Lärarförbundet
Bli medlem

Var fjärde nyexaminerad lärare lämnar inte yrket inom tre år

Nyexaminerade lärare lämnar inte yrket efter få år

Nyexaminerade lärare lämnar inte yrket efter få år

Ett vanligt påstående är att var fjärde nyexaminerad lärare lämnar yrket inom kort tid. Nu senast var det Sydsvenskans ledarsida som påstod detta. Men trots att det upprepas ofta i debatten är påståendet inte sant.

Det är inte bara politiker som missförstår statistiken om skolan. Även journalister och forskare kan lätt gå vilse. Senast var det Sydsvenskans ledarsida som i helgen påstod att nästan var fjärde grundskollärare bytte yrke inom tre år efter examen under åren 2011–2013.

Källan till uppgiften är en rapport från Arbetsmarknadsekonomiska rådet med titeln Arbetsmarknadsekonomisk rapport – dags för större lönespridning. I rapporten görs en genomgång av relativlöner och utveckling av dessa, med specifikt intresse för civilingenjörs-, sjuksköterske- och läraryrkena.

Bland annat konstateras att relativlönerna för alla tre yrkena mot medellön har varit sjunkande. I en fotnot förklaras också att det nog beror på sammansättningsförändringen på arbetsmarknaden, med andra ord att allt fler blir högutbildade.

I rapporten undersöks också rörligheten för de tre yrkesgrupperna. Bland annat konstateras att för alla lärare och sjuksköterskor är rörligheten låg, få byter yrke. Samtidigt är det sex av tio lärare som uppger att de har funderat på att byta yrke, så rörligheten kan öka.

Nyexaminerade lärare och kvarvaron

Men för lärare med kort erfarenhet framgår också att under perioden 2011-2013 var det 18,3 procent av de offentligt anställda lärarna, som varit anställda i högst tre år, som bytte till något annat yrke (väldigt mycket högre än till exempel för sjuksköterskor eller socialsekreterare).

För att få det till var fjärde får man istället se till hur många offentliganställda grundskollärare som byter yrke, av dem är det 23,7 procent. Även för gymnasielärare (21,6 procent) och förskollärare (20,3 procent) är andelen högre än för gruppen lärare som helhet.

Förklaringen till att alla de stora lärargrupperna ligger över lärares samlade rörlighet beror på att siffrorna för de enskilda yrkena även innefattar byten till andra läraryrken, så i de 23,7 procenten grundskollärare som byter är det även ett antal procentenheter som blir förskollärare, gymnasielärare eller speciallärare (och ofta är de då fortfarande anställda där de är behöriga, eftersom många har behörighet för mer än en skolform). Så oavsett är den relevanta storleksordningen en på fem eller sex, inte var fjärde.

Men det är det mindre problemet med uppgiften. Det större är att den som är ouppmärksam, som Sydsvenskans ledarsida, tror att uppgiften handlar om nyexaminerade från lärarutbildningen.

Den som är ouppmärksam tror att uppgiften handlar om nyexaminerade

Men så är inte fallet. Undersökningen är baserad på lönestrukturstatistiken och granskar därmed hur stor andel av dem som var nyanställda som lärare, med eller utan utbildning, som inte återfinns i yrket tre år senare.

Som lagstiftning och annat är konstruerat bör det rimligen vara en klart högre andel av dem som är outbildade som lämnar än av dem som har lärarutbildning. Det kan till och med vara så att några av de outbildade blivit så attraherade av yrket att de lämnar för att påbörja en lärarutbildning.

Det kan vara så att nyexaminerade från lärarutbildningen överger läraryrket fort. Den siffra som florerar visar dock inte det, utan snarare att många outbildade inte stannar så många år som lärare.

Och det är varken något att förvånas över eller vara bekymrad för. Att obehöriga försvinner efter ett eller två år i yrket är helt i linje med vad man kan förvänta sig.

Regeringen vilseleder med statistik

Utbildningsminister Gustav Fridolin

Utbildningsminister Gustav Fridolin

​Regeringen säger i årets budgetdebatt att det under alliansregeringens tid försvann en massa personer från grundskolan, samtidigt som det tillkommit en mängd de senaste åren. Att påstå det är bara att försöka vilseleda med statistik.

Sifferexercisen - som innebär att det under alliansregeringens tid försvann cirka 10 000 anställda från grundskolan, samtidigt som det under de senaste åren har tillkommit 13 000 - är det i sig inget fel på. År 2006 fanns det 101 423 tjänstgörande pedagogisk personal, vilket minskade till 91 385 år 2012. Därefter har antalet ökat till 111 383 år 2015.

Men elevkullarna har i sin tur inte heller varit konstanta. År 2006 gick det 962 000 elever i grundskolan, vilket minskade till 886 000 år 2010 och sedan ökade till 899 000 år 2012. Därefter har ökningen fortsatt och det gick 986 000 elever i grundskolan 2015. Ökningen kommer också att fortsätta de kommande åren.

Vad man förstår av detta är att det finns en starkt förklarande faktor till hur många anställda som finns i grundskolan – antalet elever i densamma; minskar antalet elever minskar personalen, ökar antalet elever så ökar personalen.

Antalet elever per pedagogisk personal rör sig inte heller så kraftigt det sättet, utan har varit konstantare under tidsperioden. Från att ha varit 11,4 elever per pedagogisk personal år 2006 försämrades siffran till 11,8 år 2012. Därefter skedde en snabb förbättring till 11,2 år 2013. Och till år 2015 har förbättringen fortsatt så att vi nu har bara 10,7 elever per pedagogisk personal.

Det betyder att i dag går det färre elever på varje person som är anställd för att utföra pedagogiska uppdrag i skolan och är ett resultat av de satsningar som har genomförts de senaste åren från både alliansens och den nuvarande regeringens sida (förbättringarna under 2013, 2014 och 2015 fanns med i båda sidornas budgetförslag). Samtidigt betyder inte det att behoven i skolan är fyllda, utan det finns mer att göra, till exempel inom arbetsmiljöområdet.

Att tala om vad som händer med lärar- och personalkårens storlek i skolan, utan att samtidigt tala om elevkullarnas storlek är tyvärr inte hållbart. De relevanta måtten är naturligtvis lärartäthet och personaltäthet. Alla andra mått förvirrar mest.