här

I januariavtalet enades Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet om att det skulle ske en reformering av lärarutbildningarna med syfte att stärka kvaliteten. Regeringen har nu lagt fram en promemoria som innehåller ett antal förslag med syfte att höja kvaliteten, bland annat föreslås högre krav på antalet undervisningstimmar.

Lärarutbildningen är Sveriges största yrkesutbildning med drygt 20 000 sökande och nästan 9000 examina per år. En bra lärarutbildning kräver att studenterna får omsätta teori till praktik, vilket kräver mycket tid mellan lärare och studenter. Det är därför bra att regeringen har sagt att den avser att följa upp antalet undervisningstimmar på lärarutbildningen, men problemet är bara att utredningens förslag inte kommer åstadkomma högre kvalitet då den förbiser grundproblemet.

Finansiering av högskoleutbildning lider av systemfel. Anslagen utgår inte från de faktiska kostnaderna att utbilda studenter, och över tid har anslagsökningarna inte motsvarat kostnadsökningarna. Sedan dagens finansieringssystem för högre utbildning infördes i början av 90-talet har högskolornas anslag inte hållit jämna steg med kostnadsökningen. Lärarutbildningarna tillhör de utbildningsområden där problemen blir tydligast och lärarutbildningen är sedan många år tillbaka underfinansierade.

Ersättningen till utbildningsområdet “Undervisning” har halkat efter mer än något annat utbildningsområde. Under perioden 1999–2019 ökade anslaget med 34 procent per student. Enligt SCB:s implicitindex för statlig konsumtion ökade kostnaderna under samma period med hela 68 procent. Inflationen är alltså dubbelt så hög som anslagsökningarna. Det säger sig självt att verksamheten drabbas negativt när anslagen äts upp av ökade lokalkostnader och löner. Dagens ersättningar måste öka avsevärt för att lärarutbildningarna ska ha samma förutsättningar som i slutet av 1990-talet.

Lärarutbildningarna innehåller förvisso också ämneskurser som inte kategoriseras som undervisning men många av dessa ersätts enligt den lägsta prislappen (HTJS) som omfattar studier inom humaniora och samhällskunskap. Detta har man inte tagit hänsyn till i beräkningarna av utbildningsanslagen.

Redan när det nya finansieringssystemet infördes i början på 90-talet så utgick ersättningsbeloppen från gamla beräkningar. Förändringar i teknik, undervisningsmetoder eller vilka som ingår i själva studentgruppen har inte fått genomslag i finansieringen. Och så har det fått fortsätta, varje år fastställs ersättningsbeloppen baserat på förra året utan vidare eftertanke. Det är den bristfälliga finansieringen av vissa utbildningsområden som leder till att lärarutbildningarna får mindre lärarledd tid och sämre förutsättningar.

Att i ett sådant läge komma med höjda krav på undervisningstid är inte tillräckligt. Det är att ställa krav utan att ge universitet och högskolor förutsättningar att faktiskt kunna genomföra dem, vilket leder till oönskade följdeffekter.

Det är dags att ta tag i grundproblemet, finansieringen. Höjd kvalitet är beroende av att lärarstudenterna ges fler undervisningstimmar och det kräver i sin tur en högre ersättning. Politikerna måste sluta blunda för det uppenbara – att kvalitet kostar. Vi kräver att ansvariga politiker tar sitt ansvar och räknar upp ersättningen, det är bara så vi kan öka kvaliteten i lärarutbildningarna.

Maria Guthke, Ordförande Lärarförbundet Student

Johanna Jaara Åstrand, Ordförande Lärarförbundet

Simon Edström, Ordförande SFS

Rebecca Linderholm, SFS representant i SUHF:s expertgrupp i lärarutbildningsfrågor