Lärarförbundet
Bli medlem

Kalla inte effektivisering för skolutveckling

Foto: E.Eastman (Unsplash)

Foto: E.Eastman (Unsplash)

Att kalla effektivisering av administration för skolutveckling, skriver Lisa Heino, utredare på Lärarförbundet, är att undergräva en ohållbar arbetsbelastning. För att lärare ska kunna göra sitt jobb behöver arbetsuppgifter tas bort!

Skolverket har fått i uppdrag av regeringen att utforma så kallade nationella skolutvecklingsprogram inom en rad olika områden. I förra veckan deltog jag med ett tjugotal andra lärare i ett av Skolverkets samråd som ska bidra till en förstudie om effektivare administration. Detta ska sedan på något sätt, ingå i ett av de nationella skolutvecklingsprogrammen.

Vi pratar inte om en revisionsbyrå, vi pratar om skolan

Effektivisering av administration, hur kan ens de båda begreppen finnas med i det här sammanhanget? Vi pratar inte om en revisionsbyrå, vi pratar om skolan som enligt läroplanen har som uppgift ”att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Och skolans uppdrag ”är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden.” Försök klämma in ett antal timmar administration i veckan till de lättfixade uppgifterna.

På samrådet deltog ett antal lärare från olika kommuner, huvudmän och skolformer. Den mängd med administrativa uppgifter, datasystem, handlingsplaner, blanketter och inrapporteringar som radades upp, gjorde att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta.

Lärare jobbar och jobbar och jobbar, långt mer än vad arbetstiden räcker till

Det är ett under att någon undervisning överhuvudtaget hinner genomföras i dagens skola. Och frågan är verkligen om det hinns med. Lärare jobbar och jobbar och jobbar, långt mer än vad arbetstiden räcker till och de senaste åren har helt klart även de administrativa arbetsuppgifterna ökat, vilket bland annat en undersökning av Novus visar.

Att då ge Skolverket i uppdrag att ta fram ett skolutvecklingsprogram för en effektivare administration är rent ut sagt märkligt. En klok lärare på samrådet kallade det hela för ”fallskärmar för systemet”. Om Skolverket föreslår att ”det vore ju bra om lärare inte behövde ha så många datasystem att registrera uppgifter i”, är inte det skolutveckling.

För att lärare ska kunna göra sitt jobb behöver saker tas bort överhuvudtaget- inte effektiviseras

För att lärare ska kunna göra sitt jobb behöver saker tas bort överhuvudtaget- inte effektiviseras. Skolverket har inte mandat att ta bort uppgifter från lärare, de kan inte lagstifta om eller förbjuda huvudmän att lägga på lärare arbetsuppgifter. Det är regering, riksdag och huvudmän som ska agera i frågan. De ska ta bort arbetsuppgifter, inte få ryggen fri genom att säga att vi har ju tagit fram ett skolutvecklingsprogram för att effektivisera, nu är det upp till varje skola hur man använder sig av programmet, vi har gjort vårt nu.

Staten har lagt på skolan ett oändligt stort uppdrag och med dagens förutsättningar, ouppnåeliga styrdokument. I dessa finns kontrollfunktioner som systematiskt kvalitetsarbete, som till sin natur också är en oändlig konstruktion. Staten och huvudmän kan med hänvisning till styrdokumenten därför lägga på uppgifter och inrapporteringar på lärarna. De ingår ju på så sätt i lärarens uppdrag och i det systematiska kvalitetsarbetet.

Alla dessa uppgifter behöver inte ingå i lärarens uppdrag och ska inte ingå, om staten vill ha några lärare i framtiden

Men nej, alla dessa uppgifter behöver inte ingå i lärarens uppdrag och ska inte ingå, om staten vill ha några lärare i framtiden. Stat och huvudmän måste respektera, värna och utgå ifrån att det är lärare själva som ska avgöra vad som behövs för att varje elev ska kunna ”ge sitt bästa i ansvarig frihet”. Jag är helt övertygad om att inte en enda lärare skulle säga att det är administrativa arbetsuppgifter som är det viktigaste i läraryrket för att få varje elev att kunna göra det.

PS. Lärarförbundet har den senaste tiden skickat skrivelser till regeringen och den nationella samlingsutredningen i frågan om administration och arbetsbelastning. Läs gärna vilka förslag vi lagt fram. DS

Om skribenten: Lisa Heino är utredare på Lärarförbundet. Ansvarar särskilt för grundskolan, nyanlända elever, betyg, bedömning och nationella prov. Twitter: @LisaHeino

Det är inte lärarna som ska få dåligt samvete av krav på ”lyft”

Foto: H.Gautich (Unsplash)

Foto: H.Gautich (Unsplash)

Lisa Heino bloggar om varför kraven på "lyft" inte är lyftet för svensk skola.

De kommer med jämna mellanrum, förslagen om vilka olika ”lyft” som skulle göra skolan och därmed Sverige bättre. De senaste veckorna har det varit prat om ”jämlikhetslyft”, ”demokratilyft” och ”sex- och samlevnadslyft”. Intentionerna är jag inte kritisk till, jättebra att människor engagerar sig. Men de som kommer med förslag på lyft, motiverar ofta sina förslag med att ”det här innebär inte mer arbete för lärarna, för det står redan i läroplanen att de ska göra det.”

Det var just det, det står ju i läroplanen. När utomstående då kräver olika ”lyft”, kan det tolkas som att lärare och skolledare inte vill jobba med dessa områden, att de är inte vill för de inte bryr sig om det, eller att de struntar i det och inte tar sitt ansvar. Det finns flera kapitel i läroplanen, kapitel 1 och 2 handlar om skolans värdegrund, uppdrag, normer och värden. Kapitel 5 innehåller kursplaner med kunskapskrav och centralt innehåll för varje ämne. Det är det kapitlet som lärare av krav, tid- och resursbrist är tvungna att prioritera.

Lärare vill göra gott, lärare vill arbeta med skolans demokratiska uppdrag, med jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde. Lärare vill bidra till att Sverige och världen blir en bättre plats för alla. Det är för många lärare grunden till att man valde att bli lärare. Det är förutsättningarna som i alltför många fall, inte finns för att kunna omfatta alla delar av läroplanen i den utsträckning som lärare skulle vilja göra.

För lärare vill kunna göra det. De vill kunna göra sitt jobb på bästa sätt alla dagar för alla elever. Nationella beslutsfattare måste ta sig en funderare kring detta. Hur ska läroplanens kapitel 1 och 2 få utrymme i skolan? Är kunskapskraven och det centrala innehållet rimliga i kapitel 5, sett till omfattningen av krav, av avsatt tid och av förutsättningar i verkligheten?

Det är därför inte lärare som ska få dåligt samvete när det ropas på ”lyft” som botemedel för allt som skolan borde göra, det är det andra som borde få.

Kommentarer:

Vesa
Vesa Saranpää

Ett lyft ändrar inget på djupet ej heller blir det beständigt, ta ex en ansiktslyftning

  • Skapad 2017-11-01 12:59
Vesa

Om Vesa Saranpää

Jag arbetar för närvarande i Norrköpings lokalavdelning som fackligförtroendeman,100% igen. Har varit tillbaka i verksamhet vid flera tillfällen, den senaste fackligaperioden har pågått ca 7-8 år, dock inte heltid mer än sista åren.
Det är jag brinner för är villkorsfrågor, särskilt då gällande den bortglömda skolformen förskoleklass. Som lärare i förskoleklass har jag varit den allra största delen av mitt yrkesverksamma liv. 6-åringarnas lärande och utveckling är en ynnest att få följa. Har suttit med i Lärarförbundets referensorgan för förskoleklass och grundskola. Även en del av verksamhetsrådet i Region Linköping. Jag är ombudsutbildare och vice ordförande i lokalavdelningen. Är även huvusskyddsombud. Förutom förskoleklass är barn med särskilda behov en fråga som berör mig. "Hur skall vi skapa en inkluderande skola, en skola för alla?"
Våra viktigaste frågor är hur lärarnas arbetssituation skall bli rimlig och attraktivt.
Jag hoppas att vi kommer fortsätta utvecklas som det självklaravalet för lärare och så småningom bli ett förbund för alla sveriges lärare, från förskolan till högskolan.

Inte läge att slå sig för bröstet i lärarbristens Sverige

Foto: M. Mehdizadeh (Unsplash)

Foto: M. Mehdizadeh (Unsplash)

Förra året återvände glädjande nog 3100 lärare till yrket. Men vad hjälper det när arbetsbelastningen gör att allt fler lärare sjukskrivs p g a stress. Lisa Heino bloggar om vad som får lärare att lämna respektive komma tillbaka till yrket.

I lärarbristens Sverige kom i veckan upplyftande siffror. Utbildningsdepartementet publicerade i veckan statistik som visar att 3100 lärare som varit utanför yrket i mer än 3 år valde att återvända under 2016. 2015 var motsvarande siffra 2600 stycken. En stor del av de återvändande lärarna började att jobba i grundskolan. Toppen säger jag, jättebra att det är fler än tidigare som återvänder till läraryrket, men dessa lärare är tyvärr bara en droppe i ett stort hav av lärarbrist.

SCB kom i februari i år ut med rapporten Lärare utanför yrket. I den konstaterades att 6 av 10 lärare skulle kunna tänka sig att återvända till yrket under vissa förutsättningar. Både Helen Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning och utbildningsminister Gustav Fridolin, använde sig av denna statistik i SVT:s Aktuellt den 27/9, respektive på regeringskansliets skolpolitiska seminarium den 28/9 . I ministrarnas värld verkar dock denna statistik innebära att dessa f d lärare funderar på, eller är på väg tillbaka till yrket. Nja säger jag, det är att dra förhastade slutsatser av både siffror och den krassa verkligheten.

I SCB:s rapport pekar nämligen de tillfrågade f d lärarna på vissa omständigheter som både gjorde att de valde att lämna yrket och som är avgörande för att de ska kunna tänka sig att komma tillbaka. Och jag upprepar ”skulle kunna tänka sig att komma tillbaka”. De är alltså inte per automatik på väg tillbaka.

Arbetsmiljön med stress och hög arbetsbelastning var det som 7 av 10 lärare angav som anledning till att de lämnat yrket. De viktigaste faktorerna för de 6 av 10 f d lärare som kunde tänka sig att återvända till yrket var rimligare arbetsbelastning i förhållande till arbetstid, större möjlighet att styra över arbetssituationen och högre lön. Men har arbetsmiljön och arbetsbelastningen blivit så bra nu så 6 av 10 f d lärare ropar hurra, jag kommer tillbaka? Nej, knappast! Våra ministrar och övriga beslutsfattare behöver lägga denna rapport som ett raster på t ex de senaste årens sjukskrivningar bland lärare. Lärare var nämligen ännu en gång kraftigt överrepresenterade när det gäller sjukskrivningar, enligt Försäkringskassans statistik från juni i år. Statistiken visar också att psykiska diagnoser är den främsta anledningen till sjukskrivning inom skolan. Lärares arbetsbelastning är även mycket hög jämfört med de flesta andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden och den främsta orsaken är obalans mellan krav och resurser.

Lärare blir även sjukskrivna av stress efter semestern oftare än andra yrkesgrupper. De nya sjukfallen bland lärare och skolledare efter semestern i augusti står för 16 procent av alla nya sjukfall under året för yrkesgruppen. Motsvarande siffra för alla yrkesgrupper är 7 procent. Och den vanligaste diagnosen är alltså reaktion på svår stress. Efter semestern, när man ska vara utvilad, det är fruktansvärt och helt oacceptabelt att så många lärare har det så här.

En av de andra viktigaste faktorerna för att 6 av 10 f d lärare skulle kunna komma tillbaka var att de ville ha större möjligheter att styra över sin arbetssituation. Det här är också ett oerhört viktigt budskap till beslutsfattare att ta på stort allvar. Frihet i yrket och möjlighet att påverka sitt arbete. Det är något att tänka på i tider av ökad statlig detaljstyrning genom t ex obligatorisk kartläggning i förskoleklass, bedömningsstöd i åk 1, nationella prov in absurdum i omfattning och nu även förslaget att de nationella proven särskilt ska beaktas vid betygsättning. Tror ni det lockar?

För att f d lärare ska kunna tänka sig att komma tillbaka till yrket krävs det att beslutsfattarna gör insatser för de lärare som nu är i yrket. En arbetsmiljö med orimlig arbetsbelastning och minskade möjligheter att styra över sin egen arbetssituation gör ju att fler lärare lämnar yrket´. De där 3100 som kom tillbaka förra året, har kanske några tusen färre kollegor nästa år istället.

Det går inte att fortsätta i den här riktningen. Har mer kontroll och ökad arbetsbelastning minskat lärarbristen? Dum fråga. Byt taktik och bryt utvecklingen nu. Sveriges beslutsfattare verkar dock ännu inte på riktigt ha greppat det här med lärarbristen. Det saknas ca 65 000 lärare om några år. En skola märker av en brist på EN lärare, tänk dig då konsekvenserna av 65 000 tomma klassrum. Det är dags att greppa den verkligheten nu.

Förbjud håltimmar- nej men förbjud ogenomtänkt signalpolitik

Att förbjuda håltimmar är ett ogenomtänkt förslag som kommer ge motsatt effekt. Fler lärare kommer bli sjuka av en ännu högre arbetsbelastning. Förbjud ogenomtänkta risker för lärares överlevnad istället, skriver Lisa Heino.

”Håltimmar är ett otyg”, säger utbildningsminister Gustav Fridolin i Expressen. Han vill därför ändra i regelverket och förbjuda håltimmar fr o m nästa läsår. Fridolin hänvisar till en Sifo-undersökning från 2016 som visar att tusentals elever hade osammanhängande frånvaro. Frånvaro utan giltig anledning är skolk och Fridolin menar att det finns ett samband mellan skolk och håltimmar.

Så till själva förslaget om förbud. Förbud mot håltimmar kan låta konstruktivt. Håltimmar är fel, lektioner är rätt. Men har Fridolin & Co förankrat förslagets innebörd i verklighetens komplexa kontext? Svar nej.

Om vi t ex ser till skolans fysiska förutsättningar. En skola har oftast en matsal, en idrottssal, eventuellt två slöjdsalar, bildsalar, hemkunskapssalar och NO-salar. Det innebär att det inte går att laborera med lektioners placering på dagen, med utgångspunkt att det finns ett oändligt antal lektionssalar.

På en skola ska ett antal lektioner schemaläggas, antingen inom grundskolans ämnen eller gymnasieskolans kurser. Dessa lektioner ska genomföras av ett antal lärare i olika ämnen, som varken kan rå på lärarbristen eller klona sig själva för att varje dag se till att elevernas schema blir sammanhållet. Och tro mig, de som lägger scheman försöker få till det så sammanhållet och bra det bara går. Men trolla fram fler NO-salar eller lärare, det kan inte ens den mest snillrike schemaläggare, eller avancerade dataprogram göra.

Vilka ska då se till att lektioner inte ställs in? Är en lärare sjuk sätter vissa skolor in vikarier, andra inte. Vissa skolor och/eller huvudmän anser sig inte ha råd att sätta in vikarier. Andra får inte tag på några. Det finns helt enkelt inte vikarier att ringa in i vissa lägen. För att inte lektioner ska bli inställda får därför i många fall befintliga lärare hoppa in och ta lektionen, även om dessa lärare inte alls har tid för detta. Lärare kan även få undervisa dubbla klasser samtidigt, ibland i samma klassrum, ibland i olika och springa mellan rummen.

I denna kontext där arbetsbelastningen för lärare är extrem, upplevs därför ett förbud av håltimmar som ännu en uppgift för lärarna att fixa. Lärarna kommer behöva jobba ännu mer, ansvara för ännu fler lektioner och ha ännu mindre tid att ens tänka på vad och hur som ska undervisas. Förbudet mot håltimmar kan därför få helt motsatt effekt- ännu fler lärare kommer bli sjuka av arbetsbelastningen, vilket kommer att leda till fler lektioner utan ordinarie lärare. Smart lösning? Knappast! Hur vore det istället med ett förbud mot ogenomtänkta förslag som riskerar läraryrkets överlevnad?

Ha råg i ryggen istället för ha ryggen fri

Uttrycket "ryggen fri" hörs med jämna mellanrum i skolvärlden. Lisa Heino bloggar om varför det inte får vara utgångspunkten för läraryrket.


Ett uttryck som genom åren fått fäste i skolvärlden är ”att hålla ryggen fri”. Det kan handla om att som skola ha korrekta dokument som t ex likabehandlingsplaner, incidentrapporter och dokumenterade processer kring anmälningar om mobbning och särskilt stöd. Skolinspektionen lurar i bakgrunden för att när som helst kontrollera att alla papper är i ordning.

Som lärare gäller det även att ur detta perspektiv ha ordentligt på fötterna vad gäller dokumentation kring betygsättning, kunskapskrav och incidenter. Föräldrar kan när som helst anmäla misstänkta felaktigheter till Skolinspektionen.

Hur ska verksamma lärare vilja stanna kvar i yrket och hur ska framtidens lärare lockas dit? Ska man tänka att läraryrkets utgångspunkt ska vara att gardera sig mot inspektion av allehanda slag och hålla ”ryggen fri”? Svar nej och åter nej!

De där tonåringarna som sätter sig längst ner med armarna i kors och med tydliga blickar visar sin misstro mot att jag som svensklärare kan glömma att de kommer lära sig något av min undervisning om svensk lyrik. Den misstron är mitt jobb att omvandla till ett konstaterande: ”den där Tranströmmer sätter ord på sånt jag tänkt på”. Men en omgivning av skolpolitiker och myndigheter med armarna i kors och misstro och kontroll som verktyg, det ska jag som lärare inte behöva stångas mot.

Misstro, kontroll och ifrågasättande som måste bemötas med dokument är kontraproduktivt. Lärande och förståelse äger inte rum bara för att ett kunskapskrav bockas av i en matris. Läroplaner ska lärare använda, inte bevisa utåt att man genomfört varje ord i den i en checklista.

Lärare ska kunna stå rakryggade på läsårets första lektion och säga.

  • Jag är din lärare. Min uppgift är att se till att du lär dig det du ska. Det kan du lita på.

När kommer "Samling för lärares välmående"?

Fler idrottstimmar och ökade krav på daglig rörelse för eleverna. Ett helhetsgrepp på elevernas fysiska och psykiska hälsa ska nu tas av flera departement. Lisa Heino bloggar om vikten av att förebygga oönskade konsekvenser av satsningarna.

Igår presenterade delar av regeringen ett antal satsningar för att på olika sätt få Sveriges barn och unga att röra på sig mer. ”Samling för daglig rörelse”, kallades en del av det hela. (Länk) Det är ett samlat initiativ där bl a Riksidrottsförbundet, Gymnastik- och Idrottshögskolan, Svenskt Friluftsliv samt Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund/Svenska Idrottslärarföreningen ingår. Man vill ta ett samlat helhetsgrepp om elevernas fysiska och psykiska hälsa och både Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet kommer på olika sätt samarbeta kring dessa frågor. Det låter bra och utbildningsministern poängterade att detta ska underlätta lärares arbete i skolan. Goda intentioner i sak, men vi vet att allt som berör eleverna kommer på ett eller annat sätt vara beroende av att det finns några i skolan som hanterar även externa insatser.

På presskonferensen presenterade man även en ökning av antalet timmar i ämnet idrott och hälsa i grundskolan. Från 500 h till 600 h. Det är också jättebra i sig. Många ämnen skulle behöva fler timmar för att hinna med det centrala innehållet och allt kunskapskraven kräver. Men varje timme i varje ämne behöver en behörig lärare. Idrottslärare undervisar ofta även i andra ämnen och nu när de behöver ha en större andel idrott i sina tjänster, kommer därför lärarbristen i övriga ämnen öka. Man kan även tänka att vissa undervisningsgrupper kommer att bli större, precis som man på vissa håll har löst ökningen av antalet matematiktimmar i rådande brist på matematiklärare. Krafttag mot lärarbristen måste alltid föregå en utökning av undervisningstimmar, men det verkar vara svårt att få vissa att förstå det sambandet. Här är det ord och beslut som föregår konsekvensanalys.

Så gäller även den skärpning av läroplanen som utbildningsministern framhåller som lösningen till ökad daglig rörelse på skoltid för Sveriges elever. Ska det vara krav på fysisk aktivitet för eleverna, ska det vara krav på förutsättningar för lärare att kunna genomföra dem. De skolor som redan har daglig rörelse har planerat, samarbetat, diskuterat och förberett detta. Det är inget som görs av sig själv.

De här förutsättningarna jag ofta återkommer till, kan också uttryckas i borttagna krav. Tänk om det fanns krav i skollagen som fastslog att varje ny sak som skolan skulle hantera, ska föregås av en borttagen arbetsuppgift för lärare och skolledare. Ett realistiskt krav kan tyckas, men ställt i en drömvärld…

Ministrarna talade alltså om ett helhetsgrepp på psykiskt och fysisk välmående för eleverna. Vad gäller för lärarna kan man fråga sig? När kommer ”Samling för lärares välmående”? Lärares psykiska ohälsa och extrema arbetsbelastning är något vi vet är akut att ta tag i. Elevers välmående är beroende av att de har lärare som mår bra i sitt yrke. Där har vi den viktigaste förutsättningen för att allt i skolan ska fungera överhuvudtaget.

Skolutveckling- när allas perspektiv tas på lika stort allvar

Felicia intervjuas om sina erfarenheter av skolan.

Felicia intervjuas om sina erfarenheter av skolan.

Diskussionen om hur skolan ska utvecklas sker ofta i frånvaron av de som nu verkar i skolan. Lisa Heino bloggar om vikten av motsatsen.


Förra veckan deltog jag i heldagseventet "Från skoltradition till skoltransformation", arrangerat av bl a den ideella föreningen School Boost Network och olika elevorganisationer. Jag har under årens lopp deltagit i många seminarier och konferenser på temat skolutveckling, men ärligt talat sällan gått därifrån tankar som varit svåra att släppa . Den här gången var det annorlunda.

Man kan då fråga sig varför det var sådan skillnad den här gången. Det enkla svaret är att elevperspektivet togs på lika stort allvar som forskarperspektivet. Dagen innehöll en rad inspel från olika elever, studenter, unga yrkesverksamma, lärare, forskare, rektorer och samhällsentreprenörer. Alla lyssnade på alla med lika stort allvar och respekt för varandras kunskaper och erfarenheter. Att detta grepp känns ovanligt är ett underbetyg till hur vi på nationell och lokal nivå oftast diskuterar och bedriver sk skolutveckling.

Elevdelaktighet ska t ex inte finnas med bara för att man måste följa något styrdokument. Elevdelaktighet för att skolan ska utvecklas nationellt och lokalt ska inte ens behöva finnas som begrepp, det ska vara en självklar del för det är eleverna det handlar om.

Ingemar i 7F på Östra Grundskolan, sa i sitt framförande att han var trött på att höra att han är framtiden, han är samtiden! Eleverna är här och nu, det är deras pågående skolgång vi måste tala om och med dem om.

Jan Blomgren, fil. dr i pedagogik vid Göteborgs universitet, hade fått frågan inför arbetet med sin avhandling om elevers motivation, om man verkligen kunde lita på elevernas svar om deras syn på undervisning. Jan Blomgren kontrade:

- Vilka kan man lita mer än 186 elever i årskurs 9 som tillsammans haft 1.3 miljoner timmar undervisning i grundskolan. Vilka andra kan uttala sig om det?!

Samma fråga kan man ställa om lärare. Vilka kan man lita på mer än tiotusentals lärare som haft miljoner timmar undervisning? Det är ofattbart att lärare inte i högre utsträckning blir tillfrågade om hur skolan ska utvecklas. Den beprövade erfarenheten som allt ”ska vila på”, känns tyvärr inte som den avser lärares erfarenhet. Undra då vilkas beprövade erfarenhet man menar? Knappast skolpolitikernas.

Solklart är att det här är formen som bär nuet och framtiden. Skola, utbildning och samhällsutveckling sker genom de som genomgår den. Ömsesidig respekt är framgångsreceptet. Intresse av vad andra har att bidra med är utgångspunkten. Vill Sverige på riktigt ha en bra skola och en ljusnande framtid, är det dags att respektfullt lyssna på de som finns i skolans värld nu.

Och respekt och tillit till andra kan uttryckas så här som Ingemar i 7F sa:

"-Om du som lärare kan visa oss (elever) att vi kan så lovar jag dig att vi kommer visa vad vi kan och allt vi kan."

Ingemar får även avsluta det här blogginlägget:

"-En astronaut kan komma till rymden själv men man måste jobba tillsammans för att komma till högre höjder och när man jobbar tillsammans kan man komma till månen."




Hur ska elever vilja bli lärare när arbetsmiljön avskräcker?

Lisa Heino bloggar om ordet "slarv" i Arbetsmiljöverkets rapport och vikten av en god arbetsmiljö i skolan för att eleverna själva ska vilja bli lärare.

Arbetsmiljöverket har släppt en rapport om arbetsmiljön i landets grund- och gymnasieskolor. Rubriken på Arbetsmiljöverkets hemsida lyder "Nio av tio skolor slarvar med arbetsmiljön". Samma ordval användes sedan flitigt i olika medier.Tycker man att detta är slarv, ska man sätta sig in i hur lagar och kommunförvaltningar fungerar!

Rapporten tar även upp lärares "ohälsosamma arbetsbelastning". Att då ha ordet "slarv" i rubriken är minst sagt respektlöst. När, jag upprepar som i många andra sammanhang, när får lärare och skolledare frågor om de har förutsättningar att genomföra det de åläggs att göra? När ges förutsättningarna innan kraven ställs?

Nu till en annan aspekt av skolans arbetsmiljö. Elevernas syn på läraryrket. Att se lärare i en arbetsmiljö som du själv som elev upplever dålig, leder förstås till inte till att läraryrket känns extra attraktivt. Varför är lärares, skolledares och elevers arbetsplats inte lika påkostad och anpassad som andras?

Om samhällets uppfattning om läraryrket och skolan var annorlunda, skulle arbetsmiljön se annorlunda ut då? Ja, svarar jag på den frågan. Följdfrågan är varför uppfattningen inte istället är att det är världens viktigaste arbetsplats?

Helt klart är att upplevelsen av skolans arbetsmiljö är otroligt viktig för elevernas kommande yrkesval. Elever vill inte bli lärare om arbetsmiljön är så dålig som den beskrivs på många håll i rapporten. Elever väljer yrken som upplevs positiva i flera avseenden.

Ska det bli någon skola för kommande generationer behöver nuvarande generation gemensamt göra varje skola till den mest positiva arbetsmiljö man kan hitta. Elever behöver uppleva att deras framtida arbetsmiljö finns i skolan. Allt börjar med en bra lärare och lärare behöver en bra arbetsmiljö.

Hem- och konsumentkunskap - ämnet som är mindre än minst

Grundskolans minsta ämne sett till antal timmar är hem- och konsumentkunskap. Lisa Heino bloggar om att inte ens dessa timmar planeras in i elevernas schema. Förutsättningarna för detta framtidsbyggande ämne är inte på något sätt optimala.

- Hur ska man hinna med allt det där?

Ja, det kan man verkligen fråga sig när man går igenom grundskolans kursplan för ämnet hem- och konsumentkunskap. Syftet med ämnet är att "eleverna utvecklar kunskaper om och intresse för arbete, ekonomi och konsumtion i hemmet. I en process där tanke, sinnesupplevelse och handling samverkar ska eleverna ges möjlighet att utveckla ett kunnande som rör mat och måltider." Och "Genom undervisningen ska eleverna få möjlighet att utveckla medvetenhet om vilka konsekvenser valen i hushållet får för hälsa, välbefinnande och gemensamma resurser. Undervisningen ska också bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om konsumtionens villkor, om sparande, krediter och lån."

Läroplanens alla ämnen har vida syften och omfattande innehåll. Skillnaden är tiden. Hem- och konsumentkunskap är det ämne i grundskolan som har minst garanterad undervisningstid, 118 h totalt. Detta timantal kan jämföras med slöjd som har 330, elevens val 382 och matematik som har 1125 h.

Tyvärr är det sällan som en elev ens får de där 118 timmarna. Hem- och konsumentkunskap är nämligen även det ämne som enligt Skolverket läsåret 2015/16, i verkligheten hade minst inplanerad undervisningstid. Den planerade undervisningstiden var istället 95 h i medianvärde, en reell minskning med ca 20%. Garanterad undervisningstid på 118h? Den finns inte ens i elevernas scheman. Detta kan t ex jämföras med ämnet bild där den planerade tiden är ca 7% mer än den garanterade och i idrott ca 4% mer. Läroplanens minsta ämne som reduceras med 20% i verkligheten är inte på något sätt ok! Garanterad undervisningstid ska betyda att eleverna just garanteras den undervisningstiden.

Lärare måste också ha rimliga förutsättningar att genomföra det de åläggs i styrdokumenten. Många lärare i hem- och konsumentkunskap har inte ens en spis att tillgå i undervisningen. Ändamålsenliga lokaler enligt skollagen? Knappast i dessa fall.

Om man ser till ämnets syften jag nämnde ovan, kan man även konstatera att det är precis sådant som efterfrågas idag. Hälsoaspekten, privatekonomin, en hållbar utveckling för både sig själv och omvärlden. Få verkar dock förstå att det i ämnet hem- och konsumentkunskap finns möjligheter för dessa kunskaper att utvecklas. Det minsta man kan begära är därför att ALL undervisningstid används utifrån bästa möjliga förutsättningar för alla elever. Då kan man både slippa uppfostrings-TV à la "Lyxfällen" och kändiskockar med dyra skärbrädor som enda förebilder. Nej, fram med alla fantastiskt kunniga lärare som kan skapa förutsättningar för en hållbar och i det här fallet, även en god framtid.

Kommentarer:

Karin
Karin Hjälmeskog

Tack för inlägget. Jag håller med. En undran är om rektorer och andra som bestämmer är medvetna om att det är så här - jag menar att HK inte ens får de 118 timmarna garanterad undervisningstid. Det är bra att det synliggörs här och jag hoppas att alla HK-lärare ber rektorerna på sina skolor redovisa garanterad undervisningstid i ämnet.
Stefan Edman skrev i sin rapport Bilen, biffen, bostaden om hållbar konsumtion att HK borde vara navet i utbildnings för hållbar konsumtion. Det är svårt att förstå hur skolvärlden missar den potential som finns i ämnet.
Vi i SKHV försöker på olika sätt få kontakt med makthavare på olika nivåer i samhället för att på så sätt göra dem medvetna om att HK kan, om det ges möjligheter, har mycket att tillföra i skolan, för unga och deras liv nu och i framtiden, inte minst när det gäller hållbarhet.

  • Skapad 2017-03-16 11:20

Förordning för fler förstelärare i utanförskapsområden ger motsatt effekt

För att få fler förstelärare i skolor med stora utmaningar, kan vissa skolor söka statsbidrag för detta. Men kraven i förordningen stjälper istället för hjälper, skriver Lärarförbundets utredare Lisa Heino.

Den förra regeringen införde 2014 ett extra statsbidrag för att öka antalet förstelärare i s k utanförskapsområden. Alliansregeringen beslutade då om en förordning som reglerade vilka geografiska områden som skulle avgränsas som utanförskapsområden och vilka krav som skolorna skulle uppfylla för att kunna ansöka om statsbidraget för fler förstelärartjänster.

Hur kan det då ha blivit så fel? Statskontoret menar att det dels beror på den geografiska avgränsningen för statsbidraget. Denna avgränsning verkar inte ta ett dugg hänsyn till vilka skolor som egentligen har störst behov. Skolor med stora behov, men som ligger utanför vissa fiktiva gränser får inte del av statsbidraget. Detta har t ex lett till stora problem i Landskrona och i Malmö.

Gustav Fridolin blev uppmärksammad på detta problem redan 2014. Han hävdade då att han skulle se över förordningens krav under 2015. Då Statskontoret konstaterar exakt samma svårigheter med förordningen i sina utvärderingar både 2015 och 2016, har utbildningsministern definitivt inte gjort läxan.

För de skolor som ligger i de utvalda utanförskapsområdena finns andra problem med förordningen. För att kunna söka statsbidraget för ytterligare förstelärare måste nämligen samtliga ordinarie förstelärartjänstervara tillsatta. Under ett läsår kan många förändringar ske i en skolas personalgrupp och även förstelärare avslutar sina anställningar av olika anledningar. Då kan plötsligt inte längre skolan ansöka om bidraget för fler. Rimligt- knappast!

En annan absurd konsekvens av förordningen är att om ändå skolan har uppfyllt alla krav för att få söka bidraget för ytterligare förstelärare, måste alla de extra tjänsterna tillsättas, annars utgår bidraget helt. D v s om en skola är berättigad fem extra förstelärartjänster, men bara kan tillsätta fyra av dem, uteblir bidraget även för de fyra!

Så högröstade opposition, er intention om fler förstelärare i skolor med stora utmaningar, er förordning förhindrade istället många förstelärare att börja jobba där ni tyckte de skulle behövas mest. Och nuvarande regering, ni har varit väl införstådda med problemen med förordningen i flera år, varför har ni inte gjort något åt dem?