Lärarförbundet

Värna lärarna i valrörelsen

De politiska partierna måste hantera skolan på ett mer ansvarsfullt sätt, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

De politiska partierna måste hantera skolan på ett mer ansvarsfullt sätt, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Skolan blir en stor fråga i valet. Partierna bör tänka på att skolpolitikens viktigaste uppgift är att ge lärare förutsättningar att göra sitt jobb.

De politiska partierna laddar som bäst inför nästa års valrörelse och skolan står högt på väljarnas dagordning. Gott så. Vi som är lärare och skolledare vet både intellektuellt och i djupet av våra hjärtan hur mycket skola och utbildning betyder för såväl individer som för samhället.

Därför är det helt avgörande att skolan engagerar våra folkvalda och toppar dagordningen.

Breda överenskommelser och långsiktiga spelregler

Visserligen kan man fundera på hur mycket fokus på skolan man ska önska sig i valdebattens hetta. Hård polemik och låsta positioner brukar höra valrörelsen till, men det skolan behöver är konstruktiva samtal, breda överenskommelser och långsiktiga spelregler. Valrörelsen är kanske inte bästa platsen för det. Samtidigt är det så oerhört viktigt att stat och kommun prioriterar behoven i skolan.

Vunna erfarenheter från många år av stark politisk polarisering och högt reformtempo i skolpolitiken visar att de politiska partierna måste hantera skolan på ett mer ansvarsfullt sätt. Det är därför lika lovande som förpliktigande att Moderaternas nya partiledare Ulf Kristersson nyligen uttalat att ”Moderaterna överdrivit politikernas roll i skolan och underskattat lärarnas roll”.

Omfattande detaljstyrning

Om Moderaterna menar allvar med detta, så behöver de göra upp med den omfattande detaljstyrningen. Under ett par decennier har skolan utvecklats till något av experimentverkstad för New public managementfilosofins ständiga mätningar och rapporteringskrav. Resultatet har blivit att vi lärare och skolledare måste ägna värdefull tid till att dokumentera och agera byråkrater — tid som hade kunnat ägnas åt elevernas lärande.

Utbildningsminister Gustav Fridolin skrev nyligen på DN debatt att Skolkommissionens betänkande ska utgöra grundbulten för regeringens fortsatta skolpolitik, det är en mycket viktig signal. Utbildningsministern lovar att ”Professionen ska äga tillit och ansvar för det pedagogiska arbetet” och att ”Staten ska ansvara för att varje huvudman har de förutsättningar som krävs för att ge alla elever goda kunskaper oavsett bostadsort eller hemförhållanden”. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om dessa ord får infrias i konkret handling.

Professionen måste ges utrymme

Partierna behöver ta till sig att politikens viktigaste uppgift är att vara förutsättningsgivare och att vi i professionen måste ges stort utrymme att utöva och ta vårt yrkesansvar. Den skolpolitik som försäkrar sig om att ge oss lärare och skolledare tiden, befogenheterna och konkurrenskraftig lön för att göra det jobb vi med stolthet valt, är skolpolitik som leder till ett attraktivt läraryrke och goda skolresultat. Varje barn och elev ska ha rätt till en behörig och legitimerad lärare och få den undervisning och det stöd hen behöver för att utvecklas maximalt.

En inte allt för vild gissning är att de politiska partierna under de månader som återstår till valdagen kommer att lägga fram en rik flora av valmanifest och vallöften som rör skolan. Det skolan dock behöver är långsiktiga beslut som leder till att vi lärare får fler kollegor och att vi får möjlighet att vara de lärarproffs vi är. Min uppmaning till partierna inför kommande valrörelse är: Investera i lärarkåren, både genom att värna och värdera läraruppdraget.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 12/17

Tillsammans är vi Lärarförbundet

”L'État, c'est moi, Staten, det är jag”. Orden tillskrivs ofta solkungen Ludvig den IV, Frankrikes kung under 1600- och 1700-talet. Som varje historielärare skulle påpeka så är det inte troligt att han verkligen yttrade den här frasen. Men den speglar sanningen i det kungliga enväldet.

Jag kommer att tänka på solkungen som absolut motbild till vad Lärarförbundet är och ska vara. Det skulle ju inte vara så lite uppseendeväckande om jag som ordförande kläckte ur mig ”Lärarförbundet, det är jag”. Det skulle vara dags att avgå med omedelbar verkan.

Så vem är då Lärarförbundet? Är det vi förtroendevalda? Är det Sveriges alla lärare och skolledare? Svaret är givetvis att det inte är någon annan än medlemmarna som utgör vårt förbund.

Allt Lärarförbundet gör ska sätta medlemmarna i centrum. Under våren har vi därför genomfört första fasen i en omfattande dialog med medlemmar över hela landet. Medlemsdialogen ska ligga till grund för kongressens beslut nästa höst om ny vision och inriktning för förbundet. Det är medlemmarna som ska se till att Lärarförbundet tar ut rätt kurs.

Hela 36 000 medlemmar deltog i vårens dialog. Mängder av tankar och åsikter fördes fram. Totalt investerade medlemmarna över 400 000 minuter i skolans och läraryrkets framtid. Nu är det dags att ta hand om allt som kommit fram. Under hösten kan du som ombud arrangera arbetsplatsträffar utifrån det lokala resultatet från vårens dialog. Och givetvis även bjuda in de medlemmar som ännu inte gjort sin röst hörd. Det är summan av våra insikter, åsikter och påverkansarbete som gör skillnaden för var och en.

Tack alla medlemmar för ert fantastiska engagemang. Lärarförbundet, det är vi.

Våldet i skolan helt oacceptabelt

Anmälningarna om fysiskt våld i skolan har nästan fördubblats på fyra år. Det är en ytterst allvarlig utveckling och en signal om att mer måste göras för att pressa tillbaka våldet och skapa en god arbets- och lärmiljö.

Anmälningarna till Arbetsmiljöverket om fysiskt våld i skolan har ökat från 230 anmälningar 2012 till 425 anmälningar 2016. Över 70 procent av anmälningarna rör våld som begås av elever mot lärare eller annan skolpersonal. Siffrorna visar att det inte görs tillräckligt idag för att skolledare, lärare och elever ska må bra och få utvecklas i skolan.

Våld och hot måste beivras. Därför är det viktigt att våldshändelser blir anmälda. Om rädslan segrar, så kommer situationen inte att kunna förbättras. Det är avgörande att anmälningar alltid görs och tas om hand på arbetsplatsen, att man utreder vad som skett och hur det hade kunnat undvikas och att åtgärder vidtas för att lära av det inträffade och förhindra att det upprepas.

Som lärare ska du aldrig lämnas ensam med ansvaret att hantera situationer som spårar ur. Det är arbetsgivaren som är ytterst ansvarig för en god arbetsmiljö. Det kräver i sig ett aktivt förebyggande arbetsmiljöarbete som innefattar både handlingsplaner, kompetensinsatser och riskbedömningar samt fungerande företagshälsovård och elevhälsa. Skolledning och huvudmän måste erbjuda stöd och ha etablerade säkerhetsrutiner.

Även Arbetsmiljöverket har ett viktigt övergripande ansvar för att se till att vår arbetsmiljö är trygg och säker. Jag kommer ta kontakt med Arbetsmiljöverket för att gå till botten med vilken analys de gör av orsakerna till ökningen. Den analysen är viktigt för att kunna dra slutsatser om vilka åtgärder som krävs i skolan och vilken uppbackning skolan behöver av samhället i stort. När skolan inte är trygg och säker för elever och lärare måste samhällets alla tänkbara åtgärder sättas in för att garantera att den blir det. Trygghet och säkerhet är en grundförutsättning för att vi ska kunna lyckas med vårt viktiga pedagogiska uppdrag.

Som lärare ska du aldrig lämnas ensam med ansvaret att hantera situationer som spårar ur. Det är arbetsgivaren som är ytterst ansvarig för en god arbetsmiljö.

Men vi behöver också gå till botten med våldets orsaker. Ibland är det skolrelaterat, ibland bottnar det i familje- och hemsituationer. Ofta kan en nyckel vara direkt dialog och bra samarbete med föräldrar och vårdnadshavare. I andra fall är samarbete och samordning med socialtjänst och/ eller polis A och O. Allt våld är inte präglat av svåra sociala eller medicinska omständigheter, men inte sällan är det en väsentlig faktor.

Vi lärare kan göra mycket både för att upptäcka elever som av olika anledningar far illa och även väga upp elevers olika förutsättningar. Självklart blir det arbetet än mer framgångsrikt när vi får tid att tillsammans med kollegor ägna oss åt våra elever och deras behov. Och vi ska såklart alltid slå larm om vi misstänker att elever lever i osunda hemförhållanden eller rör sig i destruktiva sociala miljöer. Däremot kan vi lärare inte ensamma lösa samhällsbrister, bekämpa gängkriminalitet, segregation eller utanförskap. I det arbetet behöver hela samhället kraftsamla. Det behöver finnas ett nära samarbete och upparbetade rutiner mellan socialtjänst, polis och skola. Även civilsamhälle och föreningsliv kan ofta med fördel vara involverade för att bryta en destruktiv utveckling.

För skolor som verkar i områden med svåra sociala utmaningar behöver det finnas tillräckliga ekonomiska resurser som kompenserar för det tuffare utgångsläget. Men det handlar lika mycket om att organisera ett helhetsgrepp runt elevernas livssituation, bland annat om att förstärka elevhälsan, att anställa yrkesgrupper som kan hjälpa barn och ungdomar med det som inte ingår i lärarrollen och bygga nätverk runt elever och elevgrupper.

Alla skolledare och lärare har rätt till en trygg och säker arbetsplats och alla elever har rätt till en trygg och säker skolmiljö. De alarmerande siffrorna från Arbetsmiljöverket måste tas på allvar och följas av en ökad intensitet i arbetet mot våld och hot i skolan och för en trygg, lärorik och stimulerande miljö.


Lokal samling är framgångsreceptet!

I 16 år i rad har Lärarförbundet rankat Sveriges alla kommuner avseende deras förmåga att tillhandahålla en bra skola genom utmärkelsen Bästa skolkommun. Intresset från kommuner, journalister och medlemmar är alltid enormt.

Men det här med rankning kan det vara rättvisande? Frågan brukar alltid dyka upp och det finns alltid dem som menar att rankning aldrig kan ge en rättvisande bild. Eller att rankningen borde göras på ett annat sätt och med andra kriterier.

Det man ska veta är att Lärarförbundet öppet och transparant redovisar hur rankningen görs, vilka kriterier vi mäter och hur vi viktar dessa. Kriterierna styr resultatet och enligt vår mening har vi valt kriterier med stor relevans och betydelse för vad som konstituerar en bra skola. Självklart är dessa inte huggna i sten som den enda allenarådande sanningen. Det torde dock vara svårt att hävda att kriterierna inte avspeglar viktiga element för vad som gör skolor till bra skolor.

Med det sagt är det såklart mycket som påverkar skolframgång men som inte mäts i den statistisk som samlas in från landets skolor och lärararbetsgivare. Vilken tid har lärare att planera och utveckla sin undervisning tillsammans med sina kollegor? Vilken tillgång och förutsättningar har lärarna att ta del av forskning och själva bidra till forskning? Vilken rätt har lärare att sätta in särskilt stöd när de identifierat behovet?

Vi har som lärare höga förväntningar på oss själva och våra elever och vi har än högre förväntningar på vår arbetsgivare.

Lärarförbundet har rankat Sveriges alla skolkommuner varje år sedan 2002. Varför fortsätter vi att göra det? Jo, helt enkelt för att kommunerna är våra viktigaste förutsättningsgivare. Kommunernas uppdrag är att försäkra sig om att rätt förutsättningar finns på plats för oss lärare och skolledare att göra det jobb vi med stolthet valt – nämligen att bidra till att varje barn och elev får den undervisning och det stöd den behöver för att nå toppen av sin förmåga. Ambitionen är att rankningen ska inspirera kommuner att lära av varandra.

Vi har som lärare höga förväntningar på oss själva och våra elever och vi har än högre förväntningar på vår arbetsgivare. Vi vet att det som förenar de kommuner som lyckas är att de identifierat sina styrkor och svagheter, tagit strategiska beslut, fört en dialog med oss lärare och skolledare om vad som krävs och satt upp tydliga mål med vad man vill som lärararbetsgivare. Alla kommuner kan bli Bästa skolkommun. I år är inte mindre än sju kommuner i tio-i-topp nya.

Vi vet att vår ranking driver skolutveckling och öppnar upp för nödvändiga samtal och viktiga beslut. Det är inte minst viktigt i en tid som präglas av brist på behöriga lärare och där många skolor brottas med stora utmaningar när det gäller arbetsmiljö och arbetsbelastning. För att göra läraryrket attraktivt så är det viktigt att kommunerna lyckas som arbetsgivare. För vi behöver verkligen få fler som både vill bli lärare och fortsätta utvecklas som lärare.

Det vi vill åstadkomma är att få till stånd det lokala utvecklingssamtalet mellan lärare och beslutsfattare. Vi kallar det lokal samling. Det vill säga att varje kommun tar ut rätt kurs för att förbättra sina förskolor och skolor tillsammans med oss lärare.

Än en gång grattis till årets topptrio Vellinge, Orust och Ovanåker. Inte minst till årets raketer Orust och Ovanåker som klättrat rejält från föregående år. Fortsätt jobba stenhårt för en bättre skola – i det arbetet har vi alla något att lära av varandra!

Den ställföreträdande lösningen

Regeringens förslag till skärpning av de nationella provens betydelse för betygsättningen i grundskolan och gymnasieskolan har engagerat och rört upp kraftiga protester hos många av Lärarförbundets medlemmar.

Här är några kommentarer från Lärarförbundets facebooksida:

”Som speciallärare vet man under vilka förutsättningar som eleverna presterar bäst. Det är inte när de är under press och är nervösa!!! Ska deras kunskaper bli betydelselösa i betygsättning bara för att de inte klarar att prestera på NP? Vad är det för människor som tror och tycker att betygsättningen blir mer rättvis genom detta? Vilken skrämmande okunskap om provs betydelse för betygssättningen – trots alla varningar.”

”Ta bort proven helt eller möjligtvis något litet och digitalt så vi kan syssla med annat än prov i år 6 och 9!”

”Synen på lärarnas yrkeskunnande att kunna skapa bra förhållande för lärande undergrävs totalt. Alla chanser för eleverna att visa sina kunskaper måste räknas.”

Många lärare upplever med rätta att en ökad betydelse av de nationella proven för betygssättningen undergräver det självständiga utövandet av lärarprofessionen. Det finns många starka argument mot förslaget. Inte minst att elevernas kunskaper består av så mycket mer än vad som kan mätas i ett nationellt prov. För detta finns brett forskningsstöd och flera betygsforskare har i debatten kritiserat förslaget. Utgångspunkten borde vara att betyg alltid ska återspegla elevens samlade kunskaper. Eller som det uttrycks i en av kommentarerna på Lärarförbundets facebook:

"Risken är nu stor att dagsform och skickligheten i att klara skriftliga prov blir det viktiga. Några få provtimmar blir det som avgör”.

Imorgon kommer riksdagens utbildningsutskott att behandla regeringens förslag om att de nationella proven i fortsättningen ska ”särskilt beaktas” vid betygsättningen. Av allt att döma kommer det finnas en politisk majoritet för regeringens linje.

Det faktum att olika lärare sätter olika betyg och på olika grunder kommer att finnas kvar även efter att de nationella provresultaten ”särskilt beaktas”.

Hur ska man då förstå att politikerna trots den starka kritiken väljer att gå fram med detta? Det motiv som förefaller styra handlar om att motverka den betygsinflation som tenderar uppkomma vid vissa skolor och där skolpengssystemet kan riskera att utgöra en drivkraft för att pressa upp betygen så att skolan framstår som attraktiv. Frågan är: kommer det förslag som nu är på väg att genomföras verkligen att ha den avsedda effekten att minska betygsinflation? Och på bekostnad av vad?

För mig framstår det som att den åtgärd som vidtas inte utgår från det grundläggande problemet. Betoningen av de nationella proven är något som görs istället för att se grundproblemet, vilket professor Anders Jönsson problematiserar här.

Som jag ser det är det grundläggande problemet att vi har skolor och lärare som utsätts för otillbörlig påverkan och mer eller mindre uttalade krav på levererade betygsnivåer. Därtill kommer skillnaderna i hur lärare får chans att utveckla sin bedömarkompetens enskilt och tillsammans med lärarkollegor. Betygssättningen är den myndighetsutövning som vi lärare har ansvar för och vi kan och ska inte sätta betyg på annat än det vi gett eleverna chansen att få visa att de kan i förhållande till betygskriterierna.

Den ställföreträdande lösningen går ut på att lärare ska väga in mer av resultatet i de nationella proven i den allsidiga bedömningen och sålunda betygssättningen. Många lärare kommer såklart att göra det. Men inte alla. Och inte lika mycket. Det faktum att olika lärare sätter olika betyg och på olika grunder kommer att finnas kvar även efter att de nationella provresultaten ”särskilt beaktas”.

Vill man minska detta faktum vore det rimligare med gemensamma riktlinjer som säkerställer tid, utveckling och systematisering av betygsättning grundad på ökad bedömarkompetens och kollegial sambedömning. Det vill säga att flera lärare tillsammans tittar på och jämför bedömningsunderlag och resultat av elevernas kunskaper när betygen ska sättas. På så sätt ges ökad rättssäkerhet för eleverna och en kontinuerlig utveckling av bedömarkompetensen hos lärarna, där betygsinflation får betydligt svårare att förekomma.

Den starka reaktion och kraft som jag möter hos lärarkåren i denna fråga ger mig tillförsikt om att vi kommer kunna styra utvecklingen dithän. Men först tycks vi behöva befinna oss i korsdraget mellan motstridiga politiska beslut och se på när de ställföreträdande lösningarna passerar revy.

Släpp loss oss entreprenörer!

Har vi då en skola och förskola som kan ta tillvara allt det entreprenörskap som den härbärgerar? Svaret är tyvärr nej. På punkt efter punkt har vår frihet att själva hitta vägar för att få våra elever att nå kunskapsmålen kringskurits, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Har vi då en skola och förskola som kan ta tillvara allt det entreprenörskap som den härbärgerar? Svaret är tyvärr nej. På punkt efter punkt har vår frihet att själva hitta vägar för att få våra elever att nå kunskapsmålen kringskurits, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Lärarnas drivkraft kan utveckla skolan – men bara om politiker och ­tjänstemän ­slutar detaljreglera arbetet, skriver Johanna Jaara Åstrand, ordförande i Lärarförbundet, i sin blogg.

Att vara lärare kräver förmåga att vara i ständig utveckling. När omvärlden förändras måste innehållet i min undervisning också påverkas. Nya elevgrupper innebär ofta att jag gör anpassningar av mina metoder för att möta de nya individernas behov. När forskningen tar fram nya svar på frågor jag ställt mig måste jag vara beredd att ompröva mina tidigare ställningstaganden och tillsammans med kolleger utveckla såväl arbetssätt som innehåll.

Infekterad symbolstrid

Som lärare har jag ständig fokus på utveckling och förmåga att tänka utanför boxen. Jag måste vara kreativ, kunna ta fram och genomföra nya idéer. Tillsammans med kolleger sätter jag upp planer och följer dem, men jag behöver också vara beredd på att lägga dem åt sidan när förutsättningarna förändras. Kort sagt — som lärare är vi ofta regelrätta entreprenörer.

Skoldebatten har under de senaste 30 åren handlat extremt mycket om entreprenörernas roll. Men det har begränsat sig till driftsformer. Ska vi ha kommunala skolor, friskolor eller stiftelser? Debatten har blivit till en infekterad symbolstrid mellan höger och vänster. Den har inte lett oss framåt.

Det är dags att skifta fokus. Entreprenörer behöver vi. Men det är lärarnas och skolledarnas entreprenörskap som gör den verkliga skillnaden. Inte vem som bedriver skoladministrationen.

Vår professionella autonomi

Lärarförbundet har genomfört en medlemsdialog där 36 000 lärare, skolledare och studenter deltagit. Den visar tydligt att den viktigaste drivkraften hos oss — det är mötet med varje barn och elev. Det får oss att vilja ta fram nya undervisningsmetoder, utveckla nya sätt att bedriva rastverksamhet och att vilja utmana och prova våra idéer tillsammans med kollegerna för att få barnen och eleverna att upptäcka nytt, anstränga sig mer och spränga sina osynliga gränser.

Har vi då en skola och förskola som kan ta tillvara allt det entreprenörskap som den härbärgerar? Svaret är tyvärr nej. På punkt efter punkt har vår frihet att själva hitta vägar för att få våra elever att nå kunskapsmålen kringskurits av ökad detaljreglering. Självklart ska vi ha styrdokument som säkrar en likvärdig skola, men i dag får vi inte bara målen uppsatta av politiker och tjänstemän utan ofta också in i minsta detalj beskrivet hur det ska gå till. När regeringen nyligen lade fram ett förslag om att de nationella proven i ökad utsträckning ska styra betygsättningen blev lärare runt om i Sverige rasande. Med rätta. Bedömning har varit en av få delar där vi lärare fått behålla vår professionella autonomi. Nu upplever vi en misstro även på den punkten. Ska vi externbedömas för att man inte litar på vår förmåga?

Vår entreprenörskraft

Det finns väl knappast någon som tror att Spotify, Ikea eller H&M hade blivit succéer om Näringsdepartementet hade fastslagit hur de skulle genomföra sina affärsplaner. Men konstigt nog tror man att det stämmer i skolans värld.

Tillsammans är vi flera hundra tusen lärare och skolledare med viljan att släppa loss vår entreprenörskraft och ta vårt professionella ansvar för både elevers och skolans utveckling. Tänk vad vi kan skapa tillsammans när vi får tillräcklig tid att göra det och tillit till vår profession.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 11/17

Ta inte din pension för givet!

Som medlem i Lärarförbundet kan du räkna med att ditt fackförbund varje dag kämpar för bättre villkor i din anställning. Det gäller också din pension – något som många kanske inte tänker på.

Bästa sättet att se till att du får en schysst pension är att se till att jobba på en arbetsplats med kollektivavtal. Varför? Jo för då vet du att din arbetsgivare betalar in tjänstepension.

Tjänstepensionen är faktiskt kollektivavtalets största ekonomiska förmån och något som fackförbunden i Sverige kämpar hårt för att behålla och utveckla. I jakten på sänkta kostnader försöker arbetsgivarna ständigt dra åt andra hållet.

Tjänstepensionen är faktiskt kollektivavtalets största ekonomiska förmån och något som fackförbunden i Sverige kämpar hårt för att behålla och utveckla.

Det här kan vara bra att tänka på just idag när vi firar Tjänstepensionens dag genom att uppmärksamma varför just den kollektivavtalade tjänstepensionen är bäst i klassen. Det handlar inte bara om din egen inkomst som pensionär, utan kollektivavtalet ger även trygghet både för dig och din familj medan du arbetar.

Fördelarna med kollektivavtalade pensions- och försäkringslösningar innebär för det första att du tjänar in tjänstepension även när du är föräldraledig eller sjuk, trots att du inte får lön.

För det andra garanterar Lärarförbundet att de bolag som du kan placera din tjänstepension hos inte får ta ut för höga avgifter, och din pension blir därför högre.

För det tredje får dina efterlevande ekonomisk hjälp om du skulle avlida. För det fjärde måste arbetsgivaren betala en sjukförsäkring och en arbetsskadeförsäkring som ger ekonomisk trygghet om du blir sjuk eller skadad.

Summa summarum – facket gör skillnad både under arbetslivet och efter. Det är tillsammans som vi kan få ut schyssta villkor av våra arbetsgivare. Ensam är inte stark –och det gäller inte minst tjänstepensionen.

Vill du veta hur du maxar din tjänstepension? Ta del av Lärarförbundets enkla tips!

Mer information finns även här.

En bra förskola gör skillnad

Andelen utbildade och behöriga förskollärare är nere på rekordlåga nivåer. Trots det används inte förskollärarna på rätt sätt och utvecklingsarbetet i svensk förskola hotar att avstanna på grund av tidsbrist och felanvändning av förskollärarnas kompetens.

Elever som gått i förskolan lyckas bättre både i sin fortsatta skolgång såväl som i flera andra sammanhang. Vi vet att investeringar i utbildning ger större avkastning ju tidigare de sker. Därför är det problematiskt när beslut som rör förskolan ofta ensidigt handlar om frågor som ökade vistelsetider och ökade öppettider.

Kraven på kvalitet har under senare år förvisso ökat i våra styrdokument, men utan matchande förutsättningar blir det tomma förhoppningar som lämnas till förskollärare och förskolechefer att lösa. Personalen i förskolan gör givetvis allt för att ge barnen den bästa förskolan. Alldeles för ofta sker det på bekostnad av den egna hälsan.

En ny rapport från Lärarförbundet visar att både stora barngrupper och låg förskollärartäthet påverkar förskollärares arbete negativt. Det som först ryker är tiden för planering och utveckling. Långt ifrån alla huvudmän lyckas utforma arbetsorganisationen så förskollärares kompetens tas tillvara på ett klokt sätt.

För att förskolan ska kunna vara utvecklande och lärorik för alla barn, så måste den också vara en sund arbetsmiljö för både barn och vuxna. Enligt lärarna själva är de stora barngrupperna det största hindret. Sju av tio förskollärare listar detta som ett av de största problemen i Lärarförbundets undersökning. Gruppstorlekarna måste anpassas efter barnens behov av en både trygg och lärorik miljö. Skolverkets riktmärken behöver tas på allvar och få en mer styrande effekt. Barngrupperna har i genomsnitt minskat något sen riktmärkena infördes, men vi är långt ifrån i mål.

Endast fyra av tio årsarbetare är utbildade förskollärare. Även de med barnskötarutbildning blir färre. Andelen som inte har någon utbildning alls för att arbeta med barn är större än någonsin – nästan tre av tio anställda.

Vi behöver givetvis utbilda fler förskollärare. Lärarutbildningarnas kapacitet behöver stärkas så att antalet platser på det reguljära förskollärarprogrammet kan dimensioneras efter behovet. VAL-utbildningen, där obehöriga lärare får studera mot en examen, måste fullt ut omfatta förskollärarexamen och fler alternativa vägar till olika lärarexamina behöver utredas. Varje huvudman måste ha en seriös plan för sin kompetensförsörjning och som innefattar både utveckling av befintlig personal och nyrekrytering av legitimerade förskollärare.

Vi har en fantastisk förskola, men den är under stark press.

När en ny skollag och en reviderad läroplan för förskolan trädde i kraft i juli 2011 var det en milstolpe. I skollagen gjordes tydligt att endast förskollärare kan bedriva och ansvara för undervisning och i läroplanen konkretiserades för första gången förskollärares pedagogiska ansvar. Det var en viktig ambitionshöjning och ett för förskollärarna efterlängtat erkännande.

Viss utveckling har skett även lokalt. Enligt vår undersökning upplever nästan sex av tio förskollärare att deras ansvar och befogenheter som förskollärare har blivit tydliggjorda. Men arbetet med att anpassa arbetsorganisationen till de nya kraven har gått för långsamt. Många huvudmän misslyckas fortfarande med att ta tillvara förskollärarnas fulla potential.

Fler än hälften av förskollärarna i undersökningen uppger att de har för lite tid för planering och utveckling å ena sidan och att för mycket tid går åt till arbetsuppgifter som inte tillhör uppdraget å den andra. De tvingas istället prioritera administration, städning och vaktmästeri framför sitt pedagogiska ansvar.

Om kompetensen används på ett klokt sätt kan förskolläraryrket bli mer attraktivt, utvecklande och hållbart. Skolkommissionens förslag om professionsprogram med ett system för kompetensutveckling måste självfallet gälla för alla lärarkategorier och i hela skolväsendet.

På nationell nivå har förskollärarna ofta hamnat i bakvattnet - eller exkluderats helt- i statliga lärarsatsningar. Nu är det hög tid att ta det helhetsgrepp som Sveriges barn och elever förtjänar och bygga starkt redan från starten. I statens pågående arbete med att utveckla och ta fram ett professionsprogram för lärarkårens utveckling och användande av kompetens har vi en unik möjlighet att omfamna hela professionen och säkra såväl lärares inflytande som ägarskap för vår yrkesutveckling och tidsanvändande. Vi lärare har höga förväntningar på regeringen och ge goda möjligheter för oss inom professionen att själva äga och utforma programmen.

Den svenska förskolan skulle inte vara det internationella föredöme som den fortfarande är idag om det inte hade varit för de kunskaper och det innehåll som byggts upp av förskollärarna själva. Men för att Sverige ska fortsätta ligga i den internationella toppen behöver stat och kommun öka sina insatser. Vi har en fantastisk förskola, men den är under stark press. Rätt investeringar i förskolan kommer inte bara göra barnen till vinnare utan på sikt även hela vårt samhälle.

Förskollärarna självklar expertis i förskoleklassen

Utbildningsminister Gustav Fridolin har presenterat regeringens proposition om att göra förskoleklassen obligatorisk. Regeringen har landat rätt. Det här är något som Lärarförbundet, med förskoleklasslärarna i ryggen, har kämpat för länge.

Propositionen innebär en 10-årig skolplikt från 6 års ålder och bygger på grundskoleutredningens tidigare förslag. I dag är det cirka två procent av sexåringarna, eller cirka 2 000 barn årligen, som av olika skäl inte deltar i någon pedagogisk verksamhet. Dessa ges nu en starkare möjlighet att få delta i skolväsendet.

Egen skolform

Förskoleklassen kvarstår som en egen skolform med oförändrat syfte, uppdrag och innehåll. Förskoleklassen behåller alltså sin viktiga roll som en bro mellan förskola och grundskola, där förskollärares och grundlärares kompetenser berikar och kompletterar varandra. Utmärkt.

Förskoleklassen spelar roll för en mer jämlik start där barnen bland annat lär sig grunderna i läsning, skrivning och räkning. Inte minst därför är det viktigt att förskoleklassen inte hamnar vid sidan av. Idag förekommer det att rektorer och huvudmän missar förskoleklassen i planering och skolutveckling – just för att den inte är obligatorisk.

Jag hoppas nu innerligt att oppositionspartierna i riksdagen också kan ställa sig bakom regeringsförslaget. Allianspartierna och Sverigedemokraterna har tidigare sagt att de hellre vill se en 10-årig grundskola där förskoleklassen omvandlas till den nya årskurs 1. Förhoppningsvis kan de ompröva tidigare linje och se värdet av förskoleklassens egna identitet.

Förskollärarna är redan oöverträffade som experter på barns lärande.

En kompromiss skulle kunna vara att göra förskoleklassen till grundskolans första steg, i stället för en egen skolform. Skolformstillhörigheten är inte huvudfrågan och det är bra att på alla sätt föra förskoleklassen närmare grundskolan. Det underlättar samarbete och en trygg övergång för eleverna till nästa nivå. Naturligtvis måste förskollärarna ha fortsatt behörighet att undervisa i förskoleklassen. Det finns ingen som helst anledning att omskola förskollärare som redan är specialister på sexåringars lärande och utveckling.

Utveckla framgångsrecept

Internationella jämförelser visar att tid i förskolepedagogisk verksamhet (i Sverige förskola och förskoleklass) påverkar skolresultaten positivt. Det finns däremot inget stöd för att ålder för formell skolstart har nämnvärd betydelse.

I stället för att kasta bort ett framgångskoncept borde vi satsa på att utveckla det. Det nya läroplansavsnittet som kom i fjol är en bra början. En bra fortsättning vore att ge förskoleklasslärarna tid för planering och utveckling – något som lyser med sin frånvaro idag.

Givetvis vore det välkommet om staten satsar särskilt på insatser som kan utveckla förskoleklasslärarnas kompetens ytterligare, oavsett om de är grund- eller förskollärare i botten. Därför borde Skolverket få i uppdrag att utveckla ett nationellt skolutvecklingsprogram med fokus på förskoleklassens didaktik och innehåll, däribland matematik-, läs- och skrivutveckling.

Men behörigheten att undervisa måste ges redan från början. Allt annat vore helt feltänkt. Den svenska skolan har dessutom tillräckligt stora problem att lösa de behörighetsproblem som redan finns utan att skapa nya.

Hasta inte fram

Utbildningsministern har med andra ord lämnat ett förslag som fler borde kunna sluta upp bakom. Däremot kan man resa vissa frågetecken kring det snabba ikraftträdandet. Förslaget ska träda i kraft redan till höstterminen nästa år, något som också oppositionen ställt sig kritiska till.

Genomförandet får inte hastas fram. Skolhuvudmännen måste kunna vara väl förberedda. Om viljan finns att komma överens brett i riksdagen om förskoleklassens särskilda pedagogiska roll, så bör nog även regeringspartierna överväga ett senare ikraftträdande.

Det som inte går att rucka på är förskollärarnas behörighet att undervisa i förskoleklassen. Gärna fortbildande utvecklingsinsatser, men förskollärarna är redan oöverträffade som experter på barns lärande. Det vore minst sagt uppseendeväckande om riksdagen ifrågasatte deras professionella kompetens.

​Vi har inte råd med ett för tidigt bokslut, Löfven!

Lärarbristen har bitit sig fast och utgör ett allt mer överskuggande problem för svensk skola. Något som syntes både i dagens regeringsförklaring och OECD:s årliga lägesrapport.

Alla elever ska ha rätt till behöriga lärare. Då duger det inte vare sig med ett för tidigt bokslut för den sittande regeringen, eller ett inför valrörelsen upptrissat debattklimat från oppositionen. Sverige behöver gemensamma krafttag här och nu såväl som en långsiktig utvecklingsplan för skolan och ökad attraktionskraft för läraryrket.

Idag presenterade statsminister Stefan Löfven sin sista regeringsförklaring för mandatperioden.

Några konkreta nyheter lanserades inte för oss lärare. Däremot pekade statsministern ut flera prioriterade satsningar på skolans område som redan lanserats, bland annat att skolsegregationen ska brytas genom att mer resurser ska ges till skolor i utsatta områden och fler speciallärare ska utbildas.

Statsministern utropade också ”Äntligen vill fler bli lärare”. Och det låter ju positivt. Men faktum är att även om fler antogs till lärarutbildningen, så var urvalet mindre. Så det räcker inte. Inte på långa vägar.

Det går inte att komma från att lärarbristen hänger som en mörk skugga över skolpolitiken. Utan tillräckligt många behöriga lärare kan inte skolan utvecklas. Alla elever måste ha rätt till behöriga lärare.

Samtidigt som regeringsförklaringen presenterades kom OECD med sin årliga rapport Education at a Glance som jämför medlemsländernas utbildningssystem och pekar på brister och utmaningar.

En utmaning för Sverige, som OECD framhåller, är just vikten av att rekrytera tillräckligt många till lärarutbildningen. OECD nämner särskilt konkurrenskraftiga löner som en nyckel till detta.

OECD konstaterar att årslönerna för svenska lärare under 2015 sjönk i relation till andra akademikeryrken i Sverige. De svenska lärarnas ingångslöner ligger något över OECD-genomsnittet men har efter 10 - 15 år inte alls samma löneutveckling som medelvärdet för vare sig OECD-länderna eller de så kallade EU22-länderna.

Vi lärare har under väldigt många år lönemässigt halkat efter andra akademikergrupper. Det tillsammans med ökad arbetsbörda och stress, har gjort att läraryrket tappat i konkurrenskraft gentemot andra yrken.

Skolstarten i år är ett bevis på detta. Många skolor och förskolor över hela landet har haft extremt stora svårigheter att rekrytera alla de lärare som behövs. Lärartjänster gapar tomma. Det riskerar bli ännu värre nästa år. År 2025 kommer Sverige att sakna 65 000 utbildade lärare, enligt Statistiska Centralbyråns prognos. Men det är inte försent att sätta in de insatser som både kan bromsa bristen och öka kön till lärarutbildningen.

Det är helt enkelt för tidigt för regeringen Löfven att slå sig för bröstet över väl genomförda reformer och ropa ”äntligen!”. Vi behöver en regering som fortsätter styra mot en bättre skola – hela mandatperioden ut. Vi behöver lösningsinriktade politiker som tillsammans tar sitt ansvar för att svensk skola ska ha fler behöriga lärare imorgon än vad vi har idag.

Just nu finns ett gyllene tillfälle. Skolans professioner, forskare och andra samhällsaktörer har gemensamt i Skolkommissionen tagit fram förslag för att förbättra undervisningens kvalitet, skolans resultat och öka likvärdigheten. Tillsammans kan vi bygga starkt för framtiden. Tillsammans kan vi höja läraryrkets attraktivitet. Inga bokslut kan göras innan dess.