Lärarförbundet
Bli medlem

Framtidssäkra Sverige

Det vi satsar på skola och utbildning i dag ger mångdubbelt igen i framtiden. Ekonomisk tillväxt och kunskap är kommunicerande kärl, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det vi satsar på skola och utbildning i dag ger mångdubbelt igen i framtiden. Ekonomisk tillväxt och kunskap är kommunicerande kärl, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Staten måste ta större ansvar för skolans finansiering. Höstens budgetproposition behöver innehålla mer resurser till kommunerna så att de klarar att finansiera behoven i förskola och skola.

Just nu pågår överläggningarna mellan finansministern och företrädarna för regeringens samarbetspartier om budgetpropositionen som ska lämnas till riksdagen i mitten av september. Förhoppningsvis inser politikerna hur oerhört viktigt det är att kommunernas ökade ekonomiska utmaningar leder till att staten kliver fram och ökar statsbidragen.

Inte minst skolan och förskolan är i intensivt behov av mer resurser. Lärare och skolledare behöver få en rimligare arbetsbelastning och barn och elever det stöd som de behöver. En växande befolkning kräver också investeringar i fler förskolor och skolor.

Ökande kostnader för utbildning och omsorg

Många av Lärarförbundets medlemmar upplever hur skolan och förskolan blöder. Kommun efter kommun sparar och skär ner på barn och utbildning. En enkät till Lärarförbundets lokalavdelningar i vintras visar att sex av tio kommuner lägger mindre pengar på skolan i år än förra året. Arbetssituationen är på många håll ohållbar. Ofta är det de elever som har störst behov som drabbas hårdast – det är de extra resurserna som försvinner först.

Kommunerna pressas av att barn, unga och äldre blir fler, vilket ökar kostnaderna för utbildning och omsorg. Gruppen i arbetsför ålder ökar inte i samma takt och eftersom kommunernas intäkter till övervägande del bygger på inkomstskatter så uppstår underskott. Staten har däremot bredare och mer robusta skattebaser, bland annat på konsumtion och fastigheter, och skulle kunna bistå med finansiering av välfärdens kärnområden.

Vikande konjunktur

Utvecklingen med allt fler äldre och yngre och relativt sett färre i arbetsför ålder, samtidigt som konjunkturen försämras, innebär att hela det kommunala välfärdsåtagandet sätts under stark press. Under 2018 gick 69 av landets 290 kommuner med underskott. Så många har det inte varit på över 15 år. I år räknar så många som 110 av totalt 290 kommuner att gå med minus.

I Lärarförbundet brukar vi säga att allt börjar med bra lärare. Med det menar vi att den grund som läggs i förskolan, fritidshemmet och i skolan påverkar enskilda människor under hela livet, vilket i sin tur påverkar samhällsutvecklingen. Våra förutsättningar att utöva vårt yrke på ett bra sätt avgör så mycket av vår gemensamma framtid.

Utbildning och kunskap ger välstånd

Kunskap är makt, brukar det sägas. Men kunskap ger också välstånd. Befolkningens utbildning och kunskaper har en allt större betydelse för den ekonomiska utvecklingen i ett land. Därför är det så viktigt att inte slarva med skolan och lärares arbetsvillkor. Det vi satsar på skola och utbildning i dag ger mångdubbelt igen i framtiden. Ekonomisk tillväxt och kunskap är kommunicerande kärl.

När finansminister Magdalena Andersson och de andra politikerna gör sina avvägningar om hur statsbudgeten ska sättas samman, så är det så oerhört viktigt att de bär med sig det perspektivet på utbildning och kunskap. Kom ihåg att det vi satsar på skola, fritidshem och förskola i förlängningen framtidssäkrar Sverige.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 8/19

Stoppa stoppen för livslångt lärande

Politiker från höger till vänster talar högtidligt om behovet av ett livslångt lärande. Det förpliktigar, för det finns många politiska beslut att fatta som skulle underlätta för fler att utbilda, omskola och förkovra sig.

Begreppet livslångt lärande kopplas ofta till omställning på arbetsmarknaden. Men det handlar minst lika mycket om ett bredare bildningsperspektiv för att genom hela livet kunna vidareutveckla, bredda och fördjupa sina kunskaper. Om att se bildning som en del av det som ger livet mål och mening.

Grunden för bildning läggs förstås redan i förskolan och skolan. För att sedan kunna fortsätta en livslång bildningsresa behövs ett utbildningssystem utan inlåsningseffekter och höga trösklar. I Sverige har vi länge arbetat för att det ska vara möjligt för alla att gå in och ur utbildning under livet, men fortfarande återstår många hinder. Här följer några tankar om vad som kan göras för att minska stoppen och för att Sverige ska ta några rejäla kliv framåt mot ett samhälle som verkligen präglas av livslångt lärande.

Professionsprogram

Under några år har Lärarförbundet drivit frågan om att inrätta så kallade professionsprogram. Tanken är att såväl skolan som läraryrket vinner på att lärare och skolledare utvecklas under hela yrkeskarriären. Professionsprogrammet är tänkt att på ett mer systematiskt sätt kvalitetssäkra kompetensutvecklingen och att ge den enskilde rätt till en struktur för att fördjupa och bredda sina kunskaper. Nu hoppas vi att regering, riksdag och arbetsgivare kommer att se till att förverkliga professionsprogrammet under de närmast kommande åren.

Lärarbristen

Det största och mest problematiska stoppet i utbildningssystemet idag är faktiskt lärarbristen. Tre av tio lärare i grundskolan är obehöriga idag och skillnaderna mellan skolor enorma. Det skapar stora kvalitetsskillnader för eleverna. Skillnader som riskerar att följa med och hämma elevernas kunskapsresor genom hela livet. Därför är det så viktigt att läraryrkets attraktivitet ökar så att fler vill bli lärare och att nya vägar inom lärarutbildningen sjösätts snabbt, till exempel i syfte att göra det enklare att plugga och jobba samtidigt – och senare i livet.

Se till att yrkesprogrammen ger högskolebehörighet

Gymnasieskolans yrkesprogram innefattar inte högskolebehörighetsgivande kurser i sitt grundupplägg. Dessa kurser måste eleverna välja till särskilt. Detta bidrar till att elever väljer bort yrkesprogram och att yrkesprogrammen får lägre status. Utan högskolebehörighet begränsas den enskildes möjlighet till livslångt lärande. Alla gymnasieprogram borde ge högskolebehörighet.

Tänk nytt kring gymnasieskolans introduktionsprogram

Introduktionsprogrammen ska ge obehöriga elever möjlighet att komma in på ett nationellt program eller leda till arbete. Men av de elever som påbörjade språkintroduktion 2013 är det bara 14 procent som har slutfört programmet med examen. Det sätter naturligtvis ett massivt stopp för vidare steg i kunskapsresan.

Den låga examensandelen måste ses mot bakgrund av att eleverna inte alls, eller i begränsad utsträckning, gått i grundskolan i Sverige. De har ofta erfarenheter från skolsystem med stora problem. För det andra utgör svenska språket en stor utmaning för eleverna. I många fall skulle eleverna inom språkintroduktion vara betjänta av att slutföra sina studier inom vuxenutbildningen istället och läsa sammanhållna utbildningspaket – snarare än inom gymnasieskolan. Här behövs ett nytänkande.

Möjligheterna i till vuxenutbildning varierar

Alla som inte har en genomgången grundskoleutbildning prioriteras enligt lag först när det gäller rätt till vuxenutbildning. I de fall den gruppen är stor, så räcker vuxenutbildningens resurser till färre andra. Det kan medföra ett stopp för den som inte har genomgången gymnasieutbildning om kullarna i gruppen utan grundläggande utbildning är stora. Rätten till vuxenutbildning borde vara starkare för alla.

Svårt få yrkesvux för omskolning

Den som har genomgått ett program på gymnasieskolan och som exempelvis fem-tio år senare skulle vilja arbeta inom ett yrke som har en yrkesutbildning på gymnasial nivå, till exempel kock, har svårt att komma in på utbildningen. Det beror på att alla som saknar grundskola eller gymnasieskola prioriteras före.

Rimligt på sätt och vis, men får som konsekvens att den som redan genomgått ett gymnasieprogram enbart kan komma in om antalet sökande inte är tillräckligt många. Det finns några få utbildningar som ges inom folkhögskolan, men i övrigt har den som redan gått ett gymnasieprogram svårt att kunna justera ett programval som gjordes som 16-åring. Det borde finnas fler möjligheter att göra den yrkesväxlingen.

När yrkeshögskolan leder till en återvändsgränd

Eftergymnasial utbildning inom yrkeshögskolan har expanderat kraftigt under senare år. En genomgången yrkeshögskoleutbildning är dock sällan påbyggbar för den som sedan vill utvecklas vidare. Exempelvis så kan en gymnasieutbildad barnskötare läsa till specialistbarnskötare under två år på yrkeshögskolan. Men om personen sedan vill utbilda sig vidare till förskollärare på högskolan så finns ingen möjlighet att bygga på yrkeshögskoleutbildningen.

Yrkeshögskoleutbildningen kan möjligen valideras med några poäng, men till och med det är ganska krångligt idag. Det vore ju så mycket bättre om en fördjupning för barnskötare istället innehöll en del av en lärarutbildning, så att den enkelt kan byggas på under yrkeslivets gång.

När högskolan leder till en återvändsgränd

Tänk er att en grundskollärare som har arbetat under många år i skolan vill gå vidare till att jobba inom förskolan. För att göra det krävs en förskollärarexamen och som systemet ser ut idag måste personen börja om och läsa en hel förskollärarutbildning. Några poäng kan sannolikt tillgodoräknas, men det saknas en bryggutbildning som gör det möjligt för grundskolläraren att relativt enkelt bli förskollärare.

Sverige ingår i den europeiska referensramen för kvalifikationer, EQF och har inom ramen för denna skapat en svensk kvalifikationsram, SeQF. Trots det är det svårt att fördjupa sina kunskaper från till exempel nivå 5 (bland annat yrkeshögskola) till nivå 6 (högskola) utan att gå långa omvägar. Det saknas också möjligheter att bygga på sina kunskaper inom samma nivå fast med en annan inriktning.

Ingen instans har idag ett samlat ansvar för kompetensförsörjningen i Sverige. Många myndigheter har deluppdrag inom en sektor, men ingen har ett övergripande strategiskt helhetsansvar. Kanske är det just det som behövs för att vi ska bli ett samhälle präglat av livslångt lärande?

Tappa inte bort debatten om en likvärdig skola

För lite drygt tre månader sedan presenterade OECD sin landrapport om svensk ekonomi. I rapporten angavs den minskade likvärdigheten i skolsystemet som en av de allvarligaste utmaningarna för Sverige.

Det är ovanligt att OECD så starkt fokuserar på något utanför den ekonomiska politiken i sin landrapport. Rapporten borde ha förorsakat en intensiv debatt, kan man tycka, men debatten verkar ha tappats bort.

Pseudodebatt om glädjeparadox

Lite symptomatiskt är att det under våren istället blossade upp en helt annan skoldebatt. Några politiska ideologer dömde ut den svenska skolan och hävdade att kunskapsresultat styrs av en ”glädjeparadox”. Deras slutsats var att skolan måste vara tråkig. Ju tråkigare desto bättre.

Men nej, glädje leder lika lite som tråkighet till goda skolresultat. Det handlar förstås inte om det. Det är märkligt att det ens ska behöva sägas att kvalitet i lärarande och undervisning inte styrs av ett reglage med tråkig i ena änden och med rolig i den andra.

Debattörerna själva framhåller den skola som fanns före 1945 som ett föredöme – med andra ord en auktoritär skola som kompetensförsörjde en industri- och jordbruksekonomi, men som knappast skulle klara att förse eleverna med de kunskaper och förmågor som ett modernt kunskapssamhälle efterfrågar. Maria Wiman gav utmärkt svar på tal i DN, men svartmålningen av svensk skola är något av en återkommande nationalsport i Sverige.

Nyansera bilden av skolan

Här står vi som facklig organisation ofta inför ett dilemma. Lärarförbundet behöver naturligtvis peka på de problem som finns, men det är lika viktigt att förmedla allt det enormt bra lärararbete som utförs. Dragkampen om verklighetsbilden av skolan kommer förmodligen alltid att pågå. Vi som är verksamma i skolan behöver därför ständigt vara beredda att nyansera och balansera de bilder som självutnämnda experter och politiska ideologer målar upp.

Men ett av de växande problem vi faktiskt har handlar om likvärdigheten. Detta skulle vi verkligen behöva ha en ordentlig debatt om. Och även om pseudodebatter uppenbarligen kan trumfa debatter om allvarliga samhällsfrågor, så borde det betyda något när OECD lyfter fram att Sveriges skolsystem brottas med så stora svårigheter att ge alla elever en likvärdig utbildning.

Bättre likvärdighet i nordiska grannländer

Den som tar del av OECD:s rapport inser att det finns skäl för oss i Sverige att vara bekymrade. Elever med socioekonomiskt svag bakgrund klarar sig relativt sett ganska dåligt i skolan. Vårt skolsystem ger klart sämre chanser till dessa elever än vad skolan i exempelvis Danmark, Finland och Norge gör. Borde inte detta vara en väckarklocka?

OECD pekar dessutom på ett intressant förhållande: Elever från svaga socioekonomiska förhållanden som går på en skola där eleverna i stort kommer från socioekonomiskt starka hem, ja just de eleverna presterar klart bättre än elever som går på skolor som domineras av elever med svag socioekonomisk bakgrund. Låt oss kalla det den sociala skolparadoxen.

Den sociala skolparadoxen

Denna paradox borde föranleda utbildningspolitiken att sätta ökat fokus på elevernas bakgrund och på att ge alla skolor likartade förutsättningar. Det håller faktiskt inte att bortse från skolsegregationens inverkan på resultaten i svensk skola.

Så vad är det som krävs? Ja, de två lärarfacken och LO har tagit fram ett handlingsprogram. Utgå från det. Minska lärarbristen så att alla skolor – inte bara vissa – kan fylla klassrummen med utbildade och behöriga lärare, bryt boendesegregationen, förändra skolvalet, säkerställ att staten tar ett större ansvar för skolans finansiering, avskaffa skolpengen och fördela resurser baserat på socioekonomiska faktorer. Här finns en hel del heliga kor som borde få debatten om en likvärdig skola att glöda.

Allas rätt till en bra utbildning

Social bakgrund och uppväxtvillkor avgör så mycket av en människas framtid. När jag tänker tillbaka på min egen bakgrund kan jag inte undgå att reflektera över hur avgörande rätten till utbildning är.

Utbildning har alltid varit centralt i mitt liv. Jag och min syster Magdalena växte upp med en mamma som på egen hand fostrade och supportade oss. Mamma hade själv som ung kvinna fått möta ifrågasättande och motstånd när hon ville utbilda sig. Hon var femte barnet, sladdis. Ingen av de andra syskonen hade fått studera, och varför skulle hon då göra det? Det fanns ett tydligt kunskapsförakt.

Men mamma ville verkligen utbilda sig och valde att gå sin egen väg. Hon sökte in på folkhögskola och gick sedan en skötarutbildning. Hon flyttade till Stockholm och jobbade på Karlslunds vårdhem, flyttade tillbaka till Norrland och träffade vår pappa. De slog sig ner i Umeå där jag och min syster föddes.

Vad en trygg uppväxt betyder

De drömde om framtiden på det sätt unga människor gör när de har en nystartad familj och ett långt liv framför sig. Men min pappa blev sjuk och dog, bara 27 år gammal i cancer. Mamma blev ensam med mig och min syster, då 2 och 1 år gamla. Många år senare har hon berättat om den tiden. Om den stora sorgen, hur svårt det var och att det var för vår skull som hon gick upp ur sängen på morgonen. Vi blev en starkt sammansvetsad trio. Jag, mamma och Magda.

Trots alla svårigheter som hon som ensam mamma fick tampas med hade hon en oerhört stark drivkraft att ge mig och Magda en bra start i livet. En trygg uppväxt med kompisar, idrott och såklart – skola. Det var viktigt för henne att vi lyckades i skolan. Hon sa till oss, sköter ni skolarbetet, sköter jag all markservice. Och det gjorde hon. Hon var närvarande och engagerad, skjutsade oss dit vi ville bli skjutsade, stod på alla fotbollsmatcher och ställde alltid fram en extra tallrik på middagsbordet till en kompis.

Kvinnor fick kämpa hårt för utbildning

Det är förstås omöjligt att i efterhand veta vad det egentligen betydde att mamma peppade oss så mycket i skolarbetet. Men jag vet att jag såg det som en ära att vara duktig och prestera och jag la ner oerhört mycket jobb på skolan. Att jag skulle plugga vidare och skaffa en högre utbildning var helt självklart. Jag drömde om att bli veterinär, journalist – eller lärare. Till skillnad från min mamma blev jag aldrig motarbetad i min önskan att utbilda mig, tvärtom, jag fick det bästa stödet någon någonsin kan få.

Min mammas berättelse om hur hon fick kämpa för sin utbildning delar hon med många andra kvinnor som var unga på 60-talet och tidigare. Men vi misstar oss om vi avfärdar utbildningsskepsis och kunskapsförakt som en gammal företeelse som bara fanns förr. Och som bara drabbade kvinnor.

Social bakgrund avgör mer igen

Sedan början av 2000-talet har svenska elevers socioekonomiska bakgrund fått allt större betydelse för hur det går för dem i skolan. Föräldrarnas utbildningsbakgrund är den faktor som påverkar mest, men det har också stor betydelse om eleverna är födda utomlands och vilket kön de har.

Jag blir så in i själen ledsen när jag hör om afghanska flickor som tas ur skolan redan efter nian för att istället leva ett gammaldags kvinnoliv. Eller svenska pojkar i inlandet som lever i en anti-pluggkultur och aldrig lyckas ta sig in på arbetsmarknaden eller bilda familj.

Jag blir genuint ledsen, men också arg, och ännu mer övertygad om att skolan och lärarna måste få förutsättningar att lyckas med alla elever, så att inte föräldrar, kön eller ursprung ska avgöra deras framtid. Vi måste ha en skola som klarar uppdraget att ge likvärdiga framtidsmöjligheter till alla.

Ovanstående bygger på mitt semesterprat i Radio Örnsköldsvik. Här finns hela radioprogrammet.

Kvalitet kostar!

I Sverige gör vi om lärarutbildningen ungefär vart tionde år. Det är ett världsrekord som knappast bidrar till ökad kvalitet i utbildningen och inte heller skapar den stabilitet i kompetensförsörjningen av skolan som är önskvärd.

I dagarna skickas första omgången av antagningsbeskeden till högskolan ut till förväntansfulla sökanden, inte minst till tusentals sökanden till lärarutbildningen. Min egen erfarenhet är att varmt rekommendera lärarutbildningen. Det är en utbildning och ett yrkesval som ger så mycket tillbaka i form av kunskap, utmaning, glädje och engagemang.

Samtidigt ska det erkännas att många lärarutbildningar brottas med problem. Nära hälften av Sveriges grundlärar- och förskollärarutbildningar uppvisar brister i kvaliteten enligt första delen i UKÄ:s utvärdering som presenterades för några månader sedan. Från politikernas sida talas det ständigt om reformering. Men är lösningen på bristerna att göra om utbildningen ännu en gång?

Väldigt lite talar för det. De ständigt återkommande reformerna har tvärtom försvårat för lärosätena att se till att utbildningen kan hålla en hög kvalitet, eftersom mycket kraft har gått åt till att med täta intervall förändra innehåll och organisation.

Värna grunddragen i reformen från 2011

Men våra politiker verkar tyvärr inte riktigt ha tagit lärdom av detta. I Januariavtalet mellan regeringspartierna och Liberalerna och Centerpartiet framgår att partierna är eniga om att lärarutbildningen ännu en gång ska reformeras.

Om det nu åter är dags för en reformering, vore det i så fall klokt att inte stöpa om allt för mycket och istället värna grunddragen i den senaste lärarutbildningsreformen från 2011. Utgångspunkten borde enbart vara att stärka kvaliteten.

Stärk VFU:n och den praktiknära forskningen

Ett viktigt steg är att stärka den utbildningsvetenskapliga forskningen och forskarutbildningen. Inte minst den praktiknära forskningen. Fler lärare behöver involveras i forskning, men fler lärare behöver också involveras i lärarutbildning.

En helt central åtgärd för att nå ökad kvalitet är att få till stånd en förstärkning av den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, VFU. En höjning av ersättningen för VFU skulle bidra till det, bland annat genom att öka andelen handledare med handledarutbildning och förbättra förutsättningarna för samverkan mellan lärarutbildningar och skolverksamhet – exempelvis genom övningsskolor.

VFU:n behöver få både resurser och en starkare reglering så att handledare kan utföra uppdraget inom ramen för sin reguljära arbetstid – inte vara något som läggs ovanpå de vanliga arbetsuppgifterna. Skolor och lärosäten måste samverka så att det blir lätt för lärare att genomföra en handledarutbildning och för att tillgodose behovet av VFU-handledare i alla olika ämnen, skolformer och årskurser.

Permanenta och utveckla övningsskolorna

Försöken med övningsskolor har visat sig vara framgångsrikt för att stärka kopplingen mellan praktik och teori, liksom länken mellan VFU och lärosäten. Vid övningsskolorna kan lärosätet se till att det hålls seminarier, löpande ges återkoppling till studenterna och stärka upp examinationen.

Övningsskolorna borde utvecklas till kreativa forskningsmiljöer som bidrar till såväl lärarstudenternas utbildning som till praktiknära forskning och till att få fler forskande lärare. Här spelar även ett införande av professionsprogram en roll som inkörsport för att få fram fler forskande lärare. Lärarutbildningen behöver få en starkare professionskoppling där grundutbildning endast är ett första steg i karriärslång utveckling som lärare.

Utöka antalet undervisningstimmar på lärarutbildningen

En avgörande kvalitetsfaktor som det inte går att bortse ifrån är undervisningstiden. Det är alldeles för få lärarledda timmar på lärarutbildningen idag. Regering och riksdag har ett stort ansvar för att få till stånd en gradvis utökning av resurserna.

Lärarutbildningarna behöver vidare få en starkare ställning på lärosätena med ett tydligt mandat för kvalitetsutveckling, exempelvis genom en egen fakultetsorganisation. En sådan utveckling skulle också skapa bättre förutsättning för samverkan med skolverksamheten.

Finns inga alexanderhugg – kvalitet kräver resurser

Det går inte att komma bort från tanken att de ständiga ropen på reformering av lärarutbildningen egentligen är ett stickspår som bortser från det uppenbara: Att ökad kvalitet kostar.

Men istället för att tillföra resurserna, har politikerna mandatperiod efter mandatperiod, valt ställföreträdande åtgärder som ändrar innehåll och organisation. Det ligger nog närmare sanningen att påstå att kvaliteten på lärarutbildningen inte kommer att ta några stora språng med mindre än att det skjuts till medel för forskning, VFU, övningsskolor och undervisningstimmar.

Politiker! Ha den insikten i bakhuvudet när ni samlas kring det politiska ritbordet för att skissa på nya reformplaner för lärarutbildningen.

Ge inte katten i lärarbristen!

Utbildningspolitisk rådgivare?

Utbildningspolitisk rådgivare?

Under årets Almedalsvecka anordnade Lärarförbundet traditionsenligt en skolpolitisk debatt med några av Sveriges allra främsta utbildningspolitiker. Samtalet utgick från Lärarförbundets två senaste rapporter om lärarbristen respektive den osunda dokumentationskulturen i skolan.

Fyra av riksdagspartiernas främsta företrädare tog plats på vår scen i Almedalen: utbildningsminister Anna Ekström (S), Kristina Axén Olin (M), Roger Haddad (L) och Ilona Szatmari Waldau (V). Ett intressant samtal följde utan allt för mycket ”blame game” av politiska motståndare. Ta del av hela paneldebatten här.

Fokus för debatten låg på två frågeställningar: den många gånger onödiga rapportering och dokumentation som lärare måste göra idag, och hur bristen på behöriga lärare skulle kunna pressas tillbaka på kort och lång sikt. Lärarförbundet har i två rapporter under våren lagt fram förslag på lösningar som återfinns här och här.

Osund dokumentationskultur

Många lärare upplever att skolan präglas av en osund dokumentationskultur. Den undersökning som Lärarförbundet genomfört visade att nära 4 av 10 lärare uppger att de överväger att lämna yrket på grund av alltför långtgående dokumentationskrav. 6 av 10 lärare anser att lägre dokumentationskrav är det viktigaste för att minska arbetsbelastningen. Fler än fyra av tio att de dokumenterar mer än vad som behövs på grund av risken att bli anmäld till Skolinspektionen.

Utbildningsministern pekade på den satsning på lärarassistenter som nu görs som ett sätt att avlasta lärarna. Det kan förstås hjälpa, men det förtar inte behovet av att rensa bort. Regeringen borde ta ett större helhetsgrepp här.

I panelsamtalet sa sig alla politiker vilja minska detaljstyrning som leder till ökad dokumentation, men som Roger Haddad uttryckte det: ”Jag förstår att många har svårt att tro oss, eftersom det sagts under många år samtidigt som dokumentationskraven bara ökat.”

Se över anmälningsförfarandet till Skolinspektionen

Så är det, men i samtalet kunde jag skönja ett tydligt intresse för Lärarförbundets förslag att se över anmälningssystemet till Skolinspektionen, så att en anmälan alltid hanteras av huvudmannen först. Endast om anmälaren inte är nöjd skulle anmälningen få gå vidare till Skolinspektionen.

Helst skulle Skolinspektionens uppdrag behöva ses över i grunden så att det blev mindre snävt inriktat på regelefterlevnad och kompletteras med en stödjande roll i relationen till huvudmännen. Så långt verkade dock inte politikerna vara beredda att gå – åtminstone inte ännu.

Satsa på behörighetsgivande insatser

Den enkätundersökning som Lärarförbundet gjort visar att hela 49 procent av de obehöriga går eller någon gång har påbörjat en lärarutbildning. Inte mindre än hälften av dessa svarar att de bara har en termin kvar och endast 3 procent har 7 terminer eller fler som återstår. Detta tyder på att en satsning på goda förutsättningar för obehöriga att läsa vidare skulle ge stor utdelning.

Alla fyra politikerna på scenen erkände, med några små nyansskillnader, att läraryrket måste bli mer attraktivt och att det krävs mer av fokuserade behörighetsgivande insatser. Visst skulle man önska sig än mer konkreta löften från politikerna, men det är ändå tydligt att det finns en insikt om att vi inte kommer att klara att förbättra svensk skola med mindre än att alla elever får möjlighet att möta utbildade och behöriga lärare. Sedan återstår en hel del av svaren på frågorna hur och när.

Kattens betydelse för lärarförsörjningen

Anna Ekström avslöjade att hon normalt inte ligger sömnlös om nätterna och tänker på lärarbristen, men att det händer att katten väcker henne. Och att hon då tänker på lärarbristen! Kanske ett bevis på att våra politiker med andra ord inte ger katten i lärarbristen. Men det är bra om katten hjälper ministern att understryka allvaret i frågan.

För kattens instinkt ska inte förringas, lärarbristen växer och åtgärder som vänder den negativa trenden behövs redan i höst. Om Sveriges utbildningspolitiker ger oss lärare rätt förutsättningar, så kommer vi bli fler som både vill bli lärare och fler som väljer att stanna kvar och utvecklas i yrket. Och med fler behöriga kollegor så ökar förutsättningarna för goda kunskapsresultat och bättre arbetsmiljö.

Nationellt skolpolitiskt råd

Vi lärare och skolledare ställer krav på våra politiker, men vi är fullt ut beredda att vara konstruktiva och samtala om lösningarna på skolans problem. Just precis av det skälet har Lärarförbundet i en skrivelse till utbildningsministern föreslagit henne att inrätta ett nationellt skolpolitiskt råd för att utforma utbildningspolitiken i dialog mellan företrädare för staten, arbetsgivarna och oss i lärarprofessionen. Vi menar att lösningarna blir bäst om de verkliga experterna på skola och förskola – vi lärare och skolledare –får vara med att påverka. Så vad säger du, Anna Ekström?

Skolan på agendan i Almedalen!

I år åker Lärarförbundet till Almedalsveckan för att sätta tryck på politikerna att sluta spara på skolan. Vi ska prata om lärarbristen, arbetsbelastningen och att minska den tid som lärare tvingas lägga på dokumentation. För vi lärare behöver fler kollegor och mer tid för våra elever.

Vi lärare och skolledare vet att vårt arbete lägger grunden för hela samhällets framtid. Vi vet att när alla barn får de kunskaper som de behöver för ett bra liv som kunniga och delaktiga samhällsmedborgare, ja det är då vi lyckas framtidssäkra Sverige. Vi lärare och skolledare vet ända in i själen hur betydelsefullt det är att investera i skolan och i ett mer attraktivt läraryrke.

Att skära ner på skolan är att skära ner på framtiden

Tyvärr ser vi nu hur kommun efter kommun sparar på skolan – tvärtemot vad partierna utlovade i valrörelsen för mindre än ett år sedan. Neddragningarna på skolan ökar lärarnas arbetsbelastning ytterligare, vilket också gör att eleverna blir drabbade. Vi ser att staten måste ta ett större ansvar för skolans finansiering i en situation där kommunerna inte klarar det själva.

Under Almedalsveckan kommer vi inte heller låta ett enda tillfälle gå förlorat för att prata om lärarbristen – om hur mycket en utbildad lärare betyder för varje barn och elev, för skolans utveckling och för vår gemensamma framtid. Vi vet ju att när inte alla elever får möta utbildade och behöriga lärare så riskerar elever bli sämre rustade för att möta framtiden.

För morgondagens företagsledare, forskare, sjuksköterskor, idrottsstjärnor, musiker och poliser –de sitter i skolbänken nu. En bra skola – det är den bästa framtidssäkring som ett land kan ha. Men att skära ner på skolan, det är att skära ner på framtiden.

Vi ställer politikerna mot väggen

Vi kommer att fråga er som är politiker och beslutsfattare: Är du beredd att investera mer i skolan? Kan du lova att ge oss lärare de förutsättningar vi behöver? Är du beredd att göra allt du kan för att vi ska bli fler lärare? Vill du vara med och framtidssäkra Sverige?

Jag vill också passa på att lyfta fram Lärarförbundets traditionsenliga skoldebatt i Almedalen där våra rikspolitiker verkligen ska få bekänna färg i viktiga frågor för svensk skola. Debatten kommer även att kunna ses på Lärarförbundets webb någon dag i efterhand.

Fokus på arbetsbelastningen och lärarbristen

I år tar vi med oss två rapporter till Almedalen med tydliga förslag till lösningar på några av lärarbristens konsekvenser. Vi fokuserar på dokumentationskravens effekter på arbetsbelastningen men också hur Sveriges lärare ska få fler behöriga kollegor - snabbt.

Långsiktigt kan lärarförsörjningen bara tryggas genom att läraryrket ges konkurrenskraftiga löner och en rimlig arbetsbelastning. Men ett snabbt sätt att i rådande läge förbättra situationen vore att rikta insatser mot de obehöriga som redan är anställda i skolorna. Engagerade personer med erfarenhet från skolmiljön. Staten borde satsa mer på validering och behörighetskompletterande utbildning för de obehöriga som redan undervisar i skolorna. Huvudmännen behöver stödja satsningen genom att bevilja ledighet samt erbjuda studier på betalt arbetstid.

Så politiker och makthavare inom skolan! Lyssna på oss lärare och skolledare. Vi brinner för att få rätt saker att hända i varenda förskola, fritidshem och skola i hela Sverige. Ni kan ge oss rätt förutsättningar.

Ställ upp i frontlinjen för läraryrket

Svensk skola behöver tillräckliga resurser, långsiktighet och tillit till professionen, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Svensk skola behöver tillräckliga resurser, långsiktighet och tillit till professionen, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Nedskärningarna i skolan måste upphöra. Nu fortsätter det fackliga arbetet för bättre villkor och en bättre arbetsmiljö. Var med och gör skillnad du också.

Manifestationen Lärarmarschen har visat upp en samlad lärarkår som med enad röst säger att det räcker nu. Genom initiativet har Sveriges lärarkår gett tydligt besked till politikerna; ett rungande nej till nedskärningar i skolan. Det går inte att spara mer i skolor, förskolor och fritidshem.

Tusentals lärare och skolledare har slutit upp. Tusentals som med egna ögon ser hur avståndet mellan krav och resurser ökar, hur organisationen blir allt mer slimmad och arbetsbördan allt tyngre. Ropen från Lärarmarschen måste hörsammas av våra politiker. ”Vi bygger, bygger upp – Ni kan inte riva mer!”.

Nödvändigt investera i lärarna

Politikerna måste prioritera skolan, även om det innebär att annat måste stå tillbaka. De måste ha förmågan att tänka långsiktigt och inse att det inte går att spara sig in i framtiden.
För nedskärningar kommer inte att lösa lärarbristen, minska arbetsbelastningen eller förbättra skolresultaten. Svensk skola behöver tillräckliga resurser, långsiktighet och tillit till professionen. Ansvaret ligger inte bara på kommunerna. Staten måste också ta ett större finansiellt ansvar – inte minst för en ökad likvärdighet.

Och ansvarsfulla politiker ser till att värna sin lärarkår. Ska vi lyckas rusta nästa generation för framtiden är det helt nödvändigt att investera i lärarna. Ett samhälle som inte tar väl hand om sina lärare tar i förlängningen inte hand om sina barn.

Fler lärare behöver rekryteras

Sveriges kommuner uppskattas ha ett nyrekryteringsbehov av 187 000 nya utbildade lärare fram till 2031. Kommuner och fristående skolor måste bli bättre lärararbetsgivare, så att unga vill söka till lärarutbildningen och så att de som lämnat yrket kommer tillbaka. Får vi inte fler behöriga kollegor och tillräcklig tid för barn och elever, ja då slår det mot hela landets framtid och välstånd och det blir dyrt.

Lärarmarschen har bidragit till att sätta ljuset på de nedskärningar som pågår i många kommuner. Nu fortsätter det uthålliga fackliga arbetet mot orimliga arbetsvillkor och för mer resurser till skola och utbildning. Alla ni som deltagit i lärarmarschen: Fortsätt engagera er! Ju fler som engagerar sig fackligt desto mer får vi att säga till om.

Bli aktiv - ställ upp

Du som inte är medlem i Lärarförbundet – ta steget och bli medlem. Du som är medlem – värva en kollega. Fler medlemmar betyder ett starkare mandat vid förhandlingar med arbetsgivarna och i påverkansarbetet mot politikerna. Ingen kan ensam göra allt, men tillsammans kan vi åstadkomma mycket.

Bli aktiv i lokalavdelningen. Ställ upp som arbetsplatsombud eller skyddsombud. Ställ dig tillsammans med oss andra i frontlinjen mot besparingar i skolan och för bättre villkor och en rimligare arbetsmiljö. Bli en av alla de fantastiska lärare som inte bara engagerar sig i utan också för yrket. Du behövs, tillsammans gör vi skillnad.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 7/19


Fler lärare behöver marschera in i det fackliga arbetet

Förra lördagen gick Lärarmarschen. Nu fortsätter vi det fackliga arbetet för att få politiker på alla nivåer att skjuta till de resurser som ger oss lärare förutsättningarna att möta behoven hos varje barn och elev.

För en vecka sedan genomfördes Lärarmarschen på sex platser i Sverige. Från Jokkmokk i norr till Malmö i söder marscherade tusentals lärare för att få stopp på nedskärningarna i skola, förskola och fritidshem och för att protestera mot en ständigt ökande arbetsbelastning.

Vi samlades i protest mot en ohållbar situation och för att vår yrkesstolthet driver oss att säga ifrån. Vi lärare och skolledare har världens häftigaste yrke och vi sätter en stolthet i vårt yrkesval. Vi vet att vårt arbete lägger grunden för hela samhällets framtid. Och vi vet, just därför, att samhället behöver investera mer i utbildning och i ett mer attraktivt läraryrke. Den insikten måste nå fram till beslutsfattare och opinionsbildare, men också till föräldrar och allmänhet.

Tidsbrist = stress = sjukskrivning

Vittnesmål om en ohållbar situation saknas inte. Under hashtaggen #pressatläge har många förskollärare vittnat om hur personal stressas sönder och till slut sjukskrivs för att de inte orkar. Lärarförbundet har i en rapport visat på en alarmerande arbetssituation på många fritidshem, med minskande andel utbildade lärare och allt större elevgrupper. I en annan undersökning uppger nio av tio ­lärare att de inte fullt ut hinner med sitt uppdrag under ordinarie arbetstid.

Trots det redan allvarliga läget gör kommunerna ytterligare nedskärningar. Enligt en enkät som Lärarnas tidning gjort till Lärarförbundets lokalavdelningar lägger 6 av 10 kommuner mindre pengar på skolan i år jämfört med förra året – när löner och andra kostnadsökningar är kompenserade för. Tankesmedjan Balans har dessutom visat att 260 av Sveriges 290 kommuner lade sparkrav på sina välfärdsverksamheter under 2018.

Gränsen är nådd

Kommun- och rikspolitiker måste förstå att gränsen är nådd. Ansvaret ligger inte bara på kommunerna. Staten måste också ta ett större finansiellt ansvar – inte minst för en ökad likvärdighet.

Men regering och riksdag levererar alldeles för lite åtgärder – särskilt mot lärarbristen. När det fattas 65 000 behöriga lärare runt om i landet, så riskerar det såklart slå hårt mot undervisningens kvalité och leder till att arbetsbördan ökar för oss som är lärare.

Det går inte att komma ifrån att den skiftande lärarbehörigheten mellan skolor också påverkar likvärdigheten oerhört negativt. Menar politikerna allvar med att skapa en likvärdig skola så finns det inga genvägar. Då måste de utbildade lärarna räcka till alla skolor och alla elever – inte bara till vissa.

Ska alla i Sverige få en bra utbildning måste man tillföra resurser. Besparingarna på skola, förskola och fritidshem måste upphöra och politiker sluta lägga nya uppgifter på lärare utan att ta bort minst lika många.

Förändring genom facket

Lärarmarschen har bidragit till att sätta ljuset på de nedskärningar som pågår i många kommuner. Nu fortsätter det fackliga arbetet mot orimliga arbetsvillkor och för mer resurser till skola och utbildning. I centrala och lokala förhandlingar, i möten med politiker, i opinionsbildade aktiviteter och inte minst i lokalt fackligt arbete för en bättre arbetsmiljö. Om hur scheman läggs, om rätt till pauser, om planeringstid, förberedelsetid och tid för efterarbete. All arbetstid ska räknas – inte bara undervisning.

Alla ni som deltagit i lärarmarschen och alla ni som möter bristerna i skola, förskola och fritidshem: Engagera er i det fackliga arbetet. När vi blir många och agerar tillsammans blir vi starka och kan förändra. När vi organiserar oss och gemensamt talar med en samlad röst till politikerna, när vi ger arbetsplatsombud och skyddsombud kraft och styrka bakom kraven, ja det är då vi kan få rätt saker att hända.

Efterlängtade förslag om modersmålsundervisning

Ämnet modersmål ska få en viktigare roll i skolan och eleverna ska kunna läsa ämnet under den ordinarie skoldagen – även om undervisningsgruppen blir liten. Det är välkomna förslag från en färsk statlig utredning.

Modersmålsundervisning är frivilligt och det är därför upp till föräldrarna att besluta om eleven ska delta i undervisningen. Idag är det drygt hälften av de elever som är berättigade till modersmålsundervisning som väljer att delta. Undervisningen är ofta förlagd utanför skoltid någon timme per vecka, vilket bidrar till att alltför många väljer bort det.

Starkt vetenskapligt stöd för modersmålsundervisning

De finns de som ifrågasätter skolans ansvar för elevers bevarande och utveckling av sina modersmål. Men det vetenskapliga stödet för modersmålsundervisning är starkt.

Forskning visar nämligen att det går bättre att lära sig ett nytt språk om man har goda kunskaper i sitt modersmål. Det stärker också identiteten och bidrar till högre betyg i skolans andra ämnen. Kommunikation på modersmålet är dessutom en av EU:s åtta nyckelkompetenser och det är en demokratisk rättighet att bibehålla och utveckla sitt modersmål.

Bristfälliga arbetsförhållanden

Men tyvärr är inte modersmålsämnets ställning så stark som den borde vara i svensk skola. Ämnet finns till exempel inte med i timplanen och har därför ingen garanterad undervisningstid. En annan orsak till det låga deltagandet idag är att skolorna inte behöver erbjuda undervisning i ett visst modersmål om det inte blir en grupp om minst fem elever.

Modersmålslärarna själva vittnar också om att det i många kommuner råder dåliga arbetsförhållanden. Ofta är tjänsterna uppdelade på flera skolor, vilket gör det svårt att få till det nödvändiga kollegiala samarbetet kring eleverna med övriga ämneslärare på skolorna.

Inför garanterad undervisningstid

Det är därför bara att välkomna att en ny statlig utredning, ledd av professor Nihad Bunar, nu äntligen föreslår det Lärarförbundet länge har drivit. Nämligen att modersmålsundervisning läggs in i timplanen och därmed får en garanterad undervisningstid. Detta är en avgörande förutsättning för att modersmålslärarna ska kunna få bättre förutsättningar att genomföra sin undervisning och även kunna ingå och vara delaktiga i skolornas arbetslag och organisation. En flerspråkig skola förutsätter inte bara flerspråkiga elever, utan självklart även flerspråkiga lärare.

Utredningen föreslår också att spärren slopas om att minst fem elever måste finnas för att skolorna ska vara skyldiga att erbjuda undervisningen. Eleverna ska med andra ord kunna läsa ämnet under den ordinarie skoldagen även om undervisningsgruppen blir liten. Bra!

Modersmålsundervisning värdefull del av skolan

Utredningen innehåller många andra bra förslag, som att rätten till studiehandledning ska stärkas även för nyanlända elever i årskurs 1-6, att man ska kunna läsa ämnet modersmål i grundlärarutbildningen och att regeringen bör ta initiativ till att inrätta en forskarskola för lärare i ämnet modersmål.

Utredningen rekommenderar vidare att regeringen bör överväga att tidsbegränsa undantaget från kravet på legitimation och behörighet för lärare som undervisar i ämnet modersmål. Utredningen pekar dock på att det måste ske i samband med att satsningar görs för att höja modersmålslärarnas behörighetsgrad. Det är bara att hålla med och regeringen behöver verkligen göra särskilda satsningar för att komma tillrätta med bristen på behöriga lärare i ämnet modersmål.

För modersmålsundervisningen måste börja ses som en central och värdefull del av skolan och både ämnet och lärarnas status behöver steg för steg höjas. Nu finns förslag på regeringens bord som tar steg i rätt riktning. Lärarförbundet kommer att ge sitt stöd till dessa förslag och jag hoppas verkligen att regering och riksdag kommer att genomföra dem. Nästa steg blir att ta fram en plan för att få fram fler behöriga modersmålslärare så att det på sikt kan bli ett legitimationsyrke.

Kommentarer:

Anonym
Anonym

Skollagen skriver ”huvudmannen” ej skolan som har en skyldighet.
Värt att notera skillnaden.

  • Skapad 2019-05-22 23:07