Lärarförbundet
Bli medlem

Till försvar för fribeloppet

​Det finns skäl att se över studiemedelssystemet, men det ska i så fall innebära att man gör det mer generöst för ungdomsstudenter och att man riktar särskilda omställningsinsatser för yrkesväxlare. Inte att man tar bort inkomstprövningen.

Den tredje januari publicerade DN en ledare som ville se en reformering av inkomstprövningen för studiemedel, det så kallade ”fribeloppet”. Vid första anblicken kan konstruktionen med fribelopp verka ogin och kontraproduktiv, så nu när är det valår det kan det vara bra att rekapitulera argumenten till varför fribeloppet behöver finnas.

För det första kan man argumentera för en inkomstprövning av rent principiella skäl, studiemedel ska möjliggöra studier och inte vara lön för studier. Det är två helt olika synsätt. I Sverige är den offentliga undervisningen avgiftsfri och det verkar väl generöst att studierna dessutom ska likställas med lönearbete. Det är betydligt rimligare att systemet möjliggör för alla, oavsett bakgrund, att kunna genomföra studier – utgångspunkten för den gamla valaffischen ”begåvad men fattig”.

Vid sidan av det principiella synsättet kan man också titta på fribeloppets praktiska konsekvenser. Är det så, som DN menar, att många studenter minskar sitt förvärvsarbete för att komma under fribeloppet? Det skulle i så fall innebära en betydande samhällsekonomisk kostnad. I praktiken visar sig det dock inte vara fallet.

Ungefär hälften av studiemedelstagarna arbetar vid sidan av sina studier, men tidigare undersökningar visar att endast cirka sju procent av studiemedelstagarna får reducerade studiemedelsbelopp med anledning av sina inkomster. Det är inte heller en oproportionerligt stor andel studenter samlade i inkomstskiktet runt fribeloppsgränsen, vilket skulle varit fallet om det varit vanligt att justera inkomsten efter fribeloppsgränsen. Det finns alltså ingen samhällsekonomisk kostnad för fribeloppet.

Ett annat argument som framförs av DN är att ett avskaffande av fribeloppet skulle möjliggöra för yrkesväxlare som är etablerade på arbetsmarknaden att skola om sig. Det argumentet har viss bäring och studiemedelsutredningen 2018 föreslog därför ett fribelopp som justeras upp med åldern. Regeringen har dock inte valt att gå vidare med det förslaget, antagligen för att det blir tekniskt komplicerat. I stället har man valt att satsa på omställningsstudiestöd för yrkesväxlare.

Det här pekar också på en annan viktig princip och det är att studiemedlen ska vara så generösa att det inte ska vara nödvändigt att arbeta vid sidan av. Och det gäller både för ungdomsstudenter och för yrkesväxlare. Risken finns annars att förvärvsarbetet går ut över studierna. Det här är något vi kan se gäller för lärarstudenter, som ofta är något äldre och förvärvsarbetar mer än övriga studentgrupper, och har sämre genomströmning. Om man tar bort fribeloppet finns risken att fler väljer att öka sitt förvärvsarbete, till förfång för studierna. Det finns också en risk på längre sikt att politikerna väljer att sänka ersättningen i studiemedlen med argumentet att det går att fylla ut dessa med lön.

Återkommande är också att förorda att lånedelen kan få slippa fribelopp utifrån argumentet att lånet är självfinansierat och inte innebär en kostnad för staten. Samma argumentation som när det gäller bidraget gäller dock också lånedelen, man frångår principen att studiemedel ska möjliggöra studier, och man kan få negativa effekter på genomströmningen. Man ska inte heller räkna med att det är oproblematiskt att studier finansieras med lån. Forskning visar att studenter från studieovana miljöer drar sig från att skuldsätta sig, så en ökad lånefinansiering kan leda till ännu mer social snedrekrytering till högre utbildning. Det här är ett särskilt stort hot mot lärarutbildningens tillströmning eftersom det är den utbildning som har bredast rekrytering.

Till detta ska läggas att svenska studenter redan idag är högst skuldsatta i världen. Om något kan det finnas skäl att lägga om systemet så att skuldsättningen minskar. Och om vi ändå är inne på länderjämförelse så är inte Sverige alls unikt, alla EU-länder förutom Malta har en inkomstprövning.

Så i stället för att lägga resurser på att betala ut mer studiemedel till de studenter som, ibland, klarar av att kombinera studier och förvärvsarbete så förordar jag i stället:

  • En återgång till studiemedel med en fast andel lån och bidrag, såsom andelarna 1/3 bidrag och 2/3 lån som gällde i början av millenniet.
  • Generösa nivåer på studiemedel som går att leva på för ungdomsstudenterna.
  • Riktade omställningsinsatser för yrkesväxlare, till exempel av den typen som regeringen och partnerna nu skissar på (givet att dessa inte bekostas med högre studieskuldsränta).

Stoppa politikernas klåfingrighet över lärarutbildningen

Regeringen väljer att gå vidare med förslaget om att lärarutbildningen ska läggas in i en egen förordning. Detta utan att det finns någon utredning som ligger till grund för förslaget och trots ett massivt motstånd från lärarutbildning och profession i remissvaren på förslaget.

Lärarutbildningen är Sveriges största yrkesutbildning med drygt 20 000 sökande per år och nästan 9000 examina. Det innebär att den inte enbart skapar förutsättning för en skola av hög kvalitet utan också är väldigt central för Sveriges högskolor. Eftersom reformer av lärarutbildningen påverkar så många bör de vara väl förankrade och ha ett tydligt syfte att förstärka kvaliteten eller öka utbudet. De förslag som regeringen nu lägger fram inte endera, tvärtom riskerar de att förvärra lärarutbildningarnas ställning på lärosätena och försvåra i arbetet att avhjälpa lärarbristen.

Regeringen föreslår att lärarutbildningen ska regleras i en egen förordning i stället för att regleras i högskoleförordningen, som alla övriga högskoleutbildningar. Enligt regeringen är skälet att man vill ha en ännu mer detaljerad styrningen av lärarutbildningen att ”säkerställa den nationella likvärdigheten i det svenska skolsystemet”. Man kan ifrågasätta ifall en ännu mer detaljreglerad lärarutbildning verkligen säkerställer likvärdighet i praktiken.

Redan idag är lärarutbildningen den överlägset mest detaljreglerade högskoleutbildningen, vilket påpekats som problematiskt av lärarutbildningarna själva i sina remissvar till regeringens förslag, en ståndpunkt som delas av Lärarförbundet och Lärarförbundet student. Trots detta ihärdar regeringen med att gå motsatt väg. Det visar att regeringen inte alls förstår vad en modern lärarutbildning behöver.

• Lärarutbildningen ska vara en introduktion till yrket och skapa förutsättning för en karriärlång kompetensutveckling.

• Lärarutbildningen ska vara yrkesanpassad och utvecklas i löpande dialog med profession och avnämare utifrån hur skolans behov förändras.

• Lärarutbildningen ska också vara forskningsbaserad och utvecklas utifrån vad forskning och beprövad erfarenhet visar.

Dessa centrala förutsättningar för en yrkesutbildning på akademisk grund försvåras av en politisk detaljreglering. Risken med en starkare politisk styrning är att den leder till ryckighet och stoffträngsel. Ett snarast övertydligt exempel är att regeringen nu föreslår att kognitionsvetenskap ska bli obligatoriskt på landets alla lärarutbildningar. Detta samtidigt som forskningspropositionen föreslår att den akademiska friheten ska gälla hela högskolans verksamhet dvs. även utbildning. Det här är lika illa som att regeringen skulle styra över vilka operationsmetoder som är bäst lärs ut på läkarprogrammet.

För att få till en lärarutbildning i internationell toppklass krävs tvärtom en avreglering och en långsiktighet, som motverkar politisk klåfingrighet. De ledande lärarutbildningarna i världen arbetar intensivt med forskningsförankrad och professionsbaserad lärarutbildning sedan länge. De lärarutbildningarna har stärkt kopplingen mellan teori och praktik och ger studenterna den ämnesdidaktiska grund de efterfrågar, men samtidigt i en utvecklad forskningsbaserad form som ger en förutsättning för kompetensutveckling inom ämnesdidaktik under hela yrkeslivet. De bästa lärarutbildningarna har tydligare arbetat med problematiken att få lärarutbildningens olika delar – ämnesstudier, utbildningsvetenskapliga studier och VFU – att bilda en helhet.

Men för att få till en sådan lärarutbildning på bred front krävs att lärosätena får lugn och ro så att de kan utveckla kvaliteten på lärarutbildningen. Det krävs också en bättre finansiering, att omsätta teori till praktik kräver mer resurser. Studenterna måste få öva det som idag bara sägs, och studenterna måste få möjlighet att i seminarieform reflektera över de praktiska momenten utifrån en teoretisk ram.


Mindre klasstorlek gynnar elever – det är vetenskapligt belagt tack vare årets nobelpristagare i ekonomi

​Årets ekonomipristagare (egentligen Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) – David Card, Joshua Angrist och Guido Imbens – har fått priset för att de kommit med nya insikter om arbetsmarknaden med stor nytta även för utbildningsområdet.

Framför allt har pristagarna löst en del metodproblem om kausalitet (orsak och verkan) genom att använda sig av så kallade naturliga experiment. Nyckeln är att använda situationer där slumpen eller policyförändringar gjort att grupper av människor behandlats olika, på ett sätt som faktiskt liknar randomiserade kliniska studier inom till exempel medicin.

Deras metoder har också spridits till andra områden och revolutionerat empirisk forskning, bland annat frågor om effekter av utbildning. Nyckeln är att använda situationer där slumpen eller policyförändringar gjort att grupper av människor behandlats olika, på ett sätt som faktiskt liknar randomiserade kliniska studier inom till exempel medicin.

Med hjälp av naturliga experiment har pristagarna analyserat arbetsmarknadseffekterna av minimilöner, invandring och utbildning. Studierna från början av 1990-talet utmanade tidigare etablerade sanningar, vilket ledde till nya analyser, och ytterligare fördjupad kunskap. Dessa studier har bland annat visat att resurser i skolan är långt viktigare för hur väl elever senare lyckas på arbetsmarknaden än man tidigare trott.

Innan denna metodutveckling visade studier att resurser i skolan spelade rätt liten roll. Men dessa studier led av ett metodproblem när det gäller att utröna effekten av förändringar i klasstorlek, nämligen att det är vanligt att studiesvaga elever placeras i mindre klasser än bättre presterande elever. Detta gör att rena observationsstudier inte ger en rättvisande bild av orsakssambandet från klasstolek till elevresultat. Dessa studier kan t.o.m. ge intrycket av att ökade resurser minskar elevernas prestationer.

Tidig forskning på området baserades i hög utsträckning på sådana observationsstudier. Det medförde att Eric A Hanushek (1986) i en litteraturgenomgång drog slutsatsen att det inte finns någon stark evidens för att lärartäthet har någon positiv effekt på elevresultat. Denna studie fick stort inflytande, inte bara i den akademiska världen utan även för den förda politiken i USA. Även i den stora sammanställning av forskning som John Hattie publicerade 2008 framstod det att lärartäthet spelade liten roll. Hatties rapport fick stort genomslag i Sverige och ett av de resultat som lyftes fram var den lilla effekten av klasstorlek.

Invändningen mot både Hanushek och Hattie är användningen av studier som inte tar hänsyn till orsak och verkan i översikten. Eftersom det är helt centralt för att få ett korrekt resultat så spelar det inte någon roll hur stora mängder studier som görs eller om resultaten går att replikera, eftersom alla studier är behäftade med samma slags fel.

Årets pristagare har alltså visat på hur man kan använda sig av metoder med naturliga experiment som då kan hantera frågan om kausalitet i den här typen av frågeställningar. Ett exempel är den undersökning om klasstorlekens betydelse som Joshua Angrist och Viktor Lavy gjorde på slutet av 90-talet. De utnyttjade delningstal för klasstorlekar som innebar ett tak för klasstorleken om 40 elever. En skola med 40 elever kunde inrätta en klass, men om skolan hade 41 elever skulle två klasser inrättas, en med 20 elever och en med 21 elever. Om skoldistriktet strikt utgår från principer om delningstal så innebär det att man det blir jämförbarhet mellan klasser med ca 40 elever och klasser med ca 20 elever. Joshua Angrist och Viktor Lavy resultat visade att det fanns en klar fördel med mindre klasstorlek.

Det finns en svensk undersökning av klasstorlekens betydelse som vidareutvecklar Angrist och Lavy’s studie, av nationalekonomerna Peter Fredriksson, Björn Öckert och Hessel Oosterbeek. Den använde sig av tidigare svenska regler om delningstal för klasstorlekar och deras resultat var samstämmiga med de som Angrist och Lavy funnit, dvs att det är gynsamt för elever med mindre klasstorlek.

Det är givetvis av stor vikt att kvalificerad forskning visar på det lärare har egen erfarenhet av, att mindre klasser gynnar elevers lärande. Men årets nobelpristagares forskning öppnar också upp för forskning på många andra områden inom utbildning som annars är svåra att beforska. Svenska politiker är inte särskilt förtjusta i utvärderingsbara reformer genom randomiserade experiment. Dels för att det är dyrt och dels för att det ibland är etiskt utmanande. Om vi tror att en reform är gynnsam så vill vi att alla elever ska få del av den. Men då är den här metoden med naturliga experiment ett tänkbart alternativ, som är billigt och etiskt.

Referenser

Hattie, John. 2008. Visible Learning. London, England: Routledge.

Hanushek, Eric A 1986. “The Economics of Schooling: Production and Efficiency in Public Schools.” J Economic Literature 24: 1141-117

Peter Fredriksson, Björn Öckert and Hessel Oosterbeek Long-Term Effects of Class Size The Quarterly Journal of Economics, 2013, vol. 128, issue 1, 249-285

Regeringens omställningssystem solkas av en feltänkt finansiering

Regeringen förslag om ett nytt omställningssystem i privat sektor är efterlängtat eftersom det kan avhjälpa lärarbristen. Men förslaget solkas ner av att finansieringen sker genom en försämring av studielånen, vilket kan få en särskilt negativ effekt för lärarutbildningens söktryck.

Lärarförbundet har länge uppmärksammat lärarbristen och visat på att en viktig dellösning på denna är yrkesväxling in i läraryrket liksom möjligheten till kompetensbreddning och fördjupning inom yrket. En väsentlig anledning till att det är svårt att få upp volymerna på en sådan är att det svårt med studiefinansiering för redan högutbildade individer mitt i livet. Studiemedel är sällan en tillräckligt attraktiv form, även om rätten till dessa förlängs upp i åldrarna. Det är därför utmärkt att regeringen nu föreslår satsningar på ett nytt omställnings- och kompetensstöd och ett nytt omställningsstudiestöd. Detta som del av genomförandet av partsöverenskommelsen om trygghet, omställning och anställningsskydd som slutits mellan Förhandlings- och samverkansrådet PTK, där Lärarförbundet ingår, men också med Kommunalarbetareförbundet, Industrifacket Metall och Svenskt Näringsliv. Parterna inom privat sektor kompletterar de statliga studiemedlen med ytterligare studiefinansiering. Det är både lovvärt och angeläget som också andra sektorer på arbetsmarknaden behöver, med tanke på att det är där de riktigt stora behoven finns.

För att fler vuxna som är mitt i arbetslivet ska kunna utbilda sig planerar regeringen för ett nytt offentligt omställningsstudiestöd som ska införas 2023. I budgetpropositionen beräknas 1,36 miljarder kronor för stödet 2023. Fullt utbyggt beräknas stödet kosta 6–9 miljarder kronor per år.

Finansieringen av denna utmärkta satsning är dock inte genomtänkt, den föreslås nämligen finansieras genom en ny räntemodell på studielån. Förändringen kommer omfatta alla låntagare med studielån genom ett påslag på räntan på cirka 0,5–0,6 procentenheter.

Det finns två självklara invändningar mot detta. Den ena handlar om principen att studielånssystemet är tänkt att vara självfinansierande. Räntan motsvarar statens upplånekostnader, medan avgifterna bekostar CSNs administration. Det är ett snyggt och genomskinligt system som underlättar för nuvarande och framtida debatt om studiefinansiering.

Den andra invändningen handlar om den konkreta effekten av en försämring av lånevillkoren. Det svenska studiemedelssystemet är inte längre så generöst som det en gång i tiden var. Framför allt minskade bidragsdelen och ökade lånedelen sen 2006. Det innebar att examinerade svenska studenter har högst studieskulder i världen. För de allra flesta studenter är det här inget avgörande problem eftersom deras yrken har en bra utbildningspremie. Men för många lärare motsvarar inte löneutvecklingen i yrket det lönetapp som sker under utbildningsåren. Det här förslaget innebär alltså att en lärarutbildning kommer att löna sig ännu mindre, raka motsatsen till regeringens intentioner med förslaget, att motverka bristen i framförallt många välfärdsyrken.

Från forskning vet vi också att studenter med arbetarbakgrund i större utsträckning undviker att skuldsätta sig. Lärarutbildningarna rekryterar i större utsträckning än andra högskoleutbildningar studenter från sådan icke-traditionell bakgrund så risken är uppenbar att effekten av ett försämrat studielånssystem får ännu större effekt för just lärarutbildningen.

Det är väldigt synd att en så bra reform solkas ner av en så problematisk finansiering, som motverkar just det som den är tänkt att lösa - bristen på utbildad arbetskraft i inte minst välfärdsyrkena genom att ge människor chans att ombilda sig mitt i livet.


Stoppa geschäftet med den digitala alarmismen

​Skolan måste sätta stopp för alarmistiskt geschäft. Enligt skollagen ska undervisning bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, och i rimlighetens namn bör även föreläsningar som hålls av externa personer och externt faktamaterial ha ett krav på sig att vara vederhäftigt.

Ett exempel är ”Värsta bästa nätet”, av Maria Dufva, som i våras trycktes och distribuerades drygt 100 000 exemplar av trycktes och distribuerades gratis till nästa alla fjärdeklassare. I nästa steg i kampanjen erbjuds alla elever i årskurs 3–7 i Sverige att under början av vårterminen 2020 få ett eget exemplar av boken. Det är givetvis ett välmenande projekt i sin ambition om att skydda barn från faror på nätet. Tanken är uppenbart att boken ska vara lättläst och pedagogisk, med berättelser från verkligheten, autentiska frågor från barn och även analyser och tips. Men fyller den kravet på att skolmaterial ska vara vederhäftigt? Jag tycker inte det.

I boken finns ingen inramning av hur barn använder sig av nätet, eller hur de förhåller sig kritiskt. Vi kastas istället rakt in eländeskatalog. Farorna är många och barn anses inte ha någon egen förståelse för farorna alls, lösningen är istället att barnen ska prata med en vuxen. Perspektivet är hela tiden moralpanikens. Ibland blir det direkt komiskt:
”Jag minns en kille som det inte gick så bra för. Han var jätteduktig på sport, kanske en av de bästa i hans ålder när han var 13 år. Men så började han spela (Counter-Strike) på sin dator och det hela slutade väldigt dåligt”.
I boken finns inga källhänvisningar och det framgår inte heller om den alls faktagranskats (Det finns kompetenta forskare på området, som Elza Dunkels). I stället får man på första sidan en väldigt oroväckande mening: ”I den här boken finns flera berättelser från barn jag pratat med och försökt hjälpa. Namnen på barnen är utbyta men annars är allt sant”. Det här skulle givetvis aldrig en forskare skriva, att återberätta vad barnen sagt gör inte utsagorna ”sanna”.
Det finns en likhet till de alarmistiska narkotikaföreläsningar som vi drabbades av under min skoltid. Utvärderingar av dessa visade att de hade omvänd effekt, barnen blev mer intresserade av narkotika. Barnen som inte hade kunskap tidigare fick upp ögonen för något spännande, barnen som hade koll kunde snabbt avfärda de orimliga överdrifterna. När det gäller nätsäkerhet misstänker jag att man kommer att få liknande problem. I välmeningen av att skydda barnen så fjärmar man sig så långt ifrån barnens värld att man riskerar att bli driftkuckus. Risken är också att man inte kommer märka när det händer, barn är nämligen jättebra på att spela med och komma med rätt respons men utan att ändra beteende, vilket framgått i utvärderingar av mobbingsprojekt.
För ett par år sedan hörde jag en skolföreläsning om nätsäkerhet, med liknande alarmistiskt tonfall och avsaknad av forskningskoppling. Området verkar vara en guldgruva för geschäft, det går att göra pengar på alarmismen. I skollagen står att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det måste innebära att även föreläsningar som hålls och faktamaterial som delas ut ska vara vederhäftig. Vi som bryr oss om att ha en skola som vilar på kunskap, oavsett om vi är föräldrar, lärare, eller opinionsbildare, måste få stopp på det här geschäftet. “Won't somebody please think of the children?”

Arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck är grundat i läroplanen

​Ifall en skola inte arbetar förebyggande mot hedersrelaterat våld och förtryck samt agerar kraftfullt i konkreta fall så bryter den mot läroplanens skrivningar. Det är glasklart om man läser den reviderade läroplanens kapitel ett ”Skolans värdegrund och uppdrag”.

Lärarförbundet är en stark förkämpe för skolans värdegrundsuppdrag och vill inte prioritera ned detta för ett mer snävt kunskapsuppdrag. Lärarförbundet vill stärka skolans samverkan, vi vill ha en satsning på elevhälsans förebyggande arbete och en bättre kvalitet i sex- och samlevnadsundervisningen ("sexualitet och relationer" enligt nya förslaget).

Lars Åberg har på Svenska dagbladets ledarsida uppmärksammat Lärarförbundets remissvar angående Skolverkets förslag till nya skrivningar i läroplanens avsnitt om sex-och samlevnad. Det gläder oss i Lärarförbundet att fler uppmärksammar skolans värdegrundsarbete, och den viktiga roll detta har när det gäller t.ex. hedersrelaterat våld och förtryck. Anledningen till att Lärarförbundet valde att ställa oss bakom Skolverkets linje att inte explicit nämna hedersrelaterat våld och förtryck är inte att vi förringar problemet, utan att de olika aspekterna av hedersrelaterat våld och förtryck omfattas av skolverkets förslag till förändrad läroplanen. Läroplanen är förvisso allmänt skriven men den är tydlig när det gäller de aktuella aspekterna av värdegrunden.

Hedersrelaterat våld och förtryck går exempelvis emot barnkonventionen och skolan har ett uppdrag att förmedla lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter för alla människor, oberoende av könstillhörighet. Hedersrelaterat våld och förtryck bryter mot respekten för människors olikheter. Det är också ett utslag för sexism, vilket tydligt nämns. Även i det fall att hedersrelaterat förtryck grundas i sexuell läggning så är det adresserat i läroplanen. Formuleringen om att motverka könsmönster och föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt har en tydlig bäring på hedersrelaterat våld och förtryck. Det gäller också angående sexualitet och relationer där ett helt nytt stycke tydliggör skolans ansvar för att främja alla elevers förutsättningar att göra självständiga val: ”Skolan har ett ansvar för att eleverna återkommande under skolgången får möta frågor som rör sexualitet och relationer. Utbildningen ska därigenom främja alla elevers hälsa och stärka deras förutsättningar att göra trygga och självständiga val.”

Slutligen finns det en ny skrivning som är tydlig med att skolan har ett ansvar även utanför skolans väggar i fall elever upplever otrygghet, vilket eleverna givetvis gör om de lever under hedersrelaterat våld eller förtryck. ”Personlig trygghet och självkänsla grundläggs i hemmet, men även skolan har en viktig roll. Eleverna ska få kännedom om hur de kan gå tillväga för att få hjälp om de upplever otrygghet i eller utanför skolan. Omsorg om den enskilda elevens hälsa, välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten.

Lärarförbundet hoppas att det nyvakna intresset för skolans värdegrundsuppdrag ska resultera i att de behövliga satsningarna på området nu görs. Läroplanen är glasklar, nu gäller det att göra verkstad av den.

Sluta att gömma undan OECDs kritik av skolvalets effekter

OECD har flera gånger publicerat analyser med kritik av det svenska skolvalssystemet. Men denna kritik har alltför ofta förbigåtts med tystnad och inte ens bemötts av skolvalets förespråkare. Nu behöver vi reformer av skolsvalssystemet som är grundade på fakta.

Häromveckan publicerade OECD en rapport där de konstaterade att skolvalet har lett till ökad skolsegregation och minskad likvärdighet, vilket vi uppmärksammat tidigare på utredarbloggen. I samband med publiceringen grävde LO-utredaren Mattias Samuelsson fram en OECD-rapport från 1992. där OECD varnade för den friskolereform som då just hade klubbats av riksdagen. Inte minst var OECD kritisk till Bildt-regeringens tillvägagångssätt för genomförandet av sina utbildningspolitiska reformer för skolan. Regeringens förslag grundade sig inte på några utredningar, analysen var bristfällig och förslagen var inte förankrade hos lärarna och andra relevanta grupper som berörs av reformerna.

Flera debattörer, bla Per Kornhall och Mats Wingborg, har tagit upp OECD-rapporterna och också uppmärksammat att varken rapporten från 1992 eller rapporten från 2019 fått någon större uppmärksamhet i svensk media och skoldebatt. När det gäller den tidigare så kan en förklaring vara det som Samuelsson redogjort för. Att OECD skickade rapporten till den dåvarande borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt, men att den råkade försvinna och inte ens blev diarieförd.

Att väl underbyggda publikationer från OECD inte får genomslag när de går emot etablissemanget har hänt vid flera tillfällen. Sverige deltog både 2005 och 2011 i OECD-projekt för likvärdighet i utbildningsystemet, kallade Equity in Education. Resultatet från dessa projekt pekar i samma riktning som den nu aktuella OECD-publikationen och även den från 1992. Dessa tar upp den forskning som kommit sen 1992 och som bekräftar de farhågor OECD då hade.

Tvärtemot vad förespråkarna påstår så möjliggör inte skolval en mer jämlik chans för alla att få en högkvalitativ skolgång. Det visar sig i stället att skolval och marknadsmekanismer snarast driver på segregering. Klasstillhörighet avgör ifall vilka föräldrar som använder sig av skolvalet och också tillgång till information inför skolval.

En egenhet med skolmarknaden som OECD tar upp är att det är nästan omöjligt att ha relevant information om kvaliteten på undervisningen. I stället tenderar man att gå på den mest synliga informationen, vilket är elevsammansättningen. Medelklassens föräldrar undviker att sätta sina barn i skolor med många arbetarklassbarn eller, med ännu starkare effekt, barn med utländsk bakgrund. Olika länder har olika system men det är ett vanligt resultat att populära skolor får elever med bättre förutsättningar. I Sverige kan vi se att kösystemet får den effekten men också det som kallas ”off-rolling” i UK, att skolor får resurskrävande elever att söka sig därifrån.

Konsekvensen av det här systemet är alltså att effekten mer blir som om skolorna valde elever än att eleverna valde skolor. Skolvalet genererar inte de positiva effekter som vi ser på andra marknader, att det säkrar kvaliteten och driver på kvalitetsutvecklingen. Det här bekräftas även av svensk forskare, exempelvis Jenny Kallstenius och Anna Ambrose.

OECD hade i sig inga revolutionerande förslag för att lösa skolvalsproblematiken. De förslog ”controlled choice” som en lösning. Med det menas att ha system som aktivt minskar segregationen genom urvalprinciper till översökta skolor. Det kan t.ex. handla om att ha kvotgrupper för elever från arbetarklass eller med utländsk bakgrund. Eller, i sin allra mest simpla form, att ha lottning som urvalsgrund i stället för kötid.

Rapporten från 2006 ”No More Failures, Ten steps to equityin education”, valde den dåvarande socialdemokratiska regeringen att lyfta fram och sprida med bl.a. annat ett seminarium där flera ministrar deltog. Men när Rapporten från 2012, ”Equity and Quality in Education, Supporting disadvantage students andschools” kom valde Björklund att inte alls gå ut med den, trots att han tidigare beslutat om att Sverige skulle delta i projektet. Det var synd för den likvärdighetsrapporten innehöll mycket som varit värt att ta tills sig från svenska sida. Inte bara analyser och förslag om skolval utan också om sådant som är högaktuellt idag – t.ex. finansieringssystem, gymnasieavhopp, studiero och lärarförsörjning.

En förhoppning är att debatten om likvärdighet i skolan i framtiden grundas på fakta och då är de väl underbyggda OECD-rapporterna guld värda. Det ekonomtunga OECD med sin amerikanska bakgrundshistoria kan knappast anklagas för att gå i det ”pedagogiska etablissemangets” ledband. När även de pekar på problem med skolval så går det inte att vifta undan. Deras analyser av skolvalet får inte längre gömmas undan utan behöver vara underlag för de nödvändiga reformer som regeringen, ihop med samarbetspartierna C och L, behöver göra på området under mandatperioden.

Det går att bygga ut lärarutbildningen med bibehållet söktryck

Trots att antalet unga vuxna sjunkit de senaste åren har söktrycket till lärarutbildningarna fortsatt att gå upp nästan varje år sedan starten för den nya lärarutbildningen 2011. Snart vänder demografin och det kommer att bli fler som kan söka sig till högre utbildning och lärarutbildning.

SCB:s senaste prognos om lärarbristen i Sverige visar att det kommer råda brist på 79 000 lärare år 2035. Enligt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) behövs det därför 8 000 fler nyexaminerade lärare varje år för att täcka behovet. Det är dock lättare sagt än gjort, för det måste också finnas de som söker till lärarutbildningarna. Dessutom finns det i debatten om att stärka läraryrkets attraktivitet även en önskan att öka söktrycket till utbildningen (definierat som antalet behöriga förstahandssökande per antagen). Det finns dock en inneboende motsättning i att sträva efter allt fler lärarstudenter, ökat söktryck och högre antagningskrav samtidigt. Risken är att en utbyggnad leder till att fler tas in som saknar möjlighet att ta sig igenom lärarutbildningen.

Mediabilden av söktrycket till lärarutbildningen är dock onödigt mörk. Det är endast ett fåtal lärosäten som har program som inte går att fylla. Såväl dimensionering som söktryck varierar mellan olika lärarutbildningar, mellan 1,2 och 1,9 förstahandssökande per plats. Så för vissa program är det möjligt att bygga ut antal platser, de har helt enkelt tillräckligt med kvalificerade reserver redan idag.

Söktrycket till lärarutbildningen är inte heller givet, det går att påverka. Dels påverkas söktrycket av lärarutbildningens egen attraktivitet, men det kan även handla om nya modeller för studiemedel (exempelvis det högre studiebidraget för KPU) eller bilden av kvalitet på utbildningen. Men framför allt påverkas söktrycket av läraryrkets attraktivitet, det är därför en god löneutveckling och goda arbetsvillkor är centrala för att mildra lärarbristen.

Men möjligheterna att bygga ut lärarutbildningen behöver också ta hänsyn till underliggande demografiska och ekonomiska trender. Därför behöver vi följa hur söktrycket utvecklats över tid. I diagrammet nedan från BP 2018 redovisas utvecklingen av antalet behöriga förstahandssökande, antalet antagna och söktrycket till lärarutbildningarna för perioden 2011–2016, dvs sen den nya lärarutbildningen introducerades. Antalet behöriga förstahandssökande till lärarutbildningarna ökade kraftigt efter att de nya lärar- och förskollärarexamina infördes 2011, vilket möjliggjort en utbyggnad. Trots utbyggnaden har söktrycket till utbildningarna ökat något sedan 2011. Höstterminen 2016 var söktrycket 1,5 behörig förstahandssökande per antagen. Motsvarande siffra höstterminen 2011 var 1,2. De två senaste åren har programmen byggts ut något samtidigt som vi kan se en mindre minskning av antalet sökande (särskilt till förskollärarprogrammet), vilket inneburit ett något lägre söktryck.

Diagram 1. Antal behöriga förstahandssökande, antagna och söktryck till yrkesexamensprogrammen inom pedagogik och lärarutbildning, hösttermin. Källa BP2018 [1]

Det finns dock ytterligare en komponent att ta hänsyn till när det gäller möjligheten att bygga ut lärarutbildningarna, och det är den demografiska utvecklingen. Ju större åldersgruppen unga vuxna är, desto fler finns det att rekrytera till lärarutbildningen. I diagrammet nedan så kan vi se att åldersgruppen 19-24 har minskat stadigt sen 2012. Det är därför positivt och hoppingivande att söktrycket till lärarutbildningen trots det har gått upp under nästan hela denna period. Lärarutbildningen har alltså blivit betydligt attraktivare under denna tid, även jämfört med övriga utbildningar och karriärval för denna åldersgrupp.

Om antalet unga vuxna skulle minska de närmaste åren skulle det på sikt vara svårt att upprätthålla söktrycket. Lyckligtvis har vi i stort sett nått botten, nu vänder det. I SCBs prognos av befolkningsutvecklingen kan vi se att antalet unga vuxna (i det här fallet åldern 19-24) ökar många år fram i tiden. Statistiken visar att botten nås år 2020 och att det sedan blir en ihållande ökning, i varje fall fram till år 2030. Som lägst kommer det att vara 693 000 individer i åldern 19-24. Det kommer sen att stiga med mer än 100 000 individer fram till år 2030, alltså en ökning med mer än tio procent. Allt annat lika betyder det att 1500 fler studenter än idag kan antas till lärarutbildningar.

Diagram 2. Antalet individer i åldern 19-24 åren 2011-2030. Källa SCB (egna beräkningar)


Ytterligare en faktor som tillkommer och som kan vara en delförklaring till att antalet sökande till lärarutbildningen minskat de senaste åren är konjunkturläget. Enligt Konjunkturinstitutetkulminerar den rådande högkonjunkturen i Sverige i år. Det spelar roll för utvecklingen av söktrycket eftersom forskning visar på att det finns ett tydligt samband mellan efterfrågan på högre utbildning och konjunktur i Sverige, ju bättre konjunkturen är desto färre söker sig till högre utbildning. Den kommande lågkonjunkturen som förutspås av KI kommer alltså att addera på effekten av att kullarna unga vuxna växer.

Det finns alltså goda möjligheter att bygga ut lärarutbildningen från 2020 utan att behöva riskera att söktrycket sjunker. Det är svårt att bedöma hur många platser det kan handla om men enbart den demografiska utvecklingen bör innebära att det går att bygga ut lärarutbildningen med samma proportion vilket skulle innebära ca 1500 platser. Det är på intet sätt tillräckligt med tanke på den stora och ökande lärarbristen, utan det krävs fler reformer för att öka lärarutbildningens och läraryrkets attraktivitet. Men det visar att vi redan nu kan börja planera för en väldigt välbehövlig utbyggnad.



1. Anm.: Avser totalt antal sökande och antagna till yrkesexamensprogram inom pedagogik och lärarutbildning (folkhögskollärarexamen, förskollärarexamen, grundlärarexamen, speciallärarexamen, specialpedagogexamen, yrkeslärarexamen, ämneslärarexamen och lärarexamen). Söktryck definieras som antal behöriga förstahandssökande per antagen och visas på sekundäraxeln. Antagen motsvarar inte faktiska nybörjare utan de som erbjudits en utbildningsplats.


Skolan är en friskfaktor för barn och unga

Idag är det dagen för uppmärksammande av ungas psykisk hälsa. Flera rapporter på senare tid har visat att psykisk ohälsa ökar bland unga. Samtidigt mår barn i skolåldern bättre än unga vuxna, skolan kan alltså vara en friskfaktor.

Idag är det dagen för uppmärksammande av ungas psykiska hälsa. Flera rapporter på senare tid har visat att psykisk ohälsa ökar bland unga, men samtidigt kan vi se att det inte gäller de yngre barnen och i mycket högre utsträckning gäller unga vuxna än barn. Det finns många studier so visar att svenska elever trivs bra i skolan och har en bra relation till sina lärare. Skolan kan alltså vara en friskfaktor för psykisk hälsa.

Den psykiska ohälsan verkar öka bland tonåringar men inte bland övriga barn, enligt en rad studier som kommit de senaste åren. Det kan finnas skäl att inte vara överdrivet alarmistisk eftersom det finns forskning som visar att ökningen av rapportering och vård av psykisk ohälsa möjligen inte betyder att prevalensen för den har ökat, det som ökat är då i stället rapportering och behandlingsinsatser. Därmed inte sagt att det inte finns mycket allvarliga och brådskande problem förknippade med ungas psykiska ohälsa som måste lösas.

I Sverige har andelen unga, 16 – 24 år, som uppger att de besväras av ängslan, oro eller ångest ökat sedan 1980-talets början enligt SCBs undersökning av befolkningens levnadsförhållanden (ULF).Enligt en annan studie som SCB ansvarar för, Barn-ULF, som endast gäller åldersgruppen 13 – 18 år syns dock en minskning.

Enligt socialstyrelsen ökar den psykiska ohälsan för båda män och kvinnor bland både yngre och äldre unga . Men den mest i ögoninfallande skillnaden finns mellan flickor i skolåldern 10-17 år och unga vuxna kvinnor 18-24 år. Det tyder på att svensk skola fungerar som en friskfaktor för eleverna, i alla fall för flickorna.

socialstyrelsen

De tydliga försämringarna i psykisk ohälsa verkar snarast gälla efter skolåren, för unga vuxna. Detta kan ha att göra med den ökade osäkerheten när det gäller att etablera sig. Det blir allt svårare att få en egen bostad i stora delar av Sverige (även om åldern när unga ”flyttar hemifrån” i Sverige faktiskt fortsätter att sjunka, trots redan väldigt låg ålder internationellt sett). Åldern för första fasta jobbet har också ökat de senaste åren och en osäker ställning på arbetsmarknaden är givetvis stressande.

En framgångsrik undervisning präglas av goda relationer mellan elev och lärare och en tillitsfull och trygg verksamhet. PISAs 15-åringar har fått ange hur de upplever sig bli bemötta och behandlade av sina lärare. Flertalet elever i såväl Sverige som OECD svarar att lärarna behandlar och bemöter dem på ett rättvist och respektfullt sätt, men det är färre elever i Sverige som svarar att lärarna behandlat dem orättvist minst några gånger i månaden under det senaste året. Enligt PISA utsätts ungefär var sjätte svensk 15-åring för någon form av mobbning minst några gånger i månaden. Sverige ligger på en genomsnittlig OECD-nivå. Tidigare studier har visat att mobbning är mindre omfattande i Sverige än i många andra länder.

Man bör skilja mellan faktorer där skolan bidrar till psykisk ohälsa och när samhällsutvecklingen utanför skolan gör det. I det förra fallet är det möjligt för skolans aktörer att gå till botten med problemen och åtgärda orsakerna, men i det senare fallet handlar det om att hantera effekterna eller mildra symtomen. Många samhällsförändringar påverkar unga särskilt, och det gäller inte minst utvecklingen inom IKT. Här är skolan en av många aktörer som har som sin roll att utbilda eleverna både i dagens teknik men också för det som ska komma. Men samtidigt kan skolan inte ha hela ansvaret för att lösa de nya konflikter och problem som uppstår genom samhällsförändringar.

Skolans uppdrag är det pedagogiska men skolan är också elevernas arbetsmiljö, med det ansvar som där tillkommer för skolans ledning. I övrigt är skolan endast en av många aktörer i barnens liv och det är viktigt att komma ihåg det när det gäller elevers psykiska ohälsa. Orsakas psykisk ohälsa av en ökad barnfattigdom så kan inte skolan åtgärda detta på egen hand, det är därför det är så centralt med samverkan.

De reformer i skolan som troligtvis kan ha påverkat den psykiska ohälsan negativt finns framför allt i betygssystemet. Den ökade kravbilden i skolan har lett till ökad psykisk ohälsa hos eleverna, enligt forskaren Viveca Östberg. Det finns tecken på att det skapat en större stress i skiktet med höga betyg, eftersom betyg ges tidigare, anses viktigare och också har fått en högre praktisk betydelse, tex till gymnasieantagningen. Men ännu viktigare är antagligen elever med låga betyg löper större risk för skolmisslyckanden p.g.a. att man infört betyget icke godkänt. Det här är effekter som behöver ses över av en framtida betygsutredning.

Men överlag mår alltså elever generellt bättre i skolan än efter skolåren. Att skolan i dag är en friskfaktor för elever i Sverige beror på att vi har kompetenta lärare som kombinerar undervisningsskicklighet med goda relationer till eleverna, dessa går hand i hand. Det finns dock en del mörka mål på himlen. Ett större juridiskt fokus motverkar tilliten. Men ett troligen ännu större problem är att kombinationen av stoffträngsel och lärarbrist gör att det relationsskapande sätts på undantag.

I klassrummet är det centralt att lärare får möjlighet att se till varje elevs behov, där har elevhälsan en viktig funktion i samspel med läraren. Det är en viktig uppgift för elevhälsoutredningen att komma med förslag så att eleverna garanteras det stöd de behöver.

Slutsatsen är att det är när skolans skyddsnät försvinner som de stora problemen uppkommer, särskilt för de unga kvinnorna. Därför ska vi värna och utveckla svensk skolas styrka i att främja psykisk hälsa bland eleverna. Det handlar inte minst om att minska skolmisslyckanden men även att lärare ges möjlighet att ha en bra relation till eleverna.




Global Action Week och Agenda 2030 måste bli en språngbräda för svenska lärares villkor

Svenska lärare får mindre kompetensutveckling än sina internationella kollegor, trots att svensk arbetsmarknad är världsledande på kompetensutveckling. Detta uppmärksammar vi under Global Action Week eftersom fokus för GAW i år är lärarmålet, 4c, i Agenda 2030.

Denna vecka är det Global Action Week. I år utgår Lärarförbundet från de globala utvecklingsmålen i Agenda 2030 och mål 4 om utbildning. Fokus för GAW i år ligger på genomförandemål 4c om att öka antalet utbildade lärare, samt delmål 4.7 om utbildning för hållbar utveckling, kulturell mångfald och en bättre värld. De 17 målen i Agenda 2030 är alla beroende av lärares arbete – lärareffekten är avgörande för att nå målen kring hälsa, jämställdhet, demokrati och hållbar miljö.

Lärarförbundet vill påminna regeringen om dess åtaganden att genomföra FN:s Agenda 2030 i Sverige och vi påverkar globalt i samarbete med Education International. En särskilt viktig aspekt som har stor betydelse för att vi ska få den lärareffekt som spelar så stor roll för elevers skolgång är lärares kompetensutveckling. Sverige har traditionellt sett satsat mycket på vuxnas lärande, som en del av det livslånga lärandet. Omfattande kommunal vuxenutbildning, och en internationellt unik folkbildning har kanske varit flaggskeppen i detta. Men faktum är att omfattningen av personalutbildning i Sverige sticker ut lika mycket i ett internationellt perspektiv. Sverige är ett av de länder där flest antal anställda personer deltar i personalutbildning. AES (Adult Education Survey) är en EU-undersökning om vuxnas deltagande i utbildning. I AES 2016 ligger Sverige på tredje plats av EU-länderna när det gäller andelen personer som deltagit i personalutbildning. Sveriges höga resultat i mätningar av vuxnas kompetens (IALS och PIAAC) brukar i alla fall delvis förklaras med just detta, att befolkningen i så hög utsträckning får kontinuerlig kompetensutveckling i sitt yrkesliv.

Men om det gäller befolkningen som helhet så borde det ju gälla i minst lika stor utsträckning för det klassiska bildningsyrke som läraryrket är? Men så är det inte alls. I TALIS-undersökningen(The Teaching and Learning International Study) som genomfördes 2013 tillfrågades de deltagande lärarna om sitt deltagande i kompetensutvecklingsaktiviteter. Av Skolverkets rapport framgår att svenska lärare i lägre utsträckning deltar i sådana aktiviteter än lärare i andra länder. I genomsnitt rapporterar 88 procent av lärarna i TALIS-länderna att de har deltagit i någon form av kompetensutvecklingsinsats under de senaste 12 månaderna. Sverige ligger strax under genomsnittet med 83. Dessutom anger de svenska lärarna att de i genomsnitt ägnar färre antal dagar åt dessa aktiviteter. Det internationella genomsnittet bland de lärare som deltar i kompetensutvecklingsaktiviteter är 9,1 dagar per lärare under de senaste tolv månaderna. I Sverige deltar lärare i genomsnitt bara i 3,6 dagar per lärare under samma tidsperiod. Det är alltså en anmärkningsvärd skillnad mellan den mängd kompetensutveckling som svenska lärare får om man jämför med TALIS-kollegorna. I TALIS framkommer det att orsakerna till att svenska lärare inte deltar i kompetensutveckling i den utsträckning de önskar är krock med arbetsschemat samt höga kostnader.

Nyligen presenterades en utredning om professionsprogram. Förslaget om professionsprogram syftar till att ge lärare och skolledare möjligheter till professionell utveckling genom hela yrkeslivet. Kompetensutveckling ska hålla hög kvalitet och erbjudas inom ramen för professionsprogrammet. Det är rätt väg för läraryrkets utveckling och attraktivitet, givet att lärare och skolledare ges rätt tid och villkor för att delta i programmet och ta del av kompetensutvecklingen. Orimligheten att svensk arbetsmarknad är världsledande på kompetensutveckling, förutom för just lärare, måste rättas till. Kompetenta lärare är det som skapar förutsättningar för lärande genom hela skolsystemet och för det livslånga lärandet.

Frågor & Svar