Lärarförbundet
Bli medlem

Har inkluderingstanken gått för långt?

Inkludering i skolan har blivit ett hett ämne i den svenska skoldebatten. Alldeles oavsett när inkludering eller särskilda undervisningsgrupper är att föredra så krävs rätt stödresurser. Det tycks ofta glömmas bort under debattens hetta.

I skoldebatten tycks det nu vara en sanning att inkludering kommit till vägs ände. Det manifesteras inte minst i Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Där sägs ”Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp”.

Saknas belägg för att inkludering ökat

Skrivningen i Januariavtalet utgår alltså från att inkludering blivit allt vanligare. Intressant nog så finns egentligen inga studier som styrker påståendet och faktiskt inte heller någon statistik. Det finns för all del inte något som visar motsatsen heller. Omfattningen av inkludering är inte definierat och följs inte upp av någon myndighet.

Statistik hade kanske inte varit en nödvändig källa om inkludering varit ett tydligt påbud. I debatten förs ibland fram att orsaken till en pågående inkluderingsvåg är skollagen från 2011. Men i den står faktiskt inget om inkludering. I Skollagen från 2011 gjordes en i och för sig specifik ändring så att elever med autism, men utan utvecklingsstörning, inte längre ska gå i särskola. Det är i och för sig en slags inkludering, men kan knappast vara det som åsyftas i debatten.

Det finns exempel på att verksamheter med särskild undervisning har lagts ned på senare år, exempelvis S:t Örjans specialenhet i Stockholm. Men å andra sidan har de privata utförarna av motsvarande verksamhet ökat. Nettot vet vi inget om.

Inkludering bra eller dåligt?

Det är faktiskt oklart hur vanligt inkludering blivit. Men oavsett detta kvarstår förstås frågan; är inkludering bra eller dåligt? Svaret är att det beror på elevernas olika behov. En del elever med särskilda behov mår bättre av inkluderande verksamhet och en del mår bättre av särskilda undervisningsgrupper – helt eller med inslag av det ena eller det andra.

Det som är viktigt att förstå, och som inte riktigt kommer fram i debatten, är att oavsett inkludering eller inte så krävs det i båda fallen särskilda resurser. Lärare måste ha förutsättningar och kompetens att kunna svara upp mot behoven och lärares och speciallärares pedagogiska bedömningar behöver väga tyngre i utredningarna. Det måste finnas bra utredningar som grund för de stödinsatser som görs och det måste finnas ett systematiskt och kontinuerligt stöd från elevhälsan. Idag har vi brist på specialpedagogisk kompetens, och det har vi oavsett vilken modell som förordas. Se där ett problem att exponera för skoldebattens strålkastarljus!

Vad säger forskningen?

Det finns forskning som gör gällande att inkludering relativt ofta är det bästa för en elev med särskilda behov. Dock inte för alla elever, eftersom behoven skiljer sig från elev till elev. Det ingen borde få bortse ifrån är att såväl inkludering som särskilda undervisningsgrupper medför ökade kostnader – om det görs på rätt sätt. Det kostar ofrånkomligen pengar att garantera alla elever rätt till en bra skolgång.

En rimlig slutsats av forskningsläget är att det inte finns några genvägar. Alla elever har rätt till en bra skolgång och lärare och skolledare ska ha rätt till det stöd som krävs för att säkerställa detta. Alldeles oavsett vilken metodik som väljs, så krävs de särskilda resurser som på allvar möter varje elevs behov. Den pågående debatten om antingen inkludering eller exkludering missar ofta den här huvudpoängen.

Den finska modellen

Så varför inte låta debatten börja handla om vilka förutsättningar som ges för lärare och rektorer att verkligen se till att alla elever får det stöd som var och en behöver. Om vilket specialpedagogiskt stöd som faktiskt finns tillgängligt i våra skolor idag. Om hur vi får en likvärdig elevhälsa i hela landet. Och, inte minst, vad som behöver göras för att råda bot på bristen på specialpedagoger och speciallärare

Vid ett besök i Finland för några år sedan minns jag hur de finska värdarna fick förklara för häpna svenskar att alla elever i Finland självfallet fick det stöd de behövde. VI frågade på svenskt vis hur stor andel som fick särskilt stöd. De förstod inte frågan – ingen fick särskilt stöd, förklarade de. Samtidigt som man lika gärna kunde säga att alla fick särskilt stöd. Där handlar det inte om att peka ut barn som svagpresterande. Inte heller om inkludering eller uppdelning. I Finland sätts stöd in i de tidiga årskurserna till alla elever som behöver det som en självklar del i undervisningen. Utgångspunkten i vårt grannland är att alla elever ska ha det stöd som de behöver för sitt lärande och sin utveckling. När ska vi i Sverige ha kommit så långt i vår skoldebatt?

Både plus och minus i nya skolpolitiken

Skolpolitiken måste ha som ledstjärna att öka läraryrkets attraktivitet genom konkurrenskraftiga löner och en rimlig arbetsbelastning, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Skolpolitiken måste ha som ledstjärna att öka läraryrkets attraktivitet genom konkurrenskraftiga löner och en rimlig arbetsbelastning, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Januariavtalet ger en delvis ny inriktning på skolpolitiken. En del är bra, annat mindre lyckat och mycket är ännu höljt i dunkel.

Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna ger hyggliga förutsättningar för en stabilitet i besluten. Något alla vi som verkar inom skolan välkomnar. Ingen vinner på reformer som knappt hunnit genomföras innan nya politiska majoriteter vänder helt om och skickar nya direktiv.

Men vad kommer egentligen hända i den skolpolitiska verkstaden? I avtalet finns det som är positivt och det som är negativt. En hel del är ännu höljt i dunkel.

Professionsprogram

Positivt är löftet att ge oss lärare och skolledare en fungerande kompetens- och yrkesutveckling under hela vårt yrkesliv. Rätt utformat kan ett så kallat professionsprogram stärka läraryrkets attraktionskraft och bidra till ökad kvalitet på undervisningen.

Lika positivt är att regeringen förbinder sig att minska barngruppernas storlek i förskola och fritidshem. Upp till bevis, säger jag.

Mindre bra är att införa betyg i årskurs 4. Det finns inget vetenskapligt stöd för att det leder till att eleverna lär sig mer. Tvärtom.

Tioårig grundskola?

Oroväckande är det som sägs om tioårig grundskola. Förskoleklassen är redan obligatorisk och når alla sexåringar med den variation av arbetssätt, uttrycksformer och lärmiljöer som gynnar övergången från förskola till skola och fritidshem. Det finns ingen anledning att underkänna förskollärares specialisering på sexåringars lärande och utveckling genom en ny reform. Säkra i stället tid till planering och utveckling för att höja kvaliteten.

Vidare ska en nationell plan för trygghet och studiero tas fram. Den behöver ställa tydliga krav på att huvudmännen ger det extra stöd som lärare och rektorer efterfrågar. Det är viktigare än skärpta disciplinära åtgärder.

Lärarbristen

Till det dunkla hör insatser för att lösa lärarbristen. Arbetsintegrerad lärarutbildning omnämns lite i skymundan, liksom en satsning på lärarassistenter. Det är bra satsningar som jag hoppas ges en ordentlig finansiering. Skolpolitiken måste ha som ledstjärna att öka läraryrkets attraktivitet genom konkurrenskraftiga löner och en rimlig arbetsbelastning. En politik som inte ser lärarbristens grundorsaker kommer inte att lyckas med målet om bättre kunskapsresultat.

Likvärdig skola

Även konturerna av en politik som leder till en likvärdig skola är oklara. Skolans finansiering behöver bli mer likvärdig och tilldelas utifrån faktiska behov och skolsegregationen måste bekämpas. Frågan vad regeringen är beredd att göra är dock obesvarad.

Något som saknas är frågan om tillit till oss i professionen. Det är hög tid att göra upp med New public management-filosofins ständiga utvärderingar, mätningar och rapporteringskrav. I dag får skolledare och lärare ägna värdefull tid till att agera byråkrater – tid som hade kunnat ägnas åt elevernas lärande.

Efter månader av stiltje drar skoldebatten igång igen. Det viktiga är att politikerna lyssnar på oss i professionen. Tillsammans har vi svaren på vad som krävs för ett mer attraktivt läraryrke som får söktrycket till landets lärarutbildningar att skjuta i höjden.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare
Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 2/19

Lärare klarar betygsättningen bra – trots systemfelen

Svenska lärares betygsättning håller i stort hög kvalitet. Det styrks av betygens starka förmåga att förutsäga elevers studieprestation vid högre studier. Faktorerna bakom en oönskad variation i betygsättningen beror inte minst på lärarbristen och skolsegregationen.

En ny rapport från Skolverket visar att det finns betydande skillnader i betygsättningen mellan olika skolor. I skolor med många högpresterande elever är skolorna mer restriktiva med att sätta högre betyg jämfört med skolor med mer lågpresterande elever. Betygen tenderar enligt rapporten att inte fullt ut återspegla vad eleverna kan, utan vilken skola och vilka skolkamrater de har inverkar också. Det är vidare relativt stora skillnader mellan resultaten på de nationella proven jämfört med elevers slutbetyg.

Sambandet mellan betygssättning och andelen obehöriga lärare

Det här hade jag möjlighet att allt för kortfattat få diskutera med Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i TV4:s Nyhetsmorgon. Därför ska jag fördjupa diskussionen här i bloggen.

Betygsättning ska vara rättssäker och likvärdig. Elever och föräldrar ska kunna lita på att betygen är välgrundade. Men lösningen på detta är inte att knyta betygsättningen hårdare till de nationella proven, vilket hittills varit politikens reflexmässiga favoritåtgärd. Även Peter Fredriksson halkade in på det spåret.

Vi har idag flera systemfel. Ett sådant är att alla elever inte undervisas av behöriga lärare. Bara legitimerade lärare får sätta betyg. Det betyder att legitimerade lärare tvingas sätta betyg på elever som de inte undervisar. Och som kanske dessutom undervisas av en mängd olika obehöriga lärare under ett läsår. Det leder inte till vare sig kvalitet eller likvärdighet och riskerar förstås träffsäkerheten i betygsättningen. Skolverket borde ta som sin uppgift att redovisa sambandet mellan graden av behöriga lärare vid skolor och betygens förmåga att återspegla vad eleverna faktiskt kan.

Lärarbristen och skolsegregationen är systemfel

Lärarbristen är alltså en ofrånkomlig aspekt i sammanhanget. Till det kommer att skolsegrationen gör att vi inte har en blandad elevsammansättning. Segregationen för med sig att högpresterande respektive lågpresterande elever tenderar att gå i olika skolor, vilket naturligen blir en större utmaning för betygssättande lärare.

Lärarbristen och skolsegregationen är verkliga utmaningar för svensk skola. Och inte bara för betygssättningen. Ändå letar många andra ställföreträdande lösningar som att ge större betydelse för de nationella proven.

Lära för nationella provet eller lära för livet?

Därför behöver vi fråga oss vilken sorts skola vi vill ha. En som lär för proven eller en som lär för livet? Sedan 2017 gäller att det nationella provet ”särskilt ska beaktas” när betyg sätts. De analyser som Skolverket nu gjort är endast gjorda på åren 2013 - 2015. Ändå säger generaldirektören att man bör pröva att införa en fastslagen gräns för hur mycket provbetyget får avvika från slutbetyget på skolnivå. Lite märklig, kan tyckas. Vet Skolverket redan att förändringen varit ett slag i luften?

Avprofessionalisera inte lärarna

Peter Fredrikssons förslag vore ta ett steg mot att avprofessionalisera lärarkåren. Nästa logiska steg blir då att slopa lärares betygsättning och införa externa examinationer. Men det är viktigt för kvaliteten i skolan att betygsättningen inte ses som något som är skiljt från undervisningen. Om läraryrket devalveras till att riva av några lektioner, utan större ansvar för återkopplingen till eleverna, så har väldigt mycket förlorats. Skolan behöver mer fokus på att eleverna lär in. Inte att lärarrollen begränsas till att lära ut.

Som vissa nationella prov är uppbyggda nu, kan ett enstaka fel av en elev dra ner hela provbetyget. Är det inte bättre att lärare mer allsidigt kan bedöma elevernas kunskaper i olika och återkommande sammanhang? Ska dagsform och skicklighet i att klara skriftliga prov vara det viktiga? Det riskerar att bli både orättvist och sätta en enorm press på eleverna.

Hur missvisande är betygen – egentligen?

Av Skolverkets rapport är det kanske lätt att lite förhastat tro att betygen idag är kraftigt missvisande och inte fyller sin funktion som urvalsinstrument till vidare studier. Så är det inte. Betygen är – trots eventuell betygsinflation – fortfarande det mest effektiva urvalsinstrumentet vid övergång till högre studier. Elever med höga betyg klarar sig väldigt väl vid högskolestudier, medan elever med lägre betyg har tydliga svårigheter att klara studierna. Betygen förutsäger alltså det väsentliga om elevens kunskaper och förmåga att tillgodogöra sig ny kunskap.

Det här visar Skolverkets egna rapporter, till exempel ”Från gymnasieskola till högskola - en registerstudie” (2018). Lärare sätter alltså högst adekvata betyg, trots de systemfel som finns. Betygen ger till och med, enlig nämnda studie, bättre förutsättningar att förutspå studieprestationer än faktorer som föräldrarnas utbildningsbakgrund.

Sambedömning vägen framåt

Enligt min uppfattning är vägen framåt att utveckla det som kallas professionell sambedömning. Det vill säga att flera lärare tillsammans bedömer elevernas kunskaper när betygen ska sättas. På så sätt ges ökad rättssäkerhet för eleverna och en kontinuerlig utveckling av bedömarkompetensen. En hel del forskning stödjer detta. Det är begripligt att våra politiker vill komma åt betygsinflationen på vissa skolor, men förena det med tillit till lärares förmåga att under längre tid och med en större bredd av olika examinationsformer bedöma elevernas kunskaper.

Allt börjar med bra lärare tillsammans

Lärarförbundet är det enda förbund som samlar hela lärarprofessionen. Vi står stadigt i vår övertygelse: svensk skola har inte råd med en splittrad lärarkår.

Vi lärare och skolledare har världens häftigaste yrke. Vi sätter en stolthet i vårt yrkesval. För att vara lärare är att vara en del av något större. Om att lägga grunden för vårt samhällsbygge.

Vi utbildar alla andra yrkesgrupper. Vi bidrar till att alla barn får de kunskaper som de behöver för ett bra liv och för att bli delaktiga i samhället. Vi ser i förlängningen till att vård och omsorg får tag på kompetens och att svenska företag framgångsrikt kan konkurrera med omvärlden.

Rätt förutsättningar

Varje dag höjer yrkeskunniga lärare och skolledare kvaliteten på undervisningen och bidrar till elevernas lärande. Det vi behöver är rätt förutsättningar för att göra ett bra jobb och så att vi kan få fler kollegor. För problemet i lärarbristens Sverige är inte de lärare vi har – det är de lärare vi inte har.

Vad är då rätt förutsättningar? Ja, det handlar om arbetsmiljö, om färre kringuppgifter, om tid att få planera undervisningen och tid för att följa upp elevernas lärande. Om möjligheter till kompetensutveckling och tid för samarbete med kollegorna. Om att löner och villkor är konkurrenskraftiga. Om att lärare och skolledare har inflytande över skolans utveckling och över hur resurserna används. Om att skolans resurser fördelas utifrån elevers och skolors olika behov. Om att det finns personal i skolan som kan avlasta och komplettera oss i lärarprofessionen. Så att lärare får vara ­lärare oavsett var lärarskapet utövas.

I Lärarförbundet är man inte ensam

I Lärarförbundet jobbar vi för ett hållbart och utvecklande arbetsliv, en likvärdig skola och ett attraktivt läraryrke. I förhandlingar, i medlemsaktiviteter, i opinionsbildning och i påverkansmöten. Och vi är många som hjälps åt. I Lärarförbundet är man inte ensam.

Tillsammans uppnår vi kollektivavtal och trygghetssystem som förbättrar medlemmarnas villkor och bidrar till en stark lärarprofession som uppbär samhällets förtroende och en betydande professionell autonomi. Som representanter för lärarkåren pekar vi inte bara på problemen, vi kommer också med förslag på lösningar.

Samla hela lärarprofessionen

Ända sedan fröet för Lärarförbundet såddes för över 180 år sedan, har vi drivits av övertygelsen om att det bästa för skolans och professionens utveckling är att vi arbetar tillsammans. Lärarförbundet samlar över 230 000 lärare och skolledare från förskola till högskola. Det bygger på insikten att alla delar i utbildningssystemet är varandras förutsättningar.

Lärarförbundet är den enda organisation som samlar kraften från hela lärarprofessionen. Vi vägrar att ställa olika lärarkategorier mot varandra. En splittrad profession ger i praktiken frivilligt bort makt över sin egen ställning och utveckling.

Genom att samla hela professionen i ett enda förbund, stärker vi vårt inflytande och vår ställning. För det är du, jag och vi tillsammans som har svaren på vad som behöver hända på arbetsplatsen, i läraryrket och i hela Skolsverige. Det är vad idén om Lärarförbundet går ut på. Att allt börjar med bra lärare – tillsammans.

Regeringen behöver prioritera skolan

Utbildningspolitiken behöver bygga på en ökad tillit till lärarprofessionens egna ansvarstagande och kompetens, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Utbildningspolitiken behöver bygga på en ökad tillit till lärarprofessionens egna ansvarstagande och kompetens, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Sveriges kommande regering måste sätta skolan först och genomföra brett förankrade reformer som håller ­under lång tid.

Förhoppningsvis har Sverige fått en regering när dessa rader publiceras. I skrivande stund har statsministeromröstningen inte hållits och det är osäkert hur Vänsterpartiet slutligen ska ställa sig, men mycket tycks tala för att överenskommelsen mellan Social­demokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna skapat ett fungerande regeringsunderlag.

Det är glädjande att skolan får stort utrymme i överenskommelsen. Den politiska bredden är ett värde i sig. Jag hoppas att överenskommelsen kan sätta stopp för de tvära kast och den ryckighet som länge präglat skolpolitiken.

Professionsprogram

En viktig och positiv signal från de fyra partierna är att Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram ska genomföras. Det är en fråga som Lärarförbundet drivit länge. Lärare och skolledare behöver ett nationellt system som främjar professionell utveckling, skolutveckling och stärker yrkets attraktivitet. Rätt utformat kan professionsprogrammet ge lärare och skolledare ett stort inflytande över sin egen kompetens- och yrkesutveckling.

Ökad likvärdighet

Överenskommelsen innehåller fler viktiga frågor, till exempel löften om stärkt stöd för ökad likvärdighet, investeringar i mindre grupper i förskola och fritidshem samt regionaliserade skolmyndigheter. I överenskommelsen ingår också att ta fram ett beslutsunderlag om ett statligt huvudmannaskap för skolan. Det är lätt att hålla med om att ansvarsfördelningen mellan huvudmännen, staten och professionen i dag är otydlig. Det går ut över oss lärare och skolledare, så en ordent­lig utredning är på sin plats. Statens styrning behöver vässas och oavsett vem som är huvudman måste det professionella inflytandet öka. Det sistnämnda är naturligtvis inte ett statligt huvudmannaskap automatiskt någon garanti för.

Lärarbristen

Det regeringen och dess nya samarbetspartier måste lägga särskilt stor kraft på är lärarbristen. Det saknas i dag 65 000 lärare — ambitions­nivån måste höjas för Sverige som kunskapsnation. Under valrörelsen utlovade Socialdemokraterna en satsning på så kallade läraraspiranter, det vill säga en nationell satsning på en arbets­integrerad lärarutbildning som kombinerar studier med arbete som lärare och med lön under hela studietiden. Den reformen behöver levereras, liksom Liberalernas utlovade satsning på administrativa assistenter som kan avlasta oss lärare.

De allt för omfattande detaljregleringarna av läraryrket måste också upp på regeringens dagordning. Vi behöver komma bort från kraven på ständig mätbarhet och nya påbud som ökar arbetsbördan för oss lärare. Utbildningspolitiken behöver bygga på en ökad tillit till lärarprofessionens egna ansvarstagande och kompetens.

När det gäller skolan saknas följaktligen inte angelägna frågor att tag i för regeringen och dess nya samarbetspartier. Sverige måste framtidssäkras och då måste skolan sättas först och ges tillräckliga resurser. Så sätt igång. Vi lärare och skolledare förväntar oss en regering som både vill och förmår att utveckla skolan och läraryrket.

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare
Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.


Läs ledaren i Lärarnas tidning 1/19

Nyårskrönika 2018

2018 var ett händelserikt år för Sveriges lärare och skolledare. När vi blickar in i 2019 kommer många viktiga utbildningspolitiska frågor att stå i debattens centrum och där vi lärare tillsammans kan visa vägen framåt.

2018 var ett år som i stora delar av världen präglades av ett råare samhällspolitiskt klimat, inte minst genom det oacceptabla näthat som förgiftar mycket av det offentliga samtalet. Vi har också sett hur nazister har marscherat i svenska städer och vi har upplevt att antisemitism hotar judiska institutioner och enskilda judar. I ett par länder i Europa har vi också kunnat bevittna hur demokratin fortsatt att inskränkas. Året kantas alltså tyvärr av mörka moln.

Allt börjar med bra lärare

Men en annan ljusare bild av 2018 är allt det mödosamma men glädjerika arbete som dag efter dag har gjorts i Sveriges förskolor, skolor och fritidshem. En stor fördel med att vara förbundsordförande i Lärarförbundet är möjligheten att få göra många arbetsplatsbesök och få ta del av allt fantastiskt lärararbete som utförs.

Under det år som gått har jag fått möta en del av alla de lärare och skolledare runt om i hela landet som gör verklig skillnad. Som ser till att barn och elever, lär och inspireras, stöttas och utmanas och kan växa som individer i kraft av sina vunna kunskaper och insikter. Det är både bekräftande och hoppingivande att vi lärare fortsätter att betyda så mycket för så många. Ett av alla bra exempel är Viktoria Harrysson som, på QX-galan 2018 utsågs till årets trans. Viktoria tackade i sitt tal sin lärare och lyfte vikten av mer kunskap för ökad acceptans. Det är också en bild av 2018.

Årets valrörelse

Att råda bot på lärarbristen är nyckeln till många av skolans stora utmaningar, som ökad likvärdighet och strävan efter ännu bättre kunskapsresultat. Därför var Lärarförbundets slogan i valrörelsen att satsa på vad vi kallar lärareffekten. Med det menar vi allt det som påverkar en lärares arbete med att ta barn och elever vidare till nya framsteg.

Visserligen kom skolfrågorna inte alltid fram i valrörelsen, men medan valdebatten till stor del kretsade kring integration och lag och ordning visade SVT:s vallokalsundersökning att svenska folket i slutändan ändå ansåg att sjukvård och skola var de två absolut viktigaste frågorna. Och lyssnar man på politikerna i valrörelsen så var det tydligt att det finns en bred insikt om att läraryrket måste bli mer attraktivt. Det är bra. Vi har på några år gått ifrån att ha en skoldebatt om att allt är skolans och lärarnas fel till att beslutsfattare och opinionsbildare ser att lärarna är lösningen. Nu förväntar vi oss lösningarna som kan göra lärareffekten både hållbar och förnybar.

Årets regeringskaos

Ett samtalsämne på allas läppar den här hösten blev svårigheterna att bilda en handlingsduglig regering. Och någon ny regering fick vi ju inte 2018. Men det parlamentariska läget borde egentligen inte tillåtas spela så stor roll för oss som arbetar i och för en bättre skola. Sverige behöver nämligen inte bara en ny regering. Sverige behöver ett nytt skolpolitiskt samarbetsklimat. Inriktningen borde, oavsett vilken regering det till slut blir, vara att nå breda och långsiktiga överenskommelser som håller långsiktigt och visar lärarprofessionen tillit och förtroende.

Så låt partistrategerna kliva tillbaka och släpp fram kompromissvilliga och eftertänksamma utbildningspolitiker. I stället för taktiskt spel måste politikerna i brett samförstånd leverera besluten som gör läraryrket mer attraktivt och skolan mer likvärdig. Huvudmän och rikspolitiker behöver göra betydligt mer på den här fronten under 2019.

Årets avtalsrörelse

Något som också präglade året var avtalsrörelsen med Sveriges största lärararbetsgivare SKL (Sveriges kommuner och landsting). Efter nära nio månaders utdragna förhandlingar, så kunde vi i höstas till slut enas om ett nytt huvudavtal för 200 000 kommunalt anställda lärare och skolledare. Avtalet tar nödvändiga steg mot konkreta åtgärder på varje skola och förskola för att förbättra arbetsmiljön och skapa balans mellan arbetsuppgifter och arbetstid.

Genom avtalet har vi fått bra verktyg för ett aktivt arbetsmiljöarbete på plats. Nästa steg är att förmå politiker nationellt och lokalt att försäkra sig om att rätt resurser finns på plats för att vi till fullo ska kunna ta vårt yrkesansvar. Det är inte en kollektivavtalsfråga utan ett politiskt ansvar. Det är därför vårt påverkansarbete är så viktigt på alla nivåer det kommande året.

Årets kongress

Fyra dagar i slutet av oktober samlades 259 ombud från hela landet för att fatta besluten om vilka frågor Lärarförbundet ska driva kommande fyra år. Kongressen fattade beslut att Lärarförbundet ska vara ett fackligt professionsförbund och slog fast vision, inriktning och uppdrag. Vi ska ta sikte mot framtiden med en tydlig agenda för en stark profession där vi både i vårt yrkesval och engagemang i Lärarförbundet bidrar till att skapa en framtid där rätten till likvärdig utbildning stärks och utanförskap, diskriminering och främlingsfientlighet bekämpas. Lärarförbundet ska vara medlemsnära och det självklara valet för alla landets lärare, skolledare, studie- och yrkesvägledare och lärarstudenter. Vi ska stärka attraktiviteten och tilliten till lärarprofessionen genom att stärka yrkesansvaret, den vetenskapliga grunden, inflytandet, uppvärderingen och professionsutvecklingen. Det är ett tydligt fortsatt fokus på minskad arbetsbelastning, ökat inflytande och höjda löner. Kongressen valde också in fem nya ledamöter i förbundsstyrelsen. Totalt består förbundsstyrelsen av 17 ledamöter från skolans olika delar och från norr till söder.

Årets framgångar

Under året fattades äntligen beslut om att endast den som har lärarlegitimation med behörighet för fritidshemmet ska få ansvara för undervisningen på fritidshemmet. Många års påtryckningar gav utdelning. Kravet är ett viktigt erkännande av fritidspedagogikens och en seger för både lärare och elever.

Lärarförbundets påverkansarbete om förskolechefernas titel och utbildning röntes också med framgång. I fortsättningen ska de benämnas rektorer och genomgå en fullvärdig rektorsutbildning på 30 högskolepoäng. Lärarförbundet har länge drivit på för den här reformen som är en tydlig bekräftelse på förskolechefens ansvar och kompetens.

Även frågan om lärare och skolledares möjligheter till utveckling i yrket tog rejäla kliv framåt under året. Ett gediget utredningsarbete om införande av så kallade professionsprogram finns nu på regeringens bord. Det här måste bli en av de allra första och viktigaste arbetsuppgifterna för en ny utbildningsminister att ta tag i.

Året som kommer

Nu träder vi in i ett 2019 som kommer bjuda på både utmaningar som möjligheter. Tillsammans ska alla vi medlemmar i Lärarförbundet visa att allting börjar med bra lärare. 2019 ska bli året då alla verkligen förstår att det är vi lärare som bygger Sveriges framtid. Och att vi vill bidra till en ljus sådan. Tack och Gott nytt år!


Vägen till Nobelpris börjar i skolan

Så här mitt i Nobelveckan kan det vara bra att påminna om en sak: Vägen till framtida Nobelpris börjar inte i ett forskningslaboratorium eller på ett universitet.

Nobelprisen har delats ut. Högtidligt och med pompa och ståt har med rätta fantastiska personer hyllats som gjort betydande vetenskapliga upptäckter och landvinningar. Forskning och excellens står i centrum. Men resan till Nobelpris börjar inte där. Resan startar i en förskola, i en skola eller i ett fritidshem. I Lärarförbundet brukar vi säga att allt börjar med bra lärare.

Röster om lärareffekten

För lärareffekten har så många ansikten. Sveriges senaste nobelpristagare, Tomas Lindahl, är ett. När han mottog sitt Nobelpris i kemi 2015 berättade han om sina fantastiska lärare på Bromma gymnasium– i synnerhet kemiläraren Karin Brandt som väckte hans intresse för kemi. ”Lärarkåren förtjänar vårt starka och entusiastiska stöd”, sa han i sitt tacktal.

Varje dag gör lärare skillnad för barn, elever och studenter runt om i Sverige. Visst kan grunden läggas för Nobelpris, men det handlar ju framför allt om att rusta alla barn och elever för livet. Vi vet att effekten av en lärarinsats kan avgöra så mycket. Det kan många intyga. Till exempel Babben Larsson och Ebba Busch Thor. Eller Daniel Ek och Anna Ekström. Det finns många röster som kan berätta om lärareffekten.

Lärare som utmanar och inspirerar

En av många fantastiska lärare som under en lång lärargärning gjort skillnad för sina elever är Gunilla Schollin-Borg. ”Kunskapen ska inte vara för lektionen – den ska vara för livet”, säger Gunilla. Hon har inspirerat, stöttat och motiverat många elever. Däribland Lina Hultqvist, ordförande för Sveriges Elevkårer, som beskriver sin lärare med orden: "Hon fortsatte alltid att utmana mig i skolan". Idag är Gunilla pensionär och minns tillbaka på sitt yrkesliv med glädje. Hon ångrar aldrig sitt beslut att bli just lärare. Ta del av hur Gunilla och Lina beskriver lärareffekten.

Kunskapen ska inte vara för lektionen – den ska vara för livet

När skolan fungerar som bäst för både lärare och elev har läraren möjlighet att väcka intresset för kunskap och förmedla den. Vi behöver en skola fylld av kunskapstörst, lust, motivation och glädje. Att undervisa och att lära sig ska naturligtvis vara roligt. Det är då lärareffekten blir som störst.

Fler lärare och rätt förutsättningar för lärande

För att vi även i framtiden ska fortsätta att få höra berättelserna om vad lärareffekten betytt, så gäller det att se till att skolledare och lärare har rätt förutsättningar att utöva sitt yrke. Det behövs tid för elever, tid för kollegialt samarbete, tid att utveckla och anpassa undervisningen och inte minst fler utbildade lärare.

I dag är bristen på utbildade lärare ett av den svenska skolans största bekymmer och något som förstås hotar att minska lärareffekten. Allt färre barn och elever får möta utbildade lärare. Den utvecklingen måste vändas. För när alla viktiga pusselbitar finns på plats så kan inget hålla tillbaka effekten av lärararbetet och det är då vi framtidssäkrar Sverige. Kanske kan det till och med bli ett eller annat Nobelpris.

Skolpolitiker bör hålla sig på avstånd

Det är väl ingen konst att vara ­lärare, tänker kanske en och annan. Men i själva verket är det dags att skifta perspektiv. Vi borde börja se lik­heten med den konstnärliga friheten och kanske börja tala om undervisningskonsten, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Det är väl ingen konst att vara ­lärare, tänker kanske en och annan. Men i själva verket är det dags att skifta perspektiv. Vi borde börja se lik­heten med den konstnärliga friheten och kanske börja tala om undervisningskonsten, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Skolpolitiken skulle vinna på att närma sig de principer som kulturpolitiken vilar på. Friheten i läraryrket behöver öka.

Svensk kulturpolitik har länge följt den uttalade principen om armlängds avstånd. Det betyder att politiker beslutar om storleken på anslagen, men inte över det konstnärliga innehållet.

Politikerna styr inte vilken konst som ska visas på muséer och utställningar, vilka författare som ska få stöd, vilken musik som ska spelas i konserthallar eller vilka pjäser som ska sättas upp på teatrarna. ­Ansvaret för det i den offentligt finansierade kulturen får bäras av de som är konstnärligt sakkunniga. Alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna stöder det här förhållningssättet.

Principen om armlängds avstånd

Principen om armlängds avstånd handlar om demokrati och konstnärlig frihet, men också om kvalitet och om tillit till kulturskaparna. Det är därför intressant att jämföra med en annan av demokratins fundamentala institutioner. Jag syftar förstås på skolan. Här har vi under lång tid sett en utveckling där både stat och huvudmän på ett allt mer detaljerat sätt griper in med påbud och kontroller.

I dag är det många lärare som längtar efter att få använda sin arbetstid till egen fördjupning, till samarbete med kolleger, till att planera undervisningen och för att följa upp elevernas lärande. Men som upptäcker att en rad regler och måsten kommer mellan dem och det goda pedagogiska mötet med barn och elever.

Läraryrket - ett legitimationsyrke

Betygsättning och dokumentation av kunskaper är typexempel på vad som borde ses som strikt professionell yrkesutövning utan yttre påverkan. I dag åläggs vi lärare att kartlägga alla elevers kunskapsutveckling vid styrda tillfällen oavsett behov. Vi tvingas konstatera att läroplaner och kursplaner diskuteras och dissekeras av personer långt från professionen, som föräldrar, nationalekonomer och psykologer. Det är vi lärare som är utbildade i lärande och bedömning och som har ämneskunskaper och pedagogisk kompetens. Faktiskt inga andra än vi.

Det är väl ingen konst att vara ­lärare, tänker kanske en och annan. Men i själva verket är det dags att skifta perspektiv. Vi borde börja se lik­heten med den konstnärliga friheten och kanske börja tala om undervisningskonsten.

Större respektavstånd

Läraryrket är och ska vara ett legitimationsyrke där legitimationen är en kvalitetssäkring och ett bevis på särskild kompetens. Syftet är att i stället för regelstyrning förlita sig på att en gedigen utbildning garanterar att yrkes­utövarna har den kompetens som krävs för att arbeta självständigt. Modellen med legitimation vilar på insikten om att det blir mindre krångligt och ger bättre resultat.

Det är möjligt att skolan inte fullt ut ska jämställas med de fria konsterna. Men poängen är att det behövs ett större respektavstånd från politikens sida i relation till den välutbildade lärarprofessionen. Kvalitet och kunskapsresultat skulle vinna på det. Fler skulle välja att bli lärare om friutrymmet för egna bedömningar var större. Vi behöver en tillitsbaserad styrning, där lärare och skolledare i förtroendefull dialog med beslutsfattarna gemensamt styr skolan utifrån övergripande politiska mål.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare
Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 15/18

Rensa bland lärares alla arbetsuppgifter

Alla elever vinner på att lärare och skolledare får fokusera på kärnuppdraget, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Alla elever vinner på att lärare och skolledare får fokusera på kärnuppdraget, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

För att fler ska vilja bli och förbli lärare behöver läraruppdraget renodlas och stödfunktionerna stärkas. Det gäller i förskola och fritidshem såväl som i skolans alla delar.

Vad ska lärare göra egentligen? Svaret kan tyckas självklart. Lärare ska ansvara för barn och elevers lärande. Vad annars? Men frågan är högst befogad. För verkligheten på skolor, fritidshem och förskolor är nämligen den att lärare får ägna sig åt en stor mängd andra uppgifter.

Just nu samlar Lärarförbundet in röster om läraruppdraget genom uppropet ”Renodla läraruppdraget nu!”. På Lärarförbundets hemsida gör tusentals medlemmar sina röster hörda om arbetsuppgifter som de anser inte hör hemma i läraruppdraget.

Mer tillit till lärar­kåren och färre politiska pekpinnar

Exemplen är många trots att det i en tid av stor lärarbrist borde vara ­extra viktigt att lärares arbetstid används till kärnuppgiften undervisning och lärande. Ändå får lärare ägna sin tid åt städning, frånvarorapportering, vikarie­anskaffning och kopiering. ­Eller till att vara vaktmästare, administratör, ­kurator och IT-tekniker. ­Tiden för planering och för- och efterarbete konkurreras ut av andra arbetsuppgifter.

Dessutom tycks svensk skola så foku­serad på att mäta varje delresultat och dokumentera precis allt, att tiden för kärnuppdraget sakta men säkert trycks tillbaka. Skolpolitiken behöver i stället bygga på mer tillit till lärar­kåren och färre politiska pekpinnar.

Skolans huvudmän kan också göra mycket. Ett viktigt steg framåt är att i dialog med oss lärare och skolledare se över prioriteringarna, vilka uppgifter som kan rensas bort helt och vilka sysslor som kan skötas av andra yrkeskategorier.

Ett bra elevhälsoarbete med tillräckliga resurser

För det går att avlasta oss lärare. Vilken typ av avlastning som ska till måste utgå från de lokala behoven på varje arbetsplats. Exempelvis kan det behövas ett utvecklat stöd för skol­ledare när det gäller ekonomi och lokaler, personalfrågor och juridik. Skolledarna måste ges tiden att verkligen vara pedagogiska ledare.

En annan åtgärd kan vara att anställa socialpedagoger och särskilda mentorer som kan ta ansvar för frågor som rör eleverna men som inte direkt har med läraruppdraget att göra, samt förebygga och följa upp sociala situationer och behov. På vissa skolor kan administrativa lärarassistenter vara ett bra alternativ för att ta hand om praktiska göromål, blankett- och informationshantering, kopiering och iordningställande av teknik. Ett bra elevhälsoarbete med tillräckliga resurser är en avgörande faktor överallt medan vilka andra kringfunktioner som behövs måste avgöras från skola till skola, huvudman till huvudman.

Renodla läraruppdraget och stärk stödfunktionerna

Det viktiga är att säkerställa att vi lärare får använda vår tid och kompetens till mötet med barn och elever. Till det som spelar roll för lärande och utveckling. Då stärks kvaliteten i verksamheten samtidigt som läraryrket blir mer attraktivt. Lärare ligger i toppskiktet av statistiken över yrken med stor stress och hög arbetsbelastning. En avgörande faktor för att vända den trenden är att renodla läraruppdraget och stärka stödfunktionerna.

Alla elever vinner på att lärare och skolledare får fokusera på kärnuppdraget. I förlängningen får vi en bättre skola där hela samhället blir vinnare.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare
Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.
Läs ledaren i Lärarnas tidning 14/18

Renodla läraruppdraget nu!

Lärare ska ägna sin tid åt barn och elevers lärande. Inte till det som det bör finnas annan personal i skolan som gör eller åt arbetsuppgifter som egentligen bara är onödig byråkrati.

Vittnesmålen är många om att vi lärare inte får ägna vår tid åt det som göra skillnad för elevernas lärande och kunskapsresultat. Att tiden förloras till kringuppgifter och administration.

När fokus på lärares kärnuppdrag tappas bort, så bidrar det ofrånkomligen till att det blir mindre attraktivt att bli och förbli lärare. Enda sättet att minska lärarbristen är att ge rätt förutsättningar och göra läraryrket så efterfrågat som möjligt. Ska vi närma oss målet att varje barn och elev på sikt ska få mötas av behöriga och legitimerade lärare, så borde den första åtgärden vara att rensa bort allt som lärarkåren inte har efterfrågat för att göra ett bra jobb.

Fokus på mötet med barnen och eleverna

Den självklara drivkraften för varje lärare är mötet med barnen och eleverna. Den självklara drivkraften för våra skolpolitiker måste bli att säkerställa att lärarna har rätt förutsättningar i det mötet.

Vi behöver få till stånd en skola och förskola där vi lärare får göra rätt saker och ha rådighet över vår yrkesutövning. Ett friutrymme att självständigt ta det pedagogiska ansvaret med färre politiska pekpinnar och blanketter, fria från arbetsuppgifter som inte korresponderar med en lärarutbildning. Idag är det ofta så att tiden för förberedelser, planering och efterarbete konkurreras ut genom att andra mindre kvalificerade arbetsuppgifter kommer emellan.

Rensa och avlasta

Dessutom tycks svensk skola så fokuserad på att mäta varje delresultat och dokumentera precis allt, att tiden för lärares kärnuppdrag sakta men säkert trycks tillbaka. Det finns en överhängande risk att lärare gradvis förvandlas till byråkrater istället för undervisande inspiratörer.

Det behövs kraftfulla insatser för att minska lärares arbetsbelastning. För att rensa i den administrativa börda som lagts på lärarkåren och för att se till att det finns stödjande kringfunktioner som ger oss lärare den tid vi behöver för ett lärande med hög kvalitet.

Många av de arbetsuppgifter som lärare gör kan med fördel utföras av andra. Sätt in till exempel administrativa lärarassistenter, socialpedagoger eller annan personal som kan avlasta och komplettera läraruppdraget – och inte minst en väl fungerande elevhälsa.

Lyft fram de huvudmän som tar goda initiativ

Det finns självklart en hel del initiativ som tas av huvudmännen idag för att försöka renodla läraruppdraget. I Sandviken har kommunen och Lärarförbundet enats om en prioriteringslista, just med syftet att renodla läraruppdraget och minska stressen. I ganska många kommuner, som till exempel Flen, har heltidsmentorer införts. Jag lýfter gärna fram den här typen av exempel, eftersom de kan och bör inspirera andra huvudmän till likande eller bättre lösningar.

Skriv på för att renodla läraruppdraget!

Lärarförbundet samlar nu in röster för ett renodlat läraruppdrag – i skolan, förskolan och i fritidshemmet. Vi menar att lärare för ofta får göra saker som inte alls borde ingå i lärarrollen. Håller du med? Skriv under här och gör gärna din röst hörd om vilka arbetsuppgifter som ska bort. Tillsammans sätter vi tryck på skolans huvudmän.