Lärarförbundet

Matilda: Kommer jag verkligen att bli en "bra lärare"?

Matilda Gustafsson, ämneslärarstudent med frågor och ordförande för Lärarförbundet Student. Foto: Sofia Gustafsson.

Matilda Gustafsson, ämneslärarstudent med frågor och ordförande för Lärarförbundet Student. Foto: Sofia Gustafsson.

Ett nytt verksamhetsår innebär en ny styrelse! Matilda Gustafsson läser till ämneslärare i svenska och svenska som andraspråk och är ordförande för Lärarförbundet Student. Här skriver hon om det tvivel hon känt, och om det finaste uppdrag en lärarstudent kan få.

Jag heter Matilda Gustafsson och jag har fått den största äran en lärarstudent kan få: sedan den första januari är jag ordförande för Lärarförbundet Student. När jag påbörjade min lärarutbildning hängde många frågor och orosmoln i luften. Men en sak var jag säker på: jag ville engagera mig för min framtida profession i Nordens största lärarorganisation.

Nu har jag gått två och ett halvt år på min ämneslärarutbildning. Många av frågorna jag hade kvarstår och de blandas ibland med tvivel. Lär jag mig rätt saker under min utbildning? Kommer jag verkligen att vara en "bra" lärare? Kommer jag ha möjlighet att utvecklas i mitt yrke? Vissa svar kommer jag inte få förrän jag står nyexaminerad och förväntansfull med ett långt yrkesliv framför mig. Andra vill jag ha svar på NU.

Kommer jag ha möjlighet att utvecklas i mitt yrke?
När jag står som ny lärare om två och ett halvt år hoppas jag att alla nyexaminerade garanteras en god introduktion i yrket genom stärkt lagstiftning. Till dess har vi som studentorganisation en viktig uppgift. Vi kan förmedla kunskap om nya lärares rättigheter och skyldigheter. Som engagerade lärarstudenter kan vi kräva förbättringar och få makthavare att lyssna, men vi måste också kämpa för att förändra våra egna framtida arbetsförhållanden. Det gör vi tillsammans genom att vara medvetna om våra rättigheter. Det gör vi genom att öka vår kunskap och genom att aldrig ge oss. Vi gör det genom att alltid kräva det vi har rätt till.

Lär jag mig rätt saker i min utbildning?
Ja, det gör jag. Min utbildning är bättre än sitt rykte. Min utbildning ger mig de grunder jag behöver för ett dynamiskt yrkesliv där jag ständigt erbjuds att utveckla min profession. Men tyvärr finns det lärarutbildningar som studenter är missnöjda med, som inte uppfattas lägga den där grunden.

Alla lärarutbildningar tycks nämligen inte öppna framtida dörrar. Många utbildningar ger exempelvis inte examen på avancerad nivå, vilket medför att de studenter som examineras därifrån inte blir behöriga till forskning eller fördjupande studier. Många av studenterna på dagens lärarutbildningar går alltså miste om möjligheterna att få utveckla, och utvecklas inom, sin profession. Istället för lärarutbildningar som öppnar dörrar till en värld av möjligheter stänger de alltså vissa dörrar. I ett samhälle som präglas av lärarbrist är det avgörande att lärarutbildningarna ses som attraktiva och möjlighetsskapande utbildningar. Lärare ska driva skolans utveckling framåt. Det kräver att alla lärarutbildningar ger examen på avancerad nivå.

Och så till sista frågan: kommer jag verkligen att bli en ”bra” lärare?
På den frågan finns det inga klara svar.
Men om jag får rätt förutsättningar att utföra mitt uppdrag, ja.
Om jag kan få fokusera på min undervisning och mitt möte med mina elever, ja!
Om makthavare kan låta mina elever gå till skolan lugna i vetskap om att de inte hotas av utvisningsbeslut, ja!

Vi har dessvärre lång väg kvar att gå innan jag och mina framtida kollegor har de rätta förutsättningarna. Jag beundrar de lärare som i dag går till skolor präglade av lärarbrist och varje dag gör sitt bästa för sina elever och för ett yrke som länge undervärderats. Under min studietid vill jag göra allt jag kan för att jag och mina framtida kollegor ska få goda förutsättningar att utöva vår profession. Lärarutbildningarna ska ge oss gedigna kunskaper som kan ligga till grund för ett lärorikt och dynamiskt yrkesliv. Jag är övertygad om att en av förutsättningarna för en skola av hög kvalitet skapas genom en god lärarutbildning.
Därför vill jag ägna 2017 åt det finaste uppdrag en lärarstudent kan ha: att göra Sveriges lärarstudenter hörda.

Matilda Gustafsson
Ordförande, Lärarförbundet Student

Kontakta mi: matilda.gustafsson@lararforbundet.se

Axel: Alla elever har rätt till kompetenta lärare

Axel Selhammar, vice ordförande, Lärarförbundet Student. Foto: Sofia Gustafsson

Axel Selhammar, vice ordförande, Lärarförbundet Student. Foto: Sofia Gustafsson

Ett nytt verksamhetsår innebär en ny styrelse. Här skriver Axel Selhammar, vice ordförande för Lärarförbundet Student och lärarstudent vid Linköpings Universitet, om hur han bestämde sig för att ställa in kursen mot ett liv av ständigt lärande.

introduktionsföreläsningen till vår lärarutbildning sade föreläsaren att det finns två sorters lärarstudenter. Den första gruppen har under sin skoltid mött en fantastisk lärare, en lärare som brunnit för sitt ämne och på ett genuint sätt brytt sig om sina elever. Den läraren har förgyllt gruppens dagar och fyllt dem med kunskap, glädje och inspirerat till ett livslångt lärande. När studenterna på ålderns höst får frågan ”vem har påverkat ditt liv mest?” kanske de efter sina föräldrar nämner sin lärare.

Den andra gruppen studenter, sade föreläsaren, har haft den motsatta upplevelsen. De har träffat en lärare som de avskytt att gå till, vars lektioner de utstått med leda och som verkat ha allt annat än eleverna som främsta intresse.

Vår föreläsare menade att gruppen som fått den bättre läraren valt sin utbildning för att de ville bli som hen, och i framtiden ge sina elever samma glädje. Den andra gruppen hade valt lärarutbildningen för att till varje pris se till att deras framtida elever skulle uppleva en annan skolgång än den de själva haft.

Själv skulle jag svara att jag ställt in kursen mot ett liv av lärande och undervisning av den enkla anledningen att det är det jag trivs bäst med. Jag vikarierade inom skolan i ett par år efter gymnasiet och fick då pröva en mängd olika ämnen och elevgrupper. Och trots att jobbet som lärarvikarie är svårt, stressfyllt och många gånger otacksamt är det i skolan, och särskilt i mellanstadiet, jag känt mig hemma.

Idag läser jag mitt tredje år till lärare för årskurs 4–6 med inriktning mot naturvetenskap på Linköpings Universitet. Jag kommer under mina studier och mitt yrkesliv träffa fantastiska kollegor som är intresserade och ambitiösa, och jag kommer att få träffa elever som är minst lika nyfikna, i en ålder där så mycket händer!

De två berättelserna från vår föreläsare den där första dagen på lärarutbildningen är dock en av anledningarna till varför jag inte bara läser till lärare utan också valt att engagera mig i Lärarförbundet Student. Jag vet att alla elever har rätt till kompetenta lärare, och att alla blivande (och nuvarande) lärare måste få förutsättningar utvecklas till sådana. Kompetenta lärare får vi självklart genom en lärarutbildning med hög kvalitet och höga krav, och genom insatser för arbetsmiljö, fortbildning och löner.

Som vice ordförande för Lärarförbundet Student 2017 hoppas jag att du också vill vara med om att göra svensk lärarutbildning, och svensk skola, så bra som möjligt!
Allt börjar med en bra lärarutbildning.

Edward: ​Med rätt förutsättningar kan lärare förändra liv

Ett nytt verksamhetsår innebär en ny styrelse. Här skriver Edward, vår styrelseledamot med opinionsansvar, om hur han nästan valde bort läraryrket, om ett sms som förändrade allt och om varför han engagerar sig studentfackligt.

Jag heter Edward Williamson och studerar till ämneslärare med inriktningen svenska och svenska som andraspråk på Stockholm Universitet.

Min resa in i skolans värld började 2012 då jag fick en vikarietjänst som barnskötare. Jag hoppade runt mellan vikarieuppdrag och tänkte mig inte att jag skulle bli lärare. Det skulle endast vara ett tillfälligt jobb för att spara pengar i väntan på att komma in på en alldeles för dyr skådespelarutbildning. Men veckor blev månader, och månader blev år. Jag trivdes med att arbeta i skola och min scen blev klassrummet och skolgården. Där arrangerade jag teatraliska lekar och spexade för barnen. Jag började känna att lärare kanske inte var ett dåligt val.

Det som stoppade mig var att jag ständigt blev avrådd av kollegor att söka lärarutbildningen. Dålig arbetsmiljö, ännu sämre status och låg lön i förhållande till de år jag skulle lägga på utbildningen var orsaker som gjorde att jag till slut bestämde mig för att studera till socionom istället. Jag gick in på antagning.se och valde socionomprogrammet på flera olika universitet så att jag skulle vara säker på att bli antagen. Längst ner på listan valde jag en lärarutbildning. Mest för att fylla ut listan med många alternativ.

Jag valde bort läraryrket, men några dagar efter skolavslutningen så fick jag ett SMS som skulle förändra allt. Det var en elev som just gått ut nian som tackade mig för jag stöttat hen under skolåret. Meddelandet avslutades med: ”Jag kommer aldrig glömma det du har gjort för mig”.

Plötsligt föll allt på plats. Jag la ner telefonen, satte mig vid datorn, loggade in på antagning.se och kryssade bort utbildningsvalet socionom så att lärarutbildningen blev mitt första val. Om man som lärare kan få en människa att känna så, så kan det möjligtvis inte finnas ett jobb som är viktigare.

Men problemen som nästan stoppade mig från att vilja bli lärare finns fortfarande kvar. Hög arbetsbelastning, låga löner och låg status ger lärare dåliga möjligheter att kunna orka ett helt yrkesliv. Jag visste redan när jag började utbildningen att jag ville vara med och förändra det. Jag lockades till Lärarförbundet Student och fick möjlighet att delta på årsmötet Lärarstudentmötet. Där fick jag träffa andra lärarstudenter som var intresserade av läraryrket på olika sätt. Studenter som var upprörda över olikheter mellan universiteten, brister i den verksamhetsförlagda utbildningen eller studenter som liksom jag brinner för att förbättra de dåliga förutsättningarna i yrket.

På senaste årsmötet fick jag medlemmarnas förtroende att vara en del av styrelsen 2017. Lärarförbundet Student är en viktig organisation och opinionsbildare med cirka 30 000 medlemmar som alla är lärarstudenter. Nu kan jag vara en del av arbetet med att se till att rösterna om en bättre skola och lärarutbildning höjs. Om jag och mina medstudenter ska kunna vara duktiga lärare och goda förebilder för våra framtida elever, måste vi få rätt verktyg i våra utbildningar.
Med rätt förutsättningar kan lärare förändra liv.
Med rätt förutsättningar är läraryrket världens bästa jobb.

Elouise: Jag vill hjälpa unga på samma sätt som mina lärare hjälpt mig

Ett nytt verksamhetsår innebär en ny styrelse. Här skriver Elouise, styrelsens kontaktperson för de lokala kommittéerna och vårt internationella arbete, om frågor hon stött på under sin utbildning och om varför hon älskar det studentfackliga arbetet.

Mitt namn är Elouise Johansson. Jag bestämde mig redan under min gymnasietid för att jag ville bli lärare. I min värld fanns det inget bättre yrke. Precis som mina lärare skulle jag få arbeta med att stötta unga människor och skapa självkänsla hos dem. Jag märkte vilken enorm utveckling jag och mina klasskamrater genomgick under vägledning av mina lärare.

Jag visste att några av mina vänner haft en stökig uppväxt och jag förstod att utan de vuxna som fanns och stöttade, stärkte och trodde på dem skulle mina vänner inte vara de trygga och starka människor de är i dag. Inte heller skulle jag ha det brinnande intresset för språk, historia och politik som jag har i dag. Utan mina lärare skulle jag inte tro att jag kan göra skillnad. Det förstod jag under mina år på gymnasiet och jag insåg att jag ville hjälpa unga på samma sätt som mina lärare hjälpt mig.

Efter några år av jobb och resor bestämde jag att det var dags. På universitet fick jag träffa nya människor och läsa spännande kurser, men jag insåg också att läraryrket och vägen dit kanske inte skulle bli så lätt. Med alla kursmål som ska bockas av, hur ska eleverna få tid att faktiskt lära sig? När kommer vi få lära oss om ledarskap och hur vi gör när vi planerar vårt läsår? Frågor som dessa besvarades med en axelryckning från mina lärarutbildare. Jag insåg också efter min praktik att det inte bara fanns utvecklingsområden i min utbildning, utan också stora frågetecken angående mitt kommande yrke. Jag började känna mig lite vilsen och tvivel huruvida jag gjort rätt val började gro. Jag ville få svar på frågor och jag behövde en plats där jag kunde få verktyg att göra något åt min växande frustration. En nyfunnen vän berättade för mig om ett studentförbund och efter första mötet med drivna människor som verkligen trodde på förändring var jag fast.

Genom arbetet med Lärarförbundet Student och de människor jag har träffat här har jag fått en helt ny syn på läraryrket. Jag har också fått en ny syn på mig själv och mina förväntningar på och uppfattningar om skolvärlden och vårt samhället. Jag känner mig aldrig så levande som när jag får möta studenter från olika delar av landet, med olika erfarenheter och funderingar kring vår utbildning och vårt framtida yrke. Genom dessa möten har jag fått bekräftelse på att jag är inte ensam. Vi är många som ser hur viktig skolan är för samhället.

Nu ser jag fram emot ett nytt år där jag tillsammans med en grymt bra styrelse och nationell kommitté med engagerande studenter, kommer få arbeta för att förstärka och utveckla vår utbildning och vårt kommande yrkesliv!

Daniel: Jag vill förändra världen, en unge i taget

Daniel Darpe, lärarstudent och Lärarförbundet Students sekreterare med passion för bildning. Foto: Sofia Gustafsson

Daniel Darpe, lärarstudent och Lärarförbundet Students sekreterare med passion för bildning. Foto: Sofia Gustafsson

Ett nytt verksamhetsår innebär en ny styrelse. Här skriver Daniel som är sekreterare för Lärarförbundet Student, om sin väg mot läraryrket och ambitionen om att bli världens bästa lärare.

Jag heter Daniel och studerar till lågstadielärare vid Uppsala universitet. Valet att bli lärare var inte självklart och kom inte lätt. Inte förrän vid fyllda fyrtio, mitt i en livskris om vad jag skulle göra med resten av mitt liv dök lärare upp, igen. Funderingar på att bli lärare hade funnits tidigare, men det var först när jag fick egna barn som de tankarna började ta form och kännas verkliga.

Jag har hunnit med att utbilda mig till både snickare och datatekniker. Ett tag borrade jag brunnar, och en vända som FN-soldat till Bosnien och Hercegovina har jag också hunnit med, så ni ser ju att nästa naturliga steg i livet kunde ju inte bli annat än att bli lärare.

Fackligt engagemang fick jag med modersmjölken och gick med i Byggettan redan som sextonåring. Under min tid som datatekniker var jag engagerad i Unionen och var ett tag klubbordförande på min arbetsplats. Att jag gick med i Lärarförbundet min första dag på universitetet kändes mest som formalia. Då hade jag egentligen inte någon tanke på fackligt engagemang innan jag skulle börja arbeta fyra år senare. Men ni kan aldrig gissa vad som hände sen:

Det var under Skolforum 2016 på en ”Framtidsspaning” med Ditte Karlsson, dåvarande ordförande för Lärarförbundet Student. Hon frågade om jag ville engagera mig i Lärarförbundet, tyckte väl att mitt gnäll skulle göra större nytta i facklig kamp än genom att gå runt med en knyten näve i fickan. Jag hade ingen aning om vad Lärarstudentmötet (LSM) var och inte förstod jag heller vilket fantastiskt arbete som bedrevs på lärarutbildningar runt om i landet, men Ditte gav mig en grundkurs i Lärarförbundet Student och några veckor senare var jag på mitt första LSM. Det var för ett år sedan. På 2016 års LSM valdes jag att representera Lärarförbundets studenter som styrelseledamot. Det finaste uppdrag jag har haft, och jag ska göra mitt yttersta för att driva vår politik och att stötta er i den fackliga kampen ute på universitet och högskolor.

Nu är jag inne på mitt fjärde och sista år på utbildningen, och hittills har det varit en mycket spännande resa. Som ni kanske vet så har vi lågstadielärare eleverna i de flesta ämnen, vilket har tagit mig runt på de flest av Uppsala universitets förträffliga institutioner. Under min utbildning har jag varit ute på tre väldigt givande praktikperioder (VFU), i lärarutbildningen är praktiken ett väldigt centralt moment, och den chans vi studenter har att utveckla våra praktiska färdigheter, men för många studenter blir den här tiden inte den goda erfarenhet den är tänkt att vara. Därför driver Lärarförbundet student krav på att nationella riktlinjer tas fram så att den för lärarstudenter så viktiga praktiken ska hålla en hög och bra standard.

Min ambition är att bli världens bästa lärare, en expert i alla mina ämnen. Inte bäst i den bemärkelsen att jag vill vinna priser och gå på galor och vara med i TV, utan bäst för mina elever. Jag vill vara den som gör skillnad för dem. Jag vill förändra världen, en unge i taget, en klass åt gången.

För att jag och alla andra lärarstudenter ska lyckas med att bli de bästa lärarna behöver vi en förändrad lärarutbildning, med fler lärarledda lektioner, med en naturlig koppling mellan teori och praktik. Läraryrket kräver djupt ämneskunnande och ett praktiskt handlag att lära ut det. Ingen som på allvar vill förbättra den svenska skolan kan låta bli att titta på lärarutbildningen.

Allt börjar med en bra lärarutbildning.

Gott nytt verksamhetsår!

Nu blir 2016 till 2017. För Lärarförbundet Student betyder det att ett verksamhetsår tar slut och ett nytt tar vid.

2016 har varit ett år som passerat snabbt som en silverpil. Ändå har vi hunnit med en massa. Tillsammans har den nationella kommittén och de lokala studerandekommittéerna utvecklat Lärarförbundet Student och visat på hur viktiga lärarstudenters röster är i den utbildningspolitiska debatten. Vi har blivit än mer synliga på lärosätena och framgångsrikt lyft frågor som är viktiga i lärarstudenters vardag.

Vårt påverkansarbete har gett resultat. Flera positiva nyheter för lärarstudenter och lärarutbildning har kommit. Exempelvis ökar antalet sökande till lärarutbildningarna och ministern för högre utbildning och forskning utlovade ett förändrat ersättningssystem för högskolor och universitet. Nu utreds också hur ett språkutvecklande arbetssätt kan bli en del i alla lärarutbildningar och hur introduktionsperioden för nya lärare kan säkras.

För oss har det varit en glädje att se den positiva kraft som finns i lärarstudenter och vilka konstruktiva saker vi kan åstadkomma när vi arbetar tillsammans. För oss, som varit ordförande och vice ordförande under året, har det inneburit många utmaningar och erfarenheter. Och visst är det lätt att bli sentimental när saker tar slut?

Men slutet på något betyder också början på något nytt.
Matilda har valts att efterträda Petter och har en ny stark styrelse och kommitté att leda. När 31 december blir den första januari byter vi av varandra och blickar framåt mot 2017.

För vi har många utmaningar framför oss! Vi ska fortsätta att utveckla organisationen och det viktiga arbete vi påbörjat under 2016. Lärarförbundet Student är Nordens i särklass största lärarstudentorganisation med över 30 000 medlemmar. Tillsammans har vi en stark och konstruktiv röst! Under 2017 kommer Lärarförbundet Student fortsätta driva de frågor som är viktiga för oss lärarstudenter, med fokus på de frågor vi valde på Lärarstudentmötet.
Dessa är:

- Att samma utbildning ska ge samma examen
Oberoende av vilket lärosäte lärarutbildningen ges på ska en lärarubildning ge en examen på avancerad nivå och samma lärarutbildning och inriktning ska ge samma möjlighet till generell examina.

- Att nyexaminerade garanteras introduktion i yrket
Alla nyexaminerade lärare ska få en god introduktion i yrket, inte minst genom att garanteras en introduktionsperiod.

- Att ämnesdidaktisk kompetens hos lärarutbildare garanteras
Alla lärarutbildare som undervisar i ämnesdidaktik ska ha didaktisk utbildning.

- Nationella riktlinjer för verksamhetsförlagd utbildning, VFU
Nationella riktlinjer som garanterar en god VFU ska tas i bruk av samtliga lärosäten med lärarutbildning.

- Andraspråksperspektiv i lärarutbildningarna
Samtliga lärarutbildningar ska stärka sitt språk- och andraspråksperspektiv.


Vi hoppas att alla firar in 2017 på bästa sätt och hinner få några dagar ledigt från studierna.

Nu minns vi det som varit och se fram emot det som ska bli!

Vi ses 2017!

Petter Ådahl
Avgående ordförande

Matilda Gustafsson

Avgående vice ordförande och tillträdande ordförande

Hur upplever Sveriges lärarstudenter sin VFU?

VFU-möten har anordnats runt om i landet.

VFU-möten har anordnats runt om i landet.

Den verksamhetsförlagda utbildningen är den främsta möjligheten för lärarstudenter att knyta samman teori och praktik. Under 2016 har Lärarförbundet Student arbetat hårt för att lyfta fram lärarstudenters åsikter och tankar kring VFU:n, för att på så vis kunna påverka den i rätt riktning.

Lärarförbundet Student har tidigare fått signaler från våra medlemmar om att kvaliteten på den verksamhetsförlagda utbildningen varierar, mellan olika lärosäten men också från fall till fall på den lokala orten. Med anledning av detta har en av våra prioriterade frågor i år varit att verka för att nationella riktlinjer tas fram, som garanterar alla lärarstudenter en likvärdig och utvecklande praktik, oavsett lärosäte och studieinriktning.

För att bilda oss en uppfattning av hur kvaliteten varierar har vi under året gett våra lokala studerandekommittéer i uppdrag att undersöka vilka erfarenheter lärarstudenter har av sin VFU – såväl positiva som negativa. Vi har samlat in åsikter på olika möten runt om i landet. På vissa lärosäten har man organiserat diskussionsträffar, på andra tyck-till-event eller diskussionscafé. Deltagarna har delat med sig av sina erfarenheter och åsikter och fått chansen att diskutera med varandra.

En mängd av olika erfarenheter har framkommit och vissa mönster har kunnat urskiljas. Lärarutbildningarna har på senare år blivit allt mer akademiserad och de teoretiska kunskaperna har prioriterats högre än metodik och andra praktiska inslag. De teoretiska delarna är naturligtvis oerhört viktiga men samtidigt måste lärarstudenter också få chansen att utveckla sina praktiska förmågor. Det som tydligt kan urskiljas på samtliga lärosäten och det är att de allra flesta värdesätter VFU:n högt. Lärarstudenter ser fram emot sin VFU och finner kontakten med barnen och eleverna mycket givande. Men tyvärr är långt ifrån alla nöjda. Nedan följer en sammanfattning av de synpunkter som varit vanligast förekommande.

Handledning

Föga förvånande är att kvaliteten på handledningen har spelat en oerhört stor roll för hur utvecklande studenterna upplevt sin VFU. Både positiva och negativa erfarenheter av handledare har utgjort en stor del av de åsikter vi fått in. Många studenter, på flera lärosäten runt om i Sverige, har lyft erfarenheter av handledare som varit otroligt inspirerande och motiverande. Det finns massor av engagerade och hårt arbetande handledare som gör sitt yttersta för att ge studenten viktiga verktyg inför det framtida yrket som lärare.

Men mitt i allt det positiva framträder tyvärr också en hel del negativa erfarenheter. Den allra vanligaste kritiken har varit att en allt för stor del av handlederna saknat handledarutbildning och varit dåligt insatta i uppdraget. Många menar också att tiden för handledning varit allt för knapp och i vissa fall har handlederna upplevts så pass stressade att studenterna känner sig som en belastning.

Många konstruktiva förslag för att motverka dessa problem har lyfts fram av lärarstudenterna själva. Ett av de allra vanligaste förslagen, som framkommit vid samtliga lärosäten där studien genomförts, är att det bör finnas ett krav på att handledare ska ha genomgått en handledarutbildning för att få vara behöriga att handleda. I anknytning till detta har också många betonat att lärarna själva också måste garanteras den tid och resurser de behöver för att genomgå en sådan utbildning.

Rättssäkerhet och bedömning

En återkommande fråga som lärarstudenterna lyft fram handlar om rättssäkerheten i bedömningsprocessen av deras VFU. Det har i många fall upplevts oklart vilka delar av studentens insatser som väger tyngst i bedömningen och vem som faktiskt ska bedöma studentens insatser.

Många har framfört synpunkter på att de skriftliga arbetena som studenten genomför har haft en oproportionerligt stor betydelse för det slutgiltiga betyget. Många menar också att det är orättvist när examinatorn endast varit närvarande under ett eller ett par tillfällen och således riskerar få en skev bild av hur studenten klarat av undervisningen under perioden.

En annan konsekvens av att examinatorerna spenderar relativt lite tid på plats med VFU-studenten blir att handledarens omdömen i praktiken är vad som spelar allra störst roll för bedömningen Men det är ofta tveksamt om handledaren känner till sin roll samt har kompetens och befogenhet nog för denna typ av avgöranden. Oklarheten i bedömningar upplevs som ett särskilt stort problem i de fall när handledaren helt och hållet saknat handledarutbildning.

Tid: Fokusera på rätt saker!

En del av studenterna som deltagit i undersökningen har framfört att den gärna skulle kunna få utgöra en ännu större del av studietiden. Samtidigt har det framhållits att den tid som redan finns bör nyttjas på ett mycket bättre sätt.

Detta beskrivs delvis som en organisatorisk fråga där till exempel påsk- och höstlov inneburit att en vecka av VFU-perioden gått förlorad, i något fall har även förberedelser inför nationella prov upplevts som allt för tidskrävande.

Rörande tidfördelningen har dock de flesta synpunkter handlat om att de teoretiska uppgifterna fått uppta en alldeles för stor del och i för låg grad kopplats till verksamheten i skolan eller förskolan. Mycket tid går åt till att skriva rapporter med vag koppling till själva verksamheten.

Upp till bevis!

Lärarutbildningen är en starkt politiserad utbildning som stundtals får motta oproportionerligt mycket kritik. Saklig och nyanserad kritik från de som själva har erfarenheter av utbildningen måste dock tas på största allvar av såväl politiker som lärosäten. Sveriges lärarutbildare måste ta sitt ansvar och se över de brister som lärarstudenter identifierar. I detta arbete är samordningen lärosäten emellan en avgörande faktor.

Det är tydligt att VFU:n är en viktig och engagerande fråga för Sveriges lärarstudenter. En uppsjö av åsikter har framförts vid de olika lärosätena, varav de allra vanligaste som förekommer vid alla lärosäten sammanfattats i detta blogginlägg. Vi i Lärarförbundet Student kommer inte sluta att kämpa för att den verksamhetsförlagda utbildningen ska stärkas och vidareutvecklas!

/ Studerandekommitténs VFU-grupp

Vad innebär det att sitta i studerandekommittén?

Delar av 2016 års studerandekommitté

Delar av 2016 års studerandekommitté

​Snart är det äntligen dags för årets Lärarstudentmöte! 25-27 november samlas lärarstudenter från hela Sverige utanför Stockholm. På LSM så kommer det bland annat att väljas en ny nationell studerandekommitté och styrelse. Vad innebär det att vara en del av studerandekommittén?

Lärarförbundet Students studerandekommitté består av en ordinarie ledamot och en suppleant (ersättare) från varje lärosätesort med lärarutbildning. Studerandekommittén blir alltså en grupp engagerade studenter från hela landet med olika erfarenheter och bakgrund.

På vissa orter har den lokala studerandekommittén förrättat ett val för att utse sina representanter. På andra orter är det färre studenter som engagerar sig vilket gör att nomineringarna sker på mötet. Många är nya och funderar på vad det innebär att sitta i studerandekommittén.

Vi som suttit under 2016 blickar nu tillbaka på det gångna året och minns ett år fyllt med skratt, glädje och nya erfarenheter. Samtidigt som man ibland har slitit sig i håret så har året framförallt varit mycket givande. Vi har lärt oss otroligt mycket och har haft väldigt kul på vägen. Några av oss hoppas få fortsätta i kommittén ett år till, andra kommer börja jobba som lärare.

Att sitta med i kommittén innebär att man åker på kommittémöten fem gånger om året, varav två möten är till för både ordinarie och suppleant. I år har mötena hållits i Lärarnas Hus på Stora Essingen i Stockholm, vilket ger känslan av att man gör något viktigt. Mötena brukar pågå från klockan 11 på lördagen till kl 15 på söndag. Sover gör vi på hotell.

För att vara med i nationella studerandekommittén behövs inga förkunskaper. Det som krävs är att du läser till någon form av lärare och är intresserad av att påverka utbildningen. Är du engagerad och vill företräda studenterna vid sitt lärosäte kommer du att bidra till vårt arbete. Vi lär av varandra och utvecklas tillsammans.

På våra möten jobbar vi tillsammans med de handlingsprogramspunkter som beslutas på LSM, man träffar kommittékollegorna, anställda inom olika områden på Lärarförbundet, och ibland även politiker. Vi jobbar även med hur Lärarförbundet Student ska synas utåt, delar idéer på vad man kan göra på de lokala lärosätena och stöttar varandra i arbetet. Vissa event genomförs på alla representerade lokala orter medan andra görs lokalt. Mellan mötena brukar vi hålla en del kontakt och planera vårt arbete. Under mötesdagarna arbetar man intensivt, men på kvällarna äter vi god mat samt hittar på roliga aktiviteter runt om i Stockholm. Det brukar vara kanonkul och en bra möjlighet att knyta kontakter med de andra studenterna i kommittén.

Vi som suttit i kommittén ett eller flera år tycker att vi under det gångna året har vi fått lära känna många underbara och härliga personer från hela landet. Vi har delat erfarenheter för att kunna locka till oss fler medlemmar som vill engagera sig och lyckats påverka politiken och lärarutbildningen i rätt riktning. Men vi har även utbytt råd med varandra om andra saker, till exempel om man skrivit hemtentor.

Vi har fått vänner för livet, helt enkelt.

/ 2016 års Studerandekommitté genom,
Anna Larsson, Växjö
Kimberly Rundqvist, Halmstad




Är man förberedd på yrkeslivet som nyexaminerad?

"Som nyexaminerad lärare har jag den senaste forskningen i ryggen", skriver Matilda Gustafsson. Foto: Sofia Gustafsson

"Som nyexaminerad lärare har jag den senaste forskningen i ryggen", skriver Matilda Gustafsson. Foto: Sofia Gustafsson

​Är man förberedd på yrkeslivet när man är nyexaminerad? ”Praxischock” och ”hundår” är ord som ofta används när det pratas om nyexaminerade lärares första tid i yrket. Men behöver det verkligen vara så? Vice ordförande Matilda skriver om sina tankar efter diskussioner med yrkesverksamma lärare.

"Är man förberedd på yrkeslivet när man är nyexaminerad?"
Det var en av de frågor jag diskuterade med besökarna i Lärarförbundets monter under mässan Skolforum när oktober blev november. Läskigt många lärare får ett lurigt leende på läpparna när de hör frågan. Lika många svarar med eftertryck: ”neeej, verkligen inte!” För mig som blivande lärare är det lite nedslående. Vad är det egentligen lär mig under de här fem åren som utgör min utbildning? Kommer jag kunna omsätta allt teoretiskt jag lär mig till en framtida praktik?

När lärare får utveckla sitt ”neeej, verkligen inte!” finns det ofta konkreta exempel bakom den spontana reaktionen. Att stå handfallen inför kollegor som saknas, att inte veta hur en terminsplanering ser ut eller att sakna verktyg för att vara en ledargestalt var bara några av de att-satser som Skolforum-besökare nämnde. Kommentarer som ”efter fem år i yrket kände jag att jag faktiskt visste vad jag höll på med. Ungefär!” haglar tätt.

De lärare jag träffade på skolmässan är inte ensamma om att utrycka sig sådär. I UR:s nya (och hyllade) serie ”Skolpojkarna” förekommer liknande samtal mellan de deltagande lärarna. Några av dem uttrycker att den ”riktiga” lärarutbildningen börjar efter universitetet. Att det finns vissa saker man inte kan lära sig under utbildningen. Är det verkligen så det borde vara?

Kanske är svaret både ja och nej.
Utbildningar måste begränsas. För en komplex yrkesroll som läraryrket är det kanske extra svårt. Vad ska finnas med och vad ska prioriteras bort? Yrket är mångsidigt och innehåller flera komplexa delar. Kanske är vissa av dem såna saker som lättast lärs in genom praktiska erfarenheter. Att ha fullständigt ansvar för en kurs eller en elevgrupps lärande, till exempel. Hur lär man sig att hantera det ansvaret? Kanske kan inte utbildningen lära ut det. Väl i yrket uppstår kanske en praxischock, kanske står man pall. Oavsett reaktion är det sånt man vill få diskutera med en mer erfaren kollega.

För kanske är det vissa saker man lär sig först i yrket. Frågan är på vilket sätt man ska lära sig dem. ”Praxischock” och ”hundår” är inte de mest konstruktiva sätten att utvecklas i yrkesrollen. Ett professionsprogram som hjälper dig att kontinuerligt utveckla din profession och metaförståelse av densamma skulle vara ett bättre sätt. Att som nyexaminerad garanteras ett bollplank i form av en erfaren kollega med tid avsatt för detsamma borde vara en självklarhet.

Är vi solklart helt handfallna som nykläckta lärare?
Nej, det är vi såklart inte. Som nyexaminerad lärare kommer jag med den senaste forskningen i ryggen. Kunskap om styrdokument, skolsystem, lärandemiljöer och olika undervisningsstilar finns färskt i mitt minne. Jag riskerar inte att falla in i gamla mönster, för jag har inga. Jag är kreativ och (förhoppningsvis!) förväntansfull och ivrig att få utforska hur just min praktik kommer att se ut och hur jag på bästa sätt kan få använda mig av all den nya (och moderna) kunskap jag bär med mig. Ur den synvinkeln borde nyexaminerade lärare snarare ses som en tillgång för hela lärarkollegiet. Låt oss smitta skolan med entusiasm och tipsa om den bästa litteraturen. Som nyexaminerad minns ja de senaste titlarna i mitt ämnet. Och jag tipsar gärna!

Finns det saker man inte kan lära sig i lärarutbildningen? Det är en svår sak att svara på. Men en sak är säker: nya lärare måste vilja stanna i yrket. Tillsammans måste vi göra vårt bästa för att de ska kunna bidra med sina kunskaper för att utveckla skolan.

"Inlärningssvårigheter får inte hamna mellan stolarna."

I Lärarförbundet Student arbetar vi för att alla lärare får grundläggande specialpedagogisk kompetens. Läs om varför Kimberly tycker att specialpedagogik är en viktig del av lärarutbildningen.

Någon gång under mellanstadiet kom jag fram till att jag ville bli lärare när jag blev stor. Jag vill hjälpa och stötta elever som har det tufft i skolan.

Själv trodde jag att jag var trög och dum i huvudet under min tid i skolan. När andra i klassen hade läst klart en text hade jag hunnit läsa en tredjedel. Långt senare fick jag veta att det fanns ett namn på vad jag hade: Dyslexi. Jag förstod att bokstäver inte vanligtvis hoppar runt och flyter samman så som jag upplever att de gör. Från första klass fram till högstadiet fick jag gå till specialläraren. Detta för att jag var långsam, hade svårt med inlärning och att lärarna trodde att jag behövde sitta i lugn och ro.

Många av mina minnen av skolgången består av att sitta med några klasskamrater i ett litet och mörkt rum i en annan del av skolan. Oftast var det tyst i det lilla klassrummet vars fönster vette ut mot lågstadiets skolgård, där andra barn lekte.

Vi elever som fick gå till specialläraren hade olika svårigheter med matte och svenska. Här fick vi sitta i lugn och ro och arbeta i vår egen takt utan att känna oss stressade av klasskamrater som, till skillnad från oss, arbetade snabbt med sina uppgifter. Där satt vi. Ett mörkt rum där de gröna långa skrivborden skärmades av med jämna mellanrum av furuskivor skilde oss från varann. Vi kom in, hälsade och intog våra platser. Vi tände lampan och öppnade våra böcker. Ibland satt jag och tittade på skiljeväggarnas hålmönster och försökte urskilja olika former.

Oftast satt vi och arbetade i våra skolböcker med olika uppgifter. Om vi behövde hjälp, om vi fastnade på ett mattetal eller stavning fanns alltid denna äldre dam där för oss. Vid jul kunde hon bjuda på pepparkakor och på fredagar kunde hon ibland plocka fram ett spel. Då njöt vi. Jag tror att hon gjorde det för att vi skulle tycka att det var mysigt att komma till henne och kanske för att vi inte skulle sakna våra klasskamrater.

Jag vill som framtida lärare kunna inkludera alla elever. Jag vill kunna hjälpa alla. Jag tror att nyckeln för det är de specialpedagogiska delarna av min utbildning. Min utbildning måste förbereda mig väl för den verksamhet som väntar, för de olika elever jag kommer att möta. Jag måste få förutsättningar att se alla mina elevers behov och kompetens för att identifiera när elever är i behov av stöd. Det ställer krav på mina utbildare: de måste erbjuda mig och mina framtida kollegor den specialpedagogik verksamheten kräver.

Ibland längtar jag faktiskt tillbaka till det lilla mörka klassrummet som låg i en annan del av skolan. Längtar efter att få sitta i min egen värld, utan press och störande ljud. Där jag inte visste hur långt fram de andra var i matteboken och där vi alla hade svårt för att skriva.

Till mina framtida elever skulle jag vilja säga: Jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att hjälpa er. Till min hjälp har jag min utbildning och mina erfarenheter. Jag vill inte att någon elevs inlärningssvårigheter hamnar mellan stolarna.


Kimberly Rundqvist
kommittéledamot Lärarförbundet Student
och lärarstudent vid Högskolan i Halmstad