Lärarförbundet
Bli medlem

Andrummet för särskolan måste fyllas med vägar ut ur behörighetskrisen

Allt tyder på att övergångsbestämmelser i särskolan kommer att förlängas till 2021 och alltså inte upphör första juli. Det är bra att lärare i särskolan på sikt omfattas av behörighetskraven, men bristläget kräver att fler reformer behöver göras innan dess.

I grundsärskolan och gymnasiesärskolan visar Statens skolverks statistik över läsåret 2016/17 att endast 15,3 procent i grundsärskolan respektive 19,6 procent i gymnasiesärskolan är behöriga att undervisa.

Att det är högt satta krav för behörighet i särskolan bidrar till den låga andelen behöriga. För att vara behörig att bedriva undervisning i grundsärskolan, specialskolan, gymnasiesärskolan och särskild utbildning för vuxna krävs som huvudregel dels en behörighetsgivande lärar- eller förskollärarexamen, dels en speciallärarexamen.

Förra året kom ett delbetänkande från Nationell samling-utredningen och därmed en rad förslag på hur brister i legitimationsreformen kan rättas till, vilka bland annat rör speciallärare och specialpedagoger. Lärarförbundet har under flera år uppmärksammat dessa frågor, bland annat i skrivelser. Lärarförbundet har varit aktivt även gentemot utredningen, både muntligt och skriftligt, och när nu processen är avslutad går det att konstatera att delar Lärarförbundets förslag när det gäller speciallärare och specialpedagoger finns med i propositionen.

I sommar, den 1 juli 2018 skulle särskolans förlängda övergångsperiod ta slut, och kraven på leg och behörighet träda i kraft fullt ut. Det var svårt att se hur det överhuvudtaget skulle kunna fungera. Lärarförbundet har därför drivit på för att få till ett anstånd i behörighetskraven och nu har utredningen och regeringen landat i samma position.

Regeringen har lagt ett förslag som riksdagen ska ta ställning till inom några veckor. Det är dock olyckligt att det blir så kort framförhållning. Många obehöriga lärare i särskolan är oroliga inför vad det hade inneburit om det blivit krav på behörighet för att få bedriva undervisning och besluta om betyg i särskolan redan i sommar.

Lärarförbundet anser att de förlängda övergångsbestämmelserna kan fungera som avsett endast om regeringen fattar beslut om ändringar i förordningen om behörighet och legitimation för lärare och förskollärare samt satsar ytterligare på behörighetsgivande kompetensutveckling under de närmaste åren. I utredningen finns förslag som kan göra skillnad för många lärare inom särskolan (och för de som undervisar inom särskilt stöd i någon annan del av skolväsendet). Många av dem extremt välutbildade och kompetenta, och detta inom ett område där lärarbristen ju är särskilt stor. Ändå har de fallit utanför.




Släpp lärarna loss – det är vår!

Källa: Unsplash

Källa: Unsplash

Lärare har i åratal påtalat svårigheter med kursplanernas utformning, men det är först när föräldrar reagerar i media som Skolverket tar tag i frågan. Ska lärares yrkesutövning ledas av föräldrars och myndigheters misstro? Svar nej!, skriver Lisa Heino.

Det finns en yrkesgrupp i hela världen som arbetar utifrån svensk läroplan. Det är finns en yrkesgrupp i hela världen som sätter betyg efter denna läroplans kunskapskrav. Det finns en yrkesgrupp i hela världen som inte får synas, höras och påverka något som gäller detta- Sveriges lärare.

Uteslutandet av lärares talan nådde ett riktigt lågvattenmärke i den ”plötsliga” diskussion om utformningen av läroplanens kursplaner och kunskapskrav som togs upp i en reportageserie i Sveriges Radio P1:s Studio Ett. Där hade ett antal föräldrar intervjuats, vilka ifrågasatte kursplanernas utformning och kunskapskravens höga abstraktionsnivå. Föräldrar berättade t ex att de själva inte hade fått högsta betyg på uppgifter de gjort i sina barns ställen. Att dessa föräldrar inte fick några följdfrågor om hur de kunde fuska och vilka effekter deras beteende kunde ha på deras barns moraliska uppfattningar, är obegripligt. Men vem är jag som lärare att ha synpunkter på en annans professions yrkesutövande…?

Det var även föräldraperspektivet som ledde till att Skolverkets generaldirektör reagerade på allvar och i Sverige Radio P1 tillkännagav att nu skulle minsann Skolverket ändra kursplanerna.

Vi som jobbar på skolverket har ju själva sett den här problematiken som reportageserien visat upp. Vi är många som kan vittna om hur barnen kommit hem med arbetsuppgifter som är obegripliga.” sa bl a Peter Fredriksson i intervjun.

Så det är när föräldrahjärtat reagerar som det blir verkstad på Skolverket? Att Skolverket har hela Sveriges samlade lärarkår till sitt förfogande, att de under sju år kontinuerligt fått in frågor och synpunkter på kursplanerna från lärare, det har inte gett någon effekt. Skolverket utvärderade trots allt kunskapskravens utformning 2016, men det finns en fråga hängande i luften här, om verkligen alla synpunkter och perspektiv som lärarna delgav verkligen togs med?

Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström har efter medias uppmärksamhet kring kursplanerna sagt att det är jätteviktigt att lärarna tas med i arbetet att förändra kursplanerna. Ja, allt annat vore oacceptabelt. För fortsätter detta, att lärare inte lyssnas på eller inte tillåts vara de naturliga experterna i medias diskussioner kring skolan, kommer varken lärarbristen minska eller kunskapsutvecklingen i skolan främjas.

Om det är föräldrarnas misstro och ifrågasättande som beslutsfattare lyssnar på, kommer lärares professionella yrkesutövande att ytterligare förringas och förminskas.

Det öppnar upp för ännu mer kontroll och uppfattningar att lärare inte förstår vad de håller på med. Hörs man inte, lyssnas man inte på och kan då beslutas över.

Och har den metoden funkat hittills sett till hur många som orkar vara lärare och vill bli lärare? Svar – nej! Så nu räcker det, Sverige har en fantastiskt kunnig, erfaren och klok lärarkår som vill ta ledningen i sin yrkesutövning. Det är helknäppt att det ens ska vara en önskan och inte ett faktum.

Så ge oss förutsättningarna att vara de proffs vi är, släpp oss loss nu – det är faktiskt vår!








Allt mer beror på föräldrarna

Skolsegregationen ökar, samtidigt som resultatskillnaden mellan eleverna beroende på familjebakgrund gör det. Det är hög tid att dessa trender bryts.

Skolsegregationen ökar, samtidigt som resultatskillnaden mellan eleverna beroende på familjebakgrund gör det. Det är hög tid att dessa trender bryts.

Skolsegregationen och dess effekter på skolan är kanske skolpolitikens mest brännande fråga – åtminstone vad som kan göras åt den. Därför är det extra intressant när det kommer gedigna analyser om vad som egentligen har skett med den och om familjebakgrunden har fått en ökad betydelse.

För ett tag sedan kom Skolverket med en ny studie av detta: Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor. Det blir rätt tydligt att Skolverket är bekymrat och ser en konflikt mellan samhällsintresset och individintresset. Eller som generaldirektören Peter Fredriksson uttrycker det i en DN-artikel som presenterar rapporten:

”Vi har skapat ett system där individperspektivet – att få välja skola – går före medborgarperspektivet. Vi vet att samhällsnyttan är större om skolorna är mindre segregerade, men det system vi har bidrar till segregationen.”

Peter Fredriksson fortsätter också med att konstatera att ”politiken måste samla sig” för att ta tag i de strukturella utmaningar som finns. Det är ju bara att hålla med honom och samtidigt beklaga att den politiska diskussionen ofta befinner sig i andra frågor, tydligast synliggjort av olika valutspel.

Men det var inte det valrörelsens logik (att populistiska utspel om mobiltelefoner får ta plats) eller politikens oförmåga att hantera de strukturella problemen (oppositionens sänkande av förslaget om lottning till fristående skolor) som jag tänkte ägna mig åt här, utan istället fundera lite mer om vad vissa delar i Skolverkets rapport egentligen säger.

Föräldrars utbildningsnivå har störst betydelse

Olika socioekonomiska faktorers bidrag till resultatskillnaderna. (Hämtad från Skolverkets rapport.)


Som alla sådana här analyser pekar på är det föräldrarnas utbildningsnivå som har störst betydelse för resultaten, men Skolverkets analys pekar på att ökningen framför allt beror på att inkomsterna har fått en allt större betydelse. Detta visar på vikten att inte bara fästa sin uppmärksamhet kring föräldrars utbildningsnivå när man funderar kring till exempel finansieringssystem bör vara utformade utan även sådant som arbetsmarknadsstatus, familjeinkomst och eventuellt bidragstagande.

I till exempel Göteborg, som just nu skapar en ny resursfördelningsmodell, låter man sådana här kriterier vara med. Det är också glädjande att det nu införs ett statsbidrag till skolhuvudmännen som är socioekonomiskt viktat, vilket kommer ge huvudmännen med störst skolutmaningar mer resurser.

Syskon presterar mer lika idag

Syskonkorrelationerna växer från 2008. (Hämtad från Skolverkets rapport.)

En sak som styrker tesen att socioekonomiska faktorer får en allt starkare betydelse för resultaten i skolan är att Skolverket nu (vilket till exempel IFAU inte lyckades med i sin stora rapport om utvecklingen i svensk skola sedan 1990-talet) kan visa att syskonkorrelationen (hur lika syskon presterar i skolan) i meritvärde har ökat. Denna ökning har skett efter 2008, vilket sannolikt förklarar varför inte IFAU hittade motsvarande resultat.

Har skolvalet någon betydelse?

Den politiskt mest brinnande frågan är så klart om skolvalet bidrar till det här eller inte? Skolverket skriver följande:

”Mellanskolvariationen ökar … mellan enbart kommunala skolor, men när man inkluderar fristående skolor i analysen ökar skillnaderna ytterligare. Det är inget absolut bevis för att fri-stående skolor bidragit till ökande resultatskillnader mellan skolor, men befintlig forskning ger stöd för att det förhåller sig på det viset.”

Att så är fallet syns rätt tydligt i den här bilden. Mellanskolvariationen stiger från knappt åtta till knappt tolv procent, om man bara ser till de kommunala skolorna, men från knappt nio till knappt nitton om man ser till alla skolor. Mellanskolsvariationen växer med andra ord väldigt mycket kraftigare om vi inkluderar de fristående skolorna. (Man ska dock inte tro att hela den skillnad skulle försvinna om det inte fanns fristående skolor: mellanskolvariationen för kommunala skolor skulle sannolikt vara större utan fristående skolor, men knappast så stor som den är för alla skolor idag.)

Mellanskolvariation för samtliga skolor respektive endast kommunala skolor. (Hämtad från Skolverkets rapport.)

Skolvalet bidrar till skolsegregationen

Så vi kan på goda grunder misstänka att skolvalet bidrar till utvecklingen med en allt större skolsegregation, vilket vi vet leder till sämre resultat för eleverna med störst utmaning. Därför är det hög tid att vi börjar göra de reformer som måste till för att vända detta. Den första vore att ändra antagningssystemet och avskaffa anmälningstid som urvalssystem.

I praktiken borde det inte vara så svårt för partierna att komma överens. Moderaternas förslag om skolvalsperiod och Liberalernas om att man tidigast ska kunna ställa sig i kö till en skola ett år i förväg måste för att vara funktionella innebära att anmälningstid avskaffas. Det gäller bara att partierna själva förstår det.

Annars kommer sannolikt utvecklingen fortsätta – och allt mer bero på föräldrarna även i framtiden.

Skutan styrs av statens misstro, så länge vi lärare inte tillsammans tar över rodret och tror på oss själva

Källa: M Reisch. Unsplash

Källa: M Reisch. Unsplash

Lisa Heino bloggar om nödvändigheten att ta fram lärares kollektiva motstånd, utifrån en forskningsartikel om misstrobaserad styrning genom nationella prov. En styrning som fungerar så länge lärarna har tilltro till staten, men inte till sig själva.

Cecilia Arensmeier och Ann-Sofie Lennqvist Lindén, lektorer i statskunskap respektive samhällskunskap vid Örebro universitet skriver i ”Utbildning & Demokratis” temanummer om nationella prov. Forskarna har bland annat undersökt hur införandet av nationella prov i SO kan förstås ur ett styrnings- och professionsperspektiv.

Arensmeir och Lennqvist Lindén menar att nationella prov å ena sidan kan ses som en granskning av lärarnas arbete, men bidra till att stärka deras position genom att lärarna får ”ett kvitto på att de gör rätt”. Å andra sidan innebär proven ett uttryck för styrning genom granskning som kan uppfattas som en misstro mot lärares omdöme och därmed underminera deras status. Det är styrning genom granskning som forskarna menar är det som gäller för de nationella proven i SO. Lärare får en så kallad ”villkorad legitimitet” genom proven och dess resultat.

Innehållet i SO-ämnena är mycket omfattande. Det är därmed svårt genom ett nationellt prov få en tillräckligt bred uppfattning om elevernas kunskaper och i och med det, även svårigheter att jämföra provresultat och betyg. Det har medfört att lärare både blivit mer styrda mot proven i sin undervisning, samt att deras förhållningssätt blivit mer prestationsinriktat. Detta ställer sig de tillfrågade SO-lärarna mycket kritiska till och forskarna tolkar detta som en önskan att staten istället ska styra ”genom bemyndigande”. Då utgår man istället från en tilltro till lärarnas förmåga och omdöme.

Paradoxalt nog uttrycker lärarna samtidigt en stark tilltro till staten och en svag tilltro till sig själva som lärare.

Artikelförfattarna pekar på forskning som visat på skillnader mellan lärare i Sverige och Norge, där de norska lärarna talar i termer av ”vi” och är mer kollektivt orienterade, medan svenska lärare talar i termer av ”jag” i ett individperspektiv. Norska lärares kollektiva identitet har enligt denna forskning medfört att de i alla fall tidigare, kunnat bromsa försök av statlig styrning genom granskning, vilket däremot svenska lärare inte gjort.

Sverige är också ett av de länder där så kallad New Public Management- styrning (NPM) fått störst genomslag, där kontroll, ekonomi-, mål- och resultatstyrning fått en allt större tyngd. Även efterkontroll är något centralt i detta, som t ex nationella prov och det är ett tydligt exempel på en misstrobaserad styrning. Forskarna menar i sin artikel att styrningen måste sättas in i ett större sammanhang, där till exempel kommunaliseringen, marknadisering och konkurrens lyfts fram. De åtgärder staten vidtagit menar forskarna, har hittills gått ut på att bygga upp nya granskningsinstrument istället för att ifrågasätta reformernas effekter.

Här pekar forskarna återigen på de svenska lärarnas individorienterade identitet och en försvagad kollektiv motståndspotential i samklang med en stark tilltro till staten.

Forskarna menar i sina slutsatser att så länge den statliga styrningen karakteriseras av misstro och av kontroll och granskning av resultaten, är det omöjligt att uppnå den professionella status som eftersträvas i läraryrket. Alla reformer måste förenas med att staten verkligen visar konkret tilltro till lärarna och detta är inte nationella prov ett tecken på. Lärarkåren måste också stärka sitt ”kollegiala grepp om sin yrkesutövning” och utveckla ett mer självständigt förhållningssätt till staten.

För så länge som lärare har en stark tilltro till staten, kan staten fortsätta utöka system för granskning och kontroll och lita på att lärare bara anpassar sig till dem.

Som lärare måste vi nu ta det där kollegiala greppet om vår yrkesutövning. Vi är varken nickedockor eller ensamma rön för vinden. Vi behöver också plocka fram vår kollektiva motståndspotential! Vadå Norge? Står vi ensamma i vindriktningen anpassar vi oss och vågar och orkar inte tro på vår egen förmåga. Men vi kan också klara en storm på Norska havet om vi tar över rodret och hjälps åt att hissa segel.

Bullshit är inte att föra ett seriöst samtal om skolan!

Att det verkar som om det har blivit fler kommunala gymnasieskolor de senaste åren är en statistikförändring, inte en verklig förändring.

Att det verkar som om det har blivit fler kommunala gymnasieskolor de senaste åren är en statistikförändring, inte en verklig förändring.

Den som har följt bloggen ett tag har kunnat notera är jag ofta är kritisk till hur organisationer, politiker, debattörer med flera använder statistiken om skolan. Det finns många fällor att gå i och därmed är det lätt att komma med väldigt konstiga påståenden.

Några exempel är utbildningsminister Gustav Fridolins ofta använda exempel om de 10000 personer som försvann från skolan under alliansregeringen, Liberalernas ledare Jan Björklunds oförmåga att förstå att en förändrad sammansättning av eleverna kan förklara resultatförändringarna i skolan och påståendet att var fjärde nyexaminerad lärarstudent lämnar yrket inom ett par år.

En som då och då gör sig skyldig till att hantera statistik ovarsamt är Ulla Hamilton från Friskolornas riksförbund. Ett par exempel är hennes ofta spridda påstående om att eftersom mellanskolsvariansen i resultat i grundskolan är mindre än inomskolsvariansen så bör man inte ägna den förstnämnda någon större uppmärksamhet och hennes diskussion kring skatteläckaget i skolan. Härom veckan kom det ett nytt påstående av tvivelaktig karaktär.

Under rubriken Varför anpassar kommunerna inte utbudet efter elevunderlaget på samma sätt som friskolor ondgör sig Ulla Hamilton över att det tillkom 118 kommunala gymnasieskolenheter mellan läsåren 2012/13 och 2013/14, samtidigt som elevtalet i de kommunala gymnasieskolorna sjönk med 15 000 elever.

Statistikförändring är förklaringen

Problemet är bara att ökningen beror på en förändring av statistiken och inte på att det har startats någon uppsjö av nya skolor. I praktiken handlar det om att reformen från skola till skolenhet har tagit lite tid för att sätta sig.

Jag har valt att titta på alla kommuner som börjar på bokstäverna A-F och kan då konstatera att det läsåret 2013/14 handlade om 96 skolor, jämfört med 82 läsåret före. En ökning med 14 stycken eller 17 procent. Ulla Hamilton har alltså rätt i att det är en kraftig ökning.

Men låt oss titta på vilka de nya skolorna är i dessa kommuner:

Kommun

Skola läsåret 2012/13

Skolor läsåret 2013/14

Alingsås

Alströmergymnasiet

Alströmergymnasiet sektor 1


Alströmergymnasiet sektor 2


Alströmergymnasiet sektor 3


Alströmergymnasiet sektor 4

Avesta

Karlfeldtgymnasiet

Karlfeldtgymnasiet RO 1


Karlfeldtgymnasiet RO 2

Boden

Björknäsgymnasiet

Björknäsgymnasiet sektor 1


Björknäsgymnasiet sektor 2


Björknäsgymnasiet sektor 3


Björknäsgymnasiet sektor 4

Bollnäs

Torsbergsgymnasiet skolenhet 1

Torsbergsgymnasiet skolenhet 1


Torsbergsgymnasiet skolenhet 2


Torsbergsgymnasiet skolenhet 3


Torsbergsgymnasiet skolenhet 4

Eskilstuna

Rinmangymnasiet

Rinmangymnasiet Rl1


Rinmangymnasiet Rl2

Fagersta

NVU, Brinellskolan 1

NVU, Brinellskolan 1


NVU, Brinellskolan 2

Falun

Lugnetgymnasiet

Lugnetgymnasiet RO1


Lugnetgymnasiet RO2

Filipstad

Spångbergsgymnasiet högskolef

Spångbergsgymnasiet Re 1

Spångbergsgymnasiet yrkesprogr

Spångbergsgymnasiet Re 2

Spångbergsgymnasiet introdukt

Spångbergsgymnasiet Re 3


Spångbergsgymnasiet Re 3, IM

Som framgår av tabellen handlar hela ökningen i dessa kommuner om att samma skola har delats upp i flera enheter mellan de två åren – kort och gott är hela premissen för Ulla Hamiltons påstående om att det blivit fler kommunala gymnasieskolor fel. Hennes inlägg bör helt enkelt tas ned. (Jag har för övrigt, innan jag skrev denna blogg, två gånger påpekat det felaktiga i hennes påstående och föreslagit henne att ändra, vilket inte har skett.)

För att använda Ullas egna uttryck från när hon kommenterade en rapport från Skolverket som visade att relativt betygsnivåer presterar elever från fristående gymnasier färre högskolepoäng än elever från kommunala gymnasier: Det här är bullshit och (för den som saknar inloggning till Nerikes Allehanda) citerat här.

Och bullshit, som dålig statistikanvändning, borde vi kanske undvika om vi vill föra ett seriöst samtal om den svenska skolans utmaningar.

En gynnsam arbetsmiljö - hur svårt kan det vara?

Lärare från förskola, fritidshem, grundskola och gymnasiet drabbas hårt av höga sjuktal. Största orsaken är den höga arbetsbelastningen: ingen eller dålig balans mellan krav och resurser vilket kan resultera i en akut stressreaktion för individen.

En gynnsam arbetsmiljö – hur svårt kan det vara?

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) har i sin översikt av forskning sammanställt hur vår arbetsmiljö påverkar oss både fysiskt och psykiskt (Arbetsmiljö och ohälsa, 2017).

Där kan man finna delar som pekar på att personer som upplever höga krav på jobbet i kombination med små eller inga möjligheter att påverka sin arbetssituation, obalans mellan belöning och ansträngning, utsätts för orättvisor, svagt stöd i arbetet, liten utveckling i arbetet eller har en osäker anställning mår sämre och riskerar att drabbas av arbetsrelaterad ohälsa. Några av besvären man kan drabbas av är bl. a ryggvärk, hjärtsjukdomar, stroke och högt blodtryck.

Depressiva symptom såsom nedstämdhet, minskat känslomässigt engagemang, ångest, depressiva tankar, störd sömn, minskad aptit och så långt som självmordstankar kan också kopplas till arbetsmiljöförhållanden. Utmattningssyndrom såsom påtaglig brist på energi, minskat initiativ och uthållighet samt en känsla av att aldrig vara utsövd hör också till den arbetsrelaterade ohälsan som kan drabba dig vid otillräcklig balans mellan krav och resurser.

Psykiatriska diagnoser största kategorin bland sjukskrivna

Enligt Försäkringskassans korta analyser 2017:1 så är det inom kategorin psykiatriska diagnoser som det tar längst tid att komma tillbaka i arbete, jämfört med genomsnittet för alla diagnoser, längre än ex diagnoser som tumörsjukdomar. Inom kategorin psykiatriska diagnoser är diagnosen anpassningsstörning/reaktion på svår stress den största, närmare 53,4 % för kvinnor och 45,2 % för män.



Om vi nu vet att det tar längst tid att rehabiliteras tillbaka i arbetet efter att ha drabbats av svår reaktion på stress så borde ju arbetsgivare se till att förebyggande åtgärder torde vara på plats på varenda arbetsplats, eller hur? Då är det ju mycket märkligt att se att Arbetsmiljöverket fann i sin nationella tillsyn av skolan 2013-2016 (Rapport 2017:1) att det brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet på 9 av 10 arbetsplatser inom grund- och gymnasieskolan.

Så här uttrycker sig Arbetsmiljöverket i sin rapport:

”Med ett väl uppbyggt och förankrat systematiskt arbetsmiljöarbete blir det lätt för de verksamma i skolan att göra rätt över tid. Rektorer och skolledningar ska inte behöva ”uppfinna” system för sitt förebyggande arbetsmiljöarbete utan ska kunna ta del av skolorganisationens i förväg fastlagda rutiner och arbetssätt. Dessa ska styra arbetsmiljöarbetet i skolan men också i skolorganisationen som helhet. Rutinerna minskar sårbarheten vid personalomsättning och borgar för ett arbetsmiljöarbete som kommer att fungera över tid. Kopplat till detta ska det finnas kunskaper om arbetsmiljöarbete hos skolledare, skyddsombud och elevskyddsombud.”

Arbetsmiljöverket trycker även på de bristande rutiner gällande riskbedömningar i förebyggande syfte, säkerhetsrutiner och utbildningar och information angående hur man ska agera vid skarpt läge i en hot- och våldssituation.

Kostnader för sjukskrivningar

Tittar vi då på lärarkåren från förskola till vuxenutbildning så finns det flera gemensamma nämnare. En av dessa är den samvetsstress som många upplever när man ser vad som krävs för att tillgodose de behov framförallt barn och elever kan ha, men får till svar från ledning att inga resurser finns att tillgå. Chefer får i sin tur i uppdrag att hålla budget! Det blir en orimlig situation för chefen som får sitt uppdrag direkt från staten via skollag som bl. a säger att ”i utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att det utvecklas så långt som möjligt.” Hur rimmar det med kommunalpolitiker som ger uppdrag till sina chefer att ha en budget i balans, en budget som redan från början är satt i underkant och inte förankrad utifrån verksamheternas behov?

Sjukskrivningen kostar i Europa 674 miljarder euro. Enligt Skandia så kostade sjukskrivningarna 2015, enbart i Stockholms län, 13 368 miljoner kronor (beräknat på kostnader för individ och samhället). Inom Sveriges kommuner är kostnaderna 15 miljarder årligen till följd av sjukfrånvaron, enligt Visions rapport från 2016 ”Sjukskrivningar kostar välfärden miljarder”. Då diagnosgruppen psykiatriska diagnoser är störst och inom den är diagnosen reaktion på svår stress, så torde det vara där det finns möjlighet att förebygga med aktiva insatser och därmed få ned kostnaderna för sjukskrivningarna.

Hur svårt kan det vara?

Vi vet att för att arbetsmiljön ska upplevas tillfredsställande och utan risk för arbetsrelaterad ohälsa så ska man uppleva att man har stöd från chef och kollegor, man ska ha möjlighet att påverka sin arbetssituation och man ska uppleva att det finns balans mellan det som krävs av mig och det som jag har till mitt förfogande för att utföra arbetet. Arbetsmiljöföreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4) är tydlig med vilka rutiner som ska finnas för att förebygga ohälsa pga hög arbetsbelastning, motverka att arbetstidens förläggning leder till ohälsa och förhindra att kränkande särbehandling uppstår.

Här har vi den viktigaste delen i bristerna i det systematiska arbetsmiljöarbetet. Kunskapen är låg hos huvudmän, när det kommer till arbetsmiljöansvar, de i förväg fastlagda rutinerna följs inte upp (om de nu finns på plats) och gås igenom när nya chefer anställs, skyddsombud bereds inte tillräcklig med tid för sitt uppdrag och utbildning i frågorna uteblir både för chef och skyddsombud, för den dagliga verksamheten kommer ”i vägen”. Vilket är befängt, då det handlar om att arbeta förebyggande för att just den dagliga verksamheten ska fungera. Ett feltänk, helt enkelt! Gör om och gör rätt!

Se systematiskt arbetsmiljöarbete, SAM, som en metod för att komma tillrätta med de arbetsmiljöproblem som finns i verksamheten. Dvs det berömda ”samhjulet” kan vägleda dig som chef: undersök, riskbedöm, åtgärda och följ upp. Varför inte göra det i god samverkansanda, dvs teckna ett lokalt samverkansavtal där arbetsgivare och fackliga parter kommer överens om hur frågor med förhandlingsskyldighet kan hanteras tillsammans med arbetsmiljöfrågor, som en del av helheten?


Så sätt er ned, tillsammans med skyddsombudet/huvudskyddsombudet, diskutera tillsammans vad som behövs för att just er arbetsplats ska vara en frisk arbetsplats! Gå igenom hur en arbetsdag kan se ut och vad som brister. Vad är det som gör att inte arbetsuppgifterna ryms inom arbetstiden (40 % av lärarna upplever att de inte hinner med sina arbetsuppgifter jämfört med 15 % av övriga högskoleutbildade enligt vår undersökning Tiden räcker inte till från 2017)? Vad skulle behövas för att de ska göra det? Vad riskerar hända om detta fortsätter? Är det redan någon som uppvisar signaler på risk för sjukskrivning pga. detta?

Sammanställ och delge chefen! Tillsammans förändrar vi!

Länge leve kollektivavtalet!

Kärnan i den svenska modellen – kollektivavtalet – attackeras regelbundet. Vi måste ställa oss frågan: är det dags att lägga ner kollektivavtalet en gång för alla, eller är det dags att vi slutar upp med att ta det för givet?

Den 17 mars var och är ingen vanlig dag, för då infaller nämligen Kollektivavtalets dag. Men trots att kollektivavtal har funnits sedan länge finns det fortfarande en stor mytbildning kring det. Ofta hörs argument som ”Kollektivavtal, nej tack. Vi vill inte ha någon sosseprodukt hos oss.” eller ”Varför skulle vi teckna kollektivavtal om alla ska ha samma lön och samma löneutveckling samt tvingas ha samma anställningsvillkor?” Här borde arbetsmarknadens parter borde ta ett större ansvar för att vederlägga dessa myter istället för att underblåsa dem. Att öka kunskapen om kollektivavtalens värde för både företag, medlemmar och oorganiserade borde ligga i allas intresse.

Låt oss syna några av påståendena närmare:

1.”Kan vi inte bara lagstifta om allt?”

Den senaste tiden har det (återupp)väckts tankar om att det är dags att medelst lagstiftning öka flexibiliteten när det gäller Lagen om anställningsskydd, respektive att skriva bort kollektivavtalens lönenivåer i samband med enkla jobb. För att inte tala om inskränkningar i konflikträtten. Då säger jag: Back off, beslutsfattare!

Grunden i den framgångsrika svenska modellen handlar om att det är arbetsmarknadens parter som är bäst lämpade att lösa riktiga problem vad gäller anställningsvillkor. Det är emellertid inte ovanligt att regering och riksdag utövar ibland hårda påtryckning mot arbetsmarknadens parter. Ibland kan det t.o.m. vara bra med lite påtryckning från politiskt håll. Ta bara den katastrofala lönebildning som vi hade i Sverige, där arbetsmarknadens parter till sist tog ett enormt ansvar och löste de problem som fanns och skapade reallöneökningar i tjugo år istället för uppblåsta men värdelösa löneökningar, uppätna av en högoktanig inflation. Arbetsmarknadens parter ska dock ägna sig åt att lösa riktiga och välformulerade problem och inte ägna sig åt att reagera räddhågset på ideologiskt spinn från olika håll.

2.”Vi vill kunna ge våra anställda individuella villkor, vilket kollektivavtalen förbjuder!”

Det råder en stor avtalsfrihet i Sverige idag. Många gånger krävs det till exempel inte ens skriftlighet för att ett avtal ska vara giltigt. Många lagar lämnar öppet för avvikelser mellan arbetsgivare och arbetstagare (dispositivitet) och i än högre grad mellan arbetsgivare/arbetsgivarorganisation och arbetstagarorganisation (s.k. semidispositivitet). Kollektivavtalen lämnar också i sin tur, särskilt för tjänstemän, en hel del öppet för överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare och även mellan arbetsgivare och lokal arbetstagarorganisation. Så myten att kollektivavtalen tar bort all frihet stämmer inte.

Kollektivavtalen ger däremot ökad flexibilitet för företagen. Exempel finns bland annat vad gäller anställningsformer, anställningsskydd, samt arbetstid.

3.Bilden av ett enda ”fack” som stöder Socialdemokraterna i allt

Tyvärr pratar man i media ofta om ”facket” som om det bara fanns ett, vilket påtagligt ofta är ett LO-förbund. Trots att det finns över 55 fackförbund på svensk arbetsmarknad och där en förkrossande majoritet både i antal fackförbund och vad gäller antalet medlemmar som företräds inte har någon partipolitisk koppling. LO-facken är dock demokratiskt styrda organisationer och får givetvis bestämma själva om de vill ha en partipolitisk koppling eller inte. Lärarförbundet är partipolitiskt obundet, precis som övriga förbund inom TCO och samtliga förbund inom Saco. Så ska det vara, tycker vi. Vi vill kunna påverka i frågor som våra medlemmar tycker är viktiga oavsett vem som sitter vid makten.

4.Calmfors & Co’s syn på kollektivavtalen

Arbetsmarknadsekonomiska rådet kom med en rapport den 13 februari i år – ”Hur fungerar kollektivavtalen?” Det är en diger rapport som onekligen väcker en hel del frågor, bland annat huruvida det idag främst är arbetsgivarna som upprätthåller kollektivavtalen genom sin allt högre organisationsgrad, vilket gör att den s.k. täckningsgraden av svenska kollektivavtal omfattar ca 90 % av alla arbetstagare.

Anslutningsgraden på den fackliga sidan ser inte lika munter ut. Den har sjunkit tämligen rejält, i synnerhet inom LO-förbunden. Det senaste stora raset kom efter valet 2006 när Alliansen drog bort avdragsrätten för fackligt medlemskap och såg till att a-kasseavgifterna höjdes radikalt. Man minskade dessutom Arbetsmiljöverkets anslag radikalt samt lade ned Arbetslivsinstitutet. Fatala beslut enligt min mening. Givetvis måste vi också från fackligt håll, oavsett vad som sker i omvärlden, kunna argumentera för våra respektive potentiella medlemmar varför man ska bli medlem.

I rapporten problematiserar Lars Calmfors m.fl. frågan om kollektivavtal bl.a. i termer av företagens storlek och utifrån bransch, samt huruvida det är internationellt ägd verksamhet.

De lyfter dock att företagen med kollektivavtal uppskattar avtalen och uppskattar att ha ett fackligt bollplank. Kollektivavtalen ger företagen ett gott anseende och bidrar till ordning och reda. Sedan vill fler företag ha lokal lönebildning utan centralt angivet utrymme – det finns inget som heter ”sifferlösa avtal” - och kunna fördela löneutrymmet individuellt och differentierat.

Vissa företag kan behöva växa något innan de tecknar avtal. Det är ofta då ordning och reda-principerna blir viktiga. Att konflikta som ibland har skett t.o.m. över medlemmarnas huvuden, som i samband med den så omtalade salladsbaren i Göteborg är förstås oacceptabelt och skapar bara debattbränsle för antifackliga krafter.

Vi behöver tillsammans med arbetsgivarorganisationerna bli bättre på att förklara kollektivavtalen – och utveckla dem. Kollektivavtalen ska vara bra för både arbetstagare och arbetsgivare.

Vi arbetar naturligtvis med stöd till medlemmar som tar anställning på ett företag utan kollektivavtal, så att var och en noga går igenom anställningsavtalet, inte minst vad gäller avsättning till tjänstepension, så att det går att fatta ett välinformerat beslut om att ta anställning hos arbetsgivaren i fråga. Prata gärna med oss innan du skriver under ditt anställningsavtal.

Leve kollektivavtalen

Ökade möjligheter till information, insyn och inflytande kommer sig både av att arbetsgivaren har kollektivavtal och utifrån att medlemmar engagerar sig och utser ombud och skyddsombud. Det händer inte av sig självt! Det är bara tillsammans som vi påverka genom lokal samverkan, en ännu bättre tillämpning av våra kollektivavtal och i förlängningen utveckling av kollektivavtalen framgent. Du är viktig för att det ska bli ett vi. Varmt välkommen.

Hög kvalitet i skolan hjälper de svagaste eleverna

I ett likvärdigt och högpresterande skolsystem klarar sig alla elever bättre. Vi bör därför koncentrera oss på hur det skapas istället för att lägga tid på sidofrågor.

I ett likvärdigt och högpresterande skolsystem klarar sig alla elever bättre. Vi bör därför koncentrera oss på hur det skapas istället för att lägga tid på sidofrågor.

Hur kommer det sig att visa elever med socioekonomiskt svag bakgrund klarar sig bättre i skolan än andra? Den frågan har ett antal italienska forskare fördjupat sig i utifrån OECD:s Pisaundersökningar. Svaren är i stort de förväntade, men för Sveriges del finns det en del oväntade saker.

Forskarna har för varje land valt att titta på den fjärdedel elever som har svagast socioekonomisk bakgrund för att se hur stor del av dessa som når minst nivå 3 (vilket av Skolverket beskrivs som att eleven har acceptabla till goda färdigheter i de undersökta ämnet) i alla delar av Pisa-undersökningen. Dessa elever kallas för ”resilient students” (översätts bäst med motståndskraftiga elever).

Själva rapporten finns här och OECD:s sammanfattning här. Johanna Jaara Åstrand diskuterar dess innehåll och politiska implikationer på Svenska dagbladets debattsida.

Andelen som presterar på nivå 3 skiljer sig kraftigt åt mellan länderna (men samtidigt ska man komma ihåg att det också är stor skillnad på att tillhöra den svagaste fjärdedelen i Sverige jämfört med i Mexico). I till exempel Estland är det 42 procent, i Finland 39, i Norge 32, i Danmark 31 och i Sverige 25. Med det ligger Sverige i höjd med OECD-genomsnittet, men samtidigt lägre än våra nordiska grannländer.

Olika utveckling

Utvecklingen har också varit klart olika i olika länder. I till exempel Tyskland har andelen ökat från 25 till 32 procent under åren 2006 till 2015. Samtidigt har det för Finlands del har gått åt det omvända hållet från 56 till 39 procent. Även för Sveriges del är utvecklingen negativ med en minskning från 30 till 25 procent, dock var vår nivå ändå lägre, 22 procent, i Pisa 2012.

Forskarna noterar till en början fyra strukturella faktorer som, på OECD-nivå, förklarar varför en elev från socioekonomiskt svag miljö når nivå 3:

  1. flickor når nivå 3 lite mer sällan än pojkar
  2. den som har ett annat modersmål når nivå 3 bara hälften så ofta
  3. de socioekonomiskt starkaste i gruppen når nivå 3 oftare än de övriga
  4. ju högre skolans genomsnittliga socioekonomi är desto större är sannolikheten att eleven når nivå 3

Den första av dem är lite lätt oväntad, eftersom pojkar vanligen presterar sämre. Den andra pekar rätt tydligt på att just gruppen med annat modersmål ofta har det svårare i skolor. Den tredje är inte särdeles förvånande alls.

Ett segregerat skolsystem ger problem

Den fjärde visar på att det finns ett problem med ett mer segregerat skolsystem, som drabbar framför allt elever med socioekonomiskt svag bakgrund. Samlar vi dem på en skola minskar sannolikheten att de klarar sig väl. Forskarna har tre möjliga förklaringar: någon sorts kamrateffekt, att skolorna har tillgång till bättre resurser alternativt starkare stöd från föräldrar eller lärare.

Oavsett vilken av de här förklaringarna som är giltiga är det mycket som talar för att en mindre segregerad skola är bättre på att lyfta de socioekonomiskt svaga eleverna än en mer segregerad skola. Att vi därför ser en utveckling där segregationen mellan skolor ökar är klart negativ och en varningssignal.

Ordning och reda ingen quick fix

En sak som ofta nämns i debatten är att ordning och reda i skolan skulle hjälpa just dessa elever extra mycket. Och i den internationella kontexten är det så. I de skolor där lärare och elever har svarat att det är lugnare är det en större andel av de socioekonomiskt svaga eleverna som når nivå 3.

Men detta gäller inte för till exempel Finland, Frankrike, Island och Sverige. I dessa länder är det inte större andel av de socioekonomiskt svaga eleverna som klarar sig bättre på de skolor där det anges att det är lugnt, jämfört med på de skolor där det inte anges. Någon förklaring till varför detta inte gäller för flertalet av de nordiska länderna ges inte.

Vad lär oss då detta? Sannolikt den vanliga läxan: Ordning och reda är bra, men inte den quick fix den framställs som i svensk politisk debatt.

Istället bör vi nog ta till oss det här:

Vill vi få upp resultaten i skolan ska vi satsa på att ha ett likvärdigt och högpresterande system. Det når vi genom att ha hög kvalitet i varje skola, men för att det ska vara möjligt krävs också ett icke-segregerande skolsystem. Båda de sakerna måste man klara av att hålla samtidigt i huvudet.

Lärarstressens konsekvenser - sämre hälsa, sämre livssituation och sämre arbetsprestation.

Lärare har för hög arbetsbelastning och situationen har förvärrats. Vad innebär det att uppleva stress på det sättet, på kort och lång sikt? Forskningen visar att det finns negativa effekter på såväl fysisk som psykosocial hälsa vilket får konsekvenser för elevers resultat.

Ett högt tempo i arbetet behöver inte vara ett problem. Det kan vara både stimulerande och roligt. Men när tiden inte räcker till för att göra jobbet så bra som man skulle vilja, när arbetsuppgifterna blir fler utan att något tas bort och när ens kompetens används till fel saker, blir arbetsbelastningen ett problem. Så är det för många lärare. I rapporten Låt lärare vara lärare, del 2 från 2016 visade vi att lärares arbetsbelastning är stor och ökar. Men vad innebär den höga arbetsbelastningen på kort och lång sikt?

Forskning visar att stress är negativt på flera sätt. För det första leder stress till fysiska besvär. Stress kan orsaka värk i huvud och kropp (May Clinic Staff, 2016; Richards 2012; Tovian mfl 2012). Studierna visar också att långvarig stress ger större risk för smärta – muskelvärk, huvudvärk, magont m.m. Stress kan också höja blodtrycket och orsaka hjärtklappning. Det är också väl känt att stress försämrar sömnen (May Clinic Staff, 2016; Prilleltensky & Mautner, 2016) Långvarig stress kan också leda till rent fysisk trötthet (May Clinic Staff, 2016; Richards 2012; Tovian mfl 2012). Sömnbrist i sig kan leda till stress vilket skapar en ond spiral. Arbetsmiljöverkets studier visar att lärare tillhör de yrkesgrupper som har allra mest sömnproblem, vilket rimligen i alla fall delvis beror på den höga arbetsbelastning vi vet att svenska lärare har.

För det andra leder stress till psykosociala besvär. En sådan effekt är minskad koncentrationsförmåga (Prilleltensky & Mautner, 2016). Den effekten riskerar dessutom att förstärkas av de sömnproblem som är vanliga vid stress. Stress kan också orsaka svårigheter att planera sin tid (Prilleltensky & Mautner, 2016). Det är viktigt att komma ihåg eftersom man ofta annars misstänker att stressade personer hamnar i tidsbrist för att de planerar dåligt, men orsakssambandet kan alltså vara det omvända. Stress kan också leda till att man tappar självförtroendet i sin yrkesroll, en effekt som visats för just lärare (Berryhill mfl 2009; Collie mfl 2012).

För det tredje påverkar stress en persons känsloliv. Stress kan leda till att man upplever sig lättretlig, lynnig, ledsen, arg, oroad och rastlös. (Prilleltensky & Mautner, 2016). En stressad person får också en mer negativ bild på sin situation och sin omvärld, och får därför svårare att hitta lösningar. Stress i yrkeslivet kan leda till att man tappar arbetslusten; studier visar att detta bl.a. gäller just lärare (Berryhill mfl 2009, Collie mfl 2012; Liu & Ramsey, 2008). Ytterligare en effekt som visat sig drabba bl.a. lärare är att stress påverkar relationer även utanför arbetslivet negativt (Richards, 2012). Man riskerar att dra sig undan från sociala sammanhang (Prilleltensky & Mautner, 2016, Richards 2012).

Lärarförbundet värnar givetvis lärares hälsa och välbefinnande i sig. Vi konstaterar också att attraktiviteten för läraryrket påverkas av den höga arbetsbelastningen och därpå följande stress. Men till detta kommer att stressade lärare också blir sämre på utföra sina arbetsuppgifter. Forskning visar att elever som har stressade lärare presterar sämre (Caprara mfl, 2006; Kipps-Vaughan mfl 2012; Ross mfl, 2001). Med tanke på att de effekter som stress har på fysiskt och psykiskt välbefinnade är det väntat att det blir sådana effekter. Många lärare rapporterar också detta samband själva, de upplever att stress gör att de fungerar sämre som lärare och att eleverna därför inte presterar som de annars skulle ha gjort (Kipps-Vaughn mfl 2012).

För lärares hälsas skull, för att öka läraryrkets attraktivitet och för elevernas skull behöver vi alltså göra något åt stressen i skolan. Det är därför Lärarförbundet pratar så mycket om att avlasta lärarna och rensa bland lärares alla arbetsuppgifter.

Arbetet för högre lön och bättre arbetsmiljö måste gå hand i hand

Lön och arbetsmiljö betraktas alldeles för ofta som separata områden. De hänger dock i allra högsta grad ihop. Det måste vi både synliggöra och tydliggöra.

Ofta när de klassiska fackliga områdena lön respektive arbetsmiljö dryftas pratar vi om det som om det rör sig om helt separata områden. Det förekommer regelbundet polariserade debatter med en strömning som hävdar att facket bara pratar om lön och en annan som bestämt hävdar att facket minsann arbetar med arbetsmiljö. Och aldrig mötas de två. Det måste vi sluta upp med: vi ska naturligtvis prata om både och. Främst för att de är så tätt sammankopplade med varandra.

Vilka är problemen?

  • Lärarförbundets medlemmar tjänar idag alldeles för lite i förhållande till sin långa utbildning, komplexiteten i arbetsuppgifterna och det stora ansvaret. Sett i ett livslöneperspektiv tjänar en person som enbart gått gymnasiet med samhällsinriktning mer än de flesta av våra medlemmar och det är ju direkt stötande.
  • Lärarförbundets medlemmar har en i alldeles för många fall dålig arbetsmiljö. Det syns tydligt vad gäller sjukskrivningsmönster i samtliga skolformer men i synnerhet inom förskolan, särskolan och bland fritidspedagogerna. Läraryrket har blivit ett riskyrke från att tidigare ha varit ett friskyrke. Fullkomligt oacceptabelt!
  • Vi har en skriande lärarbrist som bara ökar. Lägg in för låga löner och dålig arbetsmiljö i ekvationen så är framtidsutsikterna dåliga.

Vilka blir konsekvenserna av detta?

Ovanstående problemområden leder inte till en höjd status för våra medlemmar. Inte heller till ett ökat söktryck till utbildningarna. Till det kan läggas alla självutnämnda experter som sitter i tv-sofforna och förklarar att lärare gör allt fel och politiker och beslutsfattare som kommer med ständiga utspel om vad lärare ska och inte ska göra, med beslut som renderar i ständigt ökade krav utan att skjuta till motsvarande resurser.

Ett exempel är när föräldrar har getts möjlighet till fler timmar på förskolan för barn medan de är föräldralediga i samband med ett annat barn. Det låter ju fint, men leder i realiteten till ökade krav för yrkesgrupper som hör till de som ligger absolut sämst till i sjukskrivningsstatistiken! Och, som sagt, inte skjuter man till motsvarande resurser.

Vad är då lösningen?

Det finns mycket vi kan göra som gör skillnad och som är kopplat till både lön och arbetsmiljö.

1. Säkerställ insyn och inflytande över budgetprocesser - både i termer av ett fackligt perspektiv och i arbetsmiljöhänseende. Vi ska givetvis se till att arbetsgivaren lever upp till den förhandlingsskyldighet som finns när det handlar om budget. Använd de fantastiska lagrummen i bl.a MBL 19 och 11 §§, för att inte tala om via samverkansavtal. Var inte rädda för att tycka och föreslå saker. Är ni oeniga, för det till protokollen.

2. Håll koll på finansierade kontra ofinansierade löneökningar. Det förstnämnda är bra, det sistnämnda riktigt dåligt. Konsekvenserna blir att våra medlemmar tvingas arbeta än fortare med än högre krav som ställs och det i en period med alarmerande utveckling av psykisk ohälsa.

3. Riskbedöm lönekriterier, lönepolicy, lönerevision och lönestrukturen. Använd både Systematiskt Arbetsmiljöarbete - SAM och Organisatorisk och Social Arbetsmiljö. Kartlägg, riskbedöm, åtgärda och följ upp. Lägg inte 6 6 a:n bara för att, enbart när det finns en tydlig grund för det. Glöm inte att lyfta arbetsmiljöbiten i samband med löneprocesserna. Och under resten av arbetsåret.

4. Lyft arbetsmiljöfrågan (även) i samband med ditt lönesamtal/lönesättande samtal. Vi ombudsmän hör regelbundet anekdoter om att i de fall att man har lyft problem med för hög arbetsbelastning så har det sedan vänts emot personen när det senare är dags för lönesamtalet. Om det händer, kontakta omgående ditt ombud/avdelning. Du som arbetstagare ska inte klä skott för att du inte ges rimliga förutsättningar för att kunna utföra dina arbetsuppgifter om det leder till så hög arbetsbelastning att du riskerar att drabbas av ohälsa. Mer om lönesamtal hittar du här.

5. Resonera i termer av både befintlig lönestruktur och önskad lönestruktur. Det är ett bra verktyg för att arbeta med orimliga löneskillnader, inte minst i termer av lärarlönelyft och karriärtjänstmedel.

6. Häng inte på retorik som utgår från att öka produktiviteten för lärare. Att lärare ska springa snabbare, hoppa högre och ta ett allt större ansvar med otillräckliga resurser. Vad vi däremot behöver säkerställa är att förutsättningarna för att planera och följa upp undervisningen ges.

Läs gärna tillsammans på arbetsplatsen 2 kap., 1 § i Arbetsmiljölagen, t ex ”Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och förläggning av arbetstid beaktas.”

Eller SAM, 3 §, ”Det systematiska arbetsmiljöarbetet skall ingå som en naturlig del i den dagliga verksamheten. Det skall omfatta alla fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som har betydelse för arbetsmiljön” samt 8 §, 1 st: ” Arbetsgivaren skall regelbundet undersöka arbetsförhållandena och bedöma riskerna för att någon kan komma att drabbas av ohälsa eller olycksfall i arbetet.”

Och från föreskrifterna om Organisatorisk och social arbetsmiljö, AFS 2015:4, 11 §: ”Arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att motverka att arbetsuppgifter och arbetssituationer som är starkt psykiskt påfrestande leder till ohälsa hos arbetstagarna.”

Det är dags att huvudmännen tar sitt ansvar i de här frågorna. Nu. Inte 2525.

7. Se till att det fackliga arbetet fungerar. Kunniga skyddsombud, fackliga ombud och en fungerande samverkan är extremt centralt för att få det här att fungera. Och vet ni vad? Det händer inte av sig självt. Det finns en enorm stödstruktur inom Lärarförbundet för den som engagerar sig.

8. Arbeta tillsammans med chefen. Den som ser rektorn och förskolechefen som en ständig fiende skjuter sig själv i foten. Arbeta tillsammans. Självklart ska man utifrån ett fackligt perspektiv och medarbetarperspektiv kunna ställa krav på sina chefer, men glöm inte att de också är anställda. Cheferna behöver stärkta befogenheter. Och ett rimligt antal medarbetare att ansvara för.

Det handlar alltså om ökad kontroll. Inte i meningen att någon ska kontrollera dig, utan i termer av ditt eget inflytande. Rimliga krav som anpassas efter dina individuella förutsättningar. Bra stöd av chef och av kolleger. De här frågorna måste vävas in i den kontinuerliga dialogen mellan chef och medarbetare, mellan kollegerna, där huvudmännen tar sin uppgift på allvar och skapar förutsättningar för skolledarna och lärarna. Att arbetsmiljö ses som en del av verksamheten och inte en sorglig satellit.

Styrningen av skolan måste ses över. Det är ett område som är lätt att missa. En elefant i rummet är trots allt en elefant. Det här inkluderar förstås finansieringen.

Den huvudman som inser att lön och arbetsmiljö är frågor som är ömsesidigt beroende av varandra kommer att behålla medarbetare och vara attraktiv i samband med rekrytering. Färre kommer att lämna yrket och bli sjukskrivna. Färre kommer att känna att de måste gå ner på deltid för att orka med. Och fler kommer att orka – och må bra – ända fram till pensionen i det som ändå kan vara världens bästa yrke.