Lärarförbundet
Bli medlem

Ökar antalet lärare utanför skolan?

Det är 1 700 fler lärare som gör annat 2013 jämfört med 2010.

Det är 1 700 fler lärare som gör annat 2013 jämfört med 2010.

Hur många lärare befinner sig egentligen utanför skolan och blir de fler eller inte? Den frågan väcks efter den publicering som DN gör idag om att det är färre examinerade som lämnar läraryrket efter få år idag jämfört med för tio år sedan.

I dagens Dagens Nyheter så granskas hur många som lämnar läraryrket inom fem respektive tio år efter examen. Tidningens journalist Kristoffer Örstadius konstaterar att det är en mindre andel som lämnar idag än som lämnade för tio år sedan inom så kort tid efter examen. Det är riktigt, men det besvarar i utbyte inte uppgiften om det är fler eller färre lärare som har lämnat läraryrket jämfört med tidigare.

I artikeln finns dock en uppgift som kan ge oss en ledtråd. I den hänvisas det till att Statistiska Centralbyrån anger att det 2013 fanns 39 200 lärare som gjorde annat. Uppgiften kommer från ett klargörande inlägg på SCB:s webbsida om hur lärararbetsmarknaden egentligen ser ut. Rubriken är 40 000 lärare arbetar inte med undervisning.

SCB visar verkligheten

I det inlägget kan man lära sig att det 2013 fanns 256 000 personer (25-64 år) som har en lärarutbildning, av dessa var 240 000 sysselsatta. Det var med andra ord 16 000 personer som av olika orsaker, allt för ofta långa sjukskrivningar, inte arbetar.

De 240 000 sysselsatta delar upp sig i fyra kategorier: 174 200 arbetar som till exempel förskollärare, grundskollärare eller gymnasielärare; 13 400 arbetar i skolan, men inte som lärare, utan till exempel som rektorer; 12 600 är lärare utanför skolan till exempel lärare i vuxenutbildning eller på högskolan, men också tjänstemän på skolmyndigheterna; slutligen är det en grupp om 39 200 personer som arbetar i andra yrken utanför skolan.

Samtidigt vet vi att det är en ansenlig mängd lärare som slutar varje år, cirka 4 000 lärare. Men många måste återvända varje år, eftersom antalet utom skolan annars skulle växa fort. Och det är här som frågan om det är fler eller färre som har lämnat skolan blir extra intressant.

2010 var det färre

Svaret på frågan finns i siffror som vi tog fram för år 2010, på samma sätt som SCB räknat, och som har presenterats i Svenska Dagbladet. År 2010 var det 37 500 lärare som inte arbetade med undervisningsrelaterade frågor, så från 2010 till 2013 har det ökat med 1 700, eller cirka 400 om året. Detta på en total arbetskraft om 236 000.

Detta innebär dock att andelen av lärarna som inte inte arbetar med undervisning har minskat lite grann, från 15,9 procent till 15,3 procent.

Trots detta ökar lärarbristen, eftersom antalet elever blir fler. Det vore därför bra om fler lockades tillbaka och färre slutade.

Men för att kunna locka tillbaka några av dem som gör annat, och för att behålla dem som finns i skolan (55 procent av rektorerna funderar på att lämna yrket och sex av tio lärare), krävs det rejäla satsningar på bättre arbetsmiljö och högre lön. Annars kan det snart vara fler lärare som gör annat.

Aktivt skolval i sig inte lösningen på skolsegregationen

Doktoranden Dany Kessel presenterar rapporten.

Doktoranden Dany Kessel presenterar rapporten.

Är aktivt eller obligatoriskt skolval en lösning på den segregation som uppstår på grund av rätten att välja skola, eller är det ett stickspår? Den frågan blir allt mer aktuell, eftersom Skolkommissionen i sitt delbetänkande är inne på aktivt skolval, samtidigt som flera politiska partier är för.

Frågan om aktivt skolval har funnits på agendan i ett par år nu, men ännu har ingen sett vilka effekter det ger. Bland de mer förhoppningsfulla finns Friskolornas riksförbund, som i en artikel i Dagens samhälle menar ”att obligatoriska skolval skulle leda till mer blandade klasser i många kommuner”. Även de fyra allianspartierna har ställt sig bakom förslaget och det återfinns också i en gemensam motion från de fyra partierna.

Bland de mer skeptiska finns vi i Lärarförbundet. Till exempel har vi i en debattartikel, inom vårt samarbete tillsammans med LO och LR Ge alla elever samma chans, skrivit följande:

”Något som är värt att överväga är ett aktivt skolval (att alla elever måste välja sin skola). Det skulle kunna bidra till en större spridning av elever med olika socioekonomisk bakgrund, men skulle sannolikt bli en tandlös reform om inte urvalsreglerna också reformeras, eftersom de mest populära skolorna har långa köer.” Som en del i ett paket, där också förändrade urvalsregler ingår skulle vi alltså kunna tänka oss ett aktivt skolval. Förutsättningen för det är naturligtvis att det skulle påverka segregationen i skolan.

Påverkar ett aktivt skolval segregationen?

Men hur ser det då ut? Påverkar ett aktivt skolval segregationen i skolan eller inte? Den frågan har två doktorander, Dany Kessel och Elisabet Olme, vid Stockholms universitet tittat närmare på. De två har fått visst ekonomiskt stöd från projektet Ge alla elever samma chans och därför anordnade vi ett seminarium där Dany Kessel presenterade deras rapport om aktivt skolval (som bifogas till blogginlägget).

Rapporten är baserad på de två kommunerna Linköping och Botkyrka, från vilka de fått ut inte bara uppgift om vilken skolplacering eleverna har fått, utan även hur deras olika ansökningar sett ut. Att de har inte bara skolplaceringen utan även själva sökdata gör att de kan dra helt andra slutsatser om hur och på vilka grunder elever söker sig till olika skolor.

Av de två kommunerna har Botkyrka mer eller mindre infört aktivt skolval, medan Linköping anvisar skola och anger att man kan välja något annat. I Linköping är det ungefär var femte elev som väljer en skola, antingen den som anvisas eller en annan.

Mellan grupperna skiljer det sig lite grann, bland de med svensk bakgrund görs val lika ofta av de med högutbildade och de med lågutbildade föräldrar. För gruppen lågutbildade med utländsk bakgrund är det åtta procentenheter färre som gör ett val, medan det i gruppen högutbildade med utländsk bakgrund är det sex procentenheter fler som gör ett val än bland de med svensk bakgrund.

Analys av aktivt skolval

Mer intressant är dock analysen av Botkyrka kommuns mer eller mindre aktiva skolval för alla som börjar förskoleklass.

Det första resultatet som är värt att lyfta fram är att Dany och Elisabet inte finner att resultaten på nationella prov har någon betydelse för vilken skola man väljer. Detta är något som går emot tidigare forskning, där resultaten har ansetts vara en förklarande faktor. Anledningen till att de får fram att resultaten inte spelar roll beror sannolikt på att de har en bättre uppsättning data över elevsammansättning på olika skolor än tidigare forskning. När de gör specialkörningar utan dessa data får de, i linje med tidigare forskning, fram att resultaten spelar roll. Deras undersökning visar istället att det som tidigare har uppfattas som resultat, snarare handlar om elevsammansättningen på skolan.

De viktiga faktorerna enligt deras analys är istället närhet till skolan och om man har syskon på den. Men viktigt är även skolans totala socioekonomi och därtill föredras skolor där den egna socioekonomiska gruppen är väl representerad.

Skolor där den egna socioekonomiska gruppen är välrepresenterad föredras

Ändå intressantare blir det när de jämför hur olika gruppers valbeteende ser ut. För till exempel högutbildade med svensk bakgrund är skolans socioekonomiska sammansättning väldigt viktig i valet av skola. För dem med utländsk bakgrund är det till och med så att de rankar skola lägre utifrån den egenskapen.

Det här gör att de bägge doktoranderna drar slutsatsen att ett aktivt skolval, inom dagens system inte skulle minska segregationen. Och den viktiga anledningen till det är att familjer med utländsk bakgrund och lågutbildning ”undviker skolor med socioekonomiskt starka elever”.

Rapporten visar rätt entydigt att aktivt skolval utan man samtidigt gör något åt urvalsreglerna inte kommer att förändra någonting. Om man däremot förändrar urvalsreglerna kanske aktivt skolval kan vara en del i lösningen av segregationsproblemet.

Några artiklar om rapporten

För den som vill läsa mer har det kommit ett antal artiklar i olika tidningar om rapporten. Här nedan finns länkar till dessa:

Lärarnas tidning

Skolvärlden

Dagens Arena

Uppdatering 28 oktober

Sedan inlägget skrevs har det kommit ett antal ytterligare inlägg:

Elisabet och Dany har skrivit en debattartikel i Dagens samhälle

Radioprogrammet Skolministeriet om Skolvalet och skolsegregationen

Thomas Hagnefur (LO) bloggar



Att referera fel är ingen bra debatteknik

Skolstatistiken är inte helt lätt att hålla reda på och det är lätt att gå vilse, vilket denna blogg har visat vid några tillfällen. Nu har det hänt igen. Den här gången är det den moderata riksdagsledamoten Camilla Waltersson Grönvall som väljer att feltolka.

Det finns många sätt att gå vilse i skolstatistiken. Man kan välja att använda siffror som passar ens egna syften, missa vad statistiken egentligen grundar sig på eller inte skilja på bakomliggande faktorer och annat.

Dessutom kan man hävda att det man bygger sin argumentation på betyder något helt annat än vad det gör. Det är vad riksdagsledamoten Camilla Waltersson Grönvall (M) väljer att använda den här bloggen till i ett inlägg på Svt opinion.

I inlägget påstår Camilla Waltersson Grönvall att vi, när vi skriver att regeringen bör använda sig av mått som lärartäthet istället för absoluta tal när den skriver om personalutvecklingen i skolan, avslöjade "hur regeringen använder sig av vilseledande siffertrixande för att skylla ifrån sig läget om bristen på lärare i svenska skolan".

Att felcitera för att vinna poäng är ingen bra debatteknik

Alla som har läst vår ursprungliga artikel vet att vi inte diskuterar den frågan och att den till och med lyfter fram statistik som visar på att antalet elever per pedagogisk personal har minskat de senaste åren (lärartätheten har å sin sida legat i det närmaste konstant, vilket är förvånande med tanke på de växande elevtalen).

En debatt bör drivas på ett rimligt sätt. Att felreferera för att vinna en poäng är inte det.

Rättelse. Denna text har rättast såtillvida att ordet referera har ersatt ordet citera som fanns i första versionen.

Skola med stora utmaningar är inte detsamma som en dålig skola

Moderaternas Anna Kinberg Batra (här tillsammans med Lärarförbundets vice ordf Maria Rönn) talar ofta om dåliga skolor

Moderaternas Anna Kinberg Batra (här tillsammans med Lärarförbundets vice ordf Maria Rönn) talar ofta om dåliga skolor

Sverige ska ha nolltolerans mot dåliga skolor, är moderaternas nya skolpolitiska giv. Frågan är dock vad som är en dålig skola. Är det verkligen vad moderaterna och partiledaren Anna Kinberg Batra säger? Eller är det föräldrars utbildningsnivå som är förklaringen?

Anna Kinberg Batra återkommer ofta, bland annat i partiledardebatter, till begreppet ”dåliga skolor” och att Sverige ska ha nolltolerans mot dem. Sannolikt kommer hon även att ta upp det i morgondagens budgetdebatt i riksdagen. Självfallet ska alla skolor hålla god kvalitet, men frågan är mycket mer komplex än vad moderaterna vill påskina.

I en debattartikel i Aftonbladet i slutet på augusti finns det beskrivet vad moderaterna menar är en dålig skola:

Alla elever har rätt till en bra skola, men ingen ska ha rätt att utsätta elever för undermålig undervisning. När det finns skolor i Sverige där inte ens hälften av eleverna klarar kraven i nionde klass har samhället misslyckats.”

Här får vi lära oss två saker: ingen elev ska utsättas för en undermålig undervisning (vilket är en självklarhet) och att ett tecken på att det har skett är att ”inte ens hälften av eleverna klarar kraven” (annars skulle inte kopplingen mellan de två meningarna gjorts).

Låt oss då granska fakta i frågan med hjälp av Skolverkets Salsa-databas: när läsåret 14/15 avslutades fanns det 1425 grundskolor med minst 15 elever som slutförde år 9, av dessa var det 63 skolor där färre än hälften av eleverna nådde kunskapskraven i alla ämnen. Skolorna finns uppenbarligen.

En gemensam faktor är att föräldrarna har en ganska kort utbildning

Men om vi börjar granska dem ser vi att 51 av dem har föräldrar med en utbildningsnivå under gymnasieutbildning i snitt. Bara tolv har föräldrar med i genomsnitt något mer än gymnasieutbildning, men i nästan alla fall är det inte mycket mer. Alla utom en av dem ligger under genomsnittet i utbildningsnivå för Sveriges skolor. En gemensam faktor är alltså att föräldrarna har ganska kort utbildning.

Om vi gör en tabell över antal skolor, antalet där högst två av tre elever klarar kunskapskraven och andelen av skolorna relativt föräldrars utbildningsnivå så ser den ut på nedanstående vis:

Föräldrars utbildning i snittAntal skolorSkolor där högst
2 av 3 elever klarar kunskapskraven
Andel där högst
2 av 3 elever klarar kunskapskraven
Under gymnasieutbildning16010968 %
Gymnasieutbildning eller mer126516012 %
... varav strax över gymnasieutbildning21783
38 %

På skolor där föräldrar i snitt inte har gymnasieutbildning är det alltså på 68 procent av skolorna som inte två elever av tre får godkänt, mot tolv procent av de skolor där föräldrarna har minst det. Om man bara tittar på de drygt 200 skolor där föräldrarnas utbildningsnivå är strax över gymnasieutbildning, så är det på 38 procent av dessa som inte minst två av tre elever klarar kunskapskraven.

Stark samvariation mellan resultat och föräldrars utbildning

Tydligt är att det finns en stark samvariation mellan föräldrars utbildning och hur stor andel av eleverna som klarar kunskapskraven. I bilden nedan är föräldrars utbildningsnivå per skola den förklarande variabeln (x-axeln) och andel som klarar kunskapskraven den förklarade variabeln (y-axeln). Tydligt är att ju mer utbildning föräldrarna har desto fler klarar kunskapskraven. Faktum är att hälften skillnaden mellan olika skolor förklaras av detta.

kunskapskrav utbildningsnivå resultat skillnader

En annan sak som vi kan konstatera är att på de 63 skolorna som inte klarar moderaternas kriterium är i genomsnitt 19 procent av eleverna nyinvandrade (har anlänt till Sverige under de senaste fyra åren). Siffran varierar mellan 0 och 46 procent, men genomsnittet för dessa skolor ligger skyhögt över genomsnittet i landet, vilket är under fem procent.

Att den som är nyanländ och inte behärskar svenska språket har svårare att klara grundskolans kunskapskrav är inget att förvånas över. Om vi tittar på den variabeln enskilt förklarar den nästan lika mycket som utbildningsnivån av den skillnad som finns mellan skolorna.

Men intressantast blir när vi använder båda två variablerna för att förklara andelen som klarar kunskapskraven. Då förklaras hela 63 procent av skillnaderna mellan skolorna. Tillsammans förklarar de alltså väldigt mycket av hur stor andel av eleverna på en skola som klarar kunskapskraven.

70 procent av skillnaden mellan skolor förklaras av bakgrundsfaktorer

Därutöver finns det ett antal andra faktorer vi vet också har förklarande effekter, som till exempel föräldrars samlevnadsstatus och eventuellt försörjningsstöd. När dessa ytterligare förklaringar läggs på förklaras över 70 procent av skillnaden mellan skolorna när det gäller andelen elever som klarar kunskapskraven.

Och att så mycket av skillnaden kan förklaras är inget att förvånas över. Det ser likadant ut över hela världen. I till exempel PISA-undersökningen 2012 förklaras 14,8 procent av variationen i matematikresultat inom hela OECD av det socioekonomiska indexet. För Sveriges del var det en något mindre andel, 10,6 procent. Samtidigt har vi lite att jobba med, i till exempel Finland och Kanada var den socioekonomiska förklaringen svagare, 9,4 procent.

Skilj på skolor med stora utmaningar och dåliga skolor

Slutsatsen är att bakgrundsfaktorer spelar stor roll för skolresultaten och påverkar vilka skolor som framstår som bra och vilka som framstår som dåliga. Men det handlar oftare om skolor med goda förutsättningar respektive skolor med stora utmaningar. Att inte beakta detta är bara ytterligare ett sätt som politiker och media kan missförstå statistik om skolan.

Det finns skolor med stora utmaningar som, trots ett jättebra arbete, aldrig kommer få jättehöga meritvärden; det finns skolor med goda förutsättningar, som når jättehöga meritvärden oavsett vad de gör. När man formar politik om skolan är det något som man bör ha i åtanke.

Så om moderaterna inte vill se skolor där hälften av eleverna inte klarar kunskapskraven borde inte svaret vara att ”Ingen borde kunna driva en skola med sådana resultat. Då ska staten vara beredd att gå in med stöd och åtgärder och, om så krävs, ta över eller lägga ned skolan.” som det står i debattartikeln i Aftonbladet.

Istället borde de fundera på hur vi kan se till att skolor inte har enbart elever med föräldrar som har låg utbildningsnivå eller fundera på hur vi kan säkra ett finansieringssystem, som gör det möjligt för dessa skolor att klara uppdraget.

Exempel på saker som har gjorts är Nyköpings försök med bara ett kommunalt högstadium eller hur man hanterat nedläggningen av Rosengårdsskolans högstadium i Malmö, där man anvisar eleverna platser på andra grundskolor för att skapa en sociala mix. Ytterligare en sak är att slopa kötiden som urvalsinstrument till fristående skolor, vilket vi vet har starkt segregerande effekt.

Det är förslag som dessa, som verkligen hanterar segregationsproblemen, som kan lösa det hela. Inte populistiska förslag om att stänga skolor.


Var fjärde nyexaminerad lärare lämnar inte yrket inom tre år

Nyexaminerade lärare lämnar inte yrket efter få år

Nyexaminerade lärare lämnar inte yrket efter få år

Ett vanligt påstående är att var fjärde nyexaminerad lärare lämnar yrket inom kort tid. Nu senast var det Sydsvenskans ledarsida som påstod detta. Men trots att det upprepas ofta i debatten är påståendet inte sant.

Det är inte bara politiker som missförstår statistiken om skolan. Även journalister och forskare kan lätt gå vilse. Senast var det Sydsvenskans ledarsida som i helgen påstod att nästan var fjärde grundskollärare bytte yrke inom tre år efter examen under åren 2011–2013.

Källan till uppgiften är en rapport från Arbetsmarknadsekonomiska rådet med titeln Arbetsmarknadsekonomisk rapport – dags för större lönespridning. I rapporten görs en genomgång av relativlöner och utveckling av dessa, med specifikt intresse för civilingenjörs-, sjuksköterske- och läraryrkena.

Bland annat konstateras att relativlönerna för alla tre yrkena mot medellön har varit sjunkande. I en fotnot förklaras också att det nog beror på sammansättningsförändringen på arbetsmarknaden, med andra ord att allt fler blir högutbildade.

I rapporten undersöks också rörligheten för de tre yrkesgrupperna. Bland annat konstateras att för alla lärare och sjuksköterskor är rörligheten låg, få byter yrke. Samtidigt är det sex av tio lärare som uppger att de har funderat på att byta yrke, så rörligheten kan öka.

Nyexaminerade lärare och kvarvaron

Men för lärare med kort erfarenhet framgår också att under perioden 2011-2013 var det 18,3 procent av de offentligt anställda lärarna, som varit anställda i högst tre år, som bytte till något annat yrke (väldigt mycket högre än till exempel för sjuksköterskor eller socialsekreterare).

För att få det till var fjärde får man istället se till hur många offentliganställda grundskollärare som byter yrke, av dem är det 23,7 procent. Även för gymnasielärare (21,6 procent) och förskollärare (20,3 procent) är andelen högre än för gruppen lärare som helhet.

Förklaringen till att alla de stora lärargrupperna ligger över lärares samlade rörlighet beror på att siffrorna för de enskilda yrkena även innefattar byten till andra läraryrken, så i de 23,7 procenten grundskollärare som byter är det även ett antal procentenheter som blir förskollärare, gymnasielärare eller speciallärare (och ofta är de då fortfarande anställda där de är behöriga, eftersom många har behörighet för mer än en skolform). Så oavsett är den relevanta storleksordningen en på fem eller sex, inte var fjärde.

Men det är det mindre problemet med uppgiften. Det större är att den som är ouppmärksam, som Sydsvenskans ledarsida, tror att uppgiften handlar om nyexaminerade från lärarutbildningen.

Den som är ouppmärksam tror att uppgiften handlar om nyexaminerade

Men så är inte fallet. Undersökningen är baserad på lönestrukturstatistiken och granskar därmed hur stor andel av dem som var nyanställda som lärare, med eller utan utbildning, som inte återfinns i yrket tre år senare.

Som lagstiftning och annat är konstruerat bör det rimligen vara en klart högre andel av dem som är outbildade som lämnar än av dem som har lärarutbildning. Det kan till och med vara så att några av de outbildade blivit så attraherade av yrket att de lämnar för att påbörja en lärarutbildning.

Det kan vara så att nyexaminerade från lärarutbildningen överger läraryrket fort. Den siffra som florerar visar dock inte det, utan snarare att många outbildade inte stannar så många år som lärare.

Och det är varken något att förvånas över eller vara bekymrad för. Att obehöriga försvinner efter ett eller två år i yrket är helt i linje med vad man kan förvänta sig.

Regeringen vilseleder med statistik

Utbildningsminister Gustav Fridolin

Utbildningsminister Gustav Fridolin

​Regeringen säger i årets budgetdebatt att det under alliansregeringens tid försvann en massa personer från grundskolan, samtidigt som det tillkommit en mängd de senaste åren. Att påstå det är bara att försöka vilseleda med statistik.

Sifferexercisen - som innebär att det under alliansregeringens tid försvann cirka 10 000 anställda från grundskolan, samtidigt som det under de senaste åren har tillkommit 13 000 - är det i sig inget fel på. År 2006 fanns det 101 423 tjänstgörande pedagogisk personal, vilket minskade till 91 385 år 2012. Därefter har antalet ökat till 111 383 år 2015.

Men elevkullarna har i sin tur inte heller varit konstanta. År 2006 gick det 962 000 elever i grundskolan, vilket minskade till 886 000 år 2010 och sedan ökade till 899 000 år 2012. Därefter har ökningen fortsatt och det gick 986 000 elever i grundskolan 2015. Ökningen kommer också att fortsätta de kommande åren.

Vad man förstår av detta är att det finns en starkt förklarande faktor till hur många anställda som finns i grundskolan – antalet elever i densamma; minskar antalet elever minskar personalen, ökar antalet elever så ökar personalen.

Antalet elever per pedagogisk personal rör sig inte heller så kraftigt det sättet, utan har varit konstantare under tidsperioden. Från att ha varit 11,4 elever per pedagogisk personal år 2006 försämrades siffran till 11,8 år 2012. Därefter skedde en snabb förbättring till 11,2 år 2013. Och till år 2015 har förbättringen fortsatt så att vi nu har bara 10,7 elever per pedagogisk personal.

Det betyder att i dag går det färre elever på varje person som är anställd för att utföra pedagogiska uppdrag i skolan och är ett resultat av de satsningar som har genomförts de senaste åren från både alliansens och den nuvarande regeringens sida (förbättringarna under 2013, 2014 och 2015 fanns med i båda sidornas budgetförslag). Samtidigt betyder inte det att behoven i skolan är fyllda, utan det finns mer att göra, till exempel inom arbetsmiljöområdet.

Att tala om vad som händer med lärar- och personalkårens storlek i skolan, utan att samtidigt tala om elevkullarnas storlek är tyvärr inte hållbart. De relevanta måtten är naturligtvis lärartäthet och personaltäthet. Alla andra mått förvirrar mest.