Lärarförbundet

Tar man lärarbristen på allvar om arbetsmiljön i skolan lämnas utan åtgärd?

Något måste göras åt skolans arbetsmiljö. Nu. En ny rapport som Lärarförbundet gjort tillsammans med Sveriges Elevkårer visar att stressade och sjukskrivna lärare leder till att elever inte klarar sina studier.

I undersökningen har vi frågat gymnasielärare och gymnasieelever om deras arbetsmiljö. Rapporten visar ett starkt samband mellan skolresultat och arbetsmiljö. För varje procentenhet som lärares sjuktal ökar i en kommun, sjunker andelen elever som inte tar gymnasieexamen. Om skolresultaten blir bra är arbetsmiljön god och om arbetsmiljön brister så sjunker skolresultaten. Lärares förutsättningar att göra ett bra jobb och att få må bra på jobbet har stor betydelse för vilken undervisning som bedrivs och vilket stöd läraren kan vara för eleverna.

Men allt fler lärare och elever känner sig stressade och allt fler lärare sjukskrivs i stressrelaterade sjukdomar. Det som stressar har också direkt med skolan att göra. För lärares del är det en stor och ökande mängd dokumentation och att tiden saknas för det viktigaste: att planera och följa upp undervisningen. Nära 7 av 10 lärare känner sig stressade varje vecka.

För elevernas del är det prestationsångest och förväntningar på skolarbetet, prov, läxor och hemuppgifter samt höga krav och förväntningar som inte matchas av det stöd och utmaning som behövs. Resultaten om ökad stress i skolan överensstämmer med andra undersökningar. Skolverket gör var tredje år undersökningen Attityder till skolan som sammantaget visar på att stressen och arbetsbelastningen i skolan har ökat under de senaste åren.

Alla bakomliggande stressfaktorer går att förbättra. Fler elevskyddsombud, en mer renodlad lärarroll och ett aktivt arbetsmiljöarbete som säkerställer ett gott ledarskap och ett bättre strukturerat arbete mellan elever, lärare och elevhälsa skulle innebära en bättre arbetsmiljö för alla på skolan och förbättrade kunskapsresultat.

Fler än tre av fyra lärare anger att de har en för hög eller mycket för hög belastning. Lärare har för många arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra. Vi lärare måste avlastas.

Det förvånar inte mig att färre elever tar sin examen där lärarna tvingas bli sjuka av jobbet. Läraren är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas resultat och när lärare inte får förutsättningar att göra ett bra jobb går det ut över både, kvalitet, hälsa och studieresultat. Vi kan också konstatera i undersökningen att i kommuner med större andel elever som får indragna studiebidrag från CSN, så tar också färre elever gymnasieexamen. Även denna koppling är logisk eftersom det krävs att eleven deltar i undervisningen och visar vad den kan för att få sin examen. Vi behöver en skola med resurser och förutsättningar som säkrar att alla elever trivs, vill lära och vara i skolan oavsett hur de mår eller vilka behov de har. Bara då kan vi ge alla elever samma chans.

Många lärare i undersökningen upplever att arbetsbelastningen är betungande. Fler än tre av fyra lärare anger att de har en för hög eller mycket för hög belastning. Lärare har för många arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra. Vi lärare måste avlastas. Låt lärare vara lärare istället för vaktmästare, administratörer och kuratorer.

Sverige har en historiskt stor lärarbrist och vi har inte råd att slösa bort de lärare vi har. Samtidigt speglar svaren från elever och lärare tyvärr en dyster verklighet när det gäller arbetssituationen på våra skolor. Arbetsgivarna måste nu göra allt som står i deras makt för att säkra en bra arbetsmiljö. Annars kommer det bli svårt att locka fler att välja läraryrket. Det finns ingen lärarreserv att ta till, blir en lärare sjukskriven finns det inga behöriga vikarier att sätta in.

Tar man lärarbristen på allvar, ja då måste man också ta bristerna i lärares och elevers arbetsmiljö på allvar.

Sommarreflektion om skolpolitikernas besked i Almedalen

Under årets Almedalsvecka anordnade Lärarförbundet ett panelsamtal med några av Sveriges allra främsta utbildningspolitiker. Samtalet utgick ifrån vad Lärarförbundets medlemmar ser som de viktigaste frågorna för att förbättra läraryrket och utveckla skolan.

Fyra av riksdagspartiernas främsta företrädare fick ta plats på vår scen i Almedalen: Gustav Fridolin (MP), utbildningsminister, Anna Ekström (S), Gymnasie- och kunskapslyftsminister, Camilla Waltersson Grönvall (M) utbildningspolitisk talesperson och Christer Nylander (L), vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott. En hel del intressanta besked och löften gavs till oss lärare och skolledare.

Vi lät svaren från alla de 36 000 lärare som deltagit i vårens medlemsdialog vara utgångspunkten för att avkräva politikerna besked om vägen framåt till en bättre skola och ett mer attraktivt läraryrke.

Om Sveriges utbildningspolitiker ger oss lärare rätt förutsättningar, så kommer vi bli fler som både vill bli lärare och väljer att stanna kvar och utvecklas i yrket.

För det första var politikerna överens om att läraryrket för att vara konkurrenskraftigt behöver värderas högre när det gäller lön. Politikerna betonade att huvudansvaret är arbetsgivarnas och att vi har kunnat se ett positivt trendbrott de senaste åren. Och det har börjat vända, ja, men fortfarande tjänar lärare mindre per månad jämfört med genomsnittet av alla yrken på arbetsmarknaden. Ännu större är lönegapet till andra akademikeryrken med motsvarande utbildning och ansvarsområden. Arbetet måste fortsätta med att få upp lärarlönerna och det är ett gemensamt ansvar för såväl staten som de kommunala och privata arbetsgivarna. Därför vill jag säga till riksdagspolitikerna: Staten kan inte backa från lönefrågan eftersom den är strategiskt avgörande för att åstadkomma ett mer attraktivt läraryrke.

För det andra visar medlemsdialogen att 2 av 3 lärare vill ha mer tid för planering och uppföljning, vilket det också fanns en stor förståelse för hos alla de politiska företrädarna. Vi listade 10 sysslor som medlemsdialogen visar tar lärarens tid i anspråk och bad politikerna stryka. Det visade sig snabbt att de plockade bort allt som inte har med undervisningen att göra.

Det här beskedet från politikerna är något vi lärare ska lägga på minnet. För arbetsbelastningen måste ner. Vi måste få bort onödig administration och arbetsuppgifter som kan skötas av andra yrkesgrupper från läraransvaret.

Vid varje politiskt beslut i regeringen, i riksdagens utbildningsutskott eller i kommunerna måste frågan ställas: Vad innebär det här beslutet för lärares skolvardag? Idag läggs det ständigt på uppgifter på lärares och skolledares bord som inte hör hemma där. Min uppmaning till politikerna: Ni vet ju vilka uppgifter som ska bort – verkställ!

För det tredje säger 85 procent av de 36 000 lärarna i medlemsdialogen att kollegialt lärande och kompetensutveckling är det viktigaste för att utvecklas i lärarrollen. Över en femtedel svarar att forskning och pedagogisk utveckling är något de skulle vilja ha möjlighet at engagera sig mer i. Politikernas respons på detta var bejakande och positiv från alla fyra läger. Upp till bevis, säger jag!

Medlemsdialogen visar att vi lärare och skolledare vill vara i ständig utveckling. I Skolkommissionens förslag finns en grund för ett system som för lärarna och skolledarna innefattar professions- och kompetensutveckling under hela lärarkarriären. Men det är viktigt att vi lärare och skolledare ges makten att utforma och driva vår egen kompetensutveckling, liksom resurser och villkor att genomföra den i praktiken. Att investera i lärarnas professionsutveckling är bland det klokaste våra beslutsfattare kan göra för skolan. En skola som är utvecklande för lärarprofessionen är också utvecklande för eleverna.

Jag måste säga att jag blir glad när jag hör de fyra ledande utbildningspolitikerna föra ett väldigt konstruktivt samtal om läraryrket. Om Sveriges utbildningspolitiker ger oss lärare rätt förutsättningar, så kommer vi bli fler som både vill bli lärare och väljer att stanna kvar och utvecklas i yrket.

Samtalet med politikerna fortsätter förstås i olika former i höst. Det finns många och svåra frågor på den skolpolitiska dagordningen. Politikerna kan dock känna sig trygga med en sak: Vi lärare och skolledare har svaren.

Lära för proven eller lära för livet?

Förra veckan blev det känt att regeringen vill att de nationella proven ska ges större betydelse för betygsättningen. Regeringen föreslår att nationella proven i fortsättningen ska ”särskilt beaktas” vid betygsättningen och har skickat förslaget på remiss till lagrådet.

Men det finns starka skäl för regeringen att tänka om. Jag tror att regeringen gör en tankevurpa och inte fullt ut förstår hur detta riskerar att bidra till att avprofessionalisera läraryrket. Elevernas kunskaper består av så mycket mer än vad som kan mätas i ett nationellt prov, vilket Lärarförbundet, Sveriges Elevkårer, Sveriges Elevråd, SVEA och ledande betygsforskare framhållit i debatten.

Vägen framåt borde istället vara att utveckla modellen med professionell sambedömning, vilket successivt blivit vanligare på senare år. Det vill säga att flera lärare tillsammans bedömer elevernas kunskaper. På så sätt uppnås både en större rättssäkerhet för eleverna och en kontinuerlig utveckling av bedömarkompetensen för alla lärare.

Frågan om nationella provens betydelse för betygsättningen var oundviklig även vid det seminariesamtal i Almedalen som jag hade igår med läraren och betygsforskaren Alli Klapp. Hon menar att regeringens förslag ensidigt utgår ifrån att betygsinflation måste stävjas. Med detta starka fokus tenderar regeringen glömma att betyg ska sättas i relation till kunskapskraven och betyget ska återspegla hela elevens samlade kunskaper. Ett nationellt prov prövar inte alla delar i ett ämnes alla kunskapskrav. Som Alli ser det kommer pressen att öka på lärarna att använda de nationella proven examinerande eftersom de då vet att de inte kan bli ifrågasatta, vare sig av kommunens utbildningsförvaltning, rektor eller skolinspektionen.

Jag delar hennes uppfattning. För att komma åt betygsinflationen i form av systematiska skillnader på skolor mellan nationella provresultat och slutbetyg, vore det istället klokast att göra nedslag vid just de skolorna. Att generalisera och skuldbelägga tiotusentals lärare för att medvetet sätta för höga betyg, är förödande för tilltron till lärarkårens professionella kompetens och integritet.

Ytterligare en aspekt som det talas väldigt tyst om, är osäkerheten i provresultatet, vilket bland annat professor Anders Jönsson uppmärksammat. Forskarna är ganska säkra på att minst en fjärdedel av eleverna får fel provbetyg i förhållande till sina kunskaper, enbart beroende på slumpfaktorer. Om proven får ökad påverkan på betygen, kommer denna mät- och rättsosäkerhet att byggas in i betygsättningen.

Vi behöver nog fråga oss vilken sorts skola vi vill ha. Ska syftet vara att bli bra på det som kommer på provet? Eller ska fokus vara på lärande och kunskap, att lära sig nytt ämnesstoff, nya färdigheter och att utvecklas? Lära för proven eller lära för livet?

Professor Christian Lundahl har vidare pekat på att man i takt med en ökad digitalisering kan se framför sig en utveckling där proven gradvis blir mer präglade av multiple-choice, vilket föreslås i utredningen om ett nytt nationellt provsystem. Om proven dessutom rättas av andra, riskerar vi hamna i en situation där prov med låg validitet blir starkt styrande för lärares betygssättning. Vad händer då med den professions- och kompetensutvecklande sambedömningen?

Man ska komma ihåg att när de nationella proven ersatte de äldre standardproven och centralproven, så var ett bärande motiv att stärka lärarnas egna förmåga att göra professionella bedömningar av elevernas kunskaper. Syftet var att stödja snarare än att styra betygssättningen. Den utgångspunkten är värd att hålla fast vid även idag.

Vi behöver nog fråga oss vilken sorts skola vi vill ha. Ska syftet vara att bli bra på det som kommer på provet? Eller ska fokus vara på lärande och kunskap, att lära sig nytt ämnesstoff, nya färdigheter och att utvecklas? Lära för proven eller lära för livet?

Vuxenutbildningen är för viktig för att verksamhetens olika delar ska behandlas styvmoderligt!

I veckan släppte Skolverket den senaste statistiken över elevresultaten inom den kommunala vuxenutbildningen och för SFI-undervisningen. Den visar att bara drygt sex av tio elever som går på Komvux för att bli behöriga till gymnasiet slutför sina studier och på SFI-undervisningen är det endast 65 procent av de som påbörjade sina studier 2014 som slutför någon kurs till och med 2016.

Det finns givetvis många anledningar och förklaringar för detta men tyvärr är det ändå så att vuxenutbildningen, där SFI ingår inte prioriteras i den skolpolitiska debatten. Det måste det bli en ändring på. Den kommunala vuxenutbildningen är en unik möjlighet till en andra chans för att ta igen studietid och kunna etablera sig på arbetsmarknaden. SFI är avgörande för en lyckad integration och därmed för många en viktig ny chans i vårt land.

Vuxenutbildningen är för viktig för att verksamhetens olika delar ska behandlas styvmoderligt. Jag påstår att om regeringen menar allvar med bildningsuppdraget och med att ge människor en andra chans måste de ge rimliga förutsättningar till de lärare och elever som gör jobbet. Då kommer fler få chansen- och lyckas.

En modern kunskapsintensiv ekonomi förutsätter medborgare som har en god bildning och en föränderlig arbetsmarknad kräver goda möjligheter till omställning och matchning vilket förutsätter ett livslångt lärande, där spelar vuxenutbildningen en avgörande roll.

En elevs behov av att få börja på en vuxenutbildning eller SFI-undervisning är viktig, men inte till priset av att utbildningens kvalitet urholkas och att lärarna får en ohållbar arbetssituation. Lärarna måste få tid och möjlighet att ge varje elev vad den behöver, något många lärare rapporterar att de inte har. Vår egen rapport över den svenska vuxenutbildningen visar att lärare inom både Komvux och SFI har för hög arbetsbelastning, och det som ökat mest är administration och dokumentation. Bara 7 procent av lärarna säger sig alltid ha tillräcklig tid att planera och följa upp undervisningen. 4 av 10 SFI-lärare uppger att de arbetar på en skola som tar emot nya elever en gång i veckan.

Det är klart att det inte fungerar bra att ta in helt nya elever varje vecka under pågående kurser. Det drabbar både kvalitén i mottagandet och undervisningen för övriga elever. Vi vill att det införs begränsningar för hur ofta nya elever kan skrivas in för att främja både kvalitén i undervisningen och planeringsförutsättningarna.

Regeringen och kommunerna måste ta sitt ansvar och ge både elever och lärare bättre förutsättningar. För detta behövs satsningar både lokalt och nationellt som minskar lärares arbetsbelastning, begränsar antagningen till vuxenutbildningen till högst en gång per månad, inkluderar lärare inom vuxenutbildningen i samtliga statliga satsningar på lön, kompetensutveckling och karriärmöjligheter samt säkerställer att alla elever får mer likvärdig undervisning genom en nationell standard för undervisningstid.

Det är aldrig för sent att lära sig nya saker och ta nya steg i livet. Låt vuxenutbildningen bli den språngbräda den kan vara för det livslånga lärandet.

Smyg inte – våga driva igenom helheten

Nu smyger regeringen igenom den första delen av Skolkommissionens viktiga förslag. Det gör man med en 1,5 miljarder stor satsning på skolor i socioekonomiskt tuffa områden.

Självklart är det en seger för oss lärare och ett viktigt steg i rätt riktning. Det här har vi kämpat för länge, problemen med skolsegregationen har vi ju kunnat bevittna från första parkett under lång tid. Det visar också att regeringen förstår vikten av att lyssna på den genomgripande analys och rekommendation som lärare, forskare och samhällsföreträdare presenterat genom Skolkommissionen. Äntligen!

Men det här räcker inte. För som jag säger, regeringen smyger igenom en del av Skolkommissionens helomfattande förslag. För att på allvar öka likvärdigheten, höja kunskapsresultaten och förbättra kvaliteten i undervisningen, så behöver vi våga ta ett omfattande helhetsgrepp. Våga satsa på långsiktiga och genomgripande förslag som inte rivs upp och stöps om efter varje nytt val.

En viktig del i att skapa en likvärdig skola är att få till ett rättvist skolval som ger alla elever samma chans. Det system vi har idag spär tyvärr på segregationen. Idag visar DN:s granskning på samma problem och absurda konsekvenser av dagens skolvalssystem, som vi i Skolkommissionen och Lärarförbundet länge påpekat.

Det är absurt att det skolvalssystem vi har idag innebär att föräldrar ställer sina barn i kö från det att de föds, och att det dessutom spelar roll när på året ditt barn föds, till exempel har ett barn som är fött i januari en större chans att komma in än ett decemberbarn. Politiska beslut om resursförstärkning och en mer behovsanpassad finansiering är viktiga men måste matchas med lagar och regler som främjar en likvärdig skola där elever med olika erfarenheter, familjebakgrunder och drivkrafter får mötas och berika varandra.

Svensk skola har länge lidit av reformsjuka. Vi har skruvat lite här, ändrat lite där och lagstiftat lite ytterligare någon annanstans. Resultatet har blivit ett virrvarr av åtgärder, ett lapptäcke utan sömmar, som sammantaget framför allt gett ökad arbetsbelastning och detaljkontroll av lärares arbete.

Nu finns en unik chans att genomföra den omprövning av helheten kring styrning och finansiering som den svenskan skolan är i ett sådant skriande behov av.

Det som krävs nu är politiskt mod från alla läger att våga genomföra förslagen i sin helhet. Skolans och elevernas bästa måste gå före partitaktik. Det är helheten som kommer göra skillnad för såväl resultat, likvärdighet och kvalitet.

Kära Riksdagsledamöter! Vi måste tala om skolan.

​Förra veckan var det vi lärare som sjöng ”Den blomstertid” och nu är det snart dags för er att få sommaravslutning. Idag hålls terminens sista partiledardebatt. Jag hoppas och tror att ni kommer att ge skolan det välförtjänta utrymme som den behöver i debatten.

Men låt det inte bli det vanliga partitaktiska käbblet, snälla! Reducera inte skolan till valtaktik – den är allt för viktig för Sveriges framtid.

En investering i skolan är en framtidssäkring– det kommer hela samhället tillgodo. En bra skola ger bra utbildning som i sin tur ger en väl fungerande arbetsmarknad där företag, kommuner och landsting kan hitta välutbildad arbetskraft. När vi lärare har rätt förutsättningar, tillräcklig tid för våra elever och får ta del av och driva den senaste forskningen, då möjliggör vi innovation, tillväxt och export för en lång tid framöver.

Därför är det framför allt tre frågor som vi lärare skulle önska att ni lyfte under partiledardebatten idag:

För det första – höj ambitionerna och ta ställning för gymnasielöftet
Vi vet att en gymnasieexamen är körkortet in på arbetsmarknaden men idag står var tredje gymnasieelev utan examen efter tre år. Det är oroande att så många ungdomar möter sitt vuxenliv i utanförskap. Den framtida arbetsmarknaden – för såväl de som är födda i Sverige och de som nyss kommit hit – ligger mellan snabbspåren och de enkla jobben. Där är en gymnasieexamen helt nödvändig. Investerar ni i lärarna kommer fler elever lyckas ta sin examen och ta makten över sitt yrkesliv. Säkerställ tid för läraruppdraget. Våga visa förtroende och tillit till lärarna, politiska reformer och lokalpolitiska initiativ måste genomföras i dialog med oss.

För det andra – förbättra lärares villkor och lös lärarbristen
Tyvärr förväntas det att lärare ska lösa allt större utmaningar, trots att lärarbristen är akut. För att lösa situationen på sikt behöver vi stora investeringar så att fler väljer att bli och fortsätta vara lärare. Det är svårt att locka unga att bli lärare när 40 procent av oss som är lärare idag har för mycket att göra och färre än en av tio tycker att de har en rimlig arbetsbelastning. Det är dags att låta lärare och skolledare fokusera på kärnuppdraget - elevernas lärande och det pedagogiska ledarskapet. Rensa bort onödig administration och kringuppgifter från lärarnas skrivbord. Anställ fler yrkeskategorier i skola och förskola och bygg ut elevhälsan. Så förbättras både kvaliteten i undervisningen och sjukskrivningstalen. Något som är viktigt för att lösa lärarbristen.

För det tredje – släpp partitaktiken och hitta gemensamma framtidslösningar för skolan
Utredningar om skolan har avlöst varandra under våren. Men pusselbitarna sätts inte ihop till en helhet. Istället ser vi att långsiktiga utmaningar åtgärdas med punktinsatser. Det riskerar att bromsa upp arbetet istället för att skapa hållbara vägar framåt. Men, nu finns en unik chans för er Riksdagsledamöter att faktiskt göra något åt saken. Lyssna på det förslag som tagits fram av lärare, forskare, elever och samhällsrepresentanter under ett flerårigt arbete. Vi hoppas att ni kan samlas kring Skolkommissionens väl genomtänkta helhetsförslag för hur vi kan höja kunskapsresultaten, öka likvärdigheten och förbättra kvaliteten på undervisningen.

Ni har som riksdagspolitiker redan visat att ni är beredd och kan enas om strategiskt viktiga frågor. Jag ser ingen fråga som är mer strategiskt viktig än skolan att hitta långsiktiga överenskommelser kring. Sverige kan åter bli en utbildningsnation i framkant under förutsättning att politiska lösningar går före partitaktik.

När ni gjort detta- då säger vi lärare ”Glad sommar – lova att äta glass, bada och läsa böcker”.
Så ser vi till att få rätt lösningar på plats redan till nästa läsår för en ljusnande framtid för Sverige!

Vem tar ansvar för helheten?

Det duggar tätt med utredningar på skolans område i vår. Det råder ingen tvekan om att det finns en del stenar att lyfta och flytta på för att skolledare, lärare och elever ska få de absolut bästa förutsättningarna för att få göra ett riktigt bra jobb och gå i mål med riktigt bra skolresultat.

Därför är det bra att regeringen tillsätter utredningar med uppdrag att från olika perspektiv göra läraryrket mer attraktivt, framgångsrikt och hållbart samt stärka likvärdighet och elevers rätt till utbildning av god kvalitet oavsett var man är född eller av vilka föräldrar. Det är ännu bättre om dessa olika utredningar håller ihop och tar hand om helheten.

Tidigare i vår presenterade Skolkommissionen sina förslag på en nationell strategi för den svenska skolan och pekade just på behovet av samling. I veckan så presenterade Ebba Östlin förslag för hur utbildningen för nyanlända elever som kommer in sent i den svenska grundskolan ska kunna få bättre möjligheter att nå behörighet till gymnasieskolans nationella program. Igår kom utredningen om bättre skola genom attraktivare skolprofessioner. Det är olika utredningar men de hör såklart ihop.

Den första hade ett tydligt uppdrag att höja elevresultaten, öka likvärdigheten och förbättra kvalitén. Den andra har ett tydligt elevperspektiv och lägger viktiga förslag på hur nyanlända elevers skolgång kan förbättras, där vägen till lyckade elevresultat går genom förslag som att förstärka rätten till studiehandledning på modersmålet, förstärkt modersmålsundervisning, individuella studieplaner och lärarsamverkan. Den senaste utredningen fokuserar på lärarrollen och ledarskapet. Hur mötet mellan lärare och elev kan kvalitetssäkras genom legitimation, god introduktion och högre krav på gott ledarskap redan i förskolan.

Att inte ens presentera en plan för hur vi kan öka tillgången till modersmålslärare och på sikt legitimera även denna viktiga lärargrupp är ju att acceptera den brist vi har idag.

Men pusslet går inte riktigt ihop och istället för att bygga långsiktigt, framåtsyftande och stadigt så riskerar vissa bitar bli bromsklossar istället för att föra oss framåt. Att redan i förväg överväga att reducera timplaner för våra nyanlända elever istället för att investera i mer tid och högre förväntningar riskerar ju exempelvis att begränsa dessa ungdomar i onödan. Att inte ens presentera en plan för hur vi kan öka tillgången till modersmålslärare och på sikt legitimera även denna viktiga lärargrupp är ju att acceptera den brist vi har idag. Den rätt den ena utredningen vill stärka har den andra inte tillräckliga idéer för att möjliggöra. För att Sverige ska vara framgångsrikt även i fortsättningen måste vi bli bättre på att dra fördelar av våra flerspråkiga och mångkulturella perspektiv i samhällsutvecklingen.

Både forskning och lärarerfarenhet visar att det går bättre att lära sig ett nytt språk om man har goda kunskaper i sitt modersmål. Det stärker identiteten och bidrar också till framgång i studier och högre betyg i skolans andra ämnen. Därför är en fungerande modersmålsundervisning med legitimerade modersmålslärare en av nycklarna till både en god kunskapsutveckling och samhällsutveckling.

I Skolkommissionens slutbetänkande presenterades förslag om ett professionsprogram för lärare och skolledare. Där kraven på och rätten till utbildningen och kontinuerlig kompetensutveckling ses som en av de viktigaste komponenterna för en skola av hög kvalitet. Det är därför djupt olyckligt att gårdagens utredning inte lägger ribban högre och säkrar befattningsutbildning av hög kvalitet även för förskolans skolledare. Där ska man kunna bli rektor med endast 7,5 hp utbildning. Vi kan ju inte skriva skollagar anpassade efter olika driftsformer, vi måste ju ha skollagar som garanterar likvärdighet och hög kvalitet.

Jag hoppas nu att politiken lyckas hålla ihop helheten och brygger över de luckor som riskerar uppstå. Att försäkra sig om att politiska beslut matchar varandra bidrar till att framtidssäkra både skolan och Sverige.

Läsårslöften att önska sig

Jag vet redan nu att skolan kommer att vara en viktig valfråga. Den är det med rätta. Inga politiska beslut får så stor bäring på vårt lands framtida välstånd och utveckling som de som fattas om skolan och förskolan, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Jag vet redan nu att skolan kommer att vara en viktig valfråga. Den är det med rätta. Inga politiska beslut får så stor bäring på vårt lands framtida välstånd och utveckling som de som fattas om skolan och förskolan, skriver Johanna Jaara Åstrand i sin ledare i Lärarnas tidning.

Ledare Skolan blir en av de viktigaste frågorna när valåret snart drar i gång. Att lösa den akuta lärarbristen finns med på önskelistan till politikerna.

Det är avslutningsveckor. Det känns i luftens dallrande förväntan, i doften från mark och blommor och faktiskt i hela kroppen. Efter sommaren väntar kanske en ny klass, nya kolleger eller en ny arbetsplats. Sommaren markerar ett viktigt målsnöre men också en omstart, det verkliga nyåret.

Tre läsårslöften att önska sig

Ett annat gäng som har avslutningstider och följer samma årscykel som skolan, är Sveriges riksdag. Årets sista partiledardebatt hålls denna vecka, också den sista innan valåret startar, och nog märks det på landets politiker att de liksom står och skrapar med hovarna och väntar på att få rusa ut från startfållan in i valrörelsens race.

Jag vet redan nu att skolan kommer att vara en viktig valfråga. Den är det med rätta. Inga politiska beslut får så stor bäring på vårt lands framtida välstånd och utveckling som de som fattas om skolan och förskolan. Så inför den sista partiledardebatten och inför sommarens omstartsvila, vill jag önska mig tre nyttläsårslöften av Sveriges skolpolitiker.

Ge oss långsiktiga förutsättningar

För det första önskar jag mig att ni lovar sätta landets bästa före partitaktiken. Trots att det är valår. Vi lärare och skolledare behöver inte fler hastigt uttänkta och hetsigt genomförda reformer. Vi behöver långsiktiga planeringsförutsättningar och lugn och ro för att kunna ge alla barn och elever bästa tänkbara undervisning och utvecklingsmöjligheter.

Just nu finns ett historiskt tillfälle när vi inom professionen tillsammans med forskare, politiker och samhällsrepresentanter i Skolkommissionen har tagit fram ett brett och genomgripande förslag för hur vi ska höja kunskapsresultaten, öka likvärdigheten och förbättra undervisningens kvalitet. Våga lita på oss proffs och genomför Skolkommissionens förslag!

Lös den akuta lärarbristen

För det andra önskar jag mig att ni lovar att göra det som krävs för att lösa den akuta och växande lärarbristen. Vi saknar tiotusentals utbildade kolleger i klassrum och barngrupper och prognoserna för framtiden ser dystra ut.

Här behövs inga långdragna utredningar för att hitta lösningar. Vi lärare vet redan hur vi får fler kolleger. Ge oss högre lön, bättre arbetsmiljö och mer makt över vår yrkesvardag så blir läraryrket ett attraktivt framtidsyrke dit unga gärna söker sig och där vi som redan är lärare gärna stannar kvar. Rensa bort onödig administration och anställ fler yrkesgrupper i skolan så att vi lärare som redan finns där kan fokusera på utbildningsuppdraget och få nödvändiga förbättringar av vår arbetsmiljö.

Avge gymnasielöftet

För det tredje önskar jag mig att ni avger Gymnasielöftet och höjer ambitionerna för svensk skola. Var tredje elev som påbörjade gymnasieutbildning för tre år sedan tar inte studenten denna sommar. Värst ser situationen ut för de elever som har föräldrar med låg utbildningsbakgrund eller som är utlandsfödda. Det duger inte. De elever som inte har en gymnasieexamen riskerar ett liv i utanförskap. Jag hoppas att fler tar ställning för Gymnasielöftet och gör gymnasieexamen till en möjlig självklarhet för fler.

Nu sjunger vi gemensamt in sommaren. Och ser fram emot att nyttläsårslöftena blir verklighet under nästa termin.

Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande

Följ och kontakta mig på Twitter @JohannaJAstrand

Johanna Jaara Åstrands ledare

Lärarnas tidning kommer ut varannan vecka under terminstid. I varje nummer finns en ledare skriven av Johanna Jaara Åstrand.

Läs ledaren i Lärarnas tidning 8/17

Hur många larmrapporter och sjukskrivna lärare krävs för att politiker och arbetsgivare ska ta lärares arbetssituation och orimliga arbetsbelastning på allvar?

Försäkringskassans statistik över sjuktal som presenterats idag är tyvärr ingen överraskning när det gäller läget för lärarkåren. Däremot är det mycket oroande att inte mer redan är gjort för att komma till rätta med den negativa trenden.

Även i år sticker lärare ut i statistiken och tillhör den yrkesgrupp som är mest sjukskrivna i jämförelse med hela arbetsmarknaden. Och även om antalet sjukskrivningar minskar så är antalet sjukskrivningsdagar högre än för två år sedan.

På Sveriges radio berättar försäkringsdirektören Lars- Åke Brattlund att minskningen beror på att arbetsgivare har blivit bättre på att identifiera, framför allt psykisk ohälsa, tidigt.

Om så är fallet inom andra sektorer så är det bara att gratulera. Tyvärr upplever vi inte den förbättringen inom skolan utan ser minskningen snarare som en reaktion på förändrad handläggning och hårdare tillämpning av Försäkringskassan själva än något annat.

Arbetsmiljöverkets arbetsskadestatistik, som också presenterades idag, visar att var tredje anmälan om arbetssjukdom uppgavs vara orsakad av organisatoriska eller sociala faktorer.

Arbetsmiljöverkets undersökningar visar att nio av tio skolor har brister när det kommer till det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Brister finns även inom arbetet med den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Det viktigaste steget nu måste vara att alla lärararbetsgivare bestämmer sig för att vilja ha lärare som inte behöver bli sjuka av jobbet. Det sker inte genom punktinsatser utan kräver ett samlat grepp om framför allt det förebyggande arbetet mot jobbstress.

I det arbetet måste insatser från regering och riksdag matchas och följas upp med ett förstärkt systematiskt arbetsmiljöarbete hos kommuner och fristående skolor. Det kräver att vi får en rad åtgärder på plats. Dels måste Försäkringskassans hantering av sjukskrivningar förbättras och stärkas med fokus på tillsynsansvaret, rehabiliteringssamordningen med läkare och arbetsgivare och de tidiga rehabiliteringsinsatserna. Dels måste lärares nuvarande arbetssituation ses över. Avlasta lärare från arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas lärande att göra- anställ andra kompetenser som t ex administrativa lärarassistenter, IT-personal, socialpedagoger och elevhälsopersonal. Minska gruppstorlekarna på förskolor och fritidshem. Rensa bort onödiga och tidskrävande administrativa uppgifter.

Lärares arbetstid tar slut långt innan arbetsuppgifterna. När lärare inte får ägna sig åt rätt saker så försvinner värdefull lärartid från eleverna och planeringstid för lärarna. Dessutom går det ut över det viktiga pedagogiska samarbetet mellan kollegor. Sammantaget leder det till att lärare springer snabbare och snabbare för att inte eleverna ska bli lidande. Det håller inte och syns i såväl sjukskrivningstal som karriärbyten. Det är hög tid att lärares arbetsbelastning minskar, så att sjukskrivningarna går ner och resultaten kan förbättras. Vi kan inte vänta en dag till på att komma tillrätta med detta. Vi har en akut lärarbrist, att då inte värna de lärare som finns är minst sagt dumdristigt. Det lärare framför allt efterlyser är tillräcklig tid att planera, följa upp och utveckla sin undervisning, enskilt och tillsammans med andra. Det borde vara en självklarhet redan idag. När lärare får vara lärare kommer det märkas i både elevresultat och vikande sjukskrivningstal. Kom igen!

Vi behöver Gymnasielöftet – nu!

Vi har ännu en gång fått ta del av en larmrapport om att allt fler elever som är födda utomlands inte klarar grundskolan. På 19 år har denna siffra fallit från 70 till 50 procent, enligt Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi .

I relation till att resurserna för skolan har minskat, att antalet elever har ökat och att vi har en allvarlig lärarbrist är detta ingen nyhet, tyvärr. Vi vet att en gymnasieexamen är körkortet in på arbetsmarknaden. Satsar man på lärarna kommer fler elever lyckas ta sin examen.

Lärarförbundet har nu under ett års tid krävt ett Gymnasielöfte för att alla ska kunna klara en gymnasieexamen. Det handlar om att säkerställa tid för läraruppdraget och rensa bort onödig administration, garantera relevant och behovsstyrd kontinuerlig kompetensutveckling, visa förtroende och tillit till lärarna och gör läraryrket attraktivt genom att uppvärdera villkoren. Vi behöver en skola som så tidigt som möjligt kan uppmärksamma elever som anländer till Sverige sent under barndomen, för att komplettera och stödja deras fortsatta utveckling. Annars riskerar vi att hamna i en situation, som ESO beskriver där ojämlika studieresultat fortplantar sig till ojämlikhet i långsiktiga livschanser.

ESO talar varmt om Skolkommissionens förslag som en bra plan framåt, för att förbättra skolresultaten, få en mer jämlik skola och bryta segregationen. Det är glädjande. ESO vill, liksom Lärarförbundet och Skolkommissionen, ha ett riktat statligt stöd till skolor som tagit ett stort ansvar för mottagandet av nyanlända elever och införa ett aktivt skolval parallellt med riktad information till elever och vårdnadshavare.

Jag hoppas nu att riksdagspartierna lyssnar på experterna i både ESO och Skolkommissionen. Och framför allt på oss lärare. Vi kan inte nöja oss med mindre än att en gymnasieexamen ska ses som en självklar grund för alla ungdomar att stå på – oavsett var i världen du är född.