Lärarförbundet
Bli medlem

Det går att bygga ut lärarutbildningen med bibehållet söktryck

Trots att antalet unga vuxna sjunkit de senaste åren har söktrycket till lärarutbildningarna fortsatt att gå upp nästan varje år sedan starten för den nya lärarutbildningen 2011. Snart vänder demografin och det kommer att bli fler som kan söka sig till högre utbildning och lärarutbildning.

SCB:s senaste prognos om lärarbristen i Sverige visar att det kommer råda brist på 79 000 lärare år 2035. Enligt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) behövs det därför 8 000 fler nyexaminerade lärare varje år för att täcka behovet. Det är dock lättare sagt än gjort, för det måste också finnas de som söker till lärarutbildningarna. Dessutom finns det i debatten om att stärka läraryrkets attraktivitet även en önskan att öka söktrycket till utbildningen (definierat som antalet behöriga förstahandssökande per antagen). Det finns dock en inneboende motsättning i att sträva efter allt fler lärarstudenter, ökat söktryck och högre antagningskrav samtidigt. Risken är att en utbyggnad leder till att fler tas in som saknar möjlighet att ta sig igenom lärarutbildningen.

Mediabilden av söktrycket till lärarutbildningen är dock onödigt mörk. Det är endast ett fåtal lärosäten som har program som inte går att fylla. Såväl dimensionering som söktryck varierar mellan olika lärarutbildningar, mellan 1,2 och 1,9 förstahandssökande per plats. Så för vissa program är det möjligt att bygga ut antal platser, de har helt enkelt tillräckligt med kvalificerade reserver redan idag.

Söktrycket till lärarutbildningen är inte heller givet, det går att påverka. Dels påverkas söktrycket av lärarutbildningens egen attraktivitet, men det kan även handla om nya modeller för studiemedel (exempelvis det högre studiebidraget för KPU) eller bilden av kvalitet på utbildningen. Men framför allt påverkas söktrycket av läraryrkets attraktivitet, det är därför en god löneutveckling och goda arbetsvillkor är centrala för att mildra lärarbristen.

Men möjligheterna att bygga ut lärarutbildningen behöver också ta hänsyn till underliggande demografiska och ekonomiska trender. Därför behöver vi följa hur söktrycket utvecklats över tid. I diagrammet nedan från BP 2018 redovisas utvecklingen av antalet behöriga förstahandssökande, antalet antagna och söktrycket till lärarutbildningarna för perioden 2011–2016, dvs sen den nya lärarutbildningen introducerades. Antalet behöriga förstahandssökande till lärarutbildningarna ökade kraftigt efter att de nya lärar- och förskollärarexamina infördes 2011, vilket möjliggjort en utbyggnad. Trots utbyggnaden har söktrycket till utbildningarna ökat något sedan 2011. Höstterminen 2016 var söktrycket 1,5 behörig förstahandssökande per antagen. Motsvarande siffra höstterminen 2011 var 1,2. De två senaste åren har programmen byggts ut något samtidigt som vi kan se en mindre minskning av antalet sökande (särskilt till förskollärarprogrammet), vilket inneburit ett något lägre söktryck.

Diagram 1. Antal behöriga förstahandssökande, antagna och söktryck till yrkesexamensprogrammen inom pedagogik och lärarutbildning, hösttermin. Källa BP2018 [1]

Det finns dock ytterligare en komponent att ta hänsyn till när det gäller möjligheten att bygga ut lärarutbildningarna, och det är den demografiska utvecklingen. Ju större åldersgruppen unga vuxna är, desto fler finns det att rekrytera till lärarutbildningen. I diagrammet nedan så kan vi se att åldersgruppen 19-24 har minskat stadigt sen 2012. Det är därför positivt och hoppingivande att söktrycket till lärarutbildningen trots det har gått upp under nästan hela denna period. Lärarutbildningen har alltså blivit betydligt attraktivare under denna tid, även jämfört med övriga utbildningar och karriärval för denna åldersgrupp.

Om antalet unga vuxna skulle minska de närmaste åren skulle det på sikt vara svårt att upprätthålla söktrycket. Lyckligtvis har vi i stort sett nått botten, nu vänder det. I SCBs prognos av befolkningsutvecklingen kan vi se att antalet unga vuxna (i det här fallet åldern 19-24) ökar många år fram i tiden. Statistiken visar att botten nås år 2020 och att det sedan blir en ihållande ökning, i varje fall fram till år 2030. Som lägst kommer det att vara 693 000 individer i åldern 19-24. Det kommer sen att stiga med mer än 100 000 individer fram till år 2030, alltså en ökning med mer än tio procent. Allt annat lika betyder det att 1500 fler studenter än idag kan antas till lärarutbildningar.

Diagram 2. Antalet individer i åldern 19-24 åren 2011-2030. Källa SCB (egna beräkningar)


Ytterligare en faktor som tillkommer och som kan vara en delförklaring till att antalet sökande till lärarutbildningen minskat de senaste åren är konjunkturläget. Enligt Konjunkturinstitutetkulminerar den rådande högkonjunkturen i Sverige i år. Det spelar roll för utvecklingen av söktrycket eftersom forskning visar på att det finns ett tydligt samband mellan efterfrågan på högre utbildning och konjunktur i Sverige, ju bättre konjunkturen är desto färre söker sig till högre utbildning. Den kommande lågkonjunkturen som förutspås av KI kommer alltså att addera på effekten av att kullarna unga vuxna växer.

Det finns alltså goda möjligheter att bygga ut lärarutbildningen från 2020 utan att behöva riskera att söktrycket sjunker. Det är svårt att bedöma hur många platser det kan handla om men enbart den demografiska utvecklingen bör innebära att det går att bygga ut lärarutbildningen med samma proportion vilket skulle innebära ca 1500 platser. Det är på intet sätt tillräckligt med tanke på den stora och ökande lärarbristen, utan det krävs fler reformer för att öka lärarutbildningens och läraryrkets attraktivitet. Men det visar att vi redan nu kan börja planera för en väldigt välbehövlig utbyggnad.



1. Anm.: Avser totalt antal sökande och antagna till yrkesexamensprogram inom pedagogik och lärarutbildning (folkhögskollärarexamen, förskollärarexamen, grundlärarexamen, speciallärarexamen, specialpedagogexamen, yrkeslärarexamen, ämneslärarexamen och lärarexamen). Söktryck definieras som antal behöriga förstahandssökande per antagen och visas på sekundäraxeln. Antagen motsvarar inte faktiska nybörjare utan de som erbjudits en utbildningsplats.


Siffrorna visar sjunkande sjuktal, men blir vi friskare?

Försäkringskassan har publicerat nya siffror på hur sjukskrivningarna har utvecklats sista året. Glädjande nog visas en fortsatt nedåtgående trend från förra året. Det gäller arbetsmarknaden som helhet men också för de som arbetar inom skola och förskola.

Senaste åren har sjukdomarna inom psykisk ohälsa och de diagnoser som ingår varit i fokus, då vi ser att det är där lärare och skolledare är mest drabbade. I diagnosgruppen ”Psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar” ingår ex posttraumatiskt stressyndrom, anpassningsstörning, reaktion på svår stress, utmattningssyndrom, förstämningssyndrom, m fl.

Antal sjukskrivna har fluktuerat över tid, ofta följs lågkonjunktur och sjuktal åt.

Sjuktal bild 1 utredarbloggen

I diagrammet ovan där vi ser pågående sjukfall inom psykiska sjukdomar, för samtliga på arbetsmarknaden, så syns det tydligt att nivån på antal pågående sjukfall var låga 2010 medan det 2016 låg på en rekordhög nivå (alla siffror är tagna från kvartal 2 varje år).

Tittar vi på hela arbetsmarknaden så följer även den en nedåtgående trend när det gäller antal startade sjukfall per 1000 anställda:

Sjuktal bild 2 utredarbloggen


Tittar vi specifikt på gruppen inom bransch utbildning* så ser vi att det följer samma mönster. Tyvärr har vi ännu inte tillgång till de sammanställda siffrorna för 2018 utan de sträcker sig fram till 2017, eftersom man här tittar på helår.

Sjuktal bild 3 utredarbloggen


Men har vi då blivit friskare inom skolans värld?

En relevant fråga att ställa sig blir då: blir vi friskare? Statistiken visar ju tydligt på att sjuktalen inom förskola och skola fortsatt är höga även om de har börjat att sjunka något.

Försäkringskassan beskriver i sin rapport ”Sjukfrånvaron på svensk arbetsmarknad” (maj 2018) den ökade risken för sjukskrivning för bland annat verksamma inom förskolan. I rapporten påpekas det också: ”De stora yrkesgrupperna inom vård, skola och omsorg bidrar genom sin storlek betydligt mer till utgifterna inom sjukförsäkringen”. Är det en uppmaning till arbetsgivarna att ta sitt ansvar när det gäller kostnaderna för sjukförsäkringen? Borde inte myndigheter kunna göra gemensam sak i en sådan viktig fråga som individers hälsa, istället för att påpeka att kostnaderna för sjukförsäkringen är för höga? För vem finns våra myndigheter? De är ju satta att tillvarata medborgares rättigheter utifrån socialförsäkringsbalkens lagparagrafer!

Borde det inte istället vara så att vi gemensamt uppmanar huvudmän att följa arbetsmiljölagen och se till att ingen blir sjuk av arbetet? Att myndigheter i den här frågan gör gemensam sak? Att uppmana huvudmän att se till att rektorer får förutsättningar för sin verksamhet, både för att bedriva en verksamhet med kvalitét och en frisk arbetsplats?

Många frågor blir det och under tiden så fortsätter lärare och skolledare att ha hög arbetsbelastning och därmed riskerar sjukskrivning. Aldrig har det varit så viktigt som nu att se över sitt schema och vara noga med att paus och rast ryms inom arbetstiden.

Vad säger forskningen?

Forskning visar tydligt på hur viktigt det är med återhämtning, även under arbetsdagen. Vi blir mindre effektiva om vi inte respekterar kroppens behov av återhämtning. Mats Hagberg, professor i arbetsmedicin, har tillsammans med kollegor från Göteborgs universitet genomfört en studie som omfattar 3534 män och 4115 kvinnor, som två år efter sjukfrånvaron fick besvara ett antal frågor kring möjlighet att ta paus och rast och därmed få den återhämtning som behövs under arbetsdagen men även hur man sov och om vilan mellan arbetsdagarna var tillräcklig. I studien förklarar han att skillnaden i män och kvinnors sjukfrånvaro till 60 % består av brist på återhämtning i arbetet. Studien publicerades i den engelskspråkiga vetenskapliga tidskriften Plos One i juli 2017.

Så se över ditt schema! Finns det utrymme för rast och paus? Om inte, prata med din chef! Att godta svar som ”rast och paus kan du ta om verksamheten tillåter” är inte ett alternativ! Sådana svar kan endast ges i särskilda fall, vid plötslig sjukdom eller annan plötslig händelse som inte har kunnat planeras i förväg. Inte användas som en möjlighet att i smyg skära ned på personal! För om organisationen är så tajt att du inte hinner ta ut rast och paus, då har verksamheten inte organiserats utifrån de lagkrav som finns, både i Arbetsmiljölagen, i föreskrifterna Organisatorisk och social arbetsmiljö och sist men inte minst; Arbetstidslagen.

Vem ska jobba i Sveriges förskolor och skolor?

Om arbetsmiljön på våra arbetsplatser riskerar att göra oss sjuka, vem ska då ta hand om Sveriges framtid? För det är ju just det som våra barn och elever är: Sveriges framtid! De förtjänar en förskola och en skola av bästa kvalitét! För att kunna ge det behöver vi förutsättningar och en av dessa förutsättningar är just en arbetsmiljö som inte gör oss sjuka!

Om jag är nöjd med en nedåtgående trend i sjuktalen? Det blir jag först när det är bevisat att det beror på att vi är friskare (inte på ökade andel avslag på sjukpenning) och när rektorer har fått förutsättningar för en verksamhet där ingen riskerar att bli sjuk p g a för hög arbetsbelastning!

*Sedan 2014 har Försäkringskassan övergått till att sammanställa sjuktal utifrån bransch istället för yrkeskategori som tidigare.


-Idag 7C, ska vi prata om vad skolplikt innebär. - Men säg vad jag ska göra, för jag ska vara ledig nästa vecka

Det har knappt gått en månad sedan sommarlovet och redan vittnar väldigt många lärare och rektorer om travar av ledighetsansökningar från elever. Hur är det där med ledighet i ett land med skolplikt egentligen?

I Sverige råder skolplikt i de obligatoriska skolformerna, d v s i förskoleklass och grundskola. Enligt Skolförordningen har en elev i grundskolan 178 dagars skolplikt per år. Det är enligt Skollagen kapitel 7, vårdnadshavarens ansvar att ett skolpliktigt barn ”fullgör sin skolplikt” och det är vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan.Skolplikten innebär som Skolverket uttrycker det ”att eleverna ska delta i skolans verksamhet och inte har automatisk rätt till ledighet utöver loven”.

Så 178 dagars skolplikt och ingen automatisk rätt till ledighet utöver loven. Men enligt skollagen får en elev ”beviljas kortare ledigheter för enskilda angelägenheter och om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas.” Är en resa till Spanien veckan efter Höstlovet, eller en skidvecka strax före Påsklovet enskilda angelägenheter? Diskutera gärna i bikupor hemma vid köksbordet.

Rektor ska enligt skollagen besluta över all ledighet. Och skollagen förtydligar även till rektor att hen inte får uppdra åt någon annan att fatta beslut om ledighet som är mer än tio dagar.

Här vill jag poängtera, den här paragrafen i Skollagen är ett förtydligande för rektors mandat, den är inte skriven till vårdnadshavare som att det är fritt fram för barnet att vara ledig i tio dagar per läsår, oavsett skolplikten.

Detta är dock en uppfattning som florerar i en hel del skolors föräldragrupper.

- Men jag har fem dagar kvar att ta ut i ledighet för X.

- Vi planerar för en vecka ledigt på höstterminen och en på vårterminen. Det får man ju.

Så till denna myt och felaktiga uppfattning säger skollagen nej och åter nej! Det står inte att eleverna har skolplikt 178 dagar, men 168 om vårdnadshavarna tycker det. Det här kan inte nog poängteras och upprepas!

Rektor beviljar alltså ledighet eller avslår den. Det är upp till varje enskild rektor att besluta om detta. Men ett avslag respekteras tyvärr inte alltid. Vårdnadshavare överträder rektors beslut och bryter därmed mot skolplikten. Vad sänder det för signaler?

Så till ett annat argument som också kan komma upp i diskussioner om ledighet:

- Det är väl inte så farligt om eleverna är lediga några dagar? De kan ju lära sig massor när de t ex är bortresta, eller deltar i turneringar, eller varför inte hos frisören? Alla olika upplevelser ger ju påfyllning till kunskaperna på något sätt.

Ja, så kan man tänka och det är inget som varken skollagen eller andra förordningar säger något om, för dessa aktiviteter utanför skolan kan upplevas under loven. De är loven liksom tänkta att vara förutsättningen för, ledig tid för eleven att kunna göra andra saker än att vara i skolan.

Men om några elever är lediga lite då och då, det gör väl inte lärarna så mycket?

Lärare planerar sin undervisning utifrån den undervisningstid som ska genomföras. Utgångspunkten för en lektion, för genomgångar, för uppgifter på lektionstid, för ett arbetsområde, för en redovisning, för ett prov, för allt, utgår från den undervisningstid som alla elever ska vara på. Eleven ingår i ett undervisningssammanhang, i en klass eller grupp. Om en lärare har fem undervisningsgrupper i t ex SO och återkommande har ett antal elever som kommer fram efter lektionen och säger.

- Jag är ledig nästa vecka, vad ska jag göra då? Och jag missar provet, när kan jag göra det istället?

Detta tar tid för lärare, det kan förhindra flödet i undervisningen och det ökar administrationen där högar av ledighetsansökningar innebär en mängd individuella genomgångar med respektive elev. Dels ska eleven få veta i förväg vad som krävs för att inte komma efter och efter ledigheten, behöver läraren se till att eleven hänger med igen. Är detta rimligt att förvänta sig, då ansvaret för skolplikten inte ligger på läraren?

Till detta behöver även konsekvensen för många elever belysas. Många blir väldigt stressade av att vara borta från skolan och missa lektioner och sedan ha saker att ta igen när de kommer tillbaka. En konsekvens vårdnadshavare beaktar?

Det här borde egentligen inte behöva diskuteras och påpekas. Skolplikten är en grundläggande förutsättning för hela skolans funktion. Att skolan är viktig befästs genom skolplikten. Om man inte ser skolplikten som förpliktigande, vad signalerar man då är viktigt i ett samhälle?

Resurser på OECD-snittet räcker inte

Sverige borde, av befolkningsstrukturskäl, lägga större resurser på utbildnign än vad vi gör.

Sverige borde, av befolkningsstrukturskäl, lägga större resurser på utbildnign än vad vi gör.

I diskussionen brukar det då och då påstås att Sverige lägger väldigt mycket resurser på utbildning jämfört med andra länder. Frågan är dock om det stämmer? Man kan på goda grunder misstänka att vi av demografiska skäl borde lägga mer än många andra länder.

Idag presenterades OECDs rapport Education at a Glance (EAG). Det är den stora statistikbibeln för den som vill fördjupa sig i skillnaderna mellan olika länders utbildningssystem. Där finns jämförande uppgifter om hur många som tar en högskoleexamen, hur mycket lärare tjänar, om utbildning lönar sig i olika länder, men även om hur mycket olika länder spenderar på sitt utbildningssystem.

Att jämföra olika länder är svårt, till exempel löneuppgifter blir helt olika beroende på om det förekommer arbetsgivaravgifter eller inte, men just kostnaderna för utbildningsväsendet är ganska jämförbara då de jämförs genom att man se till hur stor andel av BNP som läggs på sektorn.

Sverige satsar inte mycket över snittet

För Sveriges del lägger vi 1,8 procent av BNP på skolåren 1–6, 0,8 på 7–9 och 1,0 på gymnasieskolan. Det är lite mer än OECD-snittet, som ligger på 1,5 procent, 0,9 respektive 1,1. Sammanlagt för grundskolan ligger vi alltså lite över snittet (plus 0,2) och 0,1 under snittet för gymnasieskolan. Det är ingen stor satsning utöver snittet.

I nedanstående tabell så jämförs hur stor andel av BNP som läggs på utbildning i Sverige och några länder i vårt närområde:

Tidigare åren i grundskolanSenare åren i grundskolan
GymnasieskolanSumma
Finland1,4
1,11,4
4,0
Norge2,11,01,54,6
Nederländerna1,21,21,23,6
Sverige1,80,81,03,6
OECD1,50,91,13,5

Tabell: Andel av BNP som läggs på utbildning

Som synes satsar Norge och Finland klart mer än Sverige på utbildning, 4,6 respektive 4,0 procent av BNP. Men även Nederländerna ligger i samma nivå som Sverige.

Det sistnämnda är förvånansvärt. Nederländernas högre befolkningstäthet gör att de i genomsnitt kan ha klart större klasser, och därigenom lägre lärartäthet än Sverige. Det ser vi också när vi tittar på lärartätheten: i Sverige är den 13 elever per lärare i snitt, medan den i Nederländerna är 17 elever per lärare.

När man betänker att både våra två grannländer, med en geografi och befolkningsstruktur som påminner om oss själva, satsar klart mer än vi och att ett land som Nederländerna satsar lika mycket som vi är det mycket som talar för att Sverige inte borde ligga på OECD-snittet, utan istället en bit över.

Utvecklingen går åt fel håll

Tyvärr tycks också utvecklingen gå åt fel håll. 2005 gick, enligt EAG, 8,1 procent av de samlade offentliga utgifterna till utbildning i grundskola, gymnasieskola och eftergymnasial utbildning som inte ligger på högskolenivå. 2015 var motsvarande andel 7,8 procent. Och då har också den offentliga sektorns andel av ekonomin minskat under samma period, så minskningen är i praktiken större än vad den verkar (enligt Ekonomifakta från 52,4 procent år 2005 till 49,6 procent 2015).

Med hänsyn till vårt lands geografi och befolkningstäthet talar mycket för att Sverige borde ta sig upp till åtminstone den finländska nivån på satsning på utbildning, så att 4 procent av BNP skulle gå dit. Att bara ligga på eller strax över OECD-snittet räcker inte.

Skolan är en friskfaktor för barn och unga

Idag är det dagen för uppmärksammande av ungas psykisk hälsa. Flera rapporter på senare tid har visat att psykisk ohälsa ökar bland unga. Samtidigt mår barn i skolåldern bättre än unga vuxna, skolan kan alltså vara en friskfaktor.

Idag är det dagen för uppmärksammande av ungas psykiska hälsa. Flera rapporter på senare tid har visat att psykisk ohälsa ökar bland unga, men samtidigt kan vi se att det inte gäller de yngre barnen och i mycket högre utsträckning gäller unga vuxna än barn. Det finns många studier so visar att svenska elever trivs bra i skolan och har en bra relation till sina lärare. Skolan kan alltså vara en friskfaktor för psykisk hälsa.

Den psykiska ohälsan verkar öka bland tonåringar men inte bland övriga barn, enligt en rad studier som kommit de senaste åren. Det kan finnas skäl att inte vara överdrivet alarmistisk eftersom det finns forskning som visar att ökningen av rapportering och vård av psykisk ohälsa möjligen inte betyder att prevalensen för den har ökat, det som ökat är då i stället rapportering och behandlingsinsatser. Därmed inte sagt att det inte finns mycket allvarliga och brådskande problem förknippade med ungas psykiska ohälsa som måste lösas.

I Sverige har andelen unga, 16 – 24 år, som uppger att de besväras av ängslan, oro eller ångest ökat sedan 1980-talets början enligt SCBs undersökning av befolkningens levnadsförhållanden (ULF).Enligt en annan studie som SCB ansvarar för, Barn-ULF, som endast gäller åldersgruppen 13 – 18 år syns dock en minskning.

Enligt socialstyrelsen ökar den psykiska ohälsan för båda män och kvinnor bland både yngre och äldre unga . Men den mest i ögoninfallande skillnaden finns mellan flickor i skolåldern 10-17 år och unga vuxna kvinnor 18-24 år. Det tyder på att svensk skola fungerar som en friskfaktor för eleverna, i alla fall för flickorna.

socialstyrelsen

De tydliga försämringarna i psykisk ohälsa verkar snarast gälla efter skolåren, för unga vuxna. Detta kan ha att göra med den ökade osäkerheten när det gäller att etablera sig. Det blir allt svårare att få en egen bostad i stora delar av Sverige (även om åldern när unga ”flyttar hemifrån” i Sverige faktiskt fortsätter att sjunka, trots redan väldigt låg ålder internationellt sett). Åldern för första fasta jobbet har också ökat de senaste åren och en osäker ställning på arbetsmarknaden är givetvis stressande.

En framgångsrik undervisning präglas av goda relationer mellan elev och lärare och en tillitsfull och trygg verksamhet. PISAs 15-åringar har fått ange hur de upplever sig bli bemötta och behandlade av sina lärare. Flertalet elever i såväl Sverige som OECD svarar att lärarna behandlar och bemöter dem på ett rättvist och respektfullt sätt, men det är färre elever i Sverige som svarar att lärarna behandlat dem orättvist minst några gånger i månaden under det senaste året. Enligt PISA utsätts ungefär var sjätte svensk 15-åring för någon form av mobbning minst några gånger i månaden. Sverige ligger på en genomsnittlig OECD-nivå. Tidigare studier har visat att mobbning är mindre omfattande i Sverige än i många andra länder.

Man bör skilja mellan faktorer där skolan bidrar till psykisk ohälsa och när samhällsutvecklingen utanför skolan gör det. I det förra fallet är det möjligt för skolans aktörer att gå till botten med problemen och åtgärda orsakerna, men i det senare fallet handlar det om att hantera effekterna eller mildra symtomen. Många samhällsförändringar påverkar unga särskilt, och det gäller inte minst utvecklingen inom IKT. Här är skolan en av många aktörer som har som sin roll att utbilda eleverna både i dagens teknik men också för det som ska komma. Men samtidigt kan skolan inte ha hela ansvaret för att lösa de nya konflikter och problem som uppstår genom samhällsförändringar.

Skolans uppdrag är det pedagogiska men skolan är också elevernas arbetsmiljö, med det ansvar som där tillkommer för skolans ledning. I övrigt är skolan endast en av många aktörer i barnens liv och det är viktigt att komma ihåg det när det gäller elevers psykiska ohälsa. Orsakas psykisk ohälsa av en ökad barnfattigdom så kan inte skolan åtgärda detta på egen hand, det är därför det är så centralt med samverkan.

De reformer i skolan som troligtvis kan ha påverkat den psykiska ohälsan negativt finns framför allt i betygssystemet. Den ökade kravbilden i skolan har lett till ökad psykisk ohälsa hos eleverna, enligt forskaren Viveca Östberg. Det finns tecken på att det skapat en större stress i skiktet med höga betyg, eftersom betyg ges tidigare, anses viktigare och också har fått en högre praktisk betydelse, tex till gymnasieantagningen. Men ännu viktigare är antagligen elever med låga betyg löper större risk för skolmisslyckanden p.g.a. att man infört betyget icke godkänt. Det här är effekter som behöver ses över av en framtida betygsutredning.

Men överlag mår alltså elever generellt bättre i skolan än efter skolåren. Att skolan i dag är en friskfaktor för elever i Sverige beror på att vi har kompetenta lärare som kombinerar undervisningsskicklighet med goda relationer till eleverna, dessa går hand i hand. Det finns dock en del mörka mål på himlen. Ett större juridiskt fokus motverkar tilliten. Men ett troligen ännu större problem är att kombinationen av stoffträngsel och lärarbrist gör att det relationsskapande sätts på undantag.

I klassrummet är det centralt att lärare får möjlighet att se till varje elevs behov, där har elevhälsan en viktig funktion i samspel med läraren. Det är en viktig uppgift för elevhälsoutredningen att komma med förslag så att eleverna garanteras det stöd de behöver.

Slutsatsen är att det är när skolans skyddsnät försvinner som de stora problemen uppkommer, särskilt för de unga kvinnorna. Därför ska vi värna och utveckla svensk skolas styrka i att främja psykisk hälsa bland eleverna. Det handlar inte minst om att minska skolmisslyckanden men även att lärare ges möjlighet att ha en bra relation till eleverna.




Tyvärr, planeringstiden är slut på lagret sedan vecka 32.

Källa: Unsplash

Källa: Unsplash

Tid är valuta i skolvärlden. Planeringstid är hårdvalutan. Jag vågar påstå att planeringstid är vad väldigt många lärare skulle önska sig i födelsedagspresent på Världslärardagen, skriver Lisa Heino.

Läsåret har just dragit igång och uppstarten kunde på många håll varit bättre. Det råder stor lärarbrist och det är mycket som ska planeras och göras innan skolstarten. Många, många lärare vittnar dessvärre om att de ännu inte fått tillräcklig tid att planera, utan stressar fram lektioner från en dag till en annan. Att få börja ett läsår med att inte vara ikapp- när är man då ikapp?

Lärare behöver tid, tid för sig själv, tid för att planera med de kollegor de behöver. Tid att fundera på hur undervisningen ska genomföras. Tid att följa upp sina erfarenheter, andras erfarenheter och tid att därmed kunna förändra upplägg och utförande utifrån hur det funkar med aktuella elevgrupper.

Forskare vid Karlstad universitet har genomfört en undersökning bland lärare på grund- och gymnasieskola, för att ta reda på deras förutsättningar för att kunna planera och följa upp lektioner. Över hälften svarade att de saknar rimligt med tid att planera och 70% saknar tid för efterarbete.

Det här är ju inga nyheter. Ett antal undersökningar har kontinuerligt bekräftat tidsbristen för lärare. Men de här forskarna kopplar det till något som man borde kunnat förvänta sig att beslutsfattare förstått och agerat efter.

”Inga reformer av skola och lärarutbildning, högre löner, utvecklingstjänster, kunskapskrav och så vidare kan antas få någon större effekt så länge lärare inte har bättre möjligheter att planera och efterarbeta sina lektioner.”

Det är på ett sätt beklagligt att detta måste bevisas i forskning, men lyssnar inte politiker på vad lärare sagt i 100 år, kan de ju inte säga emot forskningsresultat. Det där med vetenskaplig grund för utbildningspolitiska beslut råder väl…? Eller rättare sagt, måste råda från och med nu! Så detta sedan åratal pågående matande med fler ansvarsområden och uppgifter och mer undervisning för lärare ger helt motsatt effekt! Tidsbristen och arbetsbelastningen leder istället till att fler jobbar tills de stupar eller helt enkelt slutar jobba som lärare. Effektivt förbättringsarbete? Inte för fem öre!

Så hur vore det att börja med vad vi har? Vilket uppdrag är rimligt att skolan har utifrån verklighetens förutsättningar? Vad ska bort eller minska, så att Sverige värnar de makalösa, otroligt kunniga, goda lärare vi har! Börja där, börja med verklighetens rimlighet och ge tid till det rimliga uppdraget och tid till läraren själv, då ni, då ska ni få se på resultat!

Ny läroplan för förskolan: regeringen har lyssnat på Lärarförbundet

Lärarförbundet har lyft behovet av utbildad personal i förskolan.

Lärarförbundet har lyft behovet av utbildad personal i förskolan.

Regeringen har fattat beslut om en ny läroplan för förskolan. Det är något som vi vet att många medlemmar har väntat på och engagerat sig i. Lärarförbundets utredare Elisabeth Mossberg skriver om hur processen sett ut och vilka delar som Lärarförbundet har lyckats påverka.

Regeringen gav Skolverket i uppdrag att förslå en revidering av förskolans läroplan under 2017. Processen sedan dess har varit öppen och inbjudit till delaktighet även från enskilda förskollärare. Många har tagit inbjudan och engagerat sig och skickat in sina tankar till Skolverket. Det visar på vilket engagemang det finns hos förskollärarna.

23 mars presenterade Skolverket det slutgiltiga förslaget. Lärarförbundet var då starkt kritiskt till otydligheten i uppdraget och att det inte var tydligt med att det är förskolläraren som bedriver undervisning. Det fanns också skrivningar som pekade på att alla i arbetslaget kunde genomföra utvecklingssamtal. Lärarförbundet menar att det inte får råda några tveksamheter om att den undervisning som bedrivs i förskolan ska utföras av legitimerade förskollärare och att utvecklingssamtal ska utföras av professionen, förskollärarna.

Lärarförbundet kom överens med Kommunal om att dessa saker behöver förändras. Kommunal tyckte det var angeläget att barnskötarna nämns. Med en utveckling i förskolan där andelen helt outbildade har stigit från några procent till nästan 30% vill Lärarförbundet trycka på vikten av utbildad personal i förskolan.

En gemensam skrivelse från Johanna Jaara Åstrand och Tobias Baudin lämnades till regeringen och dialog har förts. Regeringen har gått Lärarförbundet och Kommunal till mötes.

Regeringen har gjort förändringar och infört förskollärarens särskilda ansvar i utbildningen, samt att förskolläraren ska leda de målstyrda processerna och i undervisningen ansvara för att

  • omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet
  • utveckla pedagogiskt innehåll och miljöer som inspirerar till utveckling och lärande samt utmanar och stimulerar barnens intresse och nyfikenhet samt håller kvar deras uppmärksamhet
  • spontant uppkomna aktiviteter och intressen, vardagliga aktiviteter och rutiner i förskolan blir en del av undervisningen, och
  • planering och genomförande utgår från läroplanen och från det kunnande och de erfarenheter som barnen tidigare har tillägnat sig.

Lärarförbundet ställer sig positivt till dessa förändringar. Undervisningsbegreppet är relativt nytt i förskolan och i och med den reviderade läroplanen ligger ansvaret att utveckla undervisningen i förskolan tydligt på de legitimerade förskollärarna och forskningen.

En annan ändring som Lärarförbundet har påverkat är vem som kan genomföra utvecklingssamtal. Nu är det tydligt att förskollärare har ansvar för innehållet och arbetslaget har ansvaret för genomförandet. I den förra skrivningen uttrycktes ”alla i arbetslaget ska”, vilket kan tolkas som just alla ska genomföra. Lärarförbundets grundinställning är att det är enbart förskollärare som kan genomföra utvecklingssamtal.

Regeringen har lyssnat på Lärarförbundet och förtydligat även om genomförandet inte är helt och hållet ett ansvar för förskollärare.

Lärarförbundet vill i detta sammanhang poängtera att förskollärarbristen är ett stort problem. Tillgång till legitimerade förskollärare måste finnas i varje barngrupp. Förskollärare kan inte ta ansvar för och leda undervisningen när man själv inte arbetar där.

En bra implementering där lärare får tid att verkligen sätta sig in i och omsätta den reviderade läroplanen i verksamheten är avgörande för hur läroplanen ska fungera i förskolan. Lärarförbundet anser därför att det måste anslås tillräckliga ekonomiska resurser från staten för implementering.

Nu har Lärarförbundet en stark förhoppning om att många partier inom båda blocken kan ställa sig bakom revideringen av förskolans läroplan. Det behövs om den ska verka långsiktigt och ge professionen, förskollärarna, mandatet att utveckla undervisningen i förskolan.

Läraryrket ska vara ett friskyrke, inte ett riskyrke

Jens Ranta, Lärarförbundets arbetsmiljöexpert, bloggar om några nya domar som kan få stor betydelse för långtidssjukskrivna lärare, som alltför ofta bedömts ha arbetsförmåga och fått avslag på sina ansökningar om sjukpenning.

Fackliga framgångar i Högsta Förvaltningsdomstolen

Frågan i de två målen (mål 607-17 respektive 667-17) var hur det ska avgöras om en försäkrad har en sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. LO-TCO Rättsskydd drev de bägge målen. Även om den ena personen förlorade i delen som gällde huruvida han hade rätt till sjukpenning eller inte är domarna väldigt viktiga för hur de här bedömningarna ska gå till.

Det är synnerligen positivt att Högsta förvaltningsdomstolen har klargjort hur de här bedömningarna ska göras. Försäkringskassan har tidigare gjort bedömningen mot arbeten som enligt vår (och andras) mening har varit tämligen fiktiva och som i praktisk tillämpning har saknat de krav som arbeten på dagens arbetsmarknad ställer.

Domstolen slår nämligen fast att med förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden avses vanliga arbeten som den försäkrade trots sin sjukdom kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till hans eller hennes medicinska besvär. Det är viktigt att ha i åtanke att bedömningen fortfarande ska utgå från sjukdomen och på vilket sätt sjukdomen inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete.

Domstolen kommer även fram till slutsatsen att Försäkringskassan inte behöver kunna hänvisa till konkreta arbeten eller typer av arbeten för att kunna avslå en ansökan om sjukpenning. Hänsyn måste emellertid tas till faktiska förhållanden på arbetsmarknaden och anpassas till förändringar över tid. Prövningen av arbetsförmågan ska alltså vara verklighetsförankrad. Man fäste stor vikt vid förarbeten där resonemang hade förts kring att det är personer som helt klart har arbetsförmåga som inte ska ha rätt till sjukpenning.

Vidare konstateras att bedömningar av arbetsförmågan som gjorts av Arbetsförmedlingen bör kunna vara vägledande för den bedömning som Försäkringskassan gör. Lärarförbundet ser med tillförsikt på hur de här domarna ska påverka rätten till sjukpenning för många långtidssjukskrivna.

Regelverket måste fortfarande ändras!

Även om domarna från Högsta Förvaltningsdomstolen är en tydlig facklig framgång finns det fortfarande delar i regelverket som måste ändras. Att bedömningen av arbetsförmågan från dag 180 av sjukskrivningen ska prövas mot förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden innebär att förskollärare, lärare i fritidshem, lärare, m.fl., riskerar att behöva lämna yrket. Det är värt att notera att om det finns en tydlig prognos om att den sjukskrivne kan återgå i sitt arbete inom ett år från det att sjukperioden inleddes kan prövningen av arbetsförmågan göras utifrån detta (särskilda skäl).

Vi har en otrolig lärarbrist och har inte råd att legitimerade och behöriga lärare ska behöva lämna yrket på grund av hur sjukförsäkringen är utformad!

Det är illa nog, i bristyrken, att prövningen av arbetsförmåga i förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden alltid ska göras från dag 366 och senare av sjukskrivningen. Lärarförbundet inser naturligtvis att det någonstans finns en bortre gräns för hur mycket samhället har råd med, men vi måste komma ihåg att sjukskrivningstalen på samhällsnivå är låga, historiskt sett. Det som är illavarslande är att det främst är inom välfärdsyrkena som sjukskrivning är vanligast och på flera håll fortfarande ökar. Det är dessutom mycket vanligare med långa sjukskrivningar, då de flesta sjukskrivningarna är relaterade till psykisk ohälsa.

Om inte regelverket ändras generellt när det handlar om tidsgränserna och hur prövningen av arbetsförmågan ska ske så borde man åtminstone kunna anpassa gränserna i bristyrken. Exempelvis skulle det kunna införas ett ytterligare steg i rehabiliteringskedjan, där de sjukskrivnas arbetsförmåga bedöms mot arbeten inom ramen för deras kompetensområde innan bedömning mot hela arbetsmarknaden görs. Det skulle stärka de sjukskrivnas möjlighet att komma tillbaka till sitt tidigare eller liknande arbete. Mjuka dessutom upp tidsgränserna så att försäkrade inte ”går vidare till nästa nivå” i arbetsförmåge-bedömningen om rehabiliteringsinsatser pågår med sikte på omställning och/eller återgång i arbete (två av TCO:s ”35 förslag för en bättre sjukförsäkring”).

Förutom att det krävs ändringar i regelverket beträffande sjukförsäkringen måste det även nämnas att den del av arbetsgivaravgiften som läggs till just sjukförsäkringen bör återställas till tidigare nivå. Att den s.k. bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen togs bort var inget annat än en fiktiv åtgärd, med tanke på hur bedömningarna av arbetsförmågan sker redan från dag 180 och som senast från dag 366. Slow clap!

Slutligen: naturligtvis är det viktigaste av allt att huvudmännen tar sitt ansvar för att bidra till att lärares, m.fl., arbetsmiljö blir bra, så att läraryrket än en gång blir ett friskyrke och inte ett riskyrke. En bra arbetsmiljö skulle bidra kraftfullt till att statusen för lärare höjs. Styrningen, på flera områden, bidrar inte positivt. I mörkare stunder går tankarna ofta kring att det borde finnas varningstext likt på cigarettpaket: Välkommen som lärare, men glöm inte att du löper en hög risk att drabbas av arbetsrelaterad sjukdom med långa sjukskrivningsperioder och där regelverket i sjukförsäkringen gör att du kommer att tvingas byta yrke om du inte redan har gjort det. Yay! Vi vill gärna slippa se platsannonser som mer eller mindre tydligt innehåller ett: ”Du är väl stresstålig, lille vän?

Beslutsfattare på riks- och kommunal nivå måste också inse att det är på tiden att upphöra med att komma med förslag om reform på reform som fortsätter att öka kraven på lärarna utan att resurserna och befogenheterna ökas på motsvarande vis. Ge mer inflytande till professionen så ska ni få se på lärareffekt!

Vinden blåser i skolpolitiken

Lärarförbundets samhällspolitiska chef Malin Tufvesson bloggar om skolhösten och förändringar i utredarbloggen.

Efter sommarens varma vindar har det börja blåsa lite mer. Både vädermässigt men också i valrörelsen. I slutskedet på valrörelsen har flera partier valt att presentera olika skolpolitiska löften. Och det är tydligt att många av förslagen innehåller detaljstyrning av saker i skolan, har opinionsfokus eller bara skrapar på frågor på ytan. Tillit till professionen inte är något som genomsyrar särskilt många förslag. Och det är naturligtvis svårt att som politiker låta bli att lägga detaljstyrningsförslag – detaljfrågor är ofta konkreta, lättkommunicerade och signalerar handlingskraft. Det kräver alltså stort mod att våga låta bli.

Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand bloggade om alla partiers skolpolitik under Almedalen i somras, läs mer om det här.

Men i floran av vallöften finns också efterlängtade och viktiga förslag som kan komma att göra skillnad på riktigt. Det handlar tex om riktmärken för barngrupper i fritidshem, införande av professionsprogram och stödfunktioner i skolan.

Oavsett vilka som kommer att regera landet efter valet och därmed ansvara för skolan så måste stabiliteten i skolpolitiken bli bättre. Dagens ryckighet med politiska partier som slåss om att synas och höras mest i frågan gynnar inte skolan. Värst är de förslag som främst inte är till för att skolan ska bli bättre utan för att visa att partiet tycker annorlunda än ett annat parti och för att fånga röster. Frågor som ofta inte gynnar elevernas lärande men kan kräva tid från lärare för att kunna realiseras.

I utredarbloggen lovar vi dock dig som läsare stabilitet. Vi lovar att vi ska fortsätta att granska skolpolitik och driva på för att få till den skola som Lärarförbundet vill skapa. Och för att göra det ännu bättre har vi nu utökat med ytterligare en bloggare. Elisabet Mossberg som är expert på förskola, yrkesetik och mångfaldsfrågor kommer blogga med oss framöver. Elisabet har också ett långt fackligt förflutet som bland annat ordförande för Lärarförbundet i Göteborg.

Vi hoppas att du vill följa oss. Vi lovar att det kommer bli friska vindar i skoldebatten!

Ändra skolans stora systemfel: skolpengen

Med skolpengssystemet varierar intäkterna per klass mycker mer än kostnaderna. Det är ett systemfel som behöver åtgärdas.

Med skolpengssystemet varierar intäkterna per klass mycker mer än kostnaderna. Det är ett systemfel som behöver åtgärdas.

Lärarförbundet anser att modellen med skolpeng för att finansiera skolan bör avskaffas och att något annat bör införas istället. För mig är det en fråga om skillnaden mellan genomsnittskostnad och marginalkostnad. Det är just i den skillnaden som problemen med skolpengen uppstår.

Att vi anser att det är hög tid för en reform av skolans finansieringssystem är något som vi har skrivit vid flera tillfällen, till exempel i Dagens Nyheter 2016, som ledare i Lärarnas tidning och häromveckan i Aftonbladet. Men varför anser vi egentligen att den frågan är så viktig?

I normalfallet så bedrivs undervisning i en klass. Den kan vara olika stor, men den kräver ungefär samma resurser oavsett storlek: lokal, lika mycket lärare, lika många lektioner i idrott- och hälsa och så vidare.

Vissa saker varierar lite mer: skolmat och läromedel för att ta de tydligaste exemplen, men även kanske lite mer lärarresurs och lite större insatser från elevhälsan krävs när klassen växer. Detta är dock på marginalen – en klass kostar nästan lika mycket oavsett om det är tjugo elever i den eller om det är trettio.

Sambandet åskådliggörs i den här grafen:

Sambandet mellan total kostnad, snittkostnad, marginalkostnad och skolpeng för en klass.

Den grå linjen är klassens totalkostnad, den går i exemplet från 2,3 miljoner vid 20 elever och till drygt 2,5 vid 32. Den lila linjen visar genomsnittskostnaden för klassen; den börjar på 115 000 kronor vid 20 elever och för att landa på 80 000 vid 32. För varje elev du stoppar in i klassen sjunker genomsnittskostnaden, vilket inte är något att förvånas över då de stora kostnaderna inte påverkas av om det är 24 eller 26 – eller till och med 30 – elever i klassen.

Kostnader ligger fast när elevtalet förändras

Kostnadsökningen för en tillkommande (eller kostnadsminskningen för en bortfallande elev) ligger istället på den nivå som den gula linjen indikerar. Det är detta som är marginalkostnaden för en elev (här räknad till 20 000 kronor) och det är bara den som förändras när elevtalet förändras – övriga kostnader ligger fast.

På sikt finns det så klart alltid möjligheter att slå samman klasser eller skapa nya. Det är dock alltid förenat med organisatoriska svårigheter, det finns lagrum som stipulerar att kommunen ska erbjuda skola på ett sätt som ”är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt för eleverna”, man kan stå inför osäkerhet inför vad som händer kommande år, vilket gör att man inte vill rusta ned skolorganisationen, och så vidare.

Effekten av skolpengssystemet

Nu ska vi notera den blå streckade linjen. Det är skolpengen i denna kommun, den är satt till att vara 95 000 kronor per elev (och ja, av pedagogiska skäl gör jag det lite enkelt för mig och blandar inte in eventuell ersättning av skäl som socioekonomi eller annat som kan variera per elev). När klassen har färre än 25 elever så ligger skolpengen under genomsnittskostnaden per elev och när den har fler än 25 elever så ligger den över.

Den totala skillnaden vid ett visst elevtal fås genom att multiplicera antalet elever med skillnaden mellan de två strecken för genomsnittskostnad och för skolpeng – ligger genomsnittskostnaden över blir det underskott och ligger den under överskott.

Vid 20 elever är skillnaden 20 000 kronor, vilket innebär att klassen går med 400 000 kronor i underskott. Vid 23 elever är skillnaden 7 600 kronor eller minus 175 000 kronor för hela klassen. Om vi istället har 27 elever i klassen är skolpengen 4 600 kronor högre än genomsnittskostnaden och överskottet för klassen drygt 100 000 kronor. Och om det är 32 elever i klassen så är skolpengen drygt 15 000 kronor över genomsnittskostnaden, vilket summerar till 500 000 kronor i överskott.

Små klasser går back, stora med överskott

Med andra ord: små klasser går back och stora klasser går med överskott (eller på det skolstatistiska sättet: skolor med hög lärartäthet går back och skolor med låg går med överskott).

Effekten är också väldigt stor, eftersom marginalöverskottet per elev i exemplet, när alla fasta kostnader är täckta, är 75 000 kronor. Det blir, som kan konstateras ovan, snabbt väldigt stora belopp – vilket också förklarar storleken på överskott hos en del fristående huvudmän.

Finns en förklaring

Anledningen till att det har blivit så här tror jag mycket hänger ihop med nedanstående sätt att resonera. I detta fall är det taget från den senaste utredningen om skolpengen Bidrag på lika villkor (SOU 2008:8), men det återfinns även på andra ställen:

”Det framförs ibland att kommunens skyldighet att ta emot alla elever gör att det inte är möjligt att bedriva verksamheten med fulla klasser och att det skiljer sig från en fristående skolas möjlighet att kunna anpassa sin verksamhet så att några lediga platser inte finns. Det är riktigt att det finns en viss skillnad ifråga om skyldigheten att kunna ta emot alla elever, men utredningen menar att kostnaderna för detta får anses vara av så marginell betydelse att de inte utgör skäl för att tillåta kommunerna att göra något schablonmässigt avdrag på bidraget till fristående skolor.” (sid 158)

Det kan vara rätt att det inte går att göra något schablonmässigt avdrag för det, men att påstå att det är en marginell kostnad är däremot fel. Det noteras ganska snabbt i bilden ovan att så inte är fallet, skillnaden mellan en klass med 23 elever istället för 27 är att gå back med 175 000 mot att gå med ett överskott om 125 000, sammanlagt alltså 300 000 kronor. Argumentationen är svag och bygger på en dålig analys av skolans kostnader.

Det är också det här som ligger bakom att skolor som börjar tappa elever riskerar att hamna i en negativ spiral; tappade elever ger mindre resurser, vilket leder till besparingar, vilket ger fler tappade elever och mer besparingar – kvar står ett antal elever som får en sämre utbildning.

Dags göra om skolfinansieringen

Hela det här tycker jag pekar på att det är hög tid att göra om skolfinansieringen och gå mot en marginalkostnadsmodell istället. En sådan skulle se ut ungefär så här: Varje klass får en fast summa för att den existerar och sedan ges en mindre marginalkostnadsskolpeng per elev. Om vi tänker oss den fasta kostnaden som 1,9 miljoner kronor och den rörliga som 20 000 kronor per elev skulle olika klasser generera följande belopp i det raka skolpengsystemet (95 000 kr per elev) och i marginalkostnadssystemet:


20

24

28

32

Summa

Skolpeng

1 900 000

2 280 000

2 660 000

3 040 000

9 880 000

Marginalkostnad

2 300 000

2 380 000

2 460 000

2 540 000

9 680 000

Intäkt per klass vid olika klasstorlekar i skolpengs- resp marginalkostnadssystem.

Det intressanta med det här är det först och främst passar skolan mycket bättre, för så här skulle intäkter och kostnader för en klass hänga ihop på ett rimligt sätt. Det andra är att den skulle komma bort från en del absurda konsekvenser som dagens system har vad gäller fasta kostnader kontra rörliga intäkter. Det tredje är att det (vid den här fördelningen av klasser) blir en lägre samlad kostnad. Dagens skolpeng kostar helt enkelt mer än den smakar.

Dags att ge sig på systemfelen

För ett tag seden frågade Lärarnas tidning partierna om det vore bra att göra om skolpengen åt det hållet. Bara Moderaterna var helt avvisande och ansåg att dagens system skulle vara kvar.

För min del är Moderaternas avoghet förvånande. Partiet brukar vilja hålla hårt i den offentliga plånboken. Dagens system gör att vissa skolor helt i onödan får mer än de behöver och andra mindre – det sistnämnda gör att man måste betala mer till alla eftersom skolpengens nivå måste vara så stor att även skolor med små klasser överlever. Och de som gynnas av det är de skolor som har välfyllda klasser, vilket leder till att de helt i onödan går med överskott – ett skatteläckage som kostar det offentliga alltför mycket. Vill man hålla i den offentliga plånboken vore en marginalkostnadsmodell att föredra jämfört med dagens per capita-modell.

Det är hög tid att vi börjar ge oss på systemfelen i skolan, istället för att dutta med små frågor. Ett av de allra största är skolpengens per capita-princip. Där vore det välkommet om nästa mandatperiods skolpolitik skulle börja.