Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Lärarstudentbloggen

Bygga ut eller skära ner antalet platser på lärarutbildningarna?

Att skära ner antalet platser på lärarutbildningen med en tredjedel kan vara frestande, men löser inte det grundläggande problemet. Det skriver Petter efter att ha läst Donald Broady.

Som sociolog- och lärarstudent vid Uppsala universitet, dessutom med en faiblesse för Pierre Bourdieu, gick det inte att undgå intervjun med Donald Broady i senaste numret (Nr 3/2016) av Lärarnas tidning. Enligt professorn borde antalet platser på lärarutbildningen halveras, eller rent av minskas till en tredjedel!

I intervjun går han framförallt hårt åt det fria skolvalet, men också åt utvidgningen av lärarutbildningen. Färre utbildningsplatser skulle förbättra yrkets status. Även tidigare har Broady luftat tanken om en kraftigt bantad lärarutbildning, bland annat på DN Debatt. För tillfället är regeringen i färd med att i stället öka antalet platser på lärarutbildningen. Då och då hörs dock även fler röster än Broadys som skulle vilja gå åt det helt motsatta hållet och kraftigt minska antalet platser.

Det skulle kunna gå att avfärda förslag som dessa som uttryck för om inte galenskap så i alla fall cynism. Att minska möjligheterna att utbilda sig till lärare samtidigt som lärarbristen på allvar börjar märkas ute i skolorna låter vansinnigt. Sverige kommer fram till 2019 behöva rekrytera 90 000 nya lärare. I dag fattas närmare 8000 lärarstudenter – varje år!

Jag tror dock man behöver ta förslagen om lärarutbildningens övergripande storlek på allvar, men för den delen inte nödvändigtvis hålla med. Större konkurrens om platserna till en utbildning kan absolut öka statusen. Färre studenter leder till ytterligare lärarbrist. Arbetskraftsbrist inom ett yrke eller bransch resulterar i de allra flesta fall till löneglidning och bättre villkor. Exempelvis har Läkarförbundet, som Broady påpekar, framgångsrikt lyckats förbättra läkarnas löner via en strypning av antalet utbildningsplatser.

Så tillåt mig att vara krass: Givetvis gynnar lärarbristen lärarna. Lärarbristen kommer tvinga huvudmän och politiker att locka fler att vilja bli lärare och med alla medel förmå de lärare som arbetar i skolan att stanna.

Men lärarbristen kommer också bara gynna lärarna så länge den kan lösas. De som inte vill, orkar eller tror att de kan lösa lärarbristen försöker ta genvägar som kommer drabba kvaliteten i skolan. De politiska förslag vi sett senaste tiden om att slopa lärarlegitimationen, att förmå studenter att mildra bristen på utbildade lärare och att införa kortare skoldagar för nyanlända är alla försök att kringgå det verkliga problemet: Att för få vill bli utbilda sig till lärare. Alla förslag som inte tar sikte på att lösa detta grundläggande problem skjuter förbi målet.

Att minska antalet utbildningsplatser löser inte heller problemet. Och det kommer drabba lärarna även på andra vis. För även om lön och status är viktiga delar för att förbättra våra förutsättningar så behöver vi även varandra för att kunna göra ett bra arbete och få en rimlig arbetsmiljö.

Så visst, intentionen från Broady m.fl. är god. Att göra såväl lärarutbildningen som läraryrket attraktivt är en av de viktigaste frågorna för det svenska samhället. Jag tror dock att det finns smartare sätt att göra detta på än att drakoniskt rakt av dra ner på antalet utbildningsplatser. Exempelvis kan tydligare koppling mellan teori och praktik, mer undervisningstid, högre krav, specialiserade utbildningsvetenskapliga instituitioner och lämplighetsprov bidra till att höja statusen. Lärarförbundet Student har under flera år arbetat för att lärarutbildningen aktivt dimensioneras för att i högre utsträckning möta den reella efterfrågan på lärare. Det betyder i dagsläget att resurser och utbildningsplatser bör flyttas över från de inriktningar där det finns gott om utbildade lärare för att möta det skriande behovet inom andra inriktningar där utbildningar läggs ner på grund av för få sökande. Dimensionering handlar såklart också om att anpassa det totala antalet utbildningsplatser till arbetsmarknadens behov, men sedan decennier tillbaka har alltså problemet inte varit att det utbildas för många lärare.

Det finns alltså andra saker som, om de genomförs på rätt sätt, kan göra lärarutbildningen mer attraktiv. I dagsläget är det därför min övertygelse att det svepande förslaget om att ”lärarutbildningen bör halvera antalet platser” knappast är den bästa, effektivaste eller mest nyanserade lösningen på läraryrkets och skolans behov.

Lärarbristen behöver kunna lösas. För det är en attraktiv och rätt dimensionerad lärarutbildning nyckeln. Samtidigt ska vi inte lura oss själva och tro att det enbart innebär problem för oss att det finns en lärarbrist. Ytterst är det lärosätenas och våra arbetsgivares ansvar att se till att människor vill utbilda sig till och arbeta som lärare.

Frågor & Svar