Lärarförbundet

Detta är ett inlägg från Lärarstudentbloggen

Snart lägger jag sista biten i mitt megapussel "lärarutbildningen"

Elouise har ett år kvar på sitt livs hittills största äventyr: lärarutbildningen.

Elouise har ett år kvar på sitt livs hittills största äventyr: lärarutbildningen.

​Elouise påbörjar i dagarna sitt allra sista år på sin femåriga lärarutbildning. Hur har det gått, och vad händer sen? Läs om hennes tillbakablick på åren som gått, om vägen från nybörjare till veteran och om det där stora pusslet som lärarutbildning innebär.

En ny hösttermin är i gång. Ytterligare en kursstart.
Jag har fått med mig ett gammalt anteckningsblock från bokhyllan hemma. På första sidan läser jag ”2/9-2013: Bildning och lärande”. Leende minns jag de där första veckorna för precis fyra år sedan. Där satt jag i en ny och främmande värld, antecknade frenetiskt varje ord jag kunde uppfatta och läste varje sida jag kunde få tag på.

Jag kommer tydligt ihåg dofter och ansikten, och en känsla av frustration. En sådan där känsla som när du precis påbörjat ett megapussel och varje bit du tar upp har olika färger och motiv, och inget verkar passa ihop. Men jag kommer också ihåg den tilltro jag kände inför framtiden och till att de fem år jag skulle läsa till lärare skulle ge mig de verktyg som behövs för att lösa pusslet.

I min smått naiva värld fanns det aldrig något tvivel om att utbildningen skulle förbereda mig för mitt framtida yrkesliv. Inte tänkte jag att de olika lärosätena som ger en lärarutbildning skulle skilja sig i frågor som kvalitet på VFU, eller vilka examina en nyexaminerad student kan ta ut. Jag förväntade mig kurser som skulle stärka mina ämneskunskaper och som skulle ge mig förståelse för hur inlärning i det just ämnet fungerar.


Ofta har mina förväntningar uppfyllts, men allt för många gånger har jag och mina kursare blivit frustrerade över upplägget och organisationen kring våra kurser. Exempelvis hävdade mitt lärosäte att jag inte skulle få ut en generell examen (dvs i mitt fall en kandidatexamen) i mitt förstaämne, för att sedan godkänna en ansökan från en kursare som läser precis samma sak som mig.

Avsaknaden av didaktiska moment på just didaktikkurser var något som jag heller aldrig förväntade mig. Eller att mina kursare skulle stå utan VFU-plats, två dagar innan den ska börja. I dag är det solklart för mig att lärarutbildningen och organisationen runt den har sina brister. Jag är dock övertygad om att om vi studenter tillsammans höjer våra röster så kan vi vara en del av förändringen.

I dag skulle jag rekommendera alla som frågar mig att välja en lärarutbildning. För även om det många gånger har varit otroligt frustrerande, så är det trots allt något av det bästa jag har gjort i mitt liv. Jag skulle säga ”Ja, såklart ska du söka!” men jag skulle uppmana också dem att ta reda på några utvalda saker innan de väljer lärosäte och inriktning. Jag skulle uppmana dem att ta reda på vilka rättigheter de har och verkligen se till att kämpa för att få dem.


Visst tycker jag och mina kursare att det finns det delar av min utbildning som kunde gjorts bättre. Men när vi blickar tillbaka på de där första veckorna inser vi hur mycket vi har lärt oss om lärande, skola, språk och inte minst hur mycket vi har lärt oss om oss själva.

Nu, när jag fyra år senare läser mina egna anteckningar känner jag att jag kan stryka alla de där frågetecknen som jag frenetiskt kladdat i marginalen. Mitt megapussel har inte bara fått en ram; bilden har även den börjat bli tolkningsbar. Jag ser med spänning fram emot att få avsluta detta sista år, att få färdigställa mitt pussel som, och detta är jag nu övertygad om, kommer föreställa mitt livs hittills största äventyr.


Elouise Johansson
ämneslärarstudent och
Styrelseledamot, Lärarförbundet Student

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här