Lärarförbundet
Bli medlem

Staten måste ta huvudansvaret för skola och utbildning

Den statliga utredning som har till uppgift att se över statens ansvar för skola och utbildning måste fullföljas. Trots att januariavtalet fallit, så behöver utredningen slutföras och följas av åtgärder för att stärka statens ansvar för skola och utbildning.

För snart ett år sedan tydliggjorde Lärarförbundet sin position om var det huvudsakliga ansvaret för skola och utbildning behöver ligga – det vill säga hos staten istället för hos kommunerna.

Lärarförbundet hade tidigare inte drivit kravet på att återföra huvudansvaret för skolan till staten. Men möjligheterna att framöver kunna finansiera skolväsendet är sannolikt omöjligt utan omfattande statlig medverkan. Skolans finansiering är det som främst talar för ett ökat statligt ansvarstagande, men det finns även andra faktorer.

Splittrat skolsystem

OECD har pekat på att ansvaret för skolsystemet i Sverige är mycket splittrat. En bild som bekräftades av Skolkommissionen för fyra år sedan. Skolans huvudmän saknar många gånger kapacitet för att genomföra uppdraget i de nationella styrdokumenten. Sveriges 290 kommuner och många hundra friskoleföretag har såväl olika förutsättningar som olika ambitioner. Likvärdigheten i det svenska skolsystemet haltar betänkligt.

Utvecklingen har länge gått stick i stäv med uttalade politiska mål, men inget tycks riktigt hjälpa. Det mest bestickande är hur extremt olika elevers möjligheter är att få möta utbildade och behöriga lärare – från nära nog samtliga lärare på skolor i områden med stark socioekonomisk status, till mindre än varannan lärare vid skolor i socialt mer utsatta områden samt i många glesbygdskommuner.

Byråkratiska kontrollmekanismer präglar dagens modell

Staten har under den senaste tioårsperioden sett det som nödvändigt att genomföra en mängd reformer på skolområdet, som nya läroplaner, fler riktade statsbidrag, en ny lärarutbildning, lärarlegitimation, karriärtjänster och lärarlönelyft. Ingenting tycks riktigt hjälpa.

Istället vilar en ömsesidig misstro över relationen mellan stat och kommun. Kommunerna är mest måna om att till varje pris värna sitt självstyre och staten att förse sina reformer med byråkratiska kontrollmekanismer som i slutändan drabbar lärarkåren genom diverse krav på återrapportering och fler obligatoriska moment i undervisningen. Den professionella frihet som tidigare var en naturlig del av läraryrket är idag kraftigt beskuren.

Fullfölj utredningen om statligt huvudmannaskap

Januariavtalet mellan regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna öppnade för att ompröva frågan om skolans huvudmannaskap. Så sent som i december tillsattes den statliga utredning som ska ta fram ett underlag.

Jag hoppas att det faktum att Januariavtalet fallit, inte tillåts hindra den nödvändiga genomlysning av ansvarsförhållandena som behöver ske och med inriktningen att förflytta huvudansvaret till staten. Fler politiska partier än Liberalerna borde inse vikten av att så sker.

Ett statligt huvudansvar kommer naturligtvis inte lösa alla problem, men det är sannolikt en förutsättning för att stärka likvärdigheten, klara kontinuerliga investeringar i hela utbildningssystemet samt en fortsatt förbättring av läraryrkets villkor, status och attraktionskraft.

Staten behöver träda in med stabila finansiella förutsättningar och som garanten för ett mer professionsstyrt skolväsende där alla elever ges rätt till likvärdig utbildning. Fortsätter vi med dagens ansvarsfördelning riskerar Sveriges ställning som kunskapsnation på sikt att urholkas.

Varning för digitala snedsprång

När pandemin drabbade vårt samhälle, så fick många skolor snabbt ställa om till olika grad av digital undervisning. Lärarförbundet gjorde en serie undersökningar under pandemin som visade hur lärare och skolledare själva upplevde att det fungerade.

Undersökningarna sammanställdes i rapporten Digitalisera inte bort lärarprofessionen. Rapporten visar att det finns uppenbara problem, men också farhågor för att de digitala arbetssätt som under pandemin varit nödlösningar också ska bli bestående på lång sikt. Många lärare ger uttryck för att de ser en risk för att tekniskt möjliga digitala arbetssätt tränger ut pedagogiskt bättre arbetssätt.

Ska digitala arbetssätt tränga ut pedagogiskt bättre arbetssätt?

En majoritet av lärarna uppger att mer fjärr- och distansundervisning försvårar skolans möjlighet att nå sina mål. Ännu fler tror att det kommer att bli svårare att nå skolans sociala mål. Nästan nio av tio lärare i grund- och gymnasieskolan anser att detta blir svårare. Nära fyra av fem lärare tror att läraryrket skulle bli mindre givande med en ökad del fjärr- och distansundervisning och många uppger att de skulle sluta som lärare i fall det blir så framöver.

Sju av tio skolledare uppger att uppdraget som pedagogisk ledare försvåras med en större del fjärr- och distansundervisning. Utmaningarna att ansvara för lärarnas arbetsmiljö och svårigheterna att skapa kollegialt lärande är tänkbara delförklaringar.

Rapporten bekräftar även vad många befarat, att elevernas socioekonomiska bakgrund har stor betydelse. Nästan två tredjedelar av de elever som lärarna bedömer komma från socioekonomiskt svaga hem anser lärarna har dåliga eller mycket dåliga förutsättningar i hemmiljön för att delta i digital undervisning.

Låt lärare bestämma över arbetssätten

Lärarkårens erfarenheter av pandemiåret visar att digitala arbetssätt måste bygga på fungerande tekniska lösningar och på lärarnas involvering – en slutsats som det finns starkt forskningsstöd för. Lärare måste ges utrymme att styra över de pedagogiska redskapen – även när de är digitala – samt få avgöra när man ska använda digitala lösningar, och när man inte ska göra det.

Under senare år har kommunala besparingar på skola och utbildning accelererat. Det är inte svårt att mot den bakgrunden befara att fortsatta nedskärningar, som bygger på att via digitalisering göra elevgrupperna större och lärarna färre, medför betydande risker för utbildningens kvalitet. Det framtidsscenariot vore katastrofalt.

Lärandet ska stå i centrum – inte teknikfixering och ekonomism

Det talas ibland om digitala språng under pandemin. Men Lärarförbundets rapport visar att skola och utbildning i själva verket löper risk för digitala snedsprång som devalverar läraryrket och försämrar skolans kvalitet. Vad som istället behöver ske är att ta om hand de tekniska möjligheterna så att de leder till verklig samhällsnytta – inte att låta tekniken i sig stå i centrum eller låta införandet drivas av en kortsiktig ekonomism.

Tre L som behöver vägleda utbildningspolitiken

Sveriges nygamla regering, såväl som den nygamla oppositionen, borde alla se till att göra en nystart som på allvar prioriterar skola och utbildning.

Tre problemområden bör stå i fokus: lärarbristen, likvärdigheten och långsiktigheten i politiken. De här tre L:en har jag under några år ständigt återkommit till. De utgör en ganska bra minnesregel för inom vilka områden som saker behöver hända.

Likvärdigheten

När PISA-undersökningarna startade år 2000 var Sverige ett av länderna med bäst likvärdighet i skolan. Oavsett faktorer som familjebakgrund eller boendeort, så fick eleverna en likvärdig utbildning. Men sedan dess har Sverige tappat vad gäller likvärdighet.

Det är en alarmerande utveckling. Staten borde därför ta ett samlat grepp om skolan och dess finansiering så att resurserna går dit där behoven är som störst. Och det krävs mer lärarresurser. Andelen behöriga lärare i grundskolan är fortfarande bara lite drygt 70 procent och i gymnasieskolan dryga 80.

Den rådande lärarbristen och bristen på likvärdighet hänger så klart i ihop. Lärarbehörigheten är så gott som alltid som lägst i de skolor som har störst problem. I skolor där elevernas föräldrar har hög utbildning och höga inkomster är andelen behöriga lärare ofta hög. Men i skolor där elevernas föräldrar har lägre utbildning och mindre pengar är de behöriga lärarna generellt sett få.

Andelen behöriga lärare i Stockholms innerstad ligger oftast omkring 85 till 90 procent, men i förorter bara någon mil därifrån finns många skolor där bara hälften av lärarna är behöriga. Skolor i glesbygd klarar sig sämre än skolor i stora städer. Därför är exempelvis andelen behöriga lärare i Umeås grundskolor drygt 80 procent, men störtdyker med både 20 och 30 procentenheter i kommuner i det norrländska inlandet.

Lärarbristen

Att råda bot på lärarbristen är alltså en viktig nyckel till såväl ökad likvärdighet som till bättre kunskapsresultat. Eleverna behöver få möta lärare med den utbildning och de förutsättningar som krävs för att kunna ansvara för en undervisning av hög kvalitet.

När det handlar om lärarbristen handlar det förstås om att se till att vi får kön till lärarutbildningen att ringla lång. Och om att ge behörighetsgivande utbildning till många av de obehöriga som redan jobbar som lärare. Liksom att kön ut ur läraryrket bromsas upp! För tyvärr har nära 40 000 utbildade lärare valt att lämna yrket i förtid.

Orsakerna vet vi: Låga löner i förhållande till alternativa yrkesval och en tung arbetsbelastning på grund av större barn- och elevgrupper, otillräckliga kringresurser och ökat antal arbetsuppgifter. Det finns också tecken på att huvudmän i vissa fall inte efterfrågar behöriga lärare, utan aktivt väljer obehöriga.

Långsiktigheten

Vi som verkar i skolan vet att bara det som är stabilt och långsiktigt kommer att fungera. Långsiktigheten gäller inte minst skolans och förskolans ekonomiska resurser. Kommunsektorn brottas med väldigt stora ekonomiska utmaningar under överskådlig tid framåt. Jag menar att staten behöver kliva fram och ta ett större ansvar för skola och utbildning – inte minst för finansieringen. Kommunerna kommer inte på egen hand kunna skapa den ekonomiska långsiktighet som behövs för goda kunskapsresultat och ett attraktivt läraryrke.

Ett annat viktigt perspektiv på långsiktigheten är utvecklingsperspektivet. Världen förändras och skolan är inget undantag. När samhället digitaliseras kan så klart inte skolan bortse från det. Men pandemin och övergången till fjärr- och distansundervisning har blixtbelyst riskerna som en ogenomtänkt digitalisering kan medföra.

Lärarförbundet presenterade för ett par månader sedan en rapport som visar att skola och utbildning löper en stor risk för digitala snedsprång. Många lärare varnar för att tekniskt möjliga digitala arbetssätt riskerar att tränga ut pedagogiskt bättre arbetssätt.

Lärarförbundet anser att digitala arbetssätt måste bygga på lärarnas involvering – en slutsats med starkt forskningsstöd. Pandemin föranledde akutlösningar utan ett långsiktigt utvecklingsperspektiv. Men lärare behöver få styra över de pedagogiska redskapen även när de är digitala, och få avgöra om och när digitala lösningar ska användas. Skolans digitalisering vinner på långsiktighet – inte den snabbhet som ofta är lika med kortsiktighet.

Minnesregel för politiken

Så, politiker, kom ihåg de tre L:en: Lärarbristen, Likvärdigheten och Långsiktigheten. Den här trion bär med sig mycket av vad som bör vara kärnan i en framgångsrik utbildningspolitik.

Nya steg behöver tas för ett mer attraktivt läraryrke

Lärarlönelyftet har gett många lärare högre lön och bidragit till en generell nivåhöjning för lärarkåren i relation till andra jämförbara grupper på arbetsmarknaden. Det visar Statskontorets utvärdering av reformen.

I början av juni kom Statskontoret med sin slutliga utvärdering av det så kallade lärarlönelyftet. Lärarlönelyftet infördes 2016 med syftet att särskilt kvalificerade lärare och förskollärare skulle få högre lön utöver den ordinarie lönerevisionen. Målet för reformen var att göra läraryrket mer attraktivt, pressa tillbaka lärarbristen och därmed långsiktigt stärka utbildningens kvalitet.

Ökade löneskillnader som inte upplevs som rättvisa

Lärarförbundet har länge ­jobbat för att bryta trenden med eftersläpande ­löner. Vår opinionsbildning lyckades få regeringen att 2016 satsa 3 miljarder kronor på en unik reform. Regeringen bestämde reglerna och skolhuvudmännen ansvarade sedan för den lokala tillämpningen.

Statskontorets utvärdering visar nu att närmare 66 000 lärare har fått högre lön genom lärarlönelyftet. Tre av fyra lärare av dessa har fått lyftet som en permanent höjning av lönen.

Redan för några år sedan lämnade Riksrevisionen sin utvärdering av lärarlönelyftet. Riksrevisionen pekade, precis som Statskontoret, på att reformen visserligen bidragit till generellt högre lärarlöner, men också till att de ökade löneskillnader som reformen fört med sig inte upplevs som rättvisa av lärarkåren i stort.

Lärarlönelyftet landade inte bra överallt

Lärarförbundet lyckades påverka satsningen med viktiga förbättringar av reformen under beredningsprocessen, bland annat så att fler lärarkategorier omfattas än vad politikerna ursprungligen tänkt samt att pengarna ska premiera vanligt lärararbete. Det var viktiga justeringar, men regeringen hade behövt lyssna på fler av våra förslag till utformning.

För tyvärr står det tämligen klart att lärarlönelyftet, trots goda intentioner inte landade bra överallt. Lärarförbundet befarade tidigt att inte alla huvudmän skulle klara att ta sitt ansvar fullt ut – tyvärr fick vi rätt. Reformen har helt klart lyckats bättre i de kommuner som tagit sitt arbetsgivaransvar på allvar och gjort egna lokala lärarlönelyft som komplement.

Syftet var att kommunerna skulle skjuta till egna medel

Statskontoret hävdar i sin utvärdering att det inte var regeringens direkta syfte att förmå kommunerna att skjuta till egna medel vid sidan av reformen för att på så sätt bidra till en ytterligare nivåhöjning av lärarlönerna. Detta är dock ett ganska tveksamt påstående. Det ansvariga statsrådet för reformen, dåvarande högskoleministern Helene Hellmark Knutsson, liksom den dåvarande utbildningsministern Gustav Fridolin, utryckte tvärtom att detta var ett av reformens uttalade syften. Det framgår bland annat här:

Problemet är snararare att inte fler kommuner gjorde lokala lönelyft så att den sammantagna effekten blev en ännu större generell nivåhöjning.

Brister i reformens genomförande

På det stora hela har alltså lärarlönelyftet bidragit till att höja lärarlönerna. Samtidigt bekräftar utvärderingarna från både Riksrevisionen och Statskontoret att regeringen och arbetsgivarna hade behövt ta ett noggrannare ansvar för genomförandet.

För det första borde alla kommuner varit tvingade att skjuta till egna medel. För det andra borde än fler lärargrupper omfattas av lärarlönelyftet. Och för det tredje är det viktigt att lyften är permanenta överallt och inte tillfälliga lönetillägg.

Det är oroande att Statskontoret nu rekommenderar regeringen att baka in det särskilda statsbidraget till lärarlönelyftet in i det generella statsbidraget. Inte minst för att Statskontoret själva medger att det sannolikt innebär att den fjärdedel av lärararbetsgivarna som inte gjort lyften permanenta kommer att dra in lönetilläggen i det läget. Statsbidraget behöver alltså ligga kvar destinerat tillsvidare – annars hotar ett betydande bakslag för reformen.

Nya lyft för ett attraktivt läraryrke

Lärarlönerna är en av lärarbristens orsaker. Därför var lärarlönelyftet ett viktigt steg framåt. Varken Lärarförbundet - eller politikerna bakom reformen – inbillade sig att utmaningen var så enkel att det räckte med att ge hälften av de behöriga lärarna några tusenlappar mer i månadslön för att blivande lärare skulle strömma till. Det skulle behöva tas fler steg, för det är en bra bit kvar till såväl konkurrenskraftiga löner som till attraktiva och lockande arbetsvillkor för Sveriges lärare och skolledare.

Lönen är bara en komponent. Minst lika viktigt är att komma åt orsakerna till den höga arbetsbelastningen, resursbristen och bristen på kompetensutveckling som ger tillfälle till påfyllning av fördjupning och reflektion. Inte bara lönen behöver lyftas, den arbetsbörda som steg för steg lags på lärarna under New-Public-Management-eran behöver lyftas bort från lärarkårens axlar. Det vore ett efterlängtat lyft.

Nya viktiga steg för att stärka det lärarfackliga arbetet

Lärarförbundet bör bli medlem i Saco, förändra sin inre organisation för att bättre ta tillvara olika lärargruppers särart samt tillsammans med Lärarnas Riksförbund och Skolledarförbundet pröva att gemensamt skapa en helt ny lärarfacklig organisering av lärarprofessionen.

Sveriges lärare och Sveriges skolledare behöver en ny facklig organisering som leder till större inflytande, ökad facklig styrka och stärkt medlemsnytta. Detta har varit utgångspunkten för de diskussioner som förts mellan Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Sveriges Skolledarförbund under våren och som nu mynnat ut i en gemensam avsiktsförklaring om att försöka skapa en ny organisering.

Avsiktsförklaring om ny organisering

Den nya organiseringen ska bygga på att medlemmarna har en akademisk utbildning och är behöriga för sitt uppdrag. Alla nuvarande medlemmar ska så klart kunna ingå i en eventuell ny organisering. Den nya organiseringen ska ingå i Saco, vilket innebär att Lärarförbundet – bland annat av det skälet – kan komma att lämna TCO och istället söka inträde i Saco.

Hur organisationen ska gestaltas mer i detalj återstår naturligtvis att komma överens om, men det får en fortsatt process utvisa. De tre förbunden förbinder sig genom avsiktsförklaringen just till att ha en gemensam process. Det vill säga att tillsammans försöka se om det är möjligt att samla Sveriges lärare och skolledare så att vi vinner i styrka och får genomslag för en mer hållbar arbetssituation, en bra löneutveckling och ett större professionellt inflytande.

Senast i oktober ska extra kongresser och motsvarande genomföras i de tre organisationerna. Om det därefter fortfarande finns förutsättningar för att fortsätta processen, så ska förslag på en ny gemensam organisering läggas till parallella kongresser/förbundsmöten i maj 2022 med syfte att etablera en gemensam organisering från och med 1 januari 2023.

Historisk möjlighet

För mig har ett samfällt agerande med Lärarnas Riksförbund och Skolledarförbundet ett enormt stort värde. Jag tänker på den starkare påverkanskraft vi skulle kunna få i såväl avtalsförhandlingar som för att förflytta både politik och allmänhetens syn på skola och utbildning i rätt riktning.

Vi är nog många som ser hur förödande det är med en splittrad lärarkår, hur det försvårar, försvagar och fördyrar för våra medlemmar och deras villkor. Om den gemensamma processen med de andra förbunden skulle gå i mål och vi förmår samla kraften i hela lärarkåren så vore det historiskt.

Extra kongress i höst

Avsiktsförklaringen kommer i ett första steg att diskuteras på Lärarförbundets extra kongress i höst. Kongressen kommer genomföras vid två tillfällen med start den 2-3 september och därefter återupptas i oktober. Till kongressen finns dessutom två viktiga förslag för att fortsätta utveckla Lärarförbundet.

Det första förslaget handlar om stadgerevideringar för att olika lärargruppers särart ska få större utrymme. Förslaget är ett led i den utvecklingsresa som förbundet sedan flera år genomgår och går i korthet ut på att inrätta föreningar för olika lärargrupper inom organisationen.

Medlemskap i Saco

Det andra förslaget handlar om att fatta beslut om vilken centralorganisation som Lärarförbundet ska tillhöra. För knappt ett år sedan beslutade Lärarförbundets kongress att förbundsstyrelsen skulle utreda frågan om centralorganisation. Nu är utredningen klar och förbundsstyrelsen lägger ett förslag till kongressen om att ansöka om medlemskap i Saco.

Frågan om att byta centralorganisation från TCO till Saco har diskuterats inom organisationen under vintern och våren och det finns goda argument som talar för ett byte till Saco. Utredningen visar visserligen att båda centralorganisationerna är starka försvarare av den svenska modellen och värnandet av arbetstagarnas inflytande och välmående på arbetsmarknaden.

Akademisk tillhörighet

Men utredningen pekar också på att den akademiska tillhörigheten i lärarkåren har ökat under de senaste decennierna. Grundutbildningen till yrket är akademisk och sker i hög utsträckning på avancerad nivå. Skolans vetenskapliga förankring har förstärkts genom den nya skollag som gäller sedan 2011. Legitimationsreformen och behörighetsregleringen innebär vidare att kravet på rätt utbildning för yrket har skärpts kraftigt och att rätt utbildning är ett krav för tillsvidareanställning. Genom det kommande professionsprogrammet förstärks den vetenskapliga förankringen i yrket ytterligare.

Lärarförbundet är idag Sveriges största akademikerorganisation och på det sättet vore det väldigt naturligt med ett medlemskap i Saco. Men kongressen äger detta beslut och ett eventuellt byte av centralorganisation kommer inte ske på grund av missnöje med TCO, utan på grund av de möjligheter som ett Saco-medlemskap erbjuder.

Starkare organisering av en stolt lärarprofession

Jag är stolt över hur vårt förbund har utvecklats och förändrats på flera områden de senaste åren. Nu är det dags att ta ytterligare steg i den utvecklingsresan. Facklig rörelse handlar alltid om medlemsengagemang – det är det vi ska samla och det är det som ska bygga oss starkare, tryggare och bättre.

Vi lärare och skolledare står inför stora utmaningar, precis som många andra akademikeryrken. Vi ser hur avståndet mellan krav och resurser ökar samtidigt som vi inte får den löneutveckling vi förtjänar utifrån utbildning och kompetens. Det är ohållbart och därför behöver vi kraftsamla för att tillsammans få till stånd en förändring. Vi har startat förändringsresan och vi ska ta oss till vårt mål – visionen om en stolt profession samlad i en stark facklig organisation.

Ge skola och utbildning en nystart efter pandemin

Sveriges lärare och rektorer hoppas att tiden efter pandemin ska bli en nystart för skola och utbildning med ett starkare och bättre utbildningssystem än tiden före. Frågan är om politikerna förmår åstadkomma det?

Idag arrangerade Lärarförbundet en förmiddag med samtal och kunskapsfördjupning med riksdagsledamöterna i Utbildningsutskottet som gäster. Det här är en tradition som Lärarförbundet upprätthållit under många år. På grund av smittrisken fick dagens möte förstås ske digitalt.

Mötet med riksdagspolitikerna hade fokus på en rad viktiga frågor där Lärarförbundets duktiga utredare kunde ge en fördjupning i viktiga frågor som skolans finansiering, lärares dokumentation, digitalisering och flera andra angelägna ämnen.

Lärarrollen under pandemin

Men jag inledde med ett annat perspektiv. Jag berättade att jag har gjort många digitala skolbesök den senaste tiden för att träffa medlemmar. I samtalen med lärarna märks att den allra mest överskuggande frågan är pandemin och hur den har påverkat. Lärarna är en av de yrkesgrupper som fått slita väldigt hårt.

I dessa samtal är jag stolt över allt det lärarkåren åstadkommit under pandemin och hur vi som profession stått upp för skolsystemet och därmed för samhället. Men Sveriges lärare har utsatts för stora risker att smittas på sin arbetsplats och har samtidigt tvingats dra det tunga lasset att täcka upp för sjuka kollegor, anpassa undervisningen till olika grader av distans- och fjärrlösningar samt jagas av samvetsstressen av att inte räcka till

Lärarna besvikna på sina politiker

Tyvärr är lärarna och skolledarna ganska besvikna på att de nationella politikerna inte gjort mer för att hjälpa och avlasta lärarkåren under pandemin. Det finns också en besvikelse på politikerna lokalt, som kunde har gjort betydligt mer för att minska arbetsbelastningen och smittsäkra lärarnas arbetsmiljö.

Jag ville att riksdagsledamöterna i Utbildningsutskottet skulle förstå lärarperspektivet så som de flesta lärare nu upplever det. Lärare och skolledare har gjort en enorm insats för att hålla skolor, förskolor och fritidshem öppna trots pandemin. Men Sveriges lärare tycker att inte att de har fått så mycket hjälp – faktiskt inte ens särskilt mycket tack.

Många års besparingar tar ut sin rätt

Så ser stämningen ut. Och det är i ett utbildningsväsende som redan före pandemin hade väldigt hårt belastade lärare. Efter pandemin behöver det hända saker som förbättrar skola och utbildning och som utgår från lärarperspektivet. Det behövs en nystart.

Före pandemin har flera år passerat med neddragningar och besparingar i många kommuner – inte i alla, bilden är inte enhetlig – men i väldigt många. Effekterna av det här märks hos lärarna nu.

Lärarna ser också att resultatet av deras arbete skulle bli så mycket bättre med rätt förutsättningar. Med bättre tillgång till särskilt stöd för de elever som behöver det, med en väl fungerande elevhälsa, med en avlastning av uppgifter som ligger utanför läraruppdragets kärna, med färre krav på dokumentation och överhuvudtaget med en större tillit till lärarnas professionella kompetens.

Nystart efter pandemin?

Med andra ord en arbetsbelastning och ett friutrymme för lärarna som gör att de hinner med att alltid sätta elevernas lärarande främst – inte en ständig samvetsstress.

Tiden efter pandemin måste se annorlunda än tiden före. Det var mitt budskap till ledamöterna i Utbildningsutskottet. Vi lärare hoppas på ett starkare och bättre utbildningssystem än tiden före. En skola och förskola som ges en nystart, som får tillräckliga resurser och som i högre grad utgår från lärarperspektivet.

Staten måste kliva fram

Väldigt många lärare hoppas också att staten ska kliva fram och ta ett större ansvar än idag. Ett ansvar som innebär att kommunala och fristående huvudmän måste träda tillbaka. Det behövs ett starkt nationellt grepp för att klara av utmaningarna som skola och utbildning brottas med. Ett ansvar som lärarna hoppas att riksdagens politiska partier ska ta sig an.

Det här var den stämningsbild som jag ville skicka med politikerna. Det är hög tid för politiska beslut som ger verkligt positiva avtryck i lärarvardagen. Och en sak är säker: Kvaliteten i skola och utbildning har bara att vinna på att politikerna lyssnar på oss lärare.

Stöd mänskliga och fackliga rättigheter i Colombia – stoppa polisvåldet

Kanske har du hört på nyheterna om det spända läget i Colombia? Möjligen har det bara fladdrat förbi som en notis eller kort referat. Men det som pågår i Colombia är förödande och borde engagera oss i vår del av världen också.

en tid då allt mer av övergrepp och fruktansvärda våldsdåd har börjat tas som något normalt, så är det viktigt att faktiskt visa att det inte är det. Att det är oacceptabelt. Att höja rösten för att protestera. Att visa att det finns internationell solidaritet.

Höga skatter på mat och mediciner

I två veckor har det pågått enorma demonstrationer i Colombia, i protest mot en rad omvälvande regeringsbeslut som håller på och genomdrivs mitt under pågående pandemi. Det förslag som väckt mest ilska är ett skattepaket: en höjning av momsen på mat och mediciner och inkomsterskatter för folk med låga inkomster – samtidigt som storföretag ska fortsätta slippa betala någon skatt alls.

Redan första dagen av protester resulterade i ett enormt gensvar. Inte bara i storstäderna protesterades det, utan också på landsbygden, i byar och i mindre städer. Och protesterna fortsätter, dag efter dag.

Lärare leder protester

Lärarförbundets systerorganisation i Colombia FECODE spelar en viktig roll, som deltagare i den nationella strejkkommittén. Lokalt är det också många lärare och lokala fack som är aktiva i protesterna.

Regeringens svar har varit brutalt. Den ökända kravallpolisen (Esmad) har satts in och liksom även militär. Först efter flera dagars protester, där polisen skjutit ihjäl minst 26 demonstranter, drog regeringen tillbaka sin skattereform. Ja, du läste rätt – demonstrerande människor sköts ihjäl. Kravlistan från strejkkommittén och civilsamhället har nu utökats, bland annat med krav på att upplösa kravallpolisen och en rad reformer för att förbättra tillvaron för landets fattiga.

Människor i Colombia är desperata

Den nationella strejkkommittén har noga uppmanat alla som deltar i protestaktionerna att hålla avstånd och bära munskydd. Att kalla till demonstrationer under Coronapandemin var inget lätt beslut på grund av smittorisken. Men många människor i Colombia är desperata. De ser inte någon annan utväg än att protestera på gatorna när landets regering utnyttjar pandemin för att genomföra väldigt drastiska åtgärder som slår hårt mot redan fattiga och utsatta.

Som en av demonstranterna skrev på sitt plakat: ”Om ett folk protesterar mitt under pågående pandemi så är det för att regeringen är värre än viruset”.

Lärarförbundet protesterar mot polisvåldet

I Lärarförbundets namn har jag i dagarna skickat ett brev till regeringen i Colombia där vi ställer oss bakom våra systerorganisationer FECODE (lärarfacket) och ASPU (högskolelärarna) och uttrycker vår protest mot det oproportionerliga polisvåldet. Vi kräver också att regeringen måste ta itu med den stora mängden dödshot som drabbar ledare på olika nivåer för FECODE och ASPU.

Lärarförbundet har en lång historia av stöd och samarbete med FECODE, ända sedan sent 1980-tal har vi haft kontakt. Lärarna i Colombia har alltid spelat en central roll i samhället och fortsätter att göra det än i dag. Jag är stolt över att vi har varit en pålitlig partner till FECODE och uppmanar alla er som läser det här att på olika sätt uppmärksamma det som sker i Colombia just nu.

Lärarförbundet arbetar med starkt engagemang från många medlemmar för att göra skillnad även globalt. Lärarförbundet stödjer uppbyggnaden av oberoende, starka och demokratiska lärarfackliga organisationer i många delar av världen. Vi gör det för vi vet hur viktigt det är med fria fackföreningar för att utveckla demokratin, fördela världens resurser mer jämlikt och skapa rimliga och hållbara arbetsvillkor.

En bättre arbetsmiljö i världen – och i Sverige

I dag är det Internationella arbetsmiljödagen. Dagen handlar om att uppmärksamma det fackliga arbetet för ett säkert, hälsosamt och anständigt arbetsliv.

I Sverige är kränkningar av fackliga rättigheter sällsynta. Vi kan verka förhållandevis obehindrat för att förbättra vår arbetsmiljö, för rimliga villkor och för rätten till utveckling i yrket. Den rätten har vi fått i arv från alla dem som genom historien kämpat för fackliga och demokratiska rättigheter i vårt land. Vi får aldrig ta den för given.

Solidaritet globalt och här hemma

Men många lärare runt om i världen har inte möjlighet att organisera sig för professionell utveckling eller för goda löner och arbetsvillkor. Vissa utsätts till och med för förtryck och förföljelse och fråntas rätten att utöva inflytande över sitt arbete och att samverka fackligt. Det är naturligtvis helt oacceptabelt.

Den internationella arbetsmiljödagen handlar om solidaritet och gemensam facklig rörelse i hela världen. För det är i grunden samma fackliga strävan här som där – skillnaden är att våra nulägen ser väldigt olika ut.

Ytterligare press på en redan pressad lärarkår

För visst finns brister i arbetsmiljön även i vårt land. Inte minst under pandemin har skyddsombuden över hela landet fått slita med att förmå arbetsgivarna att tillämpa arbetsmiljölagens krav. Ibland har vi också fått inse att arbetsmiljölagen inte räcker till under en pandemi. Smittsäkerheten och arbetsbelastningen har på många håll lämnat väldigt mycket ytterligare att önska från våra arbetsgivares sida.

När vi till slut lämnar pandemin bakom oss kan heller inte lärares vardag se ut som tiden före. Lärarkåren behöver återhämtning och läraryrket bli långsiktigt hållbart.

Fackligt arbete = att aldrig ge upp

Det är bara genom att agera tillsammans som lärarkåren kan förmå allmänheten att inse hur viktigt det är att vi lärare får bättre förutsättningar för vårt yrke. För det blir inte bättre kunskapsresultat med tröttkörda lärare. Tvärtom. Det samhället vinner på är friska lärare som har tid för sina elever och tid att förbereda och efterarbeta sin undervisning.

Vägen till en rimligare arbetsbelastning och en bättre arbetsmiljö går genom en stark och samlad lärarkår som vill och kan förändra. Sättet att göra det är att hålla ihop och agera fackligt tillsammans. Och att aldrig ge upp. Det är vad Internationella arbetsmiljödagen påminner oss om. I världen, såväl som i Sverige.

Vårbudget i snålaste laget

Regeringens vårbudget är för klen. Den gör inte tillräckligt för att förbättra likvärdigheten i utbildningssystemet och förbättrar ytterst marginellt förutsättningarna för oss lärare att göra ett bra jobb.

Regeringen har nu lagt fram den ekonomiska vårpropositionen som drar upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt den så kallade vårändringsbudgeten som rör förändringar i statens budget redan för innevarande år. Skolan tillförs 350 miljoner kronor ytterligare i år för att hantera pandemin. Det är inte särskilt mycket pengar utspritt på landets 290 kommuner.

Kommunerna har hittills inte lyckats säkerställa en smittsäker arbetsmiljö, vi ser att ytterst få huvudmän använder resurserna strategiskt genom att hyra fler lokaler för att minska antalet elever i klassrummen. Regeringens blygsamma tillskott lär inte råda bot på detta.

Det långsiktiga perspektivet saknas

Självklart är varenda krona som satsas på skolan välinvesterad, men lärarkåren arbetar under en extrem arbetsbelastning. Det behövs betydligt kraftfullare resursförstärkningar än vad vårbudgeten erbjuder för att säkra lärarnas arbetssituation och elevernas rätt till utbildning.

Skola och utbildning har redan en hård svångrem i de flesta kommuner och beskeden från regeringen räcker därför inte på långa vägar för att kompensera behoven. För lärarna ger besparingarna konkreta avtryck genom personalneddragningar och allt större elevgrupper, vilket bekräftas av enkätundersökningar till Lärarförbundets medlemmar och förtroendevalda.

Utbildningssektorn skulle enligt Lärarförbundets beräkningar behöva en nivåhöjning på mellan 16 och 21 miljarder. Det handlar både om att möta de nya behov som uppstått under pandemin och om att stoppa de besparingar på skola och utbildning som sker i kommuner över hela Sverige.

Rätt att satsa på vuxenutbildning

Vårbudgeten innebär vidare att det statliga stödet till vuxenutbildningen utökas med 780 miljoner kronor, vilket förstås är positivt. Om dessa medel också behålls permanent, och inte enbart utgör en tillfällig satsning på dem som står längst från arbetsmarknaden, så skulle det innebära en viktig och välbehövlig nivåhöjning för att långsiktigt förbättra kvaliteten i vuxenutbildningen.

Förutom den expansion som är nödvändig, så krävs nämligen också åtgärder för att säkra kvaliteten. Här behöver regeringen återkomma och framför allt ta itu med det stora problemet inom komvux: Det entreprenadsystem som idag leder till olikvärdighet och kvalitetsbrister.

För att få fler lärare till vuxenutbildningen så krävs framförallt bättre arbetsvillkor och en verksamhet med fokus på kvalitet, inte kortsiktig vinst hos utbildningsföretagen. Vuxenutbildning är helt avgörande för samhällets förmåga till omställning. Därför behövs ett större statligt ansvarstagande, och entreprenadsystemet ersättas med ett mer långsiktigt hållbart system.

Höj ambitionen i höstens budgetproposition

När vi lärare framhåller vikten av att investera i utbildning, så talar vi faktiskt inte bara i egen sak. Det handlar om hela Sveriges framtid och välstånd. Sveriges lärare förväntar sig att regeringen höjer sina sina ambitioner för att säkra finansieringen av skola och utbildning när budgetpropositionen läggs fram i höst.

Nytt skolavtal – viktigt steg framåt

Våra förhandlingar med Sveriges kommuner och regioner och Sobona är nu färdiga. Parterna har tecknat ett nytt huvudavtal som binder våra kommunala arbetsgivare till konkreta åtgärder för en bättre arbetsmiljö och en tydligare lönestruktur.

Det satt hårt inne, men nu har vi ett avtal som ökar lärarnas inflytande och tvingar arbetsgivaren till åtgärder för minskad arbetsbelastning och en bättre lönestruktur. Om det lokala arbetet kör ihop sig så har vi som centrala parter förbundit oss till att hjälpa till. Ingen kommun ska lämnas i sticket.

Det är tydligt att lärarnas frustration över sin arbetssituation, vårt upprop och det lokala opinionsarbetet har spelat roll. Men avtalet kommer inte lösa alla problem med lärarnas arbetssituation. Vi kommer fortsätta ligga på för ett statligt huvudansvar för finansiering, likvärdighet och lärarförsörjning.

HÖK-21 mer tvingande för arbetsgivarna

Vi har inte sålt bort något i detta avtal, men ett avtal kommer inte till såvida man inte är beredd att förstå varandras behov. Och varken vi eller SKR har således fått igenom allt vi önskar. Så nej, avtalet kommer inte att leda till att våra arbetsplatser som genom ett trollslag kommer att förvandlas till den bästa av världar.

Men, det är ett viktigt steg framåt och vi har kommit längre den här gången jämfört med förhandlingarna för tre år sedan. HÖK-21 har mer tvingande skrivningar än det förra avtalet (HÖK-18) om att det är arbetsgivarens ansvar att säkerställa att lärare har den tid och förutsättningar som krävs för sitt uppdrag.

Likvärdigheten fordrar statligt huvudansvar

Vi vet att det är olika förutsättningar som möter Lärarförbundets medlemmar beroende på i vilken kommun de arbetar. Men den bristande likvärdigheten i svensk skola kan inte lösas genom kollektivavtal.

Staten måste ta huvudansvaret för likvärdigheten, finansieringen och lärarförsörjningen. Det kommer kommunerna aldrig att klara på egen hand och här har vi ett viktigt politiskt påverkansarbete framför oss.

HÖK-21 ska hålla vad den lovar

Jag vill verkligen rikta ett stort tack till alla Lärarförbundets medlemmar för engagemanget och mobiliseringen under avtalsrörelsen. Er insats har spelat roll och hjälpt till att flytta motparten i vår riktning. Tack för allt arbete och stöd.

Nu vidtar ett lokalt fackligt arbete där Lärarförbundets förhandlare och ombud tillsammans med oss centralt kommer göra allt vi kan för att våra medlemmars arbetssituation ska bli bättre och värdesättas högre. Vi ska bevaka HÖKen som hökar och säkra att det som överenskommits också fullföljs av alla kommuner. Även den uppgiften gör vi tillsammans.

Frågor & Svar