Lärarförbundet
Bli medlem

Även lärare ska få vara sjuka

Lärare jobbar trots att de är sjuka, visar flera undersökningar. Photo by Rawpixel on Unsplash

Lärare jobbar trots att de är sjuka, visar flera undersökningar. Photo by Rawpixel on Unsplash

Vabruari pågår, så både elever och lärare blir sjuka på löpande band. För lärarna finns det dock en sak som klämmer extra mycket: att det alltför ofta inte finns någon som vikarierar.

Fyra av tio lärare i grundskolan och gymnasiet uppger att det sällan eller aldrig tas in en vikarie när de är borta oplanerat 1-2 dagar, alltså när de blir sjuka.

Något som är än mer förvånansvärt är att det även är ovanligt att man får vikarie när man är planerat borta, hela 28 procent av lärarna anger att de får det sällan eller aldrig om de är planerat borta högst två dagar (för gymnasielärare är det hela 65 procent) och 19 procent anger detsamma vid en planerad frånvaro om minst tre dagar (för gymnasielärare är det mer än varannan, eller 53 procent).

Att man inte får vikarie får till konsekvens att många lärare någon gång har jobbat trots att de varit sjuka, men också att man som kollega får rycka in och täcka upp. Eller som min kollega Lisa Heino skrev häromåret: Göm dig på toa annars får du vikariera.

Lärare arbetar trots att de är sjuka

Och det är vanligt att man arbetar trots att man är sjuk. Enligt Arbetsmiljöverkets Arbetsmiljöundersökning från i höstas är det 73 procent av grundskollärarna som under det senaste året har arbetat trots sjukdom.

Vår egen undersökning, gjord av Novus, visar att 41 procent av grundskollärarna arbetat fyra gånger eller fler trots att de har varit sjuka. Tre av fyra grundskollärare anger att de arbetar trots att de är sjuka för att de inte vill belasta sina kollegor, men nästan fyra av tio svarar också att det beror på att ingen annan kan utföra arbetet

Vi vet också att avsaknaden av vikarier skapar stress, något som lärarkåren är drabbad av i högre utsträckning än många andra grupper på arbetsmarknaden, något som gällde både 2017 och 2018. Och vi ser nu lärares arbetslöshet ökar, eftersom lärare väljer att säga upp sig och bli arbetslösa, med lång karenstid som följd, istället för att arbeta sig sjuka.

Stressen försämrar både hälsa och skolresultat

Stressen får också konsekvenser för lärares liv och hälsa och arbetsprestation, vilket min kollega Per Båvner skrev om här, och i förläningen också för skolans resultat, vilket jag skrev om här.

Men det borde gå att göra något åt detta. Ett intressant exempel att följa upp är det psykiatriboende i Karlskrona som har avskaffat sina korttidsvikarier och istället utökat bemanningen med 1,5 heltider. Det kostar lika mycket som tidigare, men stressen har minskat, och arbetsmiljön samt måendet blivit bättre. Både Dagens samhälle (i papperstidningen nummer 5 2019) och Kommunalarbetaren har skrivit om det lyckade exemplet.

Låt oss hoppas det finns fler huvudmän som vill följa efter.

Svenskt Näringsliv går vilse i statistiken

Svesnkt Näringsliv har granskat hur det går för nyalända i olika kommuner och på olika skolor. Rapporten tar dock inte hänsyn till bakomliggande faktorer och leder därför mer vilse.

Svesnkt Näringsliv har granskat hur det går för nyalända i olika kommuner och på olika skolor. Rapporten tar dock inte hänsyn till bakomliggande faktorer och leder därför mer vilse.

Svenskt Näringsliv har skrivit en rapport om hur nyinvandrade elever klarar sig i skolan och drar snabbt slutsatsen att ”Resurser inte viktigaste för nyanländas resultat”. Problemet är bara att rapportens analys inte håller måttet.

Det stora felet är att rapporten, som även presenterats på SvDs debattsida, mer är en lek med statistik än en riktig analys, eftersom allt för många bakomliggande faktorer inte beaktas. De bristerna gör att man nog bör lägga hela rapporten till hyllan. Dess slutsatser är helt enkelt inte tillräckligt väl underbyggda.

Att rapporten inte håller betyder emellertid inte att man inte kan fundera på de förslag som förs fram i rapporten, men brasklappande slutsatser om att resurser inte är det som behövs utan andra saker, har knappast något stöd. För det hade det krävts avsevärt mer avancerade analyser än de som Svenskt Näringsliv visar upp.

Nu är ju inte heller Svenskt Näringsliv direkt ensamma om att missförstå statistik, utan förenar sig till exempel med profilerade skolpolitiker som Miljöpartiets Gustav Fridolin och Liberalernas Jan Björklund, samt Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton.

Samtidigt har jag full förståelse för att man inte kan komplicera förhållanden hur mycket som helst i en rapport, men beaktas inte basala fakta så framstår det mer som att man dra en förenklad politisk poäng istället för att seriöst försöka angripa problemet. Men låt oss nu granska var Svenskt Näringsliv går vilse:

Nyanlända i Stockholm har bättre förutsättningar

Till exempel lyfter man fram skillnaden mellan behörighet för nyanlända elever i Stockholms län och Blekinge län, som är 22 procentenheter (37 mot 15 procent). Just Stockholms län framhålls som länet där nyanlända elever klarar sig klart bäst.

I en passus skrivs att en ”möjlig förklaring är att elever med ursprung i länder med relativt svag tradition av skolväsende kan vara koncentrerade till vissa regioner”, utan att man samtidigt funderar på skillnaden mellan invandring till olika regioner.

En siffra som är tillgänglig på SCBs hemsida är hur stor del av invandringen till olika län som är född i Sverige eller utomlands. För hela landet var det under åren 2015-2017 (de som räknas som nyinvandrade i Skolverkets statistik) i åldersgrupperna 10–14 och 15–19 år 6,6 procent som var födda i Sverige, alltså återvändare i ordets rätta bemärkelse.

För Stockholms läns del var återvändarna i de åldrarna 12,3 procent, eller nästan dubbelt så högt som riksgenomsnittet. Är det någon som då blir förvånad över att fler nyanlända klarar skolan bättre i Stockholm?
(Här gick jag själv vilse i statistiken, till skillnad från i SCBs siffror är återvändare inte med i Skolverkets statistik över nyinvandrade. Resonemanget kring att eleverna skiljer sig åt mellan regionerna gäller dock fortfarande (vad gäller härkomst (se nedan) och därmed även skolgång).)

Manillaskolans nyanlända

Den minnesgode kan ju fundera på hur det kommer sig att Manillaskolan på Djurgården använde regeln om att nyanlända får gå före i kön till populära fristående skolor – en regel som infördes för att flyktingbarn skulle få en chans att komma – så att svenska miljonärsbarn fick gå före i kön och vilka konsekvenser det får för redovisningen av resultaten för nyanlända.

Det går också på SCBs hemsida att hitta statistik över vilket land invandrare som invandrar till olika kommuner är födda i. Denna är inte nedbruten på åldersgrupper, men ger ändå en indikation på vilket nyanlända elevers födelseland kan vara.

Även här står Stockholms län ut. 2017 kom drygt 42 procent av de som invandrade till länet från Europa eller Nordamerika, för hela riket var motsvarande siffror 31,5 procent. I län som Blekinge (17,7 procent), Gävleborg (15,0), Jämtland (17,8) och Norrbotten (16,9) är andelen från dessa länder mycket lägre.

Hälften av Stockholms invandring är från Europa eller Nordamerika

Om vi därtill lägger till de som är födda i Sverige och återvänder når Stockholm över hälften av förra årets invandring, riket i snitt drygt 40 procent. För län som Gävleborg och Norrbotten är det under var fjärde som invandrar som har en sådan bakgrund, för Jämtland, Kalmar och Blekinge strax över var fjärde.

Nu vet vi inte exakt hur det ser ut när det gäller de som är i åldern där grundskolan slutförs, men mycket talar för att andelen som är född i Europa eller Nordamerika i linje med detta är klart högre i Stockholm än i riket i stort. Så allt talar för att Stockholms synbart bra resultat för nyanlända inte beror på att man lyckas extra väl med att utbilda nyanlända där, utan att de nyanlända i Stockholm har osedvanligt goda förutsättningar.

Samma förklaringar gäller även för den jämförelse mellan kommuntyper som görs. Det är så klart så att utöver i Stockholms län så är det i övriga storstäder och förorter till dessa som andelen nyanlända med goda förutsättningar är störst.

Fristående skolor har mer gynnad elevgrupp

Eftersom fristående skolor finns i klart större andel i Stockholms län (ungefär 30 procent av eleverna mot 19 i riket, vilket innebär att drygt en tredjedel av eleverna på fristående skolor går i detta län) än någon annanstans är detta naturligtvis också en förklaring till varför elever i fristående skolor klarar sig bättre än elever i kommunala skolor.

Även att fristående skolor lyckas bättre lyfts fram av Svenskt Näringsliv som en viktig detalj, men den förklaras säkert till största delen av de två ovanstående faktorerna: att de nyinvandrade eleverna i Stockholm – och därmed rimligen också på de fristående skolorna i detta län – i högre grad är återvändande svenskar eller födda i länder i Europa eller Nordamerika.

Vi vet också sedan tidigare att eleverna på fristående skolor har en annan bakgrund än eleverna på kommunala skolor, men för att komplettera den bilden har jag gjort lite nya körningar:

Andelen nyinvandrade relativt föräldrars utbildningsnivå på skolor som tagit emot nyinvandrade

Ovanstående bild visar andelen nyinvandrade på de skolor som hade några nyinvandrade relativt föräldrarnas utbildningsbakgrund. De blå prickarna är kommunala skolor och de röda fristående. Väldigt tydligt syns det att de fristående skolorna både har en lägre andel nyinvandrade och att föräldrarna på de skolorna har längre utbildning, något annat som är tydligt är att de skolor som har en riktigt stor andel med nyinvandrade elever till en stor del har föräldrar med relativt kort utbildning – och de är i det närmaste bara kommunala.

Om vi istället granskar de två olika variablerna lite närmare i tabellform så ser det för andelen nyinvandrade ut på detta sätt:

Enskild
KommunalTotal
Högst 2 % nyinvandrade
34,1 %8,7 %11,8 %
3-5 % nyinvandrade
31,0 %17,5 %19,1 %
6-10 % nyinvandrade19,4 %27,7 %26,7 %
11-15 % nyinvandrade6,2 %20,5 %18,8 %
16-20 % nyinvandrade6,2 %13,0 %12,2 %
21-25 % nyinvandrade0,8 %6,7 %6,0 %
26-30 % nyinvandrade1,6 %3,6 %3,3 %
Minst 31 % nyinvandrade0,8 %2,2 %2,0 %

Andelen skolor med viss andel nyinvandrade av skolor som tagit emot nyinvandrade elever i årskurs 9

Två av tre fristående skolor (som tagit emot) har högst fem procent nyinvandrade, vilket kan jämföras med var fjärde kommunal. Å andra sidan har var fjärde kommunal mer än femton procent nyinvandrade, vilket kan jämföras med drygt tre procent för de fristående. Så de kommunala skolor som tar emot nyinvandrade elever har tagit emot en klart större andel.

För utbildningsnivå ser det istället ut på detta sättet (1=grundskola, 2=gymnasieskola, 3=högskola):

EnskildKommunalTotal
Högst 2,0 i utbild.nivå
5,4 %13,1 %12,2 %
2-2,2 i utbild.nivå21,7 %38,3 %36,3 %
2,2-2,3 i utbild.nivå14,0 %18,2 %17,7 %
2,3-2,5 i utbild.nivå29,5 %21,1 %22,1 %
Lägst 2,5 i utbild.nivå
29,5 %9,4 %11,8 %

Andelen skolor med viss andel av föräldrars utbildningsnivå för skolor som tagit emot nyinvandrade elever i årskurs 9

Drygt var fjärde av de fristående har högst 2,2 i genomsnittlig utbildning, vilket kan jämföras med drygt varannan av de kommunala. I andra delen av fördelningen har nästan 60 procent av de fristående lägst 2,3 i utbildningsnivå, mot drygt 30 procent av de kommunala. Så tydligt är att eleverna som går på de fristående skolorna har föräldrar med en klart högre utbildningsnivå – sannolikt gäller det även de nyanlända på dessa skolor.

Både dessa saker kan man – förutom de två ovanstående sakerna om vilka länder eleverna har sitt ursprung i – på goda grunder förmoda påverkar resultaten. Så sannolikt är det detta som förklarar Svenskt Näringslivs påstående att fristående skolor lyckas bättre med nyinvandrade elever.

Så slutsatsen måste vara att rapporten, på grund av att den inte beaktar bakgrundsfaktorer, mår bäst av att bli en hyllvärmare.

Alla passar inte in i sjukmallen

Många sjuka passar inte in i mallen.

Många sjuka passar inte in i mallen.

Regeringens särskilde utredare Claes Jansson har i dagarna lämnat sitt delbetänkande till utredningen ”En trygg sjukförsäkring med människan i centrum”. Det är välkommet att utredarens föreslår att de fasta tidsgränserna för prövning av rätt till sjukpenning mjukas upp.

Utredningen har dragit tre slutsatser:

  1. kravet på att den försäkrade efter 180 dagar i rehabiliteringskedjan ska kunna få sin arbetsförmåga prövad mot arbete hos arbetsgivaren är alltför strängt
  2. begreppet ”oskäligt” kompenserar inte tillräckligt för att de särskilda skälen inte är tillämpliga efter 365 dagar
  3. personer med kort tid kvar av arbetslivet prövas mot ett normalt förekommande arbete. Detta trots att sådan prövning ibland kan vara orimlig då man kan anta att omställningen till annat arbete tar längre tid än vad den försäkrade har kvar av sitt arbetsliv

Snäva och rigida tidsgränser

Utredarens problembild stämmer väl överens av Lärarförbundets bild av dagens sjukförsäkring där allt för snäva och rigida tidsgränser för den prövning som görs, främst vid 180-dagars sjukskrivning, leder till störda rehabiliteringsprocesser och i många fall försämrar möjligheten till återgång i arbetet.

Flera av Lärarförbundets medlemmar har fått sjukpenningen indragen mitt i en rehabilitering där utsikterna för återgång har varit mycket goda. Specialistläkare har med välskrivna intyg intygat detta. Problemet har varit att tidsgränsen att vara tillbaka inom ett års sjukskrivning inte hållits. I ett av fallen har det handlat om två månader.

Slöseri med resurser

Detta är ett slöseri med resurser både på individ och samhällsnivå. Individen har satsat stora resurser på att utbilda sig och i samhället har vi en stor brist på lärare. Lärare som med stor sannolikhet kan komma tillbaka till yrket uppmanas söka andra enklare jobb. Detta är inte rimligt!

Diagnoser passar inte in i mallen

Ett av syftena med tidsgränserna var när de infördes, var att sjukskrivna inte skulle fastna i långa skrivningar. Långa sjukskrivningar gynnar generellt inte återgång i arbete. Men det finns diagnoser som inte passar in i mallen, till exempel utmattningssyndrom, där det enligt Socialstyrelsens rekommendationer för sjukskrivning kan ta mer än ett år. En avvägning behöver därför alltid göras mellan risken att stanna i sjukförsäkringen och möjligheten att återgå i arbete hos arbetsgivaren.

Välkomna slutsatser

Att det finns gränser i sjukförsäkringen är rimligt men de måste vara förutsägbara och ha legitimitet hos allmänheten. Sjukförsäkringen måste kunna ta mer hänsyn till individens förutsättningar.

Utredarens slutsatser i delbetänkandet är därför mycket välkomna.

Naivt tro det går enkelt att effektivisera i skolan

Prisutvecklingen för industribakad, hemmabakad respektive pizzeriabakad pizza illustrerar skillnaden i effektiviseringspotential inom olika sektorer. Photo by Carissa Gan on Unsplash

Prisutvecklingen för industribakad, hemmabakad respektive pizzeriabakad pizza illustrerar skillnaden i effektiviseringspotential inom olika sektorer. Photo by Carissa Gan on Unsplash

Arbetskraftsintensiva verksamheter är svårare att effektivisera än teknikintensiva. En bra illustration till det är prisutveckling mellan pizzor tillverkade på industrier, pizzerior eller hemma. Att tro att det är enkelt att effektivisera i inom välfärden, som skolan, är därför naivt och okunnigt.

Statistiska centralbyrån hade ett inlägg strax innan jul som fick mig att börja fundera på frågan om kostnadsutveckling, rationalisering och effektivisering inom tjänstesektorn. Inlägget handlade om pris och prisutveckling på olika sorters pizzor: hembakade, djupfrysta industribakade och pizzeriabakade från 1995.

Prisutvecklingen skiljer sig kraftigt åt mellan pizzor tillverkade på olika sätt.

De pizzeriabakade har ökat kraftigt i prisjämfört med både de hembakade och de industribakade, framför allt efter år 2006 (skälet finns längst ned i en not). De hembakade har ungefär ökat i pris som KPI, medan de industribakade idag är billigare än vad de var 1995 – med hänsyn till inflationen mycket billigare.

Vad detta illustrerar är så klart att möjligheten till att effektivisera är olika stor för den lokala pizzerian och för den centraliserade, mer eller mindre helautomatiserade, industrin där den djupfrysta pizzan görs. En jättebra illustration till Baumoleffekten.

Om vi istället gör jämförelsen mellan kostnadsutvecklingen i grundskolan och för pizzor från 2006 och framåt får vi nedanstående diagram. (Skälet till att jag väljer 2006 som basår framgår av noten längst ned.)

Kostnaden för en elev i grundskolan har haft samma utveckling som kostnaden för en pizzeribakad pizza sedan 2006.

Noterbart är hur väl pizzorna i pizzerian följer kostnadsutvecklingen i skolan, samtidigt som denna är högre än prisutvecklingen på hembakade pizzor, inflationen och – i klart högre grad – industribakade djupfrysta pizzor. Det är både rimligt och i linje med Baumoleffekten: det är mycket svårare att effektivisera i personalintensiv verksamhet än i industrin där personalen har blivit bortrationaliserad till förmån för maskiner.

Men det går också att se på olika delkostnader inom skolan. Det ger nedanstående bild.

Olika delkostnader inom skolan har utvecklats på olika sätt: lokaler har blivit relativt billigare, medan undervisning, läromedel och elevhälsa har blivit relativt dyrare.

Måltider har ungefär samma kostnadsutveckling som hämtpizzan över de 13 åren (även om den ökade snabbare i pris under åren 2008–2010, för att därefter ha en något långsammare) – något som är rimligt, pizzerior och skolmatsalar (bamba på göteborgska) bör ha en likartad kostnadsutveckling.

En klart snabbare utveckling står kostnaden för elevhälsan för, vilket inte är så konstigt då denna har byggts ut under perioden. Även läromedel har haft en kraftig kostnadsutveckling, från år 2012 och framåt.

När det gäller undervisning, vilket i princip kan översättas till lärarlöner, låg utveckling för dess kostnader länge i samma nivå som för hämtpizzor, men de senaste åren – på grund av lärarlönelyft, förstelärarreform och goda lönepåslag – har den kostnaden skjutit fart jämfört med hämtpizzan.

Svårt effektivisera

Vad det här visar är att det är svårt att effektivisera i personalintensiva verksamheter, något som till exempel har visats av tidigare av nationalekonomen Jonas Vlachos och ekonomhistorikerna Magnus Lindmark och Lars-Fredrik Andersson i kortform på DN-debatt och lite längre i Ekonomisk debatt.

Den som vet detta blir naturligtvis lite konfunderad över politikens eviga rationaliseringskrav på verksamheterna. Har kostnaderna ökat med tre procent så kanske intäkterna bara har ökat med två och en halv.

Det spelar inte så stor roll – för ett år, eller två. Men på tio år blir gapet fem procent, på 15 år sju och på 20 år nio. Då spelar det årliga indragandet av lite resurser desto större roll. Tyvärr tycks politiker alltid resonera som om det är första året en sådan besparing görs – inte tjugonde.

Och de gör det inte ensamma heller utan är flitigt påhejade av till exempel Svenskt näringsliv, som tycks tro att digitalisering och artificiell intelligens ska lösa välfärdens problem. Självfallet kan sådana saker bidra, men att tro att det är lösningen är detsamma som att tro att hämtpizzor kommer ha lika långsam prisutveckling som industribakade – inte särdeles realistiskt med andra ord.

Befriande uttalande

Då var det befriande att istället se vad Storbritanniens utbildningsminister Damian Hinds konstaterade häromdagen:

"Education is one of the few sectors where technology has been associated with an increase in workload rather than the reverse." (TES 23 jan 2019)

Så sluta tro på digitalisering som en säker lösning på effektiviseringsbehov, det stämmer inte i all verksamhet.

Sluta även att tro på generella effektiviseringskrav är en bra idé. Baumoleffekten gör att personalintensiv verksamhet, oavsett driftsform, inte kan effektivisera lika mycket som maskinintensiv – annars skulle hämtpizza haft samma prisutveckling som industribakad fryspizza.

Jag tackar Mikael Nordin på SCB för både inspiration till detta inlägg och behjälplighet med prisstatistiken över pizzor.

Not: Den som tittar lite närmare på SCB:s bild ser att det först är efter år 2005 som skillnaden mellan pizzeriabakade pizzan och inflationen börjar skjuta fart. 1 jan 2007 infördes, för att stävja svartarbete, personalliggare i restaurangbranschen, vilket gör att utvecklingen efter 2006 sannolikt är mer korrekt än före. Samma år började även kostnaden för elevhälsa att särredovisas i skolans kostnadsstatistik. Dessa är mina skäl till att varför jag utgår från år 2006 och inte 1995 i min jämförelse.

"Skolan måste bli bättre på" - 2018 års värsta lista

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

2018 blev listan med utomståendes förslag på vad skolan måste bli bättre på, väldigt lång. Det håller inte. Låt rimlighet bli 2019 års ord i skolvärlden!

Jag vill avråda alla som jobbar inom skolan att Googla ”skolan måste bli bättre på att”, om man inte är självplågare. Men jag vet, vi är en bunt som gör detta återkommande. Humöret sänks till en bottenfryst nivå, men förhoppningsvis väcks även en ilska som ger energi att säga ifrån till den okunskap och oförståelse som dessa utomståendes ”skolan måste” ofta är uttryck för.

Under 2018 haglade det förslag på både nya och gamla måsten för skolan att ta tag i. Listan kan tyvärr göras väldigt lång. De samhällsproblem och omdiskuterade händelser som uppkom under året, gav direkt avtryck i förslag kring vad skolan borde ta hand om. Så under 2018 lanserades en hel del förslag som rörde bl a #metoo, extremism och psykisk ohälsa. Men även massor med andra ämnen kom upp och förslagen på måsten duggade tätt. Under EN vecka i november uppmärksammade media förslag om att skolan skulle ansvara för att undervisa om pensionssystemet, trafikkunskap, personlig hygien, kunskap om radikaliserade avhoppare och självmordsprevention.

Det är paradoxalt att så många uppfattar att samhällsproblem och typ allt som rör mänskligt liv, kan ges kunskap om, förebyggas och tas om hand av skolan. Man kritiserar skolan både för att inte göra tillräckligt av det som den förväntas göra, samtidigt som den föreslås få än mer att ansvara för. Istället måste förståelse och respekt för rådande verklighet vara utgångspunkten för ALLT som rör skolan. Skolans uppdrag och innehåll kan beskrivas med ordet oändligt. MEN, de mänskliga, tidsmässiga och praktiska förutsättningarna är rena motsatsen. Respektera det och uttryck förståelse för det istället.

För samhället förändras och skolan bör förändras med det, men i Sverige verkar samhällsutvecklingen för skolans del bara öka i omfång, det tas aldrig bort saker innan nya läggs på. Är något som bara ökar i omfång verkligen utveckling? Nej, säger jag.

Regeln ”ta bort något innan något nytt läggs på”, har i stort sett aldrig tillämpats i svensk skolpolitik. Så dags att prova nåt nytt bästa skolpolitiker! Läs och lär: ”ta bort” är den framgångsfaktor ni letat efter.

Jag önskar att 2019 års lista på skolans nya måsten blir tom. (Ja, jag vet att önskan redan är mosad av bl a förslag på skärpning av krav på hjärt- och lungräddning och obligatorisk avlusning). Men jag tänker ändå önska att listan inte blir längre. Dessutom önskar jag och tänker fortsätta jobba för att årets ord i skolans värld blir RIMLIGHET. Rimlighet i skolans uppdrag, i lärare och rektorers uppdrag i alla skolformer. Rimlighet i arbetsbelastning och rimlighet i krav. Det är det enda rimliga för skolans framtid!

PS Det är inte bara Sverige som nya måsten för skolan påtalas av utomstående. Kolla in t ex Storbritanniens digra lista för 2018, helt sanslöst där med. DS

Resultatlöst arbete i riksdagen – men skolan pågår!

Höstterminen börjar ta slut och julen står för dörren. Därmed kommer också en välförtjänt julledighet för både lärare och elever. Men riksdagens politiker har inte lyckats så bra - det blir jullovsbakläxa.

In i det sista arbetar lärare och elever intensivt med allt som ska hinnas med innan det är dags för jullov och en kort paus. Intensivt arbete har det också varit Sveriges riksdag, men i motsats till skolans arbete så är det i riksdagen ett resultatlöst arbete – vi har ännu inte någon regering. Det innebär att skolpolitiken står ganska still men skolan har pågått med oförändrad intensitet.

Under hösten finns det bara ett enda större skolpolitiskt nationellt beslut som är av betydelse – likvärdighetsmiljarderna fortsätter att rullas ut enligt planen för 2019. Det innebär att ytterligare 2,5 miljarder tillförs landets kommuner för att satsa på skolan. Ett mycket viktigt beslut. Det får dock inte stanna vid dessa resurser, utan satsningen måste fortsätta byggas ut enligt den plan som finns – de ska landa på 6 miljarder år 2020. Det är pengar som verkligen behövs in i den svenska skolan, resurser som kan komma att göra stor skillnad för elever och lärare.

Men det bygger såklart också på att huvudmännen också satsar på skolan. Om kommuner skär ner på verksamheten så kommer statlig tillförsel av resurser bli en del i ett nollsummespel.

Men i övrigt har skolpolitiken stått stilla under hösten. I den nya riksdagsbudgeten kommer det finnas resurser avsatta till en del saker, men det mesta behöver utredas och vridas på innan det kan omsätta i konkret handling. Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skickade i förra veckan en skrivelse till utskottet med förslag på vad pengarna som riksdagen avsatt bör användas till. Och det är såklart resursförstärkningar i verksamheten men också en satsning på forskning och professionsutveckling för lärare.

I början av hösten bloggade jag om utredningar som pågår och saker som behöver omhändertas av en ny regering och summa summarum så kan man säga att det som skrevs i det inlägget kvarstår att hantera.

Det handlar om förslag och utredningar om professionsprogram, skolsegregation och skolfinansiering, gymnasieskolan, fritidshemmet, betyg och kursplaner. Stora viktiga frågor. En fråga som det definitivt behöver arbetas med mer under 2019 är också lärarnas arbetsbelastning och det behövs nationella och kommunala politiker som verkligen arbetar med den frågan på riktigt. Sandviken är ett gott exempel i det sammanhanget.

Under hösten har nya politiker tillträtt i riksdagens utbildningsutskott. I och med den parlamentariska situationen i riksdagen så kommer många utbildningspolitiska beslut framöver att avgöras av utskottet och i riksdagen. Under en dag i november bjöd Lärarförbundet in alla politikerna till Lärarnas hus för att prata med dem om de viktiga frågorna som handlar om läraryrkets attraktivitet - att få fler att vilja bli och förbli lärare, skolans likvärdighet och vikten av att ha ett stabilt och långsiktigt beslutsfattande som präglas av tillit till professionen. Ordförande Johanna Jaara Åstrand berättar mer om det mötet här.

I utredarbloggen har vi under hösten belyst flera olika frågor som behöver diskuteras och åtgärdas. Alla med ett innehåll som handlar om att skolan och dess lärare och skolledare måste få bättre möjligheter att skapa en riktigt bra verksamhet. Det har till exempel handlat om skolsegregation, planeringstid i förskolan och i grundskolan, skollokaler, hot mot lärare och sjunkande sjuktal bland lärare

Och mycket mer. Men nu är det dags för oss att tillönska alla våra läsare en riktigt God Jul och Gott Nytt år! Vi ser fram emot att möta er alla igen under 2019.

Huvudmännens betygsdeadline – brott mot skollagen?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Betyg ska sättas vid slutet av terminen. Vad "vid slutet" innebär, skiljer stort mellan huvudmännen. Hur kan det vara huvudmännen som avgör detta och inte lärarna? Skollag och skolförordning måste respekteras och följas av huvudmännen.

Sista veckan på terminen är snart slut. Terminens sista garanterade undervisningstid inför betygsättningen ska genomföras och elevernas betyg ska sättas i slutet av veckan. Eller? Svaret är faktiskt nej på den frågan, inte för att den garanterade undervisningstiden är slut innan terminen är det, utan för att huvudmännen kräver att terminsbetygen ska rapporteras in i många fall, långt före terminens sista dag.

Enligt skollag och skolförordning ska betyg sättas och utfärdas vid slutet av terminen. Just ”vid slutet” har visat sig ha väldigt olika innebörd beroende på vilken huvudman det handlar om. För i svensk skola är det helt uppenbart inte lärarna och rektorerna som bestämmer när betyg ska sättas, det gör huvudmannens inrapporteringssystem.

Enligt skolförordningen ska ett läsår i grundskolan ha minst 178 skoldagar. Under dessa skoldagar ska eleverna få den garanterade undervisningstid i alla ämnen som de enligt skollagen har rätt till. Vid betygsättningen i slutet av varje termin ska sedan läraren enligt läroplanen, ta hänsyn till all tillgänglig information om elevens kunskaper.

Där har vi utgångspunkterna i det lagrum som skolorna är ålagda att följa. Jahapp, men uppfylls skollagens paragrafer om en huvudman kräver att terminsbetygen ska inrapporteras i deras system, dagar, veckor FÖRE avslutningsdagen? Är det skolorna som kan sägas bryta mot lagen, då det är huvudmännen som på sätt och vis kräver att de gör det för att behaga sina digitala system?

Jag skulle säga att det här är helt oacceptabelt agerande av huvudmännen utifrån både skollag och förordning. Huvudmännens krav att kräva att betygen ska vara klara och inrapporterade i vissa fall VECKOR före terminens sista dag, är fel, fel, fel! Den garanterade undervisningstiden blir väldigt haltande då man också får ta in i kalkylen att dessa krav på tidig inrapportering, även sker på vårterminen då de facto årskursen tar slut. I vissa fall är det ju även slutbetyg i vissa ämnen för niorna som sätts till jul. De har inte alltid alla ämnen, som t ex hemkunskap, slöjd, musik båda terminerna, utan undervisningstiden i dessa ämnen räknas då i vissa fall till sista dagen på höstterminen. Då leder tidig inrapportering definitivt till en reducerad rätt till både garanterad undervisningstid och möjlighet för eleverna att få tid att utveckla och visa sina kunskaper ända in i kaklet.

Hur kravet på tidig inrapportering påverkar lärarnas arbetsbelastning är ett kapitel för sig. Undervisningstiden du egentligen hade behövt för att göra klart ett område reduceras och bedömningar av elevuppgifter och betygsättningen i sig tar tid, mycket tid. Är du t ex SO-lärare med fem undervisningsgrupper kan du ha ca 600 betyg att sätta. Rekordet för den här terminen som jag tagit del av ,ligger på 660 betyg! Helt orimligt och borde vara otänkbart för en enskild lärare att ansvara för.

Så bara sluta med detta huvudmän. Era system för inrapportering ska inte ses som allsmäktiga, de och ni ska göra allt i er makt för att stödja lärarna utifrån deras lagrum, förutsättningar och verklighet. Betyg sätts bara i skolan, då ska det vara skolans arbete som det ska anpassas utifrån, inget annat. Inrapportering dagen innan avslutning är det enda berättigade.

Så huvudmän, nu är det ni som till vårterminens betygsättning ändrar era deadlines. Ett nyårslöfte som ni bara måste hålla!


PS Först en särskild eloge till alla musiklärare som råddat med årets Luciatåg. Vilket slit, ni är fantastiska!

Sen vill jag bara uttrycka min djupaste respekt, beundran och vördnad för alla er lärare. Önskar er ett jullov med mycket sömn som inte störs av jobbtankar, tillfällen att se dagsljus utomhus och många dagar där det är bara ni själva som bestämmer vad de ska innehålla. DS




Blandade klasser gynnar lärandet

Skolnivåeffekter påverkar elevernas resultat. Därför är blandade skolor att föredra.

Skolnivåeffekter påverkar elevernas resultat. Därför är blandade skolor att föredra.

Socioekonomiskt svaga elever gynnas av att gå klasser där det även finns socioekonomiskt starka elever. Det visar siffror från både OECD och Skolverket. Trenden med att eleverna allt högre grad går med sina likar bör därför brytas.

Om ungefär ett år så kommer resultaten från den PISA-undersökning som gjordes i våras. Fram till dess får vi fortsätta se till resultaten från den som gjordes för över tre år sedan och som presenterades för två år sedan för att veta hur den svenska skolan står sig internationellt.

För ett tag sedan kom det en ny rapport från OECD, Equity in Education: Breaking Down Barriers to Social Mobility, som behandlar frågan om hur likvärdigheten ser ut och har utvecklats. Det intressantaste avsnittet handlar om det som kallas för ”resilient students”, alltså elever som trots svåra förutsättningar klarar sig bra, vad vi på svenska kan kalla för "maskroselever".

Motståndskraftiga elever

OECD har tre mått på vad en resilient elev är: Det är en socioekonomiskt svag elev som:

  1. presterar bland de bästa fjärdedelen elever i naturvetenskap i hela PISA, när man beaktar socioekonomisk bakgrund (internationally resilient)
  2. presterar bland den bästa fjärdedelen i naturvetenskap i sitt eget land (nationally resilient)
  3. presterar på minst nivå 3 i alla tre PISA-testen (core-skill resilient)

För de nordiska länderna (och OECD-genomsnittet) ser de tre olika resilient-måtten ut på följande sätt (procentandel som uppnår nivån):

LandInternationallyNationallyCore skill
Danmark27,212,131,1
Finland42,514,139,5
Island16,715,523,5
Norge26,213,631,6
Sverige24,210,724,8
OECD-genomsnitt29,011,325,2

Förutom Island ligger Sverige klart sämre till än de övriga nordiska länderna, men också lite sämre till än genomsnittet för alla OECD-länder. Det som en gång i tiden var svensk skolas signum – att alla elever hade en lika bra chans att lyckas – gäller inte längre. Tydligt är att det i tre av våra grannländer har alla en större chans än här.

Om vi tittar på det mått som OECD kallar för core-skill resilient, att eleven presterar på lägst nivå 3 i alla tre PISA-testen, blir detta tydligt. För Sveriges del är det 24,8 procent av den socioekonomiskt svagaste fjärdedelen som presterar så väl, vilket kan jämföras med 31,1 i Danmark, 31,6 i Norge och hela 39,9 i Finland. Finland presterar klart bättre än oss i PISA generellt, men vare sig Danmark eller Norge är långt före oss, så vi borde egentligen ligga klart närmare dem. Istället ligger vi i höjd med Island, som presterar klart sämre på PISA än vad vi gör.

Något att betänka när man skapar skolpolitik är att andelen med "maskroselever" i ett land kraftigt samvarierar med hur stor del av elevernas resultat som kan förklaras med socioekonomisk bakgrund. Ju större del av skillnaden i resultat som förklaras av den, desto lägre är andelen elever som är nationellt resilienta.

Skolornas socioekonomi påverkar

En delförklaring till det är hur mycket av resultaten som förklaras av socioekonomin på olika skolor. Eller som OECD skriver:

“On average across OECD countries, the share of nationally resilient students is 22 percentage points greater among disadvantaged students who attend an advantaged school (29%) than among disadvantaged students who attend a disadvantaged school (7%).”

Denna effekt är också mycket starkare (+22 procentenheter) än effekten av till exempel skolans disciplinära klimat (+6 procentenheter) och elevernas motivation (+7 procentenheter). Så vill man från politiskt håll påverka hur många socioekonomiskt svaga elever som klarar sig väl i skolan är det med andra ord viktigare att påverka hur elever fördelas mellan skolor, än att införa nya regler för att skapa ordning.

Det tycks alltså som om det är lättare att bryta det sociala arvet för en elev som går på en skola där den socioekonomiska sammansättningen är stark, jämfört med svag. Detta går också i linje med vad Skolverket visade i våras, där det var tydligt att en elev – framför allt om hemmiljön är socioekonomiskt svag – som gick på skolor med socioekonomiskt starka elever klarade sig bättre. Det som kallas för skolnivåeffekten har helt enkelt ökat.

I OECD i genomsnitt går 48 procent av de socioekonomiskt svaga eleverna på en skola med socioekonomiskt svaga elever. För Sverige, Norge och Finlands del gäller att det är under 43 procent, vilket är lägst inom OECD.

Kraftigt ökad mellanskolsvarians

Men här får Sverige se upp så vi inte närmar oss OECD-snittet. Ett tydligt problem som vi kan se är att Sveriges mellanskolsvarians (hur stor skillnaden är i resultat mellan olika skolor) har ökat kraftigt från 2006 till 2015.

Vissa hävdade i samband med att PISA presenterades för två års sedan att det inte var ett problem att den svenska mellanskolsvariansen hade ökat, eftersom vi fortfarande låg under OECD:s genomsnitt. Problemet är bara att mellanskolvarians påverkas kraftigt av om skolsystemet är uppdelat eller inte när PISA görs.

Om vi bara tittar på de länder som, liksom Sverige, har sammanhållna skolsystem när PISA görs, så har Sverige gått från att vara ett land som hade en lägre mellanskolsvarians än genomsnitt av de länderna 2006 till att ha en högre varians än genomsnittet 2015.

Och eftersom mycket tyder på att det finns skolnivåeffekter (att en elev presterar bättre om det går i en socioekonomiskt starkare skolmiljö) är detta en stor varningssignal. Risken är stor att den effekten kommer vara än starkare i den PISA-undersökning som gjordes i år än vad den varit tidigare.

För att bryta den trenden måste vi bryta bostadssegregationen, se över hur elever fördelas på skolor och ha ett fungerande finansieringssystem. Allt detta är frågor som politiken borde ta tag i med detsamma.

Det är skolpengssystemet som är feltänkt

Riksdagsledamöterna Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S)var överens om att skolpengssystemet inte är optimalt utformat.

Riksdagsledamöterna Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S)var överens om att skolpengssystemet inte är optimalt utformat.

Visst finns det enskildheter inom skolpengen som kan och bör granskas, men Friskolornas granskning missar den viktigaste frågan: Att själva skolpengssystemet är feltänkt utifrån hur skolans kostnader uppstår.

Friskolornas riksförbund har låtit revisionsfirman Deloitte granska hur väl 20 kommuner uppfyller lika villkorsprincipen inom reglering av skolpengen. Själva rapporten presenterades på ett seminarium i riksdagen idag. Föga förvånande var att revisorerna kom fram till att det inte går att avgöra om lika villkorsprincipen uppfylls eller inte.

Skälen till deras slutsats innefattar till exempel följande konstateranden:

  • Olika modeller för resursfördelning och skolpengsbeslut
  • Skillnader i redovisning av finansiell information mellan kommunerna
  • Ingen uppföljning på kommunal enhetsnivå av skolpengsbeslut
  • Avsaknad av redovisnings- och revisionskrav på kommunala skolverksamheter

Flera av de här problemen hänger ihop med lagstiftningen, till exempel ska varje kommun ha ett eget resursfördelningssystem och egna redovisningssystem (det grundlagsreglerade kommunala självstyret ger just dessa konsekvenser). Vad gäller ekonomisk redovisning på enhetsnivå ligger det just nu ett förslag till förändringar av skollagstiftningen hos Lagrådet som innefattar just en sådan.

Så själva rapporten var inte så intressant.

Diskussionerna var intressantare

Desto intressantare var de diskussioner som fördes, inte minst den mellan Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S). Pia Nilsson konstaterade att rapporten var lite revisorsaktig och det kan man helt hålla med om.

Men viktigare vara att de båda problematiserade skolpengen som system. De ser båda att skolans kostnader är kopplade till undervisning, som bedrivs i grupp, men skolpengen gör att finansieringen sker individuellt. Det gör att det riskerar bli en stor diskrepans mellan hur väl olika klassers finansiering blir då den är baserad på antal elever i klassen istället för på det utbildningsuppdrag som finns.

Maria Stockhaus lyfte faktiskt fram Lärarförbundet och våra tankar kring en klassbaserad finansiering med viss marginalkostnadsersättning per elev som en utgångspunkt för vidare resonemang. Hon påpekade dock (vilket hon har rätt i) att förslaget måste tänkas igenom mer.

Dagens princip är fel

Även Marcus Strömberg, från Academedia, pekade – dock omedvetet – på de problem som en per-capita-baserad-finansiering skapar i ett system där kostnaderna ligger på gruppnivå, när han sa: Tänk vad Göteborgsföräldrarna ska säga när de inser att en elev på samhällsprogrammet i Malmö kostar 20 procent mer än i Göteborg.

Förklaringen till det, vilket Lunds förre skolchef Sten-Bertil Olsson visat, handlar om att i Malmö väljer man att driva gymnasieskolor även om det finns tomma platser, vilket gör skolorna dyra. Billiga blir de i utbyte i Lund, eftersom det är dit alla sydvästra Skånes gymnasieelever vill, så där är alla skolor fulla. Lund har följaktligen en väldigt låg kostnad för sina gymnasieskolor.

Det är bra att skolpengssystemet granskas. Synd bara att Friskolorna (och därmed Deloitte) väljer att fokusera på hur dagens princip fungerar. Det är ju den som är ett av de största felen.

Begäran om arbetsmiljöåtgärder - ett skolboksexempel!

Arbetsmiljöarbete behöver inte vara krångligt och abstrakt. Det kan vara hyperkonkret och rakt på. Ta del av ett skolboksexempel där Jens Ranta imponeras av hur skickligt huvudskyddsombud, skyddsombud, ombud och ombudsmän har hanterat en arbetsmiljö som, minst sagt, lämnat en del i övrigt att önska.

Att begära arbetsmiljöåtgärder - regelverket i korthet

En stor del av arbetsgivarens långtgående arbetsmiljöansvar tas om hand genom samverkan med de anställda och där skyddsombud och huvudskyddsombud har en mycket viktig roll, vilket gäller även de fackliga organisationerna, som i olika frågor kan kalla till förhandling för sina respektive medlemmar. Det är här otroligt viktigt att se de möjligheter man har även som medarbetare att lyfta frågor direkt till sin chef när man upptäcker risker i arbetsmiljön. Om chefen inte agerar vänder du dig till ditt skyddsombud. Skyddsombudet kan sedan begära olika typer av åtgärder som lutar mot relevanta regelverk. Arbetsgivaren ska ges skälig tid på sig för att ge respons och börja vidta lämpliga åtgärder. Gör arbetsgivaren inte det inom rimlig tid vänder sig skyddsombudet till Arbetsmiljöverket enligt 6 kapitlet 6 a § Arbetsmiljölagen för att begära åtgärder. Efter det utför Arbetsmiljöverket ofta en inspektion och utifrån resultatet av den kan myndigheten förelägga en arbetsgivare att, ibland vid så kallat vite, vidta vissa åtgärder eller till och med besluta om förbud. Det inträffar förstås också att man inte beslutar om föreläggande eller förbud.

Skolboksexemplet

Efter att det hade framgått under en tid att arbetsbelastningen var ohälsosamt hög och skyddsombuden hade vänt sig till arbetsgivaren om att det var dags att göra något åt det nödgades de till sist att vända sig till Arbetsmiljöverket. Varför är jag så imponerad? Jo, för att man har fokuserat på själva kärnan i arbetsmiljöarbetet, nämligen det systematiska arbetsmiljöarbetet och tydligt utgått från relevanta föreskrifter inom AFS 2001:1 (Systematiskt arbetsmiljöarbete – SAM), AFS 2015:4 (Organisatoriskt och social arbetsmiljö – OSA), samt Arbetsmiljölagen.

Man har helt enkelt fokuserat på att arbetsgivaren:

  • På ett adekvat vis ska undersöka arbetsmiljön och tar fram rutiner för detta
  • Ska undersöka arbetsmiljön i synnerhet mot specificerade föreskrifter från OSA (9-10 §§)
  • Ska ta i beaktande hur verksamheten organiseras
  • Riskbedömer hur det ser ut med ohälsa, sjukdom, m.m., utifrån undersökningarna
  • Tar fram konkreta handlingsplaner för åtgärderna och att de tidsätts
  • Tydliggör arbetsledningsorganisationen, främst med syfte att medarbetarna ska veta vilka arbetsuppgifter som ska prioriteras när tiden inte räcker till
  • Inte hade genomfört några som helst insatser som planerats efter begäran om åtgärder framförts
  • Inte gett någon återkoppling om hur arbetsbelastningen ska åtgärdas trots att den till och med hade ökat

Några saker som är lite extra intressanta:

  • Huvudmannen har haft utvecklingsledare som lagt fortbildningsinsatser på lärarna och som prioriterades vilket tog bort tid från undervisningsanknutna arbetsuppgifter, m.m.
  • Utvecklingsledarna påverkade även lärarnas arbetssituation negativt utifrån att de inverkade på hur lärarna ska bedriva undervisningen.
  • Arbetsplatsträffarna användes i huvudsak till annat än till arbetsmiljöfrågor.
  • Rektorn hade vid ett tidigare tillfälle returnerat sina arbetsmiljöuppgifter, men återtagit dem efter dialog med förvaltningen.
  • Arbetsgivaren hänvisade till att checklistor hanterade kraven i arbetet för arbetstagarna.
  • Arbetsgivaren anförde att personalsammansättningen bygger på vedertagna metoder gällande nyckeltal och socioekonomiska index.

Arbetsmiljöverkets föreläggande

Arbetsmiljöverket fattade beslut om föreläggande till arbetsgivaren att vid vite vidta ett antal åtgärder som i stort sett till punkt och pricka följde skyddsombudens begäran om åtgärder. Enda undantaget var beträffande en uppdelning mellan statliga respektive kommunala arbetsuppgifter (se i bilagan Arbetsmiljöverkets föreläggande). Arbetsgivaren överklagade inte föreläggandet inom den tidsfrist de hade att förhålla sig till. Det kan vara värt att notera att arbetsgivaren har till en bit efter årsskiftet på sig för att vidta alla de åtgärder som förelagts dem.

Vad bör vi ta med oss utifrån detta?

Till att börja med börjar engagemanget hos oss som enskilda medarbetare. Vi måste också ”chippa in” för att få det här att fungera. Det är extremt lätt att leta syndabockar på olika håll. Det löser inte ett skvatt. Engagemanget börjar med att vi lyfter risker till vår chef och att vi pratar med våra kolleger om det och vad vi kan göra var och en och tillsammans. Och, förstås, i förekommande fall lyfta det vidare till skyddsombud och fack. Engagemanget handlar även om att bidra till att det utses fackliga ombud och skyddsombud (extremt roliga, lärorika och ansvarsfulla uppdrag). Och att backa upp dem!

Utifrån ett fackligt perspektiv kan man i förekommande fall påkalla förhandlingar för medlemmarnas räkning. Inte minst har man en väldigt viktig funktion när det gäller att resonera (och förhandla) kring tjänstefördelning och lyfta upp på bordet legitima/illegitima arbetsuppgifter.

Som arbetsgivare handlar det egentligen främst om ett par saker: att visa att man verkligen bryr sig om medarbetarna och att arbetsmiljöarbetet görs till en naturlig del av verksamheten och inte förpassas till sista punkten på arbetsplatsträffens dagordning, för att inte tala om hur det ser ut i ledningsgrupper eller dylikt. Att arbeta med arbetsmiljö och arbetsbelastning är att arbeta med motivation, relevanta mål, uppföljning, återkoppling och att på så sätt både behålla och rekrytera medarbetare. Det bästa av allt? Verksamheten blir bättre och man behöver lägga mindre pengar på sådant som istället borde kunna läggas på sådant som exempelvis avgiftsfria pedagogiska måltider, löner och ökad lärartäthet samt att Sveriges viktigaste chefer - rektorerna - får i snitt maximalt tjugo medarbetare att ansvara för.

Naturligtvis kan man inte enbart hänvisa till checklistor, även om de kan utgöra ett konkret stöd. Det som faktiskt måste till är att kraven på lärare, förskollärare, lärare i fritidshem och rektorer minskar. Att deras inflytande ökar. Att hänvisa till att man följer nyckeltal är så NPM-mässigt att vi vid det här laget borde inse att det är dags att lägga av med slikt. Vi behöver också fråga oss vad, från det aktuella fallet, ”utvecklingsledare”, m.fl., är till för? Utifrån vilken behovsanalys? Nej, utgå från vad professionen bedömer att de behöver istället för att låta hitte-på-tjänster tala om för lärarna hur de ska sköta sin undervisning. Vad kan rensas bort? Vad måste göras? Vad ska prioriteras och vad ska bortprioriteras? Vad kan utföras av andra? Hur ser det ut med sådant som vaktmästare, elevhälsa, speciallärare? Vad har rektorn för förutsättningar? Lärarförbundet driver på för att #renodlaläraruppdraget – läs mer och stötta kampanjen.

Sätt arbetsmiljön högst på agendan. Den är en kärnförutsättning. Höj för all del lönerna också, inte minst för erfarna lärare, men för allt i världen, gör det inte ofinansierat, för då får det tveklöst konsekvenser på arbetsmiljön. Använd all kunskap som finns från fackliga parter och skyddsombud. Och lyssna på professionen!

Tack för att ni finns, alla engagerade medlemmar, ombud, skyddsombud och huvudskyddsombud. Utan er har vi ingen ”svensk modell”. Det är en ynnest att ha fått ta del av det utsökta arbete som Anneli, Christina, Margareta, Annica, med stöd av ombudsmannen Torbjörn lagt ner. Samtliga från Lärarförbundet. Jag bugar mig djupt i vördnad för ert engagerade och kunniga arbete i den här viktiga frågan.