Lärarförbundet
Bli medlem

Lärare- syns de inte, finns de inte?

Bild TV3

Bild TV3

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare, bloggar om betydelsen av hur lärare framställs och om och hur de får komma till tals.

Läraryrket är en profession, ett yrke som kännetecknas av en professionell autonomi med ansvar och kontroll över hur arbetet ska utföras. Uppfattas lärare så? Hur en profession framställs och behandlas i samhällsdebatten är väldigt viktigt, både för att visa på i det här fallet, lärares betydelse för samhällets utveckling och för att dagens unga ska få förebilder inför sitt yrkesval.

Ser man till hur och när lärare syns i media idag finns det mycket kvar att önska. Vi kan börja med fictionen. TV3 visar en serie som heter ”Skolan”, som extremt överdrivet parodierar de värsta av fördomar kring klantiga slöjdlärare, elaka mattanter och töntiga rektorer. Det är inte ens roligt.

Att låta andra kliva in i skolans värld och visa var skåpet ska stå är en annan form att påvisa lärares inkompetens. SVT tar tag i skolans bristande förmåga att få ungdomar att röra på sig i serien ”Gympaläraren” där Kalle Zachari Wahlström snabbt löser problemen, medan lärarna framställs som handfallna bakåtsträvare. Serien vann pris för ”Årets program”. Inget ont över Kalle Zachari Wahlströms engagemang, men det finns fantastiska idrottslärare som jobbar professionellt år efter år. Får de pris i TV?

Att inte ens tänka på att lärare kan medverka i debatten, är en mycket vanligt förekommande form av avprofessionalisering av yrket. Vi kan ta exemplet betyg. Det finns ett yrke som sätter betyg, lärare, men när betygssystemet ska diskuteras får inte lärare uttala sig. De som är de enda utövande experterna i ämnet, blir inte ens påtänkta att delta i en debatt i radions Studio Ett i P1, utan enbart ledarskribenter från olika tidningar kallas in. Det här är en slags spiken i kistan på synen på lärare.

Många elever anger att de tycker att deras egna lärare är jättebra, men att ha den uppfattningen om lärare generellt, är inte lätt när omvärlden framställer lärare som ovan nämna exempel. När jag var i Schweiz och fick frågan vad jag jobbade med, blev reaktionen när jag svarade lärare beundrande utrop. Samma svar får ofta helt motsatt effekt i Sverige. Lärare kan få frågan när de ska byta yrke och lärarstudenter får rådet att byta utbildning, varför ska du med så bra betyg bli lärare?

Alla dessa exempel leder även till att ifrågasättande av lärares yrkesutövning blir sanktionerat och legitimt. Föräldrar och media förväntar ibland av sig själva, att helt enkelt inte tro att lärare kan göra rätt, deras val av yrke är nog för att utgå från att de inte är att räkna med. Hur politiken bidragit till detta, är en annan historia.

Läraryrket måste bli betraktat och behandlat utifrån den profession det är. Om bilden av och diskussionen om lärare inte fortsättningsvis får skötas av lärare själva, går vi en mörk lärarlös framtid till mötes. Vi behöver få se lärares betydelse överallt! Så nästa gång skolan ska diskuteras, låt oss se de riktiga experterna i Agenda och filma en skolans egen ”Grey´sAnatomy”. Symbolvärdet av detta kan inte underskattas.


Moment 22 för lärare som undervisar yngre elever i SvA

En tidigare brist i behörighetsreglerna gjorde att grundlärare som läst svenska automatiskt blev behöriga att undervisa i SvA. Trots ändrat regelverk får de inte läsa in kompetensen inom Lärarlyftet - eftersom de redan är behöriga.

Nyligen var jag på Skolverket för att prata om lärarlegitimation och Lärarlyftet II. Det är glädjande många som vill läsa svenska som andraspråk inom Lärarlyftet II och glädjande att Skolverket verkligen prioriterar att köpa kurser just inom SvA. Ändå är intresset betydligt större än utbudet.

Vad som inte är så känt är att det finns massor av lärare som vill läsa SvA för åk 1-3. Massor av lärare som vill ta ansvar för sin egen kompetensutveckling. Ändå kan inga sådana kurser starta. Och det beror på att de flesta sökande redan är behöriga i SvA – trots att de inte har ett enda högskolepoäng i ämnet.

Brist som Lärarförbundet påpekat

Den minnesgode kanske kan gissa varför. När lärarlegitimationen och behörighetsreglerna trädde i kraft 2011 blev den som var behörig att undervisa i svenska i årskurs 1-3 automatiskt behörig även i SvA i dessa årskurser. Det krävdes alltså ingen som helst utbildning i SvA. Det här var en brist som Lärarförbundet kritiserade starkt redan från början. Efter flera påtryckningar gentemot regeringen lyckades vi till slut få till stånd en regeländring – det skulle krävas 30 hp i SvA för att undervisa i ämnet i åk 1-3. Men det dröjde ända till december 2013 innan detta, tillsammans med en rad andra brister i behörighetsreglerna, rättades till.

Under två och ett halvt år utfärdade Skolverket alltså en hel drös behörigheter i SvA till lärare som inte studerat ämnet, vilket var korrekt handläggning enligt de regler som gällde då. Dessa behörigheter ligger kvar i lärarnas legitimationer och därmed anses de fortfarande behöriga. När dessa lärare sen försöker läsa in ämnet inom Lärarlyftet för att de själva tycker att de saknar kompetensen – ja, då sätter regelverket stopp. Lärarlyftet är bara öppet för den som undervisar utanför sin behörighet.

SvA-inriktning saknas i grundlärarutbildningen

Nästa problem när det gäller SvA-kompetensen för de som undervisar yngre elever i grundskolan är grundlärarutbildningen. 2011 års lärarutbildning infördes samtidigt som lärarlegitimationen, och den första versionen av leg- och behörighetsreglerna var synkade med den. Alla blivande grundlärare mot årskurs F-3 läser svenska. Tanken var alltså ursprungligen att F-3-lärarna därmed skulle få behörighet i SvA på köpet. Det finns tre inriktningar i grundlärarprogrammet – F-3, 4-6 och fritidshem. Inte i någon av de tre inriktningarna är det i dagsläget möjligt att välja att läsa SvA. Den som vill bli behörig i ämnet måste läsa det som fristående kurs efteråt.

Nu verkar regeringen äntligen ha fått upp ögonen för problematiken. Efter dialog med Lärarförbundet och de andra parterna i Nationell samling har utredaren Björn Åstrand fått i uppdrag att föreslå hur fler behörighetsgivande examina kan omfatta ämnena modersmål eller svenska som andraspråk.

Ett rimligt krav är att även de befintliga lärare i SvA som nekats tillträde till Lärarlyftet eftersom de är ”behöriga” ska få den kompetensutveckling de faktiskt behöver i ämnet. Den kommande ”Läsa-skriva-räkna-garantin” ska uppnås i både svenska och SvA. Då måste det också säkerställas att de som undervisar grundskolans yngsta elever i SvA har rätt kompetens. Om det inte går att ändra reglerna för Lärarlyftet II så att de berörda lärarna kan delta, måste det lösas så att de får motsvarande utbildning på annat sätt.

Aktivt skolval i sig inte lösningen på skolsegregationen

Doktoranden Dany Kessel presenterar rapporten.

Doktoranden Dany Kessel presenterar rapporten.

Är aktivt eller obligatoriskt skolval en lösning på den segregation som uppstår på grund av rätten att välja skola, eller är det ett stickspår? Den frågan blir allt mer aktuell, eftersom Skolkommissionen i sitt delbetänkande är inne på aktivt skolval, samtidigt som flera politiska partier är för.

Frågan om aktivt skolval har funnits på agendan i ett par år nu, men ännu har ingen sett vilka effekter det ger. Bland de mer förhoppningsfulla finns Friskolornas riksförbund, som i en artikel i Dagens samhälle menar ”att obligatoriska skolval skulle leda till mer blandade klasser i många kommuner”. Även de fyra allianspartierna har ställt sig bakom förslaget och det återfinns också i en gemensam motion från de fyra partierna.

Bland de mer skeptiska finns vi i Lärarförbundet. Till exempel har vi i en debattartikel, inom vårt samarbete tillsammans med LO och LR Ge alla elever samma chans, skrivit följande:

”Något som är värt att överväga är ett aktivt skolval (att alla elever måste välja sin skola). Det skulle kunna bidra till en större spridning av elever med olika socioekonomisk bakgrund, men skulle sannolikt bli en tandlös reform om inte urvalsreglerna också reformeras, eftersom de mest populära skolorna har långa köer.” Som en del i ett paket, där också förändrade urvalsregler ingår skulle vi alltså kunna tänka oss ett aktivt skolval. Förutsättningen för det är naturligtvis att det skulle påverka segregationen i skolan.

Påverkar ett aktivt skolval segregationen?

Men hur ser det då ut? Påverkar ett aktivt skolval segregationen i skolan eller inte? Den frågan har två doktorander, Dany Kessel och Elisabet Olme, vid Stockholms universitet tittat närmare på. De två har fått visst ekonomiskt stöd från projektet Ge alla elever samma chans och därför anordnade vi ett seminarium där Dany Kessel presenterade deras rapport om aktivt skolval (som bifogas till blogginlägget).

Rapporten är baserad på de två kommunerna Linköping och Botkyrka, från vilka de fått ut inte bara uppgift om vilken skolplacering eleverna har fått, utan även hur deras olika ansökningar sett ut. Att de har inte bara skolplaceringen utan även själva sökdata gör att de kan dra helt andra slutsatser om hur och på vilka grunder elever söker sig till olika skolor.

Av de två kommunerna har Botkyrka mer eller mindre infört aktivt skolval, medan Linköping anvisar skola och anger att man kan välja något annat. I Linköping är det ungefär var femte elev som väljer en skola, antingen den som anvisas eller en annan.

Mellan grupperna skiljer det sig lite grann, bland de med svensk bakgrund görs val lika ofta av de med högutbildade och de med lågutbildade föräldrar. För gruppen lågutbildade med utländsk bakgrund är det åtta procentenheter färre som gör ett val, medan det i gruppen högutbildade med utländsk bakgrund är det sex procentenheter fler som gör ett val än bland de med svensk bakgrund.

Analys av aktivt skolval

Mer intressant är dock analysen av Botkyrka kommuns mer eller mindre aktiva skolval för alla som börjar förskoleklass.

Det första resultatet som är värt att lyfta fram är att Dany och Elisabet inte finner att resultaten på nationella prov har någon betydelse för vilken skola man väljer. Detta är något som går emot tidigare forskning, där resultaten har ansetts vara en förklarande faktor. Anledningen till att de får fram att resultaten inte spelar roll beror sannolikt på att de har en bättre uppsättning data över elevsammansättning på olika skolor än tidigare forskning. När de gör specialkörningar utan dessa data får de, i linje med tidigare forskning, fram att resultaten spelar roll. Deras undersökning visar istället att det som tidigare har uppfattas som resultat, snarare handlar om elevsammansättningen på skolan.

De viktiga faktorerna enligt deras analys är istället närhet till skolan och om man har syskon på den. Men viktigt är även skolans totala socioekonomi och därtill föredras skolor där den egna socioekonomiska gruppen är väl representerad.

Skolor där den egna socioekonomiska gruppen är välrepresenterad föredras

Ändå intressantare blir det när de jämför hur olika gruppers valbeteende ser ut. För till exempel högutbildade med svensk bakgrund är skolans socioekonomiska sammansättning väldigt viktig i valet av skola. För dem med utländsk bakgrund är det till och med så att de rankar skola lägre utifrån den egenskapen.

Det här gör att de bägge doktoranderna drar slutsatsen att ett aktivt skolval, inom dagens system inte skulle minska segregationen. Och den viktiga anledningen till det är att familjer med utländsk bakgrund och lågutbildning ”undviker skolor med socioekonomiskt starka elever”.

Rapporten visar rätt entydigt att aktivt skolval utan man samtidigt gör något åt urvalsreglerna inte kommer att förändra någonting. Om man däremot förändrar urvalsreglerna kanske aktivt skolval kan vara en del i lösningen av segregationsproblemet.

Några artiklar om rapporten

För den som vill läsa mer har det kommit ett antal artiklar i olika tidningar om rapporten. Här nedan finns länkar till dessa:

Lärarnas tidning

Skolvärlden

Dagens Arena

Uppdatering 28 oktober

Sedan inlägget skrevs har det kommit ett antal ytterligare inlägg:

Elisabet och Dany har skrivit en debattartikel i Dagens samhälle

Radioprogrammet Skolministeriet om Skolvalet och skolsegregationen

Thomas Hagnefur (LO) bloggar



Vad har Skolinspektionen inneburit för läraryrket som profession?

Att Skolinspektionen, trots ett vällovligt syfte, har fått oönskade effekter för skolledares arbetsbelastning och för läraryrket som profession visar forskaren Anders Ivarsson Westerberg i en ny rapport från Södertörns högskola.

Nästan alla lärare med några års yrkeserfarenhet har varit med om att få besök av skolinspektionen på sin skola. Det är tydligt tveeggat, å ena sidan blir skolinspektionen en garant för att eleverna får den skola de har rätt till enligt skollag och andra styrdokument. Å andra sidan tar inspektionerna tid och kraft från lärarnas huvuduppgift - att undervisa och utveckla undervisningen. Men vad är egentligen den historiska bakgrunden till skolinspektionen? Och vad har den inneburit?

När jag började på utbildningsdepartementet tidigt 2000-tal så var Thomas Östros skolminister. Det fanns ännu så länge ingen skolinspektion, Skolverket var den enda skolmyndigheten. En minoritet pratade högljutt om krisen i skolan, men eftersom skolresultaten fortfarande var rätt ok så var det dominerande synsättet tillit till systemet och till aktörerna. Internationellt blåste dock starka vindar i riktning mot ansvarsutkrävande (”accountability”) som ett inslag i det som den finske skoldebattören/skolforskaren Pasi Sahlberg fyndigt kallar för Germ - Global Educational Reform Movement. Vindarna blåste i huvudsak från den anglosaxiska världen, där det fanns tydliga inslag i president Bush stora federal projekt ”No child left behind” och i den engelska skolinspektionsmyndigheten Ofstead, men även från ännu närmare håll som Danmark. I Sverige var det framför allt Folkpartiet som drev på för detta.

Min minnesbild är att tjänstemannasidan på utbildningsdepartementet var ganska kallsinniga till en inspektion. Det var mest av politiskt taktiska skäl som det ansågs nödvändigt att ge skolverket en starkare inspektionsroll. Detta bröt den inriktning om tillit som tidigare rått. Staten hade tidigare ”stoppat vid kommungränsen” även om en ny myndighet, Myndigheten för skolutveckling, inrättats 2003 som faktiskt lade sig i det lokala utförandet, men den hade endast stödjande uppgifter. På skolverket fick inspektionsuppgifterna större och större utrymme och det blev sedan helt logiskt att alliansregeringen gjorde om myndighetsstrukturen 2008, lade ner MSU och inrättade en myndighet för skolinspektion. När skolverket delades så var det tydligt att Skolinspektionen fick den högsta statusen (detta kom att ändras senare, men det är en annan historia).

Anders Ivarsson Westerberg (AIW) från Förvaltningsakademin på Södertörns högskola har skrivit en väldigt läsvärd rapport om Skolinspektionen ur ett förvaltningsperspektiv: ”På vetenskaplig grund; Program och teknologi inom skolinspektion” (rapporten nämner dock inte historiken bakom tillblivelsen, så där får ni hålla tillgodo med min minnesbild). På ett väl upplagt och nyanserat sätt beskriver AIW vilken roll och strategi Skolinspektionen valt och vilka konsekvenser myndighetens arbete fått för det svenska skolsystemet.

Av alla nya reformer, möjligen med undantag av legitimationsreformen, så är det Skolinspektionen som varit den största satsningen. Dels är det en stor myndighet och dels kräver arbetssättet väldigt mycket av de granskade. AIW går igenom arbetssättet och hur det belastar skolorna. I synnerhet skolledarna avkrävs väldigt mycket administrativt arbete med att ta fram underlag och planera inför den s.k. regelbundna tillsynen, vara behjälplig under tillsynen, och sedan följa upp och åtgärda slutsatser och ålägganden utifrån tillsynsbeslutet. Detta blir en extra pålaga på en redan innan väldigt pressad yrkesgrupp. AIW visar även på den tydliga fördelen lärare och skolledare kan ha av Skolinspektionen, att den kan bli en allierad gentemot huvudmannen när det gäller att få förutsättningar att följa styrdokumenten. Men det till priset av att lärarkåren anpassar sig till en mer regelstyrd logik.

Redan i SOU 2013:30 ”Det tar tid”konstaterades att den regelbundna tillsynen riskerade att bidra till vad man kallar en juridifiering av skolans verksamhet, och att mycket fokus hamnat på planer, dokument och dokumentation. Det fanns en risk att inspektionerna skulle få en kontraproduktiva effekt, genom att rektorer och lärare fokuserar på fel saker. Den så kallade avvikelserapporteringen, det vill säga att Skolinspektionen endast redovisar det som utgör brister, riskerade att ge en ensidigt negativ bild av skolan som snarast kunde verka demoraliserande.

Dessa farhågor kan AIW bekräfta i den nu aktuella rapporten. Men AIW utvecklar också tankegodset på ett sätt som inte gjordes i SOU 2013:30. För det första menar AIW, med bas i forskning om styrning, att den så kallade styrningskedjan inte alls är så självklar som den uttrycks i regelverket. Tanken att effektueringen av de kloka besluten i toppen ska kontrolleras bygger på en top-downlogik som egentligen inte alls finns, eller ens kan finnas, i så komplex verksamhet som det svenska skolsystemet. Det är bland annat det som leder till att inspektionen granskar det som faktiskt går att granska, regelefterlevnad, men inte det väsentliga, undervisningens kvalitet. Konsekvensen blir en juridifiering på bekostnad av professionsstyrning, eftersom det är så ämbetsverkens logik ser ut. Lärarnas yrkeskompetens, både när det gäller undervisning och när det gäller synpunkter på förutsättningar, tas inte tillvara.

Det här är givetvis inget nytt för Skolinspektionen utan en frågeställning som myndigheten brottats med sen starten. Skolinspektionen har därför fått ett bredare uppdrag än att enbart göra avvikelserapportering. I de så kallade kvalitetsgranskningarna studerar Skolinspektionen olika delar av skolornas arbete mer ingående. Dessa granskningar utgår från nationella mål och var inledningsvis mer inriktade på att visa på brister.

Men allteftersom har riktlinjer tagits fram med stöd av inspektionsrapporterna men också av forskning och beprövad erfarenhet. Här får dock inspektionen en avgränsningsproblematik gentemot Skolverkets uppdrag. Men kanske än viktigare, vilket AIW förtjänstfullt analyserar, är frågan om vilket mandat och på vilka grunder skolinspektionen kan anvisa undervisningsmetoder (via bedömningsunderlag och stödverktyg)? Det vetenskapliga underlaget är bl.a. forskningsöversikter av Håkansson och Sundberg (länk) samt Hatties mastodontsammanställning ”Visible learning”. Alltihop högklassig forskning, problemet är i stället när sådana forskningssammanställningar, som med nödvändighet blir förenklande och insnävande, blir styrande genom att de föreskrivs av statens kontrollerande myndighet. Det här är en vidgning av myndighetens uppdrag som regeringen nog inte hade tänkt sig.

Ur ett lärarperspektiv är det också problematisk med en myndighet som lägger sig i undervisningen eftersom det blir en central styrning från ett ämbetsverk i stället för att vara en professionsfråga. Skolinspektionens inriktning riskerar att urholka professionen på så vis att den på kort sikt ökar arbetsbelastningen för lärarna och på längre sikt underminerar lärarprofessionen.

Vissa lärdomar har Skolinspektionen redan dragit och gör därför inte längre inspektion av alla skolor utan endast av ett urval av de skolor där de förväntar sig hitta mest problem. Frågan är om det löser huvudproblematiken eftersom det snarast är så att de skolor som har svårast förutsättningar är de som behöver mest stöd, och samtidigt inte är så betjänta av pekpinnar. En centralstyrning av skolan riskerar att leda till likriktning och att skolans arbete med likvärdighet försvåras. I normalfallet bör tillsyn äga rum på så lokal nivå som möjligt och skapa stort utrymme för dialog utifrån professionens, dvs. lärarnas, kunskap och erfarenhet.

Konsekvensen av att Skolinspektionen breddat sitt mandat kan man exempelvis se i granskningen av förskolan, där uttolkningen av undervisningsbegreppet kan få stor inverkan på förskolornas verksamhet. Det kommer vi dock att återkomma till i Lärarförbundets blogg.


Glädjande trendbrott för förskollärarnas kompetensutveckling

Äntligen visar regeringen upp ambitioner för förskolans och förskollärarnas utveckling. I budgetpropositionen för 2017 tillskjuts resurser för att förskolan ska ingå bland annat i de nationella skolutvecklingsprogrammen.

I årets budgetproposition kom ett glädjande besked när det gäller förskollärarnas och annan förskolepersonals kompetensutveckling. Det har suttit hårt inne, men nu tycks regeringen vara med på tåget igen, med utvidgning av de nationella skolutvecklingsprogrammen, Läslyftet och utbildning för läs-, språk och skrivutvecklare. Dessutom ger regeringen beskedet att förskolor och förskoleklasser ska omfattas av likvärdighetssatsningen Samverkan för bästa skola.

Dystra år för förskolan

2016 har varit ett synnerligen dystert år för förskollärares kompetensutveckling. Efter att förskollärarna under en längre tid behandlats minst sagt styvmoderligt i nationella utvecklingssatsningar avslutades den sista kvarvarande pusselbiten, Förskolelyftet, vid årsskiftet 2015/2016.

Trots utbredda problem med våra medlemmars tidsmässiga villkor för deltagande i Förskolelyftets kurser visade både förskollärare och huvudmän ett stort – och fortsatt växande – intresse för kurserna. Inför vårterminsstart 2016 fanns en kö på ca 45 kurser som stod redo inför ett besked om de fick starta. I stället kom det motsatta beskedet. Inte en enda kurs kunde starta; budgeten var satt till 0 kronor.

Samtidigt pågick ett febrilt arbete på Skolverket med den stora satsningen på nationella skolutvecklingsprogram. Skolutvecklingsprogrammen kan få stor betydelse för lärares arbete med kollegialt lärande. Vår förhoppning är att de kan utvecklas till en viktig del i den mer långsiktigt hållbara struktur för lärares kompetensutveckling som Lärarförbundet länge har efterfrågat. Men Skolverket hade tydliga ramar från regeringen. Det var bara grund- och gymnasieskolan som skulle omfattas.

Trendbrott

Efter flera påtryckningar från Lärarförbundet avser regeringen att utvidga skolutvecklingsprogrammen till förskolan. Det är ett trendbrott och en glädjande nyhet för alla som arbetar i förskolan. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det rör sig om en väldigt begränsad summa pengar. Det handlar om 15 miljoner (av totalt 144) för att utvidga skolutvecklingsprogrammen och ytterligare sex miljoner (av totalt 148) för att förskollärare ska omfattas av Läslyftet och läs-, språk- och skrivutvecklare.

De pengar som tillförs för att förskolans personal ska kunna få del av skolutvecklingsprogrammen ska bland annat gå till att stärka kompetensen att ta emot och undervisa barn med annat modersmål, en ständigt aktuell fråga för förskollärare. Dessutom planeras kompetensutveckling kring förskolans pedagogiska uppdrag. Just detta var nyligen temat för en ganska kritisk delrapport i Skolinspektionens granskning av förskolan. Jag tänkte skriva mer om det vid ett senare tillfälle.

När Lärarförbundet våren 2015 frågade förskollärarna själva hur de såg på sina behov av kompetensutveckling var det framför allt tre områden som lyftes fram oftare än andra: Det handlade om specialpedagogik/barn i behov av särskilt stöd, om IT/digitala verktyg samt om olika former av dokumentation. Det finns med andra ord goda grunder för att satsa på ytterligare områden när det gäller förskollärares kompetensutveckling. De miljoner som nu tillskjuts är ett viktigt startskott men både huvudmännen och staten kommer att behöva bidra med betydligt mer - om de verkligen menar allvar.

Fortfarande inga besked om nationella skolutvecklingsprogram för vuxenutbildning, fritidshem och förskoleklass

När den här typen av struktur börjar byggas upp behöver givetvis hela skolväsendet inkluderas. Vuxenutbildningen är fortfarande helt exkluderad och det är oklart om och hur regeringen har tänkt sig att förskoleklassen och fritidshemmet ska kunna få del av programmen. Skolverket ”ser en möjlighet att utöka vissa av insatserna till att även omfatta förskoleklass och fritidshem” , men vi väntar fortfarande på klart besked i frågan.

Att referera fel är ingen bra debatteknik

Skolstatistiken är inte helt lätt att hålla reda på och det är lätt att gå vilse, vilket denna blogg har visat vid några tillfällen. Nu har det hänt igen. Den här gången är det den moderata riksdagsledamoten Camilla Waltersson Grönvall som väljer att feltolka.

Det finns många sätt att gå vilse i skolstatistiken. Man kan välja att använda siffror som passar ens egna syften, missa vad statistiken egentligen grundar sig på eller inte skilja på bakomliggande faktorer och annat.

Dessutom kan man hävda att det man bygger sin argumentation på betyder något helt annat än vad det gör. Det är vad riksdagsledamoten Camilla Waltersson Grönvall (M) väljer att använda den här bloggen till i ett inlägg på Svt opinion.

I inlägget påstår Camilla Waltersson Grönvall att vi, när vi skriver att regeringen bör använda sig av mått som lärartäthet istället för absoluta tal när den skriver om personalutvecklingen i skolan, avslöjade "hur regeringen använder sig av vilseledande siffertrixande för att skylla ifrån sig läget om bristen på lärare i svenska skolan".

Att felcitera för att vinna poäng är ingen bra debatteknik

Alla som har läst vår ursprungliga artikel vet att vi inte diskuterar den frågan och att den till och med lyfter fram statistik som visar på att antalet elever per pedagogisk personal har minskat de senaste åren (lärartätheten har å sin sida legat i det närmaste konstant, vilket är förvånande med tanke på de växande elevtalen).

En debatt bör drivas på ett rimligt sätt. Att felreferera för att vinna en poäng är inte det.

Rättelse. Denna text har rättast såtillvida att ordet referera har ersatt ordet citera som fanns i första versionen.

Arbetsbelastningen för lärare och förskollärare måste komma i första rummet!

Arbetsbelastningen för lärare orsakar allt högre sjuktal, inte minst för förskollärare. Därför måste både stat och huvudmän göra konsekvensanalyser av vad reformer innebär för arbetsbelastningen. Ett exempel på bristande analys är Stockholms stads utökade vistelsetider på förskolan.

Det kommer fler och fler alarmerande rapporter om lärares arbetsmiljö. I förra veckan kom OECD Education at Glance som visar att svenska lärare arbetar mycket mer än genomsnittet i andra länder. I somras kom Arbetsmiljöverkets rapport ”Arbetsmiljön 2015” som visar att arbetsmiljön för samtliga lärargrupper är betydligt sämre än för de flesta andra yrken och att arbetsbelastningen är hög. Det här får många konsekvenser, den kanske värsta är de höga sjuktalen. Enligt försäkringskassan är förskollärare och fritidspedagoger den fjärde mest drabbade yrkesgruppen i landet vad gäller störst antal sjukfall. Trenden verkar inte heller vända, sjukfallen per tusen anställda har ökat stadigt de senaste åren.

Satsa på förskollärares kompetensförsörjning

För bristyrken som förskollärare måste det också klargöras hur kompetensförsörjningen ska gå till.

Lärarförbundet menar därför att förbättring av arbetsmiljön och minskning av arbetsbelastningen måste prioriteras. Varje ny reform på skolområdet måste matchas med tillräckliga resurser i form av tid och pengar så att de kan genomföras utan att arbetsbördan eller lärares administration ökar. För bristyrken som lärare, till exempel förskollärare, måste det också klargöras hur kompetensförsörjningen ska gå till. På samma sätt som det inom näringspolitiken blivit norm att se över vad nya regler innebär för administrativ börda för företag bör det finnas en konsekvensanalys av vilken innebörd olika förslag på skolans område har för lärarnas arbetssituation. Och det gäller på såväl statlig nivå som huvudmannanivå.

Ibland glöms huvudmannanivån bort i de här diskussionerna. Men ett aktuellt exempel är Stockholms stad som lagt ett förslag på att barn till föräldralediga ska kunna gå heltid på förskola från och med i vinter. I dag har barnen i Stockholm vars föräldrar är hemma med yngre syskon rätt att vara 30 timmar i veckan på förskolan. Det är dubbelt så mycket som skollagens minimikav på 15 timmar i veckan. Enligt det nya förslaget kommer barnen att ha rätt till heltid på förskola. Vistelse på en bra förskola gynnar barnen, så i sig är det inget fel på förslaget, problemet är en sådan reform inte är genomförbar utan att det går ut över personalen, och möjligen även över förskolans kvalitet.

Ansträngt läge i Stockholm

Redan idag har Stockholmsregionen klart lägst andel förskollärare av alla Sveriges regioner, endast 28 procent av de anställda inom förskolan är förskollärare. Stockholms stad har som målsättning att öka den andel med fyra procentenheter, vilket är en viktig kvalitetsreform. Nu kommer också skolverkets nya riktlinjer för att minska barngrupperna, vilket också innebär att antalet förskollärare behöver öka. Samtidigt är lärarutbildningarna i regionen inte alls dimensionerade ens för att kunna kompensera för pensionsavgångar, personalflykt, nyanlända och större barnkullar, det vill säga oaktat satsningarna. Platserna på förskollärarprogrammen i regionen tillhör de allra minsta sett till befolkningen jämfört med andra regioner i Sverige. Det här blir en olöslig ekvation. Det är lätt att anta att lösningen blir att det på många förskoleavdelningar endast kommer att jobba en ensam förskollärare. Detta kommer rimligen gå ut över kvaliteten på verksamheten. I en enkät som Lärarförbundet samlade in år 2015 visade det sig att förskollärare som jobbade ensamma hade betydligt mindre tid för planering än de som jobbade flera i lag.

Men kanske ännu väsentligare är att ett sådant förslag skulle gå ut över förskollärarnas arbetsbelastning i en situation då de redan har höga och stigande sjuktal. Om Stockholms stad hade gjort en konsekvensanalys av arbetsbelastningen hade de kommit fram till att längre vistelsetid för barnen i dagsläget enbart kan gå ut över förskollärarna.

Skola med stora utmaningar är inte detsamma som en dålig skola

Moderaternas Anna Kinberg Batra (här tillsammans med Lärarförbundets vice ordf Maria Rönn) talar ofta om dåliga skolor

Moderaternas Anna Kinberg Batra (här tillsammans med Lärarförbundets vice ordf Maria Rönn) talar ofta om dåliga skolor

Sverige ska ha nolltolerans mot dåliga skolor, är moderaternas nya skolpolitiska giv. Frågan är dock vad som är en dålig skola. Är det verkligen vad moderaterna och partiledaren Anna Kinberg Batra säger? Eller är det föräldrars utbildningsnivå som är förklaringen?

Anna Kinberg Batra återkommer ofta, bland annat i partiledardebatter, till begreppet ”dåliga skolor” och att Sverige ska ha nolltolerans mot dem. Sannolikt kommer hon även att ta upp det i morgondagens budgetdebatt i riksdagen. Självfallet ska alla skolor hålla god kvalitet, men frågan är mycket mer komplex än vad moderaterna vill påskina.

I en debattartikel i Aftonbladet i slutet på augusti finns det beskrivet vad moderaterna menar är en dålig skola:

Alla elever har rätt till en bra skola, men ingen ska ha rätt att utsätta elever för undermålig undervisning. När det finns skolor i Sverige där inte ens hälften av eleverna klarar kraven i nionde klass har samhället misslyckats.”

Här får vi lära oss två saker: ingen elev ska utsättas för en undermålig undervisning (vilket är en självklarhet) och att ett tecken på att det har skett är att ”inte ens hälften av eleverna klarar kraven” (annars skulle inte kopplingen mellan de två meningarna gjorts).

Låt oss då granska fakta i frågan med hjälp av Skolverkets Salsa-databas: när läsåret 14/15 avslutades fanns det 1425 grundskolor med minst 15 elever som slutförde år 9, av dessa var det 63 skolor där färre än hälften av eleverna nådde kunskapskraven i alla ämnen. Skolorna finns uppenbarligen.

En gemensam faktor är att föräldrarna har en ganska kort utbildning

Men om vi börjar granska dem ser vi att 51 av dem har föräldrar med en utbildningsnivå under gymnasieutbildning i snitt. Bara tolv har föräldrar med i genomsnitt något mer än gymnasieutbildning, men i nästan alla fall är det inte mycket mer. Alla utom en av dem ligger under genomsnittet i utbildningsnivå för Sveriges skolor. En gemensam faktor är alltså att föräldrarna har ganska kort utbildning.

Om vi gör en tabell över antal skolor, antalet där högst två av tre elever klarar kunskapskraven och andelen av skolorna relativt föräldrars utbildningsnivå så ser den ut på nedanstående vis:

Föräldrars utbildning i snittAntal skolorSkolor där högst
2 av 3 elever klarar kunskapskraven
Andel där högst
2 av 3 elever klarar kunskapskraven
Under gymnasieutbildning16010968 %
Gymnasieutbildning eller mer126516012 %
... varav strax över gymnasieutbildning21783
38 %

På skolor där föräldrar i snitt inte har gymnasieutbildning är det alltså på 68 procent av skolorna som inte två elever av tre får godkänt, mot tolv procent av de skolor där föräldrarna har minst det. Om man bara tittar på de drygt 200 skolor där föräldrarnas utbildningsnivå är strax över gymnasieutbildning, så är det på 38 procent av dessa som inte minst två av tre elever klarar kunskapskraven.

Stark samvariation mellan resultat och föräldrars utbildning

Tydligt är att det finns en stark samvariation mellan föräldrars utbildning och hur stor andel av eleverna som klarar kunskapskraven. I bilden nedan är föräldrars utbildningsnivå per skola den förklarande variabeln (x-axeln) och andel som klarar kunskapskraven den förklarade variabeln (y-axeln). Tydligt är att ju mer utbildning föräldrarna har desto fler klarar kunskapskraven. Faktum är att hälften skillnaden mellan olika skolor förklaras av detta.

kunskapskrav utbildningsnivå resultat skillnader

En annan sak som vi kan konstatera är att på de 63 skolorna som inte klarar moderaternas kriterium är i genomsnitt 19 procent av eleverna nyinvandrade (har anlänt till Sverige under de senaste fyra åren). Siffran varierar mellan 0 och 46 procent, men genomsnittet för dessa skolor ligger skyhögt över genomsnittet i landet, vilket är under fem procent.

Att den som är nyanländ och inte behärskar svenska språket har svårare att klara grundskolans kunskapskrav är inget att förvånas över. Om vi tittar på den variabeln enskilt förklarar den nästan lika mycket som utbildningsnivån av den skillnad som finns mellan skolorna.

Men intressantast blir när vi använder båda två variablerna för att förklara andelen som klarar kunskapskraven. Då förklaras hela 63 procent av skillnaderna mellan skolorna. Tillsammans förklarar de alltså väldigt mycket av hur stor andel av eleverna på en skola som klarar kunskapskraven.

70 procent av skillnaden mellan skolor förklaras av bakgrundsfaktorer

Därutöver finns det ett antal andra faktorer vi vet också har förklarande effekter, som till exempel föräldrars samlevnadsstatus och eventuellt försörjningsstöd. När dessa ytterligare förklaringar läggs på förklaras över 70 procent av skillnaden mellan skolorna när det gäller andelen elever som klarar kunskapskraven.

Och att så mycket av skillnaden kan förklaras är inget att förvånas över. Det ser likadant ut över hela världen. I till exempel PISA-undersökningen 2012 förklaras 14,8 procent av variationen i matematikresultat inom hela OECD av det socioekonomiska indexet. För Sveriges del var det en något mindre andel, 10,6 procent. Samtidigt har vi lite att jobba med, i till exempel Finland och Kanada var den socioekonomiska förklaringen svagare, 9,4 procent.

Skilj på skolor med stora utmaningar och dåliga skolor

Slutsatsen är att bakgrundsfaktorer spelar stor roll för skolresultaten och påverkar vilka skolor som framstår som bra och vilka som framstår som dåliga. Men det handlar oftare om skolor med goda förutsättningar respektive skolor med stora utmaningar. Att inte beakta detta är bara ytterligare ett sätt som politiker och media kan missförstå statistik om skolan.

Det finns skolor med stora utmaningar som, trots ett jättebra arbete, aldrig kommer få jättehöga meritvärden; det finns skolor med goda förutsättningar, som når jättehöga meritvärden oavsett vad de gör. När man formar politik om skolan är det något som man bör ha i åtanke.

Så om moderaterna inte vill se skolor där hälften av eleverna inte klarar kunskapskraven borde inte svaret vara att ”Ingen borde kunna driva en skola med sådana resultat. Då ska staten vara beredd att gå in med stöd och åtgärder och, om så krävs, ta över eller lägga ned skolan.” som det står i debattartikeln i Aftonbladet.

Istället borde de fundera på hur vi kan se till att skolor inte har enbart elever med föräldrar som har låg utbildningsnivå eller fundera på hur vi kan säkra ett finansieringssystem, som gör det möjligt för dessa skolor att klara uppdraget.

Exempel på saker som har gjorts är Nyköpings försök med bara ett kommunalt högstadium eller hur man hanterat nedläggningen av Rosengårdsskolans högstadium i Malmö, där man anvisar eleverna platser på andra grundskolor för att skapa en sociala mix. Ytterligare en sak är att slopa kötiden som urvalsinstrument till fristående skolor, vilket vi vet har starkt segregerande effekt.

Det är förslag som dessa, som verkligen hanterar segregationsproblemen, som kan lösa det hela. Inte populistiska förslag om att stänga skolor.


Var fjärde nyexaminerad lärare lämnar inte yrket inom tre år

Nyexaminerade lärare lämnar inte yrket efter få år

Nyexaminerade lärare lämnar inte yrket efter få år

Ett vanligt påstående är att var fjärde nyexaminerad lärare lämnar yrket inom kort tid. Nu senast var det Sydsvenskans ledarsida som påstod detta. Men trots att det upprepas ofta i debatten är påståendet inte sant.

Det är inte bara politiker som missförstår statistiken om skolan. Även journalister och forskare kan lätt gå vilse. Senast var det Sydsvenskans ledarsida som i helgen påstod att nästan var fjärde grundskollärare bytte yrke inom tre år efter examen under åren 2011–2013.

Källan till uppgiften är en rapport från Arbetsmarknadsekonomiska rådet med titeln Arbetsmarknadsekonomisk rapport – dags för större lönespridning. I rapporten görs en genomgång av relativlöner och utveckling av dessa, med specifikt intresse för civilingenjörs-, sjuksköterske- och läraryrkena.

Bland annat konstateras att relativlönerna för alla tre yrkena mot medellön har varit sjunkande. I en fotnot förklaras också att det nog beror på sammansättningsförändringen på arbetsmarknaden, med andra ord att allt fler blir högutbildade.

I rapporten undersöks också rörligheten för de tre yrkesgrupperna. Bland annat konstateras att för alla lärare och sjuksköterskor är rörligheten låg, få byter yrke. Samtidigt är det sex av tio lärare som uppger att de har funderat på att byta yrke, så rörligheten kan öka.

Nyexaminerade lärare och kvarvaron

Men för lärare med kort erfarenhet framgår också att under perioden 2011-2013 var det 18,3 procent av de offentligt anställda lärarna, som varit anställda i högst tre år, som bytte till något annat yrke (väldigt mycket högre än till exempel för sjuksköterskor eller socialsekreterare).

För att få det till var fjärde får man istället se till hur många offentliganställda grundskollärare som byter yrke, av dem är det 23,7 procent. Även för gymnasielärare (21,6 procent) och förskollärare (20,3 procent) är andelen högre än för gruppen lärare som helhet.

Förklaringen till att alla de stora lärargrupperna ligger över lärares samlade rörlighet beror på att siffrorna för de enskilda yrkena även innefattar byten till andra läraryrken, så i de 23,7 procenten grundskollärare som byter är det även ett antal procentenheter som blir förskollärare, gymnasielärare eller speciallärare (och ofta är de då fortfarande anställda där de är behöriga, eftersom många har behörighet för mer än en skolform). Så oavsett är den relevanta storleksordningen en på fem eller sex, inte var fjärde.

Men det är det mindre problemet med uppgiften. Det större är att den som är ouppmärksam, som Sydsvenskans ledarsida, tror att uppgiften handlar om nyexaminerade från lärarutbildningen.

Den som är ouppmärksam tror att uppgiften handlar om nyexaminerade

Men så är inte fallet. Undersökningen är baserad på lönestrukturstatistiken och granskar därmed hur stor andel av dem som var nyanställda som lärare, med eller utan utbildning, som inte återfinns i yrket tre år senare.

Som lagstiftning och annat är konstruerat bör det rimligen vara en klart högre andel av dem som är outbildade som lämnar än av dem som har lärarutbildning. Det kan till och med vara så att några av de outbildade blivit så attraherade av yrket att de lämnar för att påbörja en lärarutbildning.

Det kan vara så att nyexaminerade från lärarutbildningen överger läraryrket fort. Den siffra som florerar visar dock inte det, utan snarare att många outbildade inte stannar så många år som lärare.

Och det är varken något att förvånas över eller vara bekymrad för. Att obehöriga försvinner efter ett eller två år i yrket är helt i linje med vad man kan förvänta sig.

​Klåfingrighet ökar inte resultaten

Politiker vill lämna avtryck genom att lansera reformer eller andra former av politiska åtgärder som visar på handlingskraft. Det är förståeligt men också problematiskt.

Det är problematiskt när den opinionsmässiga och mediala debatten och agendan, där svåra frågor ofta får väldigt enkla svar, sätter fokus för vilka beslut som fattas på den politiska arenan. De enkla och lättkommunicerade frågorna och svaren riskerar bli styrande för beslutsfattandet. Och det blir landets lärare och skolledare som ska verkställa förändringarna.

Ett beslut i den riktningen är riksdagens beslut i maj om att utöka matematikundervisningen i årskurs 4-6 redan denna hösttermin. Beslutet fattades mitt i den period som schemaläggningen var i full gång och antalet behöriga matematiklärare som inte redan hade ett arbete var mycket få. Lärarförbundet har varit tydliga med att det inte var rimligt att göra denna förändring strax före sommaren utan att hela grundskolans timplan måste beslutas i en helhet.

Men i de politiska besluten vinner inte lärarnas röst alltid gehör utan de enkla politiska budskapen blir viktigare. Det trots att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Tre månader efter att riksdagen beslutat om mer matematik lanserar regeringen ett förslag till ny timplan. Ett förslag som bland annat innebär mer teknikundervisning och mer matematikundervisning i årskurs 7-9. Matematik ska införas först 2019, vilket är positivt då det ger skolan realistiska planeringsmöjligheter. Men Moderaterna anser att det är otillräckligt och att det ska införas nu. Återigen finns det risk för att enkla politiska poänger kommer styra skolan och att beslut från den politiska arenan ska genomföras av skolledare och lärare utan att realistiska möjligheter skapas. Trots att arbetsbelastningen redan är hög och inga behöriga lärare finns att tillgå.

Utöver det finns nu förslag om att införa obligatoriska bedömningsstöd i årskurs tre på samma sätt som för årskurs ett idag. Lärarförbundet har sagt nej till att bedömningsstöd ska vara obligatoriska. Vi tycker att lärarnas bedömningar av lämpliga metoder utifrån behov ska styra hur bedömningen görs. Frivilliga bedömningsstöd kan vara ett bra stöd men att göra det obligatoriskt för lärare att använda en specifik modell är inget annat än ren klåfingrighet. Var finns tilliten till att lärare kan bedöma elevernas kunskaper? Det här är helt fel väg att gå.

Regeringen lanserade i lördags att Skolverket ska bli mindre detaljstyrt. Det är ett viktigt steg mot en mindre detaljstyrd skola. Men ännu viktigare är att visa tillit till lärarna och skolan. Den politiker som verkligen vill göra ett positivt avtryck i skolan är den som respekterar lärarnas och skolledarnas arbete och låter professionen vara de som kan skolans verksamhet bäst. Men det kräver att man vågar avstå från lättköpta politiska poänger och istället vågar lägga fokus på att förbättra resultaten. Det kräver politiskt mod.

Frågor & Svar