Lärarförbundet
Bli medlem

Inspirerande möten med nordiska lärarstudenter

Anna och Matilda på Pedagogstudentenes landsmöte. Foto: Chris-Håvard Berge

Anna och Matilda på Pedagogstudentenes landsmöte. Foto: Chris-Håvard Berge

Ett handslag kan betyda mer än ett ögonblicks fysisk kontakt. Våra nordiska kollegor berättar om hur uppstarten av skoldagen sker med en handhälsning. Eleverna ställer upp utanför klassrummet och tar läraren i hand på sin väg mot den nya skoldagen. Handslaget blir en stund för att möta och bekräfta

Under den gångna helgen har vi fått möjligheten att besöka norska Pedagogstudentene i Utdanningsforbundets årsmöte. Där har vi varit representanter från fyra lärarstudentorganisationer som mötts i ett handslag. Syftet har varit att skapa goda relationer och långsiktiga samarbeten mellan våra organisationer. Det är viktigt att de nordiska lärarstudentorganisationerna står enade. Vi ser att vi har många gemensamma mål och utmaningar att arbeta kring i våra lärarutbildningar.

Att delta på en annan organisations årsmöte är så lärorikt! Som förtroendevalda i Lärarförbundet Student fick vi möjlighet att lyssna till de diskussioner som förs hos de norska lärarstudenterna. Pedagogstudentene visar att de lägger stor vikt vid lokalt engagemang. Alla mötets deltagare lyssnar uppmuntrande till varje lärosäte som berättar om sina lokala aktiviteter. Ibland kämpas det i motvind, ibland i medvind. Som utomstående blir vi oerhört imponerade av den ambition och arbetslust som genomsyrar alla de lokala studentgrupperna. Engagerade lärarstudenter på lärosätena är grunden till en levande organisation. Att Pedagogstudentene kommit så långt i det arbetet är oerhört roligt att se. Självklart har stabiliteten som heltidsengagerade lärarstudenter ger skapat stora möjligheter för det.

Men självklart pratar Pedagogstudentene om annat än lokalt arbete! Precis som vi bestämmer de under sitt årsmöte vilken politik de vill föra under det kommande verksamhetsåret. Mötet diskuterade bland annat den nya ”barnhageutdanningen”, som tidigare hette förskollärarutdanning och är som vår förskollärarutbildning. I Norge får alla som studerar till barnhagelärare examen på avancerad nivå, vilket ger behörighet för vidare studier och forskning. I Sverige är det inte så. Något vi tycker att Sverige borde fundera över och ta inspiration från Norge.

Närvarande på mötet var också Finlands Svenska Lärarstuderandes Förening (FSLF). De berättade om att universiteten i Finland hotas av stora ekonomiska nedskärningar och att studiebidraget minskas med 26 procent. Något som påverkar studenters möjligheter att fullfölja sin utbildning. FSFL följer också noggrant utvecklingen av en nystartad lärarutbildning vid Helsingfors Universitet. Tidigare har det endast varit Åbo Akademi som utbildar svensktalande lärare, men nu ska också huvudstadens universitet börja göra det.

På plats under helgen var fyra lärarstudentorganisationer: Pedagogstudentene (Norge), Finlands Svenska Lärarstuderandes Förening (Finland), Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening och Lärarförbundet Student (Sverige). Vi är eniga om att det finns stora utmaningar för de nordiska lärarutbildningarna och de framtida lärarna. I en globaliserad värld står vi inför gemensamma utmaningar och även om de ter sig olika i våra skilda nationella kontexter är det ändå betydelsefullt att vi kan jobba gränsöverskridande med frågor som dessa.

Fortsättningsvis hoppas vi i Lärarförbundet Student att de nordiska lärarstudentorganisationerna finner fler gemensamma forum och möjligheter till möten som utvecklar och stärker vårt samarbete, inom och utom landet!

Anna Pallin, internationellt ansvarig
Matilda Gustafsson, vice ordförande

Studie- och yrkesvägledning på schemat?

SYV-studenten Anna skriver med anledning av den debatt som förts om att SYV bör bli ett eget ämne i skolan.

Tidningen Skolvärlden presenterade nyligen en granskning om Studie- och yrkesvägledare i åk 7-9 och gymnasiet. Granskningen visar att skillnaderna mellan landets kommuner är stora när det gäller hur många elever varje SYV har ansvar för. Genomsnittet är 576 elever per vägledare i högstadiet, vilket är i överkant. Vissa skolor har dock tusentals elever per SYV. Det säger sig självt att flera tusen elever per vägledare är för mycket. SYV-tätheten måste öka för att tillgodose elevernas behov av vägledning.

Vi som utbildar oss till studie- och yrkesvägledare möter en bred arbetsmarknad när vi är klara och jag tror att Sveriges skolor behöver höja sin ambitioner för att kunna locka utbildad personal till anställning. För att SYV-studenter ska välja skolan behövs det goda arbetsvillkor och tid till att utföra sitt uppdrag.

I Skolvärldens intervju föreslår Margareth Hagberg för att det ska finnas schemalagd tid för studie- och yrkesvägledning och att det ska göras i samråd med lärare och vägledare. I skolans pressade vardag kan det vara svårt att få tid för studie- och yrkesvägledning (på bekostnad av något annat ämnes tid) och Hagberg resonerar kring att studie- och yrkesvägledning skulle kunna bli ett eget ämne. Sveriges Elevkårers ordförande Emil Gustavsson skrev nyligen en replik där han motsätter sig detta. Enligt Sveriges Elevkårer bör en satsning ske på studie- och yrkesvägledningen, men inte i form av ett eget skolämne. Jag kan förstå elevernas oro för ännu ett ämne i skolan. De 16 grundskoleämnena (17 för dem som läser språk) kan upplevas som mycket att hålla reda på och att skapa ett helt nytt ämne med syfte att betygsättas vore nog fel väg att gå. Tidigare experiment med kurser i “livskunskap” var kanske inte det bästa exemplet för gymnasieskolan heller.

Diskussionen om studie- och yrkesvägledning som ett eget ämne i skolan är inget nytt fenomen, vad jag förstått. Första gången jag hörde talas om dessa tankar var under min första termin på SYV-programmet när vi gick igenom och analyserade studie- och yrkesvägledningens innehåll och organisering i ett längre tidsperspektiv. Ännu ett ämne som ska mätas i kunskaper och förmågor vore för mig inget nödvändigt mål. Det viktigaste tänker jag vore att garantera tid för studie- och yrkesvägledning så att det sker likvärdigt i landet. Idag är studie- och yrkesvägledningen inte likvärdig och jag tror att en strategi behövs för att lösa problemet. En sådan strategi tänker jag skulle kunna innebära garanterade timmar studie- och yrkesvägledning per elev, likt vi har timplaner för skolans ämnen. Det skulle inte nödvändigtvis behöva innebära att studie- och yrkesvägledning blir ett eget ämne men jag tänker att effekten till att börja med skulle bli att fler SYV:are behöver lockas till skolorna.

Studie- och yrkesvägledningen ska förbereda eleven att självständigt kunna fatta väl grundade beslut om sig och sin framtid. Det gäller gymnasieval, yrkesval och framförallt de processer med många små beslut som leder fram till större beslut. Jag delar uppfattningen att elever ska få träffa SYV senast i 7:e klass, men jag vill mer än så. Processen startar långt tidigare och de många små besluten börjar fattas i tidig ålder. Skolan ska vara kompensatorisk och utjämna skillnader i elevernas bakgrund. Det större perspektivet behövs redan från start för att skolan ska lyckas med sitt kompensatoriska uppdrag och ge eleverna likvärdiga förutsättningar att ta sig fram i livet. Som studie- och yrkesvägledare vill jag jobba med barn redan från första klass. Enligt skollagen är det just vad jag ska göra.

Jag tror att vi behöver höja våra ambitioner när det gäller studie- och yrkesvägledning i svensk skola. Barn har rätt att lyckas i skolan för det är en god grund till fortsatt studie- och yrkesliv. Studie- och yrkesvägledningen behöver finnas med i de många små besluten, de små besluten kan göra skillnad för hur slutresultatet blir. Höjda ambitioner borde innebära fler anställda i skolan och jag ser framför mig att SYV-tätheten kommer öka i landets kommuner. För det måste den göra.

/ Anna Pallin

Bygga ut eller skära ner antalet platser på lärarutbildningarna?

Att skära ner antalet platser på lärarutbildningen med en tredjedel kan vara frestande, men löser inte det grundläggande problemet. Det skriver Petter efter att ha läst Donald Broady.

Som sociolog- och lärarstudent vid Uppsala universitet, dessutom med en faiblesse för Pierre Bourdieu, gick det inte att undgå intervjun med Donald Broady i senaste numret (Nr 3/2016) av Lärarnas tidning. Enligt professorn borde antalet platser på lärarutbildningen halveras, eller rent av minskas till en tredjedel!

I intervjun går han framförallt hårt åt det fria skolvalet, men också åt utvidgningen av lärarutbildningen. Färre utbildningsplatser skulle förbättra yrkets status. Även tidigare har Broady luftat tanken om en kraftigt bantad lärarutbildning, bland annat på DN Debatt. För tillfället är regeringen i färd med att i stället öka antalet platser på lärarutbildningen. Då och då hörs dock även fler röster än Broadys som skulle vilja gå åt det helt motsatta hållet och kraftigt minska antalet platser.

Det skulle kunna gå att avfärda förslag som dessa som uttryck för om inte galenskap så i alla fall cynism. Att minska möjligheterna att utbilda sig till lärare samtidigt som lärarbristen på allvar börjar märkas ute i skolorna låter vansinnigt. Sverige kommer fram till 2019 behöva rekrytera 90 000 nya lärare. I dag fattas närmare 8000 lärarstudenter – varje år!

Jag tror dock man behöver ta förslagen om lärarutbildningens övergripande storlek på allvar, men för den delen inte nödvändigtvis hålla med. Större konkurrens om platserna till en utbildning kan absolut öka statusen. Färre studenter leder till ytterligare lärarbrist. Arbetskraftsbrist inom ett yrke eller bransch resulterar i de allra flesta fall till löneglidning och bättre villkor. Exempelvis har Läkarförbundet, som Broady påpekar, framgångsrikt lyckats förbättra läkarnas löner via en strypning av antalet utbildningsplatser.

Så tillåt mig att vara krass: Givetvis gynnar lärarbristen lärarna. Lärarbristen kommer tvinga huvudmän och politiker att locka fler att vilja bli lärare och med alla medel förmå de lärare som arbetar i skolan att stanna.

Men lärarbristen kommer också bara gynna lärarna så länge den kan lösas. De som inte vill, orkar eller tror att de kan lösa lärarbristen försöker ta genvägar som kommer drabba kvaliteten i skolan. De politiska förslag vi sett senaste tiden om att slopa lärarlegitimationen, att förmå studenter att mildra bristen på utbildade lärare och att införa kortare skoldagar för nyanlända är alla försök att kringgå det verkliga problemet: Att för få vill bli utbilda sig till lärare. Alla förslag som inte tar sikte på att lösa detta grundläggande problem skjuter förbi målet.

Att minska antalet utbildningsplatser löser inte heller problemet. Och det kommer drabba lärarna även på andra vis. För även om lön och status är viktiga delar för att förbättra våra förutsättningar så behöver vi även varandra för att kunna göra ett bra arbete och få en rimlig arbetsmiljö.

Så visst, intentionen från Broady m.fl. är god. Att göra såväl lärarutbildningen som läraryrket attraktivt är en av de viktigaste frågorna för det svenska samhället. Jag tror dock att det finns smartare sätt att göra detta på än att drakoniskt rakt av dra ner på antalet utbildningsplatser. Exempelvis kan tydligare koppling mellan teori och praktik, mer undervisningstid, högre krav, specialiserade utbildningsvetenskapliga instituitioner och lämplighetsprov bidra till att höja statusen. Lärarförbundet Student har under flera år arbetat för att lärarutbildningen aktivt dimensioneras för att i högre utsträckning möta den reella efterfrågan på lärare. Det betyder i dagsläget att resurser och utbildningsplatser bör flyttas över från de inriktningar där det finns gott om utbildade lärare för att möta det skriande behovet inom andra inriktningar där utbildningar läggs ner på grund av för få sökande. Dimensionering handlar såklart också om att anpassa det totala antalet utbildningsplatser till arbetsmarknadens behov, men sedan decennier tillbaka har alltså problemet inte varit att det utbildas för många lärare.

Det finns alltså andra saker som, om de genomförs på rätt sätt, kan göra lärarutbildningen mer attraktiv. I dagsläget är det därför min övertygelse att det svepande förslaget om att ”lärarutbildningen bör halvera antalet platser” knappast är den bästa, effektivaste eller mest nyanserade lösningen på läraryrkets och skolans behov.

Lärarbristen behöver kunna lösas. För det är en attraktiv och rätt dimensionerad lärarutbildning nyckeln. Samtidigt ska vi inte lura oss själva och tro att det enbart innebär problem för oss att det finns en lärarbrist. Ytterst är det lärosätenas och våra arbetsgivares ansvar att se till att människor vill utbilda sig till och arbeta som lärare.

Petter Ådahl: Lärarutbildningen är bättre än sitt rykte.

Att läsa till lärare kändes länge som något av det mest onödiga jag någonsin skulle komma att göra.

Jag hade redan en pol. kand. i statsvetenskap och när jag berättade för mina föräldrar, båda fritidspedagoger, att jag eventuellt tänkte gå tillbaka till plugget för att bli lärare skakade de bara på huvudet. Varför skulle jag spendera tre terminer på universitetets mest utskällda utbildning för att så småningom arbeta för en lön som var lägre än den jag redan hade? Trots att jag var rätt säker på att jag någon gång i livet skulle vilja arbeta som lärare så kändes det som att jag hela tiden behövde försvara mitt utbildningsval, såväl inför mig själv som inför min omgivning.

Första veckan på den kompletterande ämneslärarutbildningen fann jag mig i gott sällskap. En kvalificerad majoritet av klassen funderade högt på om de blivit galna. Alla var noggranna med att framhålla att de egentligen var ingenjörer, disputerade kemister, agronomer och statsvetare. Lärarutbildningen hade ingen hört något gott om.

För en knapp månad sedan firades vår examen i universitetsaulan. Under lunchen berättade den i klassen som varit mest skeptisk att han skulle vilja läsa ännu mer didaktik, för det här var, hur konstigt det än lät, den bästa universitetsutbildning han läst. Flera kamrater, varav alla läst minst en master, instämde och konstaterade att lärarutbildningen utan tvekan är mycket bättre än sitt rykte.

Det fick mig att tänka till. För visst kan lärarutbildningen bli ofantligt mycket bättre. Didaktiken behöver kopplas tydligare till VFU:n, vi behöver få möjlighet att under handledning testa det vi lär oss i högre grad, seminarier ska inte kunna sittas igenom på grund av stora undervisningsgrupper, samarbetet mellan institutionerna ska inte behöva framstå som en usel buskis och givetvis behöver språk- och andraspråksperspektiv lyftas in i utbildningen.

Mycket av det som var problemet på min lärarutbildning - för lite undervisningstid, svag koppling till praktiken och för lite variation i vilka krav som ställdes på studenterna - är dock inte unikt för lärarutbildningen. De sämsta föreläsarna, de slappaste högskolepoängen och de mest felstavade tentafrågorna har jag inte upplevt på lärarutbildningen, utan på andra program och kurser.

Nu är det knappast någon tröst. Jag anser att lärarutbildningen behöver vara en av de absolut bästa högre utbildningarna. Få yrken är så komplexa, mångfacetterade och krävande som läraryrket. Då duger det inte om utbildningen är medelmåttig.

Men, du som aldrig läst något annat program än ett lärarprogram. Eller du som aldrig läst lärarutbildningen. Tro inte på att de som pluggar till lärare är mindre ambitiösa än andra studenter. Tro inte att lärarutbildningen inte ger oss verktyg för att bli duktiga pedagoger.

Lärarutbildningen är i många avseenden bra. Åtminstone betydligt bättre än sitt skamfilade rykte.

Det betyder inte att den inte kan bli ännu bättre.

Det är bland annat därför jag engagerar mig fackligt.


Vill du kontakta Petter eller någon annan i Lärarförbundet Student?

petter.adahl@lararforbundet.se

076-148 62 19

Matilda Gustafsson: Tveksamheterna är borta.

Mitt namn är Matilda. När jag började läsa ämneslärarprogrammet för ett och ett halvt år sedan var det med stor tveksamhet och lite rädsla.

Tveksamheten kom sig av omvärlden. Från allt jag läst i tidningar om lärarutbildningarna. Om hur dålig undervisningen är, om hur en tar CSN för fem långa år och sen får ett jobb med hög arbetsbelastning och en lön som inte imponerar.

Rädslan jag kände, och i synnerhet framtidsrädslan, var själva anledningen till att jag sökte lärarutbildningen. Innan hade jag läst strökurser. Lite språk, lite politik, lite socialantropologi. Jag var rädd för att hamna i en yrkesroll bakom ett skrivbord. Jag var rädd för att bli arbetslös. Jag var rädd för att ta en kandidat och skaffa mig ett tråkigt jobb!

Nu sitter jag här, en liten bit närmre läraryrket (men med lång väg att gå!) och är väldigt nöjd med mitt val. Tveksamheterna och rädslorna är borta. Jag tvekar inte en sekund på att jag kommer att ha roligt i mitt framtida yrke. Inte heller är jag rädd att hamna bakom ett skrivbord (katederundervisning är inte min grej…) och med tanke på det skriande behovet av svenska som andraspråkslärare tror jag inte heller att jag kommer bli arbetslös. Det som kvarstår är lönen och arbetsbelastningen. MEN, jag är vid gott mod. Mycket kan hända på detre år jag har kvar i plugget!

Under min första kurs på lärarprogrammet minns jag att en föreläsare diskuterade olika ingångar i läraryrket. Att vissa kanske är ”ämneskännare” medan andra är ”människokännare”. Jag hängde upp mig på det där, och var övertygad om att jag själv kom med ingången ”människokännare”. När jag sen fick möjlighet att gotta ner mig i grammatik och textanalyser var jag inte längre säker. Undervisningen på svenskainstitutionen har (hittills) varit så övertygande intressant att jag blivit en riktig språknörd. Den kärlek jag alltid känt till språk har växt sig än starkare. Språk är ju grunden till allt! Med språk kan vi mötas, interagera och lära oss saker. Därför är jag extra glad att Lärarförbundet Student ska verka för ett stärkt språk- och andraspråksperspektiv i alla lärarutbildningar. Det är ett perspektiv jag verkligen saknat i de utbildningsvetenskapliga kärnkurserna.

Mitt engagemang i Lärarförbundet Student grundar sig i en tro på att en god lärarutbildning är en grundbult för att vi i framtiden skall ha en bra skola. Därför vill jag dra mitt strå till stacken för att säkerställa att vi lärarstudenter får möjlighet att bli väl förberedda inför vårt kommande yrkesliv. Jag ser fram emot att se vad vi kan åstadkomma tillsammans under 2016!

Vill du kontakta Matilda?

matildagustafsson@mail.com

073-557 34 66

Christina Larsson: Jag kan inte tänka mig en bättre plats att vara på.

​Hej! Mitt namn är Christina, jag är 22 år gammal och pluggar till förskollärare på Mälardalens högskola i Västerås men tillhör Lärarförbundet Student Eskilstuna. Jag har studerat till förskollärare i tre terminer och har därmed nästan kommit halvvägs i min utbildning.

Jag tycker att resan mot att bli förskollärare har varit spännande men jag tror inte samma entusiasm till att bli lärare hade funnits om jag inte hade haft Lärarförbundet Student med mig. Mitt första möte med Lärarförbundet Student var nog som för många; man kommer på introduktionsdagen och där står det någon som säger: ”Fyll i lappen och få en påse med bra saker du kommer ha nytta av hela din utbildning!”

Trött som man är fyller man i och sen är det klart.

Inte förrän jag några veckor senare fick ett mejl med ett erbjudande om att få åka på en kurs och träffa andra lärarstudenter insåg jag att det faktiskt var mer än bara mitt namn på ett papper. Det var endast 40 platser till kursen. Jag var säker på att jag inte skulle komma med. Så varför inte söka? Jag sökte!

Några veckor senare fick jag ett meddelande. Jag var antagen till kursen om jag tackade ja. Än en gång, varför inte? Jag åkte på Lärarförbundet Students sommarkurs och träffade fantastiska människor som brinner för sina kommande yrkesroller och de barn och elever de kommer att möta. Jag undrade, var får man mer av detta?

Jag blev rekommenderad att mejla studerandeinformatören. Jag hittade en mejladress och kom fel, mejlade på nytt och kom i kontakt med en kvinna som skrev: ”Vill du åka på möte i Stockholm?”

Så jag blev anmäld och jag åkte. Det blev de tre mest förvirrade dagarna i mitt liv, och ytterligare en gång hade jag skrivit mitt namn på en lapp utan att riktigt förstå vad det innebar.

Nu sitter jag i styrelsen och det känns som den mest naturliga saken i världen. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att vara på. Att få vara mitt i arbetet för att jag ska få den bästa utbildningen, för att mina kommande kollegor ska få den bästa starten på yrket genom sin utbildning och för att vi ska få den bästa introduktionen i arbetslivet.

/ Christina

Vill du kontakta Christina?

cln13007@student.mdh.se

Anna Pallin: ​Behövs valkompetens för att bli lärare?

Nummer två att presentera sig i styrelsen är vår internationellt ansvarige, Anna Pallin:

Hej!
Jag är 24 år gammal och studerar min fjärde termin på studie- och yrkesvägledarprogrammet vid Umeå universitet. I studie- och yrkesvägledarnas utbildning arbetar vi mycket med kompetenser och läser litteratur med begreppen anställningsbarhet, kvalifikation och lärande som ledord att reflektera över. Den första uppgiften i den kursen jag började läsa nu handlar t.ex. om att vi ska skapa oss vår egen kompetensprofil innan vi går vidare med att analysera andras och ge förslag på kompetensutveckling.

I arbetet med min egen kompetensprofil kartlägger jag mina erfarenheter och kunskaper och det börjar med att jag går igenom programmålen för tidigare utbildning. Som tidigare lärarstudent är det intressant att reflektera över vilka kompetenser jag har med mig från lärarutbildningen.

Jag var en av de första att påbörja (och prova ut) den nya lärarutbildningen höstterminen 2011. Hade du frågat mig efter gymnasiet om mina tankar inför studier hade du aldrig fått svaret att jag skulle arbeta på en skola. Jag var en av alla dem som kanske tänkt tanken någon gång men nej, aldrig att jag skulle sätta min fot på en skola nu när jag hade chansen att göra det jag verkligen ville!

Men livet tar sina vändningar och efter två års arbete blev det ändå så att jag hamnade i läraryrket. Jag gjorde en sen anmälan sommaren 2011, började utbildningen två veckor efter att jag skickat min anmälan och nu nästan fem år senare är jag fast övertygad om att det är i skolan jag vill jobba. Jag tror att om fler vågade prova skulle vi få fler att upptäcka sitt drömyrke – i skolan! Så vad krävs för att fler ska våga prova?

Under resans gång har jag både hunnit vrida, vända och ändra på mig i mina beslut. När möjligheterna blir oöverskådliga, närmast oändliga, kan det vara svårare att göra val och just det är något som vi studie- och yrkesvägledare arbetar med. Liksom skolan har ett kunskapsuppdrag har vi ett uppdrag att förbereda våra barn och ungdomar inför samhällslivet. Det innebär mängder av val att göra, både väntade och oväntade.

I min utbildning förbereder vi oss för att hjälpa elever utveckla en valkompetens, med strategier och förmågor för att kunna ta väl grundade beslut i valsituationer. Vi studerar utbildningssystem i Sverige och världen, arbetsmarknad, arbetsliv, makroekonomi och lärande i mitt program samtidigt som vi blir tränade i att hålla professionella samtal och lär oss om psykologiska och sociala processer. Jag gillar blandningen av teori och praktik i min utbildning och för mig är det värdefullt att blicka utanför universitetets väggar även då vi inte har praktik. En av mina lärare, som är märkbart engagerad i kursen, liksom studsade runt i rummet och förklarade för oss just hur viktigt detta är i vår utbildning. Den första uppgiften vi gör nu ligger till grund för nästkommande uppgifter och i slutet knyter vi ihop säcken genom att göra fältstudier på ett företag.

Åter till min början, jag tänker att alla kurserna under åren på sitt vis har bidragit till att jag utvecklat kompetenser som förbereder mig inför mitt yrkesliv. Några kurser har jag kvar innan examen och jag tänker att mitt lärande kommer fortsätta längre än så. I Lärarförbundet ser jag stor potential med en så vid blandning av kompetenser, det utbytet vi har genom varandra är en viktig anledning till mitt engagemang.

Förhoppningsvis kommer vi tillsammans kunna påverka vår utbildning och ingång i framtida yrkesliv, jag ser fram emot ett spännande år!

/Anna

Vill du kontakta Anna?

anna.pallin3@gmail.com

073-044 03 57

Styrelsen 2016: David Huss

​Vi som engagerar oss i Lärarförbundet Student är också studenter. Under de närmaste veckorna kommer vi presentera styrelsen och deras erfarenheter av sin utbildning. Styrelsens sekreterare och opinionsansvarige, David Huss, är först ut med att presentera sig:

Hej!

Jag läser till ämneslärare i samhällskunskap och historia vid Uppsala universitet och är nu bra precis halvvägs genom mina studier. I detta blogginlägg tänkte jag dela med mig lite av mina upplevelser såhär långt. Men först tänkte jag blicka lite bakåt.

Ända sedan högstadiet har jag sneglat på läraryrket och tänkt att det skulle kunna vara något för mig. Som elev gillade jag själv att få ta plats i klassrummet och tanken på att få vara den med alla svar, den som alla vänder blickarna mot, var mycket lockande för mitt tonåriga, uppmärksamhetstörstande jag. Även om jag fortfarande kan trivas med att få ta plats i olika sammanhang så har min syn på varför jag vill bli lärare förändrats något sedan dess. Nu är det inte minst tanken på att hjälpa andra att utvecklas som lockar. Att få jobba med ämnen som jag tycker är intressanta och samtidigt få ta del av den otroligt sociala aspekten av yrket är också en fantastisk möjlighet som få andra yrken kan erbjuda.

Så. Studierna var det ja. Jag kan väl mycket kortfattat börja med att säga att jag överlag trivs bra på Uppsala universitet, även om vissa saker såklart har varit bättre än andra. De ämnesteoretiska studierna har för det mesta varit väldigt bra och även den utbildningsvetenskapliga kärnan har såhär långt varit givande. Vad som har varit mindre bra är ämnesdidaktiken.

På den statsvetenskapliga institutionen kan ett ämnesdidaktiskt inslag se ut ungefär såhär:

”Hej! Ja, idag ska vi prata lite ämnesdidaktik och eftersom jag är helt ointresserad av detta så tänkte jag att vi tar och gör samma sak som vi gjort tillsammans med statsvetarna med skillnaden att jag först motiverar varför det kan vara användbart i skolan. Så. Demokrati... Det finns ju med i skolans värdegrund… Låt oss nu fortsätta prata om Schumpeters minimala demokratidefinition.”

Okej, nu överdriver jag en smula men ni förstår poängen. Här har Uppsala universitet, och säkerligen många andra lärosäten, en hel del att arbeta med. Det är bland annat sådana här saker som fått mig att vilja engagera mig studentfackligt.

Jag har också hunnit med att göra min första vända VFU, när jag förra hösten spenderade tre veckor på ett högstadium i Enköping. Jag uppskattade verkligen erfarenheten VFU:n gav, samtidigt som det blev uppenbart att det finns en hel del som behöver förbättras. Även om jag personligen gillade min LLU:are och kunde inspireras av dennes sätt att bemöta elever, så var det tydligt att hen både saknade ordentlig handledarutbildning och dessutom fått bristfällig information om uppdraget. Det var till exempel jag som fick visa hen vilka dokument som behövde fyllas i i samband med att hen skulle göra sin skriftliga bedömning av min insats. På tal om detta så blev jag senast idag (20/1) uppmärksammad om en artikel i Lärarnas Tidning som tog upp att väldigt få studenter - endast 1,7 procent höstterminen 2014 - underkänns under sin VFU.

Vad tror ni? Kan det vara så att våra LLU:are behöver få bättre förutsättningar för att handleda? Jag är övertygad om detta.

Lärarutbildningen är redan bra, men kan bli ännu bättre. Därför ser jag väldigt mycket fram emot mitt uppdrag som styrelseledamot. Tillsammans gör vi skillnad.

Väl mött,
David

Vill du kontakta David?
073 - 03 66 152
david.huss@hotmail.com

Gott nytt verksamhetsår!

​När klockan ringde in det nya året häromnatten påbörjades ett nytt verksamhetsår för Lärarförbundet Student. Det innebär bland annat att en ny studerandekommitté, styrelse och ordförande har tillträtt.

Dessa valdes i november av det årliga Lärarstudentmötet. På detta möte samlas lärar- och SYV-studenter från samtliga utbildningar i Sverige för göra principiellt viktiga ställningstaganden och besluta om de frågor Lärarförbundet Students ska prioritera under nästkommande år. Under mötet slogs jag återigen av det engagemang som finns bland Sveriges lärarstudenter. Fantastiskt att så många vill vara med och utveckla lärarprofessionen!

Under det gångna året har vi på flera områden visat att våra medlemmar vill förbättra utbildningen och vara med och bidra med sina erfarenheter även i komplexa frågor. Som nytillträdd ordförande är min förhoppning att Lärarförbundet Student under 2016 kommer fortsätta vara en konstruktiv röst som samlar Sveriges lärarstudenter. Vi har under de senaste åren framgångsrikt etablerat oss som en viktig aktör i den nationella skoldebatten, men för att behålla och utveckla den positionen behövs kontinuerlig kraft och energi från engagerade lärarstudenter vid varje lärosäte.

Lärarförbundet Student ska fortsätta vara en tongivande röst på nationell nivå, men vi behöver breddas och utvecklas från grunden för att kunna ta nästa steg. Genom att fördjupa det lokala engagemanget kan vi få ännu fler aktiva studenter. Ju fler vi är desto mer kan vi påverka. Våra erfarenheter och vår kunskap ska förbättra bland annat Lärarförbundet, lärarutbildningen, VFU:n och arbetsmarknaden. Vi finns och verkar redan på samtliga arenor.

Årets handlingsprogram tror jag är en god grund för att just utveckla och bredda organisationen. Handlingsprogrammet är viktigt då det stakar ut riktningen för det arbete vi förtroendevalda kommer utföra. Lyckas vi att ta tillvara på kunskapen och engagemanget hos 29 000 studenter kan vi med ännu större kraft och övertygelse driva de frågor som vi tror är avgörande för att Sverige ska få världens bästa lärare och därmed världens bästa skola.

Så gott nytt verksamhetsår till er alla. Jag ser verkligen fram emot att arbeta med er, på såväl lokal som nationell nivå, under 2016.

Petter Ådahl

Ordförande Lärarförbundet Student

Sveriges lärarstudenter för Musikhjälpen

Nu är det enbart timmar kvar av årets Musikhjälpen. Sveriges lärarstudenter har naturligtvis varit delaktiga i det oerhört viktiga arbetet genom att vi startat en egen bössa. Den är i skrivande stund uppe i 1 400kr, vilket är helt fantastiskt. Men. Mer ska det bli. Ta chansen att hjälpa du med!

Miljontals människor är just nu på flykt runt om i världen. Och det är inte bara krig och väpnade konflikter som är orsaken. De senaste fem åren har över 100 miljoner människor tvingats fly på grund av klimatrelaterade katastrofer. Det är alltså i snitt ca 2000 människor som varje timme måste lämna sina hem.

Ingen människa ska behöva fly undan klimatet, vi i Sverige måste ta vårt ansvar och hjälpa. Som blivande lärare är det centralt att vi är kunniga om klimatet, vilka konsekvenser vårt agerande får och hur det drabbar människor världen över, men främst de i fattiga och redan utsatta länder. Du kommer i ditt arbete att vara central i byggandet av framtida generationer, men du kan redan nu hjälpa och bygga nuvarande. Strunta i den där pizzan du hade tänkt äta, eller ersätt en av kvällens öl med att skänka en slant via vår bössa för Musikhjälpen.

Ingen ska behöva fly undan klimatet.

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/sveriges-l...

Vid pennan,
Ditte Karlsson
Ordförande Lärarförbundet Student