Lärarförbundet
Bli medlem
Onsdag 12 maj stänger vi våra telefoner kl 12:00 välkommen att höra av dig igen måndagen 17 maj kl 09:00

​Släpp ingen djävul över bron

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash


Den uppmaningen får Sven Duva i Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner. Lärarna skulle behöva en Sven Duva, någon som står stadigt och motar bort alla klåfingriga makthavare och tyckmyckare som tror sig veta bäst, innan de klampar över skolans bro och tar sig fram till lärarnas yrkesutövning.

Det här att samtala om lärare och inte med lärare, signalerar att man utgår från att lärare är okunniga och måste instrueras. Den återfinns hos alltifrån beslutsfattare, skolmyndigheter, media och föräldrar. Det är inte bara respektlöst så det förslår, det är även förödande för läraryrket och därmed för framtiden för skolan som sådan. Vem vill utbilda sig till ett yrke med bristande autonomi och professionell frihet? Kul jobb verkligen.

Ett exempel på detta är arbetsgivare som skickar ut manualer om standardiserade lektioner som styr lärare till samma upplägg av undervisningen. Klasser och undervisningsgrupper är olika varandra, varenda en! Lärare är olika varandra, varenda en! Ämnen, moment, aktuella händelser, situationer, allt är olika och kräver att bli behandlade så. Det finns ingen motsättning mellan olikhet i allt detta och en tydlig, säker lärare som med intuition och stadig blick leder eleverna fram genom lektionerna. För om jag som lärare inleder en lektion på ett sätt med 8A finns det ingen som helst garanti att samma sak funkar bra med 8B lektionen efter. Och som läraren Björn Dahlman uttrycker det på Twitter:

”Min planering gör jag för min egen skull, men när lektionen börjar frångår jag den i princip alltid. Inte för att jag vill, utan för att jag måste p g a en lektion är något som lever. Det är inte bilbesiktning.”

Sedan finns elevgrupper som behöver mycket stöd av flera lärare samtidigt på lektionen, nyexade lärare som behöver vägledning och stöttning av erfarna kollegor (det har man t o m rätt till enligt lag). Det är något helt annat än ”på den här skolan ska alla lärare genomföra alla lektioner på samma sätt”. Men sen, det där att lektioner går åt skogen och man som lärare sliter sitt hår och undrar varför gjorde jag på det där sättet med den klassen, det blev helt misslyckat- att man då kan braka in i sitt arbetsrum och personalrum och häva ur sig sin känsla av misslyckande och få stöd, bekräftelse och förståelse. Den prestigelösheten och ärligheten gynnar en skolas hela lärarkår. Utifrån det provar man något annat nästa gång med den gruppen och momentet i undervisning. Det är läraryrket, det är professionell yrkesutövning och kollegialt lärande. Respektera det.

En annan aspekt av detta uppifrån-beslutande är diskussionen som förs kring fortsättningen av distans och fjärrundervisning efter pandemin. Ed tech bolag, kommuner och fristående huvudmän lyfter fram dessa undervisningsformers förträfflighet. Få av dem som faller in i hyllningskören är själva nu aktiva lärare. Uppifrån och utifrån kan detta ses som god undervisning, men inte inifrån. De undervisande lärarna vet vad som krävs för att lära eleverna det de behöver. Då är inte distans och fjärr det man önskar sig som lärare. Detta visar med all tydlighet Lärarförbundets undersökning där 76% av lärarna anger att de tycker att läraryrket skulle bli mindre givande om det blir mer fjärr- och distansundervisning. Inte givande- varför ska man syssla med det då?

Och nästan hälften anger att de skulle överväga att sluta om detta med fjärr och distansundervisning fortsätter. Det är många lärare det!

Så vad som bestäms uppifrån om hur lärare ska utöva sitt yrke, det är en ödesfråga. Så arbetsgivare, byt taktik och agera istället som era lärares Sven Duva, ni kommer gå segrande in i framtiden.

”Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

.

Vissa beslut passar det minsann att putta neråt och hänvisa till olika förutsättningar på skolorna

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Distans eller inte? Smittspridningen är stor i både gymnasieskola och grundskola, men nu tas det nationella beslutet om distansundervisning på gymnasiet bort, utan regeringen hänvisar till de regionala smittskydden för beslut. Både gymnasieskola och grundskola kan ha både när- och distansundervisning samtidigt.

- Nämen skolornas förutsättningar ser så olika ut, det går inte att ta beslut om alla.

Jaså minsann! Så brukar det inte låta vad gäller allt annat som skolan ska ta ansvar för. Då nämns aldrig olikheter i förutsättningar i skolorna, utan ALLA ska oavsett, verkställa det riksdag och regering beslutar. In med det i läroplaner och kursplaner bara, utan hänsyn till tidsbrist, lärarbrist, fullbokade idrottssalar och en redan överfull läroplan. Det brukar aldrig spela någon roll.

Men just i fråga om förutsättningarna att kunna minska smittspridningen, hur olika är det egentligen? Det är i stort sett, i samtliga verksamheter, en massa ungar och vuxna i för trånga utrymmen, där det är i många fall omöjligt att följa ens de allmänna rekommendationerna. (ventilationen ska vi inte tala om)

- Huvudmannen överlåter till rektor att besluta om hur man kan tänka kring insatser för att minska smittspridningen, säger man i vissa kommuner.

-Tack för den, säger rektorerna som med detta får ta emot oron, frågorna och kritiken från alla berörda.

-Varför är det som vanligt på den här skolan? På skolan bredvid har de halvklasser och på skolan i kommunen bredvid har de distansundervisning för åk 7 och 8, medan åk 9 får vara i skolan.

Så här olika kan det inte få vara! Det minsta man kan begära är att samma rekommendationer som det regionala smittskyddet går ut med, ska gälla samtliga kommuner och skolor i regionen. I Gävleborg gjorde kommunerna inom regionen helt olika bedömningar och i Stockholm kan två skolor bredvid varandra göra helt olika. Ändring, kräver Lärarförbundet!

Lärarförbundet har också sedan tidigt i pandemin, legat på regering och beslutsfattare att erkänna att skolan påverkas av pandemin och att allt är inte business as usual.

-Men snälla nån, det är väl självklart att de gör.

Men gör de verkligen det? I en pandemi kan inte samma krav och mål uppfyllas som om allt vore som vanligt. För oavsett skolform, ligger alla krav på centralt innehåll, varenda minut av garanterad undervisningstid, kunskapskrav, IUP:er, utvecklingssamtal, betyg i åk 6-8, oavsett förutsättningar att ha något att sätta betyg på, allt ska hinnas med och tas med, dödlig smitta eller inte.

Föräldrar med barn i skolan märker självklart hur allt inte kan genomföras som vanligt, men de vänder sig inte till ansvariga beslutsfattare, utan till lärare och rektorer. De kritiserar hur t ex idrotten och slöjden ska genomföras på distans, hur man ska hinna med allt då lärare och elever är sjuka, hur de ska lösa moment i undervisningen när de digitala kanalerna laggar och inga läroböcker finns tillgängliga. Och det är det här som är så fel! Att lärare och rektorer får ta skiten för att de inte kan tillgodose allt, när det är regering och beslutsfattare som ska kritiseras för att de låter lärare och rektorer kritiseras för något de själva är ansvariga för.

Men här är förutsättningarna strunt samma återigen. Elevens rätt till utbildning är mantrat som övertrumfar allt som heter pandemins effekter på vad som är möjligt att kräva av skolan. Lärarförbundet har skickat in tre skrivelser till regeringen på ämnet, här kan man läsa den senaste.

Så sett till förutsättningar regering och riksdag. Ni är de enda som har förutsättningarna att ta de beslut som krävs- ta dem!

Luft i krav rimligare än i klassrum

Lärares verklighet och kraven från makthavare krockar allt mer. För att undanröja dessa krockar måste makthavarna inse verkligheten och lära sig begreppet "ta bort".

- Lärare! Möblera klassrummen luftigt, uppmanade utbildningsministern, med sin egen verklighetsuppfattning om svensk skolas lokalkapacitet.

Och det är just det där med verklighetsuppfattningen. Lärares verklighet och kraven från makthavare krockar alltmer. När pandemin slog till kunde man anta att nu måste ju i alla fall beslutsfattare förstå att det inte går att ha samma krav som vanligt på skolan. Men icke sa nicke, istället ändrade man lagar och förordningar så att lärare ”gavs möjlighet” att undervisa elever oavsett om de var hemma eller på plats i skolan. För allt skulle ju hinnas med som vanligt.

I någon bisats sa utbildningsministern att man inte skulle kunna ha samma förväntningar på skolan som vanligt. Men ändrar man inte kraven formellt, FÅR INTE lärare och rektorer sänka eller ta bort något alls. All garanterad undervisningstid ska uppfyllas, allt centralt innehåll, bedömningsstöd, utvecklingssamtal och kunskapskrav ska bedömas i alla årskurser. En prioritering av årskurs 9 gjordes på sina håll, men utifrån gällande lagstiftning ska alla årskurser, samtliga elever ges samma som alltid, ingen prioritering kan göras på bekostnad av andra.

Lärarförbundet har sedan i mars, återkommande uppvaktat regeringen och krävt att krav i läroplan och förordningar ska tas bort från skolans uppdrag utifrån rådande situation för lärarna. Men icke, inte ett endaste litet kommatecken har det ruckats på. Begreppet ”ta bort” verkar inte makthavare ha i sina ordlistor på regeringskansliet, men Lärarförbundet använder både repetition och igel-metoden i den här undervisningen.

Jo, en sak tar man alltmer bort från skolan. Förutsättningarna för lärarna att kunna uppfylla kraven. Statens budget för skolan var en droppe i havet och kommunerna kommer nu att tvingas skära ner än mer på skolan och antalet lärare minskas. Färre kvar, men samma krav kvarstår. Men det ska givetvis inte påverka kvaliteten på undervisningen, den ska bestå eller till och med öka. Genom att hävda det, lägger man ansvaret direkt på lärarna och hänvisar medborgarna till lärarna för klagomål, fast det är politikerna själva som är ansvariga för att rubbet ska funka i varenda skola.

Och huri jösse namn ska kvaliteten kunna öka med sämre förutsättningar? Utbildningsministern bör möblera luftigt i kraven istället.

I dagarna presenteras oppositionens budgetmotioner – blir intressant att se hur de möblerat utrymmet mellan krav och resurser.

Men vadå! Solresor står väl ändå över lagen om skolplikt?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Skolplikten är lagstadgad i Sverige. Ändå var många elever inte på plats när skolan drog igång igen efter jullovet. De var lediga eller "lediga".

Under förra veckan började Sveriges elever skolan igen efter jullovet. Ledigheten var över och skolplikten trädde återigen in i de obligatoriska skolformerna, d v s i förskoleklass och grundskola. Men, ett stort men, många bänkar gapade tomma trots att skolplikt råder. Mängder med elever runt om i Sverige var inte på plats. De var lediga, både obeviljat och beviljat.

En hel del andra elever lämnade också in ledighetsansökningar på terminens första dag, för ledigheter dagar och veckor före det stundande Sportlovet.... Suck! Och varför? Varför respekterar inte föräldrar skolplikten för sina barn? För i Sverige är det en lagfäst skyldighet att gå i skolan.

Diskussionen om ledigheter är en ständigt aktuell fråga och Riksrevisionen gav i slutet av förra året ut en rapport om skolplikten, ledigheter och längre utlandsvistelser. Enligt svensk skollag är det rektor som beviljar ledigheter och Riksrevisionen påpekar i rapporten hur olika det ser ut mellan skolor, vad gäller om rektorer beviljar ledigheter och hur långa dessa kan vara. Vissa rektorer beviljar inga ledigheter alls, andra beviljar ända upp till nio veckors ledighet. Det finns ingen lagtext, förordning eller skrivning som kan slå fast att det ena är rätt eller fel. Lagen är inte utformad så, utan rektors beslut gäller.

Enligt Skolförordningen har en elev i grundskolan 178 dagars skolplikt per år. Det är enligt Skollagen kapitel 7, vårdnadshavarens ansvar att ett skolpliktigt barn ”fullgör sin skolplikt” och det är vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan. Skolplikten innebär som Skolverket uttrycker det ”att eleverna ska delta i skolans verksamhet och inte har automatisk rätt till ledighet utöver loven”. Detta är utgångspunkten för allt vad gäller skolan. Eleven ska vara på plats enligt lag. Det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn är där, inte rektors "fel" att de inte får ledigt. Lägg ansvaret där det ska vara. Punkt.

Men enligt lag kan eleven ”beviljas kortare ledigheter för enskilda angelägenheter och om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas.” Är en resa till Ullared en enskild angelägenhet som kan jämföras med att gå på sin mormors begravning? Är två veckor i Thailand veckorna efter jullovet synnerliga skäl?

Många föräldrar struntar i om de får beviljad ledighet eller inte, utan reser bort ändå. Andra föräldrar bombarderar rektor med ifrågasättanden vid icke beviljad ledighet och kräver motivering till avslag och ligger på för att få sitt barns ledighet beviljad. Föräldrar struntar även i att man inte får beviljad ledighet, utan åker på solsemester ändå, ibland sjukanmäler de också barnet för att hen inte ska få ogiltig frånvaro för resan. Allt det här är helt oacceptabelt.

Utifrån detta kan jag även ställa frågan om det i dessa fall egentligen är lärares ansvar överhuvudtaget, att se till att eleven både får med sig uppgifter när de ska vara borta och att de kan ta igen det den missat när den kommer tillbaka. För detta medför i dagsläget en stor arbetsbelastning för lärare.

Avslutningsvis kan jag också mota Olle i grind för de argument som brukar hävdas i diskussioner kring ledighet:

- Men man får ju vara ledig 10 dagar per läsår. En vecka per termin är ju perfekt för resor utanför loven. Och vi bara använt 3 dagar än så länge.

Nej, de där 10 dagarna som nämns i skollagen, riktar sig till rektor. Hen får i och med denna skrivning uppdra till någon annan, t ex elevens mentor, att bevilja ledighet upp till 10 dagar. Lagen är inte skriven till föräldrar att skolplikten vid önskemål minskas till 168 dagar istället för 178.

- Men barn och ungdomar lär sig ju massor när de reser eller gör annat än att gå i skolan.

Ja, det gör de säkert, men det kan de göra under de 187 dagar varje år, då de inte har skolplikt.

- Men mitt barn är så långt framme, hen kommer inte missa nåt när vi är borta en vecka.

Det där har ingenting med skolplikten att göra. Det är lag på att eleven ska vara i skolan på skoltid. Det där argumentet har inget med en lag att göra.

Riksrevisionen kommer med en del förslag på hur olikheterna och osäkerheten kring ledigheter bör styras upp. Att förtydliga och slå fast vad skolplikt innebär är verkligen något som behöver klargöras. Det ska inte råda några som helst oklarheter om vad som gäller för någon. Men egentligen, hur svårt ska det vara att respektera en lagstiftad skyldighet för föräldrar att se till att ens barn är i skolan när de har undervisning? En skidresa står inte över lagen, även om en hel del föräldrar hävdar att det just i deras fall borde vara så.

Kommuner - det finns inga hållbara argument för er att kräva in betygen veckor före avslutning

Huvudmännen är ansvariga för att eleverna ska få sin garanterade undervisningstid varje termin, men sätter samtidigt sina egna deadlines när betygen ska vara inrapporterade. Lärarförbundets utredare Lisa Heino menar att detta t o m kan bryta mot skollagen.

Nu är vi där igen. I betygsättningstider. Betygsättning som styrs uppifrån av kommuner och fristående huvudmän i DERAS krav på deadline för när betygen ska vara inrapporterade i DERAS system. Huvudmännen är ansvariga för att eleverna får sin garanterade undervisningstid, men sätter samtidigt sina egna deadlines som jag vill påstå, gör att de absolut inte tar detta ansvar. Undervisningstiden är nämligen beräknad på alla 178 skoldagar och lektioner på schemat, fram till eleverna går hem på avslutningsdagen, både höst- och vårtermin.

Jag bloggade om det här för ett år sedan och tyvärr verkar det inte ha hänt någon positiv förändring att tala om. Kommuner fortsätter att kräva in betygen i förväg, på sina håll upp till tre veckor innan avslutningsdagen. Detta är inte acceptabelt på något sätt och frågan är om det är lagligt?

Enligt skollag och skolförordning ska betyg sättas och utfärdas vid slutet av terminen. Just ”vid slutet” har då visat sig ha väldigt olika innebörd beroende på vilken huvudman det handlar om. En kommun kan alltså ha en deadline för inrapportering av betyg 3 veckor före julavslutning och 3 veckor före sommaravslutning.

-Jamen, man kan ju ha lektioner ändå, årskurs 6 kan ju börja med vårterminen före Lucia, det spelar väl ingen roll.

Visst kan man säga så och undervisningstiden i sig är uppdelad på stadier som man delar i timmar per läsår och inte per termin. Men i Sverige har vi terminsbetyg och är det rätt att göra den ena terminen mycket kortare än den andra i undervisningstid, då läraren enligt alla gällande styrdokument ska ta hänsyn till all tillgänglig information om elevens kunskaper vid slutet av varje termin? Och efter sommaravslutningen finns ingen till termin i samma årskurs vill jag påminna om!

Och tänker vi på årskurs 9, där man kan avsluta ett ämne som t e x hem- och konsumentkunskap eller musik vid jul och få slutbetyg i de ämnena då, är betygsättning veckor före terminens undervisningstid är slut, helt omöjligt sett till ovanstående lagrum. Eleven har också rätten att både visa och utveckla sina kunskaper ända in i kaklet. I nuläget kan det alltså skilja veckor i möjlighet för att visa sina kunskaper inför betygsättning för elever i olika kommuner. Likvärdigt? Rättvist? Lagligt?

För att inte nämna den extrema arbetsbelastning det här leder till för lärarna. Betygsättning kräver bedömning som tar tid att utforma och utvärdera och hur lätt är det när man inte får ens tiden man har rätt till? Ska man önska sig det i julklapp kanske? Tomten kanske har mer koll på skollagen än vad förvaltningar har.

Man kan också tänka på att det är enbart betyget i årskurs 9 som har någon som helst formell användning. Julbetyget ska inrapporteras till gymnasieantagningen inför elevernas preliminära val till gymnasieskolan. Men detta behöver inte vara klart förrän i januari respektive slutet av juni. Det skulle därför räcka med att inrapporteringen görs på avslutningsdagen även för dessa och administreras när elevernas undervisningstid på riktigt är avslutad. Och betyg kan som en del gör, skickas hem med posten, eller i dessa digitala tider skickas som pdf till vårdnadshavare när respektive lov har påbörjats. Finns flera skolor som redan nu gör så (applåder och tacksamhet till dessa ”revolutionärer” i laguppfyllelse), så varför kan inte andra göra detsamma? Ni vet kommuner, ”goda exempel” som ni älskar så mycket.

Argument jag får mot detta är att lärare är såååå slarviga och fyller i fel i inrapporteringen av betyg, jaha, de kan rätta till dessa även när undervisningstiden är slut på avslutningsdagen och jag kan lova att det blir mindre fel, när lärarna inte styrs av en blåslampa samtidigt som de ska göra alla andra måsten.

Jag får också tillbaka att det tar sååååån tid för förvaltningar att rapportera i systemen. Jamen, då är det faktiskt så att förvaltningarna får skärpa till sig och anpassa sig till det skollagen säger. Respektera elevernas rätt till undervisningstid och lärares yrkesutövning. Det ska INTE vara tvärtom!

Skolinspektionen granskar numera uppfyllelsen av den garanterade undervisningstiden hos kommuner och fristående huvudmän. Jag vill se att just detta är med i den granskningen, för det här behöver styras upp på riktigt!

Och huvudmän- era administrativa system är inte allsmäktiga och de ska inte styra nånting alls i skolans värld. De ska anpassas efter skolans värld.

PS Och att administratörer på förvaltningar måste få in betygen tidigt, för att de ska ha semester före skolavslutningen, är ett helt absurt argument, som jag hoppas aldrig mer kommer uttalas. DS

PS igen. Sätter du betyg med en obehörig kollega? Kolla igenom Lärarförbundets Frågor & Svarom detta. DS

Jag ska bli lärare när jag blir stor för då får jag tjänstebil, smoothies och massage på jobbet

I Sverige talas det sällan om lärare som yrke. Utredaren Lisa Heino bloggar om nödvändigheten att just betrakta och behandla lärare som det yrke det är.

Lärarbristen är extrem i Sverige och antalet som söker till lärarutbildningarna minskar alltmer visar färsk statistik. Men man väljer inte en viss yrkesutbildning för utbildningen i sig, utan för att man vill bli just det yrke som utbildningen leder till. I lärarbristens Sverige talas det på tok för lite om lärare som yrke. Det är istället en himla massa fina ord om hur viktiga lärare är för samhället, för barnens väl och ve och utveckling, för Sveriges framtid. Jadå, det är de, men lärare är ingen samhällsräddande existens som bara uppstår av sig självt, ingen självuppoffrande syssla man självklart vill hålla på med. Lärare är ett yrke.

Och det blir ännu mer ihåligt när man lyfter lärares betydelse och samtidigt gör för lite för att göra förutsättningarna för befintliga lärares yrkesutövning bättre. För det är det som måste till! Floskler, ökade krav och nedskärningar är inte det som gör att man hinner gå på toa mellan lektionerna.

Men vadå, statsbudgeten innehåller ju en massa pengar till skolan, vilket utbildningsminister Anna Ekström visade i förra veckan. Visst är det pengar, men tillräckligt för att göra någon skillnad är det inte! Tillskottet man slår sig för bröstet för på 100 miljoner, är i sammanhanget inte mer än en droppe i havet. I övrigt är det framförallt en flytt av pengar mellan olika bidragsposter och det är inte en trollformel som gör att summorna i sig växer eller att läraryrket plötsligt är det alla ser som sitt drömyrke.

För lärare är ett yrke bland en massa andra. Ett yrke som måste kunna visa på vilket himla bra jobb det är, så att dagens unga ska vilja syssla med det när de blir vuxna. Som hjälp för att veta vad man ska vilja bli när man blir stor, finns nu återigen prao på högstadiet. En möjlighet att få inblick i en massa olika yrken redan i tonåren. Men prao i läraryrket kan man ju säga att alla elever gör varendaste dag, men ser de sin framtid i det yrket? Möter de en yrkesgrupp på en påkostad, funktionell arbetsplats med mjuka soffor i personalrummet, bubbelvatten på kontoret, espressomaskin, tjänstemobiler, tysta rum för eget arbete, personalmatsal, raster med möjlighet att gå på gym, tjänstebil, it-tekniker på plats och i övrigt goda förutsättningar att göra ett bra arbete?

Det går ju inte. Det är ju lärare. Man kan inte ha det sådär i skolor och förskolor och fritidshem. Det är ju nåt annat.

Nä, det är inte nåt annat. Det är arbetsplatser! Det är arbetsplatser med yrken som ska kunna utöva sina arbetsuppgifter och ha det bra på jobbet. Så bra att 65 000 till ska välja det yrket och inte något annat. Det här är inga vansinniga drömmar eller orimliga förslag. Det är sånt som en hel del andra yrkesgrupper ser som självklart.

Så makthavare i alla läger. Ni har lite att jobba med, så ni hinner inte ta en espresso i ert personalrums mjuka soffa med dämpad belysning och fågelkvitter. Det är ni som bär ansvaret för Sveriges framtid, inte lärarna.

Läsa-skriva-räkna-garantin riskerar magplask om inte förskoleklasslärarna ges förutsättningar vid kartläggningarna

Läsa, skriva, räkna- garantin införs nu med kartläggningar i förskoleklass. Om inte de som arbetar i förskoleklass ges goda förutsättningar att genomföra dem och även får avgöra när de ska göras, riskerar elever att bli felbedömda och syftet med garantin riskerar att inte uppnås.

Den här terminen blir Läsa, skriva, räkna – en garanti för tidiga stödinsatser, obligatorisk i förskoleklass. Den innebär som första steg, att alla elever i förskoleklass ska kartläggas i språklig medvetenhet och matematiskt tänkande. Detta för att kartlägga vilka elever som behöver anpassningar, särskilt stöd eller extra utmaningar. Kartläggningarna ska genomföras inom ordinarie undervisning, i grupp och de består av fyra aktiviteter i varje ämne. Men, varje elev ska bedömas individuellt i varje aktivitet, oavsett gruppstorlek man genomför dem i och förskoleklassläraren ska fylla i matriser för varje elev, för varje aktivitet. (Tur att vi vet att de som jobbar i förskoleklass har 20 par ögon, öron och händer var.)

Det finns i de styrdokument som beskriver kartläggningarna ingen mer preciserad tid, än att de ska genomföras under höstterminen. Syftet är att man tidigt ska ”hitta” de elever som behöver stöd. Men ”under höstterminen” betyder inte automatiskt september eller oktober, som olika kommunala och fristående huvudmän satt som deadline för när kartläggningarna ska vara klara. Denna snäva tidsangivelse kan tvärtom medföra att hela syftet med garantin går om intet.

Att börja förskoleklass är en stor sak i sig, att komma in i en ny grupp, lära känna förskoleklasslärarna, bli trygg i det nya, lära sig rutiner, ja, ni fattar. Det är en massa nya grejer man ska hitta sin plats och sin trygghet i. Att då bara efter några veckor kartläggas i en mängd tester i grupp, kan leda till att många elever faktiskt blir felbedömda. Förskoleklasslärarna måste utan att kanske lärt känna eleven tillräckligt, avgöra vad hen kan i en gruppsituation där eleven kanske inte vågar öppna munnen, inte är trygg i situationen och därför inte visar vad hen kan . Eleven kan därför bli bedömd som den inte kan, för att läraren är ålagd att bedöma det just då.

Det kan också medföra att en elev som inte kan själv, inte vågar säga det, utan säger det svar kompisen innan sa och blir också felbedömd. OBS! Utan att det är läraren som gör fel, utan för att förutsättningarna att genomföra kartläggningarna är ohållbara.

Detta kan i sin tur leda till att fler elever bedöms att inte kunna tillräckligt och måste ges anpassningar, fastän de skulle fixat kartläggningarna om förskoleklasslärarna fått mer tid på sig att lära känna eleverna, undervisa, få ihop gruppen och sätta rutiner innan man genomförde kartläggningarna. Det kan även då leda till att de som verkligen behöver stöd inte får det i tillräcklig utsträckning, för att felaktigt många måste ges det. DÅ har syftet med garantin misslyckats helt.

Kartläggningarna är också i sig något nytt och obligatoriskt som införs i förskoleklassen. Det är en ny arbetsuppgift som måste göras och då behöver man på varje skola ta reda på vad detta kommer att innebär för alla berörda. I vissa skolor har t ex eleverna i förskoleklass tre timmar undervisning, i andra fem. Väldigt olika förutsättningar för förskoleklasslärarna bara där! Man behöver därför i samverkan, gå igenom de risker och konsekvenser kartläggningarna kan innebära. I denna samverkan med rektor, förskoleklasslärare, facklig företrädare och skyddsombud kan Arbetsmiljöverkets mall för Riskbedömning inför ändringar i verksamheten användas.

Man kan också se till det Skolverket skriver om förutsättningar att kunna genomföra kartläggningarna. Det här måste respekteras! Och har kommunen ingen kloningsmaskin, får man faktiskt ändå se till att det finns tillräckligt med personal under kartläggningarna. Förutsättningarna måste vara goda för BÅDE lärare och elever!

Det kan ibland vara svårt för läraren att uppmärksamma en elevs kunnande och då kan vissa anpassningar behöva göras. Det kan till exempel vara att en elev får göra aktiviteten enskilt med läraren eller i par. Det kan också vara så att aktiviteten behöver genomföras i ett annat rum, eller med ett annat material som eleven visar nyfikenhet för. Anpassningar kan även behöva göras när det gäller hur lång tid aktiviteten tar och vid vilken tidpunkt på dagen som kartläggningen äger rum. Ibland kan även pauser och inslag av fri lek och rörelse behövas.

Ur Lärarinformationen för kartläggnings materialet Hitta språket

Så låt förskoleklasslärarna råda i detta! För vilka kan mest om hur det funkar i förskoleklassen, jag bara frågar!

PS Glöm inte att förskoleklasslärarna måste få tid att sätta sig in i kartläggningsmaterialet och att följa upp och anpassa den fortsatta undervisningen utifrån resultatet. Vad är det annars för mening med det hela? DS

"Skolan måste bli bättre på" - 2018 års värsta lista

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

2018 blev listan med utomståendes förslag på vad skolan måste bli bättre på, väldigt lång. Det håller inte. Låt rimlighet bli 2019 års ord i skolvärlden!

Jag vill avråda alla som jobbar inom skolan att Googla ”skolan måste bli bättre på att”, om man inte är självplågare. Men jag vet, vi är en bunt som gör detta återkommande. Humöret sänks till en bottenfryst nivå, men förhoppningsvis väcks även en ilska som ger energi att säga ifrån till den okunskap och oförståelse som dessa utomståendes ”skolan måste” ofta är uttryck för.

Under 2018 haglade det förslag på både nya och gamla måsten för skolan att ta tag i. Listan kan tyvärr göras väldigt lång. De samhällsproblem och omdiskuterade händelser som uppkom under året, gav direkt avtryck i förslag kring vad skolan borde ta hand om. Så under 2018 lanserades en hel del förslag som rörde bl a #metoo, extremism och psykisk ohälsa. Men även massor med andra ämnen kom upp och förslagen på måsten duggade tätt. Under EN vecka i november uppmärksammade media förslag om att skolan skulle ansvara för att undervisa om pensionssystemet, trafikkunskap, personlig hygien, kunskap om radikaliserade avhoppare och självmordsprevention.

Det är paradoxalt att så många uppfattar att samhällsproblem och typ allt som rör mänskligt liv, kan ges kunskap om, förebyggas och tas om hand av skolan. Man kritiserar skolan både för att inte göra tillräckligt av det som den förväntas göra, samtidigt som den föreslås få än mer att ansvara för. Istället måste förståelse och respekt för rådande verklighet vara utgångspunkten för ALLT som rör skolan. Skolans uppdrag och innehåll kan beskrivas med ordet oändligt. MEN, de mänskliga, tidsmässiga och praktiska förutsättningarna är rena motsatsen. Respektera det och uttryck förståelse för det istället.

För samhället förändras och skolan bör förändras med det, men i Sverige verkar samhällsutvecklingen för skolans del bara öka i omfång, det tas aldrig bort saker innan nya läggs på. Är något som bara ökar i omfång verkligen utveckling? Nej, säger jag.

Regeln ”ta bort något innan något nytt läggs på”, har i stort sett aldrig tillämpats i svensk skolpolitik. Så dags att prova nåt nytt bästa skolpolitiker! Läs och lär: ”ta bort” är den framgångsfaktor ni letat efter.

Jag önskar att 2019 års lista på skolans nya måsten blir tom. (Ja, jag vet att önskan redan är mosad av bl a förslag på skärpning av krav på hjärt- och lungräddning och obligatorisk avlusning). Men jag tänker ändå önska att listan inte blir längre. Dessutom önskar jag och tänker fortsätta jobba för att årets ord i skolans värld blir RIMLIGHET. Rimlighet i skolans uppdrag, i lärare och rektorers uppdrag i alla skolformer. Rimlighet i arbetsbelastning och rimlighet i krav. Det är det enda rimliga för skolans framtid!

PS Det är inte bara Sverige som nya måsten för skolan påtalas av utomstående. Kolla in t ex Storbritanniens digra lista för 2018, helt sanslöst där med. DS

Huvudmännens betygsdeadline – brott mot skollagen?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Betyg ska sättas vid slutet av terminen. Vad "vid slutet" innebär, skiljer stort mellan huvudmännen. Hur kan det vara huvudmännen som avgör detta och inte lärarna? Skollag och skolförordning måste respekteras och följas av huvudmännen.

Sista veckan på terminen är snart slut. Terminens sista garanterade undervisningstid inför betygsättningen ska genomföras och elevernas betyg ska sättas i slutet av veckan. Eller? Svaret är faktiskt nej på den frågan, inte för att den garanterade undervisningstiden är slut innan terminen är det, utan för att huvudmännen kräver att terminsbetygen ska rapporteras in i många fall, långt före terminens sista dag.

Enligt skollag och skolförordning ska betyg sättas och utfärdas vid slutet av terminen. Just ”vid slutet” har visat sig ha väldigt olika innebörd beroende på vilken huvudman det handlar om. För i svensk skola är det helt uppenbart inte lärarna och rektorerna som bestämmer när betyg ska sättas, det gör huvudmannens inrapporteringssystem.

Enligt skolförordningen ska ett läsår i grundskolan ha minst 178 skoldagar. Under dessa skoldagar ska eleverna få den garanterade undervisningstid i alla ämnen som de enligt skollagen har rätt till. Vid betygsättningen i slutet av varje termin ska sedan läraren enligt läroplanen, ta hänsyn till all tillgänglig information om elevens kunskaper.

Där har vi utgångspunkterna i det lagrum som skolorna är ålagda att följa. Jahapp, men uppfylls skollagens paragrafer om en huvudman kräver att terminsbetygen ska inrapporteras i deras system, dagar, veckor FÖRE avslutningsdagen? Är det skolorna som kan sägas bryta mot lagen, då det är huvudmännen som på sätt och vis kräver att de gör det för att behaga sina digitala system?

Jag skulle säga att det här är helt oacceptabelt agerande av huvudmännen utifrån både skollag och förordning. Huvudmännens krav att kräva att betygen ska vara klara och inrapporterade i vissa fall VECKOR före terminens sista dag, är fel, fel, fel! Den garanterade undervisningstiden blir väldigt haltande då man också får ta in i kalkylen att dessa krav på tidig inrapportering, även sker på vårterminen då de facto årskursen tar slut. I vissa fall är det ju även slutbetyg i vissa ämnen för niorna som sätts till jul. De har inte alltid alla ämnen, som t ex hemkunskap, slöjd, musik båda terminerna, utan undervisningstiden i dessa ämnen räknas då i vissa fall till sista dagen på höstterminen. Då leder tidig inrapportering definitivt till en reducerad rätt till både garanterad undervisningstid och möjlighet för eleverna att få tid att utveckla och visa sina kunskaper ända in i kaklet.

Hur kravet på tidig inrapportering påverkar lärarnas arbetsbelastning är ett kapitel för sig. Undervisningstiden du egentligen hade behövt för att göra klart ett område reduceras och bedömningar av elevuppgifter och betygsättningen i sig tar tid, mycket tid. Är du t ex SO-lärare med fem undervisningsgrupper kan du ha ca 600 betyg att sätta. Rekordet för den här terminen som jag tagit del av ,ligger på 660 betyg! Helt orimligt och borde vara otänkbart för en enskild lärare att ansvara för.

Så bara sluta med detta huvudmän. Era system för inrapportering ska inte ses som allsmäktiga, de och ni ska göra allt i er makt för att stödja lärarna utifrån deras lagrum, förutsättningar och verklighet. Betyg sätts bara i skolan, då ska det vara skolans arbete som det ska anpassas utifrån, inget annat. Inrapportering dagen innan avslutning är det enda berättigade.

Så huvudmän, nu är det ni som till vårterminens betygsättning ändrar era deadlines. Ett nyårslöfte som ni bara måste hålla!


PS Först en särskild eloge till alla musiklärare som råddat med årets Luciatåg. Vilket slit, ni är fantastiska!

Sen vill jag bara uttrycka min djupaste respekt, beundran och vördnad för alla er lärare. Önskar er ett jullov med mycket sömn som inte störs av jobbtankar, tillfällen att se dagsljus utomhus och många dagar där det är bara ni själva som bestämmer vad de ska innehålla. DS




Lärare behöver Harry Potters patronus som skydd mot klåfingriga dementorer

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Att människor utanför skolan har synpunkter på vad skolan ska ägna sig åt, vad lärarna ska göra i klassrummet och hur detta ska göras är ett ständigt återkommande ”fenomen”. Men på senare tid har även statens långa finger öppnat klassrumsdörren utan att knacka först.

Att vara lärare kan vara oerhört svårt, magiskt, fantastiskt, intensivt, urjobbigt, euforiskt och allt på en gång. Du har millisekunder på dig att förhålla dig till situationer där många olika elever samtidigt ska undervisas utifrån just det ögonblickets kontext. Lärare är också olika, agerar olika utifrån situation och omständighet. Elever kan inte kryssas av i en matris, lika lite som lärare kan det.

Ser man till skolans styrdokument och samhällsdiskussion är det en självklarhet att elever är olika och skolan ska anpassas och förhålla sig till elevens individuella behov och förutsättningar. När det kommer till lärare låter det omvänt och uttryck som likadant, samma och alla måste göra så, är vanligt förekommande.

Det här anser jag är oroande. Vi behöver ha en massa olika lärare, som är olika, gör olika. Att tro att en mall och handlingsplaner lockar de ”mest lämpade”, är att inte fattat ett dugg av vad läraryrket innebär. I ögonblickets kontext i en klass, hur skulle lärare kunna följa en mall, en arbetsgång eller säga stopp, nu följer ni elever inte det här upplägget som nån ”kvalitetssäkrare av undervisning” har gjort? Som lärare reagerar du utifrån en uppbyggd intuition, erfarenhet och avläsningsförmåga och agerar därefter.

”Lita på lärarna” har blivit nåt slags nationellt slagord som tyvärr väldigt sällan visar sig i konkret handling. Jo, ett viktigt steg har tagits. Skolverkets nya Allmänna råd om betyg och betygsättning sätter lärares professionella yrkesutövning i fokus och efterlyser tillit till denna. Att lärare ropar äntligen till dessa Allmänna råd, visar på hur ifrågasatt lärarna känt och känner sig i förhållande även till Skolverkets arbete. Den myndigheten behöver se sig ordentligt i spegeln och sedan fortsätta den här inslagna vägen på lärarnas sida.

Skolinspektionen verkar däremot inte ha tillit till tilliten. Nu har de även börjat en s k regelbunden kvalitetsgranskning där undervisning är ett utvalt område. Enskilda lärares undervisning ska nagelfaras, statens långa finger pekar och kryss i matriser ska sättas för att bocka av om t ex lärarens lektion är målfokuserad och varje elev stimuleras, utmanas och görs delaktig. Som med allt med Skolinspektionen undrar jag – varför granskar ni inte förutsättningarna istället? Bristande kvalitet på själva granskningen?

Vad lärarna behöver nu är en Harry Potter-patronus – något som skyddar dem från de allehanda dementorer som suger yrkesfriheten och professionaliteten ur dem. Vilka ställer upp och blir Dumbledores armé?

PS Någon som verkligen står på lärarnas sida är Jonna Bornemark, docent i filosofi. DS

Frågor & Svar