Lärarförbundet
Bli medlem

Nyårskrönika 2021

Nu lämnar vi 2021 och går in i ett 2022 då jag hoppas att mått och steg tas för att rätta till de systemfel som vårt skolväsende dras med idag.

Dags att lägga året 2021 till handlingarna. Ett år när väldigt mycket har hänt sett från min horisont. Det är sannerligen inte lätt att sammanfatta i en krönika, men här är ett försök.

Året började som det slutade – i pandemins tecken. Nu går vi in i ett 2022 där Covid-19 alltjämt hänger över oss. Mycket har förstås hänt för att förbättra kunskapen om spridning och smittskydd. Inte minst har vaccinen gett en efterlängtad reducering av hotbilden.

Tyvärr lämnar smittskydd på lärares och skolledares arbetsplatser mycket kvar att önska. Till det kommer en arbetsbelastning som inte sällan blir övermäktig. Många lärare är helt slutkörda när terminen äntligen ger chans till en kort stunds återhämtning. Det har snart gått två år med pandemin, men lärarnas arbetsgivare har inte tagit tillräckligt ansvar vare sig för att motverka smittspridningen eller för att sätta in extra resurser som kan avlasta lärarna.

Nya avtal

Året har inte bara handlat om pandemi. Efter tuffa förhandlingar kunde såväl nytt avtal för alla kommunalt anställda lärare, som ett nytt friskoleavtal ingås. Alldeles före jul slöts dessutom ett nytt pensionsavtal på den kommunala sidan. Inte minst det nya huvudavtalet med SKR satt hårt inne, men nu har vi ett avtal som ökar lärarnas inflytande och tvingar arbetsgivaren till åtgärder för minskad arbetsbelastning och en bättre lönestruktur. Om det lokala arbetet kör ihop sig så har vi som centrala parter förbundit oss att hjälpa till. Ingen kommun ska lämnas i sticket.

Regeringskris och ny skolminister

Även i politiken har en hel del hänt. Regeringskris i juni, då liberalerna hoppade av det så kallade januariavtalet, och sedan fortsatt turbulens under hösten. Men till slut fick Sverige både ny statsminister och ny skolminister.

Jag önskar den nya skolministern Lina Axelsson-Kihlblom ett stort lycka till med sitt viktiga uppdrag. Sveriges lärare och skolledare väntar på många bättre lösningar än vad vi lever med idag.

Professionsprogram

Några viktiga utbildningspolitiska förändringar blev klara under året. För det första presenterade regeringen i slutet av juli sitt förslag till ett så kallat professionsprogram. Lärarförbundet har länge arbetat för detta. En del justeringar i regeringens förslag behövs alltjämt, till exempel av hur meriteringsstegen ska vara utformade, men det är ändå positivt att genomförandet av detta nu äntligen är på väg.

För kort KPU

För det andra lämnade regeringen ett antal förslag på att reformera lärarutbildningen. Det som väckt mycket och berättigad kritik handlar om försöksverksamhet med en förkortad kompletterande pedagogisk utbildning, KPU, för de som redan har en akademisk examen.

Ett års studier anses genom förslaget räcka för att bli ämneslärare i grundskolan och gymnasieskolan jämfört med nuvarande utbildning på ett och ett halvt år. Den verksamhetsförlagda utbildningen ska minskas med en tredjedel och den utbildningsvetenskaplig kärnan med två tredjedelar. Förslaget innebär att regeringen frångår de principer som gäller för lärarbehörighet idag och Lärarförbundet ställer sig starkt kritiskt till förslaget.

Ämnesbetyg

I början av hösten kom, för det tredje, regeringens förslag om införande av ämnesbetyg i gymnasieskolan. Idag är betygen i gymnasieskolan kursbaserade, vilket innebär att eleven får med sig ett betyg från varje avslutad kurs i varje ämne. Samtliga kursbetyg återfinns i elevens gymnasieexamen.

Ämnesbetygen kommer däremot enbart att spegla vad eleven presterat på den högsta nivån i ämnet. De nya betygen ska börja tillämpas på utbildning som påbörjas efter den 30 juni 2025. Lärarförbundet har välkomnat förändringen.

Bristfällig analys bakom tioårig grundskola

I våras kom, för det fjärde, utredningen om hur förskoleklassen ska omvandlas till en ny årskurs 1 i en 10-årig grundskola. Lärarna som arbetar i dagens förskoleklass är både förskollärare och grundlärare. Men de förskollärare som vill fortsätta undervisa i nya årskurs 1 före 2031 ska enligt utredningen tvingas komplettera sin utbildning med 30 högskolepoäng.

Analysen bakom detta är behäftad med många fel. Förskollärare har lång erfarenhet och specialkompetens vad gäller sexåringars lärande – självklart borde de fortsätta att vara behöriga att undervisa i den nya årskurs 1. Här borde regering och riksdag tänka om.

Spara inte på skolan

Slutligen kan ett försök till summering av utbildningspolitiken 2021 heller inte bortse från bristen på resurser i många kommuner, vilket fortsätter medföra besparingar på skola och utbildning. Långsiktigt är detta ett hot mot Sverige som kunskapsnation och på sikt pekar resursknappheten i kommunerna mot att staten behöver ta över ansvaret för skolväsendets finansiering.

Valåret 2022

En nyårsönskan för valåret 2022 är att de politiska partierna höjer nivån på skoldebatten. Den kan inte fortsätta handla om orealistiska förslag som ökad undervisningstid eller ogenomtänkt förkortning av sommarlovet.

Politiken behöver adressera de verkliga systemfelen. Som den minskade likvärdigheten. Som detaljstyrningen och överdokumenteringen. Som åtgärder som pressar tillbaka stök, hot och våld till förmån för trygghet och studiero. Som att skolan inte passar för marknadsstyrning och vinstdriven elevsortering. För att nu bara nämna några av de problem som verkligen behöver tas om hand.

Lärare stödjer lärare globalt

Även om vi lärare brottas med otillräckliga förutsättningar på hemmaplan, så vill jag på årets första dag även få sagt att väldigt mycket i svensk utbildning är fantastiskt bra. Bättre än i många andra delar av vår värld. Internationellt utvecklingssamarbete är ett av Lärarförbundets verkliga kännetecken och genom världslärarfacket Education International påverkar och driver vi utbildningsfrågor på global och europeisk nivå.

Under hösten valdes jag till ny vice ordförande i EI. Det här uppdraget är en möjlighet för oss i Lärarförbundet att ytterligare bidra till att göra skillnad för att stärka demokratiska, mänskliga och fackliga rättigheter över hela världen. Jag lovar er medlemmar att jag gör mitt allra yttersta även i detta uppdrag.

Nya fackförbund för lärare och skolledare?

Året som gick var också händelserikt internt i den fackliga världen här hemma. Från och med i dag den 1 januari ingår Lärarförbundet inte i TCO, utan är istället medlem i Saco. Det finns något mycket naturligt i att vi lärare i första hand samarbetar tätt med de andra yrken som också kräver en lång akademisk utbildning. Ett stort steg i vår fackliga historia är därmed taget, men ännu större kan stå för dörren året som kommer.

Diskussionen om en ny facklig organisering av lärare och skolledare tog nämligen ny fart under 2021. Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Sveriges skolledarförbund kunde i juni ingå en avsiktsförklaring om att bilda något helt nytt tillsammans. Sedan dess har ett konkret förslag utarbetats om att skapa två nya förbund, ett för lärare och ett för skolledare. De två nya förbunden ska vara tätt sammankopplade och samarbeta i många frågor.

Syftet är att på ett bättre sätt ta till vara medlemmarnas intressen och öka vår fackliga styrka gentemot arbetsgivarna och mot politikerna. Medlemsavgiften skulle också kunna användas mer effektivt och våra medlemserbjudanden bli mer förmånliga än vad de nuvarande tre förbunden förmår var för sig.

Medlemsomröstning

Det nya året inleds med en rådgivande medlemsomröstning om förslaget. Röstningen pågår mellan den 20 januari och 15 februari. Jag tror att många medlemmar har väntat på det här. Och jag hoppas att så många medlemmar som möjligt är med och röstar Så, du som är medlem; glöm för allt i världen inte att rösta. Rösta för en starkare facklig framtid för lärare och skolledare. Går förslaget igenom vågar jag påstå att det blir årets stora händelse i lärarsverige 2022 – missa inte att vara en del av det!

Boktips för läslovet!

Nu under läslovsveckan är det fokus på läsningens betydelse som gäller. Varför inte få någon som inte är inbiten läsare att läsa en bra bok? Jag ger ett par lästips här i bloggen.

Läsning kan vara lustfyllt, omskakande och lärorikt. Och mycket mer! För mig har böcker, berättelser och samtal om böcker alltid berikat och gett mig nya intryck och lärdomar, nya upplevelser och glädje, och ibland huvudbry och enorm nyfikenhet. När läslovsveckan är slut hoppas jag att fler barn och unga fått upptäcka en del av läsningens gömda skatter.

Det är väl belagt att läsförmåga ofta är en avgörande faktor för hur väl uppväxande barn lyckas i skolan, liksom senare i arbetslivet och rent av i livet i allmänhet. Dessutom är det ju både kul och utvecklande att läsa bra böcker!

Bakgrunden till läslovet

Självfallet behövs ett lässtimulerande arbetssätt i våra skolor året runt, men läslovet kan vara ett sätt att öppna läsandet för fler. Därför var det ett gott initiativ att regeringen för några år sedan ställde sig bakom att höstlovet skulle bli till ett läslov med syftet att få unga att läsa mer

Den ideella föreningen Läsrörelsen hade då i flera år drivit projektet "Läslov vecka 44" tillsammans med ett stort nätverk med elevorganisationer, bokförlag, bibliotek, bokhandel, idrottsföreningar, fackliga organisationer (bland annat Lärarförbundet), kulturinstitutioner och företag i ett nätverk.

Lässtimulans ger mer likvärdig skola

Det är tyvärr ett faktum att barn och unga har väldigt olika förutsättningar med sig hemifrån. Insatser som gör att de inte blir lika beroende av föräldrar som läser med dem är väldigt viktiga. En naturlig och självklar del i alla skolors arbete borde vara att det finns tillgång till bra böcker och tid för samtal om böcker. Och visst finns det på många håll, men tyvärr inte alltid.

Vi lärare behöver ges bra förutsättningar för att kunna utveckla vår undervisning – inte minst i form av tid för de elever som behöver extra mycket stöd och stimulans. Den bristande likvärdigheten i svensk skola är tyvärr väldigt synlig i frågan om läsglädje och att hitta fram till böckernas värld.

Jag tror och hoppas att läslovet kan bidra till att påverka i rätt riktning. Vi behöver säkra att tid och resurser finns i våra skolor för att fördjupa och verkligen nå fram tillsammans med eleverna. Här kan våra politiker göra mer.

Boktips!

Varför inte utmana någon under läslovsveckan som du vet inte är inbiten läsare och få hen att läsa en bok som du tycker är riktigt bra? Här är några boktips:

Mitt boktips tillsammans med 11:åriga Jelina är serien Legenden om ögonstenen av Karin Erlandsson. Det är en riktig äventyrsberättelse om längtan och vänskap och vad som är viktigt i livet. Alla huvudkaraktärer är flickor och kvinnor.

Och för alla lärare som inte redan läst Där kräftorna sjunger av Delia Owens är den ett måste. Jag läste den sommaren 2020 och återupplevde den på bokklubbsträff förra månaden. Sååå bra! Läs den!

Feltänkt om tioårig grundskola – kvalitet sitter inte i namnet!

Analysen bakom planerna på en tioårig grundskola leder helt fel. Förskollärare har lång erfarenhet och specialkompetens vad gäller sexåringars lärande – självklart borde de fortsätta att vara behöriga att undervisa i den nya årskurs 1.

Tänk er att vi flyttar grundskolans årskurs 9 så att den blir gymnasieskolans årskurs 1 och att gymnasieskolans sista år överförs till högskolan. Skulle inte det bli ett kvalitetslyft så säg!? En verksamhets kvalitet sitter väl i namnet, eller hur?

Sitter kvaliteten i namnet?

Tvivlar ni på logiken? Ändå är det precis vad en politiskt beställd statlig utredning kommit fram till vid införandet av en tioårig grundskola. Den redan idag obligatoriska förskoleklassen för sexåringarna ska ersättas med en ny årskurs 1. Det vill säga döpas om. Det förväntas höja kvaliteten.

I verkligheten, utanför de politiska ritborden, höjs förstås inte kvaliteten genom namnbyten. Annars skulle vi väl kunna ta det riktigt stora språnget och låta universitetslärare föreläsa direkt för kunskapstörstande sexåringar? Nej, självklart är det bäst att den som är utbildad i pedagogik för att möta sexåringar också är den som står för undervisningen.

Förskollärare är experter på sexåringar lärande

Ändå innebär utredningens förslag att tusentals förskollärare med mångårig erfarenhet, kompetens och behörighet att undervisa sexåringar, helt plötsligt ska anses vara obehöriga. Lärarförbundet vänder sig starkt emot detta. Det är egentligen lite för dumt för att ens få vara sant, men förslaget har bred politisk uppbackning.

Paradoxalt nog så framhåller utredningen att det är viktigt att bibehålla den intention som låg bakom inrättandet av den nuvarande förskoleklassen, det vill säga ”att undervisningen i förskoleklassen ska kännetecknas av en kombination av förskolans och grundskolan arbetssätt och pedagogik, i syfte att stimulera barnens utveckling och lärande. Utredningen bedömer att det är av stor betydelse att de arbetssätt och den pedagogik som präglat förskoleklassen sedan den bildades 1998 också har sin givna plats i nya årskurs 1.”

Bra. Men om nu intentionen är att behålla arbetssätt och pedagogik i förskoleklassen, varför utestängs då förskollärarna som står för just dessa kunskaper? Javisst ja, namnet blir ju ett annat – det innehåller inte längre ordet ”förskole”.

Plötsligt fråntas alltså förskollärarna sin legitimitet – trots att verksamheten i sig inte är tänkt att ändras. Finns det någon annan yrkeskår som utsatts för ett likande attentat mot sin professionella yrkesexpertis? Inte vad jag kan komma på. Det är faktiskt hutlöst.

Läsa-skriva-räkna-garantin är en papperstiger

Men, undrar vän av ordning, borde inte fokus vara på det som faktiskt ger ökad kvalitet, snarare än språkliga förändringar och utestängande av viktig kompetens? Exakt så, och det är väl känt vad som vore viktigast för att höja kvaliteten.

Forskningen om barns lärande visar att tidiga insatser till elever som behöver stöd i sin kunskapsutveckling är helt avgörande. Av det skälet infördes för några år sedan den så kallade Läsa- Skriva-Räkna-garantin, som ska garantera att insatser sätts in tidigt i förskoleklassen. Garantin är alltså en lagstadgad skyldighet.

Lärarförbundet har undersökt hur garantin fungerar i verkligheten. Svaret är att den inte gör det. En majoritet av lärare och förskollärare i förskoleklass uppger att deras elever inte har fått de insatser de behöver. Kartläggningen av vilka elever som skulle behöva extra stöd görs, men insatserna uteblir i stor utsträckning. Resurserna för det saknas. Vad tror politikerna att ett namnbyte kan göra om inte ens lagstiftning ger tillgång till insatser?

Ambitionshöjning utan vare sig ambition eller höjning

Reformen tioårig grundskola är inte tänkt att följas av några nya resurser till verksamheten. Det sägs i utredningen att ”Ur samhällsekonomisk synpunkt innebär reformen en ambitionshöjning i det obligatoriska skolväsendet.” En ambitionshöjning borde förstås följas av ökade resurser, men så är alltså inte fallet.

Förutom på en punkt. Det kostar en rejäl slant att vidareutbilda de förskollärare som vill bli behöriga att undervisa i den nya årskurs 1. För det syftet har regeringen redan avsatt betydande belopp. Och visst är det bra med utbildning, men i detta fall så är det inte kompetensbrist som står i vägen utan att resurser för särskilt stöd till de elever som behöver det saknas och därför borde vara långt mer prioriterat.

Den utmålade ambitionshöjningen innebär inte heller ett ökat antal timmar i undervisningstid. Undervisningstiden i den nya årskurs 1 föreslås sammantaget vara 3 timmar undervisning per skoldag. Det är färre timmar än vad många förskoleklasser har i nuläget. Fler timmar hade förstås medfört krav på staten att betala mer. Den som tänkte att ökad kvalitet skulle kräva mer undervisning glömmer bort hur mycket som kan åstadkommas bara genom ren och skär namnändring.

Ogenomtänkt reform

Det är också troligt att alla förskollärare som idag undervisar i förskoleklass inte väljer att vidareutbilda sig. Därmed riskerar reformen att öka lärarbristen, vilket försvårarar en kvalitativ undervisning. I vissa fall kan förutsättningarna till och med komma att försämras genom att arbetsgivarna, av ekonomiska skäl, väljer att utforma den nya årkurs 1 som en regelrätt klasstruktur med helklassundervisning och låg personaltäthet. Något som också riskerar att drivas på av bristen på förskollärare, eftersom alla som idag undervisar i förskoleklassen inte kommer att gå den behörighetsgivande utbildningen.

Nej, det här är inte en genomtänkt reform. Regering och riksdag borde skjuta upp införandet, erkänna förskollärarnas kompetens och komplettera ett införande med rätt insatser för att bygga kvalitet – inte tomma ord om ambitionshöjningar.


Det här borde skoldebatten handla om

På söndag möts partiledarna i SVT:s Agenda för debatt med mindre än ett år kvar till valet. Skolan står på dagordningen och det behövs. Skolor, förskolor och fritidshem brottas med enorma utmaningar som behöver konkreta politiska lösningar.

Vi får hoppas att debatten inte ännu en gång handlar om detaljfrågor som kepsförbud och från vilken årskurs som de första betygen ska sättas. Det här borde debatten handla om:

1. Sverige tillhör inte de länder som satsar mest på skolan. Många är de politiker som med stora ord talar om satsningar på skolan. Satsningar som lärare och elever sällan ser i verkligheten. I jämförelse med andra OECD-länder placerar sig Sverige bara någonstans i mittfältet. Ska vi nöja oss med det? Eller är det viktigt för framtiden att prioritera satsningar på skolan? Svaret borde vara givet.

2. Det råder sedan länge lärarbrist i Sverige. Idag fattas tiotusentals behöriga lärare. I grundskolan innehas tre av tio lärartjänster av obehöriga som saknar utbildning för att vara lärare. Bristen på utbildade lärare slår såklart hårt mot kvalitén i undervisningen och leder till att arbetsbördan ökar för oss med lärarlegitimation. Vägen till att få fler att vilja bli lärare går självfallet genom ett hållbart arbetsliv och ett mer attraktivt läraryrke. Hur länge har Sverige råd att vänta på det?

Många är de politiker som med stora ord talar om satsningar på skolan. Satsningar som lärare och elever sällan ser i verkligheten. I jämförelse med andra OECD-länder placerar sig Sverige bara någonstans i mittfältet.

3. Systemet med friskolor är i akut behov av att styras upp. Det håller inte att blunda för detta längre. Det borde till exempel inte vara tillåtet att ställa elever i kö långt före skolstarten. Det missgynnar så tydligt barn från familjer med mindre gynnande förhållanden. Och ersättningen till friskolorna – den så kallade skolpengen – är till råga på allt felkonstruerad och betalas ut även för uppgifter som friskolorna faktiskt inte ansvarar för. Det i sin tur leder till lättförtjänta vinster rätt ner i fickorna på några få aktieägare. Vill våra partiledare fortsätta ha det så?

4. Sedan 30 år lever vi med en kommunaliserad skola. Under den tiden har likvärdigheten i svensk skola sjunkit dramatiskt och kommunerna har uppenbara svårigheter att klara av att finansiera skolorna. Sparpaketen duggar tätt och slår stenhårt mot lärarnas arbetsmiljö och elevernas kunskaper. De kvalitativa skillnaderna mellan skolor i olika kommuner är nu avgrundsdjupa. Vi är många som väntar på att politikerna ska våga fatta besluten som sätter staten i förarsätet för att leda en välbehövlig upprustning av skola och utbildning.

5. Vad får en lärare egentligen göra för att hantera ordningsstörande elever? Lärare borde aldrig behöva vara rädda för att göra fel för att bringa ordning och studiero i klassen. Så kristallklart måste det bli med regler och ansvar. Men idag är det inte tydligt. Allt fler vittnar om en skola där lärare till och med blir utsatta för hot och våld av elever och av föräldrar. Det här borde vara totalt oacceptabelt. Vad tänker politikerna göra för att öka tryggheten och studieron i våra skolor?

Sveriges lärarkår väntar desperat på att få rätt förutsättningar för att tillfullo kunna ta sitt yrkesansvar. Svensk skola borde vara den alla bästa möjliga och vi som valt läraryrket vill inget hellre än att göra allt för att ge barn och elever de kunskaper och färdigheter som behövs för livet. Hur väl vi lyckas formar faktiskt allas vår framtid. Därför måste politikerna ge de raka besked som behövs för en skola där vi fullt ut ska få göra skillnad.

Världslärardagen – tid för demokrati

Idag på Världslärardagen den 5 oktober uppmärksammar vi läraryrket i Sverige och i världen. I år med fokus på lärares tid – eller rättare sagt brist på tid.

World Teachers’ Day instiftades 1994 av FN-organet UNESCO och firas varje år av alla medlemsorganisationer i Education International för att lyfta fram lärares viktiga roll i världen.

Lärarförbundet är sedan lång tid aktiv för att stödja uppbyggnaden av oberoende, starka och demokratiska lärarfackliga organisationer i många länder. Vi gör det för vi vet hur viktigt det är med fria fackföreningar som värnar läraryrket, rätten till utbildning och för att utveckla demokratin. Läs gärna mer om Lärarförbundets internationella arbete här.

Världslärardagen är alltså en dag då vi verkligen ska passa på att hylla världens alla lärare för deras enormt viktiga samhällsinsats. Men också för att påverka så att vikten av skola, utbildning och lärarfackligt engagemang ges större genomslag i vårt land, såväl som i alla världens länder.

Arbetstiden tar slut långt före arbetsuppgifterna

”Vi kolleger borde hinna utbyta erfarenheter om undervisning och läromedel, om de undermåliga lokalerna och om utbildning i ett bredare samhällsperspektiv. Men vi hinner inte.”

Tyvärr är citat representativt för många lärare idag. Arbetstiden tar slut långt före arbetsuppgifterna och Covid-19 har inneburit extra stora utmaningar. Många lärare har fått anpassa sig till pandemin och där det nya läget lett till en allt tyngre arbetsbelastning. Under pandemin har lärarna fått dra det tunga lasset att täcka upp för sjuka kollegor, anpassa undervisningen till olika grader av distans- och fjärrlösningar samt jagas av samvetsstressen av att inte räcka till.

Det är ytterst ett arbetsgivaransvar att se till så att arbetsbelastningen hålls i schack och se till att tiden verkligen räcker till – det ansvaret har ofta fallerat. Nu behöver Sveriges lärare tid för återhämtning. Bra lärare behöver alltid ges tid. Annars blir det inte bra undervisning, vilket i sin tur riskerar gå ut över barn och elevers kunskaper och förmågor.

Tid för lärande kräver tid för lärare

Och tidsbristen riskerar faktiskt också och att devalvera vår demokrati. Lärare har en viktig roll för demokratiutveckling – något som förtjänar påminnas om det just i år när Sverige firar 100 år av demokrati. Om vi som anställda inte har tid att prata med varandra om arbetsmiljö och om yrkesfrågor och sätta det i relation till vår roll i samhället – ja då tappar vi en viktig del av det som demokratin bygger på. Det breda involverande samtal som är dess yttersta förutsättning. Därför är arbetstid och arbetsbelastning prioriterade frågor för oss som fackförbund.

Men arbetsvillkor som möjliggör goda lärarsamtal och som främjar bra utbildning, det är inte ett snävt egenintresse. Nej, det ligger i hela samhällets intresse att det finns utrymme för det.

Tiden måste räcka till för det viktiga samtalet mellan kollegor och för diskussioner på fackliga möten, så att arbetsplatsen, läraryrket – och i förlängningen hela samhället – förbättras och utvecklas. Tid för lärande kräver tid för lärare. Låt den insikten färga årets världslärardag.

Dubbla myndighetsbudskap om gravidas smittrisk duger inte

Myndigheterna kan inte ge två olika budskap om det finns eller inte finns ökade hälsorisker för gravida relaterat till Covid-19. Om gravida ska hindras från att arbeta måste ersättningen för att stanna hemma höjas.

Många gravida blir just nu förbjudna av sin arbetsgivare att arbeta från vecka 20 och får då ansöka om graviditetspenning. Det gäller även vaccinerade gravida. Detta sker trots att Folkhälsomyndigheten är tydlig med att det inte finns förhöjd risk för vaccinerade gravida att återvända till sina arbetsplatser, men vissa arbetsgivare väljer istället att lyssna på Arbetsmiljöverket som istället rekommenderar att försiktighetsprincipen ska råda även för dem som är vaccinerade. Dubbla budskap från myndigheterna med andra ord.

Oacceptabelt att enskilda straffas ekonomiskt

Det duger inte. Konsekvensen blir bara förvirring och enskilda gravida straffas ekonomiskt - om man ska tro Folkhälsomyndigheten dessutom helt i onödan. Graviditetspengen ska vara 80 procent av lönen, men med ett maxtak på 759 kronor om dagen så blir ersättningen avsevärt mindre än 80 procent för i stort sett alla lärare.

Vid graviditetspenning ges ingen ekonomisk utfyllnad från arbetsgivaren på det sätt som finns vid sjukskrivning, vilket drabbar såväl lärare som andra anställda inom välfärdssektorn. Detta borde rättas till. Lärarförbundet arbetar tillsammans med de andra fackförbunden inom välfärden för att förmå arbetsgivarna att betala en sådan. En förhandlingsframställan om att få till stånd en avtalad tilläggsersättning är inlämnad till Sveriges kommuner och regioner (SKR). Om Arbetsmiljöverkets försiktighetsprincip får fortsätta att råda vore det ytterst märkligt om arbetsgivarsidan inte är villig att diskutera detta.

Myndigheterna måste samordna sig till ett budskap

Självklart borde arbetsgivarna göra mer för att hitta alternativa smittsäkrade arbetsuppgifter, men det är klart att det inte alltid går. Likaså måste det vara självklart att individuella riskbedömningar alltid ska göras för varje enskild gravid, detta gäller även vaccinerade gravida. Gravida som har andra riskfaktorer ska givetvis vara försiktiga och rådgöra med sin barnmorska eller läkare huruvida återgång till arbetet är lämpligt.

Detta förtar dock inte det faktum att myndigheterna inte kan uppträda så splittrat som nu är fallet utan måste klara av att ge en samlad generell rekommendation. I en pandemi måste myndighetssverige uppträda samordnat. Om inte myndigheterna själva klarar att samordna sig får regeringen gripa in.

Två sanna bilder av skolan

Idag firar vi Skolans dag. Alla fantastiska lärare som gör skillnad för sina elever och för Sveriges framtid. De gör det trots att förutsättningarna brister. Även det tål att sägas på Skolans dag.

Varje år firar vi Skolans dag för att uppmärksamma skolan och lärarnas betydelse. Men skolan är så klart lika viktig alla dagar på året.

Låt inte systemfelen skymma lärares fantastiska insats

Svensk skola är i grunden väldigt bra. Det tappas ofta bort i debatten, men är likafullt ett faktum. Jag skriver inte det för att ta udden av de problem som finns. Inte alls. Det finns väldigt mycket som skulle kunna vara så mycket bättre och som facklig företrädare är det nästan alltid det jag talar om.

Men, med detta sagt, så finns det också skäl att lyfta fram allt bra som görs. Det finns så enormt mycket fantastiskt lärararbete i våra skolor, men systemfelen riskerar tyvärr att skymma allt det otroliga arbete som görs i klassrum efter klassrum av kunniga, engagerade och hårt arbetande lärare. Lärare som brinner för att göra skillnad för sina elever. Och som också gör det. Lärare som i det tysta gör en gigantisk insats för samhället.

Två olika men sanna bilder

Så fort jag skrivit detta känner jag att jag inte kan låta bli att säga att de gör det TROTS att förutsättningarna sällan är de bästa. Och visst vore deras insats värd att belönas med ett löneläge som var konkurrenskraftigt med andra akademikergrupper med lika lång och kvalificerad utbildning. Men trots att lärarnas löner jämfört med andra grupper ökat mest de senaste åren, så är vi inte framme vid ett rimligt löneläge.

Nyligen uppmärksammade tidningen Läraren kritiken som läraren Jonas Nilsson får utstå från en del andra lärare för att han ständigt lyfter fram det positiva i skolan och i läraryrket. Jag tycker han är i sin fulla rätt att göra det. Det finns ett antal lärare som deltar i skoldebatten som ständigt pekar på problem. Jag tycker de också är i sin fulla rätt att göra det. Ofta håller jag också med dem. Inte sällan är jag en av dem. Det är en ofrånkomlig del av mitt uppdrag.

Det går att ha två tankar i huvudet samtidigt

Min poäng är att det går att ha två tankar i huvudet samtidigt. Tack vare insatserna från fantastiska lärare och skolledare så fungerar de allra flesta skolor. Ofta riktigt, riktigt bra. Det förtjänar att uppmärksammas.

Baksidan av bilden är att allt fler skolor larmar om allt tuffare nedskärningar. Och både lärare, myndigheter och internationella organ som OECD larmar om att förutsättningarna mellan olika skolor skiljer sig åt allt mer. Det sägs från riksdagens talarstol att skolan ska vara likvärdig. Men det är den inte idag. En elevs framtid kan i dag vara beroende av vilken skola hen går i. Skolsverige dras isär. Det krävs pengar för att jämna ut skillnaderna. Kanske är det därför så lite sker för att verkligen vända den negativa utvecklingen? Om svar anhålles av regering och riksdag.

Visst ska vi fira Skolans dag!

För det är obestridligt att skolan har blivit till en budgetregulator. Arbetssituationen, generellt sett, har steg för steg försämrats. I takt med att resurserna minskat har tempot drivits upp. Samtidigt som kommunpolitikerna stramat åt, så har påbuden från rikspolitikerna om hur lärare ska sköta sitt jobb växt lavinartat. Friheten att själv bestämma över det pedagogiska upplägget har beskurits. Kraven på lärarna att administrera och dokumentera har fått ta mer och mer tid i anspråk. Våra rikspolitiker borde ägna mindre energi åt att detaljstyra oss lärare och lägga mer energi på att se till att staten tar ett större ansvar för skolans finansiering.

Trots alla dessa problem så, menar jag alltså att det finns goda skäl att fira skolans dag idag. Dels för att skolan är så enormt avgörande för Sveriges framtid. Och dels för att det sker så otroligt mycket bra lärande i våra klassrum med lärare som gör skillnad. Varje dag. Det måste få synas. Problemen finns och dem ska vi också peka på. Men det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Demokratin får inte tas för given

I år firar vi 100 år av demokrati i Sverige. Det är värt att fira, men också en påminnelse om att demokratin inte kan tas för given. Idag skriver Lärarförbundet under Deklarationen för en stark demokrati.

2021 är det 100 år sedan både kvinnor och män för första gången fick rösta i val till riksdagen. Regeringen genomför därför en nationell kraftsamling "Demokratin 100 år – samling för en stark demokrati" för att främja en levande och uthållig demokrati för framtiden. Det behövs.

Demokratin utmanas igen

Runt om i världen kan vi se exempel på att demokratier utmanas och försvagas. Även i Sverige kan vi se antidemokratiska tendenser i samhället och ett allt råare debattklimat som inte präglas av den respektfulla dialogen och samtalet, utan bär tydliga antidemokratiska kännetecken; hätskhet, smädelser och rena hot. Vi behöver agera mot de antidemokratiska tendenserna för att säkra en demokrati som står sig stark även i framtiden. 100 års-firandet av demokratins genombrott i vårt land erbjuder ett tillfälle att sluta upp bakom demokratin – inte bara i ord utan också i handling.

100 år av svensk demokrati

En del i satsningen består av inrättandet av Kommittén Demokratin 100 år. Kommittén har i uppdrag att planera, samordna och genomföra insatser och aktiviteter för en stark demokrati. Idag skriver Lärarförbundet under den deklaration för demokrati som kommittén tagit fram. Just i dag för hundra år sedan kunde kvinnor i Sverige för första gången använda sin nyvunna rösträtt. Den 10-26 september 1921 hölls nämligen röstningen till riksdagens andrakammare. Valet genomfördes på olika dagar i landets 28 valkretsar. Först ut var Malmö, Helsingborg, Landskrona och Lund lördagen 10 september.

Deklarationen syftar till att samla och engagera de krafter som stödjer demokratin som styrelseskick och uppmuntra att fler tar tydligt ställning och arbetar för att stärka demokratin. Deklarationen riktar sig till myndigheter, kommuner, regioner, organisationer, föreningar, stiftelser och företag. Det deklarationen uttrycker är en självklar del av Lärarförbundets värdegrund vad gäller människors lika värde, grundläggande fri- och rättigheter och rättsstatens principer och i skarp kontrast till diskriminering, extremism, främlingsfientlighet, korruption och rasism. Läs hela Lärarförbundets åtagande i deklarationen här: https://www.lararforbundet.se/artikelsidor/deklara...

Lärares demokratiska uppdrag

Genom deklarationen förbinder sig Lärarförbundet att verka för demokrati i den egna organisationen, i det svenska samhället och i vårt internationella samarbete. Vi lärare och skolledare har ett särskilt viktigt demokratiskt uppdrag. Det är genom utbildning som kommande generationer fostras i demokrati och mänskliga rättigheter. Förskolan och skolan ska kännetecknas av värden som människors lika värde, jämställdhet, solidaritet och individens frihet. Genom att främja elevernas lärande ska eleverna förberedas för att leva och verka i samhället.

Internationellt samarbete är enligt min mening väldigt viktigt för att främja demokratin. Starka, oberoende, demokratiska och hållbara professionella lärarfackliga organisationer är i sig ett viktigt bidrag till demokratin. När dessa organisationer finns på plats för att ta tillvara sina medlemmars intressen, så bidrar det till utbildning av god kvalitet för alla – vilket i sin tur är en del av själva grundvalen för demokrati. Lärarförbundet har en lång och stolt historia vad gäller demokratiperspektivet i internationellt utvecklingssamarbete. Vi verkar inom Education International, Union to union och ihop med många av våra systerorganisationer i andra länder för att främja demokrati och fackliga organisering i världen.

Demokrati och öppenhet är värden som ständigt måste försvaras och utvecklas. Ingen ska i framtiden behöva tvivla på att Lärarförbundet stått på rätt sida av historien. På demokratins sida.

Skola och utbildning behöver mer resurser

I början av året presenterade Lärarförbundet en rapport som bekräftar att skolan i flera år präglats av av hårda besparingar. Den här negativa utvecklingen måste vändas.

Rapporten är huvudsakligen avgränsad till att handla om grundskolan, men vittnesmålen från Lärarförbundets medlemmar och förtroendevalda i de andra delarna av utbildningsystemet är entydiga: Besparingarna har duggat tätt de senaste åren, med personalneddragningar och allt större elevgrupper som följd.

Sverige tillhör inte länderna som satsar mest på skolan

Rapporten visar att Sverige i jämförelse med andra OECD-länder inte tillhör de länder som satsar mest på skolan. Justerat för kostnadsläge samt demografiska förhållanden så placerar sig Sverige någonstans i mittfältet bland OECD-länderna.

Av rapporten framgår också att hur mycket som läggs på skolan skiljer sig väldigt mycket mellan kommuner. Men elevernas chans till en bra utbildning borde inte få vara beroende av i vilken kommun de råkar bo. Lärarförbundet menar att staten behöver överta huvudansvaret för skolan och ta det helhetsgrepp som krävs för att säkerställa en större likvärdighet i hela utbildningssystemet.

Lärarbristen och resursbristen hänger ihop

Varför tar Lärarförbundet fram rapporter som den här? Jo, självklart för att det är helt avgörande för våra medlemmar att skola och utbildning ges tillräckliga ekonomiska resurser. Vi lärare och skolledare behöver rätt förutsättningar för att göra ett bra jobb och som lockar fler till läraryrket så att vi får fler kollegor.

För problemet är inte de lärare vi har – det är de lärare vi inte har. Idag fattas åtskilliga tiotusentals behöriga lärare runt om i landet. Brisen på utbildade lärare slår såklart hårt mot likvärdigheten och kvalitén i undervisningen och leder till att arbetsbördan ökar för oss lärare. Därför jobbar Lärarförbundet stenhårt för att fler ska vilja bli och förbli lärare. Vägen dit menar vi går genom ett hållbart arbetsliv och ett attraktivt läraryrke.

Vår arbetsmiljö är elevernas lärandemiljö

Lärarförbundet slåss dagligen för löner och arbetsförhållanden som är konkurrenskraftiga och som lockar fler till läraryrket. Vi kämpar för att lärare måste få vara just lärare, med tid för samarbete med kollegorna och för egen kompetensutveckling. En bra arbetsmiljö kräver resurser som i sin tur är grunden för bra utbildning. Här vilar ett väldigt stort ansvar på politikerna – lokalt såväl som nationellt – som styr över de förutsättningar som vi lärare ges.

Jag tror att många kan vara överens med mig om att Sverige behöver investera i grund- och gymnasieskola, fritidshem och förskola, vuxenutbildning och eftergymnasial utbildning. Och framför allt i ett mer attraktivt läraryrke. Den insikten behöver Sveriges regering och riksdag visa i höstens budgetproposition.

Staten måste ta huvudansvaret för skola och utbildning

Den statliga utredning som har till uppgift att se över statens ansvar för skola och utbildning måste fullföljas. Trots att januariavtalet fallit, så behöver utredningen slutföras och följas av åtgärder för att stärka statens ansvar för skola och utbildning.

För snart ett år sedan tydliggjorde Lärarförbundet sin position om var det huvudsakliga ansvaret för skola och utbildning behöver ligga – det vill säga hos staten istället för hos kommunerna.

Lärarförbundet hade tidigare inte drivit kravet på att återföra huvudansvaret för skolan till staten. Men möjligheterna att framöver kunna finansiera skolväsendet är sannolikt omöjligt utan omfattande statlig medverkan. Skolans finansiering är det som främst talar för ett ökat statligt ansvarstagande, men det finns även andra faktorer.

Splittrat skolsystem

OECD har pekat på att ansvaret för skolsystemet i Sverige är mycket splittrat. En bild som bekräftades av Skolkommissionen för fyra år sedan. Skolans huvudmän saknar många gånger kapacitet för att genomföra uppdraget i de nationella styrdokumenten. Sveriges 290 kommuner och många hundra friskoleföretag har såväl olika förutsättningar som olika ambitioner. Likvärdigheten i det svenska skolsystemet haltar betänkligt.

Utvecklingen har länge gått stick i stäv med uttalade politiska mål, men inget tycks riktigt hjälpa. Det mest bestickande är hur extremt olika elevers möjligheter är att få möta utbildade och behöriga lärare – från nära nog samtliga lärare på skolor i områden med stark socioekonomisk status, till mindre än varannan lärare vid skolor i socialt mer utsatta områden samt i många glesbygdskommuner.

Byråkratiska kontrollmekanismer präglar dagens modell

Staten har under den senaste tioårsperioden sett det som nödvändigt att genomföra en mängd reformer på skolområdet, som nya läroplaner, fler riktade statsbidrag, en ny lärarutbildning, lärarlegitimation, karriärtjänster och lärarlönelyft. Ingenting tycks riktigt hjälpa.

Istället vilar en ömsesidig misstro över relationen mellan stat och kommun. Kommunerna är mest måna om att till varje pris värna sitt självstyre och staten att förse sina reformer med byråkratiska kontrollmekanismer som i slutändan drabbar lärarkåren genom diverse krav på återrapportering och fler obligatoriska moment i undervisningen. Den professionella frihet som tidigare var en naturlig del av läraryrket är idag kraftigt beskuren.

Fullfölj utredningen om statligt huvudmannaskap

Januariavtalet mellan regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna öppnade för att ompröva frågan om skolans huvudmannaskap. Så sent som i december tillsattes den statliga utredning som ska ta fram ett underlag.

Jag hoppas att det faktum att Januariavtalet fallit, inte tillåts hindra den nödvändiga genomlysning av ansvarsförhållandena som behöver ske och med inriktningen att förflytta huvudansvaret till staten. Fler politiska partier än Liberalerna borde inse vikten av att så sker.

Ett statligt huvudansvar kommer naturligtvis inte lösa alla problem, men det är sannolikt en förutsättning för att stärka likvärdigheten, klara kontinuerliga investeringar i hela utbildningssystemet samt en fortsatt förbättring av läraryrkets villkor, status och attraktionskraft.

Staten behöver träda in med stabila finansiella förutsättningar och som garanten för ett mer professionsstyrt skolväsende där alla elever ges rätt till likvärdig utbildning. Fortsätter vi med dagens ansvarsfördelning riskerar Sveriges ställning som kunskapsnation på sikt att urholkas.

Frågor & Svar