som behövs. Det är bara för alla politiska partier att ta för sig och göra Lärarförbundets fritidshemspolitik till sin. Vilket parti ska bli först med att gå in i valrörelsen med ordentliga löften om minskade elevgrupper och åtgärder som gör skillnad i vardagen och leder till fler behöriga lärare?

Varje elevs rätt till behöriga lärare

Våra politiker får inte släppa på ambitionerna för svensk skola. En ojämlik skola bidrar till utanförskap, sämre tillväxt och att varje människas inneboende kapacitet inte tas till vara, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Våra politiker får inte släppa på ambitionerna för svensk skola. En ojämlik skola bidrar till utanförskap, sämre tillväxt och att varje människas inneboende kapacitet inte tas till vara, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Elever har rätt till undervisning av behöriga lärare. Men i praktiken varierar det stort mellan olika kommuner och olika skolor. För att förändra ­situationen krävs en genuin politisk vilja.

Lärarbristen och likvärdighetsbristen är skolans två stora ödesfrågor. Och de hänger ihop. Vi vet sedan länge att lärarbehörigheten och lärarerfarenheten är som lägst i de skolor som har de tuffaste socioekonomiska förutsättningarna. Bilden bekräftas av ny statistik från Skolverket.

Den svenska skolan fortsätter dra isär

I grundskolan är andelen lärare med legitimation och behörighet i minst ett undervisningsämne på ungefär samma genomsnittsnivå som föregående läsår, 71,4 procent. Genomsnittet för gymnasieskolan är 81 procent och för förskoleklassen 84 procent. Men skillnaderna mellan kommunerna är gigantiska. Från 90.8 procent i Habo till 36,8 procent i Ragunda. Rätten att möta en behörig välutbildad lärare tillgodoses långt ifrån för alla.

I stort sett samtidigt med den nya statistiken över behöriga lärare presenterade Skolverket en annan rapport som visar att den svenska skolan fortsätter dra isär. Föräldrarnas socioekonomiska bakgrund har allt större betydelse för deras barns möjlighet att lyckas i skolan. Den senaste PISA-undersökningen visade samma negativa mönster.

Skolhuvudmän med större utmaningar

För att vända den här utvecklingen krävs riktade insatser och att kommuner och skolor med större utbildningsutmaningar får full uppbackning. Regeringen har valt att följa Skolkommissionens förslag och infört ett riktat stöd till skolhuvudmän med större utmaningar. Det borde alla politiska partier ställa sig bakom. Långsiktigt behöver hela finansieringssystemet förändras i grunden och mekanismerna bakom skolvalet ses över för att nå en mer allsidig elevsammansättning i klassrummen.

Skollagen slår faktiskt fast att svensk skola ska erbjuda en likvärdig utbildning med hög kvalitet för alla elever. Faktorer som socioekonomisk bakgrund eller boendeort ska aldrig vara avgörande. Detta påstår sig i stort sett alla politiker vara överens om. I så fall är det hög tid att styra om, så att skolan verkligen blir bäst där förutsättningarna är sämst. Det handlar om politisk vilja och handlingskraft.

En ojämlik skola bidrar till utanförskap

Det går inte att bortse från betydelsen av att alla elever får undervisas av behöriga lärare. En likvärdig skola kräver att vi pressar tillbaka lärarbristen. Alla kommuner och fristående skolor behöver vara goda lärararbetsgivare. För ingen ska tro att det går att lösa lärarbristen genom att huvudmännen tar lärare ifrån varandra. Det är från andra yrken lärarna måste komma. Läraryrket måste bli så attraktivt att unga vill söka utbildningen och de lärare som idag arbetar utanför skolans värld kan lockas tillbaka.

Våra politiker får inte släppa på ambitionerna för svensk skola. En ojämlik skola bidrar till utanförskap, sämre tillväxt och att varje människas inneboende kapacitet inte tas till vara. Därför får vi aldrig nöja oss förrän alla barn har samma chans att lyckas i skolan och samma rätt att möta en utbildad och behörig lärare – oavsett var de bor och oavsett vad deras föräldrar har för jobb eller utbildning.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 5/18

Vad valrörelsen borde handla om

Förstår de politiska partierna vad som är skolans stora allt överskuggande utmaning? Av de två största partiernas skolpolitiska utspel idag är det svårt att tro det. Förslagen för att råda bot på den eskalerande lärarbristen lyser med sin frånvaro.

Så var valrörelsen i gång på riktigt. Idag gjorde både Moderaterna och Socialdemokraterna skolpolitiska utspel. Mobilförbud och ordningskontrakt säger Socialdemokraterna. Längre skoldagar och obligatorisk lovskola säger Moderaterna. Ingenstans ser jag förslagen som kan bidra till att lösa lärarbristen, likvärdigheten eller ge lärarna förutsättningar att göra ett bra jobb.

Inga förslag som minskar lärarbristen

Var är de åtgärder som leder till fler lärare, som till exempel ett förstärkt studiestöd till de yrkesaktiva som är beredda att växla över till läraryrket? Var är förslagen som rensar bort onödig rapportering, dokumentation eller administration från lärarna, så nuvarande lärare får ägna sig åt det som har betydelse för eleverna? Eller förslagen som ger bättre möjligheter att läsa in behörighet och komplettera för de som är yrkesverksamma lärare, men som saknar behörighet i de ämnen de undervisar i?

Den skolpolitik som försäkrar sig om ett attraktivt läraryrke leder också till goda skolresultat. Varje barn och elev borde ha rätt till en behörig och legitimerad lärare och få den undervisning och det stöd hen behöver för att nå toppen av sin förmåga.

Nytt samhällskontrakt hellre än ordningskontrakt

Tyvärr verkar dagens skolutspel från våra två största partier mest handla om röstfiske och valtaktik. Jag skulle istället för populistiska utspel som ordningskontrakt vilja se ett helt nytt samhällskontrakt för att öka lärareffekten. Det vill säga ett kontrakt som bygger på tillit till lärarkåren och ger oss de förutsättningar som behövs för att öka såväl läraryrkets attraktivitet som kunskapsresultaten.

Vi lärare väntar – förhoppningsvis inte förgäves – på att de politiska partierna ska leverera hållbara och långsiktiga åtgärder på hur läraryrket kan göras mer attraktivt genom rimligare arbetsbelastning och mer attraktiva yrkes- och studievillkor. Jag kan garantera att varje elevs rätt till en utbildad och behörig lärare, betyder tusen gånger mer för kunskapsresultaten i skolan än vad en förstärkt lag om mobilförbud för med sig.

Skolans allt överskuggande utmaning är den akuta och växande bristen på behöriga lärare. Tydligen verkar detta vara lite för svårt och istället lockas politikerna att skrika högt om andra frågor.

Vi behöver inte fler pekpinnar

Utspel om mobilförbud i skolan är kanske för många människor ett budskap som är enkelt att ta till sig. För visst är det även många vuxna som brottas med svårigheterna att använda tekniken på rätt sätt.Det vet politikerna. Därför struntar de i att vi lärare och skolledare efterfrågar helt andra insatser för att förebygga studiero och säkra varje elevs rätt till utbildning av god kvalitet, och inte ett förbud till. Eller som skolborgarrådet i Stockholm, Olle Burell, sa när Jan Björklund nyligen gjorde exakt samma utspel ”Våra rektorer behöver inga fler pekpinnar”.

Moderater och Socialdemokrater säger sig båda vilja ge bättre förutsättningar för de barn som har sämst förutsättningar med sig hemifrån. Utmärkt. Men då handlar det inte i första hand om att stänga av bråkiga elever eller att införa ungdomsdomstolar. Då handlar det om att fördela resurser utifrån skolornas socioekonomiska situation och åtgärder som leder till en mer blandad elevsammansättning i skolorna.

Förväntar mig mer och bättre

Moderaterna borde ansluta sig till den satsning med socioekonomiskt riktade sex miljarder kronor som regeringen har lagt fram, istället för att lägga en massa tillkrånglade detaljförslag för skolor med sociala problem. Socialdemokraterna borde fundera på hur de kan förbättra och konkretisera Moderaternas otydliga förslag om en bättre elevhälsa.

Kanske är det orättvist att döma partierna utifrån dessa två utspel. Det kommer rimligen mera och kanske bättre förslag under de drygt fem månader som återstår till valdagen. Förslag som faktiskt tar fasta på skolans dominerande problem; bristen på behöriga lärare. Jag förväntar mig faktiskt det. Så snälla, skippa signalpolitiken och ta fram riktiga åtgärder som gör att vi lärare blir fler och som leder till bättre förutsättningar för oss att få ägna oss åt vårt kärnuppdrag - elevernas lärarande.

Det är upp till bevis för arbetsgivarna

Vad avtalsrörelsen borde handla om är att kommunerna säger till varandra: Ve den som inte hjälper till, för det kommer göra det så mycket dyrare för oss andra. Enklaste och effektivaste sättet att åstadkomma det är att komma överens med oss lärare, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Vad avtalsrörelsen borde handla om är att kommunerna säger till varandra: Ve den som inte hjälper till, för det kommer göra det så mycket dyrare för oss andra. Enklaste och effektivaste sättet att åstadkomma det är att komma överens med oss lärare, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Sanningens minut närmar sig för Sveriges kommuner. De närmaste åren avgörs om lärarbristen ska kunna tryckas tillbaka eller fortsätta växa.

Fram till år 2027 kommer antalet barn och elever i förskole-, grundskole- och gymnasieåldrar öka med nästan 350 000, en ökning på cirka 15 procent jämfört med 2017. Bara de närmaste åren kommer över 600 nya förskolor och 300 nya skolor behöva byggas i Sverige för att rymma alla.

Fram till år 2031 är det totala rekryteringsbehovet av lärare 187 000 heltidstjänster. Störst är behoven de närmaste fem åren då lärare och förskollärare behöver rekryteras till motsvarande 77 000 heltidstjänster.

Alarmerande siffror

Den här typen av alarmerande siffror och en facklig förbundsordförande som ropar ”vargen kommer” är precis vad man kan förvänta sig – kanske någon tänker. Men alla siffror som refereras ovan kommer från Sveriges kommuner och landsting (SKL), de kommunala arbetsgivarnas samarbetsorganisation. Nyligen presenterade SKL en rapport om rekryteringsbehoven av lärare. Slutsatsen är att fler måste utbildas, men att det inte räcker. Det krävs också bättre arbetssätt.

Arbetsbelastningen måste ner

Det är lätt att hålla med om, men verkar svårare för kommunerna att leva upp till i praktiken. Vi har i dag en situation där lärares och skolledares arbetstid tar slut långt innan arbetsuppgifterna tar slut. Det håller inte långsiktigt och syns i såväl sjukskrivningstal som att många väljer att lämna yrket. Arbetsbelastningen måste ner så att sjukskrivningarna går ner och kvaliteten går upp.

Något som inte får ske är att lärarbristen tas till intäkt för större barn- och elevgrupper, ökat undervisningsuttag eller för massundervisning via webbkameror. Sådana kortsiktiga lösningar förvärrar bara problemen. I stället krävs långsiktiga rekryteringsstrategier, ökade löner och smarta lösningar där annan personal avlastar från det som inte tillhör kärnuppdraget för lärare och ledare.

Positiva exempel som fler borde ta efter

Det finns positiva exempel som fler borde ta efter. Kommunerna i Dalarna och Högskolan Dalarna erbjuder en arbetsintegrerad lärarutbildning där studenterna anställs med lön. Malmö erbjuder tjänstledighet med lön för den som kompletterar sin utbildning till en lärarexamen. På Fristadsskolan i Eskilstuna anställs mentorer för att minska lärarnas arbetsbelastning.

Även regeringen har mer att leverera. De administrativa kraven på lärare och skolledare måste minska. Det skulle frigöra tid och visa professionen tillit. Vidare behövs ett förstärkt studiestöd till de yrkesaktiva som är beredda att växla över till läraryrket, liksom ökade möjligheter att läsa in behörighet för yrkesverksamma lärare.

Probleminsikt saknas inte

SKL visar genom sin rapport att arbetsgivarsidan inte saknar probleminsikt. Nu gäller det att leverera lösningarna. För det räcker inte med de goda exemplen. Alla kommuner måste med. Solidaritet mellan kommuner är att komma överens om att alla ska satsa, att alla hjälps åt. Vad avtalsrörelsen borde handla om är att kommunerna säger till varandra: Ve den som inte hjälper till, för det kommer göra det så mycket dyrare för oss andra. Enklaste och effektivaste sättet att åstadkomma det är att komma överens med oss lärare. Upp till bevis Sveriges kommuner!

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstran


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 4/18


En förskola satt under hård press

Tobias Baudin och Johanna Jaara Åstrand tar emot vittnesmålen från #pressatläge.

Tobias Baudin och Johanna Jaara Åstrand tar emot vittnesmålen från #pressatläge.

På många förskolor är arbetssituationen helt oacceptabel. Berättelserna som samlats under hashtagen #pressatläge sätter fler ord på de krav som Lärarförbundet driver. Det är skamligt att inte mer görs för att matcha förskollärarnas uppdrag med rätt förutsättningar.

Strax före årsskiftet startades hashtaggen #pressatläge. Rösterna om det pressade läget i förskolan har strömmat in sedan dess. Igår tog jag tillsammans med Kommunals Förbundsordförande Tobias Baudin emot de cirka 1500 vittnesmål, som också kommer att överlämnas till utbildningsminister Gustav Fridolin.

Har jag valt rätt yrke?

Så här lyder ett utdrag ur en av berättelserna:

Har jag valt rätt yrke? Stressen och känslan att inte räcka till får mig varje dag att känna en sorg för barnen. En sorg för mig som inte har orken längre. Orken att planera en fin verksamhet med pedagogiska aktiviteter (som ändå aldrig kan genomföras för att det alltid är brist på personal). Orken att umgås med mina vänner och familj.

Vittnesmål som beskriver att orken och tiden att tänka nytt, engagera sig, finnas där, finnas till, utveckla och utvecklas saknas och får många att tänka:

Har jag valt rätt yrke?

Svar:

Ja, jag har valt rätt yrke. Jag älskar mitt yrke! Jag älskar att vara förskollärare. Jag älskar att se hur barnen utvecklas, se barnen i skrattattacker med varandra, hur dom yr runt på golvet lekandes med varandra. Jag älskar att se glädjen i föräldrars ögon när de ser hur bra barnen har det på min avdelning. Jag älskar att varje dag höra skrik, bus, gråt, konflikter, se barnen kramas. Men när orken tar slut för att förutsättningarna brister - tar orken också slut att hålla tyst!

Det här är bara ett exempel av många liknande. Vittnesmålen säger så mycket om varför Lärarförbundet driver kraven om mindre barngrupper, ökad personaltäthet, fler behöriga förskollärare och vikten av att förskollärarnas kompetens används på rätt sätt.

Obalansen mellan uppdrag och resurser

För den självklara drivkraften för förskollärare är såklart mötet med barnen – att få bidra till och se dem utvecklas från första stapplande steg till balansgång, hopp och dans, från joller, ordlekar och ramsor till sagor, argumentation och livfulla berättelser, från plask och blöta kläder till vattenexperiment och isskulpturer.

Det är ju inte bristen på alla glädjeämnen som alla vittnesmål handlar om. Det är bristen på förutsättningar att få göra ett bra jobb som gör skillnad för varje barn. Det är obalansen mellan uppdrag och resurser, antal barn och antal förskollärare och barnskötare, obalans mellan ändamålsenliga lokaler och det pedagogiska uppdraget. Det är vittnesmål om brist på planeringstid, brist på kollegor, lokalytor, pengar, kreativa utemiljöer – vittnesmål om när orken tar slut.

I #pressatläge finns självupplevda berättelser samlade om vad som händer när politiken inte försäkrar sig om att rätt förutsättningar finns på plats och inte litar och lyssnar på sin lärarkår. Både politikerna och vi i professionen vet att åtskillig forskning visar att bland alla investeringar de kan göra i utbildning så är det dem som görs under förskoleåren som får bäst avkastning. Då duger det inte att slarva med förutsättningar, slösa på kompetensen eller spara på de minsta. Det är faktiskt skamligt.

Fel förutsättningar

När jag läser de vittnesmål som samlats under #pressatläge blir jag både bedrövad, upprörd och frustrerad – men jag blir också stärkt. Stärkt av det yrkesansvar och yrkesstolthet som vittnesmålen grundar sig i. Det är inte förskolläraryrket det är fel på – det är förutsättningarna.

Lärarförbundet är tydligt med vari bristerna består och vad som måste förändras. För det första måste barnens bästa få styra barngruppernas storlek. Ett första steg måste vara att minska gruppstorlekarna tills de motsvarar Skolverkets riktmärken. För det andra måste lärarbristen i förskolan tas på allvar. Förskollärare ligger i topp bland Sveriges bristyrken, men står fortfarande utanför många lärarsatsningar. För det tredje måste förskollärarnas kompetens tas tillvara bättre än idag. Trots bristen tvingas förskollärare prioritera administration, städning och vaktmästeri i stället för planering och utveckling. Ett enormt slöseri på både lärarkompetens och lärarglädje.

Sverige har på många sätt en fantastisk förskola, men den är under stark press. Alldeles för ofta sker personalens hängivna arbete på bekostnad av den egna hälsan. Alltför många har redan tvingats hamna i sjukskrivningar eller med sorg lämnat yrket. Många är beredd att komma tillbaka om rätt förutsättningar finns på plats. Till politiker och huvudmän vill jag säga: Lyssna! Detta är ett allvarligt rop på bättring hos er – våra förutsättningsgivare.

Fullt så dålig är inte din läroplan, Jan!

I den skolpolitiska debatten finns debattörer som målar upp en bild av skolan och lärarkåren som nästintill kunskapsföraktande och där faktakunskaper nedprioriteras. För de flesta lärare är det nog omöjligt att känna igen den här bilden av skolan.

Nyligen gjorde Liberalernas partiledare Jan Björklund ett utspel där han dömde ut grundskolans gällande läroplan. En läroplan som han själv införde när han var utbildningsminister. Tesen som Björklund nu driver är att det inte är tillräcklig betoning på faktakunskaper och katederundervisning.

Lärarkårens kunskapssyn

Likande teser drivs också till sin spets i boken Kunskapssynen och pedagogiken av Magnus Henreksson med flera. Bokens författare målar en synnerligen mörk bild av skolan som beskrivs som postmodern och relativistisk i sin syn på kunskap, att kunskap nedvärderas och relativiseras och att läraren intar en passiv och handledande roll. Ser jag till verkligheten i skolorna känner jag verkligen inte igen beskrivningen av min egen eller mina kollegors yrkesutövning.

Lärarna påstås ha devalverats till någon slags allmän stödresurs till elever som själva förväntas söka sin kunskap. Det är verkligen inte min bild. Självklart är det läraren och lärarens undervisning som sätts i första rummet av den kunniga och välutbildade lärarprofession som jag känner.

Dagens skola är ingen flumskola

Men det finns alltså de som försöker ge bilden av en flumskola som inte finns där. Lärarens roll att lära ut ställs i motsättning till elevernas roll att på egen hand lära in. Naturligtvis handlar det inte om antingen eller. Visst kan elever i vissa situationer få ökad kunskap på egen hand. Om de har förkunskaperna! Självklart är det vårt jobb som lärare att se till att de har det.

Jag tycker inte heller att den tolkning som Jan Björklund gör av gällande läroplan och kursplaner ger riktigt fog för att hävda att faktakunskaper inte skulle vara viktiga. Fullt så dålig är inte din läroplan, Jan!

För 15-20 år sedan fanns en pedagogisk diskussion där vissa gav uttryck för att läraren skulle vara coach eller handledare snarare än lärare. Men mitt bestämda intryck har alltid varit att detta synsätt aldrig blivit dominerande bland oss lärare. Idag handlar istället den kollegiala diskussionen inom lärarprofessionen mycket om ledarskap. Utgångspunkten är att undervisningen självklart ska ske med läraren som ledare.

Verkligheten bortom skolpolitikens ritbord

Åtskillig forskning visar att vägen från formulering till realisering av läroplaner inte alltid är så rak. Ofta skiljer skolpraktiken en hel del från det skolpolitiska ritbordet. Skolreformer i all ära, men vi lärare tvingas alltid utforma undervisningen utifrån verkligheten. En verklighet som styrs av våra förutsättningar i form av tid och resurser, av elevsammansättningen i klasserna och elevernas hemförhållanden.

Därmed inte sagt att gällande läroplan inte kan behöva ses över. Det finns skäl att bland annat se över hur styrande kunskapskraven och de så kallade kunskapsmatriserna ska vara och att uttalade kunskapskrav idag inte alltid står i rimlig proportion till antalet undervisningstimmar. Framför allt måste läroplansutvecklingen ledas av lärarprofessionen. Skolkommissionen föreslog att ”utvecklingen av kursplaner, ämnesplaner och kunskapskrav bör ske i en kontinuerlig process med stark förankring hos lärosäten och bland lärare och rektorer”. Ett bra förslag att ta fasta på för de politiska beslutsfattarna.

Något gott som trots allt följer av den debatt som Magnus Henreksson och Jan Björklund går i bräschen för är att lärarens stora betydelse sätts i fokus. Läraren är otroligt viktig för att eleverna ska nå höga kunskapsresultat. Vi behöver en stark lärarprofession för att skolan i Sverige ska fortsätta gå åt rätt håll.

Ja, jag skriver fortsätta åt rätt håll. För skolan är bättre än sitt rykte. Svensk skola står sig i grunden ganska bra och den negativa trend i internationella kunskapsmätningar som under ett antal år funnits har faktiskt vänt.

Kunskapsresultaten förbättras igen

Sverige har inte bara förbättrat sig i PISA-mätningen utan också i den internationella kunskapsmätningen TIMSS. I höstas visade sig svenska åttondeklassare vara i topp i mätningen ICCS som visar kunskaper i demokrati- och samhällsfrågor. Strax före jul presenterades undersökningen PIRLS som mäter elevers kunskaper i och attityder till läsning i årskurs 4. Bara 7 av 50 länder presterar bättre än Sverige i PIRLS.

Det betyder inte att svensk skola inte kan bli bättre. Om insikten finns om lärarens stora betydelse, så borde debatten kunna tas vidare och fokusera på frågan om hur vi ska få bort lärarbristen och se till att alla barn och elever får möta välutbildade behöriga lärare. Det kräver ett attraktivt läraryrke med bra löner och rimlig arbetsbelastning. Det kräver också ett stopp för den utveckling där lärarrollen successivt tyngts med allt fler uppgifter som inte har med undervisningen att göra.

Tänk om skoldebatten kunde få handla om de verkliga problemen, istället för om fantombilder.

Lärareffekten kan göra framtiden ljus

Effekten av lärarens arbete märks på individnivå varje dag i klassrummet och uttrycks i varje elevs kunskaper, arbetsglädje och utveckling, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Effekten av lärarens arbete märks på individnivå varje dag i klassrummet och uttrycks i varje elevs kunskaper, arbetsglädje och utveckling, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Med rätt förutsättningar, konkurrenskraftiga löner och tid för det som utvecklar undervisningen ökar effekten av lärararbetet. När skolan prioriteras läggs grunden för landets framtid.

För snart ett decennium sedan inleddes Lärarförbundets kampanj för världens viktigaste yrke ”Allt börjar med en bra lärare”. Kampanjen startade 2009 och har egentligen aldrig slutat. För det är verkligen så att det man investerar i sin lärarkår kommer mångfalt tillbaka.

Effekten av lärarens arbete märks på individnivå varje dag i klassrummet och uttrycks i varje elevs kunskaper, arbetsglädje och utveckling. På samhällsnivå märks effekten av lärarens arbete först långt senare — på arbetsmarknaden, i samhällsklimatet, i kulturlivet, för forskning och innovation.

Lärareffekten har många ansikten

Vi är så många som upplevt lärareffekten själva. Lärare som gjorde det omöjliga möjligt. Som inspirerat, utmanat och bekräftat. Som lyssnat och förklarat. Som satt gränser och hjälpt till att spränga gränser.

Lärareffekten har så många ansikten. Sveriges senaste nobelpristagare, Tomas Lindahl, är ett. När han mottog sitt nobelpris i kemi 2015 berättade han om sina fantastiska lärare på Bromma gymnasium – i synnerhet kemiläraren Karin Brandt som väckte hans intresse för kemi. ”Lärarkåren förtjänar vårt starka och entusiastiska stöd”, sa han i sitt tacktal.

Ett annat exempel är Augustprisvinnaren Johannes Anyuru som tackade sin gymnasielärare i filosofi Paul Johansson vid Katedralskolan i Växjö för att han blivit författare. Anyuru hyllade alla lärare som varje dag lyfter fram sina elever och ger dem självförtroende och förmåga att vara nyfikna och vilja lära.

På årets QX-gala tackade årets trans Viktoria Harrysson sin lärare och lyfte vikten av mer kunskap för ökad acceptans. Varje dag gör lärare skillnad.

Vår utbildning måste vara i toppklass

Det brukar råda bred enighet om att det är som framstående kunskapsnation Sverige ska möta framtiden. Det betyder att vår utbildning måste vara i toppklass för att klara konkurrensen från andra länder.

Ska vi få fler nobelpristagare som Tomas Lindahl, briljanta författare som Johannes Anyuru, förebilder som Viktoria Harrysson, skickliga civilingenjörer, fantastiska läkare och sjuksköterskor, ja, då krävs kunskap. Ska vi ha fungerande välfärds-, tjänste-, service- och industrisektor, med bra arbetsvillkor och löner, då krävs kunskap.

För att lyckas måste man börja med grunden. Förskolan och skolan måste vara bra och klara sitt uppdrag. Skolledare och lärare måste ha rätt förutsättningar att utöva yrket och ta sitt ansvar.

Vårt arbete lägger grunden för hela landets framtid

Med rätt förutsättningar, konkurrenskraftiga löner, tid för elever och kolleger och för det som utvecklar undervisningen, liksom möjlighet att ta del av och bidra till relevant forskning, ja då ökar effekten av lärararbetet och då framtidssäkrar vi Sverige.

Vi som verkar i skolan vet hur viktigt det är att stat och kommun prioriterar behoven i förskola och skola. När vi lärare talar om läraryrkets utveckling och villkor, då talar vi inte bara i egen sak. Vårt arbete lägger grunden för hela landets framtid. Så låt oss göra skolan till valets viktigaste fråga i höst. Lärareffekten avgör framtiden.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstran


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 3/18

Ska segregationen motverkas? Ska vi ha en likvärdig skola?

I samtal med Inger Ashing.

I samtal med Inger Ashing.

Segregationen måste minska för att samhället ska hålla ihop. Frågan är extremt viktig för skolan av två skäl: Först och främst är skolan ett verktyg för minskad segregation; men det är också viktigt för skolan i sig, då segregationen gör att villkoren för olika skolor blir helt ojämlika.

Sedan årsskiftet har Sverige en ny myndighet som ska arbeta för att motverka segregationen Delmos (Delegationen mot segregation). I veckan träffade jag den nyblivna direktören Inger Ashing för en pratstund om segregation och skolans villkor. Det blev ett spännande samtal om både skolans förutsättningar och dess möjlighet som segregationsminskare. Eller som Inger konstaterade ”Vill man minska segregationen är skolan viktig.”

Delmos uppdrag

Delmos beskriver sitt uppdrag så här: ”Delegationen mot segregation har till uppgift att samla krafterna, bygga kunskapen och stötta ekonomiskt så att insatserna mot segregation får bättre effekt. Det långsiktiga målet är att förbättra situationen i socioekonomiskt utsatta områden och motverka strukturella orsaker till segregation.”

Det här går hand i hand med vad vi i Lärarförbundet anser om skolans centrala roll som demokratiskapare och att det är värdefullt att elever med olika förutsättningar får mötas i den obligatoriska skolan. Både för att det är bra för samhället i stort, men också för att skolans demokratiuppdrag underlättas om elever med olika erfarenheter från olika miljöer möts.

Åtgärder mot skolsegregation

Frågor som vi diskuterade närmare var till exempel resursanvändning och skolpengens konstruktion. Inger var väldigt nyfiken på både Lärarförbundets kritik av skolpengen och hur vi istället skulle vilja se konstruktionen.

Vi resonerade om Skolkommissionens olika förslag, inte minst hur vi ser på hur elever ska fördelas på skolor när dessa är översökta. Sådant som jag framförde handlade om hur Lärarförbundet istället skulle vilja se urvalsreglerna för fristående skolor och hur närhetsprincipen för kommunala skolor bör förändras.

Dagens skolvalssystem har ett stort problem: Vi riskerar att skapa skolor, som både elever och lärare väljer bort. Dessa skolor får både för lite resurser (eftersom de har få elever) och samtidigt svårare att rekrytera behöriga lärare. Vi vet sedan länge att lärarbehörigheten och lärarerfarenheten är som lägst i de skolor som har de tuffaste socioekonomiska förutsättningarna.

Allas chans att utveckla sin potential

Segregationen är förödande eftersom den leder till att många unga människors möjligheter inte tas tillvara och att de aldrig får chansen att utveckla sin potential. För skolans del gör det att skillnaderna mellan utbildningsuppdraget på olika skolor blir gigantiskt. Det här gör att vi på Lärarförbundet ser segregationen som något som måste motverkas med större kraft än hittills.

Jag önskar därför Inger och hennes cirka femton personer starka gäng på Delmos all lycka med sitt uppdrag. Uppgiften är livsavgörande för så många barn och unga som växer upp i dagens samhälle.