Lärarförbundet
Bli medlem

Daglig rörelse för eleverna kräver ökat tempo i lärarnas ekorrhjul

Att införa krav på daglig rörelse för alla elever ger konsekvenser på varje skola, varje dag. Var finns förståelsen för helheten, undrar Lisa Heino som bloggar om regeringens förslag om daglig rörelse istället för fler idrottstimmar.

Idrottsminister Gabriel Wikström vill inte öka antalet lektionstimmar i Idrott och hälsa. Till Radiosportensäger han bl a:

”– Vad som blev uppenbart för oss i regeringsställning är att kvaliteten på idrottstimmarna är allt för låg på allt för många ställen i landet. Kvalitén måste komma i första rummet, innan vi utökar antalet timmar.” Tack för den passningen, säger jag å alla idrottslärares vägnar, var finns förutsättningarna för att kunna utforma undervisningen på bästa sätt på varje skola?

I uppdraget till Skolverket står det att förslagen som syftar till mer rörelse ”ska beakta att alla elever ska ha lika förutsättningar att delta utifrån de olika förutsättningar och behov som kan finnas hos individer. De förändringar eller tillägg som föreslås ska inte innebära några större nya kostnader för staten eller kommunerna.”

Utbildningsminister Gustav Fridolin sa i Lärarnas Tidning att detta exempelvis kan göras genom fler utomhuslektioner, rörelseaktiviteter inne i klassrummet eller aktiviteter på raster.

"– Detta är en viktig men billig insats, sa Fridolin."

Om jag nu sammanfattar detta: regeringen vill inte införa fler idrottstimmar för kvaliteten är för låg. Tur att Sportlov fortfarande heter Sportlov, då vet man ju att eleverna rör på sig iallafall och inte läser, för det gör de ju på Läslovet...

Men daglig rörelse ska det bli för alla elever, men det får inte kosta något. En billig insats, som Fridolin uttrycker det. Billig, d v s befintliga lärare i grundskola och fritidshem ska göra detta, utan mer tid för det och utan nya kollegor. Ska detta genomföras kommer varje skola, arbetslag och lärare behöva organisera detta tillsammans varje dag . Var, hur, vem ska ansvara för det? Vilka lektioner påverkas, vilka raster, vilka personer finns var och när? Att säga att detta är en billig insats är att förringa vad ett nationellt beslut för med sig för konsekvenser. En förändring i en helslimmad skoldag påverkar mycket! Allt sker i en helhet, i en detaljrik, intensiv verklighet där lärarbrist, tidsbrist och omfattande kunskapskrav ska rymmas. Var är förståelsen för detta? Varför tas aldrig något bort, innan nya saker ska in i skolan? Utan förutsättningar i förväg, kan den dagliga rörelsen för eleverna istället resultera i mer spring för lärarna i ett ekorrhjul, där snart ingen orkar hålla det krävda tempot.

Friskolor med kö kan nu ta emot nyanlända elever- men bara Kunskapsskolan har visat intresse.

En lagändring har gjort det möjligt även för friskolor med kö att ta emot nyanlända elever. Lisa Heino bloggar om att det tyvärr inte är alla friskolor som utnyttjat den möjligheten.

Gustav Fridolin berättade i SVT i maj 2016 att han i stort sett dagligen blev uppringd av friskolor som ville ta emot nyanlända elever. De ”vill vara med och göra jobbet”, som Fridolin uttryckte det.

Från november förra året är det möjligt även för friskolor med kö att ta in nyanlända elever i en särskild kvot. Detta är inte ett tvång utan varje fristående huvudman måste anmäla sitt intresse för detta till Skolinspektionen.

Alla de där friskolorna som sagts ha kontaktat Fridolin och uttryckt sin vilja att ta emot nyanlända elever, har de nu när det är möjligt sett till att kunna göra det? Svar nej! Skolinspektionen har bara fått in 28 anmälningar, alla dessa 28 skolor har Kunskapsskolan som huvudman. All heder åt Kunskapsskolan och ett mycket besviket -men alla ni andra då?

Friskolornas Riksförbund har drivit på för denna lagändring för sina medlemmar och har föredömligt informerat om den och hur anmälan ska genomföras på sin hemsida. Men detta har tyvärr tydligen inte gett någon effekt.

Lärarförbundet har i många olika sammanhang framhållit vikten av att fler skolor tar emot nyanlända elever. Vi uttryckte bl a detta i vårt remissvar inför lagändringen som nu möjliggjort detta för friskolor med kö. I vårt remissvar uttryckte vi även våra farhågor, att huvudmän inte frivilligt skulle använda lagändringen. Våra farhågor har därför tyvärr besannats och oavsett vilka förklaringar som ligger bakom detta är det riktigt dåligt. Det där med att dela på ansvaret och förmånen att ha dessa elever i sin skola, är helt klart bara tomma ord i nuläget.

Betyg i årskurs 6, en trollformel för mer arbetstid?

Allt mer tid av lärares fritid går till dokumentation och samtal med elever och föräldrar. Betygen i årskurs 6 är en förklaring. Lisa Heino bloggar om relevanta konsekvenser som Skolverkets utvärdering av betygen i årskurs 6 pekar på.

Media och politik har hittills lyft upp vissa siffror och resultat från Skolverkets utvärdering av betyg i åk 6. Men utvärderingen visar även på en del högst relevanta konsekvenser som betygen medfört för lärares och skolledares yrkesvardag. Något att ha i bakhuvudet är också att ca 75% av rektorerna uppger att pressen från huvudman har ökat på att alla elever ska nå betyget E. Ca 70% av rektorerna uppger att pressen från media också har ökat. Press är inte positiv påverkan.

Betygen i åk 6 har medfört att 84% av lärarna uppger att de lägger mer tid nu på att dokumentera elevernas kunskapsutveckling. De har alltid dokumenterat, men nu ännu mer. Har mer tid trollats fram till detta? Svar nej.

Lärares raster och fritid har även fått stryka på foten. 33% av lärarna uppger att de lägger mer tid på att samtala med eleverna om deras kunskapsutveckling på sina raster och på sin fritid. Mer tid av fritiden alltså, d v s de flesta lärare har gjort detta även innan betygen infördes.

Att på kvällar och helger prata med vårdnadshavare om deras barns kunskapsutveckling är något som nu 20% av lärarna uppger tar mer tid än tidigare. Det är återigen inte något nytt, men nu lägger många lärare ytterligare tid av sitt liv på detta. Kvällar, helger, fritid, raster- ledig, när?

Tidsbrist är även något som rektorer framhåller är en anledning till att varken de eller deras lärare har möjlighet att erbjuda kollegor som inte satt betyg tidigare stöd i bedömningssituationer. Så får det inte vara!

Behövs all denna dokumentation? Jag undrar bara. Tid med eleverna behövs, om det krävs helger och kvällar för samtal, behövs fler lärare att dela på arbetsuppgifterna. Har någon egentligen på riktigt, funderat på vad verkställighet utan förutsättningar ger för konsekvenser för lärare och skolledare? Nu har vi konsekvenserna, de kräver andra förutsättninga.

Utvärderingen av betyg från årskurs 6



Modersmålslärare- nyckelspelare i ett flerspråkigt Sverige

Under en hel dags rundabordsamtal diskuterade en grupp modersmålslärare frågor som rör specifikt deras yrkesgrupps arbete. Utredaren Lisa Heino deltog och bloggar om samtalet och de frågor som Lärarförbundet driver för just modersmålsundervisningen.

I slutet av november hade jag förmånen att få träffa nio modersmålslärare från olika delar av Sverige i Lärarnas Hus för ett "rundabordssamtal". Under en hel dag diskuterades aktuella frågor och ämnen som rör deras läraruppdrag. Alla deltagare var oerhört engagerade och många frågor avhandlades under dagen. Bl a diskuterades arbetsmiljö, lärarlegitimation, status, fjärrundervisning och modersmålslärarutbildning. Lärarna kommer att fortsätta fungera som bollplank och referensgrupp i Lärarförbundets fortsatta arbete i frågor som rör modersmålsundervisning.

Klart är att många fler modersmålslärare behövs i de olika skolformerna och för att få fler modersmålslärare behövs en fungerande modersmålsundervisning, både för att de som i dag arbetar som modersmålslärare ska få chans att vidareutbilda sig för att bli behöriga, men också för att fler ska kunna utbilda sig till modersmålslärare.

Lärarförbundet driver därför bl a följande frågor:

  • Modersmålsutbildningarna måste bli fler och det måste också bli lättare att komplettera utländska studier.
  • Att det tas fram en plan för hur modersmålslärare på sikt ska omfattas av legitimationskravet.
  • Att modersmål blir ett reglerat ämne i skollagen med garanterad undervisningstid.
  • Att det utformas lärarutbildningar i alla större språk och enkla vägar för att tillgodoräkna sig utländska språkstudier.
  • Att modersmålslärare omfattas av Lärarlyftet.
  • Att en utbildning för studiehandledare på modersmål ska utformas.
  • Att möjligheter ska finnas för modersmålslärare och studiehandledare på modersmål att ingå i skolornas arbetslag och/eller har tid för samarbete kring undervisningen i förskoleklass, grundskola, fritidshem och gymnasieskola.
  • Att skollagen ska stärkas så att alla barn har rätt till modersmålsundervisning i förskolan.

Deltog gjorde: Anna Anu Vik, Gotland, Anna Sebescen, Halmstad, Ahmad Nijem, Stockholm, Atila Soydan, Göteborg, Bussarakham Kanyavongha, Stockholm, Clotilde Ares, Värmdö, Halez Abdulkarim, Uppsala, Micheline Chahoud, Falkenberg, Odet Klaff, Linköping

Låt proffsen toppa laget- annars blir det inga mål

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare bloggar vidare om den symbolladdade avsaknaden av lärare i satsningar som rör skolan, i det här fallet Läsdelegationen.

Regeringen beslutade i september i år att tillsätta en Läsdelegation inom ramen för satsningen Hela Sverige läser med barnen. Delegationen har fått i uppdrag att samla aktörer från skola, kultur och föreningsliv runt insatser för läsning i och utanför skolan. I direktivet står att syftet är ”att bidra till att ge alla barn och ungdomar mer likvärdiga förutsättningar för en fullgod läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser.”

Några axplock ur vad Läsdelegationen ska göra, observera att allt ska utgå från skolans styrdokument.

-skapa mötesplatser för och samordna läsfrämjande insatser i och utanför skolan

-vid behov lämna förslag på hur läsning kan främjas med utgångspunkt i skolans styrdokument

-driva arbetet på ett sådant sätt att genomförda insatser i och utanför skolan har goda förutsättningar att fortgå även efter det att delegationen har avslutat sitt uppdrag

Ok, allt ska utgå från skolans styrdokument och delegationen ska se till att insatserna i skolan kan fortgå efter det att uppdraget är slutfört. För att satsningar som ska genomföras i skolan ska lyckas, krävs att proffsen d v s lärarna, får vara med och planera vilka insatser som kan ge effekt, både kort och långsiktigt. Men nej, antalet lärare i Läsdelegationen är noll. De utsedda är bl a fotbollstränare och författare.. Alla är säkerligen jättebra, men ingen är lärare i skolan. En av ministrarna som står bakom Läsdelegationen är utbildningsminister Gustav Fridolin, men inte ens utbildningsministern i Sverige ser lärare som självklara i det här. Är lärare automatiskt avstängda i matcher som rör skolan, eller får de alltid sitta på avbytarbänken? Kära ministrar, ni måste förstå signalerna ni sänder när ni inte utser en enda lärare till en läsdelegation för elever. Kalla in spelarna från avbytarbänken, annars kommer ni definitivt fortsätt skjuta utanför målet.

Lärare- syns de inte, finns de inte?

Bild TV3

Bild TV3

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare, bloggar om betydelsen av hur lärare framställs och om och hur de får komma till tals.

Läraryrket är en profession, ett yrke som kännetecknas av en professionell autonomi med ansvar och kontroll över hur arbetet ska utföras. Uppfattas lärare så? Hur en profession framställs och behandlas i samhällsdebatten är väldigt viktigt, både för att visa på i det här fallet, lärares betydelse för samhällets utveckling och för att dagens unga ska få förebilder inför sitt yrkesval.

Ser man till hur och när lärare syns i media idag finns det mycket kvar att önska. Vi kan börja med fictionen. TV3 visar en serie som heter ”Skolan”, som extremt överdrivet parodierar de värsta av fördomar kring klantiga slöjdlärare, elaka mattanter och töntiga rektorer. Det är inte ens roligt.

Att låta andra kliva in i skolans värld och visa var skåpet ska stå är en annan form att påvisa lärares inkompetens. SVT tar tag i skolans bristande förmåga att få ungdomar att röra på sig i serien ”Gympaläraren” där Kalle Zachari Wahlström snabbt löser problemen, medan lärarna framställs som handfallna bakåtsträvare. Serien vann pris för ”Årets program”. Inget ont över Kalle Zachari Wahlströms engagemang, men det finns fantastiska idrottslärare som jobbar professionellt år efter år. Får de pris i TV?

Att inte ens tänka på att lärare kan medverka i debatten, är en mycket vanligt förekommande form av avprofessionalisering av yrket. Vi kan ta exemplet betyg. Det finns ett yrke som sätter betyg, lärare, men när betygssystemet ska diskuteras får inte lärare uttala sig. De som är de enda utövande experterna i ämnet, blir inte ens påtänkta att delta i en debatt i radions Studio Ett i P1, utan enbart ledarskribenter från olika tidningar kallas in. Det här är en slags spiken i kistan på synen på lärare.

Många elever anger att de tycker att deras egna lärare är jättebra, men att ha den uppfattningen om lärare generellt, är inte lätt när omvärlden framställer lärare som ovan nämna exempel. När jag var i Schweiz och fick frågan vad jag jobbade med, blev reaktionen när jag svarade lärare beundrande utrop. Samma svar får ofta helt motsatt effekt i Sverige. Lärare kan få frågan när de ska byta yrke och lärarstudenter får rådet att byta utbildning, varför ska du med så bra betyg bli lärare?

Alla dessa exempel leder även till att ifrågasättande av lärares yrkesutövning blir sanktionerat och legitimt. Föräldrar och media förväntar ibland av sig själva, att helt enkelt inte tro att lärare kan göra rätt, deras val av yrke är nog för att utgå från att de inte är att räkna med. Hur politiken bidragit till detta, är en annan historia.

Läraryrket måste bli betraktat och behandlat utifrån den profession det är. Om bilden av och diskussionen om lärare inte fortsättningsvis får skötas av lärare själva, går vi en mörk lärarlös framtid till mötes. Vi behöver få se lärares betydelse överallt! Så nästa gång skolan ska diskuteras, låt oss se de riktiga experterna i Agenda och filma en skolans egen ”Grey´sAnatomy”. Symbolvärdet av detta kan inte underskattas.


Kommentarer:

Nathalie
Nathalie Landin

Har du sett den danska serien Rita? Fantastisk! Där läraren Rita är huvudrollen.

  • Skapad 2016-10-21 13:48
Nathalie

Om Nathalie Landin

Förstelärare i matematik. Är behörig i matematik, engelska, svenska, svenska som andraspråk och SO i årskurs 1-6. Har även gått schackpedagogisk utbildning på Malmö högskola.

Nationella prov - till vilken nytta?

Lärare och elever lägger ner extremt mycket tid och kraft på nationella prov. Är det värt det? Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare på Lärarförbundet ifrågasätter den statliga utredningens slutsatser om proven.

En elev som tog studenten från ett högskoleförberedande program i våras, har under sin tid i det svenska utbildningssystemet lagt 84 h på att genomföra nationella prov. Av dessa har hen lagt 57 h på proven i grundskolan.

En lärare som jobbat 10 år och bedömt 50 elevers nationella prov i ett ämne, har utifrån Skolinspektionens schablontid för bedömning av proven, lagt 500 h på detta. Med denna enorma arbetsinsats och tidsåtgång, som även tas av den garanterade undervisningstiden i andra ämnen, kunde man ju i alla fall hoppas att det skulle vara värt det. Att det skulle uppfylla det främsta syftet med proven, nämligen att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning. Så är dock inte fallet.

Relation prov och betyg

De nationella proven är en del av bedömningen inför betygssättningen i ett ämne. Det är därför inte säkert att det är rätt att sätta samma ämnes-/kursbetyg som provbetyg, men det är därför inte säkert rätt att sätta olika betyg på prov och ämne. Vad som är rätt kan ingen säga. Lärare blir ändå ofta ifrågasatta i sin betygsättning, utifrån en därför motsägelsefull utgångspunkt.

Jämförelsen prov- och ämnes-/kursbetyg redovisas sedan 16 år tillbaka som nationell statistik. Mönstren i relationerna mellan provbetyg och ämnes- eller kursbetyg har varit stabila över tid, såväl på nationell nivå som på skolnivå. Detta gäller även betygsnivåer och betygsfördelningar. Dessa mönster upprepas” trots att”, som det står i den statliga utredningen, bedömningsanvisningarna till proven har förändrats, sambedömning uppmuntras, allmänna råd har utarbetats för bedömning och betygssättning och Skolinspektionen har granskat provanvändning och betygssättning. Detta ”trots” är en mycket nedsättande formulering. Det antyder att de 10 000-tals lärare som gjort bedömningar genom åren, inte upplevs ha förmågan att göra rätt, utifrån det faktum att det inte finns något fastslaget rätt.

Det här ”felet” ska det bli ordning på. Utredningen föreslår en modell för hur mycket nationella prov och betyg får avvika från varandra på gruppnivå. Gruppnivå! Sverige har ett målrelaterat betygssystem på individnivå. Hur likvärdigt och rättssäkert kan en elevs betygsättning bli om hens betyg ska anpassas utifrån en på förhand beslutad avvikelsenivå på gruppnivå? Hoppsan, nu är det för många elever som har A i slutbetyg, då går skolan över den tillåtna avvikelsenivån och Skolinspektionen knackar på för att kontrollera avvikelsen. Lärarnas måste sänka några elevers betyg, trots att de bedömts ha A i betyg.

Prov och/eller bedömningsstöd?

Utredningen föreslår att nationella prov ska finnas kvar i svenska, engelska och matte i åk 6 och 9 och på de avslutande kurserna på gymnasiet. Dessa ska ha som enda syfte att vara betygsstödjande och alltså fungera utifrån en modell med tillåten avvikelse mot betyg på gruppnivå. I åk 3 ska det istället finnas obligatoriska bedömningsstöd och i SO och NO ska frivilliga bedömningsstöd utarbetas. Bedömningsstöd har också som syfte att vara betygsstödjande, de kan användas diagnostiskt för att se hur eleverna ligger till gentemot kunskapskraven och de kan användas när det passar i lärarens undervisning. Om allt detta uppnås med frivilliga bedömningsstöd, varför behövs då nationella prov i något ämne? Det är väl mycket bättre att använda diagnoser för att se vad eleven behöver utveckla, istället för att bara fastslå vad de inte kan vid betygsättning?

Likvärdig bedömning-hur?

Anders Jönsson, professor i didaktik vid Högskolan i Kristianstad, menar att det finns inga vetenskapliga belägg för att proven skulle öka likvärdigheten i bedömning. Det enda som enligt både forskning och beprövad erfarenhet gör detta, är när lärare fördjupar sig i och gör bedömningar tillsammans.

Förtroende för lärare och elevernas förutsättningar för en likvärdig och rättssäkerhet bedömning, ligger i lärares möjligheter att sambedöma och kollegialt fördjupa sina kunskaper i bedömning. Tänk om de 500 h som en lärare lagt på nationella prov under en 10-årsperiod skulle gått till kollegialt lärande i bedömning och möjligheter att bedöma elevers arbeten tillsammans. Tänk!