Lärarförbundet
Bli medlem

Varför försöker Friskolornas Riksförbunds VD offentligt trycka till lärare som gör sitt yttersta för Sveriges alla elever?

”Skolan är till för eleven och det är ett perspektiv som debattörerna saknar”, skriver Friskolornas Riksförbunds ordförande Ulla Hamilton i sin replik på de 285 lärarnas debattartikell i Expressen.

Hur kan man ha mage att uttrycka sig så mot 285 lärare som gett och ger sitt liv åt just eleverna. 285 lärare, hur många elever har de hittills i sitt yrkesliv gjort sitt yttersta för att de ska ha en så bra skolgång som möjligt? Hur kan man ifrågasätta lärarnas starka engagemang i just kritiken mot rådande skolsystem och förd politik, som just pekar på de negativa konsekvenser detta medför för eleverna? Å alla lärares vägnar och som f d lärare i både kommunala och fristående skolor, tog jag oerhört illa vid mig av Ulla Hamiltons nedvärderande och respektlösa försök till uppläxning.

Tror Ulla Hamilton att man väljer att bli lärare för att verka i en skola utan elever? Att problemen med svenska skola, som de här 285 lärarna påvisar, skulle vara på grund av att de vill att allt ska bli sämre för eleverna. Jag kan verkligen undra vilken syn på lärare och elever och skola Ulla Hamilton egentligen har. Ska lärare kanske hålla tyst och inte stå upp för sina elever, vilket är precis det som de här lärarna gör!

Och vad vill man uppnå när man offentligt försöker läxa upp flera hundra lärare, med tillsammans tusentals års gemensam erfarenhet av skola? Vill man visa på att man ska trycka till kritiska lärare om de uttalar sig kritiskt mot rådande skolsystem? Tror man att man får beröm och medhåll när man trycker till dem? Stalltipset här till Ulla Hamilton, är att fundera över om man representerar en stort antal fristående skolhuvudmän, vad vinner man på att vända en stor del av svensk lärarkår emot sig?

En friskola påtvingas nämligen inte kommunen, föräldrarna eller eleverna – det är ett fritt val. Precis som det är för lärarna att arbeta i den.”, skriver Ulla Hamilton.

Hur är det då med de kommuner som säger nej till friskolor att etablera sig, men som Skolinspektionen ger tillstånd, så de gör det ändå? Är inte det att påtvinga kommuner?

Och fritt val för lärarna att arbeta i den? Den spelade? okunskap om hur dagens skolsystem fungerar visar Ulla Hamilton tydligt här. Och är det något att visa när friskolor har betydligt lägre andel behöriga lärare som jobbar i den?

Jag är övertygad om att rektorer med skolor som är anslutna till friskolornas Riksförbund inte alls håller med Ulla Hamilton i hennes tilltryckande av lärare. Det borde påtalas offentligt!

Och samtliga makthavare och skolhuvudmän, inklusive Ulla Hamilton borde ta till sig vad Prins Daniel sa på en kongress hos Lärarnas Riksförbund:

-Det land som inte är vän med sina lärare kommer aldrig att lyckas.

-Det är viktigt med tidiga insatser, sa regeringen och införde mer lovskola i årskurs 9.

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Lovskola framstår alltmer som rikspolitikernas universallösning på alla möjliga problem i svensk skola. Utifrån förslag i utredningen Kampen om tiden-mer tid till lärande, ska nu ytterligare 25 timmar lovskola läggas till i årskurs 9, utöver de 50 som huvudmännen redan är ålagda att erbjuda elever i årskurs 8 och 9 som riskerar inte bli behöriga till gymnasiet.

Staten har därmed infört mer lovskola utan att veta om det är en åtgärd som gör att eleverna får de kunskaper som behövs för att klara vidare studier. Lovskolan har nämligen inte utvärderats innan besluten tagits. Detta är också något som ovan nämnda utredning försynt påpekar.

Men nu har två olika rapporter som behandlar lovskola publicerats. Skolinspektionen har följt upp lovskolan utifrån hur elever och lärare upplevt den. Och ja, de har uppskattat den och lärt sig, framför allt eftersom förutsättningarna med mindre grupper gör att varje elev får mer stöd, men mindre grupper ger också mer lugn och ro samt mer tid för lärare. Därtill är det som getts koncentrerad, fokuserad ämnesundervisning. Ingen rocket science alltså, utan hederlig lärarledd undervisning med förutsättningar som BORDE vara en självklarhet för alla elever och lärare, i alla årskurser, alla dagar – amen!

För att tycka att lovskolan är bra, är en sak, om eleverna lärt sig det de behöver där, något annat. Skolverket har nu (äntligen) följt upp hur elever som gått lovskola klarar sig på gymnasiet. Det visar sig att de som har gått ut grundskolan med betyget F i svenska, engelska eller matematik och sedan fått godkänt – betyget E efter lovskola, har en sämre examensfrekvens på gymnasiet, jämfört med elever som har betyget E från grundskolan.

Att några veckors lovskola i nian inte är frälsningen för den behövliga kunskapsnivån har varenda lärare vetat sedan jämt. Alla lärare, forskning, många statliga utredningar och allmän slutledningsförmåga visar på att det som behövs och fungerar är insatser under elevernas tidiga skolår, men förutsättningarna för detta saknas.

Det är bara att fråga de lärare och förskollärare som haft de eleverna som får F i svenska och matematik i årskurs 9 i lågstadiet och förskoleklass, om de är överraskade över de underkända betygen. Jag kan garantera att dessa lärare svarar att de flaggade för att dessa elever behövde insatser redan då, men att resurser saknats enligt arbetsgivarna.

Men istället för att lita på lärares yrkeskunnande och sätta in stöd när de säger att det behövs, skulle ju en obligatorisk kartläggning av alla elever i förskoleklass se till att alla som behövde stöd skulle få det. Den så kallade Läsa-Skriva-Räkna-garantin för tidiga insatser innehåller till och med en särskild lagparagraf (Skollagen kap 3, 4§) om att insatser ska ges, trots att skollagen redan innehåller krav på att alla elever ska få det stöd de behöver.

Men då jädrar ska det väl bli insatser så det räcker - dubbel lagstiftning – massa tester och ifyllda matriser som bevisföring (på vad lärarna redan vetat utan testerna). Men icke! I Lärarförbundets undersökning svarar hela tre av fyra lärare och förskollärare i förskoleklass att eleverna inte alls fått det stöd de har rätt till. 3 av 4!

Märk väl att i årskurs 1 ska alla elever testas igen genom det så kallade bedömningsstödet, i både läsning, skrivning och matematik. Alla elever – även de som läser Harry Potter, de som redan räknar treornas matte och de som lärarna redan vet inte kommer klara det. Lika lyckat som i förskoleklass igen alltså… Det är som beslutsfattarna låtsas som att testen i sig är insatsen som behövs. Billigt också.

Men istället för att göra något åt detta som är det som felar, ropar man på mer lovskola i nian. Det är att underkänna sitt eget ansvar för den grundskola man är ansvarig för.

Så lagstiftning i den här formen fungerar bevisligen inte alls. Finns inte tillgång till insatser spelar det ingen roll hur många tester i veckan man gör. Man måste istället lagstifta om att förutsättningarna ska finnas på plats. Lärarförbundet driver till exempel att antalet elever i undervisningsgrupperna och lärarnas undervisningstid och planeringstid ska regleras. Det skulle ge en grund att bygga förutsättningarna för stöd utifrån.

Och en sista sak om lovskola. Mycket bättre vore det dessutom om staten istället säkerställer att varje dyrbar undervisningsminut används fram till läsårets slut. Som jag skrivit om tidigare kräver skolhuvudmännen in betygen veckor i förväg och tar därmed bort en massa lektionstid för eleverna att lära sig det de behöver för att få betyg under ordinarie skoltid. Helt befängt verkligen. Men detta har utredningen Kampen om tiden tagit upp och har förslag kring bl a förtydligande/skärpning av lagtext och ett nationellt inrapporteringssystem. Och det vågar jag påstå, hade inte hänt om inte Lärarförbundet envetet drivit på. Så inför de förslagen istället!



Central rättning låter slagkraftigt, men löser absolut ingenting

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Central rättning har kommit att framstå som universalmedlet som ska rädda drömmen om en likvärdig bedömning, strama till betygssystemet och avlasta lärarna. Inget av detta är i närheten av att vara sant. Men politiker ropar efter central rättning som en livboj, för att slippa ta tag i de systemproblem som istället på riktigt skulle kunna förändra de rådande problem som rör betygen.

Uppsatser borde inte vara en del av ett nationellt prov

Det förslag på central rättning som nu har presenterats, innefattar nationella provens uppsatsdelar i svenska/svenska som andraspråk och engelska i åk 9 och i svenska/svenska som andraspråk 3 och engelska 6 i gymnasiet.

Uppsatser i sig är den sorts uppgift som egentligen inte går att nå någon som helst slags likvärdig bedömning av. Skolinspektionen rättar om en del prov i sitt uppdrag och har slagit fast att ju längre frisvar en uppgift har, desto större diskrepans mellan den ursprungsrättande lärares bedömning och den omrättande lärarens. Mindre diskrepans blir det dock om provet från början har rättats av någon annan en den undervisande läraren (extern rättning), om provet är avidentifierat eller om provet sambedömts av flera lärare. Skolinspektionens omrättning har också visat att det är vanligast att det skiljer ett betygssteg mellan ursprungsbedömningen och ombedömningen, där ursprungsbedömningen då varit mer generös.

Att avidentifiera, sambedöma eller externt bedöma nationella prov, ger generellt alltså lägre betyg på delprov som innehåller längre frisvar, men det visar inte alls om det är ursprungsbedömaren eller ombedömaren av uppsatserna som har satt rätt betyg på provet. För att sätta rätt betyg på en uppsats, det är något helt annat än att rätta mattetal eller flervalsfrågor där det finns ett rätt och fel. Det här är en grundläggande skillnad som aldrig kommer upp i diskussionen kring de nationella proven. Att ha med uppsatser som delprov och därmed ge sken av en slags nationell likvärdig bedömning, är inte lämpligt, p g a denna svårighet genom uppsatsens form.

Noterbart är också att av den dryga hälft som får ett annat betyg av omrättaren än den egna skolan, är det var tredje som fick ett högre betyg än det skolan gav, bara två av tre fick ett lägre.

Resultat på ett delprov spelar ingen roll för elevens betyg

Så utifrån den bakgrunden, att ta de delproven och göra en jätteapparat med central rättning är anmärkningsvärt i sig. Att säga att det kommer åt bristande likvärdighet i bedömning är patetiskt, eftersom resultatet på ett delprov inte har någon som helst betydelse för vad sedan eleven får för betyg i ämnena. De nationella provens syfte är att de ska vara stödjande vid betygsättning och resultatet på proven ska särskilt beaktas vid betygssättningen. Men det finns inga ramar, ingen definition vad detta innebär. Inga hinder eller påföljder om ämnesbetyget ändå blir betydlig högre än provbetyget. Och det är ämnesbetygen som har betydelse i Sverige, ämnesbetygen i åk 9 blir slutbetygen som du söker vidare till gymnasiet med. Vad eleven har för provbetyg på de nationella proven har ingen som helst betydelse formellt för något som rör elevens fortsatta studier.

I diskussionen kring de nationella proven låter det ändå ibland som de är det mest betydelsefulla som finns. Här är det viktigt att poängtera att en elev i årskurs 9 gör nationella prov i 5 ämnen, men får betyg i 17 ämnen. Och statistiken visar att s k glädjebetyg hålls igen en del i de ämnena som har nationella prov, men i ämnen utan nationella är det ingen hejd på dem.

Så alla dessa prov, den arbetsbelastning de innebär för både lärare och elever, de stora summor det kostar att göra och genomföra, den enorma tid, logistik och avkall på annan undervisning när proven ska genomföras, allt detta är strunt samma när ändå betygen kan sättas hur som helst oavsett. Det är det som är helt befängt i det hela. En gigantisk apparat som inte ger någon egentlig effekt.

Hela betygssystemet måste ses över

Det är därför man måste se över hela betygssystemets funktion, F-gränsen, de nationella provens utformning och funktion och konsekvenser av alltihop. Skolverket har på eget initiativ tagit fram en rapport med olika förslag på modeller som visar på hur detta skulle kunna göras, den är en utmärkt utgångspunkt att börja jobba utifrån. Det här måste beslutsfattarna ta tag i istället för att göra plakatpolitik av central rättning som lösning på systemproblemen.

Och så detta med vilka som ska genomföra denna centrala rättning. Här sätter Skolverket sitt hopp till tusentals pensionerade lärare och verksamma lärare som skulle ska ha det som bisyssla. Hur många timmar på ett dygn har en verksam lärare?

Och att sätta sitt hopp till pensionerade lärare, desperat kan man tycka och ett tydligt tecken på ett erkännande ändå att verksamma lärare har alldeles för mycket instoppat i sin reglerade arbetstid. För här vill jag påminna om att tiden för arbetet med de nationella proven ska finnas med i lärarens reglerade arbetstid, inte i förtroendetiden. Eftersom det är lagstiftat och obligatoriskt att genomföras under viss tid, kan inte lärarna bestämma över när/hur/om de ska göras och bedömas.

Så central rättning i förslagets utformning är inte en lösning på något egentligen, lösningen är att gå på systemfrågorna. Det finns inga livbojar stora nog att bära upp det här systemet, det måste göras om.

Måste man kalla all ordinarie undervisning sommarskola, för att få bättre förutsättningar?

Foto:Unsplash

Foto:Unsplash

Skolinspektionen gav nyligen ut en rapport om sin granskning av sommarlovsskolor under 2021. Det är tragisk läsning. Inte tragiskt i det att många av sommarskolans elever enligt dem själva, lärarna och rektorerna lärt sig mycket, utan just i det att de genom förutsättningarna i sommarskolan, lärt sig mycket mer än under ordinarie undervisningstid under läsåret.

-Men vad menar du nu? Är det inte bra att de kunnat gå i sommarskola?

Det vore betydligt bättre om det som gjort att det gått bra under sommarskolan, skulle vara självklart alla dagar på läsåret istället!

Vad är det då som gjort att det funkat så bra på sommarskolan? Är det digitala superappar, likriktade lektionsstrukturer, matriser, digital ögonavläsning, daglig fysisk aktivitet eller stressbollar?

Nej, det är inget av detta. Det handlar om att lärare har mindre undervisningsgrupper och koncentrerad ämnesundervisning. Läraren har tid med varje elev, det är därmed lugn och ro. Läraren kan sitta ner med eleven och ha tid att lyssna, bekräfta, hjälpa att strukturera upplägg och studier, bekräfta och finnas bredvid. Läraren har tid och möjlighet att se eleven i ögonen, uppmuntra, undervisa, vara där fokuserat och inte behöva hålla på med mängder med andra saker.

På en del sommarskolor finns även elevhälsan på plats. Elever kan prata med kuratorer t ex, som har tid och lugn för just dem.

Det är så att säga, ingen rocket science överhuvudtaget, utan vanlig hederlig undervisning utifrån goda förutsättningar för både lärare och elever.

Och det är det här som är sorgligt att ta del av. Att dessa förutsättningar och kontext inte finns i elevernas och lärarnas ordinarie arbetsmiljö. Där är det alltmer tvärtom. Allt större undervisningsgrupper, klasser med 34 elever på mellanstadiet, allt färre stödfunktioner, trånga lokaler, otillräcklig elevhälsa osv. Allt sammantaget som gjort för att inte alla lärare och elever ska få de förutsättningar som behövs. Det är skamligt!

Istället kommer ”lösningar” som krav på extra anpassningar i ordinarie klassrumsundervisning, dvs 27 av 30 elever har sidor med individuella anpassningar som givetvis är helt befängt utifrån faktumet 1 lärare som ska undervisa 30 elever i samma rum samtidigt. Det är en lögn och ett hån mot samtliga att framställa detta som en ”lösning” ! Det går inte att ge ett sken av att det ska vara möjligt att individanpassa en kollektiv undervisning.

Och vad kommer beslutsfattarna med för mer förslag på lösningar? Socialdemokraterna lade fram förslag på att korta sommarlovet för alla elever. Alltså några veckor till med icke fungerande jättegrupper och överbelastade lärare. Helt meningslöst och totalt verklighetsfrånvänt sett till lärares redan brutala arbetsbelastning och arbetstid.

Moderaterna i Stockholm vill däremot öka på timmarna i matte och svenska, (pssst, det har man gjort nationellt redan, det verkar inte hjälpt nämnvärt). Det skulle därför ge samma konsekvenser som kortat sommarlov.

Melodin för kommunala politiker är att skära ner miljoners miljoner på skolan med konsekvenser som ännu större grupper, färre lärare osv, men de ackompanjerar detta med de käcka kravställande slagorden till rektorer och lärare: Effektivisera och jobba smartare!

Då kan jag hälsa å alla lärares vägnar - men jobba smartare själva! Och smart vore nämligen att göra det som bevisligen fungerar! Det kostar pengar- och ? Vad kostar det att göra det som inte fungerar?

Lärare behövs inte, vi anställer bilmekaniker istället.

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

En lärare skriver:

”Nu måste vi alla följa samma lektionsmall, start, mål och stopp. Rektorn är tillsagd att kontrollera att vi följer det. Hör att många kommuner verkar ha gått den här kursen- Hur man dödar lusten att vara lärare.Det jag kan som erfaren lärare verkar inte ha något värde längre.”

I min förra Utredarblogg skrev jag om detta med att lärare åläggs krav på att ha en gemensam lektionsstruktur. Detta verkar nu tyvärr sprida sig som en farsot i landets skolor. Man måste därför fråga sig var detta med likriktning och avbockning kommer ifrån. En bakomliggande orsak är definitivt Skolinspektionens granskningar. Skolinspektionens syn på vad som kännetecknar studiero ligger till grund för vad de granskar, i hur en lektion är upplagd. I rapporten Skolans arbete för att säkerställa studiero återkommer just lektionsstruktur som någon slags trollformel. Detta finns även med i inspektioner av skolor, där man just slår ner på brist på lektionsstruktur. Detta formuleras sedan i beslut som något som lärarna måste utveckla.

Att nu lärare med många, många år i yrket, med tiotusentals lektioner av erfarenhet ska tvingas följa en utifrån uppsatt mall- det är verkligen ett omyndigförklarande av rang! Men som jag sagt tidigare-nyexaminerade lärare SKA ges möjlighet att stöta och blöta upplägg med erfarna kollegor under sin introduktionsperiod, det är en helt annan sak!

Denna behandling av läraryrket som en ”löpande band- verksamhet” kan också ses som ett led i betraktandet av skola och undervisning som något som måste effektiviseras som en produkthantering. Lärare ska vara utbytbara, eller billiga outbildade och alla ska kunna ha massor med lektioner på rad. Alla likadana, bara att beta av, ingen himla planering som tar tid. En del jämför lärare med bilmekaniker och tycker man så, är det klart att en mekanisk hållning till yrket framhålls. Men är det så läraryrket ska uppfattas och utformas? Är det en bilmekaniker som ska ”laga” svensk skola? Eller är det en robot som ska ta emot eleverna i klassrumsdörren och agera på kommando, timme ut och timme in, år ut och år in? Snark säger jag bara.

Vem vill vara lärare om man inte får vara just den lärare man som person blir? Det här är jag säker på är den absolut sämsta utvecklingen för att både få tillbaka de 38 000 lärare som lämnat yrket och för att få en mängd fantastiska personer att vilja bli lärare.

Men detta med lektionsstruktur går det givetvis att göra pengar på. Företag säljer modeller och koncept och skolhuvudmän och skolor hänger på. Läraren och grundare av Tankesmedjan Balans, Marcus Larsson, har tittat närmare på ett par kommuner som köpt ett sånt här koncept. I Skolinspektionens återkommande elevenkät anger dessa kommuners elever att de, efter ett par år med gemensam lektionsstruktur, i en betydande lägre grad upplever att deras lärare förklarar så de förstår vad de ska göra. Det är även en stor dipp i andelen elever som upplever att skolarbetet stimulerar dem att lära sig mer. Det är såklart inte bara lektionsstrukturen som ligger bakom denna negativa utveckling, men sambandet går inte att bortse ifrån.

Kommuner som svänger sig med uttrycket ”det är viktigt att visa på goda exempel”, borde i det här fallet se det precis motsatta, ett avskräckande exempel på vad man därför inte ska tvinga sina lärare att göra.

Och nej tack! Det här är inte vad läraryrket ska innebära! Därför kräver Lärarförbundet i samband med sin nya gymnasiepolitik att lärares självständighet i yrkesutövningen istället måste stärkas. Obligatoriska undervisningsmoment och toppstyrda projekt ska väck! Och dessutom måste undervisningstiden, planeringstiden och undervisningsgruppernas storlek regleras. Då fredas och värnas läraryrket som den fria, starka yrkeskår den måste få vara, utan mallar och bilmekaniska liknelser.

Generalisering och avprofessionalisering av lärarna- men individualisering av eleverna

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Man hör ibland att lärares mandat måste stärkas. Då handlar det dock oftast om mandat i konfliktsituationer, regler i klassrummet mm. Jag menar att lärares mandat måste stärkas i samtliga delar av yrkesutövningen. Allt oftare tas det nu beslut att lärare ska lägga upp lektionerna på samma sätt på en skola. Lektionsstruktur/design/modul/format, det har lite olika namn, men syftet att formalisera och likrikta varje lektion är detsamma.

Lärare har kunskaperna om vad de ska undervisa - moment, ämne och innehåll skiljer sig totalt och även mellan elevgrupper, årskurser och situation. Att ha intuitionen, fingertoppskänslan, blicken, ämneskunskapen, relationerna med eleverna och därför hela tiden anpassa utifrån det, det är professionellt! Och individuellt! För samtidigt som lärarna ska tvingas att generalisera ska eleverna ha en individanpassad undervisning. Eleven som individ bland 32 andra, men den ensamme läraren som generell robot? Jättelyckad tanke, verkligen….

Att nyutexaminerade lärare behöver stöd och bollplank hur man kan lägga upp undervisningen, det ska vara självklart! Det är en helt annan sak. Det här utgår ifrån att det råder kaos och katastrof generellt i klassrummen, att lärare som utgångspunkt är lealösa korkskallar som måste bli tillsagda att de ska öppna dörren innan de går in genom den. Att de ska säga hej till eleverna o s v, det är förnedrande! Lärare är inte robotar på löpande band!

Och tänk att vara elev i 12 år i skolan och alla tusentals lektioner skulle vara likadana. Vem skulle inte krokna totalt av leda?! Jag är helt och fullt övertygad om att alla elever oavsett behov, behöver möta och mötas av olika lärare som gör och är på olika sätt, med det gemensamt att de är där för de vill undervisa eleverna, att de tycker om dem och vill vara där med dem.

Och alltså, den unika upplevelsen att få gå in till en klass och med ämnesdjup och integritet ha friheten att just undervisa där och då, utan att veta vad som väntar sekunden efter och se fram emot att allt kan hända. Den där friheten är ett mandat som gör att läraryrket lockar och är fantastiskt stimulerande.

En ljuspunkt i detta är den nyligen presenterade läromedelsutredningen som har med just uttrycket lärares mandat. Detta föreslås gälla i valet av läromedel. En självklarhet kan tyckas, men det är ett tecken på hur litet lärares mandat är nu, när detta föreslås skrivas in i läroplanen. Den utredningen föreslår för övrigt en mängd bra saker, vilka förhoppningsvis bereds väg.

En redan beslutad tung käpphäst att använda när man som lärare behöver en laglig tyngd i sin yrkesutövning, är de Allmänna råden om betyg och betygsättning. De slår fast lärares mandat att bl.a. råda över vad som är ändamålsenlig dokumentation av elevernas kunskapsutveckling. Uppifrån beslutade lärplattformar med matriser som lärare inte tycker är ändamålsenliga, är det inte!

Och tänk på, inte är det en lektionsstruktur som upprepas 10 000 gånger under en skoltid som våra blivande Nobelpristagare kommer tacka i sina tal- utan de individuella lärarna!

PS För styrka och yrkesstolthet – lyssna på läraren Sara Bruuns Sommarprat. Det enda? Sommar av, med och om lärare. Fantastiskt bra! DS

Ur menyn: Skolan måste bli bättre på att...

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Tänk dig själv, du har jobbat hårt under lång tid, suttit kvar på jobbet till sent flera kvällar i rad, knappt haft tid att äta lunch, än mindre att ta raster. Du har gjort ditt yttersta, många jobbiga situationer, du är helt slut både kroppsligt och själsligt. Du kommer hem, kollar nyheterna;

Skolan måste bli bättre på trafikkunskap så att man lär sig köra elsparkcykel på ett säkert sätt.

- Eh....Hur kan man ens dra till med det!

-Skolan måste bli bättre på att undervisa om mäns våld mot kvinnor

- Sluta! Jag orkar inte en grej till. Sluta!

För du är lärare. Hur känns detta tror du som inte är lärare? Att dag efter dag, år ut och år in få höra att trots att du vrider ut och in på dig själv, så räcker det inte, inte på långa vägar. Listan på saker som ”skolan måste bli bättre på” fylls på konstant. Men! Inget, absolut inget, tas bort från skolans uppdrag.

Jag bloggade om detta för tre år sedan och pläderade då för ”något måste bort, innan något nytt läggs på”. Men glöm det, förstås, aldrig i livet att någon skulle komma och säga att det där med X ska ju inte skolan behöva ta hand om, det måste ju andra institutioner, organisationer, eller kors i taket- föräldrarna ansvara för.

”Allt” som är viktigt ska ju in tidigt i livet och alla går i skolan, så där ska det in förstås. Det här är en omöjlig ekvation. ”Allt” kan inte tryckas in i en nioårig grundskola (gymnasiet avser man mer sällan när alla måsten kommer upp). Grundskolan skulle behöva vara 82 år lång och skoldagarna ungefär 22 h/dygn om allt som finns i läroplan och kursplan, samt alla ”jorden går under om inte eleverna får lära sig mer om totalförsvaret när de är 12”.

För det här tycker jag är så viktigt! För det är just det, jobbar du inte i skolan utan med något annat, ETT specialområde, ETT politiskt utspel, en hjärtefråga som du kan massor om och tycker är sååååå viktigt, så är det en helt annan sak än att ha sjuttielva områden och krav att på väldigt begränsad tid, utifrån vitt skilda förutsättningar lära en hel drös med barn detta samtidigt. Klart mångas hjärtefrågor är viktiga, men att basunera ut att skolan måste och måste och måste bli bättre på just dessa, bidrar till att skolan svämmar över av måsten utan tillstymmelse till bättre förutsättningar för en enda av dem. Det gör också att uppfattningen om och synen på lärares expertområde nedvärderas och körs över. Utomstående besserwissrar måste bli bättre på att respektera läraryrket! (Och läsa läroplanen först, så man inte slår på trumman för något som redan står i läroplanen och som skolan redan gör)

Privatekonomi är ett område som det återkommande kommer utspel om att skolan måste bli bättre på. Jag tar mig dock friheten att påminna om att bara för det står i läroplan och kursplan, behöver det inte innebära att man minns det ens....

- Nej, jag fick inte lära mig ett dugg om privatekonomi i skolan, så nu har jag tagit åtta SMS-lån och hamnat hos kronofogden. Det är faktiskt skandal att inte skolan lär ut sånt här.

-Vi kollar igenom läroplaner och kursplaner och dina arbeten du gjort i skolan. Här har du ju faktiskt läromedel, skrivna prov och arbeten i både samhällskunskap och hem- och konsumentkunskap som handlar om just detta.

-Hoppsan, det där har jag glömt. Det var så trist tyckte jag, helt onödigt att hålla på med sånt då tyckte jag.

Men! Det var ju förbättring på gång! En yttepytte lättnad åtminstone i stroffträngsel och floskler genom de reviderade kursplanerna som skulle börjat gälla i höst. Men, det av allt tyckte regeringen att de skulle ta bort under pandemin. Det som skulle gjort kommande läsårs arbete lite bättre för lärare, det drog man tillbaka istället för att ta bort krav på t ex utvecklingssamtal, IUP:er, bedömningsstöd, kartläggningar, iklickande av tusentals matriser. Nej, det gick då INTE att ta bort, men det som lärarna ville som skulle underlätta, näpp, det sköts fram.

Men för att ta några ytterligare punkter från listan på grejer som det trumpetats ut på senare tid,. Skolan måste bli bättre på att utbilda om mens, undervisa om totalförsvaret, upptäcka OCD (tvångsyndrom), försörja industrin med arbetskraft, m m, m m.

För att få ett hum om hur dessa måsten landar i verkligheten kan man sticka in huvudet på en lektion i t ex samhällskunskap i åk 7, 32 elever. Läs samtidigt igenom hela läroplanen och kursplanen i samhällskunskap. Gå in på lektionen i hem- och konsumentkunskap med 25 elever i åk 8 och gör samma, men läs det ämnets kursplan. Tänk 14 ämnen till med minst lika mycket innehåll.

Tänker du att ”skolan måste bli bättre på”. Hör med dina lokala och nationella politiker. Vilka förutsättningar ges skolorna utifrån sitt nuvarande uppdrag? Vilka resurser ska de tillföra så att lärare har en sportslig chans att fixa uppdraget? Vad är rimligt att skolan ansvarar för och vad kan andra göra?

Och sluta slå på domedagstrumman som att man inte kan lära sig ett endaste dugg efter skolavslutningen i åk 9. Hjärnan lägger inte av bara för man säger tack och hej till svensk grundskola i 15-års åldern.


Hur kommer skolplikten stå sig mot vårdnadshavares postpandemiska resbehov?

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Kalla mig cyniker, men utifrån de högar med ledighetsansökningar som lärare och rektorer fick hantera före pandemin, kommer en postpandemisk reslust utmana den lagstiftade skolplikten än mer. Skolans pandemilag har ju medfört att lärare både undervisat elever på plats och hemma och jag kan mycket väl höra föräldrar som därmed ser en möjlighet till resor, utan att deras barn behöver ta ledigt.

- Vi bara måste iväg och få ett miljöombyte. Våra barn har ju datorn med sig, det är ju bara att följa undervisningen på Teams som de gjort när de haft lite ont i halsen här hemma. Det blir ju perfekt. Vi längtar så efter att kunna resa allihop.

Här vill jag snabbt bryta synen av hav och palmer med distansundervisning på skärm. Nej, varken den tillfälliga förordningen under pandemin, eller kommande lagstiftning om distans- och fjärrundervisning ger grönt ljus för detta.

Så om vi återgår till detta med skolplikt. Jag har skrivit om denna lag återkommande genom åren på Lärarförbundet, men jag måste ändå upprepa vissa fakta och utgångspunkter genom att bemöta de vanligaste argument som brukar framhållas.

- Men man har ju rätt att ta ledigt 10 dagar per läsår. Vi brukar ta en vecka per termin, en före jullovet och sedan en efter Sportlovet.

Nej, nej och åter nej. De där 10 dagarna som nämns i skollagen riktar sig till rektor. Hen får i och med denna skrivning uppdra till någon annan, t ex elevens mentor, att bevilja ledigt upp till 10 dagar. Lagen är inte skriven till föräldrar att skolplikten vid önskemål minskas till 168 dagar istället för 178. (Ibland kan det ju även klagas vilket låååångt sommarlov eleverna har, 187 dagar per år är eleverna lediga. Det är mer än i en rad andra länder.)

Vad är skolplikt?

Det är enligt Skollagen vårdnadshavarens ansvar att ett skolpliktigt barn ”fullgör sin skolplikt” och det är vårdnadshavarens ansvar att se till att barnet kommer till skolan, 178 skoldagar. Skolplikten innebär som Skolverket uttrycker det ”att eleverna ska delta i skolans verksamhet och inte har automatisk rätt till ledighet utöver loven”

Men enligt lag kan eleven ”beviljas kortare ledigheter för enskilda angelägenheter och om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas.” ”Enskilda angelägenheter” brukar exemplifieras med begravningar och ”synnerliga skäl” bedömer skoljurister, ska tillämpas även på begärda ledigheter på 10 dagar. Synnerliga skäl är en skarp skrivning och semester- eller shoppingresor och idrottsturneringar menar juristerna, faller inte under den benämningen.

Rektors beslut gäller vid ansökan om ledighet

Det är rektors beslut som gäller om ledighet beviljas eller ej och det ska tas utifrån den enskilde elevens belägenhet. Vissa rektorer ger aldrig ledigt, andra upp till flera veckor. Samtliga beslut är korrekta utifrån lagstiftningen. Denna skillnad i hantering av ledighetsansökningar behöver styras upp enligt Riksrevisionen, som också konstaterar i en rapport att rektorer utsätts för press från vårdnadshavare som vill ha ledigt och att många åker även vid avslag. Kommunerna har då inget att sätta emot. Riksrevisionen pekar också på att det finns ett incitament för skolor att bevilja längre ledigheter, istället för att eleverna ska fullgöra skolplikten på annat sätt vid "varaktig vistelse utomlands", eftersom en hel del kommuner då inte betalar skolan ersättning.

- Men man lär sig ju jättemycket när man reser och upplever saker som inte finns i skolan. Vi vill att våra barn ska få se andra länder. Man kan ju träna andra språk på riktigt då också.

Visst, det är fantastiskt att uppleva andra länder, kulturer, språk m m. Det är just detta alla lov under läsåret gör det möjligt. Man kan lära sig lika mycket i Thailand på jullovet, som veckan före jullovet.

Och tänk på detta. Är en elev borta 2 veckor per läsår varje år från förskoleklass till årskurs 9, missar eleven mer än en termins undervisningstid sammanlagt. Många är borta betydligt mer och kan då räkna bort något läsår från sin grundskoletid i ledighet....

- Mitt barn är så långt fram i ämnena ändå. Det gör ingenting om hen missar ett par veckor.

Det här har absolut ingenting med skolplikten att göra. Eleverna ska vara i skolan under skoltid. Undervisningen sker i ett kollektiv där eleven ingår och är en oersättlig del av. Eleven kan missa många händelser, moment och situationer, en förälder inte har en aning om och minst av allt, kan förutse.

- Jag tycker att det vore mycket bättre om det var läroplikt istället för skolplikt i Sverige.

Det kan gemene man absolut tycka. Men är det något man vill ändra på ska man uppvakta sina politiker eller engagera sig själv politiskt och driva detta. Att framhålla det som ett argument till lärare och rektorer när man ansöker om ledigt för en skidresa är faktiskt bara fånigt.

När man struntar i att ledighet inte beviljats

Men sedan har vi de vårdnadshavare som trots att de fått avslag på sina ledighetsansökningar för sina barn, struntar i detta och reser ändå/är olovligt frånvarande. Eller som i en hel del fall, sjukanmäler barnen trots noll sjukdom. Detta är helt oacceptabelt, moraliskt förkastligt och respektlöst. Och olagligt. Men som Riksrevisionen konstaterat här ovanför, finns det inga verktyg att ta till. Brott mot skolplikten är det och vid sjukanmälan, någon form av falskt intygande skulle man kunna säga. Det ska dock tilläggas att det kan bli vitesföreläggande och orosanmälan om skolplikten inte uppfylls under längre tid i enskilda, särskilda ärenden, men det har inte gällt alla dessa som bara struntar i att ledighetsansökningar inte beviljas.

Och det ska inte behöva bli hot om viten. Eller orosanmälningar. Det är ju inte alls det som det handlar om i detta. Skolplikten ska respekteras av alla! Men att styra upp vad som gäller för ledighet, uppfyllande av skolplikt, ansvar för att göra detta o s v, behöver definitivt klargöras. Och att rektorer pressas av föräldrar att godkänna ledigt, och att besluten kan påverka skolans ekonomi o s v. Så får det bara inte vara!

Vem är ansvarig för att eleven ska komma ikapp?

Men vad händer med elevernas möjligheter att klara kunskapskrav o s v, när de är lediga/ogiltigt frånvarande? Då är svensk skolas lagstiftning så att oavsett vad som föranlett frånvaron, giltig/ogiltig och den icke uppfyllda skolplikten, så ska skolan d v s lärarna, se till att eleven lär sig det den ska. Provocerande tycker jag. Det är ju vårdnadshavarna som inte respekterar skolplikten. Det här gör ju att uppfattningen blir att det spelar ingen roll hur mycket mitt barn är borta, lärarna måste ändå fixa så att mitt barn klarar kunskapskraven.

Och detta med frånvarande elever på löpande band medför en betydande ökad arbetsbelastning för lärarna, att fixa vad de ska göra före och efter de är borta. Förbereda individuella lösningar som inte egentligen alls skulle behöva göras. Det tar tid från lärares icke befintliga tid!

Skolan är inte en serviceinrättning som ska anpassas utifrån när butiker i London har rea. Nej- skolplikten framför allt!

PS I föräldrakretsar finns även ryktet "lätt att få ledigt" med som parameter när man ska välja skola. Som något positivt. :( DS

​Släpp ingen djävul över bron

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash


Den uppmaningen får Sven Duva i Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner. Lärarna skulle behöva en Sven Duva, någon som står stadigt och motar bort alla klåfingriga makthavare och tyckmyckare som tror sig veta bäst, innan de klampar över skolans bro och tar sig fram till lärarnas yrkesutövning.

Det här att samtala om lärare och inte med lärare, signalerar att man utgår från att lärare är okunniga och måste instrueras. Den återfinns hos alltifrån beslutsfattare, skolmyndigheter, media och föräldrar. Det är inte bara respektlöst så det förslår, det är även förödande för läraryrket och därmed för framtiden för skolan som sådan. Vem vill utbilda sig till ett yrke med bristande autonomi och professionell frihet? Kul jobb verkligen.

Ett exempel på detta är arbetsgivare som skickar ut manualer om standardiserade lektioner som styr lärare till samma upplägg av undervisningen. Klasser och undervisningsgrupper är olika varandra, varenda en! Lärare är olika varandra, varenda en! Ämnen, moment, aktuella händelser, situationer, allt är olika och kräver att bli behandlade så. Det finns ingen motsättning mellan olikhet i allt detta och en tydlig, säker lärare som med intuition och stadig blick leder eleverna fram genom lektionerna. För om jag som lärare inleder en lektion på ett sätt med 8A finns det ingen som helst garanti att samma sak funkar bra med 8B lektionen efter. Och som läraren Björn Dahlman uttrycker det på Twitter:

”Min planering gör jag för min egen skull, men när lektionen börjar frångår jag den i princip alltid. Inte för att jag vill, utan för att jag måste p g a en lektion är något som lever. Det är inte bilbesiktning.”

Sedan finns elevgrupper som behöver mycket stöd av flera lärare samtidigt på lektionen, nyexade lärare som behöver vägledning och stöttning av erfarna kollegor (det har man t o m rätt till enligt lag). Det är något helt annat än ”på den här skolan ska alla lärare genomföra alla lektioner på samma sätt”. Men sen, det där att lektioner går åt skogen och man som lärare sliter sitt hår och undrar varför gjorde jag på det där sättet med den klassen, det blev helt misslyckat- att man då kan braka in i sitt arbetsrum och personalrum och häva ur sig sin känsla av misslyckande och få stöd, bekräftelse och förståelse. Den prestigelösheten och ärligheten gynnar en skolas hela lärarkår. Utifrån det provar man något annat nästa gång med den gruppen och momentet i undervisning. Det är läraryrket, det är professionell yrkesutövning och kollegialt lärande. Respektera det.

En annan aspekt av detta uppifrån-beslutande är diskussionen som förs kring fortsättningen av distans och fjärrundervisning efter pandemin. Ed tech bolag, kommuner och fristående huvudmän lyfter fram dessa undervisningsformers förträfflighet. Få av dem som faller in i hyllningskören är själva nu aktiva lärare. Uppifrån och utifrån kan detta ses som god undervisning, men inte inifrån. De undervisande lärarna vet vad som krävs för att lära eleverna det de behöver. Då är inte distans och fjärr det man önskar sig som lärare. Detta visar med all tydlighet Lärarförbundets undersökning där 76% av lärarna anger att de tycker att läraryrket skulle bli mindre givande om det blir mer fjärr- och distansundervisning. Inte givande- varför ska man syssla med det då?

Och nästan hälften anger att de skulle överväga att sluta om detta med fjärr och distansundervisning fortsätter. Det är många lärare det!

Så vad som bestäms uppifrån om hur lärare ska utöva sitt yrke, det är en ödesfråga. Så arbetsgivare, byt taktik och agera istället som era lärares Sven Duva, ni kommer gå segrande in i framtiden.

”Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

.

Vissa beslut passar det minsann att putta neråt och hänvisa till olika förutsättningar på skolorna

Foto: Unsplash

Foto: Unsplash

Distans eller inte? Smittspridningen är stor i både gymnasieskola och grundskola, men nu tas det nationella beslutet om distansundervisning på gymnasiet bort, utan regeringen hänvisar till de regionala smittskydden för beslut. Både gymnasieskola och grundskola kan ha både när- och distansundervisning samtidigt.

- Nämen skolornas förutsättningar ser så olika ut, det går inte att ta beslut om alla.

Jaså minsann! Så brukar det inte låta vad gäller allt annat som skolan ska ta ansvar för. Då nämns aldrig olikheter i förutsättningar i skolorna, utan ALLA ska oavsett, verkställa det riksdag och regering beslutar. In med det i läroplaner och kursplaner bara, utan hänsyn till tidsbrist, lärarbrist, fullbokade idrottssalar och en redan överfull läroplan. Det brukar aldrig spela någon roll.

Men just i fråga om förutsättningarna att kunna minska smittspridningen, hur olika är det egentligen? Det är i stort sett, i samtliga verksamheter, en massa ungar och vuxna i för trånga utrymmen, där det är i många fall omöjligt att följa ens de allmänna rekommendationerna. (ventilationen ska vi inte tala om)

- Huvudmannen överlåter till rektor att besluta om hur man kan tänka kring insatser för att minska smittspridningen, säger man i vissa kommuner.

-Tack för den, säger rektorerna som med detta får ta emot oron, frågorna och kritiken från alla berörda.

-Varför är det som vanligt på den här skolan? På skolan bredvid har de halvklasser och på skolan i kommunen bredvid har de distansundervisning för åk 7 och 8, medan åk 9 får vara i skolan.

Så här olika kan det inte få vara! Det minsta man kan begära är att samma rekommendationer som det regionala smittskyddet går ut med, ska gälla samtliga kommuner och skolor i regionen. I Gävleborg gjorde kommunerna inom regionen helt olika bedömningar och i Stockholm kan två skolor bredvid varandra göra helt olika. Ändring, kräver Lärarförbundet!

Lärarförbundet har också sedan tidigt i pandemin, legat på regering och beslutsfattare att erkänna att skolan påverkas av pandemin och att allt är inte business as usual.

-Men snälla nån, det är väl självklart att de gör.

Men gör de verkligen det? I en pandemi kan inte samma krav och mål uppfyllas som om allt vore som vanligt. För oavsett skolform, ligger alla krav på centralt innehåll, varenda minut av garanterad undervisningstid, kunskapskrav, IUP:er, utvecklingssamtal, betyg i åk 6-8, oavsett förutsättningar att ha något att sätta betyg på, allt ska hinnas med och tas med, dödlig smitta eller inte.

Föräldrar med barn i skolan märker självklart hur allt inte kan genomföras som vanligt, men de vänder sig inte till ansvariga beslutsfattare, utan till lärare och rektorer. De kritiserar hur t ex idrotten och slöjden ska genomföras på distans, hur man ska hinna med allt då lärare och elever är sjuka, hur de ska lösa moment i undervisningen när de digitala kanalerna laggar och inga läroböcker finns tillgängliga. Och det är det här som är så fel! Att lärare och rektorer får ta skiten för att de inte kan tillgodose allt, när det är regering och beslutsfattare som ska kritiseras för att de låter lärare och rektorer kritiseras för något de själva är ansvariga för.

Men här är förutsättningarna strunt samma återigen. Elevens rätt till utbildning är mantrat som övertrumfar allt som heter pandemins effekter på vad som är möjligt att kräva av skolan. Lärarförbundet har skickat in tre skrivelser till regeringen på ämnet, här kan man läsa den senaste.

Så sett till förutsättningar regering och riksdag. Ni är de enda som har förutsättningarna att ta de beslut som krävs- ta dem!

Frågor & Svar