Lärarförbundet

Detta är ett inlägg från Ordförandebloggen: Johanna Jaara Åstrand

Lärares utbildning kan inte sluta vid examen

Fortfarande finns ett synsätt om att lärares utbildning slutar vid lärarexamen. Läraren ses som en färdig pusselbit i behörighetspusslet.

Det händer att jag av människor utanför skolan får frågan om varför lärare har så liten möjlighet att fördjupa sig i sitt ämne. Ibland har till exempel politiker tagit reda på att gällande avtal för grund- och gymnasielärare medger att 104 timmar per år ska ges till kompetensutveckling.

Jag svarar då att detta tyvärr enbart är ett riktmärke för kollektivet som inte är hugget i sten på individnivå. För det andra behöver det inte alls handla om fördjupning i ämneskunskaper. För det tredje fungerar det inte alls som vi lärare menar var avsikten. Alltför många arbetsgivare har varken tillräckligt genomarbetade planer eller avsätter tillhörande resurser för lärarnas kompetensutveckling. Så där står vi idag.

Men ett fönster till bättring har nu öppnats på glänt. I Skolkommissionens slutbetänkande betonas vikten av mer praktiknära skolforskning och ökad professionalisering av både lärar- och skolledaryrket.

Professionsprogrammet kommer, rätt uppbyggt, kunna ge läraren stort inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling. Fel uppbyggt skulle det kunna leda till en känsla av att bli kontrollerad – det får inte ske.

Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram för lärare och skolledare ska nu utredas vidare. Regeringen har också initierat en försöksverksamhet för ökad samverkan mellan lärosäten och skolhuvudmän om bland annat forskning. I det tänkta professionsprogrammet finns en kompetenstrappa som ska baseras på kompetensutveckling, akademiska meriter och dokumenterad beprövad erfarenhet.

Här finns alltså en grund för ett FoU-system som för lärarna och skolledarna innefattar professions- och kompetensutveckling under hela lärarkarriären. Men det behöver givetvis vidareutvecklas.

Professionsprogrammet kommer, rätt uppbyggt, kunna ge läraren stort inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling. Fel uppbyggt skulle det kunna leda till en känsla av att bli kontrollerad – det får inte ske. Om professionsprogrammet mynnar ut i att lärare ska bedömas och sorteras av andra i en karriärtrappa som är påtvingad, då har man ingenting lärt av erfarenheterna från lärarlönelyftet och karriärreformen. Professionsprogrammet behöver byggas underifrån i samverkan mellan professionen, skolhuvudmän, stat och lärosäten.

Som jag ser det behövs ett nationellt program som säkrar tillgången till ett brett och rikt utbud av kurser och utbildningar, allt från grundläggande behörighetsgivande kurser till fördjupningar i ämnen, didaktik och utbildningsvetenskap på masternivå, och upp till forskarutbildning. Det behöver byggas in en självklar kontinuerlig rätt till utvecklingsinsatser för varje lärare och ledare och organiseras så att det finns reella möjligheter att delta i kompetensutvecklingsinsatser och i ett kollegialt lärande. Innehållet behöver fyllas och utvecklas genom tydlig samverkan mellan lärosäten och huvudmän och grundas på lärares och ledares inflytande, behov och identifierade pedagogiska utmaningar.

Villkoren för lärare som kombinerar studier och arbete är kanske det största hindret idag. Lärare och skolledare tvingas välja bort utveckling på grund av den höga arbetsbelastningen. Många av de som börjar tvingas hoppa av. Det behövs både ekonomiska och tidsmässiga möjligheter att kombinera arbete och studier. Ett hinder för många är också att det skulle kräva långa resor. Därför behövs det betydligt bättre möjlighet att studera på distans, eller att utbildningen sker lokalt på arbetsorten.

Om vi lyckas bygga upp ett hållbart system för professionsutveckling skulle vi möta utvecklingsbehoven på ett kontinuerligt och systematiskt sätt. Inte som idag där nationella satsningar och ”lyft” lever som projekt i ett par år, eller där huvudmannens goda vilja avgör om lärarna har möjlighet till utveckling och med vilka förutsättningar.

Jag menar att om kvaliteten i den svenska skolan ska öka långsiktigt, så är det helt nödvändigt att bygga en starkare vetenskaplig grund. Jämför skolan med sjukvården. Där är det självklart med ett nära samband till den kliniska forskningen. Där finns resurser för patientnära forskning, delade tjänster mellan universitet och landsting, liksom en betydande andel forskarutbildade läkare. Sjukvården har med rätta ansetts behöva vara kunskapsintensiv. Ska inte skolan vara det?

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här