Lärarförbundet
Bli medlem

Så här stärker vi kvaliteten i lärarutbildningarna

Den första delen av UKÄ:s granskning av kvaliteten i lärarutbildningen visar på betydande brister i många lärarutbildningar. Ansvaret för att komma tillrätta med problemen vilar förstås på de berörda lärosätena, men också på regering och riksdag.

Igår presenterades de första resultaten av UKÄ:s omfattande utvärdering av kvaliteten på landets lärarutbildningar. UKÄ kommer att granska lärarutbildningar vid samtliga universitet och högskolor som har examenstillstånd för lärarutbildningar. Resultaten nu gäller alla förskollärar- och grundlärarutbildningar, det vill säga utbildningarna för dem som ska undervisa i förskolan, förskoleklass, och årskurs 1–6, samt fritidshem.

Kvaliteten ifrågasatt hos hälften

Drygt hälften av de utvärderade förskollärar- och grundlärarutbildningarna får omdömet hög kvalitet och knappt hälften omdömet ifrågasatt kvalitet. Lärosätena har nu ett år på sig att rätta till de brister som identifierats. I nästa steg kan examenstillstånd riskera att dras in. Det vore förödande med tanke på den stora lärarbrist som redan råder.

Det nya utvärderingssystemet är mer heltäckande än tidigare system, vilket ökar sannolikheten för att utbildningar brister i någon del. UKÄ menar att det är delförklaring till att så förhållandevis många utbildningar får omdömet ifrågasatt kvalitet.

De utbildningar som har fått ifrågasatt kvalitet brister oftast på delar av ett eller två examensmål. Till exempel får många studenter inte tillräckligt med kunskap om forskningsmetoder och förmåga till kritiskt tänkande. UKÄ konstaterar också att bristerna i delar av examensmålen till del hänger ihop med bristen på disputerade lärare.

Stärk den praktiknära forskningen

Som jag ser det behöver flera saker åtgärdas för att inte ytterligare avbräck ska uppstå vad gäller lärarförsörjningen. För det första måste utbildningsvetenskaplig forskning och forskarutbildning stärkas. Inte minst den praktiknära forskningen behöver stärkas så att fler lärare involveras i forskning, men också i lärarutbildning.

För det andra är det viktigt att öka både resurser till och reglering av den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU). Handledare måste kunna utföra uppdraget inom ramen för sin reguljära arbetstid – inte vara något som läggs ovanpå de vanliga arbetsuppgifterna. Det måste också finnas en samordning av VFU-uppdraget så att man kan säkra att behovet av VFU-handledare i olika ämnen och skolformer/årskurser tillgodoses. Skolor och lärosäten måste samverka så att det blir lätt för lärare att genomföra en handledarutbildning.

Utveckla övningsskolorna

Det bästa sättet att stärka kopplingen mellan VFU och lärosäten är att gå vidare med övningsskolorna. Där kan lärosätet ha personal som till exempel kan se till att det hålls seminarier, löpande ger återkoppling till studenterna, men också till de campusförlagda momenten, samt stärka upp examinationen.

Övningsskolorna bör utvecklas till kreativa forskningsmiljöer som bidrar till såväl lärarstudenternas utbildning som praktiknära forskning och till att få fler forskande lärare. Här spelar även ett införande av professionsprogram en roll som inkörsport för att få fram fler forskande lärare.

Mer undervisningstid

För det tredje måste undervisningstiden öka på alla lärarutbildningar. Här har regering och riksdag ett stort ansvar för att få till stånd en gradvis utökning av resurserna. En professionsbaserad lärarutbildning måste innebära att studenten förses med ett antal beprövade metoder och ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt som skapar en grund för en karriärlång kompetensutveckling.

Både våra politiska beslutsfattare och de berörda lärosätena behöver nu omgående initiera skarpa insatser för att komma till rätta med bristerna. Sverige har absolut inte råd med en situation där lärosäten mister sina examenstillstånd för lärarutbildningar.

Vårbudgeten otillräcklig för att möta lärarbristen

Regeringens insatser för att möta lärarbristen är otillräckliga. När budgetpropositionen läggs fram i höst måste regeringen komma med betydligt skarpare åtgärder än vad som nu presenterats.

I veckan presenterade regeringen vårpropositionen och vårändringsbudgeten. De få nyheterna på utbildningsområdet har varit kända en tid och där den största är en satsning på lärarassistenter.

Det är bra att lärare avlastas administrativa uppgifter som andra kan göra så att lärare kan fokusera på att vara lärare. Men det går inte att komma ifrån att kvaliteten i skolan ytterst är beroende av att det finns utbildade lärare i klassrummet. Det faktum att det idag fattas 65 000 behöriga lärare i skolor och förskolor bara måste leda till större aktivitet från regeringens sida. Åtgärderna som leder till fler utbildade lärare måste fram – senast i höstens budgetproposition.

Assistenter bra – men det behövs fler lärare

Det räcker inte med att avlasta lärarna. Det behövs fler lärare. Och det arbete som vi utför och som inte leder till att eleverna lär sig mer måste rensas bort. Onödiga uppgifter och omfattande dokumentationskrav ska inte övervältras på andra personalgrupper – de ska bort.

Tjänsterna som lärarassistenter får heller inte under några förhållanden leda till att lärare åläggs att undervisa mer. Avlastningen behövs för att ge tiden som behövs för att verkligen stödja elevernas lärarande och för att förbereda undervisningen.

Det är också viktigt att de medel som nu anslås också får användas med viss flexibilitet. Behoven av avlastning ser olika ut mellan skolor och det är därför viktigt att besluten om arbetsuppgifter för de administrativa assistenterna kan avgöras från skola till skola. Det behöver Skolverket kunna vara tydliga med i sin information till huvudmännen.

Kommunerna förväntas delfinansiera

Värt att notera är att regeringens kalkyl går ut på att ge kommunerna 475 miljoner kronor för att anställa 3000 lärarassistenter. Pengarna räcker knappt ens till hälften av det antalet. Det betyder att regeringen kommer att ställa som villkor att kommunerna är beredda att bidra med egna medel.

Det går att sätta starka frågetecken kring hur många kommuner som verkligen kommer att vara beredda att göra det. Det skulle inte förvåna om en betydande del av de medel som regeringen nu reserverar kommer att förbli outnyttjade.

Tyvärr vet vi att många kommuner istället är i full färd med att göra besparingar på skolområdet. För att vända den trenden skulle staten behöva tillföra mer medel till kommunerna för att klara de löpande kostnadsökningar som redan finns.

Likvärdig skola fordrar fler utbildade lärare

Regeringen anger också att den avser att arbeta vidare med Skolkommissionens förslag för att öka likvärdigheten i skolan. Jag tolkar regeringen som att det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling därmed kommer att förstärkas.

Ju förr desto bättre, säger jag. Det är också bra att regeringen genomgående betonar undervisningens kvalitet, men det är otillräckligt att detta endast mynnar ut i ett förslag om lärarassistenter. I första hand stärks kvaliteten i undervisningen av att kompetensförsörjningen till skolan stärks och att lärares kompetensutveckling säkras. Här saknas både resonemang och förslag.

Regeringen drar i övrigt ner på anslaget till gymnasial lärlingsutbildning och minskar statsbidraget för yrkesinriktad vuxenutbildning, som inte bedöms kunna utnyttjas fullt ut. Förhoppningsvis innebär inte den långsammare utbyggnadstakten att regeringen på lite längre sikt drar ner på ambitionerna. Räkna med att Lärarförbundet kommer att bevaka det.

Stödet till kulturskolan återinförs

Det som är riktigt positivt i vårpropositionen är att det statliga stödet till kulturskolan återinförs. Bidraget drogs in när riksdagen före jul röstade igenom Moderaternas och Kristdemokraternas budget med stöd av Sverigedemokraterna. Värdet av Kulturskolans verksamhet är stort och det självklart bra att anslaget återinförs redan i år. Jag utgår från att hela anslaget på 100 miljoner läggs tillbaka 2020 – plus framtida välbehövliga satsningar på verksamheten.

Sammantaget tvingas jag konstatera att regeringen levererar för lite åtgärder mot lärarbristen. Läget är akut på skolor runt om i landet, vilket inte minst Skolverkets färska statistik visar. Det går inte heller att komma ifrån att den skiftande lärarbehörigheten mellan skolor också påverkar likvärdigheten mycket negativt. Menar regeringen allvar med att skapa en likvärdig skola kommer det inte finnas några genvägar. Då måste de utbildade lärarna räcka till alla skolor och alla elever – inte bara till vissa.

Vi har inte råd att inte investera i förskolan

Det är mer än hög tid för såväl regering som landets kommunalråd att ta besluten som krävs för en bättre arbetsmiljö i förskolan. Barngruppernas storlek måste ner och andelen utbildade förskollärare upp.

Skolverkets statistik för 2018 över barngruppernas storlek och förskollärartätheten presenterades igår. Det är ingen munter läsning. Andelen personal med förskollärarexamen har minskat med 2,9 procentenheter sedan 2014. Idag har bara 39,6 procent av de anställda i förskolan en förskollärarexamen.

Andelen förskollärare är nere på bottennivåer. Det håller inte. Föräldrarna måste kunna lita på att deras barn ges ett tryggt omhändertagande med hög pedagogisk kvalitet. Lärarbristen i förskolan måste tas på allvar så att högskolorna kan försörja kommunerna med tillräckligt många utbildade förskollärare.

Stora barngrupper vardagsmat ute i förskolorna

När det gäller barngruppernas storlek så är den i stort sett oförändrad jämfört med förra året. 2018 bestod den genomsnittliga barngruppen av 15,4 barn jämfört med 15,3 året innan.

Stora barngrupper och för få utbildade förskollärare är tyvärr vardagsmat i förskolor runt om i hela landet och leder till en slitig arbetssituation och en stor samvetsstress hos alla förskollärare.

Skolverkets riktmärke för barn som är 1-3 år är 6-12 barn. Men den genomsnittliga gruppstorleken för den åldersgruppen var förra året 12,6 barn. För barn som är 4-5 år är riktmärket 9-15 barn. Den genomsnittliga gruppstorleken bland dessa barn var 16,1. Det här är snittsiffror, många grupper har långt över 20 barn.

Detta är illa nog. Men problemet är faktiskt ännu värre. Vi vet sedan tidigare att redovisningen av gruppernas storlek i vissa kommuner inte alltid stämmer med verkligheten. Ofta framgår nämligen inte att barn i praktiken under en stor del av dagen vistas i en sammanslagen storavdelning – inte i mindre barngrupper.

Riktmärken är till för att följas

Frågan är varför regeringen fortsätter att tillåta kommuner att frångå riktmärkena? Staten borde skärpa kraven på kommunerna att faktiskt följa riktmärkena och genomföra en ordentlig tillsyn som avslöjar att kommuner ibland redovisar smågrupper trots att barnen ofta vistas i stora avdelningar.

För det är verkligen dags för kommunpolitikerna att ta sitt ansvar. Den självklara drivkraften för varje förskollärare är mötet med barnen. En viktig förutsättning för att det mötet ska bli så bra som möjligt är ändamålsenliga gruppstorlekar och förskollärarkollegor att dela ansvar och utvecklas tillsammans med.

Varför ska hängivet arbete leda till ohälsa?

För på många förskolor är arbetssituationen idag helt oacceptabel. Många förskollärares hängivna arbete sker faktiskt på bekostnad av den egna hälsan.

Vi kräver förändring. För det första måste barnens bästa få styra barngruppernas storlek. För det andra måste fler vilja bli förskollärare. Förskollärare ligger i topp bland Sveriges bristyrken, men står fortfarande utanför många lärarsatsningar. För det tredje måste förskollärarnas kompetens tas tillvara bättre. Förskollärare ska inte tvingas prioritera administration, städning och vaktmästeri i stället för planering och utveckling. Det är ett slöseri med både lärarkompetens och lärarglädje.

Skamligt att politikerna inte tar sitt ansvar

Såväl politikerna som vi i professionen vet att åtskillig forskning visar att bland alla investeringar de kan göra i utbildning, så ger de som görs under förskoleåren den bästa avkastningen. Då duger det inte att slarva med förutsättningarna, slösa på kompetensen eller spara på de minsta. Det är faktiskt skamligt att inte mer görs för att matcha förskollärarnas uppdrag med rätt förutsättningar.

En halv miljon barn går till förskolan varje dag. Forskning visar att elever som gått i en bra förskola lyckas bättre i sin fortsatta skolgång såväl som i flera andra sammanhang. Hur länge tänker ni politiker vänta på att säkerställa en tillfredställande arbetssituation i förskolan? Hur länge har vi råd att inte investera i bättre förutsättningar i förskolan?

God ordning i skolan — och i skoldebatten

Föräldrar är inte kunder som kan reklamera lärare och undervisning. Det må finnas viss frihet att välja skola. Men skolan arbetar inte på föräldrarnas uppdrag, utan på uppdrag av hela samhället, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Föräldrar är inte kunder som kan reklamera lärare och undervisning. Det må finnas viss frihet att välja skola. Men skolan arbetar inte på föräldrarnas uppdrag, utan på uppdrag av hela samhället, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Respekt och studiero ska prägla skolan. De brister som finns ska inte överdrivas men heller inte förringas. Varken skolor eller föräldrar kan dras över en kam.

Läraren Catrin Johansson har skrivit ett debattinlägg i Lärarnas tidning (nr 3/19) som fått stor uppmärksamhet. ”Jag mår inte dåligt av att ’ha många bollar i luften’, jag gillar det. Jag mår dåligt över hur jag blir bemött av föräldrar och elever. Det är stress som jag inte vill ha. Stress jag mår dåligt av.” Hon beskriver en oacceptabel lärar­vardag där föräldrar inte tar sitt vuxenansvar när deras barn uppträder utan respekt för sina lärare och sina skolkamrater.

Ett annat aktuellt exempel finns i Nybro där en lärare som stängt ute en störande elev från klassrummet polisanmälts av föräldrarna.

Föräldraansvaret

Dessa händelser är inte sanna överallt. Det råder inte kaos i svenska klassrum. De flesta föräldrar har en bra relation till skolan och sina barns lärare. Det finns ingen anledning att förlora proportionerna i debatten. Varken skolor eller föräldrar kan dras över en kam.

Men debatten är lika fullt viktig. Det är alldeles för många lärare som möter liknande situationer och de problem som finns måste tas på allvar.

För när föräldraansvaret inte tas på rätt sätt försätts vi lärare i en svår – ibland omöjlig – situation. Hur ser vägen framåt ut när föräldrar till och med uppträder aggressivt? Vem ska uppfostra föräldrarna? Det är naturligtvis inte något som enkelt låter sig göras. Vi vet att bra relationer bygger på dialog och förtroende.

Läraren får inte lämnas ensam

'Men läraren får inte lämnas ensam när dialogen inte fungerar och relationer blir ­destruktiva. Det måste finnas tydliga rutiner och andra yrkesgrupper, exempelvis social­pedagoger och kuratorer, som kan ta vid när situationer som ska vara lärande i stället blir aggressiva. Det behövs skolledare som markerar, sätter gränser och tar nödvändiga konflikter för att nå fram till det som till slut kan bli konstruktivt.

På det politiska planet behövs väl avvägda insatser. Lärare ska aldrig behöva vara rädda för att göra fel när ordningsproblem förekommer. Så kristallklart måste det vara med regler och ansvar. Därför är det inte fel att ta fram en nationell plan för ökad studiero, som utbildningsminister Anna Ekström utlovat.

Men det är rätt insatser som behövs. Skolverket presenterade i höstas en kartläggning som visar att rektorerna inte efterfrågar fler disciplinära åtgärder. Nio av tio rektorer uppgav att ordningsregler, samtal, stöd och förebyggande arbete är det viktigaste. Anna Ekström gör klokt i att ha detta i minne.

Ett bra studieklimat

Ett bra studieklimat i klassrummen bygger på att lärarna har gott om tid och resurser för sina elever, liksom tillgång till en bra elevhälsa. I dag nekas många elever särskilt stöd av speciallärare/specialpedagog – trots att lärarna påtalat behovet. Det är ingen bra grund för studiero.

Till sist: Föräldrar är inte kunder som kan reklamera lärare och undervisning. Det må finnas viss frihet att välja skola. Men skolan arbetar inte på föräldrarnas uppdrag, utan på uppdrag av hela samhället.

Anna Ekström kan passa på att förtydliga även detta.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand


Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 4/19

Ge lärarna kontrollen över skolans digitalisering

En framgångsrik digitalisering av skolan bygger på att lärare och skolledare ges kontroll över utvecklingen. Risken är annars stor för ineffektiva felinvesteringar och stora kostnader.

Regeringen och SKL kom förra året överens om att ta fram en handlingsplan till stöd för digitaliseringen i skolan. SKL har sedan, i dialog med Skolverket och många andra aktörer, arbetat fram en plan. I förra veckan presenterades handlingsplanen #skolDigiplan Det är av allt att döma ett grundligt utfört arbete med kvalificerade analyser, mål och åtgärder.

Framtidens lärande

Lärarförbundet är sedan länge en pådrivare för en modern skola och vi fortsätter driva på. Vi anser att digitaliseringen är en helt central fråga för framtidens lärande och för att bygga en likvärdig och bra skola för varje elev.

Digitala lärresurser har en potential att förbättra, effektivisera och individualisera undervisningen. Men inte i all undervisning och inte i alla ämnen eller moment. Lyssnar man inte till lärare och skolledare kan resultatet istället bli bromsande och medföra onödigt merarbete. Den gedigna handlingsplan som SKL nu tagit fram visar på nödvändigheten av att ta ett helthetsgrepp om utvecklingen där elevens lärande måste få vara i centrum.

Vi välkomnar att handlingsplanen pekar på vikten av samordning och tydlig ansvarsfördelning. Digital kompetens behöver på ett naturligt sätt inkluderas i det systematiska kvalitetsarbetet, och rektorer och förskolechefer få de förutsättningar och kunskaper som krävs för att axla det ansvaret.

Debatten om skolans digitalisering är ständigt pågående och åsikterna går isär. På Svenska Dagbladets kultursidor har man till exempel nyligen kunnat följa denna debatt.

Som jag ser det landar slutsatsen av den forskning som finns om skoldigitalisering i hur viktigt det är att använda digitala verktyg och arbetssätt på ett pedagogiskt genomtänkt sätt. Lärare måste få vara de som gör den pedagogiska bedömningen och därmed avgör vilka metoder som gynnar kunskapsutvecklingen.

Ökad samverkan mellan skola och forskning

En avgörande faktor är att lärare själva förses med tillräcklig digital kompetens, inte minst för att kunna bedöma när digitala lärresurser är ett positivt bidrag i undervisningen och när det inte är det. Jag kan inte nog understryka hur viktiga de delar i SKL:s handlingsplan är som handlar om att säkra lärarkårens digitala kompetensutveckling.

Det är också bra att handlingsplanen tydligt betonar vikten av samverkan mellan skolväsende och forskning inom digitaliseringsområdet. För att digitalisering ska kunna skapa mervärde i undervisningen krävs djupare kunskap om hur och i vilka sammanhang de digitala möjligheterna kommer till bäst nytta.

Det är därför helt avgörande att staten tar ansvar för att öka och rikta forskningsanslag som kan möjliggöra fler forskande lärare och förstärka kunskaperna kring det lärare, förskollärare och skolledare efterfrågar: Vilka digitala verktyg och undervisningsmetoder som gynnar lärande inom olika skolämnen och åldrar, hur de behöver utvecklas och hur digitaliseringen påverkar barnens, elevernas samt personalens arbetsmiljö och välående

Risk för kostsamma felinvesteringar

Skolans digitalisering måste ske på rätt sätt. Risken för kostsamma felsatsningar är tyvärr inte liten. Huvudmännens sviktande förmåga att tillhandahålla lärplattformar som hjälper – inte stjälper – lärare och lärande är ett talande exempel.

Därför måste regering och huvudmän å ena sidan vara beredda att axla det ansvar som en ökad digitalisering ofrånkomligen för med sig. En skola som inte fullt ut tar steget in i den digitala eran kommer att tappa i relevans.

Å andra sidan finns skäl till ett stort mått av eftertanke. Staten måste vara beredd att bidra till finansieringen, men ingenting talar för att en ymnig pengarullning automatiskt leder till en bra skola. Tvärtom finns inte obetydliga risker för ineffektiv resursanvändning och toppstyrning över huvudet på oss lärare. Både regering och huvudmän gör klokt i att bejaka den digitala utvecklingen av skolan, men kritiskt granska leverantörer och försäkra sig om att den digitala tekniken ger ett mervärde för lärande och en minskad administrativ börda.

Låt lärarna vara experterna

Avgörande kommer vara att utvecklingen drivs i tät dialog med oss lärare och skolledare. Lärarna behöver ha kontroll över utvecklingen och få vara experterna på användningen i undervisningen och beställare av de digitala verktyg och lärresurser som köps in. Det får aldrig vara de företag som utvecklar tekniken som ska definiera hur skolan ska jobba.

SKL och alla aktörer som varit inblandade i arbetet med handlingsplanen har gjort ett gediget arbete. Nu väntar implementeringen av de 18 initiativ som lagts fram vilket fordrar största möjliga noggrannhet. Satsningar på digital infrastruktur och digitala arbetssätt får inte bli ett mål sig. Det är lärandet som ska stå i fokus.

Ny varningssignal: Lärarbristen fortsätter öka

Nya siffror från Skolverket visar att andelen behöriga lärare i grundskolan fortsätter minska från 71,4 procent förra året till 70,5 procent. Det har länge behövts ett helhetsgrepp i form av en samlad nationell politik för att vända den negativa trenden.

Den svenska lärarbristen är idag enorm och en utmaning för alla skolhuvudmän. Idag saknas nära 65 000 utbildade lärare, förskollärare och skolledare. Till år 2035 är prognosen att det kommer saknas närmare 80 000 lärare. Lärarbristen har sedan länge tagit ett fast grepp om skolsverige och påverkar hela samhället. Att komma tillrätta med lärarbristen borde stå högst upp på varje politikers att-göra-lista.

Skolverkets nya siffror visar att lärarbehörigheten i grundskolan detta läsår ligger på 70,5 procent. Det kan jämföras med 71,4 procent de två föregående läsåren och 72,7 procent läsåret 2015/16. En klen tröst är att lärarbehörigheten i gymnaseiskolan ökar från 80,6 procent förra läsåret till 81,4 procent i år.

Pedagogisk segregation

Det är extremt stora skillnader mellan olika skolor och kommuner vad gäller lärarbehörighet. Det är faktiskt helt förödande att andelen behöriga lärare på skolor runtom i landet skiljer sig så påtagligt åt och utifrån ett starkt socioekonomiskt samband. Det leder till en pedagogisk segregation som försämrar likvärdigheten i den svenska skolan och drabbar elevernas rätt att undervisas av utbildade och behöriga lärare.

Skolan måste vara bäst där förutsättningarna är sämst. Vi kan aldrig nöja oss förrän alla barn har samma chans att lyckas i skolan, oavsett vad deras föräldrar jobbar med eller har för utbildning

Kön till lärarutbildningen måste ringla lång

En skola är inte en skola bara för att det står på väggen ovanför ytterdörren. Eleverna måste få möta lärare med den utbildning och de förutsättningar som krävs för att kunna ansvara för en undervisning av hög kvalitet och ge det stöd som eleverna har rätt till. Staten och huvudmännen måste göra mycket mer för att kön till lärarutbildningen ska ringla lång och kön ut ur läraryrket bromsas upp. För tyvärr har 38 000 utbildade lärare valt att lämna yrket i förtid.

Lösningen på lärarbristen ligger i politikens händer. Den självklara drivkraften för oss lärare är mötet med barnen och eleverna, den självklara drivkraften för politiken måste vara att skapa de bästa förutsättningarna för att det mötet ska bli så bra som möjligt. Satsa på konkurrenskraftiga lärarlöner, rensa i arbetsbördan och styr upp möjligheterna till karriär och kompetensutveckling.

Nationell kompetensförsörjningsplan

Vi lärare och skolledare är beredda att ta vårt ansvar. Vi förväntar oss att ni som är kommunpolitiker tar ert ansvar som arbetsgivare fullt ut. Och att ni som är nationella politiker och våra yttersta förutsättningsgivare tar ert ansvar. Det är mer än hög tid att ta fram en nationell kompetensförsörjningsplan med konkreta åtgärder som på allvar möter lärarbristen.

Lärarförbundet har analyserat Skolverkets färska siffror och tagit fram unika rapporter på läns- och kommunnivå som kan läsas här.

Här finns fem förslag för att vända lärarbristen.

Jag vill höra er skryta!

Idag uppmärksammar vi internationella kvinnodagen. Ett utmärkt tillfälle för en kvinnodominerad lärarprofession att visa stolthet över den samhällsviktiga skillnad vi tillsammans gör varje dag i klassrum och barngrupper.

Av 234 000 medlemmar i Lärarförbundet är vi 192 000 kvinnor. Vi verkar i en kvinnodominerad bransch. Vi är studenter, yrkesverksamma och chefer. Vi är sambos, mammor och systrar. Vi är vinnarskallar, tedrickare och fotbollsspelare. Vi utmanar, utvecklar och undervisar i förskolor, fritidshem och skolor. Vi skapar framtid varje dag genom vår yrkesutövning och vi gör det med glädje.

De senaste veckorna har jag rest runt för att träffa medlemmar, förtroendevalda och kommunpolitiker. Vi har tillsammans diskuterat lärares förutsättningar, ledarskapet i skolan och hur bristen på behöriga kollegor utmanar oss alla. Men framförallt har jag fått ta del av lärarstolthet och berättelser om det som skapar arbetsglädje.

På Gotland mötte jag Kerstin Andersson, rektor och ombud för Lärarförbundet skolledare på Solbergaskolan, som går den extra milen för att få hemmasittare till skolan – och lyckas. Som betonar vikten av ett nära och tydligt ledarskap och självklarheten i att finnas mitt bland lärarna och eleverna. I Boden fick jag ta del av en stark kollegial gemenskap och engagerade lärare på bland annat Fria Emilia, en F-9 skola där lärarna med stolthet visade på den pedagogiska idén där eleverna uppmanas att tänka och skapa kreativt, samarbeta och utmana sig själva och varandra.

På grundskolan Kronan i Trollhättan fick jag höra Linda Forssén, rektor på Kronan skolan och Årets skolledare, berätta om arbetet efter skolattacken, hennes ledarskap med tydliga ramar och många kramar och den kraft som finns i professionen när vi enas kring en gemensam målsättning.

Skrika lärarstolthet från bergstopparna

Det som är slående under mina resor, oavsett om jag är på Gotland eller Orust, i Boden, Trollhättan eller Vänersborg, är drivet hos lärarkåren att nå nya höjder och stoltheten hos professionen över det viktiga jobb vi gör. Jag har mött förskollärare som bevittnat om det lugn och pedagogiska fokus som uppstår när man får chansen att jobba i team med mindre barngrupper, lärare som berättat om lyckan och glädjen att jobba på en mångkulturell skola där man hela tiden tvingas tänka nytt och får så mycket tillbaka, lärare i fritidshem som vittnar om hur en mer strukturerad rastverksamhet bidrar till mindre konflikter, mer aktivitet och fler elever som provar nytt, och skolledare som i kraft av fungerande ledningsgrupper utvecklar sig själva och arbetsorganisationen och rensar bort från lärarnas bord. Lärare och ledare som är i konstant utveckling och som kämpar hårt för att nå mål, ibland i medvind och ibland i motvind. Jag vill att vi synliggör den starka kraften, ambitionen och stoltheten i professionen, delar den och skriker ut den från bergstoppar.