Lärarförbundet
Lärarförbundet Kontakt har helgstängt över påsken, från torsdag 9 april kl. 12.00 (medlemsservice stängt från onsdag 8 april kl 17) och öppnar åter tisdag 14 april kl. 8.00. →
Bli medlem

Äntligen förlängning av VAL - men lärarbristen kräver fler steg

Nyligen kom regeringen med det välkomna beskedet att det så kallade VAL-projektet ska förlängas. Lärarförbundet har i olika sammanhang tryckt på för en förlängning och det är en lättnad att regeringen nu har lyssnat. Vi ser fram emot att fler steg tas.

Uppemot 20 procent av de som är anställda som lärare eller förskollärare saknar legitimation. Det här är förstås en stor utmaning för det svenska skolväsendet. Att vidareutbilda de obehöriga lärare som har funnits i systemet under en längre tid är helt nödvändigt för att komma till rätta med lärarbristen. Därför finns det så kallade VAL-projektet. VAL står för vidareutbildning av (obehöriga) lärare. Projektet riktar sig till verksamma med olegitimerade lärare, och som har tillräckligt med utbildning och erfarenhet för att klara examensmålen på högst två år. Den som antas till VAL får studera till en lärarexamen , enligt en individuell studieplan och parallellt med sitt lärarjobb.

Trots den fortsatt alarmerande lärarbristen var planen att VAL skulle avslutas – redan nästa år skulle det ha blivit antagningsstopp. Men påtryckningarna har äntligen gett resultat och det blir en rejäl förlängning. Studenter får nu antas fram till sommaren 2026.

Fler behöver omfattas

Positivt så här långt, och en viktig delseger för Lärarförbundet. Men VAL har utvecklingspotential – det finns kvar en del svårbegripliga flaskhalsar.

Bland de största bristkategorierna i lärarprofessionen är förskollärare och lärare i fritidshem. Obehöriga förskollärare får vara med i VAL på undantag – om de har minst åtta års förskollärarerfarenhet och så mycket utbildning att de kan klara examensmålen på en termin. Det är förstås inte så många som kan. Fritidspedagoger/lärare i fritidshem omfattas inte. Självklart borde dessa lärarkategorier vara med på samma villkor som andra.

De här frågorna och några till – exempelvis danspedagoger och lärare i musik- och kulturskolan - har vi uppmärksammat i skrivelser och kontakter med utbildningsdepartementet. Vi hoppas komma till rätta med en del av dem i den nya utredningen inom Nationell samling för läraryrket.


Bättre villkor för att kombinera studier och arbete - inom både VAL och Lärarlyftet

Sist men inte minst; det behövs bättre villkor för att kombinera arbete och studier. Att jobba heltid och studera samtidigt är ingen lätt uppgift med den stora arbetsbörda lärare har idag. Därför är det många som inte orkar fullfölja sin utbildning. Det är inte bara läraren själv som förlorar på det.

I våra kontakter med medlemmar hör vi alltför ofta hur fyrkantiga regler eller omöjliga villkor sätter stopp för deras möjligheter att legitimeras eller bli behöriga i ämnen. Det här gäller inte bara de som studerar inom VAL. Samma sak gäller t ex Lärarlyftet II, där legitimerade lärare kan läsa in behörighet i ämnen de saknar utbildning för. Varje gång regelverket eller villkoren sätter krokben är det ett missat tillfälle att få en till legitimerad lärare eller förskollärare.

Det är förstås ett jätteproblem att huvudmän har kringgått regler och använt obehöriga lärare år efter år och att många ändå inte ser sin del av ansvaret. Det ligger lika mycket i arbetsgivarnas intresse att få fler legitimerade och behöriga lärare. Därför är det inte rimligt att hela ansvaret och hela den ekonomiska och tidsmässiga bördan läggs i knät på läraren själv - det borde vara ett delat ansvar.

Staten å sin sida har också ett ansvar för att få legitimationsreformen i hamn. De behöver därför skapa de strukturer som krävs, bland annat inom VAL. Förlängning är ett viktigt och välkommet steg. Vi ser fram emot fler.


OECD vill inte bara mäta ämneskunskaper i PISA

Under TUACs oktobermöte stod bland annat OECD:s flaggskepp på skolområdet, PISA, på agendan. Det föranleder mig, så här i upptakten inför släppet av de senaste PISA-resultaten, att skriva lite om PISA:s nutida och framtida utveckling.

Två gånger om året träffar representanter för lärarförbund och fackliga centralorganisationer ansvariga på OECD för att ta del av, och försöka påverka, pågående studier inom skola, utbildning och arbetsmarknad. Det sker inom ramen för TUAC, Trade Union Advisory Committee to the OECD.

Snart dags för PISA-debatt igen

Om en dryg månad, den 6 december, kommer resultaten från 2015 års PISA-undersökning att offentliggöras. Det är naturvetenskap som står i fokus den här gången. Jag tänker inte försöka spekulera i Sveriges resultat. Det enda vi kan vara helt säkra på är att de kommer att användas på olika sätt i skoldebatten här i Sverige. Både regeringsföreträdare och oppositionspolitiker kommer att göra sitt bästa för att samla politiska poänger, vare sig Sverige rör sig lite uppåt (”trendbrott”) eller fortsatt nedåt (”fritt fall”) i rankingen. Det kommer förmodligen att diskuteras vilken regering som bär skulden alternativt ska ta åt sig äran – beroende på hur det går – för de senaste årens resultatutveckling. Det kommer naturligtvis inte finnas några enkla svar på det.

Sanningen är att PISA är både över- och underutnyttjat. Bakom de uppmärksammade rankinglistorna och pajkastningen till höger och vänster går det att finna massor av intressant och viktig information i detta mastodontprojekt, för den som tar sig tid att fördjupa sig. För att på riktigt dra lärdomar av PISA behövs en fördjupad analys, bortom ideologi och politisk polarisering.

Och mer blir det. Även om det är några centrala ämnen - matematik, läsning och naturvetenskap – som även i fortsättningen kommer att stå i centrum, försöker OECD bredda sig och fånga upp fler kompetenser och kringfaktorer som påverkar hur eleverna mår och presterar i skolan och som därmed, lite vanvördigt uttryckt, bedöms som viktiga för deras framtida roll som produktiva medborgare i världsekonomin. Det handlar i allt högre grad även om mjukare frågor.

Välbefinnande på agendan

Redan i 2015 års PISA-studie har det samlats in data, framför allt genom frågor i elevenkäten, om student well-being. Enligt OECD handlar det, trots en initialt relativt blygsam omfattning, om en av de största kartläggningarna som hittills gjorts av tonåringars välbefinnande. Det handlar till exempel om hur nöjda de är med sin livssituation, om sociala relationer, om hälsa, om hur de ser på sina framtidsutsikter och så vidare.

Att sådana aspekter kan påverka elevers prestationer är otvivelaktigt. Lika intressant vore det att fördjupa sig i det omvända - hur den post-traumatiska prestationshetsen, som tycks ha präntats in i Skolsveriges psyke efter PISA-raset, påverkar elevers mående.

Några långtgående slutsatser på välbefinnandetemat kommer vi sannolikt inte kunna dra utifrån PISA 2015. Men samtidigt som årets stora PISA-lansering närmar sig med stormsteg arbetar OECD redan för fullt inför PISA 2018. Där finns väl utvecklade planer på att ge student well-being ett betydligt större utrymme.

Det är annars läsning som är huvudtema 2018. Det var så det började en gång, i den allra första PISA-omgången 2000 och det är naturligtvis mycket som har förändrats på dessa år när det gäller elevers läsvanor, inte minst på grund av den ständiga digitala utvecklingen. Detta kommer OECD att fasta på genom att, jämte det som rör den traditionella texten och läsförmågan, även ta reda på mer om den digitala läsningen och förmågor som har med källkritik, informationssökning och liknande att göra.

Global kompetens undersöks framöver

Men det som i dagens läge känns mest välbehövligt är planerna på att inom ramen för PISA 2018 titta närmare på så kallad global kompetens, det vill säga olika kunskaper, förmågor och värderingar som har relevans i vårt globala samhälle, eller som OECD definierar det:

  • "Global competency is the capacity to analyse global and intercultural issues critically and from multiple perspectives, to understand how differences affect perceptions, judgments, and ideas of self and others, and to engage in open, appropriate and effective interactions with others from different backgrounds on the basis of a shared respect for human dignity” (ur Global Competency for an Inclusive World, OECD 2016).

Här har jag förhoppningar om att frågan, när PISA 2018 presenteras om drygt tre år, inte reduceras till rankinglistor utan kan bidra till en seriös och konstruktiv diskussion om uppdrag, kunskapssyn – och människosyn.

Låt proffsen toppa laget- annars blir det inga mål

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare bloggar vidare om den symbolladdade avsaknaden av lärare i satsningar som rör skolan, i det här fallet Läsdelegationen.

Regeringen beslutade i september i år att tillsätta en Läsdelegation inom ramen för satsningen Hela Sverige läser med barnen. Delegationen har fått i uppdrag att samla aktörer från skola, kultur och föreningsliv runt insatser för läsning i och utanför skolan. I direktivet står att syftet är ”att bidra till att ge alla barn och ungdomar mer likvärdiga förutsättningar för en fullgod läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser.”

Några axplock ur vad Läsdelegationen ska göra, observera att allt ska utgå från skolans styrdokument.

-skapa mötesplatser för och samordna läsfrämjande insatser i och utanför skolan

-vid behov lämna förslag på hur läsning kan främjas med utgångspunkt i skolans styrdokument

-driva arbetet på ett sådant sätt att genomförda insatser i och utanför skolan har goda förutsättningar att fortgå även efter det att delegationen har avslutat sitt uppdrag

Ok, allt ska utgå från skolans styrdokument och delegationen ska se till att insatserna i skolan kan fortgå efter det att uppdraget är slutfört. För att satsningar som ska genomföras i skolan ska lyckas, krävs att proffsen d v s lärarna, får vara med och planera vilka insatser som kan ge effekt, både kort och långsiktigt. Men nej, antalet lärare i Läsdelegationen är noll. De utsedda är bl a fotbollstränare och författare.. Alla är säkerligen jättebra, men ingen är lärare i skolan. En av ministrarna som står bakom Läsdelegationen är utbildningsminister Gustav Fridolin, men inte ens utbildningsministern i Sverige ser lärare som självklara i det här. Är lärare automatiskt avstängda i matcher som rör skolan, eller får de alltid sitta på avbytarbänken? Kära ministrar, ni måste förstå signalerna ni sänder när ni inte utser en enda lärare till en läsdelegation för elever. Kalla in spelarna från avbytarbänken, annars kommer ni definitivt fortsätt skjuta utanför målet.

Nationell samling – en viktig dialog för att nå resultat

​Under flera år har Lärarförbundet deltagit i Nationell samling för läraryrket ​​​som är regeringens forum för dialog med skolans olika intressenter.

Vi har i dialogen aktivt arbetat med alla de frågor som påverkar lärarnas möjligheter att göra ett bra jobb och möjligheten att kunna utvecklas i yrket. Avsikten är att också höja yrkets status och attraktivitet. Ett resultat av dessa dialoger återfinns nu i den utredning som regeringen har tillsatt ”Bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner”.

Utredningen, som ska arbeta i nära dialog med skolans parter, leds av Björn Åstrand, dekan vid Karlstads universitet. Igår hölls det första uppstartsmötet kring utredningens arbete. Vid mötet diskuterades alla de frågor som det ska vändas och vridas på under ett år framöver. Det uppdrag som utredningen har fått är stort och mångfacetterat men går väl i linje med många av de frågor som Lärarförbundet har krävt ska åtgärdas.

Den första frågan som utredningen ska titta på är legitimations- och behörighetsreglerna. I uppdraget ingår även att ta fram tidsplaner för hur lärare som undervisar som yrkeslärare och modersmålslärare ska kunna omfattas av lärarlegitimation och att den fritidspedagogiska verksamheten också ska omfattas av legitimationskrav. Förändringar som Lärarförbundet tidigare har har krävt i skrivelser till regeringen.

Den andra frågan som utredningen ska fördjupa sig inom är hur lärare och förskollärare kan stärkas i sin profession, bl.a. hur en god introduktion i lärar- och förskolläraryrkena kan säkras. Lärarförbundet har vid många tillfällen de senaste åren kritiserat introduktionen för nya lärare.

Vi har också skrivit in detta område som ett gemensamt utvecklingsområde i det kommunala avtalet (HÖK) där parterna nu arbetar med en gemensam analys av situationen, och som en första del i arbetet har överlämnat en skrivelse till regeringen.

Det måste bli en självklarhet att varje ny lärare ska få en god introduktion i yrket. I utredningsdirektiven står: ”Forskning pekar på att nyexaminerade lärare tenderar att vara idealistiska och orealistiska i förväntningarna på den egna undervisningen. De kan dessutom inte planera sin undervisning lika effektivt som mer erfarna kollegor och har även svårare att hantera oväntade händelser. Såväl svensk som internationell forskning visar vidare att det främst är klassrumssituationen och disciplinfrågor som nyexaminerade lärare har svårt att hantera. Lärarna är inte förberedda på den arbetsbelastning och det ansvar de förväntas klara av. Känslan av otillräcklighet är ett stressmoment för den nyexaminerade läraren, som ofta har svårt att koppla av från arbetet”. Det säger sig självt att Sverige inte har råd att inte satsa på de nya lärarna.

Utredningens tredje uppdrag har fokus på lärarutbildningen och möjligheten att läsa språkutvecklande arbetssätt, svenska som andraspråk och modersmål i grund- och ämneslärarutbildningen. Viktiga frågor som utredarbloggen skrivit om tidigare

Utredningens fjärde uppdrag handlar om karriärtjänsternas utformning och innehåll. Frågor som Lärarförbundet påtalat på många sätt genom åren.

Det femte och det riktigt stora uppdraget handlar om att se över lärares, rektorers och förskolechefers administrativa arbetsbörda. En mycket viktig fråga för alla lärare och skolledare och för elevernas resultat. Lärarförbundet har länge krävt att åtgärder vidtas bland annat i vår rapportserie Låt lärare vara lärare och i en rapportserie om skolledaryrket.

Lärarförbundet har också vid flera tillfällen begärt att lärares arbete ska underlättas på olika sätt bland annat genom att det anställs fler yrkeskategorier i skolan för att klara lärarbristen. Den nationella samlingsutredningen måste resultera i åtgärder som gör att arbetsbelastningen minskar för landets lärare och skolledare.

Den sista frågan som utredningen ska titta på är hur förskolechefer i förskolan ska kunna benämnas rektorer i skollagen. Ännu en fråga som Lärarförbundet har drivit sedan länge och bland annat skrivit om tillsammans med Moderaterna.

Från Lärarförbundet kommer vi att arbeta mycket aktivt och intensivt med utredningen för att få till åtgärder som gör att lärare och skolledare får det bättre. Det kommer dröja ett tag tills resultaten visar sig men samtidigt vet vi att genom långsiktigt och medvetet arbete så når vi resultat. Det visar sig inte minst i det uppdrag som utredningen har fått och som går hand i hand med många av Lärarförbundets krav.

Lärarutbildningen i allianspartiernas budgetmotioner för 2017.

Allianspartiernas olika förslag om lärarutbildning i årets budgetmotioner beskrivs och kommenteras i detta inlägg.

Lärarutbildning fortsätter att vara i ropet. Regeringen (länk) har i sin budgetproposition främst lagt förslag om utbyggnad av platser inom lärarutbildningen och satsar också på en kompletterande utbildning för personer med utländsk lärarutbildning. Men de flesta av regeringens förslag inom lärarutbildning är ännu så länge under utredning och kommenteras inte vidare i det här blogginlägget. Istället kommenterar jag allianspartiernas budgetförslag angående lärarutbildning.

Kristdemokraterna (länk) argumenterar för vikten av speciallärare och specialpedagoger i skolan och konstaterar att det råder brist på båda yrkeskategorierna. De föreslår därför ett speciallärarlyft där 6000 lärare erbjuds att komplettera sin grundutbildning med en speciallärarutbildning med i huvudsak bibehållen lön, 80 procent av lönen. Det framgår inte i motionen varför detta inte också riktar sig mot specialpedagoger. Vi vet att förutsättningarna för lärare som läser specialpedagog- eller speciallärarprogrammet ofta är problematiska och att avhoppen därför är stora, på så vis är förslaget om delvis bibehållen lön under programmet intressant.

Liberalerna (länk) har förvånansvärt många förslag om lärarutbildningen med tanke på att de var ansvariga för den nya lärarutbildning som startade så sent som 2011. Liberalerna föreslår att ämneslärarutbildningen av högstadie- och gymnasielärare slås ihop. Det är i enlighet med det förslag som Mikael Alexandersson la 2015 och som regeringen just nu bereder internt. Svagheterna för ämneslärarprogrammet med inriktning mot 7-9 är väl kända, den lockar inte studenter och det är dyrt för lärosätena att ge den eftersom nuvarande upplägg försvårar samläsning med ämnesstudenter.

Liberalerna föreslår vidare att masterexamen ska bli ett krav för ämneslärare. Det framgår inte ifall Liberalerna tänker sig master i ämnen och/eller i ämnesdidaktik/utbildningsvetenskap. Liberalerna vill också satsa mer på ”ämnesmetodik”. (Här måste jag erkänna att jag famlar lite eftersom man vanligtvis brukar använda begreppet ”ämnesdidaktik” för att tydliggöra att ämnet är grundat i vetenskap och därför skiljer sig från den tidigare metodiken. Det kan vara så att liberalerna vill återgå till den formen men det kan också vara så enkelt att de endast valt en annan benämning.) Man kan konstatera att ämnesdidaktik är ett förvånansvärt litet inslag i examensordningen för lärarutbildningarna, men samtidigt är det så att de flesta lärarutbildningar i Sverige ändå valt att ha ett stort inslag av ämnesdidaktik. Så det är lite oklart ifall Liberalernas förslag skulle få någon egentlig innebörd eller om det endast blir en kodifiering av något som redan sker. Liberalerna tänker sig att förstärkningen av ämne och ämnesdidaktik ska ske på bekostnad av den utbildningsvetenskapliga kärnan. Det skulle ge ämneslärarna en väl kort utbildning i läraryrkets grunder och riskera att splittra upp läraryrket då omfattningen av den utbildningsvetenskapliga kärnan skulle bli olika för de olika lärarprogrammen.

Liberalerna vill minska antalet lärosäten som ger lärarutbildning och verkar vilja föregå UKÄ-granskningen och lägga ner ämneslärarprogrammet på alla högskolor som inte är praktiskt­estetiska och endast behålla det på universiteten.

Slutligen föreslår Liberalerna att alla legitimerade lärare inom grundskola och gymnasieskola med minst 10 års tjänstgöring ska erbjudas ett års vidareutbildning i ämne eller ämnesdidaktik och att de under utbildningen ska erhålla 80 procent av ordinarie lön. Kostnaden för detta är två miljarder per år enligt Liberalerna. Förslaget är ambitiöst men låter i mina öron lite felriktat eftersom det är frikopplat från arbetet i skolan. Det är också lite märkligt med en så stor engångsinsats, för lärare behövs snarare kontinuerlig kompetensutveckling under hela yrkeskarriären.

Moderaterna (länk) vill ge uppdrag till Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att utreda hur Specialpedagogik och Svenska som andraspråk kan stärkas inom lärarutbildningen. Att ta med svenska som andraspråk är ett förslag som ska utredas i Björn Åstrands utredning (länk – direktiv). Moderaterna driver också att undervisningstiden på lärarutbildningen behöver utökas, eftersom den minskat rejält över tid. Det finns områden som skulle kunna få rejält stärkt kvalitet tack vare resursförstärkning. Det handlar framför allt om den verksamhetsförlagda delen som idag är underfinansierad och de ämnesdidaktiska delarna där laborationer kan bli ett större inslag.

Moderaterna föreslår en examensbonus om minst 50 000 kr för lärarstudenter. Förslag om ekonomiska incitament brukar dyka upp med jämna mellanrum eftersom de är enkla till sin konstruktion. Tyvärr är de också rätt verkningslösa. Det beror på att examensbonusen ger alldeles för lite pengar för att spela roll. SACOs färska uträkning av livsinkomsten (länk) visar att en förskollärare har 1,8 miljoner mindre i livsinkomst än en genomsnittlig person med högst gymnasieutbildning. Dessutom är examensbonus ofta pengar i sjön eftersom det stora flertalet som omfattas av bonusen ändå skulle valt lärarprogrammet, en dödviktsförlust på ekonomspråk.

Centerpartiet (länk) driver att fristående aktörer ska få möjlighet att driva fristående lärarutbildning (moderaterna har tidigare lyft frågan men inte i årets budgetmotion). Fristående lärarutbildningar är tillåtna, men som Centerpartiet konstaterar gör regelverket kring dem att det i praktiken är näst intill omöjligt att starta en sådan utbildning. Centerpartiet föreslår därför att regelverket kring fristående lärarutbildningar ska ses över. Även med ett friare regelverk så återstår dock problematiken hur man ska åstadkomma en lärarutbildning på vetenskaplig grund utanför ett lärosäte.

Liberalerna och Moderaterna vill införa lämplighetstest, det är dock oklart om de menar att man ska förekomma den försöksverksamhet som pågår på högskolorna i Jönköping och Halmstad.

Allianspartierna är överens om att avvisa regerings förslag att öka platserna på förskolärar-, grundlärar- och ämneslärarprogrammen. I stället väljer flera av partierna att föreslå satsningar på Teach for Sweden. Sådana satsningar spelar dock marginell roll för lärarbristen eftersom det programmet endast omfattar 40 studenter per år och har ett upplägg som omöjliggör stora volymer (länk). Oppositionspartierna saknar därför tillräckligt ambitiösa strategier för hur de tänker lösa lärarbristen, det är en uppenbar och gemensam brist i alla motionerna.

Lärare- syns de inte, finns de inte?

Bild TV3

Bild TV3

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare, bloggar om betydelsen av hur lärare framställs och om och hur de får komma till tals.

Läraryrket är en profession, ett yrke som kännetecknas av en professionell autonomi med ansvar och kontroll över hur arbetet ska utföras. Uppfattas lärare så? Hur en profession framställs och behandlas i samhällsdebatten är väldigt viktigt, både för att visa på i det här fallet, lärares betydelse för samhällets utveckling och för att dagens unga ska få förebilder inför sitt yrkesval.

Ser man till hur och när lärare syns i media idag finns det mycket kvar att önska. Vi kan börja med fictionen. TV3 visar en serie som heter ”Skolan”, som extremt överdrivet parodierar de värsta av fördomar kring klantiga slöjdlärare, elaka mattanter och töntiga rektorer. Det är inte ens roligt.

Att låta andra kliva in i skolans värld och visa var skåpet ska stå är en annan form att påvisa lärares inkompetens. SVT tar tag i skolans bristande förmåga att få ungdomar att röra på sig i serien ”Gympaläraren” där Kalle Zachari Wahlström snabbt löser problemen, medan lärarna framställs som handfallna bakåtsträvare. Serien vann pris för ”Årets program”. Inget ont över Kalle Zachari Wahlströms engagemang, men det finns fantastiska idrottslärare som jobbar professionellt år efter år. Får de pris i TV?

Att inte ens tänka på att lärare kan medverka i debatten, är en mycket vanligt förekommande form av avprofessionalisering av yrket. Vi kan ta exemplet betyg. Det finns ett yrke som sätter betyg, lärare, men när betygssystemet ska diskuteras får inte lärare uttala sig. De som är de enda utövande experterna i ämnet, blir inte ens påtänkta att delta i en debatt i radions Studio Ett i P1, utan enbart ledarskribenter från olika tidningar kallas in. Det här är en slags spiken i kistan på synen på lärare.

Många elever anger att de tycker att deras egna lärare är jättebra, men att ha den uppfattningen om lärare generellt, är inte lätt när omvärlden framställer lärare som ovan nämna exempel. När jag var i Schweiz och fick frågan vad jag jobbade med, blev reaktionen när jag svarade lärare beundrande utrop. Samma svar får ofta helt motsatt effekt i Sverige. Lärare kan få frågan när de ska byta yrke och lärarstudenter får rådet att byta utbildning, varför ska du med så bra betyg bli lärare?

Alla dessa exempel leder även till att ifrågasättande av lärares yrkesutövning blir sanktionerat och legitimt. Föräldrar och media förväntar ibland av sig själva, att helt enkelt inte tro att lärare kan göra rätt, deras val av yrke är nog för att utgå från att de inte är att räkna med. Hur politiken bidragit till detta, är en annan historia.

Läraryrket måste bli betraktat och behandlat utifrån den profession det är. Om bilden av och diskussionen om lärare inte fortsättningsvis får skötas av lärare själva, går vi en mörk lärarlös framtid till mötes. Vi behöver få se lärares betydelse överallt! Så nästa gång skolan ska diskuteras, låt oss se de riktiga experterna i Agenda och filma en skolans egen ”Grey´sAnatomy”. Symbolvärdet av detta kan inte underskattas.


Kommentarer:

Nathalie
Nathalie Sundesten Landin

Har du sett den danska serien Rita? Fantastisk! Där läraren Rita är huvudrollen.

  • Skapad 2016-10-21 13:48
Nathalie

Om Nathalie Sundesten Landin

Förstelärare i matematik. Är behörig i matematik, engelska, svenska, svenska som andraspråk och SO i årskurs 1-6. Har även gått schackpedagogisk utbildning på Malmö högskola.

Moment 22 för lärare som undervisar yngre elever i SvA

En tidigare brist i behörighetsreglerna gjorde att grundlärare som läst svenska automatiskt blev behöriga att undervisa i SvA. Trots ändrat regelverk får de inte läsa in kompetensen inom Lärarlyftet - eftersom de redan är behöriga.

Nyligen var jag på Skolverket för att prata om lärarlegitimation och Lärarlyftet II. Det är glädjande många som vill läsa svenska som andraspråk inom Lärarlyftet II och glädjande att Skolverket verkligen prioriterar att köpa kurser just inom SvA. Ändå är intresset betydligt större än utbudet.

Vad som inte är så känt är att det finns massor av lärare som vill läsa SvA för åk 1-3. Massor av lärare som vill ta ansvar för sin egen kompetensutveckling. Ändå kan inga sådana kurser starta. Och det beror på att de flesta sökande redan är behöriga i SvA – trots att de inte har ett enda högskolepoäng i ämnet.

Brist som Lärarförbundet påpekat

Den minnesgode kanske kan gissa varför. När lärarlegitimationen och behörighetsreglerna trädde i kraft 2011 blev den som var behörig att undervisa i svenska i årskurs 1-3 automatiskt behörig även i SvA i dessa årskurser. Det krävdes alltså ingen som helst utbildning i SvA. Det här var en brist som Lärarförbundet kritiserade starkt redan från början. Efter flera påtryckningar gentemot regeringen lyckades vi till slut få till stånd en regeländring – det skulle krävas 30 hp i SvA för att undervisa i ämnet i åk 1-3. Men det dröjde ända till december 2013 innan detta, tillsammans med en rad andra brister i behörighetsreglerna, rättades till.

Under två och ett halvt år utfärdade Skolverket alltså en hel drös behörigheter i SvA till lärare som inte studerat ämnet, vilket var korrekt handläggning enligt de regler som gällde då. Dessa behörigheter ligger kvar i lärarnas legitimationer och därmed anses de fortfarande behöriga. När dessa lärare sen försöker läsa in ämnet inom Lärarlyftet för att de själva tycker att de saknar kompetensen – ja, då sätter regelverket stopp. Lärarlyftet är bara öppet för den som undervisar utanför sin behörighet.

SvA-inriktning saknas i grundlärarutbildningen

Nästa problem när det gäller SvA-kompetensen för de som undervisar yngre elever i grundskolan är grundlärarutbildningen. 2011 års lärarutbildning infördes samtidigt som lärarlegitimationen, och den första versionen av leg- och behörighetsreglerna var synkade med den. Alla blivande grundlärare mot årskurs F-3 läser svenska. Tanken var alltså ursprungligen att F-3-lärarna därmed skulle få behörighet i SvA på köpet. Det finns tre inriktningar i grundlärarprogrammet – F-3, 4-6 och fritidshem. Inte i någon av de tre inriktningarna är det i dagsläget möjligt att välja att läsa SvA. Den som vill bli behörig i ämnet måste läsa det som fristående kurs efteråt.

Nu verkar regeringen äntligen ha fått upp ögonen för problematiken. Efter dialog med Lärarförbundet och de andra parterna i Nationell samling har utredaren Björn Åstrand fått i uppdrag att föreslå hur fler behörighetsgivande examina kan omfatta ämnena modersmål eller svenska som andraspråk.

Ett rimligt krav är att även de befintliga lärare i SvA som nekats tillträde till Lärarlyftet eftersom de är ”behöriga” ska få den kompetensutveckling de faktiskt behöver i ämnet. Den kommande ”Läsa-skriva-räkna-garantin” ska uppnås i både svenska och SvA. Då måste det också säkerställas att de som undervisar grundskolans yngsta elever i SvA har rätt kompetens. Om det inte går att ändra reglerna för Lärarlyftet II så att de berörda lärarna kan delta, måste det lösas så att de får motsvarande utbildning på annat sätt.

Aktivt skolval i sig inte lösningen på skolsegregationen

Doktoranden Dany Kessel presenterar rapporten.

Doktoranden Dany Kessel presenterar rapporten.

Är aktivt eller obligatoriskt skolval en lösning på den segregation som uppstår på grund av rätten att välja skola, eller är det ett stickspår? Den frågan blir allt mer aktuell, eftersom Skolkommissionen i sitt delbetänkande är inne på aktivt skolval, samtidigt som flera politiska partier är för.

Frågan om aktivt skolval har funnits på agendan i ett par år nu, men ännu har ingen sett vilka effekter det ger. Bland de mer förhoppningsfulla finns Friskolornas riksförbund, som i en artikel i Dagens samhälle menar ”att obligatoriska skolval skulle leda till mer blandade klasser i många kommuner”. Även de fyra allianspartierna har ställt sig bakom förslaget och det återfinns också i en gemensam motion från de fyra partierna.

Bland de mer skeptiska finns vi i Lärarförbundet. Till exempel har vi i en debattartikel, inom vårt samarbete tillsammans med LO och LR Ge alla elever samma chans, skrivit följande:

”Något som är värt att överväga är ett aktivt skolval (att alla elever måste välja sin skola). Det skulle kunna bidra till en större spridning av elever med olika socioekonomisk bakgrund, men skulle sannolikt bli en tandlös reform om inte urvalsreglerna också reformeras, eftersom de mest populära skolorna har långa köer.” Som en del i ett paket, där också förändrade urvalsregler ingår skulle vi alltså kunna tänka oss ett aktivt skolval. Förutsättningen för det är naturligtvis att det skulle påverka segregationen i skolan.

Påverkar ett aktivt skolval segregationen?

Men hur ser det då ut? Påverkar ett aktivt skolval segregationen i skolan eller inte? Den frågan har två doktorander, Dany Kessel och Elisabet Olme, vid Stockholms universitet tittat närmare på. De två har fått visst ekonomiskt stöd från projektet Ge alla elever samma chans och därför anordnade vi ett seminarium där Dany Kessel presenterade deras rapport om aktivt skolval (som bifogas till blogginlägget).

Rapporten är baserad på de två kommunerna Linköping och Botkyrka, från vilka de fått ut inte bara uppgift om vilken skolplacering eleverna har fått, utan även hur deras olika ansökningar sett ut. Att de har inte bara skolplaceringen utan även själva sökdata gör att de kan dra helt andra slutsatser om hur och på vilka grunder elever söker sig till olika skolor.

Av de två kommunerna har Botkyrka mer eller mindre infört aktivt skolval, medan Linköping anvisar skola och anger att man kan välja något annat. I Linköping är det ungefär var femte elev som väljer en skola, antingen den som anvisas eller en annan.

Mellan grupperna skiljer det sig lite grann, bland de med svensk bakgrund görs val lika ofta av de med högutbildade och de med lågutbildade föräldrar. För gruppen lågutbildade med utländsk bakgrund är det åtta procentenheter färre som gör ett val, medan det i gruppen högutbildade med utländsk bakgrund är det sex procentenheter fler som gör ett val än bland de med svensk bakgrund.

Analys av aktivt skolval

Mer intressant är dock analysen av Botkyrka kommuns mer eller mindre aktiva skolval för alla som börjar förskoleklass.

Det första resultatet som är värt att lyfta fram är att Dany och Elisabet inte finner att resultaten på nationella prov har någon betydelse för vilken skola man väljer. Detta är något som går emot tidigare forskning, där resultaten har ansetts vara en förklarande faktor. Anledningen till att de får fram att resultaten inte spelar roll beror sannolikt på att de har en bättre uppsättning data över elevsammansättning på olika skolor än tidigare forskning. När de gör specialkörningar utan dessa data får de, i linje med tidigare forskning, fram att resultaten spelar roll. Deras undersökning visar istället att det som tidigare har uppfattas som resultat, snarare handlar om elevsammansättningen på skolan.

De viktiga faktorerna enligt deras analys är istället närhet till skolan och om man har syskon på den. Men viktigt är även skolans totala socioekonomi och därtill föredras skolor där den egna socioekonomiska gruppen är väl representerad.

Skolor där den egna socioekonomiska gruppen är välrepresenterad föredras

Ändå intressantare blir det när de jämför hur olika gruppers valbeteende ser ut. För till exempel högutbildade med svensk bakgrund är skolans socioekonomiska sammansättning väldigt viktig i valet av skola. För dem med utländsk bakgrund är det till och med så att de rankar skola lägre utifrån den egenskapen.

Det här gör att de bägge doktoranderna drar slutsatsen att ett aktivt skolval, inom dagens system inte skulle minska segregationen. Och den viktiga anledningen till det är att familjer med utländsk bakgrund och lågutbildning ”undviker skolor med socioekonomiskt starka elever”.

Rapporten visar rätt entydigt att aktivt skolval utan man samtidigt gör något åt urvalsreglerna inte kommer att förändra någonting. Om man däremot förändrar urvalsreglerna kanske aktivt skolval kan vara en del i lösningen av segregationsproblemet.

Några artiklar om rapporten

För den som vill läsa mer har det kommit ett antal artiklar i olika tidningar om rapporten. Här nedan finns länkar till dessa:

Lärarnas tidning

Skolvärlden

Dagens Arena

Uppdatering 28 oktober

Sedan inlägget skrevs har det kommit ett antal ytterligare inlägg:

Elisabet och Dany har skrivit en debattartikel i Dagens samhälle

Radioprogrammet Skolministeriet om Skolvalet och skolsegregationen

Thomas Hagnefur (LO) bloggar



Vad har Skolinspektionen inneburit för läraryrket som profession?

Att Skolinspektionen, trots ett vällovligt syfte, har fått oönskade effekter för skolledares arbetsbelastning och för läraryrket som profession visar forskaren Anders Ivarsson Westerberg i en ny rapport från Södertörns högskola.

Nästan alla lärare med några års yrkeserfarenhet har varit med om att få besök av skolinspektionen på sin skola. Det är tydligt tveeggat, å ena sidan blir skolinspektionen en garant för att eleverna får den skola de har rätt till enligt skollag och andra styrdokument. Å andra sidan tar inspektionerna tid och kraft från lärarnas huvuduppgift - att undervisa och utveckla undervisningen. Men vad är egentligen den historiska bakgrunden till skolinspektionen? Och vad har den inneburit?

När jag började på utbildningsdepartementet tidigt 2000-tal så var Thomas Östros skolminister. Det fanns ännu så länge ingen skolinspektion, Skolverket var den enda skolmyndigheten. En minoritet pratade högljutt om krisen i skolan, men eftersom skolresultaten fortfarande var rätt ok så var det dominerande synsättet tillit till systemet och till aktörerna. Internationellt blåste dock starka vindar i riktning mot ansvarsutkrävande (”accountability”) som ett inslag i det som den finske skoldebattören/skolforskaren Pasi Sahlberg fyndigt kallar för Germ - Global Educational Reform Movement. Vindarna blåste i huvudsak från den anglosaxiska världen, där det fanns tydliga inslag i president Bush stora federal projekt ”No child left behind” och i den engelska skolinspektionsmyndigheten Ofstead, men även från ännu närmare håll som Danmark. I Sverige var det framför allt Folkpartiet som drev på för detta.

Min minnesbild är att tjänstemannasidan på utbildningsdepartementet var ganska kallsinniga till en inspektion. Det var mest av politiskt taktiska skäl som det ansågs nödvändigt att ge skolverket en starkare inspektionsroll. Detta bröt den inriktning om tillit som tidigare rått. Staten hade tidigare ”stoppat vid kommungränsen” även om en ny myndighet, Myndigheten för skolutveckling, inrättats 2003 som faktiskt lade sig i det lokala utförandet, men den hade endast stödjande uppgifter. På skolverket fick inspektionsuppgifterna större och större utrymme och det blev sedan helt logiskt att alliansregeringen gjorde om myndighetsstrukturen 2008, lade ner MSU och inrättade en myndighet för skolinspektion. När skolverket delades så var det tydligt att Skolinspektionen fick den högsta statusen (detta kom att ändras senare, men det är en annan historia).

Anders Ivarsson Westerberg (AIW) från Förvaltningsakademin på Södertörns högskola har skrivit en väldigt läsvärd rapport om Skolinspektionen ur ett förvaltningsperspektiv: ”På vetenskaplig grund; Program och teknologi inom skolinspektion” (rapporten nämner dock inte historiken bakom tillblivelsen, så där får ni hålla tillgodo med min minnesbild). På ett väl upplagt och nyanserat sätt beskriver AIW vilken roll och strategi Skolinspektionen valt och vilka konsekvenser myndighetens arbete fått för det svenska skolsystemet.

Av alla nya reformer, möjligen med undantag av legitimationsreformen, så är det Skolinspektionen som varit den största satsningen. Dels är det en stor myndighet och dels kräver arbetssättet väldigt mycket av de granskade. AIW går igenom arbetssättet och hur det belastar skolorna. I synnerhet skolledarna avkrävs väldigt mycket administrativt arbete med att ta fram underlag och planera inför den s.k. regelbundna tillsynen, vara behjälplig under tillsynen, och sedan följa upp och åtgärda slutsatser och ålägganden utifrån tillsynsbeslutet. Detta blir en extra pålaga på en redan innan väldigt pressad yrkesgrupp. AIW visar även på den tydliga fördelen lärare och skolledare kan ha av Skolinspektionen, att den kan bli en allierad gentemot huvudmannen när det gäller att få förutsättningar att följa styrdokumenten. Men det till priset av att lärarkåren anpassar sig till en mer regelstyrd logik.

Redan i SOU 2013:30 ”Det tar tid”konstaterades att den regelbundna tillsynen riskerade att bidra till vad man kallar en juridifiering av skolans verksamhet, och att mycket fokus hamnat på planer, dokument och dokumentation. Det fanns en risk att inspektionerna skulle få en kontraproduktiva effekt, genom att rektorer och lärare fokuserar på fel saker. Den så kallade avvikelserapporteringen, det vill säga att Skolinspektionen endast redovisar det som utgör brister, riskerade att ge en ensidigt negativ bild av skolan som snarast kunde verka demoraliserande.

Dessa farhågor kan AIW bekräfta i den nu aktuella rapporten. Men AIW utvecklar också tankegodset på ett sätt som inte gjordes i SOU 2013:30. För det första menar AIW, med bas i forskning om styrning, att den så kallade styrningskedjan inte alls är så självklar som den uttrycks i regelverket. Tanken att effektueringen av de kloka besluten i toppen ska kontrolleras bygger på en top-downlogik som egentligen inte alls finns, eller ens kan finnas, i så komplex verksamhet som det svenska skolsystemet. Det är bland annat det som leder till att inspektionen granskar det som faktiskt går att granska, regelefterlevnad, men inte det väsentliga, undervisningens kvalitet. Konsekvensen blir en juridifiering på bekostnad av professionsstyrning, eftersom det är så ämbetsverkens logik ser ut. Lärarnas yrkeskompetens, både när det gäller undervisning och när det gäller synpunkter på förutsättningar, tas inte tillvara.

Det här är givetvis inget nytt för Skolinspektionen utan en frågeställning som myndigheten brottats med sen starten. Skolinspektionen har därför fått ett bredare uppdrag än att enbart göra avvikelserapportering. I de så kallade kvalitetsgranskningarna studerar Skolinspektionen olika delar av skolornas arbete mer ingående. Dessa granskningar utgår från nationella mål och var inledningsvis mer inriktade på att visa på brister.

Men allteftersom har riktlinjer tagits fram med stöd av inspektionsrapporterna men också av forskning och beprövad erfarenhet. Här får dock inspektionen en avgränsningsproblematik gentemot Skolverkets uppdrag. Men kanske än viktigare, vilket AIW förtjänstfullt analyserar, är frågan om vilket mandat och på vilka grunder skolinspektionen kan anvisa undervisningsmetoder (via bedömningsunderlag och stödverktyg)? Det vetenskapliga underlaget är bl.a. forskningsöversikter av Håkansson och Sundberg (länk) samt Hatties mastodontsammanställning ”Visible learning”. Alltihop högklassig forskning, problemet är i stället när sådana forskningssammanställningar, som med nödvändighet blir förenklande och insnävande, blir styrande genom att de föreskrivs av statens kontrollerande myndighet. Det här är en vidgning av myndighetens uppdrag som regeringen nog inte hade tänkt sig.

Ur ett lärarperspektiv är det också problematisk med en myndighet som lägger sig i undervisningen eftersom det blir en central styrning från ett ämbetsverk i stället för att vara en professionsfråga. Skolinspektionens inriktning riskerar att urholka professionen på så vis att den på kort sikt ökar arbetsbelastningen för lärarna och på längre sikt underminerar lärarprofessionen.

Vissa lärdomar har Skolinspektionen redan dragit och gör därför inte längre inspektion av alla skolor utan endast av ett urval av de skolor där de förväntar sig hitta mest problem. Frågan är om det löser huvudproblematiken eftersom det snarast är så att de skolor som har svårast förutsättningar är de som behöver mest stöd, och samtidigt inte är så betjänta av pekpinnar. En centralstyrning av skolan riskerar att leda till likriktning och att skolans arbete med likvärdighet försvåras. I normalfallet bör tillsyn äga rum på så lokal nivå som möjligt och skapa stort utrymme för dialog utifrån professionens, dvs. lärarnas, kunskap och erfarenhet.

Konsekvensen av att Skolinspektionen breddat sitt mandat kan man exempelvis se i granskningen av förskolan, där uttolkningen av undervisningsbegreppet kan få stor inverkan på förskolornas verksamhet. Det kommer vi dock att återkomma till i Lärarförbundets blogg.


Glädjande trendbrott för förskollärarnas kompetensutveckling

Äntligen visar regeringen upp ambitioner för förskolans och förskollärarnas utveckling. I budgetpropositionen för 2017 tillskjuts resurser för att förskolan ska ingå bland annat i de nationella skolutvecklingsprogrammen.

I årets budgetproposition kom ett glädjande besked när det gäller förskollärarnas och annan förskolepersonals kompetensutveckling. Det har suttit hårt inne, men nu tycks regeringen vara med på tåget igen, med utvidgning av de nationella skolutvecklingsprogrammen, Läslyftet och utbildning för läs-, språk och skrivutvecklare. Dessutom ger regeringen beskedet att förskolor och förskoleklasser ska omfattas av likvärdighetssatsningen Samverkan för bästa skola.

Dystra år för förskolan

2016 har varit ett synnerligen dystert år för förskollärares kompetensutveckling. Efter att förskollärarna under en längre tid behandlats minst sagt styvmoderligt i nationella utvecklingssatsningar avslutades den sista kvarvarande pusselbiten, Förskolelyftet, vid årsskiftet 2015/2016.

Trots utbredda problem med våra medlemmars tidsmässiga villkor för deltagande i Förskolelyftets kurser visade både förskollärare och huvudmän ett stort – och fortsatt växande – intresse för kurserna. Inför vårterminsstart 2016 fanns en kö på ca 45 kurser som stod redo inför ett besked om de fick starta. I stället kom det motsatta beskedet. Inte en enda kurs kunde starta; budgeten var satt till 0 kronor.

Samtidigt pågick ett febrilt arbete på Skolverket med den stora satsningen på nationella skolutvecklingsprogram. Skolutvecklingsprogrammen kan få stor betydelse för lärares arbete med kollegialt lärande. Vår förhoppning är att de kan utvecklas till en viktig del i den mer långsiktigt hållbara struktur för lärares kompetensutveckling som Lärarförbundet länge har efterfrågat. Men Skolverket hade tydliga ramar från regeringen. Det var bara grund- och gymnasieskolan som skulle omfattas.

Trendbrott

Efter flera påtryckningar från Lärarförbundet avser regeringen att utvidga skolutvecklingsprogrammen till förskolan. Det är ett trendbrott och en glädjande nyhet för alla som arbetar i förskolan. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det rör sig om en väldigt begränsad summa pengar. Det handlar om 15 miljoner (av totalt 144) för att utvidga skolutvecklingsprogrammen och ytterligare sex miljoner (av totalt 148) för att förskollärare ska omfattas av Läslyftet och läs-, språk- och skrivutvecklare.

De pengar som tillförs för att förskolans personal ska kunna få del av skolutvecklingsprogrammen ska bland annat gå till att stärka kompetensen att ta emot och undervisa barn med annat modersmål, en ständigt aktuell fråga för förskollärare. Dessutom planeras kompetensutveckling kring förskolans pedagogiska uppdrag. Just detta var nyligen temat för en ganska kritisk delrapport i Skolinspektionens granskning av förskolan. Jag tänkte skriva mer om det vid ett senare tillfälle.

När Lärarförbundet våren 2015 frågade förskollärarna själva hur de såg på sina behov av kompetensutveckling var det framför allt tre områden som lyftes fram oftare än andra: Det handlade om specialpedagogik/barn i behov av särskilt stöd, om IT/digitala verktyg samt om olika former av dokumentation. Det finns med andra ord goda grunder för att satsa på ytterligare områden när det gäller förskollärares kompetensutveckling. De miljoner som nu tillskjuts är ett viktigt startskott men både huvudmännen och staten kommer att behöva bidra med betydligt mer - om de verkligen menar allvar.

Fortfarande inga besked om nationella skolutvecklingsprogram för vuxenutbildning, fritidshem och förskoleklass

När den här typen av struktur börjar byggas upp behöver givetvis hela skolväsendet inkluderas. Vuxenutbildningen är fortfarande helt exkluderad och det är oklart om och hur regeringen har tänkt sig att förskoleklassen och fritidshemmet ska kunna få del av programmen. Skolverket ”ser en möjlighet att utöka vissa av insatserna till att även omfatta förskoleklass och fritidshem” , men vi väntar fortfarande på klart besked i frågan.