Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Ordförandebloggen: Johanna Jaara Åstrand

Har inkluderingstanken gått för långt?

Inkludering i skolan har blivit ett hett ämne i den svenska skoldebatten. Alldeles oavsett när inkludering eller särskilda undervisningsgrupper är att föredra så krävs rätt stödresurser. Det tycks ofta glömmas bort under debattens hetta.

I skoldebatten tycks det nu vara en sanning att inkludering kommit till vägs ände. Det manifesteras inte minst i Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Där sägs ”Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp”.

Saknas belägg för att inkludering ökat

Skrivningen i Januariavtalet utgår alltså från att inkludering blivit allt vanligare. Intressant nog så finns egentligen inga studier som styrker påståendet och faktiskt inte heller någon statistik. Det finns för all del inte något som visar motsatsen heller. Omfattningen av inkludering är inte definierat och följs inte upp av någon myndighet.

Statistik hade kanske inte varit en nödvändig källa om inkludering varit ett tydligt påbud. I debatten förs ibland fram att orsaken till en pågående inkluderingsvåg är skollagen från 2011. Men i den står faktiskt inget om inkludering. I Skollagen från 2011 gjordes en i och för sig specifik ändring så att elever med autism, men utan utvecklingsstörning, inte längre ska gå i särskola. Det är i och för sig en slags inkludering, men kan knappast vara det som åsyftas i debatten.

Det finns exempel på att verksamheter med särskild undervisning har lagts ned på senare år, exempelvis S:t Örjans specialenhet i Stockholm. Men å andra sidan har de privata utförarna av motsvarande verksamhet ökat. Nettot vet vi inget om.

Inkludering bra eller dåligt?

Det är faktiskt oklart hur vanligt inkludering blivit. Men oavsett detta kvarstår förstås frågan; är inkludering bra eller dåligt? Svaret är att det beror på elevernas olika behov. En del elever med särskilda behov mår bättre av inkluderande verksamhet och en del mår bättre av särskilda undervisningsgrupper – helt eller med inslag av det ena eller det andra.

Det som är viktigt att förstå, och som inte riktigt kommer fram i debatten, är att oavsett inkludering eller inte så krävs det i båda fallen särskilda resurser. Lärare måste ha förutsättningar och kompetens att kunna svara upp mot behoven och lärares och speciallärares pedagogiska bedömningar behöver väga tyngre i utredningarna. Det måste finnas bra utredningar som grund för de stödinsatser som görs och det måste finnas ett systematiskt och kontinuerligt stöd från elevhälsan. Idag har vi brist på specialpedagogisk kompetens, och det har vi oavsett vilken modell som förordas. Se där ett problem att exponera för skoldebattens strålkastarljus!

Vad säger forskningen?

Det finns forskning som gör gällande att inkludering relativt ofta är det bästa för en elev med särskilda behov. Dock inte för alla elever, eftersom behoven skiljer sig från elev till elev. Det ingen borde få bortse ifrån är att såväl inkludering som särskilda undervisningsgrupper medför ökade kostnader – om det görs på rätt sätt. Det kostar ofrånkomligen pengar att garantera alla elever rätt till en bra skolgång.

En rimlig slutsats av forskningsläget är att det inte finns några genvägar. Alla elever har rätt till en bra skolgång och lärare och skolledare ska ha rätt till det stöd som krävs för att säkerställa detta. Alldeles oavsett vilken metodik som väljs, så krävs de särskilda resurser som på allvar möter varje elevs behov. Den pågående debatten om antingen inkludering eller exkludering missar ofta den här huvudpoängen.

Den finska modellen

Så varför inte låta debatten börja handla om vilka förutsättningar som ges för lärare och rektorer att verkligen se till att alla elever får det stöd som var och en behöver. Om vilket specialpedagogiskt stöd som faktiskt finns tillgängligt i våra skolor idag. Om hur vi får en likvärdig elevhälsa i hela landet. Och, inte minst, vad som behöver göras för att råda bot på bristen på specialpedagoger och speciallärare

Vid ett besök i Finland för några år sedan minns jag hur de finska värdarna fick förklara för häpna svenskar att alla elever i Finland självfallet fick det stöd de behövde. VI frågade på svenskt vis hur stor andel som fick särskilt stöd. De förstod inte frågan – ingen fick särskilt stöd, förklarade de. Samtidigt som man lika gärna kunde säga att alla fick särskilt stöd. Där handlar det inte om att peka ut barn som svagpresterande. Inte heller om inkludering eller uppdelning. I Finland sätts stöd in i de tidiga årskurserna till alla elever som behöver det som en självklar del i undervisningen. Utgångspunkten i vårt grannland är att alla elever ska ha det stöd som de behöver för sitt lärande och sin utveckling. När ska vi i Sverige ha kommit så långt i vår skoldebatt?

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här