Lärarförbundet
Bli medlem

Göm dig på toa, annars får du vikariera!

Källa:Unsplash

Källa:Unsplash

Som lärare ska du inte behöva jobba fast du är sjuk, eller bli sjuk för du måste ta andras jobb också. Lisa Heino, utredare på Lärarförbundet, bloggar om vikten av att värna lärares välmående i alla tänkbara situationer.

Den här tiden på året blir det extra tydligt att lärare inte får bli sjuka. Lite snoriga är okej, influensa, nej det går bara inte. Att lärare trots denna outtalade, orealistiska föreställning insjuknar, blir därför på alldeles för många förskolor, skolor och fritidshem en chock för arbetsgivare.

Att som lärare få feber eller bli dunderförkyld innebär förutom de fysiska åkommorna ett påtagligt stresspåslag och en ibland övermäktig samvetsstress. Vetskapen om att min sjukfrånvaro leder till merjobb för kollegorna och merjobb för mig själv i form av upprättande av vikarieinstruktioner, framflyttning av planerade elevredovisningar och sedan mer efterarbete i det att ta hand om allt som hänt när jag varit borta. Detta leder ofta till att lärare i alla skolformer går till jobbet, när man i andra yrken självklart skulle bäddat ner sig i soffan några dagar.

På många förskolor och skolor måste lärares sjukfrånvaro lösas i arbetslaget, ibland någon dag, ibland i flera dagar. Vissa arbetsgivare säger sig inte ha råd, vissa får inte tag på vikarier fast de försöker. Vikarier är också sjuka och vikarieförmedlingarna har inte alltid tillräckligt många att förmedla. Det kan också vara upphandlingar som sätter stopp för möjligheten att använda sig av olika vikarieförmedlingar, även om man vet att det skulle lösa vikariefrågan för dagen.

Men det här att lösa det i arbetslaget är inte hållbart.

Det innebär ju att lärarna som redan har pressade scheman måste använda sin barn - eller lektionsfria arbetstid till att hoppa in och ansvara för undervisning och elev- eller barngrupper i alla fall. Planering, återhämtning, elevärenden o s v, får då inte plats och lärare tvingas stressa och jobba ännu mer, vilket i värsta fall leder till långt värre sjukdomar än förkylning. Sjukfrånvaron kan därmed öka och därmed behovet av att någon annan lärare hoppar in och vikarierar och så fortsätter den onda spiralen nedåt.

Inte blir det heller bättre av att utbildningsminister föreslår förbud mot håltimmar, att Uppdrag Granskning slår ner på en skolas felaktiga frånvarorapportering utan att belysa det generella problemet med lärarbrist, lärares arbetsmiljö och svårigheter att få tag på vikarier. Det här driver på skolornas ”skuld” till håltimmar och skyldighet att täcka upp oavsett förutsättningar att klara av det.

Lärarförbundet visar nu på "Lärareffekten". För att en lärareffekt överhuvudtaget ska ha en chans att verka måste lärare ha en arbetsmiljö som möjliggör för lärare att göra sitt jobb utan att onda spiraler uppstår.

Utgångspunkten för att klara av sjukfrånvaro måste vara att värna lärares välmående och förutsättningar.

Vet man att det finns en plan för sjukfrånvaro som varken innebär merjobb för mig som är sjuk, eller för mig som jobbar, kan axlarna sjunka ner utan stresspåslag på samtliga. Huvudmännen behöver steppa in i detta och se till att varje verksamhet har goda förutsättningar att hantera sjukfrånvaro, anställda vikarier på respektive verksamhet, eller egna tillräckliga vikariepooler kan vara en del av lösningen.

Som lärare är det viktigt att du vet vilka rättigheter du har när du blir sjuk och vad som gäller när du åläggs att vikariera för sjuk kollega. Lärarförbundet har en hel del information som är väldigt bra att sätta sig in i, så man vet vad som gäller och inte säger ja till saker som man inte behöver.

Så ingen lärare ska behöva drabbas av stresspåslag när man kommer till jobbet och ser listan med sjukanmälda kollegor. Det ska inte vara likställt med mer jobb för dig, utan bara ett konstaterande– krya på er!

Plats för barn och unga – vägledningar räcker inte!

Regeringens proposition "Politik för en gestaltad livsmiljö" sätter upp en ambitiös målsättning för offentlig byggnation - tyvärr utan skarpare förslag på åtgärder än vägledningar när det gäller skolor och förskolors fysiska miljö.

Skolgård

I förra veckan överlämnades regeringens proposition 2017/18:110 Politik för en gestaltad livsmiljö till riksdagen. I propositionen föreslås ett nytt nationellt mål för arkitektur-, form- och designpolitiken.

Barn och ungas miljö, skolbyggande och utemiljö tillägnas ett helt kapitel. Det är utmärkt! Fokus på detta behöver stärkas i det läge som vi är i nu med en kraftig befolkningsökning, urbanisering och förtätning av stadsmiljöer. En mängd nya skolor och förskolor behöver byggas.

Skolan är Sveriges största arbetsplats och det är av stor vikt att inne- och utemiljöerna som idag byggs bidrar till lärande, trygghet, hälsa och välbefinnande.

Barn och unga tillbringar en stor del av sin vakna tid i förskolans och skolans inom- och utomhusmiljöer. En god inom- och utomhusmiljö, arbetsmiljö och en bra verksamhet hänger ihop. Det gäller för såväl barn, elever och lärare. Den fysiska miljön understödjer det pedagogiska arbetet och är en förutsättning för god hälsa, utveckling, trivsel, trygghet och stimulans vilket också med stor sannolikhet leder till förbättrade skolresultat.

Utredningen ger inga förslag på konkreta åtgärder mer än att Boverket bör ges i uppdrag att ta fram en vägledning för skolors och förskolors fysiska miljö.

Tyvärr visar erfarenheten på att vägledningar inte räcker inte räcker som styrning. Det krävs mer tydlighet och statlig kontroll.

Boverket borde få ett tydligare uppdrag i att bevaka barn och ungas livsmiljö och delaktighet i planering samt öka och fördjupa det ansvar i frågan som Boverket redan har.

Hot och våld ökar – tyvärr även i skolans värld!

I Arbetsmiljöverkets siffror om sjukfrånvaro kopplat till hot och våld sticker utbildningsbranschen inom särskoleverksamheten ut. I AFA Försäkrings rapport om arbetsolycksfall som beror på hot och våld motsvarar dessa en femtedel av alla arbetsolyckor.

Vi ser en ökande trend på arbetsmarknaden när det gäller hot och våld. Det råder helt plötsligt en annan typ av ”samtalston” där det ofta upplevs ok att föra fram sitt budskap på ett aggressivt och icke respektfullt sätt, ibland t o m handgripligen.

AFA Försäkrings* rapport som kom ut i januari bekräftar bilden. Där visar analysen på bl. a i kommun- och landstingssektorn att andelen arbetsolycksfall som beror på hot och våld motsvarar en femtedel av alla arbetsolyckor.

För lärare och skolledare motsvarar 27 % respektive 24 % av samtliga olyckor som orsakas av hot och våldssituationer. Så här ser det ut i hela landet utifrån kommun- och landstingssektorn.


Bild från AFAs rapport Hot och våld i kommun- och landstingssektorn

Arbetsmiljöverket har även kommit med siffror om sjukfrånvaro kopplat till hot och våld utifrån bransch. Här sticker utbildningsbranschen inom särskoleverksamheten ut:


Arbetsolyckor orsakade av hot och våld, per 1 000 anställda, år 2010-2014. Källa: Arbetsmiljöverket

I rapporten finns bl. a ex från verksamheterna som går att läsa i anmälningarna till Arbetsmiljöverket:

  • ”en arg elev slog till läraren med sin ryggsäck och skadade lärarens tumme på höger hand”
  • ”en arg elev följde efter läraren i en trappa”
  • ”eleven slog och sparkade läraren över hela kroppen samt hotade att skada läraren”
  • ”elev sparkade gravid kvinna i magen””

Det finns ex på när skyddsombud tvingats lägga skyddstopp för att resurser kring utåtagerande elever brister. Här blir det tydligt att organisationen måste utgå från elevers behov för att säkerställa arbetsmiljön för både elever och lärare, där ett systematiskt arbetsmiljöarbete med bl. a riskanalyser lägger grunden för organisationens ramar och arbetets organisering.

Anmälningarna om fysiskt våld ökar

I slutet av augusti 2017 hade sammanlagt 295 anmälningar beträffande allvarligt fysiskt våld i grund- och gymnasieskolan rapporterats till Arbetsmiljöverket. Det är en 28-procentig ökning jämfört med samma period 2016. Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skickade efter det en skrivelse till Arbetsmiljöverket där hon pekar på behovet av utredning om bl ai vilka situationer som hot och våld förekommer, öka kunskapsnivån i organisationerna om hur dessa situationer ska hanteras samt säkerställa tillgången till stöd för de drabbade och för de chefer som ska ansvara, se över vilka resurser och samarbete med övriga samhällsinstanser som krävs (ex socialtjänst och polis).

De resurser och förutsättningar lärare och skolledare får gällande tidiga insatser, att säkerställa att elever får rätt stöd, att identifiera elever som far illa i hemmet eller i skolan är av enorm betydelse för hur skolan ska lyckas förändra den utveckling vi ser gällande ökat hot och våld.

Huvudmän inom skola och omsorg måste ta tecknen på allvar och ta sitt fulla arbetsmiljöansvar! Vi har under de senaste åren sett en minskning av sökande till lärarutbildningen och vi vet att det idag finns 40 000 legitimerade lärare utanför yrket. Flera av dessa lärare uppger att det delvis beror på den höga arbetsbelastningen och på de bristande villkoren i yrket. Om förutsättningar förändras kan flera av dessa 40 000 tänk sig att komma tillbaka. Totalt minskade antalet sökande till utbildningarna till förskollärare och lärare med fem procent jämfört med våren 2017. Det visar analysen som UHR (Universitets- och Högskolerådet) genomfört. Minskningen var störst för grundlärar­utbild­ningen – en nedgång på 17 procent. Förskollärarutbildningarna minskade med åtta procent och yrkeslärarutbildningen med två procent.

Vi ska inte glömma att trots att arbetsbelastningen är hög och trots den ökande hot- och våldsbilden inom yrket så ser många lärare fortfarande ser yrket som otroligt givande. Det som tynger lärare mest är när man som lärare ser vad en elev behöver och ex bristande budget inte ger förutsättningar att leverera det som behövs! Lärare har världens viktigaste arbetsplats där barn och elevers framtid formas. För att kunna leverera en trygg och säker arbetsplats både för barn, elever och lärare måste tecken på ökande hot och våld tas på allvar och åtgärdas.

*AFA Försäkring ägs av arbetsmarknadens parter. Genom kollektivavtalen försäkrar de anställda inom den privata sektorn och kommuner, landsting, regioner och vissa kommunala bolag. Idag omfattas mer än fyra miljoner människor av minst en av försäkringarna. Försäkringarna gäller vid sjukdom, arbetsskada, arbetsbrist, dödsfall och föräldraledighet.

Utredarbloggen tar ny form

Det är dags att förändra lite i utredarbloggen genom att välkomna nya skribenter till bloggen.

Lisa Heino, Per Båvner, Johan Ernestam och Malin Tufvesson kommer fortsätta att skriva i utredarbloggen men vi presenterar nu tre nya kollegor som kommer blogga tillsammans med oss. Bloggen utökas med Hans Flygare, Cyrene Waern och Jens Ranta som är experter inom arbetsmiljöfrågor, socialförsäkringar och avtalsfrågor. Tillsammans kommer vi att fortsätta berätta som saker som händer, påverkansarbete och fördjupa diskussioner i olika aktuella skol- och lärarfrågor.

2018 tror vi kommer bli ett mycket intressant år då vi bland annat står inför riksdagsval och nytt avtal för landets lärare i kommunal sektor. Vi hoppas du vill hänga med oss!

Floskelbingo eller förutsättningar – dags att få ned personalomsättning och sjuktal

”Chefen måste ta sitt ansvar…”; ”Det är viktigt att våra chefer har ett tydligt mandat…”;”Stödet till chefer är högprioriterat…”; ”Skolledare är de viktigaste cheferna som finns!” Jens Ranta påtalar vikten av att prata om chefers förutsättningar istället för att ägna sig åt floskelbingo.

Om vi ger oss i kast med att spela lite floskelbingo med denna typ av fraser är risken överhängande att vi snabbt kommer att ha brickan full – fluffet tycks oändligt när det handlar om vad chefer ska göra och inte göra och hur viktiga chefer är i organisationen. Men verkligheten bakom orden är ofta en annan och det saknas tillräckliga förutsättningar för förskolechefer och rektorer. När cheferna saknar förutsättningar eller inte mår bra på jobbet, då drabbas också medarbetarna.

Vilka förutsättningar saknas?

Det är ingen lätt uppgift att ringa in problemen i ett så komplext yrke som skolledarens. Jag tycker dock att forskarna Linda Corin och Lisa Björk träffar ganska rätt när de i en ny rapport pekar ut några problemområden för kommunala chefer i välfärden.

  • För många medarbetare per chef.
  • Det saknas arenor för att förhandla om mål och medel. Chefer inom andra sektorer kan diskutera vilka mål som är realistiska utifrån de medel de fått. Rektorer och förskolechefer får oftast en påse pengar som är hårt ihopknuten. Sedan finns inget utrymme för dem att prata med sin chef om vad den påsen ska räcka till eller om påsen måste öppnas upp och fyllas på.
  • Stödfunktioner som erbjuder allt mindre stöd. Skolledare behöver stöd exempelvis i områden som rekrytering, teknisk support och lokalfrågor. Dock tycks det ofta som om stödet minskar ju längre bort från huvudmannens kontor verksamheten ligger.
  • För mycket administration och andra uppgifter som känns onödiga för en skolledare

I grunden handlar allt detta om att kraven i yrket är större än resurserna och då är det inte så konstigt att omsättningen på skolledare är hög.

Hot och våld är ett växande bekymmer

Utifrån att jag jobbar som ombudsman och tidigare har arbetat med stressforskning bekymrar det mig särskilt att problemen med hot och våld tycks breda ut sig i skolan och nu även drabbar skolledarna personligen. En artikel i tidningen Chef och Ledarskap visar att drygt en av tre rektorer har utsatts för hot. Och en av tjugo har utsatts för våld.

Att vara chef är ett ensamt arbete och det gör läget extra bekymmersamt. Hot och våld orsakar stark stress. Stressen ökar för den som står själv i denna typ av situationer och omvänt gäller att socialt stöd, och särskilt stöd från chefen, men också från kollegor, har en positiv effekt. Jag hoppas verkligen att huvudmännen reagerar på detta och tar hand om sina skolledare. Jag hoppas också att skolledarna själva vänder sig till sin ledning när något inträffar. När det gäller hot och våld, oavsett vilken medarbetare det riktas mot, måste hela organisationen sluta upp bakom sina anställda. Här behöver det finnas planer och rutiner och det behöver finnas chefers chefer som snabbt ställer upp och kollegor som tar hand om varandra.

Även chefen är anställd

Som ombudsman upplever jag ibland att organisationen tycks ta slut strax ovanför huvudet på rektorn eller förskolechefen. Trots att det oftast finns en förvaltning och en nämnd som ytterst är ansvariga för arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljön känns det inte alltid som om den centrala ledningen har förstått sitt ansvar i denna fråga. Det brister när det gäller att följa upp skolledarnas arbetstid och arbetsmiljö. Det brister när det gäller systematiskt arbetsmiljöarbete som rör skolledare och som ska genomföras av skolledarnas chefer. Det ställs arbetsmiljökrav på skolledare i förhållande till lärare, men det uppmärksammas sällan att författningarna ställer samma krav på rektorers och förskolechefers ledning. Här behövs förändring. Bland annat behöver det skapas tydliga och väl kända rutiner för hur skolledare ska rapportera tillbud och arbetssjukdom för sin egen del och inte enbart för sina medarbetare.

Ta hand om din kollega – det gäller också bland skolledare

Stressen skördar alltfler offer i arbetslivet, men det går många gånger att uppfatta när någon kollega är i riskzonen. Ett tips är att titta efter beteendeförändringar. Börjar personen isolera sig och hoppa över pauser, kaffe, möten, skippar luncher, etc? Humörförändringar är inte heller ovanliga. Det innebär inte alltid att personer blir snarstuckna, ibland kan de istället uppvisa känslor av eufori. Titta även efter funktionsförändringar, som exempelvis att vederbörande börjar glömma bort saker, har svårt att koncentrera sig, eller blir mer ljus- och ljudkänslig. Den kanske viktigaste signalen av alla är att någon har svårt att varva ned, har haft svårt att somna, vaknar på tok för tidigt och/eller inte känner sig utsövd heller efter att ha sovit som vanligt. Prata om sådana här saker. Prata om hur ni kan hjälpa varandra. Prata om prioriteringar och bortprioriteringar. Det är något som jag alltid skulle försöka fånga upp om jag var arbetsgivare eller skyddsombud. Och detta gäller givetvis även om jag var arbetsgivare eller skyddsombud för skolledare.

Rätt förutsättningar ger balans mellan krav och resurser

Skolledare behöver alltså fler stödfunktioner, en dialog kring mål och medel och ett uppdrag som inte innehåller för många ovidkommande uppgifter. Huvudmännen måste ta sitt ansvar för ett fullödigt systematiskt arbetsmiljöarbete kring sina skolledare. Därutöver behöver skolans chefer alltid ta hand om varandra.

Lärarförbundet Skolledare kräver ett rikssnitt på 20 medarbetare per chef. Det krävs många nya skolledare för att komma ned i ett snitt på 20, men när det väl är uppnått tycker jag att skolledarna ska gå ännu längre i sina krav. Detta är viktigt även för lärarna. När det blir fler medarbetare per chef ökar sjuktalen bland medarbetarna och det är kostnader vi inte har råd med idag.

20 medarbetare per chef innebär att det kommer att behövas fler skolledare, men betänk också vad det kostar att skolledare och lärare inte orkar utföra sina jobb. Att personalomsättningen blir alldeles för hög på sina håll. Att folk blir sjuka helt i onödan. Nej, det är dags att skippa dumsnålheten och skapa rimliga förutsättningar för våra skolledare och förskolechefer. Nu, inte 2525.

Statliga beslutsfattare och huvudmän måste börja bry sig om förskolechefers och rektorers förutsättningar på allvar. Annars är risken stor att vi fastnar i en evig floskelbingo samtidigt som sjuktalen och personalomsättningen fortsätter att öka.

Se nyanlända som individer – inte som grupp

Anna Kya, lärare, Gustav Fridolin, utbildningsminister, Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, Angela Fasth (M) Partille, Nihad Bunar, professor Stockholms universitet

Anna Kya, lärare, Gustav Fridolin, utbildningsminister, Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande, Angela Fasth (M) Partille, Nihad Bunar, professor Stockholms universitet

Education International har släppt en rapport om Sveriges mottagande av nyanlända elever och lärare. Lisa Heino bloggar om det seminarium som anordnades i samband med rapportsläppet.

Lärarförbundet är en av 398 medlemsorganisationer i Education International (EI), som bedriver en global verksamhet med mänskliga och fackliga rättigheter i fokus. Den 1 februari släppte EI en ny rapport om mottagandet av nyanlända elever och lärare och där är Sverige ett av fem länder som valts ut att medverka. Professor Nihad Bunar vid Stockholms Universitet står bakom Sveriges bidrag ” Newcomers – Hope in a cold climate”. Med anledning av rapportsläppet anordnade EI och Lärarförbundet ett seminarium, där förutom Nihad Bunar, Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand, utbildningsminister Gustav Fridolin, läraren Anna Kaya och Partilles moderata ordförande i Barn- och utbildningsnämnden Angela Fasth deltog.

Professor Nihad Bunar berättade att Sverige i ett flertal andra länder, framstår som ett föregångsland i mottagandet av nyanlända elever. Här i Sverige vet vi dock att det ser oerhört olika ut, både mellan både kommuner och skolor. Den generella bilden av framgång behöver därför nyanseras för att fler nyanlända elever ska få en mer likvärdig utbildning. Professor Bunar framhöll att på alltför många håll betraktas och behandlas nyanlända som en homogen grupp, De flesta får därför samma insatser i utbildningssystemet, oavsett individens unika förkunskaper, erfarenheter och behov. Alla nyanlända kan t ex i en kommun få två timmar studiehandledning i veckan i två månader och sedan inte mer, medan i en annan kommun få två timmar i veckan i två år.

En nyanländ elev är en elev, en individ som måste ses som just en individ. Alla människor har kunskaper och erfarenheter att ta tillvara på, att utgå från i kunskapsutvecklingen och som måste visas vara värt något. Det här är något som varje huvudman har ansvar att möjliggöra.

På varje skola måste förutsättningar ges till ämneslärare, modersmålslärare och studiehandledare på modersmål att samarbeta. Läraren Anna Kaya kunde inte nog betona vikten av att det finns det för detta samarbete. Det är förutsättningarna på den enskilda skolan som är helt avgörande, för att eleven både ska ha möjligheter att utvecklas framgångsrikt och för lärarna att genom samarbete kunna ge eleven dessa möjligheter.

För att varje enskild skola ska kunna ge detta behöver huvudmannen agera kraftigt och samlat. Angela Fasth från Partilles Barn- och utbildningsnämnd poängterade även att bland de viktigaste framgångsfaktorerna i deras kommun var att kommunen just samlat över förvaltnings- och nämndgränser beslutat om insatser och stöd tillsammans. Det var en gemensam syn, ett gemensamt arbete som behövdes för att få mottagandet att fungera.

Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand uppmärksammade särskilt utbildningsminister Gustav Fridolin att det varit ganska tyst ett tag i arbetet och besluten som rör nyanlända elevers skolgång. Det behövs mer av det mesta! Det gäller t ex tillgången på och förutsättningarna för studiehandledning på modersmål. Det behövs krafttag för att säkerställa förutsättningar för modersmålslärare och för att få fler lärare i svenska som andraspråk. Det här var något som läraren Anna Kaya kraftfullt poängterade och Fridolin påpekade att förslag håller på att utarbetas på departementet. Skynda på och hugg i säger jag!

Nihad Bunar framhåll också det akuta läget i gymnasieskolans språkintroduktionsprogram. Det är inte utformat och organiserat som programmets elever skulle behöva. Vägar både stängs och leder fel för alltför många elever där i nuläget.

Mycket sades på seminariet och det går att titta på det på Lärarkanalen framöver. Mycket både klokt och frustrerande ska tilläggas. Sverige behöver överlag steppa upp sitt arbete med att ta vara på och förvalta det faktum att vi nu har en flerspråkig befolkning. I svensk skola ska du kunna både visa och utveckla dina kunskaper på andra språk än svenska. Du är inte ”dum” bara för att du inte kan diskutera orsakerna till historiska händelser, när du kan hur mycket som helst om ämnet i sig, men inte kan säga allt på svenska.

Vi har både en skatt i alla flerspråkiga elever och i alla flerspråkiga lärare. De måste kunna komma in i utbildning för att kunna bli legitimerade flerspråkiga ämneslärare. Tänk vilken framtid Sverige kan få, om alla fantastiska människor med olika språk, kulturer och erfarenheter ges möjlighet att utveckla kunskaper och idéer tillsammans! Då bildas något nytt, något starkare och Sverige kommer visa världen att olikheter verkligen berikar och är den enda vägen framåt! Så kom igen – vad väntar vi på?

Förskolans utemiljö – 10 kvadratmeter per barn räcker inte!

Arbetsmiljöexpert Hans Flygare bloggar om bristen på förskolegårdar på många av landets förskolor.

Sveriges folkmängd växer och urbaniseringen bara fortsätter. Stadens attraktivitet med allt utbud och möjligheter till arbete lockar – många vill bo på samma ställen. Behov av bostäder och förskoleplatser ökar samtidigt som mark och bostadspriser rusat i höjden. I detta läge är det lockande för kommunala planerare och bostadsbolag att snåla in på utemiljön när nya förskolor planeras och byggs. Ytan blir mindre och miljön alltmer konstgjord och tillrättalagd. Det planeras in förskolor där barnen hänvisas till trånga innergårdar och ibland till och med uppe på tak. Boverket har icke bindande riktlinjer på 40 kvadratmeter per barn. I Stockholm ligger ytan per barn på under 10 kvadratmeter i nybyggda områden.

Barn behöver luft, ljus och skuggande träd. Barn behöver kunna springa klättra och krypa för att utveckla sin motorik. Barn som har möjlighet till fri lek ute i en kreativ spännande miljö visar också på en bättre hälsa och minskade koncentrationsproblem. Det visar inte minst forskningsresultat från bland annat Karolinska institutet.

Boverkets riktlinjer finns men följs inte. Det är inte rimligt. Det skapar en ohållbar situation för både barn och lärare i förskolan. Även andra aktörer såsom Gruppen för barns utemiljöer i Stockholm, BUMS, ser denna orimliga situation.

Barn måste få kosta och i det här fallet är det väl investerade kostnader för en bättre framtid.

Medias val av ”experter” bidrar till misstro mot lärare

Foto Unsplash

Foto Unsplash

Hur påverkas synen på lärare när lärare själva inte ses som experter på sitt eget yrkesområde? Lisa Heino bloggar om medias bidrag till lärarbristen.

Möte på valfri redaktion:
- Nämen om vi skulle ta och göra ett inslag om mobilförbud i skolan, eller om nationella prov eller betygsättning
- Bra förslag, vilka ska vi ha med?
- Jamen några experter, typ ledarskribenter, någon forskare i något ämne, några personer på stan och så måste vi ha en politisk debatt i studion. Ta in Björklund förstås. Och Fridolin.

Tyvärr är det så här det måste ha låtit många gånger. Vi är så vana att den mediala diskussionen om det som händer i skolan, förs av människor som ofta inte har mer erfarenhet av den, än att de själva varit elever en gång i tiden. Bland det värsta med detta är att vi inte ens tycker att det är något konstigt. Sveriges offentliga debatt om skolan har gått så långt att många istället skulle uppfatta det som konstigt om det var de riktiga experterna på klassrumssituationer, d vs lärarna som var med i Agenda och P1 Morgon. Men hur är det egentligen ens möjligt att det är ledarskribenter som hörs i frågor om betygsättning och studiero i klassrummen, istället för lärare med 15 års yrkeserfarenhet? Varför är det inte de som får klargöra, diskutera och värdera den verklighet de vet mest av alla om?

Vad bidrar den här kommunicerade bilden av vem som uttalar sig om skolan till? Det har redan bidragit till en förminskning av lärares yrkeskunnande, ett vedertaget ifrågasättande av mandat och kunskaper och ett "fritt fram" att misstänkliggöra lärares yrkesutövning.

Om alla andra utom lärare själva ges mandat att diskutera och värdera vad som händer i klassrummen, kan makthavare också visa på handlingskraft genom att besluta om ytterligare kontroll av olika inslag i lärares yrkesutövning.

Så länge inte lärarna hörs och syns i de offentliga diskussionerna går det att visa vilka som ”tycker” att de vet bäst, behålla styrningen av diskussionen och därför behålla styrningen av innehållet över vad det som ska vara viktigt i skolan.

Och vad gör det här med läraryrket? Att inte vara den självklara talespersonen för sitt yrke, för sin arbetssituation och för sitt värde är inte eftersträvansvärt.

Vem vill få sin verklighet beskriven, rannsakad och dömd av någon som inte jobbat fem minuter i skolan?

Vem vill se sin erfarenhet av 25 år i klassrummet med tusentals elever, ”ordningsproblem” och kunskaper om undervisning, dissikeras av någon som ”tycker” att mobiler är alltings frälsning/straff? Vilka är viktigast för beslutsfattare att ha på sin sida, vilka är viktigast att bekräfta? Lärare som man kallt räknar med ändå gör sitt yttersta för sina elever, eller allmänhet som man vill ska applådera och rösta på ”vi som ska styra upp skolans förfall”?

Hörs man inte, behöver man inte lyssnas på och syns man inte, finns man inte. Det sistnämnda är en verklighet i lärarbristens Sverige. Det här är en bidragande orsak till lärarbristen, så en av lösningarna är att erkänna lärare som de experter de är. De är och ska vara de en av de tongivande huvudaktörerna för landets utveckling.

Så media, makthavare och medborgare- vilka ska leda skolan framåt? De påstådda eller de riktiga experterna?

När lärarna är de självklara debattörerna i Aktuellt och Rapport- då är lärarbristen på bättringsvägen och skolan som den borde, en skola som vilar på både vetenskaplig grund och riktig beprövad erfarenhet.

Förändra antagningen till vuxenutbildningen

Lärarförbundets expert inom vuxenutbildning, Anne-Charlotte Ramsthaler, gästbloggar på utredarbloggen om antagningen till vuxenutbildningen och beskriver hur den kontinuerliga antagningen till vuxenutbildningen skapar en rörig och ohållbar situation för både elever och lärare.

Häromdagen blev jag uppringd av en lärare inom SFI (kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare).

- Nu måste vi måste vi prata om det här med kontinuerlig antagning, sa han. Och det måste vi verkligen. Den kontinuerlig antagning är ett evigt gissel för hela den kommunala vuxenutbildningen. Allra mest för lärarna inom SFI. Nästan 3 av 4 SFI-lärare anser att den kontinuerliga antagningen är den absolut största utmaningen för att kunna bedriva kvalitativ undervisning.

Att man som lärare ser den kontinuerliga antagningen som en stor utmaning är verkligen inte konstigt; 85 procent av SFI-lärarna arbetar i en verksamhet som tar emot nya elever en gång i månaden eller oftare och hela 4 av 10 lärare arbetar i en verksamhet som tar emot nya elever varje vecka. Som SFI-lärare behöver jag alltså ständigt vara beredd på att ta emot nyinskrivna elever. Det spelar ingen roll hur min planering inför dagen eller veckan ser ut, jag får tänka om och se till att min nya elev kan hänga med.

För en stund leker jag med tanken. Jag tänker på en väninna som sökt läkarlinjen inför i höst. På vilket ramaskri det skulle bli om hon och andra nybörjarstudenter kunde bli antagna och påbörja sin läkarutbildning varje vecka, året om. Att det bland studenter som läst länge plötsligt skulle sitta studenter som precis börjat. Hur lärare och föreläsare varje vecka skulle få starta om introduktionskursen och dela ut nya lösenord till Universitetets lärportal, samtidigt som de i samma sal, hade studenter som redan kommit långt i sin utbildning. En ohållbar och rörig situation både för studenter och lärare. Eller hur? Inom kommunal vuxenutbildning förväntas dock lärare och elever klara av det där, hela tiden, året om.

Ja, utbildningen inom komvux ska vara flexibel, anpassas utifrån individens behov och förutsättningar. Varje elev ska också snabbt erbjudas möjlighet att påbörja sina studier. Det är bra. Där är vi överens. Men det är en fin balansgång. Möjligheten att snabbt påbörja sin utbildning får inte ske på bekostnad av att utbildningens kvalitet riskerar att urholkas eller att lärarna får en ohållbar arbetssituation. Så hur löser vi situationen?

Det finns goda exempel. Det finns skolor där antagning sker mer sällan och vid fasta datum. Skolor där eleverna i grupperna hinner lära känna varandra, där de hinner bli en grupp som kan stötta och peppa varandra. Skolor där lärarna kan lägga upp långsiktiga planeringar och där de har bättre förutsättningar att variera undervisningen. Skolor där administrativ personal, och inte lärare, sköter den administration och de praktikaliteter som hör till varje ny elevs kursstart.

Lärarförbundet förespråkar att antagning till den kommunala vuxenutbildningen, precis som skolorna i de goda exemplen, ska ske vid fast tidpunkter och absolut inte oftare än en gång månaden. På så sätt får lärare och elever åtminstone en månad på sig att bedriva undervisning utan nytillkomna elever. Detta samtidigt som förutsättningar ges för elever att inte ska behöva vänta längre än en månad på att starta upp sin utbildning.

Sjukförsäkringen skapar ett stort resursslöseri

Bättre lärare arbetar deltid som lärare, med sjukpennign på deltid, än tvingas till heltid som något annat.

Bättre lärare arbetar deltid som lärare, med sjukpennign på deltid, än tvingas till heltid som något annat.

Trycket på regeringen från fackförbund, läkare, professorer och inte minst anhöriga och de som själva har drabbats av sjukförsäkringens destruktiva konstruktion har den senaste tiden varit massivt.

Fall efter fall radas upp där den enskilda människan har kommit i kläm i ett system som uppfattas som både obegripligt och inhumant. Det har lett till mänskligt lidande och personliga tragedier men också till ett gigantiskt slöseri av kompetens och resurser där tex lärare som ännu inte uppnått full arbetsförmåga efter dag 180 tvingas söka andra enklare yrken med mindre stress så kallat ”normalt förekommande yrken”.

Ingen kan i nuläget beskriva vilka dessa normalt förekommande yrken är. Cecilia Udin, försäkringssamordnare på Försäkringskassan, säger i en radiointervju att det inte är Försäkringskassans uppgift att beskriva vilka dessa arbeten är. Detta är en mycket märklig hållning. Det som nu används som måttstock för normalt förekommande är i själva verket anpassade yrken – där åtgärder vidtagits för att minska fysisk och psykisk belastning.

LO-TCO Rättsskydd har nyligen fått prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen för två fall av indragen sjukpenning på grund av prövning mot hela arbetsmarknaden mot normalt förekommande arbeten. Hur regeln ska tillämpas ska nu upp i rätten. Detta är mycket välkommet och viktigt.

Regelförändringar på gång

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll aviserar ett paket med regelförändringar efter årsskiftet. Det är bra att det kommer åtgärder, men det har tagit alldeles för lång tid och under tiden har människor drabbats hårt.

De aviserade åtgärderna innehåller ex ett förtydligande av vikten av samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kring individer i behov av rehabilitering för återgång i arbete. Dessvärre finns det fortfarande risk för att samma problem som Lärarförbundet tidigare vittnat om i ex Karlstadsfallen uppstår, då "myndigheterna i samarbete ska utreda behovet av och genomföra rehabiliteringsinsatser som förkortar tiden i sjukförsäkringen. De ska också skapa goda förutsättningar för övergången till Arbetsförmedlingen för de personer som inte längre har ersättning från sjukförsäkringen men som har nedsatt hälsa".

Kommer detta att medföra att lärare som är i rehabilitering och på väg tillbaka i arbete inom sitt yrke inte uppmanas att säga upp sig och anmäla sig till Arbetsförmedlingen vid 180 dagar? Trots att de arbetar 75 % och trots en prognos på återgång i arbete från läkare inom en snar framtid? Eller kommer problemet att kvarstå även med det nya regleringsbrevet?

Dessutom signalerar oppositionen en skärpning av reglerna genom att de vill återinföra den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Detta gör att det finns risk för att Strandhälls åtgärdspaket fastnar i en oenig riksdag.

Under tiden riskerar vi att tappa kvalificerade människor som i sitt yrke blivit sjuka, ofta i stressrelaterade sjukdomar – det handlar om lärare, läkare, socialsekreterare, sjuksköterskor med flera som tvingas bort ifrån yrket. Vi måste ha en sjukförsäkring som främjar återgången i det yrke den sjuke har kompetens och utbildning för – allt annat är ett gigantiskt samhällsslöseri.

Regeringens krav ökar lärarbristen

I tider av lärarbrist har vi inte råd med detta! Det finns en överhängande risk för att kvalitén av det svenska utbildningssystemet försämras ytterligare (vi har under en lång period sett konsekvenser av för hastigt införda reformer såsom ny skollag, legitimationsförordningen, för dåligt underbyggd satsning på karriärreformer mm) och Lärarförbundet ser att regeringens krav på Försäkringskassan, att minska sjuktalen, ökar lärarbristen ytterligare.

Lärarförbundets inflöde av medlemsärenden kopplat till indragen eller nekad sjukpenning har ökat kraftigt.

Ett exempel är en regionombudsman som har åtta ärenden där lärare är uppe i 75 procents arbete med en god prognos att inom snar framtid kunna återvända till 100 procent. Arbetsgivarna i dessa ärenden har dessutom gjort anpassningar och har en fungerande rehabiliteringsplan.

Försäkringskassan hävdar dock att det är bättre att dessa lärare avslutar sina tjänster och ställer sig till arbetsmarknadens förfogande där de ska söka ett enkelt, på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Ett arbete där de inte behöver stressa och kan ha möjlighet till återhämtning när så krävs för att hålla sig friska.

Alla myndigheter borde ha i uppdrag att minska lärarbristen

Det kan ju tänkas låta mycket omtänksamt och logiskt av Försäkringskassan – om det inte vore för att dessa lärare vill återgå i tjänst inom det yrke de har utbildats sig! Om det inte vore så att arbetsgivaren i dessa fall faktiskt skött sig ypperligt! Och om det inte vore för att vi har en stor lärarbrist i landet!

Eftersom Sverige befinner sig mitt i en lärarbrist borde det vara varje myndighets uppdrag att se till att de befintliga lärarna orkar stanna i yrket. Varje lärare som lämnar yrket, oavsett hur många procent de arbetar, måste ses som ett nederlag. Låter uttrycket ”bättre en fågel i handen än 10 i skogen” bekant? I exemplet ovan stämmer det verkligen. Bättre åtta lärare som arbetar 75 procent än åtta som tvingas lämna yrket på grund av regeringens hårdare tillämpning av sjukförsäkringen.

Att regeringen först slopar den s.k. ”stupstocken” samtidigt som den stramar åt reglerna om vem som kan få sjukpenning går på ett ut. Sedan nya sjuktalsmålet infördes 2015 har andelen avslag ökat på de nya sjukskrivningarna från 1 procent till 2,5. Detta samtidigt som avslagen på gamla sjukskrivningar tredubblats. (Försäkringskassans egna siffror). Nu riskerar dessutom denna "stupstock" att återuppstå.

Utbildningssektorns överrepresentation utifrån startade sjuktal mellan 2010-2016

Att i tider då de psykiska diagnoserna (där akut stressymptom relaterade till arbete sticker ut) ökar strama åt försörjningsmöjlighet för den sjukskrivne är inte värdigt svensk socialförsäkringspolitik! Detta görs samtidigt som regeringen tillsätter till exempel Tillitsdelegationen och en utredning om jämlik folkhälsa, där det tydligt uttrycks att alla ska ha möjlighet att arbeta och ha en god hälsa. I den ekvationen kan även höjd pensionsålder ingå, utan att det finns förebyggande och främjande åtgärder för ett hållbart yrkesliv! När man drabbas ska socialförsäkringen fungera som det skyddsnät det är tänkt. Bättre samordning och tidiga insatser i rehabiliteringsfasen mellan sjukskrivande läkare, försäkringskassa, arbetsgivare och den sjukskrivne är det som behövs, inte att man vid 180:e dagen riskerar att bli utan både sjukpenningsgrundande inkomst och det arbete man utbildat sig till!!

Det är ett stort resursslöseri både på individ- och samhällsnivå att inte tillvarata kompetensen och erfarenheten hos de lärare som med tillämpningen av dagens sjukförsäkringsregler tvingas lämna yrket. Så länge grundproblemet kvarstår i organiseringen av arbetet, med många gånger en obalans mellan krav och resurser, kommer vi att se höga sjuktal inom utbildningssektorn. Därför är det bättre att lägga energin på att förbättra arbetsmiljön genom att verka för friska arbetsplatser och ett hållbart yrkesliv genom hela livet, istället för att jaga de sjukskrivna!


Hans Flygare och Cyrene Martinsson Waern

Detta inlägg är ett gästinlägg av Lärarförbundets arbetsmiljöexpert Cyrene Martinsson Waern och arbetsskade- och socialförsäkringsexpert Hans Flygare.