Lärarförbundet
Bli medlem

"Skolan måste bli bättre på" - 2018 års värsta lista

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

2018 blev listan med utomståendes förslag på vad skolan måste bli bättre på, väldigt lång. Det håller inte. Låt rimlighet bli 2019 års ord i skolvärlden!

Jag vill avråda alla som jobbar inom skolan att Googla ”skolan måste bli bättre på att”, om man inte är självplågare. Men jag vet, vi är en bunt som gör detta återkommande. Humöret sänks till en bottenfryst nivå, men förhoppningsvis väcks även en ilska som ger energi att säga ifrån till den okunskap och oförståelse som dessa utomståendes ”skolan måste” ofta är uttryck för.

Under 2018 haglade det förslag på både nya och gamla måsten för skolan att ta tag i. Listan kan tyvärr göras väldigt lång. De samhällsproblem och omdiskuterade händelser som uppkom under året, gav direkt avtryck i förslag kring vad skolan borde ta hand om. Så under 2018 lanserades en hel del förslag som rörde bl a #metoo, extremism och psykisk ohälsa. Men även massor med andra ämnen kom upp och förslagen på måsten duggade tätt. Under EN vecka i november uppmärksammade media förslag om att skolan skulle ansvara för att undervisa om pensionssystemet, trafikkunskap, personlig hygien, kunskap om radikaliserade avhoppare och självmordsprevention.

Det är paradoxalt att så många uppfattar att samhällsproblem och typ allt som rör mänskligt liv, kan ges kunskap om, förebyggas och tas om hand av skolan. Man kritiserar skolan både för att inte göra tillräckligt av det som den förväntas göra, samtidigt som den föreslås få än mer att ansvara för. Istället måste förståelse och respekt för rådande verklighet vara utgångspunkten för ALLT som rör skolan. Skolans uppdrag och innehåll kan beskrivas med ordet oändligt. MEN, de mänskliga, tidsmässiga och praktiska förutsättningarna är rena motsatsen. Respektera det och uttryck förståelse för det istället.

För samhället förändras och skolan bör förändras med det, men i Sverige verkar samhällsutvecklingen för skolans del bara öka i omfång, det tas aldrig bort saker innan nya läggs på. Är något som bara ökar i omfång verkligen utveckling? Nej, säger jag.

Regeln ”ta bort något innan något nytt läggs på”, har i stort sett aldrig tillämpats i svensk skolpolitik. Så dags att prova nåt nytt bästa skolpolitiker! Läs och lär: ”ta bort” är den framgångsfaktor ni letat efter.

Jag önskar att 2019 års lista på skolans nya måsten blir tom. (Ja, jag vet att önskan redan är mosad av bl a förslag på skärpning av krav på hjärt- och lungräddning och obligatorisk avlusning). Men jag tänker ändå önska att listan inte blir längre. Dessutom önskar jag och tänker fortsätta jobba för att årets ord i skolans värld blir RIMLIGHET. Rimlighet i skolans uppdrag, i lärare och rektorers uppdrag i alla skolformer. Rimlighet i arbetsbelastning och rimlighet i krav. Det är det enda rimliga för skolans framtid!

PS Det är inte bara Sverige som nya måsten för skolan påtalas av utomstående. Kolla in t ex Storbritanniens digra lista för 2018, helt sanslöst där med. DS

Huvudmännens betygsdeadline – brott mot skollagen?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Betyg ska sättas vid slutet av terminen. Vad "vid slutet" innebär, skiljer stort mellan huvudmännen. Hur kan det vara huvudmännen som avgör detta och inte lärarna? Skollag och skolförordning måste respekteras och följas av huvudmännen.

Sista veckan på terminen är snart slut. Terminens sista garanterade undervisningstid inför betygsättningen ska genomföras och elevernas betyg ska sättas i slutet av veckan. Eller? Svaret är faktiskt nej på den frågan, inte för att den garanterade undervisningstiden är slut innan terminen är det, utan för att huvudmännen kräver att terminsbetygen ska rapporteras in i många fall, långt före terminens sista dag.

Enligt skollag och skolförordning ska betyg sättas och utfärdas vid slutet av terminen. Just ”vid slutet” har visat sig ha väldigt olika innebörd beroende på vilken huvudman det handlar om. För i svensk skola är det helt uppenbart inte lärarna och rektorerna som bestämmer när betyg ska sättas, det gör huvudmannens inrapporteringssystem.

Enligt skolförordningen ska ett läsår i grundskolan ha minst 178 skoldagar. Under dessa skoldagar ska eleverna få den garanterade undervisningstid i alla ämnen som de enligt skollagen har rätt till. Vid betygsättningen i slutet av varje termin ska sedan läraren enligt läroplanen, ta hänsyn till all tillgänglig information om elevens kunskaper.

Där har vi utgångspunkterna i det lagrum som skolorna är ålagda att följa. Jahapp, men uppfylls skollagens paragrafer om en huvudman kräver att terminsbetygen ska inrapporteras i deras system, dagar, veckor FÖRE avslutningsdagen? Är det skolorna som kan sägas bryta mot lagen, då det är huvudmännen som på sätt och vis kräver att de gör det för att behaga sina digitala system?

Jag skulle säga att det här är helt oacceptabelt agerande av huvudmännen utifrån både skollag och förordning. Huvudmännens krav att kräva att betygen ska vara klara och inrapporterade i vissa fall VECKOR före terminens sista dag, är fel, fel, fel! Den garanterade undervisningstiden blir väldigt haltande då man också får ta in i kalkylen att dessa krav på tidig inrapportering, även sker på vårterminen då de facto årskursen tar slut. I vissa fall är det ju även slutbetyg i vissa ämnen för niorna som sätts till jul. De har inte alltid alla ämnen, som t ex hemkunskap, slöjd, musik båda terminerna, utan undervisningstiden i dessa ämnen räknas då i vissa fall till sista dagen på höstterminen. Då leder tidig inrapportering definitivt till en reducerad rätt till både garanterad undervisningstid och möjlighet för eleverna att få tid att utveckla och visa sina kunskaper ända in i kaklet.

Hur kravet på tidig inrapportering påverkar lärarnas arbetsbelastning är ett kapitel för sig. Undervisningstiden du egentligen hade behövt för att göra klart ett område reduceras och bedömningar av elevuppgifter och betygsättningen i sig tar tid, mycket tid. Är du t ex SO-lärare med fem undervisningsgrupper kan du ha ca 600 betyg att sätta. Rekordet för den här terminen som jag tagit del av ,ligger på 660 betyg! Helt orimligt och borde vara otänkbart för en enskild lärare att ansvara för.

Så bara sluta med detta huvudmän. Era system för inrapportering ska inte ses som allsmäktiga, de och ni ska göra allt i er makt för att stödja lärarna utifrån deras lagrum, förutsättningar och verklighet. Betyg sätts bara i skolan, då ska det vara skolans arbete som det ska anpassas utifrån, inget annat. Inrapportering dagen innan avslutning är det enda berättigade.

Så huvudmän, nu är det ni som till vårterminens betygsättning ändrar era deadlines. Ett nyårslöfte som ni bara måste hålla!


PS Först en särskild eloge till alla musiklärare som råddat med årets Luciatåg. Vilket slit, ni är fantastiska!

Sen vill jag bara uttrycka min djupaste respekt, beundran och vördnad för alla er lärare. Önskar er ett jullov med mycket sömn som inte störs av jobbtankar, tillfällen att se dagsljus utomhus och många dagar där det är bara ni själva som bestämmer vad de ska innehålla. DS




Lärare behöver Harry Potters patronus som skydd mot klåfingriga dementorer

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Att människor utanför skolan har synpunkter på vad skolan ska ägna sig åt, vad lärarna ska göra i klassrummet och hur detta ska göras är ett ständigt återkommande ”fenomen”. Men på senare tid har även statens långa finger öppnat klassrumsdörren utan att knacka först.

Att vara lärare kan vara oerhört svårt, magiskt, fantastiskt, intensivt, urjobbigt, euforiskt och allt på en gång. Du har millisekunder på dig att förhålla dig till situationer där många olika elever samtidigt ska undervisas utifrån just det ögonblickets kontext. Lärare är också olika, agerar olika utifrån situation och omständighet. Elever kan inte kryssas av i en matris, lika lite som lärare kan det.

Ser man till skolans styrdokument och samhällsdiskussion är det en självklarhet att elever är olika och skolan ska anpassas och förhålla sig till elevens individuella behov och förutsättningar. När det kommer till lärare låter det omvänt och uttryck som likadant, samma och alla måste göra så, är vanligt förekommande.

Det här anser jag är oroande. Vi behöver ha en massa olika lärare, som är olika, gör olika. Att tro att en mall och handlingsplaner lockar de ”mest lämpade”, är att inte fattat ett dugg av vad läraryrket innebär. I ögonblickets kontext i en klass, hur skulle lärare kunna följa en mall, en arbetsgång eller säga stopp, nu följer ni elever inte det här upplägget som nån ”kvalitetssäkrare av undervisning” har gjort? Som lärare reagerar du utifrån en uppbyggd intuition, erfarenhet och avläsningsförmåga och agerar därefter.

”Lita på lärarna” har blivit nåt slags nationellt slagord som tyvärr väldigt sällan visar sig i konkret handling. Jo, ett viktigt steg har tagits. Skolverkets nya Allmänna råd om betyg och betygsättning sätter lärares professionella yrkesutövning i fokus och efterlyser tillit till denna. Att lärare ropar äntligen till dessa Allmänna råd, visar på hur ifrågasatt lärarna känt och känner sig i förhållande även till Skolverkets arbete. Den myndigheten behöver se sig ordentligt i spegeln och sedan fortsätta den här inslagna vägen på lärarnas sida.

Skolinspektionen verkar däremot inte ha tillit till tilliten. Nu har de även börjat en s k regelbunden kvalitetsgranskning där undervisning är ett utvalt område. Enskilda lärares undervisning ska nagelfaras, statens långa finger pekar och kryss i matriser ska sättas för att bocka av om t ex lärarens lektion är målfokuserad och varje elev stimuleras, utmanas och görs delaktig. Som med allt med Skolinspektionen undrar jag – varför granskar ni inte förutsättningarna istället? Bristande kvalitet på själva granskningen?

Vad lärarna behöver nu är en Harry Potter-patronus – något som skyddar dem från de allehanda dementorer som suger yrkesfriheten och professionaliteten ur dem. Vilka ställer upp och blir Dumbledores armé?

PS Någon som verkligen står på lärarnas sida är Jonna Bornemark, docent i filosofi. DS

-Idag 7C, ska vi prata om vad skolplikt innebär. - Men säg vad jag ska göra, för jag ska vara ledig nästa vecka

Det har knappt gått en månad sedan sommarlovet och redan vittnar väldigt många lärare och rektorer om travar av ledighetsansökningar från elever. Hur är det där med ledighet i ett land med skolplikt egentligen?

I Sverige råder skolplikt i de obligatoriska skolformerna, d v s i förskoleklass och grundskola. Enligt Skolförordningen har en elev i grundskolan 178 dagars skolplikt per år. Det är enligt Skollagen kapitel 7, vårdnadshavarens ansvar att ett skolpliktigt barn ”fullgör sin skolplikt” och det är vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan.Skolplikten innebär som Skolverket uttrycker det ”att eleverna ska delta i skolans verksamhet och inte har automatisk rätt till ledighet utöver loven”.

Så 178 dagars skolplikt och ingen automatisk rätt till ledighet utöver loven. Men enligt skollagen får en elev ”beviljas kortare ledigheter för enskilda angelägenheter och om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas.” Är en resa till Spanien veckan efter Höstlovet, eller en skidvecka strax före Påsklovet enskilda angelägenheter? Diskutera gärna i bikupor hemma vid köksbordet.

Rektor ska enligt skollagen besluta över all ledighet. Och skollagen förtydligar även till rektor att hen inte får uppdra åt någon annan att fatta beslut om ledighet som är mer än tio dagar.

Här vill jag poängtera, den här paragrafen i Skollagen är ett förtydligande för rektors mandat, den är inte skriven till vårdnadshavare som att det är fritt fram för barnet att vara ledig i tio dagar per läsår, oavsett skolplikten.

Detta är dock en uppfattning som florerar i en hel del skolors föräldragrupper.

- Men jag har fem dagar kvar att ta ut i ledighet för X.

- Vi planerar för en vecka ledigt på höstterminen och en på vårterminen. Det får man ju.

Så till denna myt och felaktiga uppfattning säger skollagen nej och åter nej! Det står inte att eleverna har skolplikt 178 dagar, men 168 om vårdnadshavarna tycker det. Det här kan inte nog poängteras och upprepas!

Rektor beviljar alltså ledighet eller avslår den. Det är upp till varje enskild rektor att besluta om detta. Men ett avslag respekteras tyvärr inte alltid. Vårdnadshavare överträder rektors beslut och bryter därmed mot skolplikten. Vad sänder det för signaler?

Så till ett annat argument som också kan komma upp i diskussioner om ledighet:

- Det är väl inte så farligt om eleverna är lediga några dagar? De kan ju lära sig massor när de t ex är bortresta, eller deltar i turneringar, eller varför inte hos frisören? Alla olika upplevelser ger ju påfyllning till kunskaperna på något sätt.

Ja, så kan man tänka och det är inget som varken skollagen eller andra förordningar säger något om, för dessa aktiviteter utanför skolan kan upplevas under loven. De är loven liksom tänkta att vara förutsättningen för, ledig tid för eleven att kunna göra andra saker än att vara i skolan.

Men om några elever är lediga lite då och då, det gör väl inte lärarna så mycket?

Lärare planerar sin undervisning utifrån den undervisningstid som ska genomföras. Utgångspunkten för en lektion, för genomgångar, för uppgifter på lektionstid, för ett arbetsområde, för en redovisning, för ett prov, för allt, utgår från den undervisningstid som alla elever ska vara på. Eleven ingår i ett undervisningssammanhang, i en klass eller grupp. Om en lärare har fem undervisningsgrupper i t ex SO och återkommande har ett antal elever som kommer fram efter lektionen och säger.

- Jag är ledig nästa vecka, vad ska jag göra då? Och jag missar provet, när kan jag göra det istället?

Detta tar tid för lärare, det kan förhindra flödet i undervisningen och det ökar administrationen där högar av ledighetsansökningar innebär en mängd individuella genomgångar med respektive elev. Dels ska eleven få veta i förväg vad som krävs för att inte komma efter och efter ledigheten, behöver läraren se till att eleven hänger med igen. Är detta rimligt att förvänta sig, då ansvaret för skolplikten inte ligger på läraren?

Till detta behöver även konsekvensen för många elever belysas. Många blir väldigt stressade av att vara borta från skolan och missa lektioner och sedan ha saker att ta igen när de kommer tillbaka. En konsekvens vårdnadshavare beaktar?

Det här borde egentligen inte behöva diskuteras och påpekas. Skolplikten är en grundläggande förutsättning för hela skolans funktion. Att skolan är viktig befästs genom skolplikten. Om man inte ser skolplikten som förpliktigande, vad signalerar man då är viktigt i ett samhälle?

Tyvärr, planeringstiden är slut på lagret sedan vecka 32.

Källa: Unsplash

Källa: Unsplash

Tid är valuta i skolvärlden. Planeringstid är hårdvalutan. Jag vågar påstå att planeringstid är vad väldigt många lärare skulle önska sig i födelsedagspresent på Världslärardagen, skriver Lisa Heino.

Läsåret har just dragit igång och uppstarten kunde på många håll varit bättre. Det råder stor lärarbrist och det är mycket som ska planeras och göras innan skolstarten. Många, många lärare vittnar dessvärre om att de ännu inte fått tillräcklig tid att planera, utan stressar fram lektioner från en dag till en annan. Att få börja ett läsår med att inte vara ikapp- när är man då ikapp?

Lärare behöver tid, tid för sig själv, tid för att planera med de kollegor de behöver. Tid att fundera på hur undervisningen ska genomföras. Tid att följa upp sina erfarenheter, andras erfarenheter och tid att därmed kunna förändra upplägg och utförande utifrån hur det funkar med aktuella elevgrupper.

Forskare vid Karlstad universitet har genomfört en undersökning bland lärare på grund- och gymnasieskola, för att ta reda på deras förutsättningar för att kunna planera och följa upp lektioner. Över hälften svarade att de saknar rimligt med tid att planera och 70% saknar tid för efterarbete.

Det här är ju inga nyheter. Ett antal undersökningar har kontinuerligt bekräftat tidsbristen för lärare. Men de här forskarna kopplar det till något som man borde kunnat förvänta sig att beslutsfattare förstått och agerat efter.

”Inga reformer av skola och lärarutbildning, högre löner, utvecklingstjänster, kunskapskrav och så vidare kan antas få någon större effekt så länge lärare inte har bättre möjligheter att planera och efterarbeta sina lektioner.”

Det är på ett sätt beklagligt att detta måste bevisas i forskning, men lyssnar inte politiker på vad lärare sagt i 100 år, kan de ju inte säga emot forskningsresultat. Det där med vetenskaplig grund för utbildningspolitiska beslut råder väl…? Eller rättare sagt, måste råda från och med nu! Så detta sedan åratal pågående matande med fler ansvarsområden och uppgifter och mer undervisning för lärare ger helt motsatt effekt! Tidsbristen och arbetsbelastningen leder istället till att fler jobbar tills de stupar eller helt enkelt slutar jobba som lärare. Effektivt förbättringsarbete? Inte för fem öre!

Så hur vore det att börja med vad vi har? Vilket uppdrag är rimligt att skolan har utifrån verklighetens förutsättningar? Vad ska bort eller minska, så att Sverige värnar de makalösa, otroligt kunniga, goda lärare vi har! Börja där, börja med verklighetens rimlighet och ge tid till det rimliga uppdraget och tid till läraren själv, då ni, då ska ni få se på resultat!

Obligatorisk förskoleklass- en unik språngbräda mot framtiden

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Från och med i höst är förskoleklassen obligatorisk och ett hurra och ett äntligen är verkligen på sin plats. Men det kan verkligen inte ropas hurra för de förutsättningar som en del förskoleklasslärare har.

Under året har en rad avdelningar i Lärarförbundet anordnat träffar för sina förskoleklasslärare. Hundratals fantastiskt starka och engagerade förskollärare och lärare har diskuterat sina uppdrag, arbetsförhållanden och vad obligatoriet kan komma att innebära för både förskoleklassen generellt och för dem själva. Det obligatoriet innebär rent formellt är en förändring som innebär att skolplikt råder även för eleverna från sex års ålder. Förskoleklassens uppdrag och behörighetsregler kvarstår oförändrade.

Men hur ser den konkreta verkligheten ut i förskoleklass? Svaret är hur olika som helst!

På en skola kan eleverna vara 3 h i förskoleklass, medan eleverna på skolan bredvid är där 6 h. Förskollärare och lärare i förskoleklass kan på en skola ha 1 h planeringstid i veckan, medan skolan bredvid har 10 h för planering. På en del skolor deltar alla som jobbar i förskoleklass i skolans studiedagar och gemensamma kompetensutveckling som t ex Läs- och Mattelyftet, medan på andra är de aldrig med på något alls som rör resten av skolan.

Anställningsformerna är också olika. Många förskollärare i förskoleklass efterfrågar ferietjänst, medan andra med just den anställningsformen tycker att det inte alls fungerar optimalt. Oavsett vilken anställningsform som lärarna har så är den stora frågan hur arbetstidens innehåll ska se ut i förhållande till uppdraget. Lärarförbundet menar att oavsett anställningsform, ska alla i förskoleklass ha säkerställd, tillräcklig tid för planering, reflektion och utveckling. Alla lärare i förskoleklass måste ha möjlighet att delta i all gemensam planering med grundskolans lärare, delta i kollegialt lärande, samverkan med elevhälsa o.s.v., utan schemakrockar eller fokuskonflikter.

I och med obligatoriet finns nu ett gyllene läge för att på varje skola konkretisera förskoleklassens uppdrag, hur det bör utformas och utföras för att uppfyllas. Till detta kan man ta te x ta hjälp av Lärarförbundets upplägg. Obligatoriet ger ett efterfrågat mandat för att visa på vikten av betydelsen av ett genomtänkt användande av arbetstiden i förskoleklass, så ta hjälp av ombudet på skolan och/eller avdelningen.

Från hösten 2019 kommer även förskoleklassen beröras av ett nytt obligatoriskt inslag i svensk skola – Åtgärdsgarantin. Alla elever i förskoleklass ska kartläggas i språklig medvetenhet och matematiskt tänkande. Det är ständigt och jämt prat om tidiga insatser. Ja, det är avgörande att insatser sätts in så tidigt som möjligt för en elev, men finns där inga insatser att tillgå, kvarstår det bara prat. 80% av eleverna i förskoleklass kartläggs redan nu, lärare VET vilka elever som behöver stöd, problemet är att det inte finns stöd att få.

Så det är istället tillgång till tidiga insatser som diskussionen måste handla om.

Åtgärdsgarantin innebär ingen garanterad tillgång på stöd, utan på de allra flesta håll riskerar den att bli en garanterad brist på åtgärder.

Finns det inte tillräckligt många speciallärare och specialpedagoger i nuläget, kommer inte en obligatorisk kartläggning av elever att trolla fram fler.

Det måste någon gång i beslutens världshistoria börja med att se till att det finns förutsättningar på plats, innan själva genomförandet av ett beslut kan påbörjas.

Och det här med att det är obligatoriskt, varför måste man göra samma kartläggningar på alla, även om ett antal elever redan läser Lasse Majas Detektivbyrå i förskoleklass? Nej, låt lärare avgöra vilka elever som behöver kartläggas, så inte tid och kraft läggs på saker som inte behövs.

Det finns mycket att säga om både förskoleklassen och åtgärdsgarantin. Under hösten 2018 kommer Lärarförbundet fortsätta lyfta obligatoriet genom bl a fler möten i avdelningar landet runt med fokus på förskoleklassens uppdrag och anställningsformer. Förskoleklassen kommer även bli ämne för ett s k Lärarmöte, som kan bli formen för att ta samtalet på respektive skola vidare till konkret handling.

För förskoleklassen är unik i utbildningssystemet. En skolform där den utvecklande förskolepedagogiken förenas med grundskolans till en magisk trollformel för eleverna. Där förskollärare och lärare tillsammans både kan lägga grunden och leda framåt, det är på tiden att detta verkligen tas tillvara och stärks. Det är dags att alla förskoleklasser får bli den stadiga brygga den kan vara och en obligatorisk språngbräda mot framtiden.

Men orkar verkligen inget arbetslag ordna sommarfesten för personalen i år?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Lärares arbetsbelastning är alldeles för hög! Lisa Heino efterfrågar politikernas vallöften om vad de ska ta bort från lärarnas och skolans uppdrag.

Maj är enligt många lärare den mest arbetsintensiva månaden på läsåret. Det är rättning, uppföljningar, överlämningar, bedömningar och betygssättning och förstås, allt som alltid ingår i skolformernas olika verksamheter. Dessutom förväntas det fixas allehanda aktiviteter, som lärare inte alltid varken önskar eller egentligen mäktar med att arrangera.

Men i år verkar maj mer vara upploppet på ett oerhört uttröttande 400-meterslopp, där mjölksyran i benen kom redan i september.

Men vad är det som framkallar mjölksyran? Svaret är allt, helheten, den sammanlagda arbetsbelastningen för varje lärare i varje skolform. En sak som lärare oftast nämner både ökat arbetsbelastningen och tar för mycket tid är administration. I det begreppet ligger en uppsjö av allehanda arbetsuppgifter och krav som ser väldigt olika beroende på skolform. Men att begreppet är det man anger som alltför omfattande i ens arbete, visar hur fel det har blivit. Det finns ingen som kan tro att barn och elever lär sig mer, eller att lärare kan ägna sig åt det viktiga att planera och följa upp sin undervisning, om man upplever att administration tar en allt större del av arbetstiden.

Sveriges olika skolformers uppdrag är i mångt och mycket oändliga i sin utformning. Målen och uppdragen har inget reellt stopp. I ett sådant uppdrag kan man som beslutsfattare putta in lite mer grejer, för allt ryms ju i oändligheten.

Men, lärare är inte en oändlig resurs. Det verkar vara en av de faktakunskaper som makthavare på olika nivåer bara inte kan förstå.

Om de förstod det, skulle t ex inte de olika partierna tycka att de viktigaste frågorna inom utbildningsområdet var att mata på mer på skolan. Visst, det betonas att ”lärare ska vara lärare”, men då ska andra yrkeskategorier ta hand om vissa arbetsuppgifter. Det räcker inte! Lärares arbetsbelastning är för hög – skolan har för många arbetsuppgifter! Det måste tas bort något från skolan överhuvudtaget. Skolan som världsräddande och lärande uppfostringsanstalt måste avlastas av övriga samhället. Kunskapsuppdraget räcker mer än väl.

Lärare som har en för hög arbetsbelastning kan också ibland få höra att de ska sänka ambitionsnivån. Det är rent ut sagt respektlöst att säga så. För vad betyder det? Ska lärare inte ge eleverna arbetsuppgifter där de ska skriva, för läraren har inte en chans att hinna läsa igenom dem? Ambition har inget med det här att göra! Det handlar om för mycket att göra överhuvudtaget!

Så partipolitiker - vilka av er använder först ”ta bort” i era vallöften om skolan? Det är ert ansvar att se till att lärarna inte springer in i väggen på upploppet, utan att kommande läsår blir en promenadseger.

Fusket med nationella prov – skolvärldens Gävlebock?

Källa: Unsplash.

Källa: Unsplash.

Några av årets nationella prov har läckt och återigen ställs allt på ända. Det här är helt ohållbart för alla berörda, bloggar utredare Lisa Heino.

Jaha, då var vi här igen. Precis som tidigare år har några prov och bedömningsanvisningar spridits mellan elever på sociala medier. Det här är helt förkastligt och ohållbart. Och det drabbar alla berörda negativt.

Många lärare har visa av erfarenhet, haft känselspröten ute i god tid och själva kunnat förbereda både sig och sina rektorer på att agera. Skolverkets känselspröt har dock inte varit påkopplade och när oroliga och stressade lärare och rektorer försökt få tag på myndigheten för vägledning dagen innan provet, har de inte funnits tillgängliga förutom på ordinarie tider.

Skolverket behöver också ha jourberedskap inför varje prov!

Resultatet blev med t ex engelskan i årskurs 9, att vissa skolor gjorde det ordinarie provet medan andra skolors rektorer beslutade att använda ersättningsprovet. Endast rektor har i nuläget mandatet att besluta vilket prov som ska användas. Men hur ska en enskild rektor kunna avgöra i vilken grad ett läckt prov har nått ut till just hens elever? Det här sätter rektorer i en mycket svår sits. Hur ska man veta att man gör rätt? Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi anser att

Skolverket behöver kunna ta ett nationellt beslut om att alla skolor ska använda ersättningsprovet om man vet att det riktiga har läckt.

Om inte alla gör samma prov blir det en orättvis grund som utgångspunkt för både elever och lärare. Har några elever fuskat sig till fördelar eller inte?

Misstänker man i efterhand att fusk har förekommit, ska enligt Skolverket den enskilde läraren vara mycket uppmärksam på elevernas individuella prestationer. Sticker någons resultat ut i förhållande till hur hen brukar prestera? Det måste alltså vara den undervisande lärare som gör en individuell bedömning. Där rök avidentifierade provsvar som fr o m nästa läsår är lagstadgat. Hur ska detta gå ihop?

Dessutom kan man undra hur den enorma arbetsinsats som krävs för att rätta proven är motiverad att kräva av lärarna, när man vet att det kan ha förekommit fusk och en del av eleverna kan ha fått fördelar. Är proven i det läget verkligen att räkna som ett användbart trovärdigt bedömningsunderlag överhuvudtaget?

Nästa läsår ska även de nationella proven ”särskilt beaktas” vid betygsättning. Känns ju sådär, sett till det rättsosäkra läge vi befinner oss i just nu. Att ge ett prov så stor betydelse i ett läge då dess trovärdighet är delvis satt ur spel, är inte önskvärt alls.

Nu behöver Skolverket se över allt om nästa års prov ska fungera bättre och då måste de lyssna på alla kloka och erfarna lärare och skolledare som vet vad de behöver för att det ska funka. Det måste vara utgångspunkten. Många lärare och skolledare påpekar möjligheten att använda den redan upparbetade digitala Bedömningsportalen (med specifik inloggning), som ett steg på vägen i säkerhetstänkandet inför nästa läsår i alla fall. Där kan rektorer få tillgång till prov och bedömningsanvisningar vid särskilda tidpunkter istället för att vänta på paket på posten.

Och Skolverket måste ges mandat att besluta om ordinarie eller ersättningsprov ska användas, den gemensamma utgångspunkten för bedömningen måste vara nationell.

Så hatten av för alla lärare som trots alla stormar, läckor, trasiga kopiatorer och stressen pysande ur öronen, fixar detta. Ni är ovärderliga.


PS. Och lärare, rättningen av nationella prov ska ingå i er reglerade arbetstid. Ingen fritid i pappershögarna. Kommunerna får bidrag för arbetet med nationella prov, det ska finnas pengar till vikarier om det behövs. Läs mer här.. DS.

Släpp lärarna loss – det är vår!

Källa: Unsplash

Källa: Unsplash

Lärare har i åratal påtalat svårigheter med kursplanernas utformning, men det är först när föräldrar reagerar i media som Skolverket tar tag i frågan. Ska lärares yrkesutövning ledas av föräldrars och myndigheters misstro? Svar nej!, skriver Lisa Heino.

Det finns en yrkesgrupp i hela världen som arbetar utifrån svensk läroplan. Det är finns en yrkesgrupp i hela världen som sätter betyg efter denna läroplans kunskapskrav. Det finns en yrkesgrupp i hela världen som inte får synas, höras och påverka något som gäller detta- Sveriges lärare.

Uteslutandet av lärares talan nådde ett riktigt lågvattenmärke i den ”plötsliga” diskussion om utformningen av läroplanens kursplaner och kunskapskrav som togs upp i en reportageserie i Sveriges Radio P1:s Studio Ett. Där hade ett antal föräldrar intervjuats, vilka ifrågasatte kursplanernas utformning och kunskapskravens höga abstraktionsnivå. Föräldrar berättade t ex att de själva inte hade fått högsta betyg på uppgifter de gjort i sina barns ställen. Att dessa föräldrar inte fick några följdfrågor om hur de kunde fuska och vilka effekter deras beteende kunde ha på deras barns moraliska uppfattningar, är obegripligt. Men vem är jag som lärare att ha synpunkter på en annans professions yrkesutövande…?

Det var även föräldraperspektivet som ledde till att Skolverkets generaldirektör reagerade på allvar och i Sverige Radio P1 tillkännagav att nu skulle minsann Skolverket ändra kursplanerna.

Vi som jobbar på skolverket har ju själva sett den här problematiken som reportageserien visat upp. Vi är många som kan vittna om hur barnen kommit hem med arbetsuppgifter som är obegripliga.” sa bl a Peter Fredriksson i intervjun.

Så det är när föräldrahjärtat reagerar som det blir verkstad på Skolverket? Att Skolverket har hela Sveriges samlade lärarkår till sitt förfogande, att de under sju år kontinuerligt fått in frågor och synpunkter på kursplanerna från lärare, det har inte gett någon effekt. Skolverket utvärderade trots allt kunskapskravens utformning 2016, men det finns en fråga hängande i luften här, om verkligen alla synpunkter och perspektiv som lärarna delgav verkligen togs med?

Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström har efter medias uppmärksamhet kring kursplanerna sagt att det är jätteviktigt att lärarna tas med i arbetet att förändra kursplanerna. Ja, allt annat vore oacceptabelt. För fortsätter detta, att lärare inte lyssnas på eller inte tillåts vara de naturliga experterna i medias diskussioner kring skolan, kommer varken lärarbristen minska eller kunskapsutvecklingen i skolan främjas.

Om det är föräldrarnas misstro och ifrågasättande som beslutsfattare lyssnar på, kommer lärares professionella yrkesutövande att ytterligare förringas och förminskas.

Det öppnar upp för ännu mer kontroll och uppfattningar att lärare inte förstår vad de håller på med. Hörs man inte, lyssnas man inte på och kan då beslutas över.

Och har den metoden funkat hittills sett till hur många som orkar vara lärare och vill bli lärare? Svar – nej! Så nu räcker det, Sverige har en fantastiskt kunnig, erfaren och klok lärarkår som vill ta ledningen i sin yrkesutövning. Det är helknäppt att det ens ska vara en önskan och inte ett faktum.

Så ge oss förutsättningarna att vara de proffs vi är, släpp oss loss nu – det är faktiskt vår!








Skutan styrs av statens misstro, så länge vi lärare inte tillsammans tar över rodret och tror på oss själva

Källa: M Reisch. Unsplash

Källa: M Reisch. Unsplash

Lisa Heino bloggar om nödvändigheten att ta fram lärares kollektiva motstånd, utifrån en forskningsartikel om misstrobaserad styrning genom nationella prov. En styrning som fungerar så länge lärarna har tilltro till staten, men inte till sig själva.

Cecilia Arensmeier och Ann-Sofie Lennqvist Lindén, lektorer i statskunskap respektive samhällskunskap vid Örebro universitet skriver i ”Utbildning & Demokratis” temanummer om nationella prov. Forskarna har bland annat undersökt hur införandet av nationella prov i SO kan förstås ur ett styrnings- och professionsperspektiv.

Arensmeir och Lennqvist Lindén menar att nationella prov å ena sidan kan ses som en granskning av lärarnas arbete, men bidra till att stärka deras position genom att lärarna får ”ett kvitto på att de gör rätt”. Å andra sidan innebär proven ett uttryck för styrning genom granskning som kan uppfattas som en misstro mot lärares omdöme och därmed underminera deras status. Det är styrning genom granskning som forskarna menar är det som gäller för de nationella proven i SO. Lärare får en så kallad ”villkorad legitimitet” genom proven och dess resultat.

Innehållet i SO-ämnena är mycket omfattande. Det är därmed svårt genom ett nationellt prov få en tillräckligt bred uppfattning om elevernas kunskaper och i och med det, även svårigheter att jämföra provresultat och betyg. Det har medfört att lärare både blivit mer styrda mot proven i sin undervisning, samt att deras förhållningssätt blivit mer prestationsinriktat. Detta ställer sig de tillfrågade SO-lärarna mycket kritiska till och forskarna tolkar detta som en önskan att staten istället ska styra ”genom bemyndigande”. Då utgår man istället från en tilltro till lärarnas förmåga och omdöme.

Paradoxalt nog uttrycker lärarna samtidigt en stark tilltro till staten och en svag tilltro till sig själva som lärare.

Artikelförfattarna pekar på forskning som visat på skillnader mellan lärare i Sverige och Norge, där de norska lärarna talar i termer av ”vi” och är mer kollektivt orienterade, medan svenska lärare talar i termer av ”jag” i ett individperspektiv. Norska lärares kollektiva identitet har enligt denna forskning medfört att de i alla fall tidigare, kunnat bromsa försök av statlig styrning genom granskning, vilket däremot svenska lärare inte gjort.

Sverige är också ett av de länder där så kallad New Public Management- styrning (NPM) fått störst genomslag, där kontroll, ekonomi-, mål- och resultatstyrning fått en allt större tyngd. Även efterkontroll är något centralt i detta, som t ex nationella prov och det är ett tydligt exempel på en misstrobaserad styrning. Forskarna menar i sin artikel att styrningen måste sättas in i ett större sammanhang, där till exempel kommunaliseringen, marknadisering och konkurrens lyfts fram. De åtgärder staten vidtagit menar forskarna, har hittills gått ut på att bygga upp nya granskningsinstrument istället för att ifrågasätta reformernas effekter.

Här pekar forskarna återigen på de svenska lärarnas individorienterade identitet och en försvagad kollektiv motståndspotential i samklang med en stark tilltro till staten.

Forskarna menar i sina slutsatser att så länge den statliga styrningen karakteriseras av misstro och av kontroll och granskning av resultaten, är det omöjligt att uppnå den professionella status som eftersträvas i läraryrket. Alla reformer måste förenas med att staten verkligen visar konkret tilltro till lärarna och detta är inte nationella prov ett tecken på. Lärarkåren måste också stärka sitt ”kollegiala grepp om sin yrkesutövning” och utveckla ett mer självständigt förhållningssätt till staten.

För så länge som lärare har en stark tilltro till staten, kan staten fortsätta utöka system för granskning och kontroll och lita på att lärare bara anpassar sig till dem.

Som lärare måste vi nu ta det där kollegiala greppet om vår yrkesutövning. Vi är varken nickedockor eller ensamma rön för vinden. Vi behöver också plocka fram vår kollektiva motståndspotential! Vadå Norge? Står vi ensamma i vindriktningen anpassar vi oss och vågar och orkar inte tro på vår egen förmåga. Men vi kan också klara en storm på Norska havet om vi tar över rodret och hjälps åt att hissa segel.