Lärarförbundet
Bli medlem

Vårbudget i snålaste laget

Regeringens vårbudget är för klen. Den gör inte tillräckligt för att förbättra likvärdigheten i utbildningssystemet och förbättrar ytterst marginellt förutsättningarna för oss lärare att göra ett bra jobb.

Regeringen har nu lagt fram den ekonomiska vårpropositionen som drar upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt den så kallade vårändringsbudgeten som rör förändringar i statens budget redan för innevarande år. Skolan tillförs 350 miljoner kronor ytterligare i år för att hantera pandemin. Det är inte särskilt mycket pengar utspritt på landets 290 kommuner.

Kommunerna har hittills inte lyckats säkerställa en smittsäker arbetsmiljö, vi ser att ytterst få huvudmän använder resurserna strategiskt genom att hyra fler lokaler för att minska antalet elever i klassrummen. Regeringens blygsamma tillskott lär inte råda bot på detta.

Det långsiktiga perspektivet saknas

Självklart är varenda krona som satsas på skolan välinvesterad, men lärarkåren arbetar under en extrem arbetsbelastning. Det behövs betydligt kraftfullare resursförstärkningar än vad vårbudgeten erbjuder för att säkra lärarnas arbetssituation och elevernas rätt till utbildning.

Skola och utbildning har redan en hård svångrem i de flesta kommuner och beskeden från regeringen räcker därför inte på långa vägar för att kompensera behoven. För lärarna ger besparingarna konkreta avtryck genom personalneddragningar och allt större elevgrupper, vilket bekräftas av enkätundersökningar till Lärarförbundets medlemmar och förtroendevalda.

Utbildningssektorn skulle enligt Lärarförbundets beräkningar behöva en nivåhöjning på mellan 16 och 21 miljarder. Det handlar både om att möta de nya behov som uppstått under pandemin och om att stoppa de besparingar på skola och utbildning som sker i kommuner över hela Sverige.

Rätt att satsa på vuxenutbildning

Vårbudgeten innebär vidare att det statliga stödet till vuxenutbildningen utökas med 780 miljoner kronor, vilket förstås är positivt. Om dessa medel också behålls permanent, och inte enbart utgör en tillfällig satsning på dem som står längst från arbetsmarknaden, så skulle det innebära en viktig och välbehövlig nivåhöjning för att långsiktigt förbättra kvaliteten i vuxenutbildningen.

Förutom den expansion som är nödvändig, så krävs nämligen också åtgärder för att säkra kvaliteten. Här behöver regeringen återkomma och framför allt ta itu med det stora problemet inom komvux: Det entreprenadsystem som idag leder till olikvärdighet och kvalitetsbrister.

För att få fler lärare till vuxenutbildningen så krävs framförallt bättre arbetsvillkor och en verksamhet med fokus på kvalitet, inte kortsiktig vinst hos utbildningsföretagen. Vuxenutbildning är helt avgörande för samhällets förmåga till omställning. Därför behövs ett större statligt ansvarstagande, och entreprenadsystemet ersättas med ett mer långsiktigt hållbart system.

Höj ambitionen i höstens budgetproposition

När vi lärare framhåller vikten av att investera i utbildning, så talar vi faktiskt inte bara i egen sak. Det handlar om hela Sveriges framtid och välstånd. Sveriges lärare förväntar sig att regeringen höjer sina sina ambitioner för att säkra finansieringen av skola och utbildning när budgetpropositionen läggs fram i höst.

Nytt skolavtal – viktigt steg framåt

Våra förhandlingar med Sveriges kommuner och regioner och Sobona är nu färdiga. Parterna har tecknat ett nytt huvudavtal som binder våra kommunala arbetsgivare till konkreta åtgärder för en bättre arbetsmiljö och en tydligare lönestruktur.

Det satt hårt inne, men nu har vi ett avtal som ökar lärarnas inflytande och tvingar arbetsgivaren till åtgärder för minskad arbetsbelastning och en bättre lönestruktur. Om det lokala arbetet kör ihop sig så har vi som centrala parter förbundit oss till att hjälpa till. Ingen kommun ska lämnas i sticket.

Det är tydligt att lärarnas frustration över sin arbetssituation, vårt upprop och det lokala opinionsarbetet har spelat roll. Men avtalet kommer inte lösa alla problem med lärarnas arbetssituation. Vi kommer fortsätta ligga på för ett statligt huvudansvar för finansiering, likvärdighet och lärarförsörjning.

HÖK-21 mer tvingande för arbetsgivarna

Vi har inte sålt bort något i detta avtal, men ett avtal kommer inte till såvida man inte är beredd att förstå varandras behov. Och varken vi eller SKR har således fått igenom allt vi önskar. Så nej, avtalet kommer inte att leda till att våra arbetsplatser som genom ett trollslag kommer att förvandlas till den bästa av världar.

Men, det är ett viktigt steg framåt och vi har kommit längre den här gången jämfört med förhandlingarna för tre år sedan. HÖK-21 har mer tvingande skrivningar än det förra avtalet (HÖK-18) om att det är arbetsgivarens ansvar att säkerställa att lärare har den tid och förutsättningar som krävs för sitt uppdrag.

Likvärdigheten fordrar statligt huvudansvar

Vi vet att det är olika förutsättningar som möter Lärarförbundets medlemmar beroende på i vilken kommun de arbetar. Men den bristande likvärdigheten i svensk skola kan inte lösas genom kollektivavtal.

Staten måste ta huvudansvaret för likvärdigheten, finansieringen och lärarförsörjningen. Det kommer kommunerna aldrig att klara på egen hand och här har vi ett viktigt politiskt påverkansarbete framför oss.

HÖK-21 ska hålla vad den lovar

Jag vill verkligen rikta ett stort tack till alla Lärarförbundets medlemmar för engagemanget och mobiliseringen under avtalsrörelsen. Er insats har spelat roll och hjälpt till att flytta motparten i vår riktning. Tack för allt arbete och stöd.

Nu vidtar ett lokalt fackligt arbete där Lärarförbundets förhandlare och ombud tillsammans med oss centralt kommer göra allt vi kan för att våra medlemmars arbetssituation ska bli bättre och värdesättas högre. Vi ska bevaka HÖKen som hökar och säkra att det som överenskommits också fullföljs av alla kommuner. Även den uppgiften gör vi tillsammans.

Varför dominerar kvinnor världens viktigaste yrke?

Idag uppmärksammar vi världen över kvinnors rättighetskamp och bristen på jämställdhet i våra samhällen, också vårt eget. Jag kan inte låta bli att reflektera över hur läraryrkets status minskat i takt med att det är en allt större andel kvinnor som är lärare.

Läraryrket är starkt kvinnodominerat. Ungefär 8 av 10 medlemmar i Lärarförbundet är kvinnor. Så det är en dramatisk skillnad jämfört med år 1859 då kvinnor för första gången gavs rätten att inneha vissa lärartjänster – låt vara att läroverken alltjämt förblev stängda för kvinnliga lärare i ytterligare nära sex årtionden.

Hög och stigande andel kvinnor

Sedan några år tillbaka är kvinnorna i majoritet även bland lärarna på gymnasiet. Andelen kvinnor har sakta men säkert stigit under flera decennier, 52 procent av gymnasielärarna var kvinnor läsåret 2019/20. I grundskolan är 75 procent av lärarna kvinnor. Även här sker en fortgående successiv ökning. Bara en fjärdedel av grundskolans lärare är alltså män idag, vilket kan jämföras med en tredjedel för 35 år sedan.

Bland lärare i fritidshem dominerar kvinnor på samma sätt som i grundskolan, med ungefär en fjärdedel män. Sett över tid har dock männen ökat något. Inom förskolan är den skeva jämställdheten närmast förkrossande och i stort sett konstant sett över tid. Över 96 procent av förskollärarna är kvinnor.

Lärares löner ökar…

Hur ser det då ut med lönerna i det kvinnodominerade läraryrket? Jo, lärares löner har stigit de senaste åren, men ligger fortfarande efter andra akademikerlöner enligt färsk statistik som Lärarförbundet tagit fram via SCB. Gymnasielärarnas och grundskollärarnas löner ligger exempelvis 11 respektive 15 procent lägre än akademikersnittet. Finns det ett samband mellan det faktum att läraryrket ligger under akademikersnittet och att det domineras av kvinnor? En försiktig gissning är att det har sin betydelse.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män inom samma lärarkategori är dock försumbara. Så något har i alla fall hänt med jämställdheten på de 103 år som förflutit sedan kvinnor gavs rätt att även bli adjunkt eller lektor i de statliga läroverken. De kvinnliga adjunkterna fick då, enligt 1918 års riksdagsbeslut, bara ungefär tre fjärdedelar av männens lön och det som var begynnelselön för en manlig lektor var maximal slutlön för en kvinnlig. Den typen av direkt politiskt sanktionerad diskriminering är ju ovanlig idag, men fortfarande är kvinnodominerade yrken nästan alltid lika med sämre utdelning i form av lön och status jämfört med mansdominerade med motsvarande utbildningskrav.

…men lärarlönerna under akademikersnittet

Även om lärarna fortfarande tjänar mindre än andra akademiker, har skillnaden krympt under senare år. Bland annat har grundskollärares löner har ökat med 22 procent de senaste fem åren och gymnasielärares löner med 19 procent.

Här finns alltså en positiv trend där ett kvinnodominerat yrke faktiskt går mot strömmen. Andra yrken där kvinnor steg för steg har ökat sin andel brukar inte sällan uppvisa en sjunkande löneutveckling över tid. Och det var exakt det vi under flera decennier upplevde för läraryrket i Sverige, men som lärarfacken under 2010-talet lyckades sätta stopp för. De senare årens positiva lönetrend ska vi förstås hålla i, men vi har också flera andra kamper att ta för att återge läraryrket välförtjänt status.

Sämre arbetsmiljö i kvinnoyrken?

För samtidigt som andelen kvinnor i yrket fortsatt att öka har bristerna i lärares arbetsmiljö ökat. Är det en tillfällighet? Och samtidigt som fler kvinnor och färre män undervisar i klassrummen, så har läraryrkets gradvis blivit mer detaljstyrt med mindre professionell frihet. Ett rent sammanträffande eller finns här ett samband? Jag tror inte att det är en slump.

Ja, om detta kan man fundera en 8-marsdag 2021 efter ett år då kvinnorna världen över verkligen stått i främsta ledet under pandemin, inte minst lärarna. Tänk om vi alla, särskilt politiker och arbetsgivare, skulle ägna detta en tanke även övriga dagar, räta ut frågetecknen och bli många som hjälps åt för att i ett slag stärka både jämställdheten och läraryrket. Jag vågar lova att det ligger i fler än kvinnornas intresse att statusen för läraryrket höjs.

Lärarbristen är en villkorsbrist

Regeringens satsning på fler utbildade lärare har misslyckats visar en granskning från Riksrevisionen. Så går det när man missar grundorsaken: Läraryrkets bristande villkor.

I veckan kom Riksrevisionen med en granskningsrapport av regeringens fleråriga satsning på att bygga ut högskoleutbildningar inom bristyrken, bland annat lärarutbildningar. Satsningen har inte gett önskat resultat, konstaterar riksrevisorerna. Förklaringen? Det har aldrig varit bristen på platser som varit problemet. Det har hela tiden varit bristen på sökanden till utbildningarna.

Är någon förvånad? Nej, självfallet inte. Lärarbristen är INTE en brist på utbildningsplatser. Lärarbristen är en villkorsbrist.

Arbetsbelastningen sänker läraryrket

Vi talar om ett yrke där arbetsbelastningen, år för år, bara har ökat. Kraven och detaljstyrningen av lärarna har exploderat samtidigt som stödet och kringresurserna har sparats in. Över 37 000 utbildade och behöriga lärare har valt att inte längre arbeta som lärare och på lärarutbildningarna gapar de utbyggda platserna tomma. Det är inte tillräckligt attraktivt att bli – eller ens förbli – lärare.

Till det kommer att andra akademikeryrken lockar med en större livsinkomst och en löneutveckling som bättre premierar erfarenhet och yrkesutveckling än vad de nuvarande lärararbetsgivarna lyckats med. Riksrevisionen rekommenderar regeringen att förbereda sina utbildningssatsningar betydligt bättre. Jo, det kan man ju utan svårighet hålla med om.

Staten måste ta huvudansvaret

Man måste börja i rätt ände. Steg 1 är att skapa en vilja hos fler att välja läraryrket. Det måste staten börja ta ansvaret för, det händer uppenbarligen inte tillräckligt från de kommunala och privata lärararbetsgivarna. SKR tycker kanske att jag har fel. I så fall har de goda möjligheter att bevisa det i pågående avtalsförhandlingar.

Lärarförbundet gör sitt yttersta för att pressa arbetsgivarna i avtalsrörelserna, men det är en i längden omöjlig uppgift om den andra parten aldrig tycker sig ha råd med de medel som faktiskt fordras. Allt talar för att staten måste kliva fram och ta huvudansvaret för skola och utbildning och investera i läraryrkets attraktionskraft – annars kommer kompetensförsörjningen att haverera. I grundskolan är idag bara sju av tio lärare behöriga. I gymnasieskolan åtta av tio. Och bristen på behöriga lärare tenderar fortsätta växa, enligt analyserna från Skolverket.

Vägen från obehörig till behörig

Några som vill utbilda sig till behöriga lärare är en betydande andel av de obehöriga som idag visstidsanställs på lärartjänsterna. En hel del har redan delar av en lärarutbildning med sig i bagaget och många skulle vilja bli behöriga om det var praktiskt genomförbart. Det här visade en studie som Lärarförbundet gjorde för ett par år sedan.

Här borde staten och lärararbetsgivarna underlätta så att fler av de obehöriga som redan jobbar med utbildning kan bli behöriga lärare. Det handlar om att skapa vettiga, ibland skräddarsydda, kompletterande utbildningar och fungerande modeller för validering och tillgodoräknanden samt att erbjuda viss lön eller förhöjt studiestöd under studietiden. För den som relativt snabbt vill öka andelen behöriga lärare vore det här lågt hängande frukt.

Billigare med obehöriga?

Frågan är om viljan finns? Det finns dessvärre oroväckande exempel på att skolans huvudmän i ökad utsträckning medvetet väljer att anställa obehöriga istället för behöriga lärare. Ja, ni läste rätt. Trots att behöriga sökanden har funnits! Orsak: det är billigare med obehörig personal än behöriga lärare.

Obehöriga fastanställs heller inte, så arbetsgivarna kan anställa för den tid som terminerna pågår och slippa betala för hela året. Snart tio år efter legitimationsreformen borde det vara dags för politikerna att se över vilka smitvägar för att inte anställa behöriga lärare som ska få finnas. Skolinspektionen har ett uppdrag att granska hur kravet på behöriga lärare efterlevs, men hittills har huvudmän med många obehöriga inte haft mycket att frukta från inspektionens sida. De tecken som nu tyder på att huvudmännen tänjer på gränserna borde verkligen få fart på Skolinspektionen.

Tyvärr riskerar kommunernas besparingar och nedskärningar på skola och utbildning ge exakt den här typen av effekter. Lärarförbundet har i en färsk rapport visat att det i flertalet svenska kommuner skett besparingar på skolan under de senaste åren. Bara mellan åren 2018 och 2019 minskade grundskolans resurser med 700 miljoner kronor. Då blir sämre, men billiga alternativ, intressanta för huvudmännen.

Sverige som kunskapsnation får passa sig

Blir det utbrett att anställa obehörig personal på lärartjänster trots att det faktiskt finns behöriga sökanden, så kommer självklart än färre att utbilda sig till lärare. Utbildningskvalitet och kunskapsresultat bli ofrånkomligen lidande. Kunskapsnationen Sverige får passa sig. Den återhämtning som Sverige uppvisat i de senaste årens internationella kunskapsmätningar sedan Pisa-raset 2013 kan snabbt gå förlorad.

Utan fullt av behöriga lärare i klassrummen är Sverige ingen kunskapsnation. Ändå är passiviteten från landets politiker slående. Det är redan sent, men inte för sent, att börja göra rätt saker för att öka andelen behöriga lärare. Vem ser inte fram mot att få läsa en rapport från Riksrevisionen som berömmer regeringens framgångsrika satsning för att göra läraryrket eftersökt och lockande? Låt oss få uppleva den dagen.

Lärarutbildning rivs inte av på en kafferast

Regeringen lägger fram förslag på förändringar inom lärarutbildningen. Förslagen är tänkta att leda till fler lärare i skolan och öka kvaliteten i lärarutbildningen. Tillåt mig sätta ett stort frågetecken i kanten bakom den prognosen.

I fredags smög regeringen och samarbetspartierna ut sin förslagspromemoria om förändringar av lärarutbildningen. Huvudpunkten i förslaget är en försöksverksamhet med förkortad KPU (Kompletterande Pedagogisk Utbildning) för dem som redan har en akademisk examen. Nuvarande KPU om 90 högskolepoäng förslås ersättas av två kortare. För grundlärare föreslås en utbildning om 75 högskolepoäng och för ämneslärare 60 högskolepoäng. Grundlärarna ska läsa med förhöjd studietakt, men inte ämneslärarna.

Liten effekt på lärarbristen

Jag delar såklart regeringen och samarbetspartiernas problembild om att det behövs fler lärare och en förstärkt lärarutbildning, men förslaget missar helt målet. Det behövs verkligen en utökad och bredare KPU som möjliggör för fler med akademisk examen att karriärväxla till läraryrket men det är häpnadsväckande att regeringen lägger fram förslag som innebär att utbildningen till lärare förkortas. Det ökar inte kvaliteten. I själva verket riskerar det här förslaget leda till att nyutexaminerade lärare inte har tillräckliga kunskaper och därför blir kortvariga i yrket. Det kan bli riktigt kostsamt sett ur ett samhällsperspektiv och har liten eller ingen effekt på lärarbristen.

Långsiktigt kan en god lärarförsörjning bara tryggas genom att läraryrket blir attraktivt och ges konkurrenskraftiga löner och en rimlig arbetsbelastning. Det är naturligtvis ett arbete med många aktörer inblandade – men regering och riksdag är en av de viktigaste och där händer för närvarande alldeles för lite i det här avseendet.

Stoffträngsel redan idag

Läraryrket är ett bristyrke och det behövs stora satsningar för att få fler att välja läraryrket. Men att skära ner på utbildningens längd och innehåll för att få ut fler snabbare är att göra blivande lärare en riktig otjänst. Vi vet att nyexaminerade lärare som inte har fått en tillräckligt bra grund att stå på och en bra introduktion lättare lämnar yrket.

Stoffträngseln på lärarutbildningen är enorm idag och att lägga fram förslag som kortar den kompletterande pedagogiska utbildningen är bara av det skälet fel väg att gå. Lärarutbildning är en utbildning för ett långt yrkesliv och måste ge de blivande lärarna de förkunskaper som krävs för läraruppdraget. Det förslag som nu läggs fram innebär att man kan bli behörig lärare i ett ämne som man inte ens har läst på högskolan! Minst sagt snurrigt och verkligen inte en åtgärd som bidrar till ökad kvalitet, om ni frågar mig. Därtill ska utbildningen läsas med förhöjd studietakt. Hur är den logiska tanken här – ju fortare desto bättre kvalitet? Nej, det här är inte förslag som tar utbildningskvalitet på allvar.

Bra med övningsskolor

Mer effektiva förslag för att öka lärarbehörigheten vore att rikta en bred palett behörighetsgivande insatser till de obehöriga som redan är anställda i skolorna. En stor andel av de lärare som är obehöriga idag har en nästan fullgången lärarutbildningen med sig i ryggsäcken. Att istället storsatsa på den gruppen skulle kunna öka på lärarbehörigheten snabbt och till låg kostnad, vilket Lärarförbundet pekat på tidigare. Trots det lyser satsningar på de som har nära till att nå en lärarexamen med sin frånvaro. Det borde vara fokus för våra politiker istället för åtgärder som riskerar att skada snarare än att hjälpa.

Finns det inget positivt i förslaget? Jo, det gör det. Övningsskolor permanentas och alla lärosäten åläggs att ha övningsskolor där studenterna ska göra så stor del som möjligt av sin verksamhetsförlagda utbildning. Lärosätena ska samverka både med varandra och med skolhuvudmän samt inkludera yrkesskickliga lärare i utbildningen och sträva efter att anställa forskarutbildade.

Lärarutbildningen behöver mer resurser

Och det är ju självfallet bra att regeringen och samarbetspartierna uttalar att lärarutbildningen behöver fler lärarledda timmar. Men det krävs konkreta satsningar och resurstillskott för att få fler lärarutbildare och kunna nå ökad lärarledd tid. Nu väntar vi på att de satsningarna ser dagens ljus. Inte förgäves, hoppas jag.

Nyårskrönika 2020 – pandemiåret

Pandemi, Corona, Covid-19. Orden som för alltid kommer att vara förknippade med året 2020. Nu lägger vi detta märkliga och förfärliga år till handlingarna. Vi vet att smittan kommer att följa oss en bra bit in på det nya året, men vi hoppas och tror på ett ljusare 2021.

Efter en liten tid kan det ofta var svårt att minnas vilket år som var vilket. Eller om det hände något särskilt minnesvärt ett visst år. Åren göms i minnets dimma. Hände det 2015 eller var det 2017? Vad hände egentligen 2012? Men det år som gått kommer inte att vara inhöljt i dimma. Det kommer att bli ihågkommet som ett år som skiljer ut sig: Coronaåret. Många har blivit sjuka och människor har dött i förtid. Det är ett mörkt 2020 som vi lämnar bakom oss.

För lärare och rektorer har det blivit ett år präglat av hårt arbete och svåra arbetsförutsättningar. Som fackförbund har vi behövt ge kravet på en säker arbetsmiljö en delvis ny innebörd till följd av smittrisken och vikten av kontinuerliga riskbedömningar har ökat enormt. Arbetsgivare och myndigheter kunde ha gjort mer för att glesa ut, säkra rutiner och skaffa kompletterande lokaler. Länge stod också Lärarförbundets krav om familjekarantän ohörsammat, men till slut fattade Folkhälsomyndigheten det enda rimliga beslutet: Barn och elever med smitta i hemmet ska hålla sig i karantän hemma.

Arbetsbelastningen – gränsen nådd och passerad

Arbetsbelastningen har varit tung i hela utbildningssystemet– från en redan hög nivå i normalläget. På sätt och vis är flera av de problem som följt i spåren av pandemin desamma som skola och utbildning ständigt brottas med. Men nu i kubik – arbetsbelastningen, de omfattande och detaljstyrande kraven på hur och när elevernas lärande ska dokumenteras och tekniska hjälpmedel med bristande funktionalitet.

Inte minst gäller det tidstjuvarna som stjäl fokus från kärnuppdraget, det vill säga situationerna då lärare tvingas rycka in som städare, rastvakter, extra hjälp i skolmatsalen, vaktmästare eller it-tekniker. Politiker och arbetsgivare måste inse att förväntningarna på vad skola och utbildning kan klara måste vara avsevärt lägre under de förhållanden som en pandemi för med sig. Jag ser inte att den polletten riktigt ramlat ner ännu.

Fjärrundervisning får inte bli det nya normala

När undervisning till följd av smittläget har behövt övergå till distans- och fjärrundervisning har många problem visat sig. Ändå har under året en debatt startat, där vissa företrädare för huvudmännen försöker utmåla övergången som en stor framgång som bör sätta spår även efter pandemin. En strävan efter lägre kostnader uttalas inte, men kan anas i bakgrunden.

Den debatten lär återkomma under det här året och då är det viktigt att lärarnas samlade erfarenheter kommer fram i debatten. Webbkameror kan inte ersätta mötet mellan lärare och elev. Läraryrket är så mycket mer än att sända föreläsningar via skärm.

Debatterna om LAS och en likvärdig skola

Det fanns förstås andra händelser än pandemin som gjorde avtryck. Debatten och förhandlingarna om anställningsskyddet resulterade till sist i en uppgörelse mellan stora delar av arbetsmarknadens parter och kommer att förändra arbetslivets spelregler en del. Det finns uppsidor med det som överenskommits, men det finns också uppenbara försämringar för oss anställda.

Under senvåren presenterades även en av de viktigaste utbildningspolitiska utredningarna på länge, den så kallade Åstrandutredningen. Utredningen föreslår att staten ska ta ett större ansvar för skolans finansiering, att skolpengen reformeras så att friskolorna inte överkompenseras och att kötid slopas som urvalskriterium i skolvalet. Det är utmärkt. Det är dags för politikerna att ta likvärdighetsproblemen på allvar och reglera skolmarknaden. Ett utökat statligt ansvar för finansieringen vore också ett viktigt första steg i riktning mot att få staten att ta ett tydligt huvudansvar för skola och utbildning.

Extra kongress och vägen framåt

Under tidig höst kom dialogen med Lärarnas Riksförbund (LR) till ett vägskäl genom besluten på förbundens extra kongresser. Lärarförbundet öppnade för att tillsammans med LR bilda en ny facklig lärarorganisation som skulle samla hela lärarkåren, men LR ansåg sig inte redo ännu. Lärarförbundet fortsätter därför förändringsresan på egen hand.

En resa som syftar till att samla hela lärarkåren. Jag är alldeles övertygad om kraften som ligger i att få vara varandras förutsättningar, styrkan det skulle innebära med en tydlig, stark lärarröst som kan driva såväl generella frågor som de yrkesspecifika för olika lärarkategorier. Det finns inget som försvarar en splittrad lärarkår, men det är mycket som försvårar. För att inte tala om vilket resursslöseri det är och hur det försvagar lärarkårens inflytande. Sveriges lärare förtjänar en ny organisation där vi alla får göra varandra starkare, tryggare och bättre tillsammans. Kompassriktningen för nästa år är klar: Vi ska bli fler och därigenom starkare. För ju fler lärare som talar med gemensam röst, desto större genomslag får vi för vårt lärarfackliga arbete och vårt politiska inflytande.

Ljusare 2021

Nu lägger vi detta påfrestande, tuffa och svåra år bakom oss och även om pandemin långt ifrån är över så hoppas vi att de hårdare restriktionerna, tillsammans med vaccinet, får bukt med smittspridningen. Låt 2021 bli året då vi inte bara kan känna stolthet över det viktiga yrke vi valt utan också över de förutsättningar som ges, det politikeransvar som tas och de beslut som fattas för ett mer hållbart och attraktivt läraryrke och en mer likvärdig förskola och skola.

Välkommen 2021!

Omstart för en hållbar förskola

Sverige har länge gått i spetsen för en förskola med ett brett deltagande och ett rikt pedagogiskt innehåll. Men arbetssituationen för förskolans personal har blivit så pressad att kvaliteten hotas. Det krävs ett samlat grepp för att trygga den förskola som tidigare varit en svensk paradgren.

Aldrig tidigare har läget varit så pressat för förskolans personal som de senaste åren. Stora barngrupper, arbetslag där personalstyrkan inte är fulltalig och där tiden för planering, reflektion och utveckling är extremt begränsad – så ser vardagen ut för många förskollärare. På toppen av allt detta kom den extrema situation som pandemin fört med sig.

Idag deltog jag på ett webbinarium med riksdagens utbildningsutskott och även Erik Nilsson, statssekreterare i Utbildningsdepartementet, om den allvarliga situationen. Lärarförbundet och Kommunal har tillsammans med tunga representanter för forskarsamhället under en längre tid drivit på för att förmå politiker i regering och riksdag att ta ett helhetsgrepp kring förskolan – ett grepp som inte genomförts sedan Barnstugeutredningen i början på 1970-talet. Jag hoppas och tror att många av politikerna förstod att det behöver tas nationella initiativ och att regeringen sätts under fortsatt press att agera mer kraftfullt.

Ökade skillnader

Det som behövs är en slags omstart och en genomgripande utredning med syfte att göra arbetsvillkoren i förskolan hållbara och som kan öka likvärdigheten mellan förskolorna. Flera studier visar att skillnaden mellan förskolor av hög kvalitet respektive låg kvalitet ökar.

Den negativa trenden fortgår trots att alla vet att förskolan spelar en väldigt viktig roll för att ge alla barn en mer jämlik start i livet. Skillnaderna illustreras till exempel av att andelen anställda med barnskötarexamen varierar från 6 till 49 procent mellan kommunerna och anställda med förskollärarexamen mellan 13 till 75 procent.

Otillräcklig planeringstid

Det är överhuvudtaget ett jätteproblem att en allt större andel av förskolans personal saknar yrkesutbildning. Förutsättningarna att ha professionella samtal om läroplanen och bedriva en kvalitativ undervisning försämras ofrånkomligen ju fler som saknar utbildning för att arbeta med barn. Statistiken visar att så många som en tredjedel av personalen saknar utbildning för att arbeta med barn.

Förskollärare har genom den läroplanen som nu gäller fått ett utökat undervisningsansvar, men har ofta minimal tid för att hinna med dokumentation, planering, reflektion och utveckling. En enkätundersökning som Lärarförbundet gjort visar att nästan hälften av förskollärarna bara har upp till två timmar i veckan för att planera undervisningen enskilt och tillsammans med kollegor. Det är anmärkningsvärt lite.

Höga sjuktal

Lärarförbundets senaste undersökning visar att 5 av 10 förskollärare inte hinner med stora delar av sitt uppdrag under ordinarie arbetstid. Effekten av det syns i sjukskrivningstalen. Förskolan ligger för närvarande näst högst i sjukskrivningstal på arbetsmarknaden, direkt efter vård- och omsorgsyrken. En förskola som orsakar att personalen blir sjuk reser också frågor kring barnens miljö och barns välbefinnande.

Ett ytterligare problem är att rektorer i kommunala förskolor ofta har ett personalansvar med fler än 30 medarbetare. Forskningen visar på att det finns ett starkt samband mellan stora personalgrupper och långtidssjukskrivningar. Det är också ett faktum att förskolans rektorer i dubbelt så hög utsträckning riskerar att bli utbrända jämfört med genomsnittet för andra yrkesgrupper.

Matcha ökade ambitioner med rätt förutsättningar

Regeringen har höjt ambitionerna genom att inkludera förskolan som en del av skolväsendet, infört legitimationskrav och en reviderad läroplan (Lpfö18) med ett tydligare fokus på barns kunskapsutveckling. Det är bra, men samtidigt saknas en konsekvensutredning kring vilka möjligheter svensk förskola har att genomföra en likvärdig utbildning när det samtidigt råder lärarbrist och med kommuner som skär ner på resurserna till förskolan.

Förskolans personal gör just nu under pågående pandemi en helt enorm insats för att ge omsorg, undervisa och främja barns lärande under en extrem kris. Förskolan ställer upp för att hålla igång Sverige, men Sverige behöver också ställa upp för förskolan. Det behövs en omstart i form av rimliga arbetsvillkor, större likvärdighet och en finansiering som står i proportion till ambitionerna.

Lex Trump: Vädra ut den faktalösa politiken

Donald Trump förlorade. Han gick att stoppa. Det är ett glädjebesked för alla oss som värdesätter demokrati och mänskliga rättigheter och som underkänner lögnen som politiskt vapen.

För lite drygt fyra år sedan, den 9 november, vaknade en chockerad värld efter att en demokrati som USA hade röstat fram Donald Trump till världens mäktigaste ledare. Ja, det var en chockvåg. Trots en aldrig sinande ström av förvridna tweets och makabra uttalanden, verbala personangrepp på journalister, vidriga förolämpningar av politiska motståndare och ett politiskt budskap som gärna spelade på såväl rasism som sexism, ja trots allt detta, så stod Trump som vinnare.

Trump ingen slump

Jag skrev här i bloggen då han valdes att Donald Trump inte blev president av en slump. Han är sprungen ur en mylla, ett samhällsklimat som såtts under lång tid.

Vi har sedan i fyra år sett hur Trump gått i bräschen för den nya faktalösa politiken. En politik där verkliga förhållanden trollas bort och ersätts av en ganska simpel, men effektiv propaganda. Nu kantas Trumps sorti av samma massfabricerade lögner som präglat hela hans presidentskap. Hans mest hängivna anhängare tror på orden om valfusk, men det verkar som väl är stanna vid de mest blint troende.

Fakta nödvändigt i en demokrati

Tidigare var vi vana vid att politiker i demokratier hållit det för självklart att förhålla sig till verklighetsbilder som prövas mot fakta. Vi var före Trump vana vid åtminstone ett uns av grundläggande värdighet och respekt för motståndaren. Men med Trump togs smutskastningen och den faktalösa politiken som maktmedel till en helt ny nivå.

Nu har han förlorat. Det är välgörande för demokratin, inte bara i USA. Hela världen kan dra en suck av lättnad. För fakta är nödvändigt i en demokrati. När den grunden luckras upp öppnas oundvikligen dörren på glänt för antidemokratiska politiker. Håller vi inte hårt på åtskillnaden mellan sanning och påhitt riskerar demokratin att rivas sönder av skrupellösa politiker. Vi kan kalla det Lex Trump.

Trumps förlust visar att det finns motmedel även mot lögnen som vapen. Det går att bota den samhällsjuka som sås genom den faktalösa politiken. Det går att förbättra myllan och så på nytt. En stark och fri lärarprofession är ett sådant motmedel.

Biden och Harris ger hopp

Nu är en ny president på väg in i Vita huset. Det hatbudskap som under fyra år har såtts kan ersättas av ett helt annat budskap. Ett budskap om hopp, kärlek, respekt, ödmjukhet och framtidstro. USA får sin första kvinnliga vicepresident och en ny president som till tonerna av Higher Love till läraramerika konstaterar att:

”Education should be put more in the hands of educators. You should have more input on what you teach, how you teach it, when you teach it…”

”…educators will have not one, but two friends in the White House. My wife, Dr. Jill Biden, is a long-time educator and NEA member.”

”…this is going to be a teacher-oriented Department of Education, and it’s not going to come from the top down. It will come from the teachers up.”

”You are the most important profession in the United States. You are the ones that give these kids wings. You give them confidence. You let them believe in themselves. You equip them.”

Det är exakt det vi lärare jobbar med. Vi går till jobbet och förser våra barn och elever med kunskaper som lägger grunden till ett kritiskt förhållningssätt. Vi lär dem att gå till källorna. Vi lär dem om hur man är en bra kompis. Om att flickor och pojkar är lika mycket värda. Om religionsfrihet. Om respekt för varandra och solidaritet mellan människor. Om att alla människor ska kunna känna sig trygga och behandlas rättvist – oavsett kön, etnicitet, religion, funktionshinder eller sexuell läggning. Vi lär dem om mänskliga rättigheter. Vi lär dem om demokrati.

Outtröttligt gör lärare allt detta världen över. Ibland trots politiskt motstånd, förtryck, hotbilder och stora svårigheter. Nu kan vi lärare glädjas åt en sak: Presidenten i världens mäktigaste nation är på vår sida igen.

Skyddsombuden extra viktiga under pandemin

Skyddsombuden är vårt yttersta skydd mot arbetsplatser med en osund arbetsmiljö. Något som blir extra tydlig under rådande pandemi. I dag när vi firar Skyddsombudens dag har vi all anledning att visa lite extra uppskattning åt våra skyddsombud.

Buller, ohälsosamma lokaler, ohälsosamt arbete, för mycket övertid, för många arbetsuppgifter. Allt detta kan våra skyddsombud agera mot och göra skillnad för. Det är vi arbetstagare själva som väljer våra skyddsombud och det fackförbundet som är bundet av kollektivavtal utser sedan det skyddsombud som arbetstagarna på arbetsplatsen valt.

Skyddsombudens arbete är alltid viktigt. Men pandemin lägger ytterligare en dimension i hur viktigt det är att hålla uppe trycket på arbetsgivarna för att de ska garantera trygga, säkra och hälsosamma arbetsplatser. För trots coronapandemin så gäller arbetsmiljölagen, arbetstidslagen och kollektivavtalet.

Riskbedömning ska ske löpande

Vi ser nu hur smittspridningen åter ökar och frågan på mångas läppar är om vi kommer att kunna hålla smittspridningen nere. En viktig pusselbit är att vi som facklig organisation – tillsammans med skyddsombuden – kan vara en nagel i ögat på arbetsgivarna för att hela tiden göra ordentliga och återkommande riskbedömningar. Situationen kan förändras snabbt så riskbedömningarna måste göras löpande.

Missar din arbetsgivare viktiga smittskyddsåtgärder under pandemin? Tveka inte att ta upp saken med ditt skyddsombud. Arbetsgivaren ska inte få smita ifrån det yttersta ansvaret för arbetsmiljön och dessutom är det ett uttalat krav i arbetsmiljölagen att det organiserade arbetsmiljöarbetet ska bedrivas tillsammans med oss arbetstagare eller de som representanter oss, det vill säga våra skyddsombud.

Om ingenting händer kan skyddsombudet kräva åtgärder. Vilka prioriteringar av arbetsuppgifter behöver göras? Kan vi hålla avstånd? Finns det personer i riskgrupp? Vilka åtgärder måste göras för att skydda den personen från smitta? Exemplen på aktuella frågor för skyddsombuden är många.

Håll kontakt med ditt skyddsombud

Går det så långt att skyddsombuden inte får gehör så är det alltid bra att också ringa Lärarförbundet Kontakt för att diskutera med en facklig vägledare. Du vet väl vem som är ditt skyddsombud? Om inte, så kan du vända dig till din lokala avdelning i Lärarförbundet så hjälper vi dig.

Det är förstås viktigt att skyddsombud ges goda möjligheter att sköta sitt uppdrag. Tillräckligt med tid och utbildning är två viktiga förutsättningar. Tyvärr vet vi att en del arbetsgivare är mindre bra på att ge skyddsombuden dessa förutsättningar. Lärarförbundet arbetar ständigt för att skapa medvetenhet om skyddsombuden och den stora resurs de är i arbetsmiljöarbetet. Vi som fackförbund hjälper gärna till så att tid och utbildning ges och att arbetsgivaren lever upp till sin skyldighet att stå för de kostnader som krävs.

Idag hyllar vi våra skyddsombud

Ohälsosamma arbetsplatser, för få pauser eller för många arbetsuppgifter – allt detta kan skyddsombudet uppmärksamma och agera mot så att det åtgärdas. På så sätt är skyddsombuden några av arbetslivets viktigaste personer. Alla ni som tar er an detta viktiga uppdrag förtjänar verkligen att hyllas idag. Vi behöver fler duktiga skyddsombud som har förutsättningar att kunna och våga agera för en trygg och hälsosam arbetsmiljö. Det mår alla bra av!

Lagstadga musik- och kulturskolan!

Musik ska byggas utav glädje sjöng Lill Lindfors. Men för att bygga en stark och livskraftig musik- och kulturskola räcker det inte med bara glädje. Det krävs en lagstadgad skyldighet som reglerar kommunernas ansvar att bedriva verksamheten också.

Sveriges musik- och kulturskola är fantastisk! Den är en viktig del av utbildningsväsendet och kompletterar och fördjupar de estetiska ämnena i grund- och gymnasieskolan samt erbjuder en konstnärlig grundutbildning inom flera olika konstnärliga områden. Musik- och kulturskolans utbildning är också länken vidare mot högre utbildning inom olika konstformer.

Under snart 80 år har många generationer dansat, spelat teater, musicerat, målat, eller på annat sätt utforskat de konstnärliga områdena. Musik- och kulturskolan har utgjort ett viktigt fundament i Sveriges kulturliv – framför allt har den skapat en enastående folklig bredd som också utgjort rekryteringsbasen för svenska musiker och konstnärer, vilket i sin tur starkt bidragit till att Sverige kommit att bli en internationellt sett sällsynt framgångsrik musiknation.

Uppskattad verksamhet att känna stolthet över

Det är heller ingen tvekan om att musik- och kulturskolan är uppskattad av både de barn som deltar i verksamheten och av deras föräldrar. Vi vet också att de lärare som arbetar inom musik- och kulturskolan över lag trivs bra på jobbet och med rätta är stolta över sitt arbete.

Till detta kan läggas att den kompensatoriska kraften i musik- och kulturskolan är stark. Den kan öppna nya världar för ungdomar alldeles oavsett deras hemförhållanden och ursprung. På det sättet fyller musik- och kulturskolan en väsentlig del i skolans demokratiska uppdrag och bidrar positivt till likvärdighet och integration.

Besparingar och neddragningar i många kommuner...

Staten har på senare år börjat bidra mer till finansieringen. Det är förstås utmärkt, men lejonparten av finansieringen vilar på kommunerna. Och i takt med att kommunernas ekonomi blir allt kärvare riskerar många unga att förlora sin möjlighet att delta i kulturskolans verksamhet. Rapporterna duggar tätt om nedskärningar och besparingar, vikarie- och anställningsstopp, uppsägningar, stängda verksamheter och minskat kursutbud.

I Kulturskolerådets senaste enkät svarade fyra av tio kommuner att de ser framför sig en minskad resurstilldelning. Kulturskolerådets rapport pekar dessutom ut att det finns hot om nedläggning av musik- och kulturskolan i 14 kommuner.

...slår hårt mot musik- och kulturskolan

Effekten av neddragningarna slår ofrånkomligen hårt mot verksamheten och mot ungas möjlighet att ta del av musik- och kulturskolans undervisning. De senaste årens positiva utveckling för att nå fler och bredare riskerar att stanna av. För musik- och kulturskolans lärare finns i besparingarnas spår också risken för en ökad arbetsbelastning och försämringar av en redan diskutabel arbetsmiljö. Lärarnas löneutveckling riskerar förstås också att än en gång få stå tillbaka.

Det här leder i sin tur till att den framtida kompetensförsörjningen äventyras så att färre kommer att vilja bli lärare i de musik- och kulturskolor som kommer att finnas kvar.

Ingen kommun ska få smita från ansvaret

Så vad är lösningen? En viktig pusselbit är att ge musik- och kulturskolan ett nationellt styrande regelverk. Det borde med andra ord bli en skyldighet för varje kommun att erbjuda musik- och kulturskola. Som det ser ut idag har visserligen musik- och kulturskolan nationella mål, men utan reglering av verksamheten är målen verkningslösa. Det äventyrar utveckling, status och legitimitet och kan till och med medföra att kommuner inte bedriver någon musik- och kulturskoleverksamhet alls. Lärarförbundet skulle välkomna en nationell reglering där musik- och kulturskolans särart värnas. Ingen kommun borde tillåtas smita ifrån ansvaret att göra musik- och kulturutövande möjligt för sina ungdomar.

I somras presenterade Jämlikhetskommissionen sitt slutbetänkande och ett av förslagen är att musik- och kulturskolan ska ses som en del av det allmänna utbildningsystemet på grund av dess stora betydelse för att utjämna klyftor mellan ungdomar. En nationell reglering kan med fördel bygga vidare på Jämlikhetskommissionens förslag.

Riksdagsmotion om lagstadgat ansvar

Staten borde även ta ett helhetsgrepp för att säkra kompetensförsörjningen och för det första bli betydligt bättre på att dimensionera ämneslärarutbildningar med inriktning mot estetiska ämnen utifrån de regionala behov som finns. För det andra borde lärare i kulturskolan inkluderas i de satsningar som gjorts i andra delar av skolväsendet på höjda löner och fler karriärvägar. Kommunerna som arbetsgivare borde för sin del förbättra möjligheterna till heltidstjänst och smartare schemaläggning. Det skulle också bidra till ett mer attraktivt yrke.

I riskdagen finns sedan ett par veckor tillbaka en välskriven motion från två ledamöter om att få till stånd en lagreglering av musik- och kulturskolan. Motionen förtjänar verkligen att tas på allvar. För visst ska vi väl garantera musik- och kulturskola i alla kommuner och försäkra oss om att alla ungdomar har verkliga möjligheter till den glädje som Lill Lindfors sjöng om?

Frågor & Svar