Lärarförbundet
Det är många som ringer till oss just nu och väntetiden kan ibland vara lång. Har du frågor om din faktura kan du läsa mer här. →
Bli medlem

Förordning för fler förstelärare i utanförskapsområden ger motsatt effekt

För att få fler förstelärare i skolor med stora utmaningar, kan vissa skolor söka statsbidrag för detta. Men kraven i förordningen stjälper istället för hjälper, skriver Lärarförbundets utredare Lisa Heino.

Den förra regeringen införde 2014 ett extra statsbidrag för att öka antalet förstelärare i s k utanförskapsområden. Alliansregeringen beslutade då om en förordning som reglerade vilka geografiska områden som skulle avgränsas som utanförskapsområden och vilka krav som skolorna skulle uppfylla för att kunna ansöka om statsbidraget för fler förstelärartjänster.

Hur kan det då ha blivit så fel? Statskontoret menar att det dels beror på den geografiska avgränsningen för statsbidraget. Denna avgränsning verkar inte ta ett dugg hänsyn till vilka skolor som egentligen har störst behov. Skolor med stora behov, men som ligger utanför vissa fiktiva gränser får inte del av statsbidraget. Detta har t ex lett till stora problem i Landskrona och i Malmö.

Gustav Fridolin blev uppmärksammad på detta problem redan 2014. Han hävdade då att han skulle se över förordningens krav under 2015. Då Statskontoret konstaterar exakt samma svårigheter med förordningen i sina utvärderingar både 2015 och 2016, har utbildningsministern definitivt inte gjort läxan.

För de skolor som ligger i de utvalda utanförskapsområdena finns andra problem med förordningen. För att kunna söka statsbidraget för ytterligare förstelärare måste nämligen samtliga ordinarie förstelärartjänstervara tillsatta. Under ett läsår kan många förändringar ske i en skolas personalgrupp och även förstelärare avslutar sina anställningar av olika anledningar. Då kan plötsligt inte längre skolan ansöka om bidraget för fler. Rimligt- knappast!

En annan absurd konsekvens av förordningen är att om ändå skolan har uppfyllt alla krav för att få söka bidraget för ytterligare förstelärare, måste alla de extra tjänsterna tillsättas, annars utgår bidraget helt. D v s om en skola är berättigad fem extra förstelärartjänster, men bara kan tillsätta fyra av dem, uteblir bidraget även för de fyra!

Så högröstade opposition, er intention om fler förstelärare i skolor med stora utmaningar, er förordning förhindrade istället många förstelärare att börja jobba där ni tyckte de skulle behövas mest. Och nuvarande regering, ni har varit väl införstådda med problemen med förordningen i flera år, varför har ni inte gjort något åt dem?

Myten om pressen på högskolelärare att godkänna studenter

Den spridda bilden att finansieringssystemet pressar lärare på högskolan att godkänna studenter stämmer illa överens med hur det i praktiken fungerar. Diskussionen har en olycklig underton av att genomströmning inte är viktig, när den borde handla om att skapa bättre förutsättning för genomströmning

Under det senaste året har det många gånger uttalats att lärare på högskolan pressas att godkänna studenter för att säkra institutionens ekonomi, senast av Dick Harrisson i söndagens avsnitt av TV-programmet Idévärlden. Skurken i sammanhanget ska vara att det statliga finansieringssystemet för högre utbildning har en stor del (ofta mer än hälften) avhängt om studenten tar poängen, den del som kallas HÅP (helårsprestation).

När man gräver i frågan så får man dock upp väldigt få konkreta fall, det här verkar vara något som ”alla vet” förekommer. Men om man tittar på budgeteringsprinciperna på de större lärosätena verkar det vara ovanligt att institutionerna får pengar tilldelat utifrån genomströmning. Det vanliga verkar vara sedvanliga budgeteringsprinciper, lärosätet tilldelas en summa pengar i Budgetpropositionen (genom sk takbelopp,) och fördelar sedan ut pengarna neråt i organisationen under budgetprocessen. Inför återrapporteringen till regeringen avräknar man sen beloppet mot helårsstudenter och helårsprestationer, men eftersom det ser ungefär likadant ut år från år så är det inget som någon på universitetet så väcker det inte särskilt mycket uppseende. Några lärosäten har eller har haft en genomströmningskomponent i sin interna budgetering. Södertörns högskola prövade t.ex. för ett antal år sedan att införa en genomströmningsaspekt i sin interna budgetering, vilket inte hade någon som helst effekt på vare sig genomströmning eller poängproduktion.

Varför är det här då en viktig fråga? Debatter bör givetvis föras utifrån korrekta uppgifter men det är inte huvudpoängen. Det finns två viktiga aspekter. Den ena är att man inte ska förminska betydelsen av genomströmning. Att studenter kommer igenom en utbildning är centralt för på den individen och samhället. Det påverkar livsinkomsten och samhällets ekonomiska effektivitet. Genomströmning måste vara ett delat ansvar mellan studenten och lärosätet. Lärosätet ska inte sänka kraven, men tillhandahålla så bra villkor i form av undervisningsupplägg, högskolepedagogik examinationsformer, och stödinsatser att så många som möjligt kommer igenom. Betänkandet från den studiesociala utredningen visade att det är svårt att öka studenternas incitament för genomströmning med exempelvis examensbonus, de som har verktygen är i stället de enskilda lärosätena. Lärosäten intresserar sig dock alldeles för lite för genomströmning, även jämfört med många andra länder. Ofta är det till exempel så illa att lärosätena centralt inte känner till vilka kurser eller moment som studenterna fallerar på och än mindre vad det beror på.

Den andra anledningen till att få rätsida på diskussionen om finansieringssystemet är att det finns många reella problem med ekonomisering av den högre utbildningen att diskutera. Som mycket annan verksamhet så lider lärosätena under en allt mer pressad ekonomisk situation, bland annat p.g.a. av ett årligt besparingskrav på två procent. Det finns många källor på att de ekonomiska förutsättningarna ökar på arbetsbelastningen. Lärarna på högskolan får större undervisningsuppdrag, bland annat i och med att institutionerna tvekar inför nyanställningar och för att studentgrupperna blivit större och mer heterogena. Samtidigt är det inte ovanligt att lärosätenas administrativa funktioner har rustats ned och de administrativa sysslorna ökat i antal, vilket lett till att även administrationen tenderar att bli mer tidskrävande. Anställningsvillkoren har länge varit osäkra högskoleanställda, men nu börjar arbetsbelastningen och löneläget bli sådana att det är svårt att rekrytera. Enbart statusen räcker inte längre till.

Om förskollärarbristen, gruppstorlekarna och vikten av att lyssna på professionen

​I det här blogginlägget står förskolan och dess lärare i fokus. Förskollärare vill massor, kan massor och uträttar massor varje dag. Men de behöver en hållbar organisation där de kan ta sitt yrkesansvar – utan att det sker på bekostnad av deras egen hälsa.

Den svenska förskolan skulle inte vara vad den är idag – ett internationellt föredöme – om den inte hade utvecklats inifrån, under många decennier, av professionen själv. Om någon påstår att det är politiken som har utvecklat förskolans kvalitet så är det fel. Politiska satsningar har förvisso byggt ut förskolan och skapat viktiga förutsättningar för barns rätt till förskola och föräldrars jämställda möjligheter att förvärvsarbeta. Men kvaliteten, pedagogiken och yrkesrollen; allt detta har utvecklats av förskollärarna själva. Tillit till professionen borde vara en ledstjärna i allt som rör undervisningen och dess förutsättningar.

Det minsta man kan begära är att förskollärarnas signaler tas på allvar – för det signaleras både i ord och i hastigt stigande sjuktal.

När förskollärarna själva får uttala sig om de största problemen ligger stora barngrupper oftast högst på listan. Så har det varit sen den stora ökningen av gruppstorlekarna började, under 1990-talets krisår, och så ser det fortfarande ut idag. Bilden nedan är från Lärarförbundets rapport Satsa tidigt - satsa på förskolan.

lista problem förskollärare


Skolverkets allmänna råd och riktmärken för gruppstorlekar

I början av förra året skrevs de efterlängtade riktmärkena för gruppstorlekar in i Skolverkets allmänna råd för förskolan. För Lärarförbundet låg en lång tids påverkansarbete bakom dem. Många samtal, artiklar och en namninsamling med över 20 000 av Lärarförbundets medlemmar i ryggen.

Reaktionerna på riktmärkena var välkomnande, men inte utan en rejäl dos skepsis. ”Min kommun kommer att fortsätta som de alltid gjort”. ”Om det inte blir bindande kommer inget att hända”. Jag förstår verkligen reaktionerna. Det kommer inte att hända av sig själv.

Den stora uppgiften just nu är att få riktmärkena att på riktigt göra avtryck i verkligheten. Riktmärkena ger tydligare signaler än förväntat. Skolverket rekommenderar betydligt mindre grupper än vi har idag (1-3 år: 6-12 barn ; 4-5 år: 9-15 barn). För många känns det omöjligt att uppnå. Men vi ska inte bidra till att riktmärkena ses som en utopi. Låt dem i stället vara en påminnelse om att det är verkligheten som har drabbats av fartblindhet.

För ett par månader sen skickade Skolverket en ny version av de allmänna råden på remiss. De förra allmänna råden för förskolan antogs så sent som 2013 och sagda komplettering med riktmärken har bara ett år på nacken. Med tanke på den snabba och mycket oroande utveckling vi har sett när det gäller arbetsmiljön och förskollärares hälsa under den korta tid som gått sen dess så borde det vara givet att mer uppmärksamhet skulle ägnas åt de strukturella faktorer som krävs och på att framhålla behovet av att ge professionen stöd, mandat och förutsättningar att utöva sitt uppdrag. Det utkast som remissbehandlats tycks snarare urvattna dessa delar, något som Lärarförbundet ser som anmärkningsvärt.

Den här utvecklingen behöver tas på allvar. Skolverket skickade tydliga signaler genom riktmärkena. När nya råd antas behöver de skicka lika tydliga signaler om hur de regler och rekommendationer som finns ska kunna bli verklighet.

Det behövs strategier för att riktmärkena ska bli verklighet

Vikten av att ha en plan för hur riktmärkena ska uppnås är något som Lärarförbundet har tryckt på från första början. Bland annat har Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand krävt att statsbidragen för minskade barngrupper ska knytas närmare en sådan plan. Vi har delvis fått gehör – men den som läser det finstilta ser att huvudmännen kommer att ges möjlighet att i stället för riktmärkena hitta på egna siffror. Det här förtar ambitionsnivån och fortsatta påtryckningar kommer att vara nödvändiga.

Helt klart finns det utmaningar. Det handlar till exempel om lokalbrist. Trycket på förskoleplatser är fortsatt stort och lokalfrågan har blivit närmast akut i delar av landet. Det behöver givetvis finnas både kort- och långsiktig planering. Det handlar dels om antalet lokaler men också om hur både nya och befintliga lokaler ska vara utformade om barngrupperna ska kunna vara lagom stora.

Många har experimenterat med så kallade storarbetslag med sammanslagna avdelningar/barngrupper. Det börjar finnas mer och mer forskning som tyder på att det inte är ett bra sätt att organisera verksamheten. Då är det rimligt att se över om det finns befintliga lokaler som styr verksamheten åt ett sådant håll och ha det i åtanke när nya förskolor byggs.

Lärarbristen måste tas på allvar och förskollärarnas kompetens ska användas klokt

Den allra största utmaningen är dock förskollärarbristen. I genomsnitt går det 12,5 barn på varje årsarbetare med förskollärarexamen. Storstadsregionerna är än sämre. I Stockholms län går det till exempel 18,7 barn per årsarbetande förskollärare. Det räcker alltså inte till en heltid per genomsnittlig barngrupp. Inte ens i de alltför stora grupper vi har idag.

Alla huvudmän, oavsett om de är kommunala eller fristående, behöver ha seriösa och hållbara kompetensförsörjningsplaner. Vad kan göra förskolläraryrket mer attraktivt så att fler kan rekryteras? Behörighetsgivande kompetensutveckling - finns det anställda med oavslutade förskollärarstudier, annan lärarexamen eller lokala uppdragsutbildningar i förskolepedagogik (”lokal behörighet”), som skulle kunna komplettera till förskollärarexamen på kortare tid? Barnskötare som är intresserade av att studera vidare?

Sen har vi en mer vardagsnära frågeställning. Trots den allvarliga förskollärarbristen, och trots att förskollärare fått ett större pedagogiskt ansvar, används de till allt möjligt annat än undervisning. Administration, lokalvård, vaktmästeri. I Lärarförbundets senaste stora förskollärarundersökning (se bilden ovan) hade denna fråga seglat upp på andraplatsen bland förskollärarnas största problem, efter just barngruppens storlek. Det här borde inte vara särskilt svårt att rätta till! Vem har råd att använda högskoleutbildade så?

Även staten behöver ta sitt ansvar för lärarförsörjningen. Söktrycket till förskollärarprogrammet är ganska stort, till skillnad från många andra delar av lärarutbildningen. Det borde satsas rejält på att bygga upp lärosätenas kapacitet att utbilda fler förskollärare. Men det finns också personer, inte minst bland de som redan arbetar i förskolan, som har med sig tillräckligt med högskoleutbildning och erfarenhet för att klara av förskollärarutbildningen på kortare tid. Det har man i viss mån insett när det gäller övrig lärarutbildning men av något skäl tas förskollärarbristen inte riktigt på allvar. Den statliga satsningen VAL, där obehöriga kan läsa till lärarexamen, exkluderar i princip förskolan.

Lyssna på förskollärarna!

Förskollärarna säger tydligt att grupperna är för stora och att deras tid inte räcker till. De tvingas dessutom ägna en stor del av tiden till helt fel saker. Men ambitionerna förblir höga. De professionella gör allt för att barnen inte ska drabbas – och i slutändan drabbas de själva. Det tjänar ingen på.

Kommentarer:

Ellen
Ellen Henckel

Äntligen någon som uppmärksammar situationen bland pedagoger på förskolan. Jag hoppas på en framtid där alla som arbetar på förskolans verksamheter har en jämlik utbildning. Att man sedan 60- talet tillåtit två olika yrkesgrupper, där den ena är klart svagare och bakbunden, än den andra är för mig en gåta. Man har skapat ett A lag och ett B lag i en miljö som absolut inte på några villkor behöver denna olikhet bland medresenärer för förskolebarn. En stor del av vår svenska förskola har byggts upp med hjälp av engagerade barnskötare det ska vi inte glömma. Att man i dag fortfarande kan utbilda sig till barnskötare är enligt mig katastrof, då man skickar ut u fa människor till arbetslöshet eller till bästa fall assistenter. Förskollärare behöver inga assistenter, de behöver kollegor ned lika ansvar och behörighet rätt. Utbilda barnskötare på kortare tid och låt de få sin förskollärarlegitimation. Gör det lättare för de med lång erfarenhet och grundutbildning att få behörighet. Skrota alla utbildningar med barnskötarekompetens.

  • Skapad 2017-02-04 10:49

Daglig rörelse för eleverna kräver ökat tempo i lärarnas ekorrhjul

Att införa krav på daglig rörelse för alla elever ger konsekvenser på varje skola, varje dag. Var finns förståelsen för helheten, undrar Lisa Heino som bloggar om regeringens förslag om daglig rörelse istället för fler idrottstimmar.

Idrottsminister Gabriel Wikström vill inte öka antalet lektionstimmar i Idrott och hälsa. Till Radiosportensäger han bl a:

”– Vad som blev uppenbart för oss i regeringsställning är att kvaliteten på idrottstimmarna är allt för låg på allt för många ställen i landet. Kvalitén måste komma i första rummet, innan vi utökar antalet timmar.” Tack för den passningen, säger jag å alla idrottslärares vägnar, var finns förutsättningarna för att kunna utforma undervisningen på bästa sätt på varje skola?

I uppdraget till Skolverket står det att förslagen som syftar till mer rörelse ”ska beakta att alla elever ska ha lika förutsättningar att delta utifrån de olika förutsättningar och behov som kan finnas hos individer. De förändringar eller tillägg som föreslås ska inte innebära några större nya kostnader för staten eller kommunerna.”

Utbildningsminister Gustav Fridolin sa i Lärarnas Tidning att detta exempelvis kan göras genom fler utomhuslektioner, rörelseaktiviteter inne i klassrummet eller aktiviteter på raster.

"– Detta är en viktig men billig insats, sa Fridolin."

Om jag nu sammanfattar detta: regeringen vill inte införa fler idrottstimmar för kvaliteten är för låg. Tur att Sportlov fortfarande heter Sportlov, då vet man ju att eleverna rör på sig iallafall och inte läser, för det gör de ju på Läslovet...

Men daglig rörelse ska det bli för alla elever, men det får inte kosta något. En billig insats, som Fridolin uttrycker det. Billig, d v s befintliga lärare i grundskola och fritidshem ska göra detta, utan mer tid för det och utan nya kollegor. Ska detta genomföras kommer varje skola, arbetslag och lärare behöva organisera detta tillsammans varje dag . Var, hur, vem ska ansvara för det? Vilka lektioner påverkas, vilka raster, vilka personer finns var och när? Att säga att detta är en billig insats är att förringa vad ett nationellt beslut för med sig för konsekvenser. En förändring i en helslimmad skoldag påverkar mycket! Allt sker i en helhet, i en detaljrik, intensiv verklighet där lärarbrist, tidsbrist och omfattande kunskapskrav ska rymmas. Var är förståelsen för detta? Varför tas aldrig något bort, innan nya saker ska in i skolan? Utan förutsättningar i förväg, kan den dagliga rörelsen för eleverna istället resultera i mer spring för lärarna i ett ekorrhjul, där snart ingen orkar hålla det krävda tempot.

Friskolor med kö kan nu ta emot nyanlända elever- men bara Kunskapsskolan har visat intresse.

En lagändring har gjort det möjligt även för friskolor med kö att ta emot nyanlända elever. Lisa Heino bloggar om att det tyvärr inte är alla friskolor som utnyttjat den möjligheten.

Gustav Fridolin berättade i SVT i maj 2016 att han i stort sett dagligen blev uppringd av friskolor som ville ta emot nyanlända elever. De ”vill vara med och göra jobbet”, som Fridolin uttryckte det.

Från november förra året är det möjligt även för friskolor med kö att ta in nyanlända elever i en särskild kvot. Detta är inte ett tvång utan varje fristående huvudman måste anmäla sitt intresse för detta till Skolinspektionen.

Alla de där friskolorna som sagts ha kontaktat Fridolin och uttryckt sin vilja att ta emot nyanlända elever, har de nu när det är möjligt sett till att kunna göra det? Svar nej! Skolinspektionen har bara fått in 28 anmälningar, alla dessa 28 skolor har Kunskapsskolan som huvudman. All heder åt Kunskapsskolan och ett mycket besviket -men alla ni andra då?

Friskolornas Riksförbund har drivit på för denna lagändring för sina medlemmar och har föredömligt informerat om den och hur anmälan ska genomföras på sin hemsida. Men detta har tyvärr tydligen inte gett någon effekt.

Lärarförbundet har i många olika sammanhang framhållit vikten av att fler skolor tar emot nyanlända elever. Vi uttryckte bl a detta i vårt remissvar inför lagändringen som nu möjliggjort detta för friskolor med kö. I vårt remissvar uttryckte vi även våra farhågor, att huvudmän inte frivilligt skulle använda lagändringen. Våra farhågor har därför tyvärr besannats och oavsett vilka förklaringar som ligger bakom detta är det riktigt dåligt. Det där med att dela på ansvaret och förmånen att ha dessa elever i sin skola, är helt klart bara tomma ord i nuläget.

Fördela resurserna till gymnasiet kompensatoriskt

Resurserna till gymnasieskolan bör fördelas mer kompensatoriskt

Resurserna till gymnasieskolan bör fördelas mer kompensatoriskt

Även resurserna till gymnasieskolan bör fördelas kompensatoriskt. I denna fråga går Malmö och Helsingborg före. Detta borde fler kommuner följa.

Skollagen är tydlig med att resurserna i skolan ska fördelas kompensatoriskt. När det gäller gymnasieskolan sker detta väldigt sällan. Resurserna är olika stora mellan programmen, men det beror till största delen på kostnader förknippade med programmens inriktning, inte elevernas behov.

Än ovanligare är det att det sker kompensatorisk resursfördelning mellan samma program på olika skolor, trots att det kan skilja stort i förkunskaper mellan olika skolor.

Det är därför glädjande att konstatera att det finns ett par kommuner, Malmö och Helsingborg, som har uppmärksammat problemet och ger extra resurser till elever med låga meritvärden med sig från grundskolan.

Att ge extra resurser till gymnasieelever med låga meritvärden från grundskolan är något som fler kommuner borde ta efter. Då ökar chansen att fler elever får sin gymnasieexamen.

Betyg i årskurs 6, en trollformel för mer arbetstid?

Allt mer tid av lärares fritid går till dokumentation och samtal med elever och föräldrar. Betygen i årskurs 6 är en förklaring. Lisa Heino bloggar om relevanta konsekvenser som Skolverkets utvärdering av betygen i årskurs 6 pekar på.

Media och politik har hittills lyft upp vissa siffror och resultat från Skolverkets utvärdering av betyg i åk 6. Men utvärderingen visar även på en del högst relevanta konsekvenser som betygen medfört för lärares och skolledares yrkesvardag. Något att ha i bakhuvudet är också att ca 75% av rektorerna uppger att pressen från huvudman har ökat på att alla elever ska nå betyget E. Ca 70% av rektorerna uppger att pressen från media också har ökat. Press är inte positiv påverkan.

Betygen i åk 6 har medfört att 84% av lärarna uppger att de lägger mer tid nu på att dokumentera elevernas kunskapsutveckling. De har alltid dokumenterat, men nu ännu mer. Har mer tid trollats fram till detta? Svar nej.

Lärares raster och fritid har även fått stryka på foten. 33% av lärarna uppger att de lägger mer tid på att samtala med eleverna om deras kunskapsutveckling på sina raster och på sin fritid. Mer tid av fritiden alltså, d v s de flesta lärare har gjort detta även innan betygen infördes.

Att på kvällar och helger prata med vårdnadshavare om deras barns kunskapsutveckling är något som nu 20% av lärarna uppger tar mer tid än tidigare. Det är återigen inte något nytt, men nu lägger många lärare ytterligare tid av sitt liv på detta. Kvällar, helger, fritid, raster- ledig, när?

Tidsbrist är även något som rektorer framhåller är en anledning till att varken de eller deras lärare har möjlighet att erbjuda kollegor som inte satt betyg tidigare stöd i bedömningssituationer. Så får det inte vara!

Behövs all denna dokumentation? Jag undrar bara. Tid med eleverna behövs, om det krävs helger och kvällar för samtal, behövs fler lärare att dela på arbetsuppgifterna. Har någon egentligen på riktigt, funderat på vad verkställighet utan förutsättningar ger för konsekvenser för lärare och skolledare? Nu har vi konsekvenserna, de kräver andra förutsättninga.

Utvärderingen av betyg från årskurs 6



Den högre utbildningens roll för en hållbar utveckling - arbetet med Agenda 2030

I Agenda 2030 har högre utbildningen har en viktig roll. Problembilden är likartad globalt - fler måste få tillgång till högre utbildning, lärosätena måste ge utbildningsuppdraget högre status och arbetsvillkoren för icke fast anställda måste förbättras.

I ett rätt svårartat år 2016 där nationalism och isolationism har stora framgångar politiskt i enskilda länder kan det vara en tröst att veta att det samtidigt pågår en positiv utveckling i världen. driven av världssamfundet inom ramen för Agenda 2030.

I höstas deltog jag i en konferens om högre utbildning (länk) i Ghana, arrangerad av Educational International. En av frågorna på konferensen var hur Education International (lärarfackens internationella samarbetsorgan) ska arbeta med Agenda 2030 när det gäller högre utbildning. Agenda 2030 är FNs 17 nya globala utvecklingsmål och ersätter milleniemålen (länk). Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet och målen ska samtidigt integrera de ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekterna av en hållbar utveckling. Agenda 2030 syftar bland annat till att utrota fattigdomen, minska ojämlikheten, skydda vår miljö och skapa jämställdhet. Utbildningsmålet handlar om rätten till utbildning och syftar till att säkerställa en inkluderande och jämlik utbildning av god kvalitet samt främja möjligheter till ett livslångt lärande för alla.

Det är värt att veta att NGOs (non-governmental organizations) som Education International har en stark roll att spela i implementeringen av Agenda 2030 och Education International redan har haft en stark roll i framtagandet av målen för Agenda 2030, vilket bidrog till att utbildning fick en framskjuten position.

Det finns två ingångar på utbildningspolitiken inom ramen för Agenda 2030. Den ena är att länderna ska hitta strategier för att arbete med samtliga hållbarhetsmål och där spelar utbildningssektorn en stor roll. Det tydligaste exemplet för oss är hur undervisning för hållbar utveckling kan utvecklas. Den ingången ska jag återkomma till i ett senare blogginlägg. Den andra ingången för utbildningspolitiken är utbildningsmålet i Agenda 2030 - ”4.3 Senast 2030 säkerställa alla kvinnor och män lika tillgång till yrkesutbildning och eftergymnasial utbildning, inklusive högskoleutbildning, av god kvalitet till en överkomlig kostnad.”

Konferensen i Ghana rörde den högre utbildningen och hur Education International kan bidra till att målet uppfylls. Den tydligaste problematiken i så gott som alla länder, oavsett om det är OECD-länder eller tredje världen, är utbildningens låga status på universitet och högskolor jämfört med forskning; samt arbetsvillkoren för den i de flesta länder växande gruppen av högskoleanställda utan fast anställning. Man kan se det som att det utvecklats ett kontorsproletariat inom akademin, med löner och villkor som inte skulle accepteras inom andra avancerade sektorer. I Sverige kan vi konstatera att vissa problem är under bättre kontroll än i många andra länder. Inte minst har doktorandernas situation förbättras sedan doktorandreformen på 90-talet och den utvecklingen har fortsatt i och med att utbildningsbidragen för doktorander nu i stort sett har fasats ut och ersatts med doktorandtjänster. Nuvarande och föregående regering har också satsat på ”tenure tracks” för akademiker som ska minska utsattheten. Fortfarande är dock löneläget alldeles för lågt för många högskolelärare, vilket gör det svårt att rekrytera. Och om kvaliteten ska upprätthållas inom högre utbildning (särskilt på lärarutbildningen) så behöver många fler högskollärare ges utrymme att forska.

I diskussionerna om indikatorer för utbildningsmålet inom Agenda 2030 är det tydligt att kommer att komma med något slags volymmått på högre utbildning. Det finns många skäl till att se till att en växande andel av befolkningen har högskoleutbildning, exempelvis för att klara kompetensförsörjningen i välfärdsyrkena. Redan idag kan vi se att många av de stora välfärdsyrkena, inte minst läraryrket, har svårt att rekrytera, och det mesta tyder på att behoven snarast kommer att öka inom överskådlig tid. Många av dessa yrken kräver högskoleutbildning.

Ett tänkbart volymmått för högre utbildning är att använda sig av samma definition som EU gjort inom ramen för Europa 2020: andelen 30-34 åringar som gått igenom någon högre utbildning (länk). Fördelen med det måttet är att det tar hänsyn till en bred åldersgrupp och därigenom tar med det livslånga lärandet. Nackdelen är att det måttet har en stor eftersläpning. De flesta påbörjar högre utbildning när de är runt 20 år gamla, men kommer inte komma med i data förrän tio år senare. För Sveriges del kommer denna konstruktion att få en märklig effekt. Utbyggnaden av högre utbildning under början av 2000-talet gör att måttet stigit kraftigt de senaste åren men nu kommer att plana ut. Neddragning av antalet platser under alliansregerings första mandatperiod kommer fram till 2020 resultera i att Sverige kommer att tappa mark i EU 2020-indikatorn för högre utbildning, med kanske så mycket som fem procentenheter. Därför ska vi inte slås till ro i och med att indikatorn för tillfället ser bra ut, tvärtom behöver högre utbildning kontinuerligt byggas ut, i alla fall för välfärdsyrkena.

Agenda 2030 gör det möjligt att för Sverige att delta i en strategisk diskussion om volymer och villkor för högre utbildning på en global arena. Det är tydligt att problemområdena är snarlika i de allra flesta länder, vilket gör att vi har mycket att lära av varandra. En stor del av problematiken är dessutom snarast gemensam, inte minst inom högre utbildning tack vare en stark internationalisering. Därför blir utvecklandet av högskoleindikatorer för Agenda 2030 viktigt. Villkoren inom högre utbildning skapar förutsättningar för samhället i stort, inte minst för de livsviktiga välfärdsområdena.

Satsa på förskoleklasslärarna – experter på övergångar och ovärderliga för elevers lärande

Det surras om förskoleklassen! Nytt läroplansavsnitt ska implementeras och det pågår diskussioner om åtgärdsgaranti och obligatorium. Samtidigt är bristen på pedagogisk utvecklingstid ständigt aktuell. För att ta tempen på förskoleklassen och få input i arbetet bjöd vi in till rundabordssamtal.

Förra veckan hade jag och utredarkollegan Lisa Heino det stora nöjet att tillbringa en heldag tillsammans med en grupp drivna och engagerade lärare i förskoleklass. Det fördes livliga diskussioner kring aktuella frågor som rör sexåringarnas egen skolform. Hur går det med det nya läroplansavsnittet? Vad tycker lärarna om det färska förslaget på åtgärdsgaranti och obligatorisk kartläggning? Vem ska vara behörig i förskoleklass och vad är det för kompetensutveckling som behövs bäst? Hur påverkas lärarna av olika avtal och olika förutsättningar när det gäller pedagogisk utvecklingstid? Hur ser det politiska läget ut när det gäller förslaget om obligatorisk förskoleklass kontra motförslag om tioårig grundskola?

Vi var väldigt nöjda med dagen och kommer att fortsätta använda dessa fantastiska lärare som bollplank och referensgrupp i Lärarförbundets arbete med frågor som rör förskoleklassen. För det händer en hel del både lokalt och nationellt just nu, även om vissa saker går frustrerande långsamt.

För drygt tre år sen, 2013, tog Lärarförbundet fram rapporten Satsa på förskoleklassen, som byggde på två stora webbenkäter för förskollärare i förskoleklass. Vår rapport mynnade ut i tre krav på satsningar:

  • Ge lärarna tid till för- och efterarbete
  • Gör förskoleklassen obligatorisk
  • Tydliggör förskoleklassens roll i läroplanen

Det går trögt med den pedagogiska utvecklingstiden

Vad har då hänt sen 2013 inom dessa tre områden? Mycket är sig likt när det gäller arbetsbelastningen. Bristen på tid till pedagogisk utveckling, den första punkten på listan, är ett fortsatt gigantiskt problem för lärare i förskoleklass runtom i landet. De allra flesta arbetar i fler verksamheter, vanligen även på fritidshemmet, och har ibland nästan ingen tid alls avsatt för att planera och utveckla sin undervisning i förskoleklassen. Här tror jag att den största utmaningen för förskoleklassens utveckling ligger; det handlar inte om att det saknas tydliga kunskapskrav eller obligatoriska kartläggningar av elever, även om ett uppifrånperspektiv gärna resulterar i sådana förslag.

Vi kan se att ferieanställningarna har ökat efter legitimationsreformen, men för förskollärare som arbetar i förskoleklass är det fortfarande mycket vanligare med semesteranställningar. Det här borde egentligen inte vara ett problem. Anställningsformen i sig ska inte avgöra om du har tid till för- och efterarbete. Ändå blir det ett problem. Det finns visserligen några exempel på kommuner där Lärarförbundet har lyckats få till lokala avtal om pedagogisk utvecklingstid och givetvis flera exempel på skolor som har hittat hållbara lösningar för förskoleklassens lärare. Men alltför många utnyttjar lärarnas tid utan att ge de förutsättningar som krävs för att fullgöra uppdraget. Det här är givetvis en arbetsmiljöfråga, men också en kvalitetsfråga. Förskoleklassen ska ju dessutom ska vara en bro och ett nav när det gäller de viktiga övergångarna. Då krävs tid inte bara för för- och efterarbete, utan även för samverkan – med både förskolan och grundskolan.

Obligatorisk förskoleklass är på agendan

När det gäller den andra punkten, obligatorisk förskoleklass, lades redan förra året ett sådant förslag. Det här är också vad merparten av lärarna i förskoleklass vill. Oppositionspartierna vill i stället ta bort förskoleklassen och låta eleverna börja årskurs ett vid sex års ålder. Att vara legitimerad förskollärare, som majoriteten av de som ansvarar för undervisning i förskoleklass är, skulle inte längre räcka till för att bli behörig i förskoleklass. Det här visar på rätt dålig insikt i förskoleklassens roll och betydelse, och för den delen sexåringars utveckling och lärande. Det går dessutom på tvärs med vad internationella jämförelser säger om hur elevernas kunskaper påverkas av ålder för skolstart (ingen, eller marginell, betydelse för skolresultaten) kontra betydelsen av tid i förskolepedagogisk verksamhet, vilket i Sverige motsvarar förskola och förskoleklass (dokumenterad betydelse för resultaten). Här råder alltså politiskt dödläge, men lärarnas egen uppfattning är klar: - Gör förskoleklassen obligatorisk och fortsätt skapa förutsättningar för högre status och bättre likvärdighet, men gör inte om den till årskurs 1. Låt i stället förskollärares och grundskollärares kompetenser fortsätta berika varandra.

Förskoleklassens roll är förtydligad, nu behövs satsningar

I den sista punkten krävde vi att förskoleklassens roll i läroplanen skulle tydliggöras. Den frågan har Lärarförbundet baxat ända in i mål. Tidigare i år kom ett nytt läroplansavsnitt. Vi har också krävt satsningar på implementering och fått svar på våra krav. Nyligen släppte Skolverket ett färskt kommentarmaterial till avsnittet. Under 2017 hoppas vi på ytterligare steg i implementering. En nyckelfråga är givetvis tid för kollegiala samtal.


Deltog i rundabordssamtalet gjorde:

Christine Jokijärvi, Umeå, Klara Frohm, Stockholm, Eva Carling, Sundbyberg, Sara Kryh, Göteborg, Vesa Saranpää, Norrköping, och Yvonne Frykberg, Arjeplog

Modersmålslärare- nyckelspelare i ett flerspråkigt Sverige

Under en hel dags rundabordsamtal diskuterade en grupp modersmålslärare frågor som rör specifikt deras yrkesgrupps arbete. Utredaren Lisa Heino deltog och bloggar om samtalet och de frågor som Lärarförbundet driver för just modersmålsundervisningen.

I slutet av november hade jag förmånen att få träffa nio modersmålslärare från olika delar av Sverige i Lärarnas Hus för ett "rundabordssamtal". Under en hel dag diskuterades aktuella frågor och ämnen som rör deras läraruppdrag. Alla deltagare var oerhört engagerade och många frågor avhandlades under dagen. Bl a diskuterades arbetsmiljö, lärarlegitimation, status, fjärrundervisning och modersmålslärarutbildning. Lärarna kommer att fortsätta fungera som bollplank och referensgrupp i Lärarförbundets fortsatta arbete i frågor som rör modersmålsundervisning.

Klart är att många fler modersmålslärare behövs i de olika skolformerna och för att få fler modersmålslärare behövs en fungerande modersmålsundervisning, både för att de som i dag arbetar som modersmålslärare ska få chans att vidareutbilda sig för att bli behöriga, men också för att fler ska kunna utbilda sig till modersmålslärare.

Lärarförbundet driver därför bl a följande frågor:

  • Modersmålsutbildningarna måste bli fler och det måste också bli lättare att komplettera utländska studier.
  • Att det tas fram en plan för hur modersmålslärare på sikt ska omfattas av legitimationskravet.
  • Att modersmål blir ett reglerat ämne i skollagen med garanterad undervisningstid.
  • Att det utformas lärarutbildningar i alla större språk och enkla vägar för att tillgodoräkna sig utländska språkstudier.
  • Att modersmålslärare omfattas av Lärarlyftet.
  • Att en utbildning för studiehandledare på modersmål ska utformas.
  • Att möjligheter ska finnas för modersmålslärare och studiehandledare på modersmål att ingå i skolornas arbetslag och/eller har tid för samarbete kring undervisningen i förskoleklass, grundskola, fritidshem och gymnasieskola.
  • Att skollagen ska stärkas så att alla barn har rätt till modersmålsundervisning i förskolan.

Deltog gjorde: Anna Anu Vik, Gotland, Anna Sebescen, Halmstad, Ahmad Nijem, Stockholm, Atila Soydan, Göteborg, Bussarakham Kanyavongha, Stockholm, Clotilde Ares, Värmdö, Halez Abdulkarim, Uppsala, Micheline Chahoud, Falkenberg, Odet Klaff, Linköping