Lärarförbundet
Bli medlem

Lärare behövs inte, vi anställer bilmekaniker istället.

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

En lärare skriver:

”Nu måste vi alla följa samma lektionsmall, start, mål och stopp. Rektorn är tillsagd att kontrollera att vi följer det. Hör att många kommuner verkar ha gått den här kursen- Hur man dödar lusten att vara lärare.Det jag kan som erfaren lärare verkar inte ha något värde längre.”

I min förra Utredarblogg skrev jag om detta med att lärare åläggs krav på att ha en gemensam lektionsstruktur. Detta verkar nu tyvärr sprida sig som en farsot i landets skolor. Man måste därför fråga sig var detta med likriktning och avbockning kommer ifrån. En bakomliggande orsak är definitivt Skolinspektionens granskningar. Skolinspektionens syn på vad som kännetecknar studiero ligger till grund för vad de granskar, i hur en lektion är upplagd. I rapporten Skolans arbete för att säkerställa studiero återkommer just lektionsstruktur som någon slags trollformel. Detta finns även med i inspektioner av skolor, där man just slår ner på brist på lektionsstruktur. Detta formuleras sedan i beslut som något som lärarna måste utveckla.

Att nu lärare med många, många år i yrket, med tiotusentals lektioner av erfarenhet ska tvingas följa en utifrån uppsatt mall- det är verkligen ett omyndigförklarande av rang! Men som jag sagt tidigare-nyexaminerade lärare SKA ges möjlighet att stöta och blöta upplägg med erfarna kollegor under sin introduktionsperiod, det är en helt annan sak!

Denna behandling av läraryrket som en ”löpande band- verksamhet” kan också ses som ett led i betraktandet av skola och undervisning som något som måste effektiviseras som en produkthantering. Lärare ska vara utbytbara, eller billiga outbildade och alla ska kunna ha massor med lektioner på rad. Alla likadana, bara att beta av, ingen himla planering som tar tid. En del jämför lärare med bilmekaniker och tycker man så, är det klart att en mekanisk hållning till yrket framhålls. Men är det så läraryrket ska uppfattas och utformas? Är det en bilmekaniker som ska ”laga” svensk skola? Eller är det en robot som ska ta emot eleverna i klassrumsdörren och agera på kommando, timme ut och timme in, år ut och år in? Snark säger jag bara.

Vem vill vara lärare om man inte får vara just den lärare man som person blir? Det här är jag säker på är den absolut sämsta utvecklingen för att både få tillbaka de 38 000 lärare som lämnat yrket och för att få en mängd fantastiska personer att vilja bli lärare.

Men detta med lektionsstruktur går det givetvis att göra pengar på. Företag säljer modeller och koncept och skolhuvudmän och skolor hänger på. Läraren och grundare av Tankesmedjan Balans, Marcus Larsson, har tittat närmare på ett par kommuner som köpt ett sånt här koncept. I Skolinspektionens återkommande elevenkät anger dessa kommuners elever att de, efter ett par år med gemensam lektionsstruktur, i en betydande lägre grad upplever att deras lärare förklarar så de förstår vad de ska göra. Det är även en stor dipp i andelen elever som upplever att skolarbetet stimulerar dem att lära sig mer. Det är såklart inte bara lektionsstrukturen som ligger bakom denna negativa utveckling, men sambandet går inte att bortse ifrån.

Kommuner som svänger sig med uttrycket ”det är viktigt att visa på goda exempel”, borde i det här fallet se det precis motsatta, ett avskräckande exempel på vad man därför inte ska tvinga sina lärare att göra.

Och nej tack! Det här är inte vad läraryrket ska innebära! Därför kräver Lärarförbundet i samband med sin nya gymnasiepolitik att lärares självständighet i yrkesutövningen istället måste stärkas. Obligatoriska undervisningsmoment och toppstyrda projekt ska väck! Och dessutom måste undervisningstiden, planeringstiden och undervisningsgruppernas storlek regleras. Då fredas och värnas läraryrket som den fria, starka yrkeskår den måste få vara, utan mallar och bilmekaniska liknelser.

Generalisering och avprofessionalisering av lärarna- men individualisering av eleverna

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Man hör ibland att lärares mandat måste stärkas. Då handlar det dock oftast om mandat i konfliktsituationer, regler i klassrummet mm. Jag menar att lärares mandat måste stärkas i samtliga delar av yrkesutövningen. Allt oftare tas det nu beslut att lärare ska lägga upp lektionerna på samma sätt på en skola. Lektionsstruktur/design/modul/format, det har lite olika namn, men syftet att formalisera och likrikta varje lektion är detsamma.

Lärare har kunskaperna om vad de ska undervisa - moment, ämne och innehåll skiljer sig totalt och även mellan elevgrupper, årskurser och situation. Att ha intuitionen, fingertoppskänslan, blicken, ämneskunskapen, relationerna med eleverna och därför hela tiden anpassa utifrån det, det är professionellt! Och individuellt! För samtidigt som lärarna ska tvingas att generalisera ska eleverna ha en individanpassad undervisning. Eleven som individ bland 32 andra, men den ensamme läraren som generell robot? Jättelyckad tanke, verkligen….

Att nyutexaminerade lärare behöver stöd och bollplank hur man kan lägga upp undervisningen, det ska vara självklart! Det är en helt annan sak. Det här utgår ifrån att det råder kaos och katastrof generellt i klassrummen, att lärare som utgångspunkt är lealösa korkskallar som måste bli tillsagda att de ska öppna dörren innan de går in genom den. Att de ska säga hej till eleverna o s v, det är förnedrande! Lärare är inte robotar på löpande band!

Och tänk att vara elev i 12 år i skolan och alla tusentals lektioner skulle vara likadana. Vem skulle inte krokna totalt av leda?! Jag är helt och fullt övertygad om att alla elever oavsett behov, behöver möta och mötas av olika lärare som gör och är på olika sätt, med det gemensamt att de är där för de vill undervisa eleverna, att de tycker om dem och vill vara där med dem.

Och alltså, den unika upplevelsen att få gå in till en klass och med ämnesdjup och integritet ha friheten att just undervisa där och då, utan att veta vad som väntar sekunden efter och se fram emot att allt kan hända. Den där friheten är ett mandat som gör att läraryrket lockar och är fantastiskt stimulerande.

En ljuspunkt i detta är den nyligen presenterade läromedelsutredningen som har med just uttrycket lärares mandat. Detta föreslås gälla i valet av läromedel. En självklarhet kan tyckas, men det är ett tecken på hur litet lärares mandat är nu, när detta föreslås skrivas in i läroplanen. Den utredningen föreslår för övrigt en mängd bra saker, vilka förhoppningsvis bereds väg.

En redan beslutad tung käpphäst att använda när man som lärare behöver en laglig tyngd i sin yrkesutövning, är de Allmänna råden om betyg och betygsättning. De slår fast lärares mandat att bl.a. råda över vad som är ändamålsenlig dokumentation av elevernas kunskapsutveckling. Uppifrån beslutade lärplattformar med matriser som lärare inte tycker är ändamålsenliga, är det inte!

Och tänk på, inte är det en lektionsstruktur som upprepas 10 000 gånger under en skoltid som våra blivande Nobelpristagare kommer tacka i sina tal- utan de individuella lärarna!

PS För styrka och yrkesstolthet – lyssna på läraren Sara Bruuns Sommarprat. Det enda? Sommar av, med och om lärare. Fantastiskt bra! DS

Ur menyn: Skolan måste bli bättre på att...

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Tänk dig själv, du har jobbat hårt under lång tid, suttit kvar på jobbet till sent flera kvällar i rad, knappt haft tid att äta lunch, än mindre att ta raster. Du har gjort ditt yttersta, många jobbiga situationer, du är helt slut både kroppsligt och själsligt. Du kommer hem, kollar nyheterna;

Skolan måste bli bättre på trafikkunskap så att man lär sig köra elsparkcykel på ett säkert sätt.

- Eh....Hur kan man ens dra till med det!

-Skolan måste bli bättre på att undervisa om mäns våld mot kvinnor

- Sluta! Jag orkar inte en grej till. Sluta!

För du är lärare. Hur känns detta tror du som inte är lärare? Att dag efter dag, år ut och år in få höra att trots att du vrider ut och in på dig själv, så räcker det inte, inte på långa vägar. Listan på saker som ”skolan måste bli bättre på” fylls på konstant. Men! Inget, absolut inget, tas bort från skolans uppdrag.

Jag bloggade om detta för tre år sedan och pläderade då för ”något måste bort, innan något nytt läggs på”. Men glöm det, förstås, aldrig i livet att någon skulle komma och säga att det där med X ska ju inte skolan behöva ta hand om, det måste ju andra institutioner, organisationer, eller kors i taket- föräldrarna ansvara för.

”Allt” som är viktigt ska ju in tidigt i livet och alla går i skolan, så där ska det in förstås. Det här är en omöjlig ekvation. ”Allt” kan inte tryckas in i en nioårig grundskola (gymnasiet avser man mer sällan när alla måsten kommer upp). Grundskolan skulle behöva vara 82 år lång och skoldagarna ungefär 22 h/dygn om allt som finns i läroplan och kursplan, samt alla ”jorden går under om inte eleverna får lära sig mer om totalförsvaret när de är 12”.

För det här tycker jag är så viktigt! För det är just det, jobbar du inte i skolan utan med något annat, ETT specialområde, ETT politiskt utspel, en hjärtefråga som du kan massor om och tycker är sååååå viktigt, så är det en helt annan sak än att ha sjuttielva områden och krav att på väldigt begränsad tid, utifrån vitt skilda förutsättningar lära en hel drös med barn detta samtidigt. Klart mångas hjärtefrågor är viktiga, men att basunera ut att skolan måste och måste och måste bli bättre på just dessa, bidrar till att skolan svämmar över av måsten utan tillstymmelse till bättre förutsättningar för en enda av dem. Det gör också att uppfattningen om och synen på lärares expertområde nedvärderas och körs över. Utomstående besserwissrar måste bli bättre på att respektera läraryrket! (Och läsa läroplanen först, så man inte slår på trumman för något som redan står i läroplanen och som skolan redan gör)

Privatekonomi är ett område som det återkommande kommer utspel om att skolan måste bli bättre på. Jag tar mig dock friheten att påminna om att bara för det står i läroplan och kursplan, behöver det inte innebära att man minns det ens....

- Nej, jag fick inte lära mig ett dugg om privatekonomi i skolan, så nu har jag tagit åtta SMS-lån och hamnat hos kronofogden. Det är faktiskt skandal att inte skolan lär ut sånt här.

-Vi kollar igenom läroplaner och kursplaner och dina arbeten du gjort i skolan. Här har du ju faktiskt läromedel, skrivna prov och arbeten i både samhällskunskap och hem- och konsumentkunskap som handlar om just detta.

-Hoppsan, det där har jag glömt. Det var så trist tyckte jag, helt onödigt att hålla på med sånt då tyckte jag.

Men! Det var ju förbättring på gång! En yttepytte lättnad åtminstone i stroffträngsel och floskler genom de reviderade kursplanerna som skulle börjat gälla i höst. Men, det av allt tyckte regeringen att de skulle ta bort under pandemin. Det som skulle gjort kommande läsårs arbete lite bättre för lärare, det drog man tillbaka istället för att ta bort krav på t ex utvecklingssamtal, IUP:er, bedömningsstöd, kartläggningar, iklickande av tusentals matriser. Nej, det gick då INTE att ta bort, men det som lärarna ville som skulle underlätta, näpp, det sköts fram.

Men för att ta några ytterligare punkter från listan på grejer som det trumpetats ut på senare tid,. Skolan måste bli bättre på att utbilda om mens, undervisa om totalförsvaret, upptäcka OCD (tvångsyndrom), försörja industrin med arbetskraft, m m, m m.

För att få ett hum om hur dessa måsten landar i verkligheten kan man sticka in huvudet på en lektion i t ex samhällskunskap i åk 7, 32 elever. Läs samtidigt igenom hela läroplanen och kursplanen i samhällskunskap. Gå in på lektionen i hem- och konsumentkunskap med 25 elever i åk 8 och gör samma, men läs det ämnets kursplan. Tänk 14 ämnen till med minst lika mycket innehåll.

Tänker du att ”skolan måste bli bättre på”. Hör med dina lokala och nationella politiker. Vilka förutsättningar ges skolorna utifrån sitt nuvarande uppdrag? Vilka resurser ska de tillföra så att lärare har en sportslig chans att fixa uppdraget? Vad är rimligt att skolan ansvarar för och vad kan andra göra?

Och sluta slå på domedagstrumman som att man inte kan lära sig ett endaste dugg efter skolavslutningen i åk 9. Hjärnan lägger inte av bara för man säger tack och hej till svensk grundskola i 15-års åldern.


Hur kommer skolplikten stå sig mot vårdnadshavares postpandemiska resbehov?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Kalla mig cyniker, men utifrån de högar med ledighetsansökningar som lärare och rektorer fick hantera före pandemin, kommer en postpandemisk reslust utmana den lagstiftade skolplikten än mer. Skolans pandemilag har ju medfört att lärare både undervisat elever på plats och hemma och jag kan mycket väl höra föräldrar som därmed ser en möjlighet till resor, utan att deras barn behöver ta ledigt.

- Vi bara måste iväg och få ett miljöombyte. Våra barn har ju datorn med sig, det är ju bara att följa undervisningen på Teams som de gjort när de haft lite ont i halsen här hemma. Det blir ju perfekt. Vi längtar så efter att kunna resa allihop.

Här vill jag snabbt bryta synen av hav och palmer med distansundervisning på skärm. Nej, varken den tillfälliga förordningen under pandemin, eller kommande lagstiftning om distans- och fjärrundervisning ger grönt ljus för detta.

Så om vi återgår till detta med skolplikt. Jag har skrivit om denna lag återkommande genom åren på Lärarförbundet, men jag måste ändå upprepa vissa fakta och utgångspunkter genom att bemöta de vanligaste argument som brukar framhållas.

- Men man har ju rätt att ta ledigt 10 dagar per läsår. Vi brukar ta en vecka per termin, en före jullovet och sedan en efter Sportlovet.

Nej, nej och åter nej. De där 10 dagarna som nämns i skollagen riktar sig till rektor. Hen får i och med denna skrivning uppdra till någon annan, t ex elevens mentor, att bevilja ledigt upp till 10 dagar. Lagen är inte skriven till föräldrar att skolplikten vid önskemål minskas till 168 dagar istället för 178. (Ibland kan det ju även klagas vilket låååångt sommarlov eleverna har, 187 dagar per år är eleverna lediga. Det är mer än i en rad andra länder.)

Vad är skolplikt?

Det är enligt Skollagen vårdnadshavarens ansvar att ett skolpliktigt barn ”fullgör sin skolplikt” och det är vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan, 178 skoldagar. Skolplikten innebär som Skolverket uttrycker det ”att eleverna ska delta i skolans verksamhet och inte har automatisk rätt till ledighet utöver loven”

Men enligt lag kan eleven ”beviljas kortare ledigheter för enskilda angelägenheter och om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas.” ”Enskilda angelägenheter” brukar exemplifieras med begravningar och ”synnerliga skäl” bedömer skoljurister, ska tillämpas även på begärda ledigheter på 10 dagar. Synnerliga skäl är en skarp skrivning och semester- eller shoppingresor och idrottsturneringar menar juristerna, faller inte under den benämningen.

Rektors beslut gäller vid ansökan om ledighet

Det är rektors beslut som gäller om ledighet beviljas eller ej och det ska tas utifrån den enskilde elevens belägenhet. Vissa rektorer ger aldrig ledigt, andra upp till flera veckor. Samtliga beslut är korrekta utifrån lagstiftningen. Denna skillnad i hantering av ledighetsansökningar behöver styras upp enligt Riksrevisionen, som också konstaterar i en rapport att rektorer utsätts för press från vårdnadshavare som vill ha ledigt och att många åker även vid avslag. Kommunerna har då inget att sätta emot. Riksrevisionen pekar också på att det finns ett incitament för skolor att bevilja längre ledigheter, istället för att eleverna ska fullgöra skolplikten på annat sätt vid "varaktig vistelse utomlands", eftersom en hel del kommuner då inte betalar skolan ersättning.

- Men man lär sig ju jättemycket när man reser och upplever saker som inte finns i skolan. Vi vill att våra barn ska få se andra länder. Man kan ju träna andra språk på riktigt då också.

Visst, det är fantastiskt att uppleva andra länder, kulturer, språk m m. Det är just detta alla lov under läsåret gör det möjligt. Man kan lära sig lika mycket i Thailand på jullovet, som veckan före jullovet.

Och tänk på detta. Är en elev borta 2 veckor per läsår varje år från förskoleklass till årskurs 9, missar eleven mer än en termins undervisningstid sammanlagt. Många är borta betydligt mer och kan då räkna bort något läsår från sin grundskoletid i ledighet....

- Mitt barn är så långt fram i ämnena ändå. Det gör ingenting om hen missar ett par veckor.

Det här har absolut ingenting med skolplikten att göra. Eleverna ska vara i skolan under skoltid. Undervisningen sker i ett kollektiv där eleven ingår och är en oersättlig del av. Eleven kan missa många händelser, moment och situationer, en förälder inte har en aning om och minst av allt, kan förutse.

- Jag tycker att det vore mycket bättre om det var läroplikt istället för skolplikt i Sverige.

Det kan gemene man absolut tycka. Men är det något man vill ändra på ska man uppvakta sina politiker eller engagera sig själv politiskt och driva detta. Att framhålla det som ett argument till lärare och rektorer när man ansöker om ledigt för en skidresa är faktiskt bara fånigt.

När man struntar i att ledighet inte beviljats

Men sedan har vi de vårdnadshavare som trots att de fått avslag på sina ledighetsansökningar för sina barn, struntar i detta och reser ändå/är olovligt frånvarande. Eller som i en hel del fall, sjukanmäler barnen trots noll sjukdom. Detta är helt oacceptabelt, moraliskt förkastligt och respektlöst. Och olagligt. Men som Riksrevisionen konstaterat här ovanför, finns det inga verktyg att ta till. Brott mot skolplikten är det och vid sjukanmälan, någon form av falskt intygande skulle man kunna säga. Det ska dock tilläggas att det kan bli vitesföreläggande och orosanmälan om skolplikten inte uppfylls under längre tid i enskilda, särskilda ärenden, men det har inte gällt alla dessa som bara struntar i att ledighetsansökningar inte beviljas.

Och det ska inte behöva bli hot om viten. Eller orosanmälningar. Det är ju inte alls det som det handlar om i detta. Skolplikten ska respekteras av alla! Men att styra upp vad som gäller för ledighet, uppfyllande av skolplikt, ansvar för att göra detta o s v, behöver definitivt klargöras. Och att rektorer pressas av föräldrar att godkänna ledigt, och att besluten kan påverka skolans ekonomi o s v. Så får det bara inte vara!

Vem är ansvarig för att eleven ska komma ikapp?

Men vad händer med elevernas möjligheter att klara kunskapskrav o s v, när de är lediga/ogiltigt frånvarande? Då är svensk skolas lagstiftning så att oavsett vad som föranlett frånvaron, giltig/ogiltig och den icke uppfyllda skolplikten, så ska skolan d v s lärarna, se till att eleven lär sig det den ska. Provocerande tycker jag. Det är ju vårdnadshavarna som inte respekterar skolplikten. Det här gör ju att uppfattningen blir att det spelar ingen roll hur mycket mitt barn är borta, lärarna måste ändå fixa så att mitt barn klarar kunskapskraven.

Och detta med frånvarande elever på löpande band medför en betydande ökad arbetsbelastning för lärarna, att fixa vad de ska göra före och efter de är borta. Förbereda individuella lösningar som inte egentligen alls skulle behöva göras. Det tar tid från lärares icke befintliga tid!

Skolan är inte en serviceinrättning som ska anpassas utifrån när butiker i London har rea. Nej- skolplikten framför allt!

PS I föräldrakretsar finns även ryktet "lätt att få ledigt" med som parameter när man ska välja skola. Som något positivt. :( DS

​Släpp ingen djävul över bron

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash


Den uppmaningen får Sven Duva i Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner. Lärarna skulle behöva en Sven Duva, någon som står stadigt och motar bort alla klåfingriga makthavare och tyckmyckare som tror sig veta bäst, innan de klampar över skolans bro och tar sig fram till lärarnas yrkesutövning.

Det här att samtala om lärare och inte med lärare, signalerar att man utgår från att lärare är okunniga och måste instrueras. Den återfinns hos alltifrån beslutsfattare, skolmyndigheter, media och föräldrar. Det är inte bara respektlöst så det förslår, det är även förödande för läraryrket och därmed för framtiden för skolan som sådan. Vem vill utbilda sig till ett yrke med bristande autonomi och professionell frihet? Kul jobb verkligen.

Ett exempel på detta är arbetsgivare som skickar ut manualer om standardiserade lektioner som styr lärare till samma upplägg av undervisningen. Klasser och undervisningsgrupper är olika varandra, varenda en! Lärare är olika varandra, varenda en! Ämnen, moment, aktuella händelser, situationer, allt är olika och kräver att bli behandlade så. Det finns ingen motsättning mellan olikhet i allt detta och en tydlig, säker lärare som med intuition och stadig blick leder eleverna fram genom lektionerna. För om jag som lärare inleder en lektion på ett sätt med 8A finns det ingen som helst garanti att samma sak funkar bra med 8B lektionen efter. Och som läraren Björn Dahlman uttrycker det på Twitter:

”Min planering gör jag för min egen skull, men när lektionen börjar frångår jag den i princip alltid. Inte för att jag vill, utan för att jag måste p g a en lektion är något som lever. Det är inte bilbesiktning.”

Sedan finns elevgrupper som behöver mycket stöd av flera lärare samtidigt på lektionen, nyexade lärare som behöver vägledning och stöttning av erfarna kollegor (det har man t o m rätt till enligt lag). Det är något helt annat än ”på den här skolan ska alla lärare genomföra alla lektioner på samma sätt”. Men sen, det där att lektioner går åt skogen och man som lärare sliter sitt hår och undrar varför gjorde jag på det där sättet med den klassen, det blev helt misslyckat- att man då kan braka in i sitt arbetsrum och personalrum och häva ur sig sin känsla av misslyckande och få stöd, bekräftelse och förståelse. Den prestigelösheten och ärligheten gynnar en skolas hela lärarkår. Utifrån det provar man något annat nästa gång med den gruppen och momentet i undervisning. Det är läraryrket, det är professionell yrkesutövning och kollegialt lärande. Respektera det.

En annan aspekt av detta uppifrån-beslutande är diskussionen som förs kring fortsättningen av distans och fjärrundervisning efter pandemin. Ed tech bolag, kommuner och fristående huvudmän lyfter fram dessa undervisningsformers förträfflighet. Få av dem som faller in i hyllningskören är själva nu aktiva lärare. Uppifrån och utifrån kan detta ses som god undervisning, men inte inifrån. De undervisande lärarna vet vad som krävs för att lära eleverna det de behöver. Då är inte distans och fjärr det man önskar sig som lärare. Detta visar med all tydlighet Lärarförbundets undersökning där 76% av lärarna anger att de tycker att läraryrket skulle bli mindre givande om det blir mer fjärr- och distansundervisning. Inte givande- varför ska man syssla med det då?

Och nästan hälften anger att de skulle överväga att sluta om detta med fjärr och distansundervisning fortsätter. Det är många lärare det!

Så vad som bestäms uppifrån om hur lärare ska utöva sitt yrke, det är en ödesfråga. Så arbetsgivare, byt taktik och agera istället som era lärares Sven Duva, ni kommer gå segrande in i framtiden.

”Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

.

Vissa beslut passar det minsann att putta neråt och hänvisa till olika förutsättningar på skolorna

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Distans eller inte? Smittspridningen är stor i både gymnasieskola och grundskola, men nu tas det nationella beslutet om distansundervisning på gymnasiet bort, utan regeringen hänvisar till de regionala smittskydden för beslut. Både gymnasieskola och grundskola kan ha både när- och distansundervisning samtidigt.

- Nämen skolornas förutsättningar ser så olika ut, det går inte att ta beslut om alla.

Jaså minsann! Så brukar det inte låta vad gäller allt annat som skolan ska ta ansvar för. Då nämns aldrig olikheter i förutsättningar i skolorna, utan ALLA ska oavsett, verkställa det riksdag och regering beslutar. In med det i läroplaner och kursplaner bara, utan hänsyn till tidsbrist, lärarbrist, fullbokade idrottssalar och en redan överfull läroplan. Det brukar aldrig spela någon roll.

Men just i fråga om förutsättningarna att kunna minska smittspridningen, hur olika är det egentligen? Det är i stort sett, i samtliga verksamheter, en massa ungar och vuxna i för trånga utrymmen, där det är i många fall omöjligt att följa ens de allmänna rekommendationerna. (ventilationen ska vi inte tala om)

- Huvudmannen överlåter till rektor att besluta om hur man kan tänka kring insatser för att minska smittspridningen, säger man i vissa kommuner.

-Tack för den, säger rektorerna som med detta får ta emot oron, frågorna och kritiken från alla berörda.

-Varför är det som vanligt på den här skolan? På skolan bredvid har de halvklasser och på skolan i kommunen bredvid har de distansundervisning för åk 7 och 8, medan åk 9 får vara i skolan.

Så här olika kan det inte få vara! Det minsta man kan begära är att samma rekommendationer som det regionala smittskyddet går ut med, ska gälla samtliga kommuner och skolor i regionen. I Gävleborg gjorde kommunerna inom regionen helt olika bedömningar och i Stockholm kan två skolor bredvid varandra göra helt olika. Ändring, kräver Lärarförbundet!

Lärarförbundet har också sedan tidigt i pandemin, legat på regering och beslutsfattare att erkänna att skolan påverkas av pandemin och att allt är inte business as usual.

-Men snälla nån, det är väl självklart att de gör.

Men gör de verkligen det? I en pandemi kan inte samma krav och mål uppfyllas som om allt vore som vanligt. För oavsett skolform, ligger alla krav på centralt innehåll, varenda minut av garanterad undervisningstid, kunskapskrav, IUP:er, utvecklingssamtal, betyg i åk 6-8, oavsett förutsättningar att ha något att sätta betyg på, allt ska hinnas med och tas med, dödlig smitta eller inte.

Föräldrar med barn i skolan märker självklart hur allt inte kan genomföras som vanligt, men de vänder sig inte till ansvariga beslutsfattare, utan till lärare och rektorer. De kritiserar hur t ex idrotten och slöjden ska genomföras på distans, hur man ska hinna med allt då lärare och elever är sjuka, hur de ska lösa moment i undervisningen när de digitala kanalerna laggar och inga läroböcker finns tillgängliga. Och det är det här som är så fel! Att lärare och rektorer får ta skiten för att de inte kan tillgodose allt, när det är regering och beslutsfattare som ska kritiseras för att de låter lärare och rektorer kritiseras för något de själva är ansvariga för.

Men här är förutsättningarna strunt samma återigen. Elevens rätt till utbildning är mantrat som övertrumfar allt som heter pandemins effekter på vad som är möjligt att kräva av skolan. Lärarförbundet har skickat in tre skrivelser till regeringen på ämnet, här kan man läsa den senaste.

Så sett till förutsättningar regering och riksdag. Ni är de enda som har förutsättningarna att ta de beslut som krävs- ta dem!

Luft i krav rimligare än i klassrum

Lärares verklighet och kraven från makthavare krockar allt mer. För att undanröja dessa krockar måste makthavarna inse verkligheten och lära sig begreppet "ta bort".

- Lärare! Möblera klassrummen luftigt, uppmanade utbildningsministern, med sin egen verklighetsuppfattning om svensk skolas lokalkapacitet.

Och det är just det där med verklighetsuppfattningen. Lärares verklighet och kraven från makthavare krockar alltmer. När pandemin slog till kunde man anta att nu måste ju i alla fall beslutsfattare förstå att det inte går att ha samma krav som vanligt på skolan. Men icke sa nicke, istället ändrade man lagar och förordningar så att lärare ”gavs möjlighet” att undervisa elever oavsett om de var hemma eller på plats i skolan. För allt skulle ju hinnas med som vanligt.

I någon bisats sa utbildningsministern att man inte skulle kunna ha samma förväntningar på skolan som vanligt. Men ändrar man inte kraven formellt, FÅR INTE lärare och rektorer sänka eller ta bort något alls. All garanterad undervisningstid ska uppfyllas, allt centralt innehåll, bedömningsstöd, utvecklingssamtal och kunskapskrav ska bedömas i alla årskurser. En prioritering av årskurs 9 gjordes på sina håll, men utifrån gällande lagstiftning ska alla årskurser, samtliga elever ges samma som alltid, ingen prioritering kan göras på bekostnad av andra.

Lärarförbundet har sedan i mars, återkommande uppvaktat regeringen och krävt att krav i läroplan och förordningar ska tas bort från skolans uppdrag utifrån rådande situation för lärarna. Men icke, inte ett endaste litet kommatecken har det ruckats på. Begreppet ”ta bort” verkar inte makthavare ha i sina ordlistor på regeringskansliet, men Lärarförbundet använder både repetition och igel-metoden i den här undervisningen.

Jo, en sak tar man alltmer bort från skolan. Förutsättningarna för lärarna att kunna uppfylla kraven. Statens budget för skolan var en droppe i havet och kommunerna kommer nu att tvingas skära ner än mer på skolan och antalet lärare minskas. Färre kvar, men samma krav kvarstår. Men det ska givetvis inte påverka kvaliteten på undervisningen, den ska bestå eller till och med öka. Genom att hävda det, lägger man ansvaret direkt på lärarna och hänvisar medborgarna till lärarna för klagomål, fast det är politikerna själva som är ansvariga för att rubbet ska funka i varenda skola.

Och huri jösse namn ska kvaliteten kunna öka med sämre förutsättningar? Utbildningsministern bör möblera luftigt i kraven istället.

I dagarna presenteras oppositionens budgetmotioner – blir intressant att se hur de möblerat utrymmet mellan krav och resurser.

Men vadå! Solresor står väl ändå över lagen om skolplikt?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Skolplikten är lagstadgad i Sverige. Ändå var många elever inte på plats när skolan drog igång igen efter jullovet. De var lediga eller "lediga".

Under förra veckan började Sveriges elever skolan igen efter jullovet. Ledigheten var över och skolplikten trädde återigen in i de obligatoriska skolformerna, d v s i förskoleklass och grundskola. Men, ett stort men, många bänkar gapade tomma trots att skolplikt råder. Mängder med elever runt om i Sverige var inte på plats. De var lediga, både obeviljat och beviljat.

En hel del andra elever lämnade också in ledighetsansökningar på terminens första dag, för ledigheter dagar och veckor före det stundande Sportlovet.... Suck! Och varför? Varför respekterar inte föräldrar skolplikten för sina barn? För i Sverige är det en lagfäst skyldighet att gå i skolan.

Diskussionen om ledigheter är en ständigt aktuell fråga och Riksrevisionen gav i slutet av förra året ut en rapport om skolplikten, ledigheter och längre utlandsvistelser. Enligt svensk skollag är det rektor som beviljar ledigheter och Riksrevisionen påpekar i rapporten hur olika det ser ut mellan skolor, vad gäller om rektorer beviljar ledigheter och hur långa dessa kan vara. Vissa rektorer beviljar inga ledigheter alls, andra beviljar ända upp till nio veckors ledighet. Det finns ingen lagtext, förordning eller skrivning som kan slå fast att det ena är rätt eller fel. Lagen är inte utformad så, utan rektors beslut gäller.

Enligt Skolförordningen har en elev i grundskolan 178 dagars skolplikt per år. Det är enligt Skollagen kapitel 7, vårdnadshavarens ansvar att ett skolpliktigt barn ”fullgör sin skolplikt” och det är vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan. Skolplikten innebär som Skolverket uttrycker det ”att eleverna ska delta i skolans verksamhet och inte har automatisk rätt till ledighet utöver loven”. Detta är utgångspunkten för allt vad gäller skolan. Eleven ska vara på plats enligt lag. Det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn är där, inte rektors "fel" att de inte får ledigt. Lägg ansvaret där det ska vara. Punkt.

Men enligt lag kan eleven ”beviljas kortare ledigheter för enskilda angelägenheter och om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas.” Är en resa till Ullared en enskild angelägenhet som kan jämföras med att gå på sin mormors begravning? Är två veckor i Thailand veckorna efter jullovet synnerliga skäl?

Många föräldrar struntar i om de får beviljad ledighet eller inte, utan reser bort ändå. Andra föräldrar bombarderar rektor med ifrågasättanden vid icke beviljad ledighet och kräver motivering till avslag och ligger på för att få sitt barns ledighet beviljad. Föräldrar struntar även i att man inte får beviljad ledighet, utan åker på solsemester ändå, ibland sjukanmäler de också barnet för att hen inte ska få ogiltig frånvaro för resan. Allt det här är helt oacceptabelt.

Utifrån detta kan jag även ställa frågan om det i dessa fall egentligen är lärares ansvar överhuvudtaget, att se till att eleven både får med sig uppgifter när de ska vara borta och att de kan ta igen det den missat när den kommer tillbaka. För detta medför i dagsläget en stor arbetsbelastning för lärare.

Avslutningsvis kan jag också mota Olle i grind för de argument som brukar hävdas i diskussioner kring ledighet:

- Men man får ju vara ledig 10 dagar per läsår. En vecka per termin är ju perfekt för resor utanför loven. Och vi bara använt 3 dagar än så länge.

Nej, de där 10 dagarna som nämns i skollagen, riktar sig till rektor. Hen får i och med denna skrivning uppdra till någon annan, t ex elevens mentor, att bevilja ledighet upp till 10 dagar. Lagen är inte skriven till föräldrar att skolplikten vid önskemål minskas till 168 dagar istället för 178.

- Men barn och ungdomar lär sig ju massor när de reser eller gör annat än att gå i skolan.

Ja, det gör de säkert, men det kan de göra under de 187 dagar varje år, då de inte har skolplikt.

- Men mitt barn är så långt framme, hen kommer inte missa nåt när vi är borta en vecka.

Det där har ingenting med skolplikten att göra. Det är lag på att eleven ska vara i skolan på skoltid. Det där argumentet har inget med en lag att göra.

Riksrevisionen kommer med en del förslag på hur olikheterna och osäkerheten kring ledigheter bör styras upp. Att förtydliga och slå fast vad skolplikt innebär är verkligen något som behöver klargöras. Det ska inte råda några som helst oklarheter om vad som gäller för någon. Men egentligen, hur svårt ska det vara att respektera en lagstiftad skyldighet för föräldrar att se till att ens barn är i skolan när de har undervisning? En skidresa står inte över lagen, även om en hel del föräldrar hävdar att det just i deras fall borde vara så.

Kommuner - det finns inga hållbara argument för er att kräva in betygen veckor före avslutning

Huvudmännen är ansvariga för att eleverna ska få sin garanterade undervisningstid varje termin, men sätter samtidigt sina egna deadlines när betygen ska vara inrapporterade. Lärarförbundets utredare Lisa Heino menar att detta t o m kan bryta mot skollagen.

Nu är vi där igen. I betygsättningstider. Betygsättning som styrs uppifrån av kommuner och fristående huvudmän i DERAS krav på deadline för när betygen ska vara inrapporterade i DERAS system. Huvudmännen är ansvariga för att eleverna får sin garanterade undervisningstid, men sätter samtidigt sina egna deadlines som jag vill påstå, gör att de absolut inte tar detta ansvar. Undervisningstiden är nämligen beräknad på alla 178 skoldagar och lektioner på schemat, fram till eleverna går hem på avslutningsdagen, både höst- och vårtermin.

Jag bloggade om det här för ett år sedan och tyvärr verkar det inte ha hänt någon positiv förändring att tala om. Kommuner fortsätter att kräva in betygen i förväg, på sina håll upp till tre veckor innan avslutningsdagen. Detta är inte acceptabelt på något sätt och frågan är om det är lagligt?

Enligt skollag och skolförordning ska betyg sättas och utfärdas vid slutet av terminen. Just ”vid slutet” har då visat sig ha väldigt olika innebörd beroende på vilken huvudman det handlar om. En kommun kan alltså ha en deadline för inrapportering av betyg 3 veckor före julavslutning och 3 veckor före sommaravslutning.

-Jamen, man kan ju ha lektioner ändå, årskurs 6 kan ju börja med vårterminen före Lucia, det spelar väl ingen roll.

Visst kan man säga så och undervisningstiden i sig är uppdelad på stadier som man delar i timmar per läsår och inte per termin. Men i Sverige har vi terminsbetyg och är det rätt att göra den ena terminen mycket kortare än den andra i undervisningstid, då läraren enligt alla gällande styrdokument ska ta hänsyn till all tillgänglig information om elevens kunskaper vid slutet av varje termin? Och efter sommaravslutningen finns ingen till termin i samma årskurs vill jag påminna om!

Och tänker vi på årskurs 9, där man kan avsluta ett ämne som t e x hem- och konsumentkunskap eller musik vid jul och få slutbetyg i de ämnena då, är betygsättning veckor före terminens undervisningstid är slut, helt omöjligt sett till ovanstående lagrum. Eleven har också rätten att både visa och utveckla sina kunskaper ända in i kaklet. I nuläget kan det alltså skilja veckor i möjlighet för att visa sina kunskaper inför betygsättning för elever i olika kommuner. Likvärdigt? Rättvist? Lagligt?

För att inte nämna den extrema arbetsbelastning det här leder till för lärarna. Betygsättning kräver bedömning som tar tid att utforma och utvärdera och hur lätt är det när man inte får ens tiden man har rätt till? Ska man önska sig det i julklapp kanske? Tomten kanske har mer koll på skollagen än vad förvaltningar har.

Man kan också tänka på att det är enbart betyget i årskurs 9 som har någon som helst formell användning. Julbetyget ska inrapporteras till gymnasieantagningen inför elevernas preliminära val till gymnasieskolan. Men detta behöver inte vara klart förrän i januari respektive slutet av juni. Det skulle därför räcka med att inrapporteringen görs på avslutningsdagen även för dessa och administreras när elevernas undervisningstid på riktigt är avslutad. Och betyg kan som en del gör, skickas hem med posten, eller i dessa digitala tider skickas som pdf till vårdnadshavare när respektive lov har påbörjats. Finns flera skolor som redan nu gör så (applåder och tacksamhet till dessa ”revolutionärer” i laguppfyllelse), så varför kan inte andra göra detsamma? Ni vet kommuner, ”goda exempel” som ni älskar så mycket.

Argument jag får mot detta är att lärare är såååå slarviga och fyller i fel i inrapporteringen av betyg, jaha, de kan rätta till dessa även när undervisningstiden är slut på avslutningsdagen och jag kan lova att det blir mindre fel, när lärarna inte styrs av en blåslampa samtidigt som de ska göra alla andra måsten.

Jag får också tillbaka att det tar sååååån tid för förvaltningar att rapportera i systemen. Jamen, då är det faktiskt så att förvaltningarna får skärpa till sig och anpassa sig till det skollagen säger. Respektera elevernas rätt till undervisningstid och lärares yrkesutövning. Det ska INTE vara tvärtom!

Skolinspektionen granskar numera uppfyllelsen av den garanterade undervisningstiden hos kommuner och fristående huvudmän. Jag vill se att just detta är med i den granskningen, för det här behöver styras upp på riktigt!

Och huvudmän- era administrativa system är inte allsmäktiga och de ska inte styra nånting alls i skolans värld. De ska anpassas efter skolans värld.

PS Och att administratörer på förvaltningar måste få in betygen tidigt, för att de ska ha semester före skolavslutningen, är ett helt absurt argument, som jag hoppas aldrig mer kommer uttalas. DS

PS igen. Sätter du betyg med en obehörig kollega? Kolla igenom Lärarförbundets Frågor & Svarom detta. DS

Jag ska bli lärare när jag blir stor för då får jag tjänstebil, smoothies och massage på jobbet

I Sverige talas det sällan om lärare som yrke. Utredaren Lisa Heino bloggar om nödvändigheten att just betrakta och behandla lärare som det yrke det är.

Lärarbristen är extrem i Sverige och antalet som söker till lärarutbildningarna minskar alltmer visar färsk statistik. Men man väljer inte en viss yrkesutbildning för utbildningen i sig, utan för att man vill bli just det yrke som utbildningen leder till. I lärarbristens Sverige talas det på tok för lite om lärare som yrke. Det är istället en himla massa fina ord om hur viktiga lärare är för samhället, för barnens väl och ve och utveckling, för Sveriges framtid. Jadå, det är de, men lärare är ingen samhällsräddande existens som bara uppstår av sig självt, ingen självuppoffrande syssla man självklart vill hålla på med. Lärare är ett yrke.

Och det blir ännu mer ihåligt när man lyfter lärares betydelse och samtidigt gör för lite för att göra förutsättningarna för befintliga lärares yrkesutövning bättre. För det är det som måste till! Floskler, ökade krav och nedskärningar är inte det som gör att man hinner gå på toa mellan lektionerna.

Men vadå, statsbudgeten innehåller ju en massa pengar till skolan, vilket utbildningsminister Anna Ekström visade i förra veckan. Visst är det pengar, men tillräckligt för att göra någon skillnad är det inte! Tillskottet man slår sig för bröstet för på 100 miljoner, är i sammanhanget inte mer än en droppe i havet. I övrigt är det framförallt en flytt av pengar mellan olika bidragsposter och det är inte en trollformel som gör att summorna i sig växer eller att läraryrket plötsligt är det alla ser som sitt drömyrke.

För lärare är ett yrke bland en massa andra. Ett yrke som måste kunna visa på vilket himla bra jobb det är, så att dagens unga ska vilja syssla med det när de blir vuxna. Som hjälp för att veta vad man ska vilja bli när man blir stor, finns nu återigen prao på högstadiet. En möjlighet att få inblick i en massa olika yrken redan i tonåren. Men prao i läraryrket kan man ju säga att alla elever gör varendaste dag, men ser de sin framtid i det yrket? Möter de en yrkesgrupp på en påkostad, funktionell arbetsplats med mjuka soffor i personalrummet, bubbelvatten på kontoret, espressomaskin, tjänstemobiler, tysta rum för eget arbete, personalmatsal, raster med möjlighet att gå på gym, tjänstebil, it-tekniker på plats och i övrigt goda förutsättningar att göra ett bra arbete?

Det går ju inte. Det är ju lärare. Man kan inte ha det sådär i skolor och förskolor och fritidshem. Det är ju nåt annat.

Nä, det är inte nåt annat. Det är arbetsplatser! Det är arbetsplatser med yrken som ska kunna utöva sina arbetsuppgifter och ha det bra på jobbet. Så bra att 65 000 till ska välja det yrket och inte något annat. Det här är inga vansinniga drömmar eller orimliga förslag. Det är sånt som en hel del andra yrkesgrupper ser som självklart.

Så makthavare i alla läger. Ni har lite att jobba med, så ni hinner inte ta en espresso i ert personalrums mjuka soffa med dämpad belysning och fågelkvitter. Det är ni som bär ansvaret för Sveriges framtid, inte lärarna.
Frågor & Svar