Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Ordförandebloggen: Johanna Jaara Åstrand

Sätt skolan främst i nästa forskningsproposition

Sverige ska vara en ledande kunskapsnation. Så lyder det övergripande mål som regeringen anger i förra årets forskningspolitiska proposition. Det är ett bra mål som skulle kunna vara starten på att vikten av en forskningsanknuten skola sätts mer i fokus de kommande åren.

Den forskningspolitiska propositionen bär namnet Kunskap i samverkan och ligger till grund för de kommande årens forskningspolitik. För oss lärare är det ganska naturligt att tänka att vi spelar en huvudroll för att Sverige ska kunna vara en ledande kunskapsnation.

För hur blir man annars det om inte barn och elever tillgodogör sig goda kunskaper och färdigheter genom hela skolsystemet; förskola, grundskola och gymnasieskola? Och därmed ett land som kommer präglas av innovationer och högproduktiva jobb, vetenskapliga genombrott och framtidstro. För det är ju så att morgondagens företagsledare, sjuksköterskor, poliser, ingenjörer och forskare sitter i skolbänken nu. Allt börjar med en bra lärare. För att bygga Sverige starkt måste grunden läggas i skolan.

Tänk tanken om vad som händer med den högre utbildningen, forskarutbildningen och ytterst Sveriges förmåga att bidra till internationell spetsforskning om inte skolan lagt grunden. Utan en skola av hög kvalitet, och som vilar på en solid vetenskaplig grund för lärande, så faller allt.

Problemet idag är att kopplingen mellan forskning och skola är på tok för svag. Resurser och struktur för forskarutbildning och praktiknära forskning inom utbildningsvetenskap är idag minst sagt otillräckliga.

Jämför skolan med hälso- och sjukvården. Hur skulle sjukvården fungera om inte medicin var ett eget vetenskapsområde? Om nya behandlingsmetoder aldrig fick ingå i någon vetenskaplig studie? Om inte läkare forskade själva, utan var forskningsobjekt för hjärnforskare och ekonomer? Det är en bisarr tanke. Men lite på det sättet förhåller det sig idag inom utbildningsområdet.

Det nära sambandet mellan sjukvård och klinisk forskning ses som självklart. Där finns resurser för patientnära forskning, delade tjänster mellan universitet och sjukvård, liksom en betydande andel forskarutbildade läkare. Sjukvården har med rätta ansetts behöva vara kunskapsintensiv. Ska inte skolan vara det?

För oss lärare finns idag små och spretiga utvecklingsmöjligheter kopplade till universitet och högskolor. Och trots att all undervisning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så är praktiknära forskning en sällsynt fågel i vår vardag. Skolans bristande forskningsanknytning är ett av de största strukturfelen i det svenska forsknings- och utbildningssystemet.

Ska Sverige verkligen vara en ledande kunskapsnation, så behöver forskningsanknytningen i skolan bli lika naturlig som den är i hälso- och sjukvården och resurserna för detta öka – och öka kraftigt.

Vi ser det även genom att skoldebatten huvudsakligen förs utifrån partipolitiska konflikter och mediala dagsländor. Det är mer undantagsvis som debatten bygger på forskning som visar vad som bäst gynnar barns och elevers lärande.

Men det finns positiva tecken på att det nu äntligen ska hända något. Regeringen har efter forskningspropositionen tillsatt en utredning som syftar till att öka samverkan om praktiknära forskning och på det sättet stäkra den vetenskapliga grunden i skolan. Regeringen har också gett klartecken för en försöksverksamhet där fyra universitet ska gå i bräschen för en utvecklad samverkan med skolor och skolhuvudmän.

Det är förstås lovande att regeringen hörsammar behov. Och jag vet att det inte står stilla ute i förskolor och skolor - det pågår en hel del initiativ och god samverkan runt ett stort antal lärosäten redan och både Skolverket, Skolforskningsinstitutet och Specialpedagogiska skolmyndigheten arbetar alla utifrån lite olika uppdrag och medel med att stärka och stödja den vetenskapliga basen.

Problemet är att det inte tagits ett helhetsgrepp kring grundförutsättningarna. Skolans forskningsfält och utveckling är så mycket viktigare än att vara avhängiga enstaka eldsjälar och personkontakter eller för den delen, tillfälliga forskarskolor och ryckig finansiering. Vi lärare vill både vara en del av och ta del av forskning och för det krävs ett politiskt ansvar för helheten. En bärande stomme för den helheten kan uppbyggandet av ett professionsprogram bli.

Till syvende og sist handlar det såklart om pengar. Ser vi till den forskning som är finansierad via lärosätenas basanslag brukar cirka en tredjedel gå till medicin och hälsa (över 10 miljarder kronor per år), medan utbildningsvetenskapens anslag inte ens går att beräkna eftersom vetenskapsområdet officiellt sett inte existerar. Vetenskapsrådets anslag för medicinsk forskning är ungefär sex gånger så stort som motsvarande för utbildningsvetenskap. Dessutom ges den medicinska kliniska forskningen ett par miljarder årligen inom ramen för ALF-avtalet, vilket det inte finns någon motsvarighet till inom utbildningsvetenskapen.

Problemet är givetvis inte satsningarna på medicin och hälsa, utan avsaknaden av ens en skärva av motsvarande medel till utbildningsvetenskap. Så, kära riksdagspolitiker av olika kulör; ska Sverige verkligen vara en ledande kunskapsnation, så behöver forskningsanknytningen i skolan bli lika naturlig som den är i hälso- och sjukvården och resurserna för detta öka – och öka kraftigt. Se det som en huvuduppgift för nästa forskningspolitiska proposition.

Frågor & Svar