Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Ordförandebloggen: Johanna Jaara Åstrand

Nyårskrönika 2020 – pandemiåret

Pandemi, Corona, Covid-19. Orden som för alltid kommer att vara förknippade med året 2020. Nu lägger vi detta märkliga och förfärliga år till handlingarna. Vi vet att smittan kommer att följa oss en bra bit in på det nya året, men vi hoppas och tror på ett ljusare 2021.

Efter en liten tid kan det ofta var svårt att minnas vilket år som var vilket. Eller om det hände något särskilt minnesvärt ett visst år. Åren göms i minnets dimma. Hände det 2015 eller var det 2017? Vad hände egentligen 2012? Men det år som gått kommer inte att vara inhöljt i dimma. Det kommer att bli ihågkommet som ett år som skiljer ut sig: Coronaåret. Många har blivit sjuka och människor har dött i förtid. Det är ett mörkt 2020 som vi lämnar bakom oss.

För lärare och rektorer har det blivit ett år präglat av hårt arbete och svåra arbetsförutsättningar. Som fackförbund har vi behövt ge kravet på en säker arbetsmiljö en delvis ny innebörd till följd av smittrisken och vikten av kontinuerliga riskbedömningar har ökat enormt. Arbetsgivare och myndigheter kunde ha gjort mer för att glesa ut, säkra rutiner och skaffa kompletterande lokaler. Länge stod också Lärarförbundets krav om familjekarantän ohörsammat, men till slut fattade Folkhälsomyndigheten det enda rimliga beslutet: Barn och elever med smitta i hemmet ska hålla sig i karantän hemma.

Arbetsbelastningen – gränsen nådd och passerad

Arbetsbelastningen har varit tung i hela utbildningssystemet– från en redan hög nivå i normalläget. På sätt och vis är flera av de problem som följt i spåren av pandemin desamma som skola och utbildning ständigt brottas med. Men nu i kubik – arbetsbelastningen, de omfattande och detaljstyrande kraven på hur och när elevernas lärande ska dokumenteras och tekniska hjälpmedel med bristande funktionalitet.

Inte minst gäller det tidstjuvarna som stjäl fokus från kärnuppdraget, det vill säga situationerna då lärare tvingas rycka in som städare, rastvakter, extra hjälp i skolmatsalen, vaktmästare eller it-tekniker. Politiker och arbetsgivare måste inse att förväntningarna på vad skola och utbildning kan klara måste vara avsevärt lägre under de förhållanden som en pandemi för med sig. Jag ser inte att den polletten riktigt ramlat ner ännu.

Fjärrundervisning får inte bli det nya normala

När undervisning till följd av smittläget har behövt övergå till distans- och fjärrundervisning har många problem visat sig. Ändå har under året en debatt startat, där vissa företrädare för huvudmännen försöker utmåla övergången som en stor framgång som bör sätta spår även efter pandemin. En strävan efter lägre kostnader uttalas inte, men kan anas i bakgrunden.

Den debatten lär återkomma under det här året och då är det viktigt att lärarnas samlade erfarenheter kommer fram i debatten. Webbkameror kan inte ersätta mötet mellan lärare och elev. Läraryrket är så mycket mer än att sända föreläsningar via skärm.

Debatterna om LAS och en likvärdig skola

Det fanns förstås andra händelser än pandemin som gjorde avtryck. Debatten och förhandlingarna om anställningsskyddet resulterade till sist i en uppgörelse mellan stora delar av arbetsmarknadens parter och kommer att förändra arbetslivets spelregler en del. Det finns uppsidor med det som överenskommits, men det finns också uppenbara försämringar för oss anställda.

Under senvåren presenterades även en av de viktigaste utbildningspolitiska utredningarna på länge, den så kallade Åstrandutredningen. Utredningen föreslår att staten ska ta ett större ansvar för skolans finansiering, att skolpengen reformeras så att friskolorna inte överkompenseras och att kötid slopas som urvalskriterium i skolvalet. Det är utmärkt. Det är dags för politikerna att ta likvärdighetsproblemen på allvar och reglera skolmarknaden. Ett utökat statligt ansvar för finansieringen vore också ett viktigt första steg i riktning mot att få staten att ta ett tydligt huvudansvar för skola och utbildning.

Extra kongress och vägen framåt

Under tidig höst kom dialogen med Lärarnas Riksförbund (LR) till ett vägskäl genom besluten på förbundens extra kongresser. Lärarförbundet öppnade för att tillsammans med LR bilda en ny facklig lärarorganisation som skulle samla hela lärarkåren, men LR ansåg sig inte redo ännu. Lärarförbundet fortsätter därför förändringsresan på egen hand.

En resa som syftar till att samla hela lärarkåren. Jag är alldeles övertygad om kraften som ligger i att få vara varandras förutsättningar, styrkan det skulle innebära med en tydlig, stark lärarröst som kan driva såväl generella frågor som de yrkesspecifika för olika lärarkategorier. Det finns inget som försvarar en splittrad lärarkår, men det är mycket som försvårar. För att inte tala om vilket resursslöseri det är och hur det försvagar lärarkårens inflytande. Sveriges lärare förtjänar en ny organisation där vi alla får göra varandra starkare, tryggare och bättre tillsammans. Kompassriktningen för nästa år är klar: Vi ska bli fler och därigenom starkare. För ju fler lärare som talar med gemensam röst, desto större genomslag får vi för vårt lärarfackliga arbete och vårt politiska inflytande.

Ljusare 2021

Nu lägger vi detta påfrestande, tuffa och svåra år bakom oss och även om pandemin långt ifrån är över så hoppas vi att de hårdare restriktionerna, tillsammans med vaccinet, får bukt med smittspridningen. Låt 2021 bli året då vi inte bara kan känna stolthet över det viktiga yrke vi valt utan också över de förutsättningar som ges, det politikeransvar som tas och de beslut som fattas för ett mer hållbart och attraktivt läraryrke och en mer likvärdig förskola och skola.

Välkommen 2021!

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här

Frågor & Svar