Lärarförbundet
Lärarförbundet Kontakt har helgstängt över påsken, från torsdag 9 april kl. 12.00 (medlemsservice stängt från onsdag 8 april kl 17) och öppnar åter tisdag 14 april kl. 8.00. →
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Ordförandebloggen: Johanna Jaara Åstrand

Tillit till lärarprofessionen

Vi lärare utgör en profession. Bara att säga de orden inbegriper en insikt om att den externa styrningen av skolan måste vara begränsad och att lärarkåren istället ska anförtros ett stort mått av frihet att självständigt utforma undervisning och lärande.

I början av sommaren lämnande Tillitsdelegationen ifrån sig sitt huvudbetänkande till den ansvariga ministern Ardalan Shekarabi. Här kan man läsa delegationens slutsatser i koncentrat och betänkandet i sin helhet finner man här.

Tämjda professioner

Delegationen argumenterar, med starkt forskningsstöd, för att mer tillit och eget handlingsutrymme är nödvändigt i arbetslivet. Fokus för delegationens arbete är skola, sjukvård och omsorg.

Delegationen konstaterar i sitt betänkande (sid 57) att ”införandet av nya styr- och ledningsformer för offentligt finansierad verksamhet under 1980-talet och framåt innehöll ett tydligt mått av professionskritik. Olika yrkeskårer inom den offentliga sektorn uppfattades av styrande politiker och ledande byråkrater som svårstyrda och kostnadsdrivande, och de behövde helt enkelt tämjas med starkare ledning och mer av kontroll.” Detta får nog sägas vara en korrekt beskrivning av vad som hänt inom skolans område.

Lita på lärarna

Profession betyder definitionsmässigt en yrkesgrupp som har samhällets och allmänhetens förtroende och tillit. Dessutom brukar en profession definieras av att det finns en gedigen vetenskaplig kunskapsgrund, ett specifikt yrkesspråk, en legitimation eller auktorisation, en formulerad yrkesetik och ett stort mått av autonomi. Helt enkelt att förfoga över särskild kunskap kopplat till stort yrkesansvar, vilket i sin tur gör att yrket kan och bör utföras med ett stort mått av självständighet.

Så hur mycket tillit åtnjuter lärarprofessionen? Vilken tillit har våra beslutsfattare tillika förutsättningsgivare – och som ju får antas återspela uppfattningarna i samhället i stort – till oss lärare?

Underström av misstro

Som jag ser det så har vi lärare en stor och ständig utmaning som ofta går som en underström i det offentliga samtalet om skolan och förskolan. Nämligen att få andra att se oss som en stark profession som ska visas förtroendet att sköta lärandet i våra skolor och förskolor.

För vem vet bättre än vi lärare hur elevernas lärande bäst understöds och utvecklas? Vi som har en gedigen utbildning i lärande – eller politiker och byråkrater? Vi som finns på plats hos eleverna och kan bedöma behoven hos var och en? Eller dem som återfinns i politiska församlingar, på förvaltningar, myndigheter och departement?

Läraryrkets minskade attraktionskraft

Motsatsordet till tillit är misstro. Tyvärr finns det nog anledning att inse att en viss portion misstro genomsyrat den svenska skolpolitiken under mycket lång tid.

Vi har sett det när resurser inte sätts in trots att vi lärare påtalat behoven. När vi inte får använda vår kompetens till rätt saker. När nya arbetsuppgifter läggs på utan att något tas bort. När detaljstyrning hindrar läraren från att vara expert på barnens och elevernas lärande.

Förutom att det är ett slöseri med vår kompetens har detaljstyrningen också skapat en ohållbar arbetssituation för många lärare och skolledare. Allt större tyngd har getts till rapporteringskrav, nationella kunskapsprov, till fler obligatoriska moment i läroplanen och fler skyldigheter för lärarna. All denna administration och detaljreglering har skapat både en ökad stress och en ökad arbetsbelastning, vilket är en viktig orsak till läraryrkets minskade attraktionskraft.

Läpparnas bekännelse finns...

Det är inte bara den enskilde lärarens självständighet jag talar om. Som lärare ingår man i en kår, ett kollegium, ja; en profession. Det är hela lärarkårens självständighet som inskränkts. Det vill säga den kollegiala praxis som vi själva kan komma fram till i samtalet och samarbetet mellan oss inom professionen.

Kanske kan ordet misstro tyckas vara starkt. För det är klart att ingen politiker på vare sig riksnivå eller lokal nivå skulle uttala ”Jag litar inte på lärarna”. Tvärtom så pratar de flesta om behovet av tillit och en stark lärarprofession.

... men tillit måste visas i handling

Men i handling är det ändå en avsaknad av tillit som den svenska lärarkåren successivt fått uppleva. Med små steg i taget har autonomin för lärarkåren inskränkts till förmån för ökad detaljstyrning och kontroll. För tillit uppstår såklart inte när politikerna talar om det – utan när de visar det.

Det behöver finnas en rimlig balans mellan uppifrån kommande styrning och utvärdering respektive den autonomi och kollegiala utvärdering som lärarna själva genomför. I Sverige är den balansen skev idag. Förhoppningsvis kan Tillitsdelegationens arbete bli starten för den utveckling som är nödvändig och leda till en verklig förändring med mer av professionell frihet och ansvar för oss lärare och skolledare.

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här