Lärarförbundet
Vår medlemsservice Lärarförbundet Kontakt håller extraöppet till kl.19.00 för frågor som rör facklig vägledning →
Bli medlem

Naivt tro det går enkelt att effektivisera i skolan

Prisutvecklingen för industribakad, hemmabakad respektive pizzeriabakad pizza illustrerar skillnaden i effektiviseringspotential inom olika sektorer. Photo by Carissa Gan on Unsplash

Prisutvecklingen för industribakad, hemmabakad respektive pizzeriabakad pizza illustrerar skillnaden i effektiviseringspotential inom olika sektorer. Photo by Carissa Gan on Unsplash

Arbetskraftsintensiva verksamheter är svårare att effektivisera än teknikintensiva. En bra illustration till det är prisutveckling mellan pizzor tillverkade på industrier, pizzerior eller hemma. Att tro att det är enkelt att effektivisera i inom välfärden, som skolan, är därför naivt och okunnigt.

Statistiska centralbyrån hade ett inlägg strax innan jul som fick mig att börja fundera på frågan om kostnadsutveckling, rationalisering och effektivisering inom tjänstesektorn. Inlägget handlade om pris och prisutveckling på olika sorters pizzor: hembakade, djupfrysta industribakade och pizzeriabakade från 1995.

Prisutvecklingen skiljer sig kraftigt åt mellan pizzor tillverkade på olika sätt.

De pizzeriabakade har ökat kraftigt i prisjämfört med både de hembakade och de industribakade, framför allt efter år 2006 (skälet finns längst ned i en not). De hembakade har ungefär ökat i pris som KPI, medan de industribakade idag är billigare än vad de var 1995 – med hänsyn till inflationen mycket billigare.

Vad detta illustrerar är så klart att möjligheten till att effektivisera är olika stor för den lokala pizzerian och för den centraliserade, mer eller mindre helautomatiserade, industrin där den djupfrysta pizzan görs. En jättebra illustration till Baumoleffekten.

Om vi istället gör jämförelsen mellan kostnadsutvecklingen i grundskolan och för pizzor från 2006 och framåt får vi nedanstående diagram. (Skälet till att jag väljer 2006 som basår framgår av noten längst ned.)

Kostnaden för en elev i grundskolan har haft samma utveckling som kostnaden för en pizzeribakad pizza sedan 2006.

Noterbart är hur väl pizzorna i pizzerian följer kostnadsutvecklingen i skolan, samtidigt som denna är högre än prisutvecklingen på hembakade pizzor, inflationen och – i klart högre grad – industribakade djupfrysta pizzor. Det är både rimligt och i linje med Baumoleffekten: det är mycket svårare att effektivisera i personalintensiv verksamhet än i industrin där personalen har blivit bortrationaliserad till förmån för maskiner.

Men det går också att se på olika delkostnader inom skolan. Det ger nedanstående bild.

Olika delkostnader inom skolan har utvecklats på olika sätt: lokaler har blivit relativt billigare, medan undervisning, läromedel och elevhälsa har blivit relativt dyrare.

Måltider har ungefär samma kostnadsutveckling som hämtpizzan över de 13 åren (även om den ökade snabbare i pris under åren 2008–2010, för att därefter ha en något långsammare) – något som är rimligt, pizzerior och skolmatsalar (bamba på göteborgska) bör ha en likartad kostnadsutveckling.

En klart snabbare utveckling står kostnaden för elevhälsan för, vilket inte är så konstigt då denna har byggts ut under perioden. Även läromedel har haft en kraftig kostnadsutveckling, från år 2012 och framåt.

När det gäller undervisning, vilket i princip kan översättas till lärarlöner, låg utveckling för dess kostnader länge i samma nivå som för hämtpizzor, men de senaste åren – på grund av lärarlönelyft, förstelärarreform och goda lönepåslag – har den kostnaden skjutit fart jämfört med hämtpizzan.

Svårt effektivisera

Vad det här visar är att det är svårt att effektivisera i personalintensiva verksamheter, något som till exempel har visats av tidigare av nationalekonomen Jonas Vlachos och ekonomhistorikerna Magnus Lindmark och Lars-Fredrik Andersson i kortform på DN-debatt och lite längre i Ekonomisk debatt.

Den som vet detta blir naturligtvis lite konfunderad över politikens eviga rationaliseringskrav på verksamheterna. Har kostnaderna ökat med tre procent så kanske intäkterna bara har ökat med två och en halv.

Det spelar inte så stor roll – för ett år, eller två. Men på tio år blir gapet fem procent, på 15 år sju och på 20 år nio. Då spelar det årliga indragandet av lite resurser desto större roll. Tyvärr tycks politiker alltid resonera som om det är första året en sådan besparing görs – inte tjugonde.

Och de gör det inte ensamma heller utan är flitigt påhejade av till exempel Svenskt näringsliv, som tycks tro att digitalisering och artificiell intelligens ska lösa välfärdens problem. Självfallet kan sådana saker bidra, men att tro att det är lösningen är detsamma som att tro att hämtpizzor kommer ha lika långsam prisutveckling som industribakade – inte särdeles realistiskt med andra ord.

Befriande uttalande

Då var det befriande att istället se vad Storbritanniens utbildningsminister Damian Hinds konstaterade häromdagen:

"Education is one of the few sectors where technology has been associated with an increase in workload rather than the reverse." (TES 23 jan 2019)

Så sluta tro på digitalisering som en säker lösning på effektiviseringsbehov, det stämmer inte i all verksamhet.

Sluta även att tro på generella effektiviseringskrav är en bra idé. Baumoleffekten gör att personalintensiv verksamhet, oavsett driftsform, inte kan effektivisera lika mycket som maskinintensiv – annars skulle hämtpizza haft samma prisutveckling som industribakad fryspizza.

Jag tackar Mikael Nordin på SCB för både inspiration till detta inlägg och behjälplighet med prisstatistiken över pizzor.

Not: Den som tittar lite närmare på SCB:s bild ser att det först är efter år 2005 som skillnaden mellan pizzeriabakade pizzan och inflationen börjar skjuta fart. 1 jan 2007 infördes, för att stävja svartarbete, personalliggare i restaurangbranschen, vilket gör att utvecklingen efter 2006 sannolikt är mer korrekt än före. Samma år började även kostnaden för elevhälsa att särredovisas i skolans kostnadsstatistik. Dessa är mina skäl till att varför jag utgår från år 2006 och inte 1995 i min jämförelse.

"Skolan måste bli bättre på" - 2018 års värsta lista

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

2018 blev listan med utomståendes förslag på vad skolan måste bli bättre på, väldigt lång. Det håller inte. Låt rimlighet bli 2019 års ord i skolvärlden!

Jag vill avråda alla som jobbar inom skolan att Googla ”skolan måste bli bättre på att”, om man inte är självplågare. Men jag vet, vi är en bunt som gör detta återkommande. Humöret sänks till en bottenfryst nivå, men förhoppningsvis väcks även en ilska som ger energi att säga ifrån till den okunskap och oförståelse som dessa utomståendes ”skolan måste” ofta är uttryck för.

Under 2018 haglade det förslag på både nya och gamla måsten för skolan att ta tag i. Listan kan tyvärr göras väldigt lång. De samhällsproblem och omdiskuterade händelser som uppkom under året, gav direkt avtryck i förslag kring vad skolan borde ta hand om. Så under 2018 lanserades en hel del förslag som rörde bl a #metoo, extremism och psykisk ohälsa. Men även massor med andra ämnen kom upp och förslagen på måsten duggade tätt. Under EN vecka i november uppmärksammade media förslag om att skolan skulle ansvara för att undervisa om pensionssystemet, trafikkunskap, personlig hygien, kunskap om radikaliserade avhoppare och självmordsprevention.

Det är paradoxalt att så många uppfattar att samhällsproblem och typ allt som rör mänskligt liv, kan ges kunskap om, förebyggas och tas om hand av skolan. Man kritiserar skolan både för att inte göra tillräckligt av det som den förväntas göra, samtidigt som den föreslås få än mer att ansvara för. Istället måste förståelse och respekt för rådande verklighet vara utgångspunkten för ALLT som rör skolan. Skolans uppdrag och innehåll kan beskrivas med ordet oändligt. MEN, de mänskliga, tidsmässiga och praktiska förutsättningarna är rena motsatsen. Respektera det och uttryck förståelse för det istället.

För samhället förändras och skolan bör förändras med det, men i Sverige verkar samhällsutvecklingen för skolans del bara öka i omfång, det tas aldrig bort saker innan nya läggs på. Är något som bara ökar i omfång verkligen utveckling? Nej, säger jag.

Regeln ”ta bort något innan något nytt läggs på”, har i stort sett aldrig tillämpats i svensk skolpolitik. Så dags att prova nåt nytt bästa skolpolitiker! Läs och lär: ”ta bort” är den framgångsfaktor ni letat efter.

Jag önskar att 2019 års lista på skolans nya måsten blir tom. (Ja, jag vet att önskan redan är mosad av bl a förslag på skärpning av krav på hjärt- och lungräddning och obligatorisk avlusning). Men jag tänker ändå önska att listan inte blir längre. Dessutom önskar jag och tänker fortsätta jobba för att årets ord i skolans värld blir RIMLIGHET. Rimlighet i skolans uppdrag, i lärare och rektorers uppdrag i alla skolformer. Rimlighet i arbetsbelastning och rimlighet i krav. Det är det enda rimliga för skolans framtid!

PS Det är inte bara Sverige som nya måsten för skolan påtalas av utomstående. Kolla in t ex Storbritanniens digra lista för 2018, helt sanslöst där med. DS

Resultatlöst arbete i riksdagen – men skolan pågår!

Höstterminen börjar ta slut och julen står för dörren. Därmed kommer också en välförtjänt julledighet för både lärare och elever. Men riksdagens politiker har inte lyckats så bra - det blir jullovsbakläxa.

In i det sista arbetar lärare och elever intensivt med allt som ska hinnas med innan det är dags för jullov och en kort paus. Intensivt arbete har det också varit Sveriges riksdag, men i motsats till skolans arbete så är det i riksdagen ett resultatlöst arbete – vi har ännu inte någon regering. Det innebär att skolpolitiken står ganska still men skolan har pågått med oförändrad intensitet.

Under hösten finns det bara ett enda större skolpolitiskt nationellt beslut som är av betydelse – likvärdighetsmiljarderna fortsätter att rullas ut enligt planen för 2019. Det innebär att ytterligare 2,5 miljarder tillförs landets kommuner för att satsa på skolan. Ett mycket viktigt beslut. Det får dock inte stanna vid dessa resurser, utan satsningen måste fortsätta byggas ut enligt den plan som finns – de ska landa på 6 miljarder år 2020. Det är pengar som verkligen behövs in i den svenska skolan, resurser som kan komma att göra stor skillnad för elever och lärare.

Men det bygger såklart också på att huvudmännen också satsar på skolan. Om kommuner skär ner på verksamheten så kommer statlig tillförsel av resurser bli en del i ett nollsummespel.

Men i övrigt har skolpolitiken stått stilla under hösten. I den nya riksdagsbudgeten kommer det finnas resurser avsatta till en del saker, men det mesta behöver utredas och vridas på innan det kan omsätta i konkret handling. Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skickade i förra veckan en skrivelse till utskottet med förslag på vad pengarna som riksdagen avsatt bör användas till. Och det är såklart resursförstärkningar i verksamheten men också en satsning på forskning och professionsutveckling för lärare.

I början av hösten bloggade jag om utredningar som pågår och saker som behöver omhändertas av en ny regering och summa summarum så kan man säga att det som skrevs i det inlägget kvarstår att hantera.

Det handlar om förslag och utredningar om professionsprogram, skolsegregation och skolfinansiering, gymnasieskolan, fritidshemmet, betyg och kursplaner. Stora viktiga frågor. En fråga som det definitivt behöver arbetas med mer under 2019 är också lärarnas arbetsbelastning och det behövs nationella och kommunala politiker som verkligen arbetar med den frågan på riktigt. Sandviken är ett gott exempel i det sammanhanget.

Under hösten har nya politiker tillträtt i riksdagens utbildningsutskott. I och med den parlamentariska situationen i riksdagen så kommer många utbildningspolitiska beslut framöver att avgöras av utskottet och i riksdagen. Under en dag i november bjöd Lärarförbundet in alla politikerna till Lärarnas hus för att prata med dem om de viktiga frågorna som handlar om läraryrkets attraktivitet - att få fler att vilja bli och förbli lärare, skolans likvärdighet och vikten av att ha ett stabilt och långsiktigt beslutsfattande som präglas av tillit till professionen. Ordförande Johanna Jaara Åstrand berättar mer om det mötet här.

I utredarbloggen har vi under hösten belyst flera olika frågor som behöver diskuteras och åtgärdas. Alla med ett innehåll som handlar om att skolan och dess lärare och skolledare måste få bättre möjligheter att skapa en riktigt bra verksamhet. Det har till exempel handlat om skolsegregation, planeringstid i förskolan och i grundskolan, skollokaler, hot mot lärare och sjunkande sjuktal bland lärare

Och mycket mer. Men nu är det dags för oss att tillönska alla våra läsare en riktigt God Jul och Gott Nytt år! Vi ser fram emot att möta er alla igen under 2019.

Huvudmännens betygsdeadline – brott mot skollagen?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Betyg ska sättas vid slutet av terminen. Vad "vid slutet" innebär, skiljer stort mellan huvudmännen. Hur kan det vara huvudmännen som avgör detta och inte lärarna? Skollag och skolförordning måste respekteras och följas av huvudmännen.

Sista veckan på terminen är snart slut. Terminens sista garanterade undervisningstid inför betygsättningen ska genomföras och elevernas betyg ska sättas i slutet av veckan. Eller? Svaret är faktiskt nej på den frågan, inte för att den garanterade undervisningstiden är slut innan terminen är det, utan för att huvudmännen kräver att terminsbetygen ska rapporteras in i många fall, långt före terminens sista dag.

Enligt skollag och skolförordning ska betyg sättas och utfärdas vid slutet av terminen. Just ”vid slutet” har visat sig ha väldigt olika innebörd beroende på vilken huvudman det handlar om. För i svensk skola är det helt uppenbart inte lärarna och rektorerna som bestämmer när betyg ska sättas, det gör huvudmannens inrapporteringssystem.

Enligt skolförordningen ska ett läsår i grundskolan ha minst 178 skoldagar. Under dessa skoldagar ska eleverna få den garanterade undervisningstid i alla ämnen som de enligt skollagen har rätt till. Vid betygsättningen i slutet av varje termin ska sedan läraren enligt läroplanen, ta hänsyn till all tillgänglig information om elevens kunskaper.

Där har vi utgångspunkterna i det lagrum som skolorna är ålagda att följa. Jahapp, men uppfylls skollagens paragrafer om en huvudman kräver att terminsbetygen ska inrapporteras i deras system, dagar, veckor FÖRE avslutningsdagen? Är det skolorna som kan sägas bryta mot lagen, då det är huvudmännen som på sätt och vis kräver att de gör det för att behaga sina digitala system?

Jag skulle säga att det här är helt oacceptabelt agerande av huvudmännen utifrån både skollag och förordning. Huvudmännens krav att kräva att betygen ska vara klara och inrapporterade i vissa fall VECKOR före terminens sista dag, är fel, fel, fel! Den garanterade undervisningstiden blir väldigt haltande då man också får ta in i kalkylen att dessa krav på tidig inrapportering, även sker på vårterminen då de facto årskursen tar slut. I vissa fall är det ju även slutbetyg i vissa ämnen för niorna som sätts till jul. De har inte alltid alla ämnen, som t ex hemkunskap, slöjd, musik båda terminerna, utan undervisningstiden i dessa ämnen räknas då i vissa fall till sista dagen på höstterminen. Då leder tidig inrapportering definitivt till en reducerad rätt till både garanterad undervisningstid och möjlighet för eleverna att få tid att utveckla och visa sina kunskaper ända in i kaklet.

Hur kravet på tidig inrapportering påverkar lärarnas arbetsbelastning är ett kapitel för sig. Undervisningstiden du egentligen hade behövt för att göra klart ett område reduceras och bedömningar av elevuppgifter och betygsättningen i sig tar tid, mycket tid. Är du t ex SO-lärare med fem undervisningsgrupper kan du ha ca 600 betyg att sätta. Rekordet för den här terminen som jag tagit del av ,ligger på 660 betyg! Helt orimligt och borde vara otänkbart för en enskild lärare att ansvara för.

Så bara sluta med detta huvudmän. Era system för inrapportering ska inte ses som allsmäktiga, de och ni ska göra allt i er makt för att stödja lärarna utifrån deras lagrum, förutsättningar och verklighet. Betyg sätts bara i skolan, då ska det vara skolans arbete som det ska anpassas utifrån, inget annat. Inrapportering dagen innan avslutning är det enda berättigade.

Så huvudmän, nu är det ni som till vårterminens betygsättning ändrar era deadlines. Ett nyårslöfte som ni bara måste hålla!


PS Först en särskild eloge till alla musiklärare som råddat med årets Luciatåg. Vilket slit, ni är fantastiska!

Sen vill jag bara uttrycka min djupaste respekt, beundran och vördnad för alla er lärare. Önskar er ett jullov med mycket sömn som inte störs av jobbtankar, tillfällen att se dagsljus utomhus och många dagar där det är bara ni själva som bestämmer vad de ska innehålla. DS




Blandade klasser gynnar lärandet

Skolnivåeffekter påverkar elevernas resultat. Därför är blandade skolor att föredra.

Skolnivåeffekter påverkar elevernas resultat. Därför är blandade skolor att föredra.

Socioekonomiskt svaga elever gynnas av att gå klasser där det även finns socioekonomiskt starka elever. Det visar siffror från både OECD och Skolverket. Trenden med att eleverna allt högre grad går med sina likar bör därför brytas.

Om ungefär ett år så kommer resultaten från den PISA-undersökning som gjordes i våras. Fram till dess får vi fortsätta se till resultaten från den som gjordes för över tre år sedan och som presenterades för två år sedan för att veta hur den svenska skolan står sig internationellt.

För ett tag sedan kom det en ny rapport från OECD, Equity in Education: Breaking Down Barriers to Social Mobility, som behandlar frågan om hur likvärdigheten ser ut och har utvecklats. Det intressantaste avsnittet handlar om det som kallas för ”resilient students”, alltså elever som trots svåra förutsättningar klarar sig bra, vad vi på svenska kan kalla för "maskroselever".

Motståndskraftiga elever

OECD har tre mått på vad en resilient elev är: Det är en socioekonomiskt svag elev som:

  1. presterar bland de bästa fjärdedelen elever i naturvetenskap i hela PISA, när man beaktar socioekonomisk bakgrund (internationally resilient)
  2. presterar bland den bästa fjärdedelen i naturvetenskap i sitt eget land (nationally resilient)
  3. presterar på minst nivå 3 i alla tre PISA-testen (core-skill resilient)

För de nordiska länderna (och OECD-genomsnittet) ser de tre olika resilient-måtten ut på följande sätt (procentandel som uppnår nivån):

LandInternationallyNationallyCore skill
Danmark27,212,131,1
Finland42,514,139,5
Island16,715,523,5
Norge26,213,631,6
Sverige24,210,724,8
OECD-genomsnitt29,011,325,2

Förutom Island ligger Sverige klart sämre till än de övriga nordiska länderna, men också lite sämre till än genomsnittet för alla OECD-länder. Det som en gång i tiden var svensk skolas signum – att alla elever hade en lika bra chans att lyckas – gäller inte längre. Tydligt är att det i tre av våra grannländer har alla en större chans än här.

Om vi tittar på det mått som OECD kallar för core-skill resilient, att eleven presterar på lägst nivå 3 i alla tre PISA-testen, blir detta tydligt. För Sveriges del är det 24,8 procent av den socioekonomiskt svagaste fjärdedelen som presterar så väl, vilket kan jämföras med 31,1 i Danmark, 31,6 i Norge och hela 39,9 i Finland. Finland presterar klart bättre än oss i PISA generellt, men vare sig Danmark eller Norge är långt före oss, så vi borde egentligen ligga klart närmare dem. Istället ligger vi i höjd med Island, som presterar klart sämre på PISA än vad vi gör.

Något att betänka när man skapar skolpolitik är att andelen med "maskroselever" i ett land kraftigt samvarierar med hur stor del av elevernas resultat som kan förklaras med socioekonomisk bakgrund. Ju större del av skillnaden i resultat som förklaras av den, desto lägre är andelen elever som är nationellt resilienta.

Skolornas socioekonomi påverkar

En delförklaring till det är hur mycket av resultaten som förklaras av socioekonomin på olika skolor. Eller som OECD skriver:

“On average across OECD countries, the share of nationally resilient students is 22 percentage points greater among disadvantaged students who attend an advantaged school (29%) than among disadvantaged students who attend a disadvantaged school (7%).”

Denna effekt är också mycket starkare (+22 procentenheter) än effekten av till exempel skolans disciplinära klimat (+6 procentenheter) och elevernas motivation (+7 procentenheter). Så vill man från politiskt håll påverka hur många socioekonomiskt svaga elever som klarar sig väl i skolan är det med andra ord viktigare att påverka hur elever fördelas mellan skolor, än att införa nya regler för att skapa ordning.

Det tycks alltså som om det är lättare att bryta det sociala arvet för en elev som går på en skola där den socioekonomiska sammansättningen är stark, jämfört med svag. Detta går också i linje med vad Skolverket visade i våras, där det var tydligt att en elev – framför allt om hemmiljön är socioekonomiskt svag – som gick på skolor med socioekonomiskt starka elever klarade sig bättre. Det som kallas för skolnivåeffekten har helt enkelt ökat.

I OECD i genomsnitt går 48 procent av de socioekonomiskt svaga eleverna på en skola med socioekonomiskt svaga elever. För Sverige, Norge och Finlands del gäller att det är under 43 procent, vilket är lägst inom OECD.

Kraftigt ökad mellanskolsvarians

Men här får Sverige se upp så vi inte närmar oss OECD-snittet. Ett tydligt problem som vi kan se är att Sveriges mellanskolsvarians (hur stor skillnaden är i resultat mellan olika skolor) har ökat kraftigt från 2006 till 2015.

Vissa hävdade i samband med att PISA presenterades för två års sedan att det inte var ett problem att den svenska mellanskolsvariansen hade ökat, eftersom vi fortfarande låg under OECD:s genomsnitt. Problemet är bara att mellanskolvarians påverkas kraftigt av om skolsystemet är uppdelat eller inte när PISA görs.

Om vi bara tittar på de länder som, liksom Sverige, har sammanhållna skolsystem när PISA görs, så har Sverige gått från att vara ett land som hade en lägre mellanskolsvarians än genomsnitt av de länderna 2006 till att ha en högre varians än genomsnittet 2015.

Och eftersom mycket tyder på att det finns skolnivåeffekter (att en elev presterar bättre om det går i en socioekonomiskt starkare skolmiljö) är detta en stor varningssignal. Risken är stor att den effekten kommer vara än starkare i den PISA-undersökning som gjordes i år än vad den varit tidigare.

För att bryta den trenden måste vi bryta bostadssegregationen, se över hur elever fördelas på skolor och ha ett fungerande finansieringssystem. Allt detta är frågor som politiken borde ta tag i med detsamma.

Det är skolpengssystemet som är feltänkt

Riksdagsledamöterna Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S)var överens om att skolpengssystemet inte är optimalt utformat.

Riksdagsledamöterna Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S)var överens om att skolpengssystemet inte är optimalt utformat.

Visst finns det enskildheter inom skolpengen som kan och bör granskas, men Friskolornas granskning missar den viktigaste frågan: Att själva skolpengssystemet är feltänkt utifrån hur skolans kostnader uppstår.

Friskolornas riksförbund har låtit revisionsfirman Deloitte granska hur väl 20 kommuner uppfyller lika villkorsprincipen inom reglering av skolpengen. Själva rapporten presenterades på ett seminarium i riksdagen idag. Föga förvånande var att revisorerna kom fram till att det inte går att avgöra om lika villkorsprincipen uppfylls eller inte.

Skälen till deras slutsats innefattar till exempel följande konstateranden:

  • Olika modeller för resursfördelning och skolpengsbeslut
  • Skillnader i redovisning av finansiell information mellan kommunerna
  • Ingen uppföljning på kommunal enhetsnivå av skolpengsbeslut
  • Avsaknad av redovisnings- och revisionskrav på kommunala skolverksamheter

Flera av de här problemen hänger ihop med lagstiftningen, till exempel ska varje kommun ha ett eget resursfördelningssystem och egna redovisningssystem (det grundlagsreglerade kommunala självstyret ger just dessa konsekvenser). Vad gäller ekonomisk redovisning på enhetsnivå ligger det just nu ett förslag till förändringar av skollagstiftningen hos Lagrådet som innefattar just en sådan.

Så själva rapporten var inte så intressant.

Diskussionerna var intressantare

Desto intressantare var de diskussioner som fördes, inte minst den mellan Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S). Pia Nilsson konstaterade att rapporten var lite revisorsaktig och det kan man helt hålla med om.

Men viktigare vara att de båda problematiserade skolpengen som system. De ser båda att skolans kostnader är kopplade till undervisning, som bedrivs i grupp, men skolpengen gör att finansieringen sker individuellt. Det gör att det riskerar bli en stor diskrepans mellan hur väl olika klassers finansiering blir då den är baserad på antal elever i klassen istället för på det utbildningsuppdrag som finns.

Maria Stockhaus lyfte faktiskt fram Lärarförbundet och våra tankar kring en klassbaserad finansiering med viss marginalkostnadsersättning per elev som en utgångspunkt för vidare resonemang. Hon påpekade dock (vilket hon har rätt i) att förslaget måste tänkas igenom mer.

Dagens princip är fel

Även Marcus Strömberg, från Academedia, pekade – dock omedvetet – på de problem som en per-capita-baserad-finansiering skapar i ett system där kostnaderna ligger på gruppnivå, när han sa: Tänk vad Göteborgsföräldrarna ska säga när de inser att en elev på samhällsprogrammet i Malmö kostar 20 procent mer än i Göteborg.

Förklaringen till det, vilket Lunds förre skolchef Sten-Bertil Olsson visat, handlar om att i Malmö väljer man att driva gymnasieskolor även om det finns tomma platser, vilket gör skolorna dyra. Billiga blir de i utbyte i Lund, eftersom det är dit alla sydvästra Skånes gymnasieelever vill, så där är alla skolor fulla. Lund har följaktligen en väldigt låg kostnad för sina gymnasieskolor.

Det är bra att skolpengssystemet granskas. Synd bara att Friskolorna (och därmed Deloitte) väljer att fokusera på hur dagens princip fungerar. Det är ju den som är ett av de största felen.

Begäran om arbetsmiljöåtgärder - ett skolboksexempel!

Arbetsmiljöarbete behöver inte vara krångligt och abstrakt. Det kan vara hyperkonkret och rakt på. Ta del av ett skolboksexempel där Jens Ranta imponeras av hur skickligt huvudskyddsombud, skyddsombud, ombud och ombudsmän har hanterat en arbetsmiljö som, minst sagt, lämnat en del i övrigt att önska.

Att begära arbetsmiljöåtgärder - regelverket i korthet

En stor del av arbetsgivarens långtgående arbetsmiljöansvar tas om hand genom samverkan med de anställda och där skyddsombud och huvudskyddsombud har en mycket viktig roll, vilket gäller även de fackliga organisationerna, som i olika frågor kan kalla till förhandling för sina respektive medlemmar. Det är här otroligt viktigt att se de möjligheter man har även som medarbetare att lyfta frågor direkt till sin chef när man upptäcker risker i arbetsmiljön. Om chefen inte agerar vänder du dig till ditt skyddsombud. Skyddsombudet kan sedan begära olika typer av åtgärder som lutar mot relevanta regelverk. Arbetsgivaren ska ges skälig tid på sig för att ge respons och börja vidta lämpliga åtgärder. Gör arbetsgivaren inte det inom rimlig tid vänder sig skyddsombudet till Arbetsmiljöverket enligt 6 kapitlet 6 a § Arbetsmiljölagen för att begära åtgärder. Efter det utför Arbetsmiljöverket ofta en inspektion och utifrån resultatet av den kan myndigheten förelägga en arbetsgivare att, ibland vid så kallat vite, vidta vissa åtgärder eller till och med besluta om förbud. Det inträffar förstås också att man inte beslutar om föreläggande eller förbud.

Skolboksexemplet

Efter att det hade framgått under en tid att arbetsbelastningen var ohälsosamt hög och skyddsombuden hade vänt sig till arbetsgivaren om att det var dags att göra något åt det nödgades de till sist att vända sig till Arbetsmiljöverket. Varför är jag så imponerad? Jo, för att man har fokuserat på själva kärnan i arbetsmiljöarbetet, nämligen det systematiska arbetsmiljöarbetet och tydligt utgått från relevanta föreskrifter inom AFS 2001:1 (Systematiskt arbetsmiljöarbete – SAM), AFS 2015:4 (Organisatoriskt och social arbetsmiljö – OSA), samt Arbetsmiljölagen.

Man har helt enkelt fokuserat på att arbetsgivaren:

  • På ett adekvat vis ska undersöka arbetsmiljön och tar fram rutiner för detta
  • Ska undersöka arbetsmiljön i synnerhet mot specificerade föreskrifter från OSA (9-10 §§)
  • Ska ta i beaktande hur verksamheten organiseras
  • Riskbedömer hur det ser ut med ohälsa, sjukdom, m.m., utifrån undersökningarna
  • Tar fram konkreta handlingsplaner för åtgärderna och att de tidsätts
  • Tydliggör arbetsledningsorganisationen, främst med syfte att medarbetarna ska veta vilka arbetsuppgifter som ska prioriteras när tiden inte räcker till
  • Inte hade genomfört några som helst insatser som planerats efter begäran om åtgärder framförts
  • Inte gett någon återkoppling om hur arbetsbelastningen ska åtgärdas trots att den till och med hade ökat

Några saker som är lite extra intressanta:

  • Huvudmannen har haft utvecklingsledare som lagt fortbildningsinsatser på lärarna och som prioriterades vilket tog bort tid från undervisningsanknutna arbetsuppgifter, m.m.
  • Utvecklingsledarna påverkade även lärarnas arbetssituation negativt utifrån att de inverkade på hur lärarna ska bedriva undervisningen.
  • Arbetsplatsträffarna användes i huvudsak till annat än till arbetsmiljöfrågor.
  • Rektorn hade vid ett tidigare tillfälle returnerat sina arbetsmiljöuppgifter, men återtagit dem efter dialog med förvaltningen.
  • Arbetsgivaren hänvisade till att checklistor hanterade kraven i arbetet för arbetstagarna.
  • Arbetsgivaren anförde att personalsammansättningen bygger på vedertagna metoder gällande nyckeltal och socioekonomiska index.

Arbetsmiljöverkets föreläggande

Arbetsmiljöverket fattade beslut om föreläggande till arbetsgivaren att vid vite vidta ett antal åtgärder som i stort sett till punkt och pricka följde skyddsombudens begäran om åtgärder. Enda undantaget var beträffande en uppdelning mellan statliga respektive kommunala arbetsuppgifter (se i bilagan Arbetsmiljöverkets föreläggande). Arbetsgivaren överklagade inte föreläggandet inom den tidsfrist de hade att förhålla sig till. Det kan vara värt att notera att arbetsgivaren har till en bit efter årsskiftet på sig för att vidta alla de åtgärder som förelagts dem.

Vad bör vi ta med oss utifrån detta?

Till att börja med börjar engagemanget hos oss som enskilda medarbetare. Vi måste också ”chippa in” för att få det här att fungera. Det är extremt lätt att leta syndabockar på olika håll. Det löser inte ett skvatt. Engagemanget börjar med att vi lyfter risker till vår chef och att vi pratar med våra kolleger om det och vad vi kan göra var och en och tillsammans. Och, förstås, i förekommande fall lyfta det vidare till skyddsombud och fack. Engagemanget handlar även om att bidra till att det utses fackliga ombud och skyddsombud (extremt roliga, lärorika och ansvarsfulla uppdrag). Och att backa upp dem!

Utifrån ett fackligt perspektiv kan man i förekommande fall påkalla förhandlingar för medlemmarnas räkning. Inte minst har man en väldigt viktig funktion när det gäller att resonera (och förhandla) kring tjänstefördelning och lyfta upp på bordet legitima/illegitima arbetsuppgifter.

Som arbetsgivare handlar det egentligen främst om ett par saker: att visa att man verkligen bryr sig om medarbetarna och att arbetsmiljöarbetet görs till en naturlig del av verksamheten och inte förpassas till sista punkten på arbetsplatsträffens dagordning, för att inte tala om hur det ser ut i ledningsgrupper eller dylikt. Att arbeta med arbetsmiljö och arbetsbelastning är att arbeta med motivation, relevanta mål, uppföljning, återkoppling och att på så sätt både behålla och rekrytera medarbetare. Det bästa av allt? Verksamheten blir bättre och man behöver lägga mindre pengar på sådant som istället borde kunna läggas på sådant som exempelvis avgiftsfria pedagogiska måltider, löner och ökad lärartäthet samt att Sveriges viktigaste chefer - rektorerna - får i snitt maximalt tjugo medarbetare att ansvara för.

Naturligtvis kan man inte enbart hänvisa till checklistor, även om de kan utgöra ett konkret stöd. Det som faktiskt måste till är att kraven på lärare, förskollärare, lärare i fritidshem och rektorer minskar. Att deras inflytande ökar. Att hänvisa till att man följer nyckeltal är så NPM-mässigt att vi vid det här laget borde inse att det är dags att lägga av med slikt. Vi behöver också fråga oss vad, från det aktuella fallet, ”utvecklingsledare”, m.fl., är till för? Utifrån vilken behovsanalys? Nej, utgå från vad professionen bedömer att de behöver istället för att låta hitte-på-tjänster tala om för lärarna hur de ska sköta sin undervisning. Vad kan rensas bort? Vad måste göras? Vad ska prioriteras och vad ska bortprioriteras? Vad kan utföras av andra? Hur ser det ut med sådant som vaktmästare, elevhälsa, speciallärare? Vad har rektorn för förutsättningar? Lärarförbundet driver på för att #renodlaläraruppdraget – läs mer och stötta kampanjen.

Sätt arbetsmiljön högst på agendan. Den är en kärnförutsättning. Höj för all del lönerna också, inte minst för erfarna lärare, men för allt i världen, gör det inte ofinansierat, för då får det tveklöst konsekvenser på arbetsmiljön. Använd all kunskap som finns från fackliga parter och skyddsombud. Och lyssna på professionen!

Tack för att ni finns, alla engagerade medlemmar, ombud, skyddsombud och huvudskyddsombud. Utan er har vi ingen ”svensk modell”. Det är en ynnest att ha fått ta del av det utsökta arbete som Anneli, Christina, Margareta, Annica, med stöd av ombudsmannen Torbjörn lagt ner. Samtliga från Lärarförbundet. Jag bugar mig djupt i vördnad för ert engagerade och kunniga arbete i den här viktiga frågan.


Lärare behöver Harry Potters patronus som skydd mot klåfingriga dementorer

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Att människor utanför skolan har synpunkter på vad skolan ska ägna sig åt, vad lärarna ska göra i klassrummet och hur detta ska göras är ett ständigt återkommande ”fenomen”. Men på senare tid har även statens långa finger öppnat klassrumsdörren utan att knacka först.

Att vara lärare kan vara oerhört svårt, magiskt, fantastiskt, intensivt, urjobbigt, euforiskt och allt på en gång. Du har millisekunder på dig att förhålla dig till situationer där många olika elever samtidigt ska undervisas utifrån just det ögonblickets kontext. Lärare är också olika, agerar olika utifrån situation och omständighet. Elever kan inte kryssas av i en matris, lika lite som lärare kan det.

Ser man till skolans styrdokument och samhällsdiskussion är det en självklarhet att elever är olika och skolan ska anpassas och förhålla sig till elevens individuella behov och förutsättningar. När det kommer till lärare låter det omvänt och uttryck som likadant, samma och alla måste göra så, är vanligt förekommande.

Det här anser jag är oroande. Vi behöver ha en massa olika lärare, som är olika, gör olika. Att tro att en mall och handlingsplaner lockar de ”mest lämpade”, är att inte fattat ett dugg av vad läraryrket innebär. I ögonblickets kontext i en klass, hur skulle lärare kunna följa en mall, en arbetsgång eller säga stopp, nu följer ni elever inte det här upplägget som nån ”kvalitetssäkrare av undervisning” har gjort? Som lärare reagerar du utifrån en uppbyggd intuition, erfarenhet och avläsningsförmåga och agerar därefter.

”Lita på lärarna” har blivit nåt slags nationellt slagord som tyvärr väldigt sällan visar sig i konkret handling. Jo, ett viktigt steg har tagits. Skolverkets nya Allmänna råd om betyg och betygsättning sätter lärares professionella yrkesutövning i fokus och efterlyser tillit till denna. Att lärare ropar äntligen till dessa Allmänna råd, visar på hur ifrågasatt lärarna känt och känner sig i förhållande även till Skolverkets arbete. Den myndigheten behöver se sig ordentligt i spegeln och sedan fortsätta den här inslagna vägen på lärarnas sida.

Skolinspektionen verkar däremot inte ha tillit till tilliten. Nu har de även börjat en s k regelbunden kvalitetsgranskning där undervisning är ett utvalt område. Enskilda lärares undervisning ska nagelfaras, statens långa finger pekar och kryss i matriser ska sättas för att bocka av om t ex lärarens lektion är målfokuserad och varje elev stimuleras, utmanas och görs delaktig. Som med allt med Skolinspektionen undrar jag – varför granskar ni inte förutsättningarna istället? Bristande kvalitet på själva granskningen?

Vad lärarna behöver nu är en Harry Potter-patronus – något som skyddar dem från de allehanda dementorer som suger yrkesfriheten och professionaliteten ur dem. Vilka ställer upp och blir Dumbledores armé?

PS Någon som verkligen står på lärarnas sida är Jonna Bornemark, docent i filosofi. DS

​Var är lärarna i debatten om framtidens utbildningsmiljö?

Skolbygge pågår i Älvsjö. Hur ska skolor byggas för att understödja pedagogiken?

Skolbygge pågår i Älvsjö. Hur ska skolor byggas för att understödja pedagogiken?

1000 nya skolor på 10 år och 700 nya förskolor på fem år. Sverige står inför gigantiska investeringar i nya lokaler för skola och förskola. Hans Flygare, arbetsmiljöexpert på Lärarförbundet, efterlyser lärarnas och forskningens perspektiv.

Byggbolagen kastar lystna blickar på denna marknad som kan avlösa det falnande bostadsbyggandet och beställarna, ofta kommuner, står lite handfallna inför det exploderande behovet. Att bygga lokaler som är hälsosamma med goda ljus-, ljud- och luftmiljöer borde vara en självklarhet, likaså att skol- och förskolebyggnader har en gestaltning som tillför samhället både skönhet och funktion.

Vilken pedagogik vill vi att lokalerna ska understödja?

Men hur ska lokalerna utformas för att ge en så god utbildningsmiljö som möjligt? En miljö som bidrar till lärande, god hälsa och social samvaro. Vilken pedagogik vill vi att lokalerna ska understödja? Här är lärarprofessionen märkligt frånvarande – istället är det arkitekter och byggbolag som intar friutrymmet som uppstår.

Arkitekter har helt nödvändiga kunskaper och är självklara i processen, likaså byggbolagen, men det känns som att professionens röst saknas. I väl genomförda byggprojekt finns en dialog med personal och elever men …faktum kvarstår att mycket av diskussionen och debatten kring lokalernas utformning förs av andra än lärare.

Olika trender just nu

Idag finns det alltifrån mängder av befintliga äldre korridorskolor med klassrum till skolor som byggs utifrån ett aktivitetsbaserat arbetssätt med eller utan klassrum. Hur skolan byggs kommer för lång tid påverka den pedagogik som ska bedrivas i lokalerna. För att kunna anpassa sig efter nya pedagogiska metoder och nya läroplaner behöver lokalerna kunna vara flexibla.

Det finns röster i den svenska skoldebatten som ihärdigt går mot strömmen och förespråkar traditionell förmedlingspedagogik och katederundervisning. I detta fall behövs det inte så mycket mer än ett klassrum med elever, en kateder och en lärare

Från denna ytterlighet går det sedan mot olika grader av aktivitetsbaserade lösningar, först med klassrummet som bas sedan vidare mot helt aktivitetsbaserade modeller där organisationen inte längre bygger på klassen som grund.

Utformningen av lokaler kan höja resultat

Den brittiska forskningrapporten, Clever Classrooms, 2015, som undersökte en mängd engelska klassrum, i år 1-6, visade att utformningen av miljön där barnen vistades mest i det vill säga klassrummet kunde höja resultaten med upp till 16%. De faktorer som var viktigast var:

  • Den naturliga miljön: ljus, temperatur och luftkvalitet (stod för halva ökningen) stora fönster helst i norrläge med goda möjligheter att ventilera, rejält tilltagen takhöjd (och därmed luftvolym), väl intrimmade värmesystem och solskydd.
  • Den personliga miljön: individualisering och flexibilitet (stod för en fjärdedel av ökningen). Ett tillräckligt stort klassrum går att inreda och möblera så att olika zoner för olika aktiviteter kan skapas. Egentligen en form av aktivitetsbaserat arbetssätt fast inom klassrummets ram. Ett klassrum där eleverna känner hemhörighet, där de fått uttrycka och sätta sin personliga prägel på, bekväma och ändamålsenliga möbler, plats på väggarna att sätta upp teckningar mm
  • Stimuli: En lämplig mängd av komplexitet i synintryck är bäst. Ordning och reda och en bra organisation av det som sitter uppe på väggarna. Även när det gäller färgsättning är det lagom som gäller – inte för mycket men inte heller för lite.

Det som konstateras i rapporten kan med ganska enkla medel överföras även till befintliga skolor. Utifrån en organisation i klasser och en skolbyggnad i klassrum.

Evidensbaserad design

Även Peter Lippman, en amerikansk arkitekt, som räknas som en auktoritet på området och som föreläser och delvis är verksam i Sverige, lyfter fram klassrummet och vad det går att göra utifrån klassrummet som rum och klassen som organisation. Han kallar det evidensbaserad design.

Aktivitetsbaserade lärmiljöer

Anna Törnkvist, en svensk arkitekt, står för tankar där organisationen av undervisningen som utgår från traditionella klassrum helt försvinner. Anna skriver om detta i en text publicerad i antologin Skolans nya rum, utgiven av Arkus.

Hennes idéer för hur skolan bör utformas och undervisningen bedrivas utgår från behovet av att bryta loss från den traditionella undervisningen med en lärare som förmedlar kunskap från en kateder. På framtidens arbetsmarknad behövs kritiskt tänkande och kreativa personer. För att hjälpa dem att formas behövs en ny pedagogik. Som i sin tur kräver nya skolmiljöer, hävdar Anna Törnquist.

I skolor som Anna jobbar med finns det minst lika många rum som i en vanlig skola. De behövs för arbetsron. Rummen är specialanpassade för olika aktiviteter som exempelvis berättarverkstäder, experimentrum och ateljéer. Eleverna kommer inte ha traditionella hemklassrum. Arkitekturen kräver en förändrad pedagogik och syn på lärandet. Om detta ska lyckas krävs en samsyn och ett väldigt väl förberett grundarbete.

Klassrumslöst i Finland

Även i Finland görs det försök med klassrumslösa skolor. BBC Newsnight berättar i ett inslag, 20181109, om en skola i Uleåborg där man inte längre har klassrum. Arkitekturen stöder ett aktivitetsbaserat arbetssätt och grupper uppemot 100 barn leds av ett team av lärare.
Tidigare erfarenheter från försök med öppna planlösningar har haft problem med höga ljudnivåer. Det har man arbetat medvetet med och satsat mycket på bra akustik.

Rektorn för skolan beskriver också den speciella tilliten till lärarna och skolan som finnas i det finska samhället. En tillit som också finns mellan lärare och elever och som gör att eleverna gör det dom ska. Finland har sedan några år en ny och mer progressiv läroplan och uppemot hundra nya skolor har byggts om utifrån de nya pedagogiska idéerna.

Tidigare försök med aktivitetsbaserat och klassrumslöst

Skola 2000 var ett antal skolor som runt millennieskiftet satsade på datorer och öppna flexibla lösningar. Till exempel skolan i Färila. Ämnesövergripande och åldersblandat Projektarbeten och deadlines för inlämning av uppgifter. Till en början var resultaten bra men resultaten dalade och arbetsmiljön i skolorna fick kritik – rörigt och hög ljudnivå - projektet övergavs. Väggar sattes upp och lärarna gick tillbaka till en mer traditionell lärarroll. (URskola, skolministeriet avsnitt 31)
I Södertälje gjordes det för några år sedan ett ambitiöst försök med öppen planlösning och inglasade undervisningssalar. Den så kallade Södertäljemodellen. Tanken var att det bland annat skulle motverka mobbing. I dag är modellen helt övergiven. (URskola, skolministeriet, avsnitt 31)
Även friskoleföretagen Kunskapsskolan och Vittra har egna modeller där det är tänkt annorlunda gällande pedagogik och lokalutformning.

Viktigt med utrymme i förskolan

När det gäller förskolan är SKL igång med ett projekt kring en så kallad typförskola. Syftet är att beställare runt om i landet ska kunna få stöd i ramavtalsupphandling och exempel på hur utformningen av en förskola kan se ut. Här väcks frågor om hur barngruppernas storlek, organisering av arbetet, behov av rörelse och storleken på förskolan kommer vägas in. Även bristen på utrymme de förtätade stadsmiljöerna gör att det är svårt att värna den nödvändiga ytan för att få till en bra utemiljö.

Skillnader i synsätt

Ovanstående exempel är ett axplock men kan illustrera det stora skillnader i synsätt och tankar om hur en bra skola ska byggas. Den stora skiljelinjen ligger i synen på det traditionella klassrummet och klassen som en grund för organiseringen av skolarbetet.

Ekonomi och resursanvändning

Som alltid i Sverige finns det en tendens att alla drar åt ett håll - och när det dessutom ska byggas mycket, fort och det i storstäderna är ont om tomtmark är det lätt att även väga in ekonomiska aspekter såsom yteffektivitet i byggandet. Aktivitetsbaserad skola spar utrymme – fler elever kan vistas i de flexibla lokalerna.

Kunskapssyn

Lokalernas utformning handlar också om kunskapssyn. Kunskapssynen och idealen hur undervisning ska bedrivas förändras också. Ska utformningen av nya skolor klara av förändringar i kunskapssyn och läroplaner? Och för vilken kunskapssyn ska de byggas och behöver allt vara lika?

Utvärdering och forskning

Det finns evidens för ett förbättrat lärande i den engelska rapporten om Clever Classrooms men för de rent aktivitetsbaserade lösningarna behöver vi veta mer. Detta måste beforskas ur ett pedagogiskt perspektiv men också ur ett hälsoperspektiv för både barn/elever och lärare som ska använda lokalerna.
På högskolan i Gävle är ett projekt igång som handlar om att identifiera det befintliga kunskapsläget och var det finns behov av ny forskning. Detta är mycket välkommet!
Ett annat välkommet projekt är Boverkets kommande ”Vägledning för god gestaltning av skolors och förskolors fysiska miljö”. Boverket har fått i uppdrag av regeringen att ta fram en ny vägledning för kommuner och andra huvudmän för kvalitativ, tillgänglig och hållbar gestaltning av skolors och förskolors fysiska miljö, såväl inomhus som utomhus
Vi vet heller inte hur barn påverkas rent biologiskt i en aktivitetsbaserad miljö där intrycken, valmöjligheterna och kraven på egen ledning i sitt lärande är större. Här måste den blivande arbetsmiljön riskbedömas ur både ett lärar- och barn / elevperspektiv.

Vi behöver samla kunskap om vad som fungerar

Lärarna har redan idag rätten till insyn och inflytande via arbetsmiljölagstiftningen men det handlar om byggprocessen och arbetsmiljön på den aktuella skolan. Vi måste få en mer övergripande diskussion över vad som är en bra skola och vad som ger en bra arbetsmiljö och pedagogik utifrån både ett lärar- och ett barn/elevperspektiv detta baserat på utvärdering och forskning.

Men forskning tar tid och skolor och förskolor behöver byggas nu. Utvärderingar av befintliga skolor måste till och Sverige behöver samla kunskapen kring skol- och förskolemiljöer från olika perspektiv. Kanske kan Boverket få detta uppdraget? Även andra myndigheter såsom Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Arbetsmiljöverket borde involveras och det naturliga blir att även lärarprofessionen på något sätt få plats i detta – kanske via lärarhögskolorna och de fackliga organisationer som organiserar lärare och skolledare.

Om det finns en tillgänglig kunskapsbank blir det lokala arbetet ute i kommuner och friskoleföretag bättre när funktionsprogram fastställs och nya förskolor och skolor planeras.

Läs mer: Så får du inflytande vid ny- och ombyggnation.

Trots fler förklaringar till skolsegregationen bör skolvalet diskuteras

Argumentet om att 80 procent av skolsegregationen förklaras av boendesegregationen ger inget fribrev från att diskutera skolvalets effekt

Argumentet om att 80 procent av skolsegregationen förklaras av boendesegregationen ger inget fribrev från att diskutera skolvalets effekt

Ett vanligt argument är att skolsegregationen till stor del förklaras av boendesegregationen. Implicit avses att den mindre del som förklaras av skolvalet inte bör ägnas så mycket kraft. Det är en förvånande argumentationslinje, där man måste fråga sig om debattörerna tänkt igenom vad de avser.

Argumentet – som är sant, boendesegregationen förklarar ungefär 80 procent – förekommer ganska ofta i debatten. Senaste gången jag stötte på det var i samband med Arena idés rapportsläpp av Ett söndrat land skriven av German Bender och Per Kornhall (kortversion på DN-debatt). Bland annat sades det av riksdagsledamoten Maria Stockhaus (M) när hon debatterade rapporten med Per Kornhall i Studio Ett, förekom på twitter i ett svar till mig från Almegas Fredric Skälstad och finns med som ett bärande tema i svaret från Svenskt Näringsliv till Bender och Kornhall.

Men låt oss begrunda nedanstående bild, hämtad från IFAU:s studie Decentralisering, skolval och fristående skolor. Den visar hur stor del av det förväntade betyget i år 9 som förklaras av kommun, skolområde och skola. Skillnaden mellan de två sistnämnda, som också visas i den understa linjen, är hur mycket skolvalet påverkar skolsegregationen.


Andel av den totala variationen i elevers förväntade betyg som förklaras av skola, skolområde och kommun. Från Decentralisering, skolval och fristående skolor (IFAU 2014:25)

Om vi går drygt 20 år bakåt i tiden, till år 1993, så förklarades nästintill all skolsegregation – alltså nästan 100 procent – av boendesegregationen. Men skolsegregationen var samtidigt bara knappt två tredjedelar av vad den var år 2010 (1993 förklarade skolsegregationen 13 procent av variationen mot 21 procent 2010). Rimligen var det en bättre situation när skolsegregation var lägre, även om den helt förklarades av en faktor, än dagens där skolsegregationen är mycket högre och en annan faktor har tillkommit.

Om argumentet om de 80 procenten är seriöst innebär det rimligen att debattören även anser att det vore bättre att den skolsegregation som beror på skolval fortsätter växa så att dess andel ökar på bekostnad av boendesegregationen.

Det här skulle till exempel ske om den sammanlagda segregationen växer till 30 procent istället för dagens dryga 20 och där delen som förklaras av skolvalet blir en tredjedel av den totala segregationen, så boendesegregationen endast står för två tredjedelar. En sådan minskad boendesegregation vore, baserat på argumentationen, en klar förbättring.

Jag tror faktiskt det bara är debattörer, som inte fullt ut har tänkt igenom sin position, som kan hamna i en sådan slutsats.

Utvecklingen har fortsatt

Värt att notera är också två andra saker: För det första så verkar det som om skolsegregation ökar enligt Skolverket. För det andra så kom det i somras en rapport som visar att skolsegregationen ökar när nya fristående skolor etableras. Mycket talar därför att utvecklingen har fortsatt på samma sätt även efter 2010.

För mig kan hela frågan sammanfattas i följande fem punkter:

  1. Det är ett problem att skolsegregationen växer, oberoende av skäl, då det leder till helt olika förutsättningar för olika skolor, elever och lärare
  2. Skolsegregationen bör därför motverkas på de sätt som är möjliga
  3. Av det som avgörs inom skolpolitiken beror en avgörande del av skolsegregationen på hur skolvalet är utformat, därför talar mycket för att det behöver förändras
  4. En stor del av skolsegregationen beror på andra politikområden, framför allt bostadspolitiken; dessa delar kan bara åtgärdas inom dessa politikområden (tex påpekar Jonas Vlachos att det här stoppet av byggandet av hyresrätter i en villaförort till Stockholm är ett problem av det skälet)
  5. 4:an ger inget fribrev för 3:an utan åtgärder måste ske både inom skolpolitiken och inom andra politikområden

Att komma dragandes med att boendesegregationen står för 80 procent av skolsegregationen, och att skolvalet därför inte påverkar så mycket, är i praktiken att säga att det är vore bättre med ännu mer skolsegregation så länge den beror på skolvalet. Det är inte en rimlig hållning – alltså är argumentet om 80 procent inte heller rimligt.