Lärarförbundet

Det kan inte ta 40 år att lösa lärarbristen

SCB:s senaste prognos om lärarbristen i Sverige visar på att den förväntade lärarbristen minskar något jämfört med motsvarande siffra som publicerade för tre år sedan. Tyvärr är det slut med de glada nyheterna där.

Att bristen förespås bli 4 000 lärare mindre är nämligen bara en förbättring på marginalen, från en brist om 83 200 till en brist om 79 000 år 2035. Jämfört med 2015 när bristen uppgick till 64 700 innebär det en fortsatt ökning – en ökning från en redan rekordhög nivå.

De områden där behoven kommer vara extremt stora är lärare i fritidshem, där var tredje kommer saknas, respektive ämneslärare och yrkeslärare, där mer än var fjärde kommer saknas. Trots att det har gjorts mycket de senaste åren för att minska lärarbristen – utbyggd utbildning, karriärtjänster och lärarlönelyft, händer inte tillräckligt. Lärarbristen ökar istället för att minska.

Blir prognosen verklighet kommer det ta närmare 40 år innan lärarbristen är löst. Det innebär att inte bara att de som föds idag, utan även deras barn kommer att möta en skola där det saknas kompetenta och behöriga lärare.

Varje elev har givetvis samma rätt att mötas av utbildade och behöriga lärare. De kan inte vänta 40 år! Fullt fokus måste ligga på att hitta såväl snabba som långsiktigt hållbara lösningar som stärker läraryrkets attraktivitet. Allt annat är ett svek mot alla barn och elever.

Men det är också ett svek mot allas vår framtid. Ska Sverige som land stå sig i den internationella konkurrensen måste vi ha en välutbildad befolkning. Lärarbristen är alltså inget att rycka på axlarna åt, den drabbar hela samhället. Den påverkar kompetensförsörjning, företagens möjligheter att rekrytera, liksom kvaliteten i sjukvården och annan samhällsservice.

För att höja läraryrkets statuts och attraktivitet behöver lärares löner öka snabbare. Arbetsmiljön måste förbättras radikalt och friheten i yrket öka. Om det sker så vet vi att de utbildade lärare som idag har valt bort yrket kan tänka sig återvända. Och det är samma åtgärder som kan locka nya att söka sig till yrket. Där det finns möjlighet och efterfrågan bör också utbildningen kunna byggas ut. Detta måste ske varsamt, så att kvaliteten kan upprätthållas.

Skulle läraryrket värderas och få vara det yrke det är tänkt att vara skulle vi ha lång kö till lärarutbildningen och tuff konkurrens om lärartjänster. Ska vi långsiktigt klara att upprätthålla en hög kvalitet i skolan är det dit vi måste komma.

Det krävs nu att alla aktörer på alla nivåer tar ansvar. Regeringen måste fortsätta arbeta för minskad administration och rensa på lärares skrivbord. Fler yrkeskategorier behöver komma in i skolan för att avlasta lärarna med det som inte har med elevernas lärande att göra. Sveriges kommuner och landsting och andra arbetsgivarorganisationer har ansvaret för att genom avtal göra yrket mer attraktivt och höja läraryrkets status.

Lärarbristen är ingen omöjlig ekvation, yrket i sig lockar- det är förutsättningarna som brister. Åt dem finns mycket mer att göra. Men det är bråttom.

Finland eller Sverige – vilken skola står sig bäst om tio år?

Finland har länge toppat i PISA-mätningarna. Den svenska skolan ligger fortfarande en bit efter i PISA-resultaten, men har förbättrat sig de senaste åren. Hur kommer det se ut om tio år?

Så här på 100-årsdagen av Finlands självständighet, så finns det all anledning att gratulera vårt kära grannland. Jubilaren kan också gratuleras för sin väl fungerande skola, vilket passar särskilt bra eftersom det idag är exakt ett år sedan senaste PISA presenterades.

Finland är landet som länge fått lysande resultat i OECDs återkommande PISA-mätning (Programme for International Student Assessment). Två förklaringar som ofta brukar framhållas är dels att Finland sätter in extra stöd tidigt till de elever som behöver det.Dels att den finska lärarutbildningen är mycket populär med ett så stort söktryck att bara cirka 10-15 procent av de som söker får en utbildningsplats. Den finska lärarutbildningen är en masterutbildning med stark koppling till forskning.

Sverige har för sin del förbättrat resultaten i PISA. Sverige ligger i PISA på OECD-genomsnittet i två ämnen, matematik och naturvetenskap, medan vi i det tredje, läsförmåga, ligger strax ovanför OECD-snittet.

Igår presenterades PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study) som är en internationellt jämförande studie som undersöker elevers kunskaper i och attityder till läsning i årskurs 4. Sverige förbättrar sitt resultat och presterar nu på samma nivå som 2001. Sverige presterar bättre än 34 länder, däribland Nederländerna, Australien och Kanada. Bara 7 länder presterar bättre än Sverige – bland annat Finland.

Jag är övertygad om att Sverige kan förbättra sig ytterligare bara vi kommer ihåg att rankingar i sig inte levererar svaren. Det är det vi inom professionen som måste få göra och att vi lär av Finlands självklara utgångspunkt att alla elever tidigt får det stöd de behöver både i förebyggande syfte och efter behov.

Framgångarna till trots så är det faktiskt så att Finland tappar i senaste PISA. Minus 15 poäng i naturvetenskap gör att landet backar. Men tappet sker från en hög nivå. Finlands 15-åringar hamnar på tredje plats i naturvetenskap med 531 poäng, långt före de svenska med sina 493 poäng.

Något som är mycket oroande för Sveriges del är att skillnaderna mellan eleverna ökar. Det sker både genom att spridningen mellan eleverna, beroende på socioekonomisk bakgrund, ökar jämfört med tidigare och att skillnaderna mellan skolor växer.

I vilket av dessa två länder finns det extra stödet till elever som behöver det, den starkaste forskningsanknytningen, den högre lönen, den större tilliten, de långsiktiga och stabila spelreglerna?

Den socioekonomiska bakgrunden har dock stor betydelse när det gäller kunskapsresultaten även i Finland. Finland har tidigare haft en relativt likvärdig utdelning i kunskapsmätningar, men i senaste PISA-mätningen ökar skillnaderna.

Stora nedskärningar har drabbat utbildningssektorn i Finland när regeringen tvingats spara. Kommunerna, som ansvarar för skolan även i Finland, har haft ganska olika förutsättningar och förmåga att upprätthålla kvaliteten. Att även barnen fått betala krisen riskerar sannolikt sätta sina spår.

Så hur kommer framtiden att se ut för dessa två så närstående länder? Det är förstås omöjligt att säga med säkerhet. Finland har ett gott utgångsläge vad gäller kunskapsresultaten, men större ekonomiska svårigheter än Sverige.

Sveriges verkligt massiva utmaning är lärarbristen. Läraryrkets stora attraktivitet är en enorm tillgång för det finska skolsystemet, men inget att ta för givet. Finska lärare har inte mycket högre lön än sina svenska kollegor, men de är dock högre – något som allt för många i den svenska debatten gärna bortser från. Konkurrensen om lärare har dock gjort att många svenska kommuner nu rekryterar lärare från de svenskspråkiga delarna av Finland.

Det finns dessutom några andra intressanta och viktiga skillnader mellan den svenska och den finska skolan. I Finland är tilliten till lärarkåren betydande från hela samhällets sida. Skolan är ingen politisk slagpåse där utspel och så kallade reformer produceras på löpande band. Detaljstyrningen och kontrollen är betydligt större i Sverige. I Finland finns inte någon Skolinspektion och heller inga nationella prov (bara stickprov).

Den som funderar på varför läraryrket är mer attraktivt i Finland jämfört med Sverige ska finna att det handlar om hur länderna hittills värnat och värderat sina lärare och de olika förutsättningar lärare har att självständigt utöva yrket. I vilket av dessa två länder finns det extra stödet till elever som behöver det, den starkaste forskningsanknytningen, den högre lönen, den större tilliten, de långsiktiga och stabila spelreglerna? Så länge svaret på dessa frågor är Finland, så får vi nog finna oss i att hamna efter vårt grannland både när det gäller hur lång kön är till lärarutbildningen och placeringar i internationella rankinglistor. Grattis Finland!



Lärare behöver konkurrenskraftiga och sakligt motiverade löner

Genomförandet av lärarlönelyftet har brustit i flera avseenden. I kommande avtalsrörelse måste hänsyn tas till de skevheter som reformen fört med sig och det faktum att lönegapet till andra akademikeryrken fortfarande är omfattande, skriver Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet.

Tidigare i höstas lämnade Riksrevisionen sin utvärdering av lärarlönelyftet. Riksrevisionen pekade på att reformen visserligen bidragit till generellt högre lärarlöner, men också till ökad splittring i lärarkåren och att de ökade löneskillnader som reformen fört med sig inte upplevs som rättvisa.

Nu har även Statskontoret kommit med en första av tre delrapporter i sin granskning av lärarlönelyftet. Statskontoret konstaterar bland annat att få huvudmän beaktat att fördelningen av lönemedlen även ska ta hänsyn till elevernas behov och att över hälften av lärarna som tagit del av lärarlönelyftet getts temporära lönetillägg istället för permanenta lönehöjningar.

De allra flesta är nog överens om att lärarlönelyftet, trots goda intentioner inte har landat bra överallt. Det som skulle bli en samling för läraryrket upplevs av många som en splittring av kåren. Ökad lönespridning är inte fel i sig, problemet uppstår när löneskillnader inte kan motiveras med sakliga skäl.

Lärarförbundet har länge ­jobbat för att bryta trenden med eftersläpande ­löner. Vår opinionsbildning lyckades få regeringen att satsa 3 miljarder kronor i en unik satsning. Vi lyckades påverka satsningen med viktiga förbättringar, bland annat så att fler lärarkategorier omfattas och att pengarna premierar vanligt lärararbete. Men det är regeringen som har bestämt spelreglerna och huvudmännen som ansvarar för den lokala tillämpningen.

Lärarförbundet befarade att inte alla huvudmän skulle klara att ta sitt ansvar fullt ut – tyvärr fick vi rätt. Men det finns kommuner som tagit att arbetsgivaransvar på allvar och gjort egna lokala lärarlönelyft som kompletterar lärarlönelyftet och där förefaller reformen lyckats bättre. Betydligt fler kommuner och privata huvudmän måste följa de exemplen.

Självklart är tre miljarder kronor öronmärkta till löneförhöjningar för lärare en positiv reform, men granskningarna från Riksrevisionen och Statskontoret bekräftar att både regeringen och arbetsgivarna hade behövt ta ett noggrannare ansvar för genomförandet.

Jag menar, för det första, att alla lärare som uppfyller kriterierna borde omfattas av lyftet. Där de statliga pengarna inte räcker måste kommunerna skjuta till egna pengar. För det andra måste fler lärargrupper omfattas av lärarlönelyftet. För det tredje är det viktigt att pengarna blir permanenta överallt och inte tillfälliga lönetillägg.

Nu står vi inför en stundande avtalsrörelse för över 200 000 kommunalt anställda lärare. Den måste bland annat handla om konkreta åtgärder för att undanröja de omotiverade löneskillnader som uppkommit under genomförandet av de statliga lönesatsningarna. Lärarbristen är akut – vi har inte råd att vänta. Vi lärare måste ges såväl konkurrenskraftiga som sakligt motiverade löner.

Ny chans utveckla kompetensen

Det är på sätt och vis ofattbart att det inte redan finns en självklar rätt som lärare att fortsätta utvecklas, pröva erfarenheter, bredda kompetens eller specialisera sig, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det är på sätt och vis ofattbart att det inte redan finns en självklar rätt som lärare att fortsätta utvecklas, pröva erfarenheter, bredda kompetens eller specialisera sig, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Lärare och skolledare behöver få bättre möjligheter till kompetens- och yrkesutveckling. Förslaget om ett så kallat professionsprogram rymmer historiska möjligheter om det utformas rätt.

Regeringen förlängde nyligen tiden för utredningen ”Bättre skola genom mer attraktiva lärarprofessioner”. Utredaren Björn Åstrand kommer nu att få lämna sitt betänkande den 1 mars nästa år i stället för den 1 december i år.

Utredningen är en av de mest spännande på länge. Den ska bland annat se över hur lärare kan stärkas i sin profession och föreslå åtgärder för att minska den administrativa börda som tyvärr kommit att bli en stor del av vår yrkesvardag. En börda som borde åtgärdats för länge sedan. Utredningen får förlängt. Det är bra, men en ynnest som sällan är förunnad oss lärare. Vi har den tid vi har oavsett vad den tvingas fyllas av.

Ett nationellt system för kontinuerlig kompetensutveckling

Vi får verkligen hoppas att utredningens resultat blir desto bättre när mer tid står till förfogande. Utredningen ska också se över karriärreformen, introduktionen i läraryrket och arbeta vidare med Skolkommissionens förslag om professionsprogram.

Tanken med ett professionsprogram handlar om att ta fram ett nationellt system för kontinuerlig kompetensutveckling för lärare och skolledare. Ett system som kan ligga till grund för rätten till fortsatt yrkes- och kompetensutveckling hela karriären, från examen till pension, och bidra till att utvecklad kompetens och beprövad erfarenhet erkänns och används mer ändamålsenligt än i dag.

Lärarens inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling

Det är på sätt och vis ofattbart att det inte redan finns en självklar rätt som lärare att fortsätta utvecklas, pröva erfarenheter, bredda kompetens eller specialisera sig. Ett yrke som innebär att få andra att utvecklas och lära nytt borde självt ha de bästa förutsättningarna till lärande och utveckling.

Rätt uppbyggt skulle ett professionsprogram kunna ge läraren stort inflytande över sin kompetens- och karriärutveckling. Men det förutsätter att vi som profession tar och får en central roll i uppbyggandet av ett sådant system och att kurser, utbildningar och kollegiala lärandeprocesser motsvarar såväl verksamhetens som den enskildes behov. Ett professionsprogram som klarar av att ta hand om behoven av kompetens- och yrkesutveckling och som bygger och utvecklar en stark kunskapsgrund kan vara den nyckel vi i dag saknar för att stärka läraryrkets attraktivitet och utbildningssystemets kvalitet.

En bra start men mycket återstår

Tillgången till ett rikt utbud av kurser och utbildningar är avgörande, allt från grundläggande behörighetsgivande kurser till fördjupningar i ämnen, didaktik och utbildningsvetenskap på masternivå, ända upp till forskarutbildning. Det behöver självklart finnas både ekonomiska och tidsmässiga möjligheter att delta såväl i kompetensutveckling som i ett kollegialt lärande inom arbetstiden.

Mycket återstår i den politiska processen för hur eller ens om ett professionsprogram kommer att bli av, men att frågan om kompetens- och yrkesutveckling finns på den ­politiska dagordningen är en bra start. Nu gäller det bara att se till att våra politiker levererar och att det blir rätt från början den här gången.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 14/17

Glädjande besked om ensamkommande – men lärarens roll måste förtydligas

Regeringens besked i går om att fler av de ensamkommande som drabbats av de långa handläggningstiderna ska få en ny möjlighet till uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå är naturligtvis efterlängtad.

Situationen har varit ohållbar och oerhört psykiskt påfrestande för såväl barnen som för deras lärare. Vi har fått otaliga historier återberättade för oss om elever som far illa, hela klasser som påverkas starkt av de oklara beskeden om uppehållstillstånd.

Jag är därför glad att fler får möjlighet att stanna för att gå klart gymnasiet. Jag tar samtidigt för givet att det nu inte längre kommer att råda oklarhet om vad det är som ska vara avgörande för att en elev ska betraktas som studerande eller inte. Att den tidigare diskussionen om betyg eller närvaro nu kan läggas åt sidan en gång för alla. Lärarna kräver raka besked i den här frågan. Beskedet igår behöver nu följas av förtydliganden från regeringen eller migrationsverket så att inte elever och lärare återigen hamnar i kläm mellan paragrafer.

De krav jag redan tidigare framfört finns det anledning att upprepa. Ingen lärare ska behöva agera gränspolis:

► Tydliggör innehållet i lagen. Det får inte föreligga något tvivel om att lärarens uppdrag är att undervisa och säkerställa en trygg och lärorik vistelse i skolan, och inget annat.

► Lyssna in oss lärare och andra professioner som dagligen arbetar med ensamkommande barn och unga när ni nu utvecklar och beslutar om nya regelverk.

► Satsa på stärkt elevhälsa och även fler studie- och yrkesvägledare för de nyanlända eleverna. De ska både få hjälp och stöd i sin livssituation och i fortsatta studie- och yrkesval.

► Se till att dessa elever inte faller mellan de rättsliga stolarna, varken i vårt land eller i processerna med andra länder. Säkerställ att det finns både nationell och lokal samverkan mellan myndigheter.

Fortsätt uppvärdera läraryrket

Lärares långa utbildning och stora ansvar måste visa sig i såväl lönekuvertet som i arbetets innehåll, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Lärares långa utbildning och stora ansvar måste visa sig i såväl lönekuvertet som i arbetets innehåll, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det enda som långsiktigt kan lösa lärarbristen är att staten och arbetsgivarna ser till att göra yrket attraktivt.

Hur läraryrket beskrivs och värderas har stor betydelse för känslan och yrkesstoltheten hos lärarkåren, samt för vilken bild av yrket som allmänheten får. Att få arbeta med något meningsfullt och känna uppskattning för det man gör är viktigt för att man ska vara villig att lägga ner tid, arbete, kraft och möda — och än mer om man ska vara villig att fortsätta göra det.

Mötet med varje barn och elev är fantastiskt. Att få vara delaktig i och göra skillnad för individers lärande och utveckling är svårslaget.

Lärarbristen ett faktum flera år framöver

Men läraryrket är inget kall. Det är ett samhällsnyttigt arbete som förtjänar stor respekt och högt förtroende hos allmänhet och beslutsfattare, där hög lön och goda villkor borde vara en självklar hygienfaktor.

Vi vet sedan länge att för få söker sig till läraryrket, att för många väljer att lämna yrket och att lärarbristen kommer vara ett faktum under flera år framöver. År 2025 beräknas Sverige sakna 65 000 utbildade lärare. Men lärarbristen är egentligen ingen svårlöst ekvation. Det handlar helt enkelt om att förbättra värderingen av yrket så att den bättre motsvarar den betydelsefulla insats för individer och samhällets framtid som lärare utför.

Lärares långa utbildning och stora ansvar

Nyligen presenterade Sveriges Kommuner och Landsting ny statistik som visar att snittlönen för lärare i grundskolan och gymnasiet har stigit med 25 procent mellan 2010 och 2016. Orsaken är en kombination av nya statliga pengar till lärarlöner, satsningar av en del kommuner och att lärare byter jobb oftare.

De senaste årens höjning av lärarlönerna har gjort att läraryrket hämtat upp en del av det som tappats gentemot andra yrkesgrupper, men långt ifrån tillräckligt. Lärarlönerna måste fortsätta öka mer än arbetsmarknadens genomsnitt under många år framöver. Så länge en grundskollärare tjänar 12 000 kronor mindre än en ingenjör och en gymnasielärare tjänar 14 000 mindre än en jurist, upplevs läraryrket inte som ekonomiskt attraktivt. Lärares långa utbildning och stora ansvar måste visa sig i såväl lönekuvertet som i arbetets innehåll.

Det enda som långsiktigt kan lösa lärarbristen är att staten och de kommunala och privata arbetsgivarna ser till att göra läraryrket till ett attraktivt framtidsyrke. Ett läraryrke som lockar unga, behåller erfarna och står sig i konkurrensen med andra akademikeryrken är vad både avtalsrörelse och valrörelse måste handa om.

Uppvärderingen av läraryrket måste fortsätta

För en tid sedan presenterade Universitets- och högskolerådet (UHR) statistiken för antagningen till högskolan inför vårterminen. Det totala antalet sökande till lärar- och förskollärarutbildningar har minskat med 5 procent mellan vårterminen 2017 och vårterminen 2018. Mest minskar ansökningarna till grundlärarutbildningen och förskollärarutbildningen.

Antagningsstatistiken är inget annat än en tydlig illustration av att uppvärderingen av läraryrket måste fortsätta. Om fler ska söka sig till yrket, och fler lärare ska vilja stanna kvar, så måste lönerna öka, arbetsbelastningen minska och möjligheterna till professionell utveckling förbättras.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 13/17

Fel beslut om nationella provens betydelse för betygen

Igår röstade Riksdagen som väntat – men mot bättre vetande – igenom regeringens förslag om att de nationella proven i ökad utsträckning ska styra betygsättningen. Kritiken från såväl lärare som forskare har varit omfattande.

Lärarförbundet hade önskat större tillit till lärares förmåga att under längre tid och med en större bredd av olika examinationsformer bedöma elevernas kunskaper. Risken är nu stor att lärare kan komma att sätta betyg enbart utifrån resultaten på de nationella proven eftersom de då vet att de inte kommer bli ifrågasatta.

Dagsform och skickligheten i att klara skriftliga prov blir det viktiga. Några få provtimmar kan bli avgörande. Det riskerar att bli både orättvist och sätta en enorm press på eleverna. Det finns forskning som visar att minst en fjärdedel av eleverna idag får fel provbetyg i förhållande till sina kunskaper.

Det här beslutet ökar inte bedömarkompetensen och kommer egentligen inte heller åt det verkliga problemet med betygens ökade betydelse för konkurrensen om elever mellan skolor.

Om riksdag och regering inte vill att den signal som skickas blir att betygsättningen ska avgöras och huvudsakligen styras av de nationella proven, så måste beslutet följas av en noggrann uppföljning och utvärdering av effekterna. Elevernas betyg kan inte få stå och falla med ett enda prov. Det ansvariga statsrådet Anna Ekström måste därför se till att beslutet följs upp noga så att elevernas rätt till en allsidig bedömning enligt skollagen uppfylls och att proven inte tenderar att bli allenastyrande för lärarnas undervisning.

Regeringen och Anna Ekström borde också ge i uppdrag till Skolverket att utveckla former för och rätten till så kallad sambedömning. Det vill säga att flera lärare tillsammans bedömer elevernas kunskaper när betygen ska sättas. Det skulle öka rättssäkerheten för eleverna och bidra till en kontinuerlig utveckling av bedömarkompetensen hos lärarna.

Jag är övertygad om att sista ordet inte är sagt i den här frågan. Missförstå mig inte- det är viktigt att komma åt betygsinflation och säkerställa en rättssäker och likvärdig bedömning. Men det här beslutet ökar inte bedömarkompetensen och kommer egentligen inte heller åt det verkliga problemet med betygens ökade betydelse för konkurrensen om elever mellan skolor. Däremot kan vi just ha bevittnat hur vi skapat ett regelverk för att komma åt skolhuvudmän som uppmuntrar glädjebetyg, men på bekostnad av elevernas lärande och lärares professionsansvar. Ingen önskar mer än jag att vi slipper säga: Vad var det vi sa!

Nationella provens roll för betygen – kampen går vidare!

På onsdag den 15 november kommer riksdagen av allt att döma att fatta beslut om att nationella prov i högre grad än hittills ska styra elevernas betyg. Lärarförbundet menar att detta är ett felsteg.

I stort sett varje dag sedan det här förslaget kom på tal har jag mött upprörda lärare. På såväl Lärarförbundets som min egen Facebooksida har väldigt många lärare reagerat och protesterat.

Så här uttrycker en lärare kritiken:

"Ska vi betygsätta deras förmågor på en av de mest ångestladdade dagarna? Omdömet sätts genom den samlade dokumentationen under året. Vi måste i stället avdramatisera proven!”

Engagemanget har överhuvudtaget varit enormt när det gäller att värna vår yrkesstolthet och där en viktig del är rätten att få utöva läraryrket med ett betydande mått av självständighet. Tack alla medlemmar för att ni höjt rösten i den här frågan!

Risken är stor att riksdagens beslut kommer att skicka ut signalen att betygen i normalfallen ska överensstämma med de nationella provresultaten. Den lärare som anser något annat kommer inte sällan att behöva vara beredd att argumentera hårt för sin bedömning – ibland mot skolledning och skolinspektion.

Lärarförbundet hade önskat en större tillit till lärares förmåga att under längre tid och med en större bredd av olika examinationsformer bedöma elevernas kunskaper. För elevernas kunskaper består av så mycket mer än vad som kan mätas i ett nationellt prov. För detta finns ett brett forskningsstöd och flera betygsforskare har i debatten reagerat mot regeringens förslag. Risken är nu stor att dagsform och skickligheten att klara skriftliga prov blir viktigare. Det riskerar att bli både orättvist och sätta en enorm press på eleverna.

Avgörande för våra politiker har varit att försöka vidta åtgärder mot förekomsten av betygsinflation. Men som jag utvecklat tidigare löser inte starkare betygsstyrning via de nationellla proven frågan om betygsinflationen.

På lite sikt både tror och hoppas jag att debatten tar en annan riktning. En tänkbar väg framåt skulle kunna vara att utveckla modellen med professionell sambedömning. Det vill säga att flera lärare tillsammans bedömer elevernas kunskaper. På så sätt uppnås både en större rättssäkerhet för eleverna och en kontinuerlig utveckling av bedömarkompetensen för alla lärare.

Tyvärr verkar varken regeringen eller oppositionen ändra uppfattning den här gången, allt pekar på att riksdagen röstar igenom regeringens förslag. På lite sikt är jag dock övertygad om att det beslut som nu är på väg att fattas kommer att omprövas. Den blir en ”reality check” som så småningom lär leda till ny kursändring för politiken.

Likvärdig skola – ord eller verklighet?

Ge alla samma chans - för en likvärdig skola, så lyder huvudtemat för Skolforum 2017. Ett viktigt tema för lärare, ledare, läromedelsföretag, arbetsgivare och andra viktiga skolaktörer att samlas kring för att dela erfarenheter, byta kunskaper om och utveckla nya strategier för.

Temat sammanfattar också vad våra skolpolitiker nu måste börja leverera hållbara lösningar på. Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och LO har sedan 2014 gemensamt drivit samarbetsprojektet med just namnet Ge alla samma chans. Det arbetet har i sin tur mynnat ut i Likvärdighetsagendan som vi lanserade tidigare i år.

Den likvärdiga skolan är en kungstanke som många sluter upp bakom. Det var också tydligt i det panelsamtal som jag medverkade i under måndagen på Skolforum med bland annat gymnasieminister Anna Ekström och Dagens Nyheters Johannes Åman. Målet om en likvärdig skola har få opponenter, ändå går utvecklingen åt fel håll.

Behovsanpassad finansiering
För att vända trenden så måste vi först och främst få till ett mer behovsanpassat finansieringssystem av skolan. Lärarförbundet har länge drivit att det måste till en mer socioekonomisk omfördelning mellan kommuner, förutom den som behöver ske inom kommunerna. Det är därför positivt att regeringen i budgetpropositionen fullföljer Skolkommissionens förslag och skjuter till sex miljarder kronor som ska fördelas utifrån socioekonomiska faktorer.

Mer resurser till de skolor som har störst behov löser förvisso inte i sig problemen, men det kan skapa betydligt bättre förutsättningar för att alla skolor ska kunna vara bra skolor, oavsett utmaningar. Utan tillräckliga resurser är det svårare att skapa goda arbets- och lärmiljöer, att säkra stöd och extra insatser till de elever som behöver det och möjliggöra för skolledare att organisera på det sätt som gynnar elevernas lärande och det kollegiala samarbetet.

Ökade skillnader mellan kommuners utbildningsnivå
Något som däremot är viktig att komma ihåg – och som politiker alltför ofta glömmer bort, bland annat alla fyra allianspartierna i sina budgetförslag – är att skolor med stora utmaningar finns runtom i hela landet och inte bara i så kallade utanförskapsområden. Därför räcker det inte att bara rikta extra pengar till dessa områden. För trots att utbildningsnivån generellt ökar i Sverige så är det inte en sann bild överallt. År 2000 var andelen högutbildade i de kommuner med lägst andel under 13 procent jämfört med 33 procent för de kommuner med högst andel högskoleutbildade. Motsvarande siffror är idag 18 respektive 45 procent, vilket visar att skillnaderna har ökat kraftigt. Det har betydelse då vi vet att andelen högskoleutbildade föräldrar på en ort har ett starkt samband med elevernas kunskapsresultat.

Se över skolpengens konstruktion
Men det handlar inte bara om att skjuta till extra resurser, vi måste även se till att nuvarande resurser används på ett ändamålsenligt sätt. Därför måste skolpengens nuvarande konstruktion förändras. Att hela pengen med automatik försvinner när en elev byter skola, samtidigt som nästan alla kostnader finns kvar är feltänkt. De enda som gynnas är den fristående huvudman som väljer att maximera sina klasser för att göra en enkel vinst. Dessa skolor överkompenseras medan andra skolor underfinansieras. Någon form av viktning av den ersättning som utgår måste utredas, så att tillräckliga resurser säkerställs till undervisning och elevhälsa på varje skola.

Ändra urvalssystemet
För det andra så måste det göras något åt dagens skolvalssystem. Vi vet att dagens kösystem har segregerande effekter – skolor med lång kö tenderar att vara skolor med de mest välutbildade föräldrarna. För att alla ska ha en rimlig chans att få sina önskningar tillgodosedda måste därför urvalssystemet göras om, vilket även utbildningsminister Gustav Fridolin nu tycks öppna för.

Skolkommissionens förslag om lottning möttes inte med något jubel från politiskt håll, även om reaktionerna var allt annat än sakliga. Dagens system har dock stora problem, så även om Skolkommissionens förslag inte fallit i god jord så betyder inte det att problemen går att bortse från. Vill man inte ha lottning så måste man visa på andra alternativ.

Helhetsgrepp för skolor med störst utmaning
För det tredje så måste det tas ett helhetsgrepp om situationen på de skolor med de största utmaningarna. Statistiken visar tydligt att skolor med större utbildningsutmaning generellt har lägre andel behöriga lärare. Tyvärr tenderar skillnaden att öka, skolor med goda förutsättningar lyckas behålla andelen behöriga lärare, samtidigt som den sjunker på de skolor där utmaningen är större. Naturligtvis är det ytterst ett symptom på den samlade lärarbristen. När det är ont om lärare så drabbar det framför allt de skolor som redan från början har låg andel utbildade och behöriga lärare.

För att vända denna trend så räcker det inte bara att höja lönen för de lärare som väljer att arbeta där. Det måste till specifika skolinsatser som säkrar rejält med stödpersonal, socialpedagoger, skolvärdar och en ständig bemanning i korridorerna, en förstärkt elevhälsa, digitala resurser och ett starkt och stabilt ledarskap. Dessutom bör man rekrytera kompletterande lärarteam till dessa skolor och säkra tiden för både kollegialt samarbete och samverkan med socialtjänst, polis och närsamhälle. Det är högst sannolikt både lättare och mer effektivt att locka lärare till hela sådana team, istället för att rekrytera lärare till traditionell undervisning.

Hög tid för handlingskraft
Så vitt jag vet finns det inte någon i den skolpolitiska debatten som inte sluter upp bakom principen om en likvärdig skola. Alla brukar säga att skolan ska ha en kompensatorisk uppgift. Ingen brukar tycka att det är bra om skillnader i elevers uppväxtförhållanden och hemmiljö också får styra deras livschanser. Ändå är det så det är. Det är mer än hög tid för våra skolpolitiker att visa handlingskraft för att vända utvecklingen, vi lärare är redo.

Se över finansieringen av gymnasieskolan – för likvärdighetens skull

Deltagandet i gymnasieutbildning i Sverige är högt men genomströmningen är problematisk. Nuvarande finansieringssystem bidrar inte tillräckligt till att fler elever ska klara att nå målen för en gymnasieexamen. Finansieringen måste ta större hänsyn till elevernas olika behov av stöd och utmaning.

En gymnasieexamen är i praktiken körkortet in på svensk arbetsmarknad. Utan en gymnasieexamen ökar risken för arbetslöshet och utanförskap. Därför är det så viktigt att politiken förser gymnasieskolan med rätt resurser och försäkrar sig om att rätt förutsättningar finns på plats för lärare att kunna ge varje elev vad den behöver för att tillgodogöra sig de kunskaper som krävs för en gymnasieexamen. Så är det inte idag.

Skolkommissionen kom i sitt slutbetänkande fram till att finansiering och styrning av gymnasieskolan borde utredas vidare och pekade på behovet av en mer regionalt baserad samordning. Gymnasieminister Anna Ekström borde snabbt ta initiativ till en sådan utredning.

En regionalisering skulle öka förmågan och kapaciteten att erbjuda ungdomar ett allsidigt urval av program och maximera resursutnyttjandet genom bättre planering och dimensionering både i förhållande till arbetsmarknadens behov och utveckling, vilket inte minst är viktigt gällande många yrkesprogram. Det finns därför starka argument för en mer regional styrning och lokalisering av gymnasieskolan samtidigt som det är viktigt att en regionalisering inte innebär en för stor geografisk yta.

Det främsta skälet för en översyn av gymnasieskolan är den bristande likvärdigheten mellan olika gymnasieskolor och program.

En bärande utgångspunkt måste vara att regionaliseringen formaliseras på ett sätt som säkrar ett demokratiskt ansvarsutkrävande och fackligt inflytande och samverkan. Redan idag finns regionala samarbeten i form av t ex kommunförbund och yrkescollege, men alltför många av dessa samarbetsformer är informella och saknar tydlig ansvarsfördelning, vilket försvårar det demokratiska inflytandet, insynen för elever och föräldrar och den fackliga samverkan.

Det främsta skälet för en översyn av gymnasieskolan är dock den bristande likvärdigheten mellan olika gymnasieskolor och program. Allt tyder på att resurserna till gymnasieskolan fördelas klart mindre kompensatoriskt än resurserna till grundskolan.

Gymnasieskolans finansieringssystem är vanligtvis uppbyggt utifrån de olika kostnaderna för de utbildningar som bedrivs, främst avseende utrustning. Vissa program har en högre omkostnad och andra en lägre. Till exempel är kostnaderna för att bedriva ett maskinintensivt program högre än vad de är för ett studieförberedande program. Det är däremot mer sällan som de olika elevbehoven inom ett och samma program på olika skolor beaktas i resursfördelningen.

Mer resurser kan till exempel behövas till de gymnasiegemensamma ämnena på olika program baserat på elevernas förkunskaper. Det gäller mellan olika program, men också mellan olika gymnasieskolor när samma program finns på flera skolor. Dagens urvalssystem tenderar ofta leda till att elever med höga betyg samlas på vissa skolor och elever med lägre betyg på andra.

Ett problem är att många kommuner har väldigt hårda gränser för när och hur de fördelar resurser till olika gymnasieskolor utifrån elevers olika behov och förkunskaper, till exempel är det ofta så att extra resurser endast utgår till den som har under 200 meritpoäng i slutbetyg från grundskolan. Att undervisa på ett samhällsprogram där alla elever har 300 poäng eller mer är naturligtvis en helt annan sak än att undervisa en elevgrupp som har mellan 220 och 250. Den skillnaden beaktas alltför sällan i kommunernas resursfördelning.

En mer kompensatorisk resursfördelning som i högre grad utgår såväl från elevernas tidigare skolresultat som socioekonomiska bakgrund skulle möjliggöra för lärarna att bättre fokusera på elevernas lärande och sätta in rätt insatser utifrån elevers olika förutsättningar och behov och därmed öka möjligheterna att klara gymnasiestudierna och ta sin examen.

Skollagens krav i 2 kap 8 a § om att kommuner ”ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov” ska även gälla för gymnasieskolan. Gymnasieutredningen som kom förra året betonar huvudmannens ansvar att säkerställa att alla unga ska påbörja och fullfölja en gymnasieutbildning. För att detta ska bli verklighet krävs ett omtag om gymnasieskolans finansiering och likvärdighet – det är därför av största vikt att direktiven till en utredning om en regionaliserad gymnasieskola omfattar även dessa perspektiv.