Lärarförbundet
Bli medlem

Ibland måste man agera för att inte vara ”en liten lort”

Eva-Lena Embretsen, verksamhetsledare vid Pedagogiskt Utvecklingscentrum Dalarna, skriver om hur vi lärare måste stå upp emot att nazister marscherar på gatorna.

Nyligen, 1 maj, utspelade sig något i Borlänge som jag länge trodde var en omöjlighet i Sverige. Den nazistiska organisationen och partiet Nordiska motståndsrörelsen marscherade på gatorna med skottsäkra västar under sina enhetliga vita skjortor, fanor symboliskt pekande utåt mot motståndarna och plexiglassköldar i det yttre ledet. En mycket tydlig symbolik för att de är hotade men beredda att försvara sig. De är själva mycket nöjda med sin manifestation och skriver så här på sin hemsida:

”Demonstrationen i Borlänge som totalt dominerade bland de gatuaktioner som hålls i staden den 1 maj innehåll flera olika trevliga inslag. Kraftfulla tal hölls av Motståndsrörelsens representanter som både sändes live på internet i Nordfronts regi och bitvis hördes i SVTs sändning. Med taktfasta ramsor och bestämda steg tågade demonstrationståget genom Borlänge.

Mötesstörare, som varit ett problem för nationella sammankomster historiskt sett, misslyckades totalt med sitt uppsåt att hindra demonstrationen. De som fick närkontakt med organisationens aktivister tillrättavisades effektivt.”

Som vanligt skrivs det rena lögner. De dominerade inte totalt – men de var skrämmande många. 150 uniformerade och lika många i en civilklädd svans (vilka skrämde mig nästan lika mycket). Vi som manifesterade under paraplynamnet ”Dalarna mot rasism” var enligt arrangörerna 1000 personer och även om man räknar med en arrangörs benägenhet att överdriva så var vi i alla fall dubbelt så många som nazisterna. Till det kommer ett rekordstort V-tåg och dubbelt så många i (s)-leden som förra året. Deras väg var kantad av människor som på olika sätt gav uttryck för sin avsky men också ett stort antal nyfikna.

Men det är också en del som stämmer i deras text. De fick mediatid och de hördes och syntes, både före, under och efter själva tåget. Polisinsatsen var också effektiv i att hindra bråk.

Nå, nu till min poäng med att skriva om detta i bloggen. Hur ska man som lärare ställa sig till detta? Hur bemöter man elever eller kollegor som uttrycker sympati med vitskjortorna? Det är inte lätt men vi måste ta en dialog! Nu är det ingen tid att förlora längre! Vi kan inte riskera att fler unga söker sig till dessa våldsbejakande, segregerande rörelser för att de inte mött vuxna som inte lyssnat på dem och tagit ett seriöst samtal med dem. Finns inte dessa vuxna runt ungdomarna måste skolan kompensera för detta. Skolverket och Forum för levande historia har gett nio lärosäten i uppdrag att arrangera en kurs som ska stötta lärare i detta. http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildnin... Den kursen hoppas jag blir fullbelagd överallt!

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” (ur Bröderna Lejonhjärta).

Till min glädje såg jag ordförande i Borlänges lokalavdelning på Jussi Börlings torg där manifestationen ”Dalarna mot rasism” höll till med sång, dans, tal om att bryta normer och bejaka mångfald. Några lärare till såg jag också. Men om man betänker att det är 2 mil mellan Borlänge och Falun och inte så långt till andra mindre lokalavdelningar, så hade vi kunnat vara tusentals lärare och förskollärare där. Självklart är det orealistiskt att alla skulle ha tid och möjlighet men vi kunde ha varit många, många fler i alla fall. För att vara drastiskt i jämförelsen: nazisterna var mångdubbelt fler än antalet lärare som ställde upp mot rasism, kanske fanns det t o m fler lärare bland nazisterna….

Jag som skrivit detta heter Eva-Lena Embretsen, är verksamhetsledare vid Pedagogiskt Utvecklingscentrum Dalarna vid Högskolan Dalarna. Legitimerad grundskollärare 1-7, genuspedagog, fil mag pedagogik och ledamot i Lärarförbundets referensorgan för likabehandling och mångfald.