Lärarförbundet
Det är många som ringer till oss just nu och väntetiden kan ibland vara lång. Har du frågor om din faktura kan du läsa mer här. →
Bli medlem

Glädjande trendbrott för förskollärarnas kompetensutveckling

Äntligen visar regeringen upp ambitioner för förskolans och förskollärarnas utveckling. I budgetpropositionen för 2017 tillskjuts resurser för att förskolan ska ingå bland annat i de nationella skolutvecklingsprogrammen.

I årets budgetproposition kom ett glädjande besked när det gäller förskollärarnas och annan förskolepersonals kompetensutveckling. Det har suttit hårt inne, men nu tycks regeringen vara med på tåget igen, med utvidgning av de nationella skolutvecklingsprogrammen, Läslyftet och utbildning för läs-, språk och skrivutvecklare. Dessutom ger regeringen beskedet att förskolor och förskoleklasser ska omfattas av likvärdighetssatsningen Samverkan för bästa skola.

Dystra år för förskolan

2016 har varit ett synnerligen dystert år för förskollärares kompetensutveckling. Efter att förskollärarna under en längre tid behandlats minst sagt styvmoderligt i nationella utvecklingssatsningar avslutades den sista kvarvarande pusselbiten, Förskolelyftet, vid årsskiftet 2015/2016.

Trots utbredda problem med våra medlemmars tidsmässiga villkor för deltagande i Förskolelyftets kurser visade både förskollärare och huvudmän ett stort – och fortsatt växande – intresse för kurserna. Inför vårterminsstart 2016 fanns en kö på ca 45 kurser som stod redo inför ett besked om de fick starta. I stället kom det motsatta beskedet. Inte en enda kurs kunde starta; budgeten var satt till 0 kronor.

Samtidigt pågick ett febrilt arbete på Skolverket med den stora satsningen på nationella skolutvecklingsprogram. Skolutvecklingsprogrammen kan få stor betydelse för lärares arbete med kollegialt lärande. Vår förhoppning är att de kan utvecklas till en viktig del i den mer långsiktigt hållbara struktur för lärares kompetensutveckling som Lärarförbundet länge har efterfrågat. Men Skolverket hade tydliga ramar från regeringen. Det var bara grund- och gymnasieskolan som skulle omfattas.

Trendbrott

Efter flera påtryckningar från Lärarförbundet avser regeringen att utvidga skolutvecklingsprogrammen till förskolan. Det är ett trendbrott och en glädjande nyhet för alla som arbetar i förskolan. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det rör sig om en väldigt begränsad summa pengar. Det handlar om 15 miljoner (av totalt 144) för att utvidga skolutvecklingsprogrammen och ytterligare sex miljoner (av totalt 148) för att förskollärare ska omfattas av Läslyftet och läs-, språk- och skrivutvecklare.

De pengar som tillförs för att förskolans personal ska kunna få del av skolutvecklingsprogrammen ska bland annat gå till att stärka kompetensen att ta emot och undervisa barn med annat modersmål, en ständigt aktuell fråga för förskollärare. Dessutom planeras kompetensutveckling kring förskolans pedagogiska uppdrag. Just detta var nyligen temat för en ganska kritisk delrapport i Skolinspektionens granskning av förskolan. Jag tänkte skriva mer om det vid ett senare tillfälle.

När Lärarförbundet våren 2015 frågade förskollärarna själva hur de såg på sina behov av kompetensutveckling var det framför allt tre områden som lyftes fram oftare än andra: Det handlade om specialpedagogik/barn i behov av särskilt stöd, om IT/digitala verktyg samt om olika former av dokumentation. Det finns med andra ord goda grunder för att satsa på ytterligare områden när det gäller förskollärares kompetensutveckling. De miljoner som nu tillskjuts är ett viktigt startskott men både huvudmännen och staten kommer att behöva bidra med betydligt mer - om de verkligen menar allvar.

Fortfarande inga besked om nationella skolutvecklingsprogram för vuxenutbildning, fritidshem och förskoleklass

När den här typen av struktur börjar byggas upp behöver givetvis hela skolväsendet inkluderas. Vuxenutbildningen är fortfarande helt exkluderad och det är oklart om och hur regeringen har tänkt sig att förskoleklassen och fritidshemmet ska kunna få del av programmen. Skolverket ”ser en möjlighet att utöka vissa av insatserna till att även omfatta förskoleklass och fritidshem” , men vi väntar fortfarande på klart besked i frågan.

Att referera fel är ingen bra debatteknik

Skolstatistiken är inte helt lätt att hålla reda på och det är lätt att gå vilse, vilket denna blogg har visat vid några tillfällen. Nu har det hänt igen. Den här gången är det den moderata riksdagsledamoten Camilla Waltersson Grönvall som väljer att feltolka.

Det finns många sätt att gå vilse i skolstatistiken. Man kan välja att använda siffror som passar ens egna syften, missa vad statistiken egentligen grundar sig på eller inte skilja på bakomliggande faktorer och annat.

Dessutom kan man hävda att det man bygger sin argumentation på betyder något helt annat än vad det gör. Det är vad riksdagsledamoten Camilla Waltersson Grönvall (M) väljer att använda den här bloggen till i ett inlägg på Svt opinion.

I inlägget påstår Camilla Waltersson Grönvall att vi, när vi skriver att regeringen bör använda sig av mått som lärartäthet istället för absoluta tal när den skriver om personalutvecklingen i skolan, avslöjade "hur regeringen använder sig av vilseledande siffertrixande för att skylla ifrån sig läget om bristen på lärare i svenska skolan".

Att felcitera för att vinna poäng är ingen bra debatteknik

Alla som har läst vår ursprungliga artikel vet att vi inte diskuterar den frågan och att den till och med lyfter fram statistik som visar på att antalet elever per pedagogisk personal har minskat de senaste åren (lärartätheten har å sin sida legat i det närmaste konstant, vilket är förvånande med tanke på de växande elevtalen).

En debatt bör drivas på ett rimligt sätt. Att felreferera för att vinna en poäng är inte det.

Rättelse. Denna text har rättast såtillvida att ordet referera har ersatt ordet citera som fanns i första versionen.

Arbetsbelastningen för lärare och förskollärare måste komma i första rummet!

Arbetsbelastningen för lärare orsakar allt högre sjuktal, inte minst för förskollärare. Därför måste både stat och huvudmän göra konsekvensanalyser av vad reformer innebär för arbetsbelastningen. Ett exempel på bristande analys är Stockholms stads utökade vistelsetider på förskolan.

Det kommer fler och fler alarmerande rapporter om lärares arbetsmiljö. I förra veckan kom OECD Education at Glance som visar att svenska lärare arbetar mycket mer än genomsnittet i andra länder. I somras kom Arbetsmiljöverkets rapport ”Arbetsmiljön 2015” som visar att arbetsmiljön för samtliga lärargrupper är betydligt sämre än för de flesta andra yrken och att arbetsbelastningen är hög. Det här får många konsekvenser, den kanske värsta är de höga sjuktalen. Enligt försäkringskassan är förskollärare och fritidspedagoger den fjärde mest drabbade yrkesgruppen i landet vad gäller störst antal sjukfall. Trenden verkar inte heller vända, sjukfallen per tusen anställda har ökat stadigt de senaste åren.

Satsa på förskollärares kompetensförsörjning

För bristyrken som förskollärare måste det också klargöras hur kompetensförsörjningen ska gå till.

Lärarförbundet menar därför att förbättring av arbetsmiljön och minskning av arbetsbelastningen måste prioriteras. Varje ny reform på skolområdet måste matchas med tillräckliga resurser i form av tid och pengar så att de kan genomföras utan att arbetsbördan eller lärares administration ökar. För bristyrken som lärare, till exempel förskollärare, måste det också klargöras hur kompetensförsörjningen ska gå till. På samma sätt som det inom näringspolitiken blivit norm att se över vad nya regler innebär för administrativ börda för företag bör det finnas en konsekvensanalys av vilken innebörd olika förslag på skolans område har för lärarnas arbetssituation. Och det gäller på såväl statlig nivå som huvudmannanivå.

Ibland glöms huvudmannanivån bort i de här diskussionerna. Men ett aktuellt exempel är Stockholms stad som lagt ett förslag på att barn till föräldralediga ska kunna gå heltid på förskola från och med i vinter. I dag har barnen i Stockholm vars föräldrar är hemma med yngre syskon rätt att vara 30 timmar i veckan på förskolan. Det är dubbelt så mycket som skollagens minimikav på 15 timmar i veckan. Enligt det nya förslaget kommer barnen att ha rätt till heltid på förskola. Vistelse på en bra förskola gynnar barnen, så i sig är det inget fel på förslaget, problemet är en sådan reform inte är genomförbar utan att det går ut över personalen, och möjligen även över förskolans kvalitet.

Ansträngt läge i Stockholm

Redan idag har Stockholmsregionen klart lägst andel förskollärare av alla Sveriges regioner, endast 28 procent av de anställda inom förskolan är förskollärare. Stockholms stad har som målsättning att öka den andel med fyra procentenheter, vilket är en viktig kvalitetsreform. Nu kommer också skolverkets nya riktlinjer för att minska barngrupperna, vilket också innebär att antalet förskollärare behöver öka. Samtidigt är lärarutbildningarna i regionen inte alls dimensionerade ens för att kunna kompensera för pensionsavgångar, personalflykt, nyanlända och större barnkullar, det vill säga oaktat satsningarna. Platserna på förskollärarprogrammen i regionen tillhör de allra minsta sett till befolkningen jämfört med andra regioner i Sverige. Det här blir en olöslig ekvation. Det är lätt att anta att lösningen blir att det på många förskoleavdelningar endast kommer att jobba en ensam förskollärare. Detta kommer rimligen gå ut över kvaliteten på verksamheten. I en enkät som Lärarförbundet samlade in år 2015 visade det sig att förskollärare som jobbade ensamma hade betydligt mindre tid för planering än de som jobbade flera i lag.

Men kanske ännu väsentligare är att ett sådant förslag skulle gå ut över förskollärarnas arbetsbelastning i en situation då de redan har höga och stigande sjuktal. Om Stockholms stad hade gjort en konsekvensanalys av arbetsbelastningen hade de kommit fram till att längre vistelsetid för barnen i dagsläget enbart kan gå ut över förskollärarna.

Skola med stora utmaningar är inte detsamma som en dålig skola

Moderaternas Anna Kinberg Batra (här tillsammans med Lärarförbundets vice ordf Maria Rönn) talar ofta om dåliga skolor

Moderaternas Anna Kinberg Batra (här tillsammans med Lärarförbundets vice ordf Maria Rönn) talar ofta om dåliga skolor

Sverige ska ha nolltolerans mot dåliga skolor, är moderaternas nya skolpolitiska giv. Frågan är dock vad som är en dålig skola. Är det verkligen vad moderaterna och partiledaren Anna Kinberg Batra säger? Eller är det föräldrars utbildningsnivå som är förklaringen?

Anna Kinberg Batra återkommer ofta, bland annat i partiledardebatter, till begreppet ”dåliga skolor” och att Sverige ska ha nolltolerans mot dem. Sannolikt kommer hon även att ta upp det i morgondagens budgetdebatt i riksdagen. Självfallet ska alla skolor hålla god kvalitet, men frågan är mycket mer komplex än vad moderaterna vill påskina.

I en debattartikel i Aftonbladet i slutet på augusti finns det beskrivet vad moderaterna menar är en dålig skola:

Alla elever har rätt till en bra skola, men ingen ska ha rätt att utsätta elever för undermålig undervisning. När det finns skolor i Sverige där inte ens hälften av eleverna klarar kraven i nionde klass har samhället misslyckats.”

Här får vi lära oss två saker: ingen elev ska utsättas för en undermålig undervisning (vilket är en självklarhet) och att ett tecken på att det har skett är att ”inte ens hälften av eleverna klarar kraven” (annars skulle inte kopplingen mellan de två meningarna gjorts).

Låt oss då granska fakta i frågan med hjälp av Skolverkets Salsa-databas: när läsåret 14/15 avslutades fanns det 1425 grundskolor med minst 15 elever som slutförde år 9, av dessa var det 63 skolor där färre än hälften av eleverna nådde kunskapskraven i alla ämnen. Skolorna finns uppenbarligen.

En gemensam faktor är att föräldrarna har en ganska kort utbildning

Men om vi börjar granska dem ser vi att 51 av dem har föräldrar med en utbildningsnivå under gymnasieutbildning i snitt. Bara tolv har föräldrar med i genomsnitt något mer än gymnasieutbildning, men i nästan alla fall är det inte mycket mer. Alla utom en av dem ligger under genomsnittet i utbildningsnivå för Sveriges skolor. En gemensam faktor är alltså att föräldrarna har ganska kort utbildning.

Om vi gör en tabell över antal skolor, antalet där högst två av tre elever klarar kunskapskraven och andelen av skolorna relativt föräldrars utbildningsnivå så ser den ut på nedanstående vis:

Föräldrars utbildning i snittAntal skolorSkolor där högst
2 av 3 elever klarar kunskapskraven
Andel där högst
2 av 3 elever klarar kunskapskraven
Under gymnasieutbildning16010968 %
Gymnasieutbildning eller mer126516012 %
... varav strax över gymnasieutbildning21783
38 %

På skolor där föräldrar i snitt inte har gymnasieutbildning är det alltså på 68 procent av skolorna som inte två elever av tre får godkänt, mot tolv procent av de skolor där föräldrarna har minst det. Om man bara tittar på de drygt 200 skolor där föräldrarnas utbildningsnivå är strax över gymnasieutbildning, så är det på 38 procent av dessa som inte minst två av tre elever klarar kunskapskraven.

Stark samvariation mellan resultat och föräldrars utbildning

Tydligt är att det finns en stark samvariation mellan föräldrars utbildning och hur stor andel av eleverna som klarar kunskapskraven. I bilden nedan är föräldrars utbildningsnivå per skola den förklarande variabeln (x-axeln) och andel som klarar kunskapskraven den förklarade variabeln (y-axeln). Tydligt är att ju mer utbildning föräldrarna har desto fler klarar kunskapskraven. Faktum är att hälften skillnaden mellan olika skolor förklaras av detta.

kunskapskrav utbildningsnivå resultat skillnader

En annan sak som vi kan konstatera är att på de 63 skolorna som inte klarar moderaternas kriterium är i genomsnitt 19 procent av eleverna nyinvandrade (har anlänt till Sverige under de senaste fyra åren). Siffran varierar mellan 0 och 46 procent, men genomsnittet för dessa skolor ligger skyhögt över genomsnittet i landet, vilket är under fem procent.

Att den som är nyanländ och inte behärskar svenska språket har svårare att klara grundskolans kunskapskrav är inget att förvånas över. Om vi tittar på den variabeln enskilt förklarar den nästan lika mycket som utbildningsnivån av den skillnad som finns mellan skolorna.

Men intressantast blir när vi använder båda två variablerna för att förklara andelen som klarar kunskapskraven. Då förklaras hela 63 procent av skillnaderna mellan skolorna. Tillsammans förklarar de alltså väldigt mycket av hur stor andel av eleverna på en skola som klarar kunskapskraven.

70 procent av skillnaden mellan skolor förklaras av bakgrundsfaktorer

Därutöver finns det ett antal andra faktorer vi vet också har förklarande effekter, som till exempel föräldrars samlevnadsstatus och eventuellt försörjningsstöd. När dessa ytterligare förklaringar läggs på förklaras över 70 procent av skillnaden mellan skolorna när det gäller andelen elever som klarar kunskapskraven.

Och att så mycket av skillnaden kan förklaras är inget att förvånas över. Det ser likadant ut över hela världen. I till exempel PISA-undersökningen 2012 förklaras 14,8 procent av variationen i matematikresultat inom hela OECD av det socioekonomiska indexet. För Sveriges del var det en något mindre andel, 10,6 procent. Samtidigt har vi lite att jobba med, i till exempel Finland och Kanada var den socioekonomiska förklaringen svagare, 9,4 procent.

Skilj på skolor med stora utmaningar och dåliga skolor

Slutsatsen är att bakgrundsfaktorer spelar stor roll för skolresultaten och påverkar vilka skolor som framstår som bra och vilka som framstår som dåliga. Men det handlar oftare om skolor med goda förutsättningar respektive skolor med stora utmaningar. Att inte beakta detta är bara ytterligare ett sätt som politiker och media kan missförstå statistik om skolan.

Det finns skolor med stora utmaningar som, trots ett jättebra arbete, aldrig kommer få jättehöga meritvärden; det finns skolor med goda förutsättningar, som når jättehöga meritvärden oavsett vad de gör. När man formar politik om skolan är det något som man bör ha i åtanke.

Så om moderaterna inte vill se skolor där hälften av eleverna inte klarar kunskapskraven borde inte svaret vara att ”Ingen borde kunna driva en skola med sådana resultat. Då ska staten vara beredd att gå in med stöd och åtgärder och, om så krävs, ta över eller lägga ned skolan.” som det står i debattartikeln i Aftonbladet.

Istället borde de fundera på hur vi kan se till att skolor inte har enbart elever med föräldrar som har låg utbildningsnivå eller fundera på hur vi kan säkra ett finansieringssystem, som gör det möjligt för dessa skolor att klara uppdraget.

Exempel på saker som har gjorts är Nyköpings försök med bara ett kommunalt högstadium eller hur man hanterat nedläggningen av Rosengårdsskolans högstadium i Malmö, där man anvisar eleverna platser på andra grundskolor för att skapa en sociala mix. Ytterligare en sak är att slopa kötiden som urvalsinstrument till fristående skolor, vilket vi vet har starkt segregerande effekt.

Det är förslag som dessa, som verkligen hanterar segregationsproblemen, som kan lösa det hela. Inte populistiska förslag om att stänga skolor.


Var fjärde nyexaminerad lärare lämnar inte yrket inom tre år

Nyexaminerade lärare lämnar inte yrket efter få år

Nyexaminerade lärare lämnar inte yrket efter få år

Ett vanligt påstående är att var fjärde nyexaminerad lärare lämnar yrket inom kort tid. Nu senast var det Sydsvenskans ledarsida som påstod detta. Men trots att det upprepas ofta i debatten är påståendet inte sant.

Det är inte bara politiker som missförstår statistiken om skolan. Även journalister och forskare kan lätt gå vilse. Senast var det Sydsvenskans ledarsida som i helgen påstod att nästan var fjärde grundskollärare bytte yrke inom tre år efter examen under åren 2011–2013.

Källan till uppgiften är en rapport från Arbetsmarknadsekonomiska rådet med titeln Arbetsmarknadsekonomisk rapport – dags för större lönespridning. I rapporten görs en genomgång av relativlöner och utveckling av dessa, med specifikt intresse för civilingenjörs-, sjuksköterske- och läraryrkena.

Bland annat konstateras att relativlönerna för alla tre yrkena mot medellön har varit sjunkande. I en fotnot förklaras också att det nog beror på sammansättningsförändringen på arbetsmarknaden, med andra ord att allt fler blir högutbildade.

I rapporten undersöks också rörligheten för de tre yrkesgrupperna. Bland annat konstateras att för alla lärare och sjuksköterskor är rörligheten låg, få byter yrke. Samtidigt är det sex av tio lärare som uppger att de har funderat på att byta yrke, så rörligheten kan öka.

Nyexaminerade lärare och kvarvaron

Men för lärare med kort erfarenhet framgår också att under perioden 2011-2013 var det 18,3 procent av de offentligt anställda lärarna, som varit anställda i högst tre år, som bytte till något annat yrke (väldigt mycket högre än till exempel för sjuksköterskor eller socialsekreterare).

För att få det till var fjärde får man istället se till hur många offentliganställda grundskollärare som byter yrke, av dem är det 23,7 procent. Även för gymnasielärare (21,6 procent) och förskollärare (20,3 procent) är andelen högre än för gruppen lärare som helhet.

Förklaringen till att alla de stora lärargrupperna ligger över lärares samlade rörlighet beror på att siffrorna för de enskilda yrkena även innefattar byten till andra läraryrken, så i de 23,7 procenten grundskollärare som byter är det även ett antal procentenheter som blir förskollärare, gymnasielärare eller speciallärare (och ofta är de då fortfarande anställda där de är behöriga, eftersom många har behörighet för mer än en skolform). Så oavsett är den relevanta storleksordningen en på fem eller sex, inte var fjärde.

Men det är det mindre problemet med uppgiften. Det större är att den som är ouppmärksam, som Sydsvenskans ledarsida, tror att uppgiften handlar om nyexaminerade från lärarutbildningen.

Den som är ouppmärksam tror att uppgiften handlar om nyexaminerade

Men så är inte fallet. Undersökningen är baserad på lönestrukturstatistiken och granskar därmed hur stor andel av dem som var nyanställda som lärare, med eller utan utbildning, som inte återfinns i yrket tre år senare.

Som lagstiftning och annat är konstruerat bör det rimligen vara en klart högre andel av dem som är outbildade som lämnar än av dem som har lärarutbildning. Det kan till och med vara så att några av de outbildade blivit så attraherade av yrket att de lämnar för att påbörja en lärarutbildning.

Det kan vara så att nyexaminerade från lärarutbildningen överger läraryrket fort. Den siffra som florerar visar dock inte det, utan snarare att många outbildade inte stannar så många år som lärare.

Och det är varken något att förvånas över eller vara bekymrad för. Att obehöriga försvinner efter ett eller två år i yrket är helt i linje med vad man kan förvänta sig.

​Klåfingrighet ökar inte resultaten

Politiker vill lämna avtryck genom att lansera reformer eller andra former av politiska åtgärder som visar på handlingskraft. Det är förståeligt men också problematiskt.

Det är problematiskt när den opinionsmässiga och mediala debatten och agendan, där svåra frågor ofta får väldigt enkla svar, sätter fokus för vilka beslut som fattas på den politiska arenan. De enkla och lättkommunicerade frågorna och svaren riskerar bli styrande för beslutsfattandet. Och det blir landets lärare och skolledare som ska verkställa förändringarna.

Ett beslut i den riktningen är riksdagens beslut i maj om att utöka matematikundervisningen i årskurs 4-6 redan denna hösttermin. Beslutet fattades mitt i den period som schemaläggningen var i full gång och antalet behöriga matematiklärare som inte redan hade ett arbete var mycket få. Lärarförbundet har varit tydliga med att det inte var rimligt att göra denna förändring strax före sommaren utan att hela grundskolans timplan måste beslutas i en helhet.

Men i de politiska besluten vinner inte lärarnas röst alltid gehör utan de enkla politiska budskapen blir viktigare. Det trots att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Tre månader efter att riksdagen beslutat om mer matematik lanserar regeringen ett förslag till ny timplan. Ett förslag som bland annat innebär mer teknikundervisning och mer matematikundervisning i årskurs 7-9. Matematik ska införas först 2019, vilket är positivt då det ger skolan realistiska planeringsmöjligheter. Men Moderaterna anser att det är otillräckligt och att det ska införas nu. Återigen finns det risk för att enkla politiska poänger kommer styra skolan och att beslut från den politiska arenan ska genomföras av skolledare och lärare utan att realistiska möjligheter skapas. Trots att arbetsbelastningen redan är hög och inga behöriga lärare finns att tillgå.

Utöver det finns nu förslag om att införa obligatoriska bedömningsstöd i årskurs tre på samma sätt som för årskurs ett idag. Lärarförbundet har sagt nej till att bedömningsstöd ska vara obligatoriska. Vi tycker att lärarnas bedömningar av lämpliga metoder utifrån behov ska styra hur bedömningen görs. Frivilliga bedömningsstöd kan vara ett bra stöd men att göra det obligatoriskt för lärare att använda en specifik modell är inget annat än ren klåfingrighet. Var finns tilliten till att lärare kan bedöma elevernas kunskaper? Det här är helt fel väg att gå.

Regeringen lanserade i lördags att Skolverket ska bli mindre detaljstyrt. Det är ett viktigt steg mot en mindre detaljstyrd skola. Men ännu viktigare är att visa tillit till lärarna och skolan. Den politiker som verkligen vill göra ett positivt avtryck i skolan är den som respekterar lärarnas och skolledarnas arbete och låter professionen vara de som kan skolans verksamhet bäst. Men det kräver att man vågar avstå från lättköpta politiska poänger och istället vågar lägga fokus på att förbättra resultaten. Det kräver politiskt mod.

Nationella prov - till vilken nytta?

Lärare och elever lägger ner extremt mycket tid och kraft på nationella prov. Är det värt det? Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare på Lärarförbundet ifrågasätter den statliga utredningens slutsatser om proven.

En elev som tog studenten från ett högskoleförberedande program i våras, har under sin tid i det svenska utbildningssystemet lagt 84 h på att genomföra nationella prov. Av dessa har hen lagt 57 h på proven i grundskolan.

En lärare som jobbat 10 år och bedömt 50 elevers nationella prov i ett ämne, har utifrån Skolinspektionens schablontid för bedömning av proven, lagt 500 h på detta. Med denna enorma arbetsinsats och tidsåtgång, som även tas av den garanterade undervisningstiden i andra ämnen, kunde man ju i alla fall hoppas att det skulle vara värt det. Att det skulle uppfylla det främsta syftet med proven, nämligen att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning. Så är dock inte fallet.

Relation prov och betyg

De nationella proven är en del av bedömningen inför betygssättningen i ett ämne. Det är därför inte säkert att det är rätt att sätta samma ämnes-/kursbetyg som provbetyg, men det är därför inte säkert rätt att sätta olika betyg på prov och ämne. Vad som är rätt kan ingen säga. Lärare blir ändå ofta ifrågasatta i sin betygsättning, utifrån en därför motsägelsefull utgångspunkt.

Jämförelsen prov- och ämnes-/kursbetyg redovisas sedan 16 år tillbaka som nationell statistik. Mönstren i relationerna mellan provbetyg och ämnes- eller kursbetyg har varit stabila över tid, såväl på nationell nivå som på skolnivå. Detta gäller även betygsnivåer och betygsfördelningar. Dessa mönster upprepas” trots att”, som det står i den statliga utredningen, bedömningsanvisningarna till proven har förändrats, sambedömning uppmuntras, allmänna råd har utarbetats för bedömning och betygssättning och Skolinspektionen har granskat provanvändning och betygssättning. Detta ”trots” är en mycket nedsättande formulering. Det antyder att de 10 000-tals lärare som gjort bedömningar genom åren, inte upplevs ha förmågan att göra rätt, utifrån det faktum att det inte finns något fastslaget rätt.

Det här ”felet” ska det bli ordning på. Utredningen föreslår en modell för hur mycket nationella prov och betyg får avvika från varandra på gruppnivå. Gruppnivå! Sverige har ett målrelaterat betygssystem på individnivå. Hur likvärdigt och rättssäkert kan en elevs betygsättning bli om hens betyg ska anpassas utifrån en på förhand beslutad avvikelsenivå på gruppnivå? Hoppsan, nu är det för många elever som har A i slutbetyg, då går skolan över den tillåtna avvikelsenivån och Skolinspektionen knackar på för att kontrollera avvikelsen. Lärarnas måste sänka några elevers betyg, trots att de bedömts ha A i betyg.

Prov och/eller bedömningsstöd?

Utredningen föreslår att nationella prov ska finnas kvar i svenska, engelska och matte i åk 6 och 9 och på de avslutande kurserna på gymnasiet. Dessa ska ha som enda syfte att vara betygsstödjande och alltså fungera utifrån en modell med tillåten avvikelse mot betyg på gruppnivå. I åk 3 ska det istället finnas obligatoriska bedömningsstöd och i SO och NO ska frivilliga bedömningsstöd utarbetas. Bedömningsstöd har också som syfte att vara betygsstödjande, de kan användas diagnostiskt för att se hur eleverna ligger till gentemot kunskapskraven och de kan användas när det passar i lärarens undervisning. Om allt detta uppnås med frivilliga bedömningsstöd, varför behövs då nationella prov i något ämne? Det är väl mycket bättre att använda diagnoser för att se vad eleven behöver utveckla, istället för att bara fastslå vad de inte kan vid betygsättning?

Likvärdig bedömning-hur?

Anders Jönsson, professor i didaktik vid Högskolan i Kristianstad, menar att det finns inga vetenskapliga belägg för att proven skulle öka likvärdigheten i bedömning. Det enda som enligt både forskning och beprövad erfarenhet gör detta, är när lärare fördjupar sig i och gör bedömningar tillsammans.

Förtroende för lärare och elevernas förutsättningar för en likvärdig och rättssäkerhet bedömning, ligger i lärares möjligheter att sambedöma och kollegialt fördjupa sina kunskaper i bedömning. Tänk om de 500 h som en lärare lagt på nationella prov under en 10-årsperiod skulle gått till kollegialt lärande i bedömning och möjligheter att bedöma elevers arbeten tillsammans. Tänk!

Regeringen vilseleder med statistik

Utbildningsminister Gustav Fridolin

Utbildningsminister Gustav Fridolin

​Regeringen säger i årets budgetdebatt att det under alliansregeringens tid försvann en massa personer från grundskolan, samtidigt som det tillkommit en mängd de senaste åren. Att påstå det är bara att försöka vilseleda med statistik.

Sifferexercisen - som innebär att det under alliansregeringens tid försvann cirka 10 000 anställda från grundskolan, samtidigt som det under de senaste åren har tillkommit 13 000 - är det i sig inget fel på. År 2006 fanns det 101 423 tjänstgörande pedagogisk personal, vilket minskade till 91 385 år 2012. Därefter har antalet ökat till 111 383 år 2015.

Men elevkullarna har i sin tur inte heller varit konstanta. År 2006 gick det 962 000 elever i grundskolan, vilket minskade till 886 000 år 2010 och sedan ökade till 899 000 år 2012. Därefter har ökningen fortsatt och det gick 986 000 elever i grundskolan 2015. Ökningen kommer också att fortsätta de kommande åren.

Vad man förstår av detta är att det finns en starkt förklarande faktor till hur många anställda som finns i grundskolan – antalet elever i densamma; minskar antalet elever minskar personalen, ökar antalet elever så ökar personalen.

Antalet elever per pedagogisk personal rör sig inte heller så kraftigt det sättet, utan har varit konstantare under tidsperioden. Från att ha varit 11,4 elever per pedagogisk personal år 2006 försämrades siffran till 11,8 år 2012. Därefter skedde en snabb förbättring till 11,2 år 2013. Och till år 2015 har förbättringen fortsatt så att vi nu har bara 10,7 elever per pedagogisk personal.

Det betyder att i dag går det färre elever på varje person som är anställd för att utföra pedagogiska uppdrag i skolan och är ett resultat av de satsningar som har genomförts de senaste åren från både alliansens och den nuvarande regeringens sida (förbättringarna under 2013, 2014 och 2015 fanns med i båda sidornas budgetförslag). Samtidigt betyder inte det att behoven i skolan är fyllda, utan det finns mer att göra, till exempel inom arbetsmiljöområdet.

Att tala om vad som händer med lärar- och personalkårens storlek i skolan, utan att samtidigt tala om elevkullarnas storlek är tyvärr inte hållbart. De relevanta måtten är naturligtvis lärartäthet och personaltäthet. Alla andra mått förvirrar mest.

Utredarblogg - vad är det?

Den 5 september 2016 startar Lärarförbundet en ny blogg där utredare anställda på Lärarförbundet kommer skriva om aktuella utbildningspolitiska frågor, visa på vad statistiken faktiskt säger och berätta om påverkan som Lärarförbundet arbetar med.

Vi kommer analysera olika frågor vid olika tillfällen och de områden som vi skriver om kommer variera. Men du kan vara säker på är att det alltid kommer handla om lärare, skola och utbildningspolitik. Vi som skriver på bloggen är följande:

Anna Tornberg - utredare med ansvar för lärarutbildning, förskola och legitimation

Johan Ernestam - utredare med ansvar för finansiering, likvärdighet och undersökningar

Lisa Heino - utredare med ansvar för grundskola, bedömning och integration

Malin Tufvesson - chef för utbildningspolitiska frågor och ansvarig för arbetet med nationell samling

Per Båvner - utredare med ansvar för högre utbildning, specialpedagogik och likabehandling


Varmt välkomna att följa med oss framöver!