Lärarförbundet
Bli medlem

Vad förklarar den ökade behörigheten?

När man jämför resultat mellan åren måste man beakta sammansättningsförändringarna, annars kan man dra fel slutsatser.

När man jämför resultat mellan åren måste man beakta sammansättningsförändringarna, annars kan man dra fel slutsatser.

Härom veckan presenterades grundskolans betygsresultat från i somras. Allt större andel blir behöriga till gymnasieskolan. Det är glädjande, men frågan är hur mycket resultatförändringen säger.

Förra året skrev jag ett inlägg om att det mest var sammansättningsförändringarna som förklarade de sjunkande resultaten, där jag i slutet konstaterade att jag var ”övertygad om att totalresultaten kommer att stiga de kommande åren” på grund av att sammansättningsförändringarna skulle gå åt andra hållet. Och så är det så klart.

Nu ska man inte tolka det här som att det inte spelar roll vad som görs i klassrummen varje dag eller att vi inte bör satsa på alla elever och se till att fler når målen. Det ska vi självfallet göra. Det är genom en bra skola för varje elev som vi kommer kunna nå högre resultat och se fler elever klara kunskapskraven. Lärarnas jobb är fortfarande det viktigaste för vad som händer i skolan.

Låt oss glädjas

Så låt oss glädjas att det går åt rätt håll med resultaten, men inte glömma de strukturella förklaringar som förklarar en hel del. Nu tänker jag visa varför:

I förra årets inlägg grävde jag fram uppgifter om resultat för olika delgrupper under de senaste åren och satte resultaten i relation till andel av eleverna i de olika delgrupperna. Slutsatsen var att väldigt mycket av de sjunkande resultaten förklaras av att andelen nyanlända och andelen med okänd bakgrund vuxit kraftigt, snarare än att någon grupp i sig fått kraftigt försämrade resultat.

I årets PM har Skolverket detta diagram, som visar hur olika grupper klarat sig olika år:



För de som är födda i Sverige och de som invandrat före skolstart är behörigheten relativt konstant över åren, och eftersom dessa normalt är omkring 90 procent av eleverna står det rätt klart att så stora förändringar som vi sett över tid inte kan förklaras av enbart resultatförändringarna (2013 och 2014 låg behörigheten till gymnasieskolans yrkesprogram på cirka 87 procent, vilket sjönk till drygt 82 procent år 2017).

Anledningen är i stället det som brukar kallas för sammansättningsförändringen, alltså hur stora de ingående grupperna är i förhållande till varandra. Det blir tydligt när vi ser till andelen som var född utomlands (inklusive okänd bakgrund) de olika åren: 2013 och 2014 var den strax över tio procent, men 2017 hade andelen stigit till 18 procent. När jag uppskattar andelarna i Skolverkets PM i år (se bilden nedan) så har andelen född utomlands sjunkit till 15,6 procent.



Det är, enligt Skolverkets PM, 5,8 procent som är nyinvandrade och 1,6 procent som har okänd bakgrund som slutade i år 9 i år. Förra året var samma siffror 5,7 procent respektive 3,6 procent. Bara den förändringen lär påverka resultaten kraftigt.

I år var det 84,4 procent som blev behöriga till ett nationellt program, förra året var det 82,5 procent. Det är en ökning med 1,9 procentenheter, vilket är mycket. Men om vi räknar om förra årets resultat per varje delgrupp med årets storlekar på delgrupperna så skulle det årets snitt varit 83,9 procentenheter (finns viss osäkerhet i siffrorna, eftersom jag uppskattat vissa gruppers storlek). En stor del av förbättringen kan alltså förklaras av sammansättningsförändringen.

Sammansättningsförändringar spelar roll

En slutsats är i varje fall klar: Sammansättningsförändringarna spelar roll för resultaten, inte minst år när olika delgruppers andelar förändras så kraftigt som de senaste åren. Det måste man komma ihåg när man granskar resultatutvecklingen mellan åren.


Resurser på OECD-snittet räcker inte

Sverige borde, av befolkningsstrukturskäl, lägga större resurser på utbildnign än vad vi gör.

Sverige borde, av befolkningsstrukturskäl, lägga större resurser på utbildnign än vad vi gör.

I diskussionen brukar det då och då påstås att Sverige lägger väldigt mycket resurser på utbildning jämfört med andra länder. Frågan är dock om det stämmer? Man kan på goda grunder misstänka att vi av demografiska skäl borde lägga mer än många andra länder.

Idag presenterades OECDs rapport Education at a Glance (EAG). Det är den stora statistikbibeln för den som vill fördjupa sig i skillnaderna mellan olika länders utbildningssystem. Där finns jämförande uppgifter om hur många som tar en högskoleexamen, hur mycket lärare tjänar, om utbildning lönar sig i olika länder, men även om hur mycket olika länder spenderar på sitt utbildningssystem.

Att jämföra olika länder är svårt, till exempel löneuppgifter blir helt olika beroende på om det förekommer arbetsgivaravgifter eller inte, men just kostnaderna för utbildningsväsendet är ganska jämförbara då de jämförs genom att man se till hur stor andel av BNP som läggs på sektorn.

Sverige satsar inte mycket över snittet

För Sveriges del lägger vi 1,8 procent av BNP på skolåren 1–6, 0,8 på 7–9 och 1,0 på gymnasieskolan. Det är lite mer än OECD-snittet, som ligger på 1,5 procent, 0,9 respektive 1,1. Sammanlagt för grundskolan ligger vi alltså lite över snittet (plus 0,2) och 0,1 under snittet för gymnasieskolan. Det är ingen stor satsning utöver snittet.

I nedanstående tabell så jämförs hur stor andel av BNP som läggs på utbildning i Sverige och några länder i vårt närområde:

Tidigare åren i grundskolanSenare åren i grundskolan
GymnasieskolanSumma
Finland1,4
1,11,4
4,0
Norge2,11,01,54,6
Nederländerna1,21,21,23,6
Sverige1,80,81,03,6
OECD1,50,91,13,5

Tabell: Andel av BNP som läggs på utbildning

Som synes satsar Norge och Finland klart mer än Sverige på utbildning, 4,6 respektive 4,0 procent av BNP. Men även Nederländerna ligger i samma nivå som Sverige.

Det sistnämnda är förvånansvärt. Nederländernas högre befolkningstäthet gör att de i genomsnitt kan ha klart större klasser, och därigenom lägre lärartäthet än Sverige. Det ser vi också när vi tittar på lärartätheten: i Sverige är den 13 elever per lärare i snitt, medan den i Nederländerna är 17 elever per lärare.

När man betänker att både våra två grannländer, med en geografi och befolkningsstruktur som påminner om oss själva, satsar klart mer än vi och att ett land som Nederländerna satsar lika mycket som vi är det mycket som talar för att Sverige inte borde ligga på OECD-snittet, utan istället en bit över.

Utvecklingen går åt fel håll

Tyvärr tycks också utvecklingen gå åt fel håll. 2005 gick, enligt EAG, 8,1 procent av de samlade offentliga utgifterna till utbildning i grundskola, gymnasieskola och eftergymnasial utbildning som inte ligger på högskolenivå. 2015 var motsvarande andel 7,8 procent. Och då har också den offentliga sektorns andel av ekonomin minskat under samma period, så minskningen är i praktiken större än vad den verkar (enligt Ekonomifakta från 52,4 procent år 2005 till 49,6 procent 2015).

Med hänsyn till vårt lands geografi och befolkningstäthet talar mycket för att Sverige borde ta sig upp till åtminstone den finländska nivån på satsning på utbildning, så att 4 procent av BNP skulle gå dit. Att bara ligga på eller strax över OECD-snittet räcker inte.

Ändra skolans stora systemfel: skolpengen

Med skolpengssystemet varierar intäkterna per klass mycker mer än kostnaderna. Det är ett systemfel som behöver åtgärdas.

Med skolpengssystemet varierar intäkterna per klass mycker mer än kostnaderna. Det är ett systemfel som behöver åtgärdas.

Lärarförbundet anser att modellen med skolpeng för att finansiera skolan bör avskaffas och att något annat bör införas istället. För mig är det en fråga om skillnaden mellan genomsnittskostnad och marginalkostnad. Det är just i den skillnaden som problemen med skolpengen uppstår.

Att vi anser att det är hög tid för en reform av skolans finansieringssystem är något som vi har skrivit vid flera tillfällen, till exempel i Dagens Nyheter 2016, som ledare i Lärarnas tidning och häromveckan i Aftonbladet. Men varför anser vi egentligen att den frågan är så viktig?

I normalfallet så bedrivs undervisning i en klass. Den kan vara olika stor, men den kräver ungefär samma resurser oavsett storlek: lokal, lika mycket lärare, lika många lektioner i idrott- och hälsa och så vidare.

Vissa saker varierar lite mer: skolmat och läromedel för att ta de tydligaste exemplen, men även kanske lite mer lärarresurs och lite större insatser från elevhälsan krävs när klassen växer. Detta är dock på marginalen – en klass kostar nästan lika mycket oavsett om det är tjugo elever i den eller om det är trettio.

Sambandet åskådliggörs i den här grafen:

Sambandet mellan total kostnad, snittkostnad, marginalkostnad och skolpeng för en klass.

Den grå linjen är klassens totalkostnad, den går i exemplet från 2,3 miljoner vid 20 elever och till drygt 2,5 vid 32. Den lila linjen visar genomsnittskostnaden för klassen; den börjar på 115 000 kronor vid 20 elever och för att landa på 80 000 vid 32. För varje elev du stoppar in i klassen sjunker genomsnittskostnaden, vilket inte är något att förvånas över då de stora kostnaderna inte påverkas av om det är 24 eller 26 – eller till och med 30 – elever i klassen.

Kostnader ligger fast när elevtalet förändras

Kostnadsökningen för en tillkommande (eller kostnadsminskningen för en bortfallande elev) ligger istället på den nivå som den gula linjen indikerar. Det är detta som är marginalkostnaden för en elev (här räknad till 20 000 kronor) och det är bara den som förändras när elevtalet förändras – övriga kostnader ligger fast.

På sikt finns det så klart alltid möjligheter att slå samman klasser eller skapa nya. Det är dock alltid förenat med organisatoriska svårigheter, det finns lagrum som stipulerar att kommunen ska erbjuda skola på ett sätt som ”är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt för eleverna”, man kan stå inför osäkerhet inför vad som händer kommande år, vilket gör att man inte vill rusta ned skolorganisationen, och så vidare.

Effekten av skolpengssystemet

Nu ska vi notera den blå streckade linjen. Det är skolpengen i denna kommun, den är satt till att vara 95 000 kronor per elev (och ja, av pedagogiska skäl gör jag det lite enkelt för mig och blandar inte in eventuell ersättning av skäl som socioekonomi eller annat som kan variera per elev). När klassen har färre än 25 elever så ligger skolpengen under genomsnittskostnaden per elev och när den har fler än 25 elever så ligger den över.

Den totala skillnaden vid ett visst elevtal fås genom att multiplicera antalet elever med skillnaden mellan de två strecken för genomsnittskostnad och för skolpeng – ligger genomsnittskostnaden över blir det underskott och ligger den under överskott.

Vid 20 elever är skillnaden 20 000 kronor, vilket innebär att klassen går med 400 000 kronor i underskott. Vid 23 elever är skillnaden 7 600 kronor eller minus 175 000 kronor för hela klassen. Om vi istället har 27 elever i klassen är skolpengen 4 600 kronor högre än genomsnittskostnaden och överskottet för klassen drygt 100 000 kronor. Och om det är 32 elever i klassen så är skolpengen drygt 15 000 kronor över genomsnittskostnaden, vilket summerar till 500 000 kronor i överskott.

Små klasser går back, stora med överskott

Med andra ord: små klasser går back och stora klasser går med överskott (eller på det skolstatistiska sättet: skolor med hög lärartäthet går back och skolor med låg går med överskott).

Effekten är också väldigt stor, eftersom marginalöverskottet per elev i exemplet, när alla fasta kostnader är täckta, är 75 000 kronor. Det blir, som kan konstateras ovan, snabbt väldigt stora belopp – vilket också förklarar storleken på överskott hos en del fristående huvudmän.

Finns en förklaring

Anledningen till att det har blivit så här tror jag mycket hänger ihop med nedanstående sätt att resonera. I detta fall är det taget från den senaste utredningen om skolpengen Bidrag på lika villkor (SOU 2008:8), men det återfinns även på andra ställen:

”Det framförs ibland att kommunens skyldighet att ta emot alla elever gör att det inte är möjligt att bedriva verksamheten med fulla klasser och att det skiljer sig från en fristående skolas möjlighet att kunna anpassa sin verksamhet så att några lediga platser inte finns. Det är riktigt att det finns en viss skillnad ifråga om skyldigheten att kunna ta emot alla elever, men utredningen menar att kostnaderna för detta får anses vara av så marginell betydelse att de inte utgör skäl för att tillåta kommunerna att göra något schablonmässigt avdrag på bidraget till fristående skolor.” (sid 158)

Det kan vara rätt att det inte går att göra något schablonmässigt avdrag för det, men att påstå att det är en marginell kostnad är däremot fel. Det noteras ganska snabbt i bilden ovan att så inte är fallet, skillnaden mellan en klass med 23 elever istället för 27 är att gå back med 175 000 mot att gå med ett överskott om 125 000, sammanlagt alltså 300 000 kronor. Argumentationen är svag och bygger på en dålig analys av skolans kostnader.

Det är också det här som ligger bakom att skolor som börjar tappa elever riskerar att hamna i en negativ spiral; tappade elever ger mindre resurser, vilket leder till besparingar, vilket ger fler tappade elever och mer besparingar – kvar står ett antal elever som får en sämre utbildning.

Dags göra om skolfinansieringen

Hela det här tycker jag pekar på att det är hög tid att göra om skolfinansieringen och gå mot en marginalkostnadsmodell istället. En sådan skulle se ut ungefär så här: Varje klass får en fast summa för att den existerar och sedan ges en mindre marginalkostnadsskolpeng per elev. Om vi tänker oss den fasta kostnaden som 1,9 miljoner kronor och den rörliga som 20 000 kronor per elev skulle olika klasser generera följande belopp i det raka skolpengsystemet (95 000 kr per elev) och i marginalkostnadssystemet:


20

24

28

32

Summa

Skolpeng

1 900 000

2 280 000

2 660 000

3 040 000

9 880 000

Marginalkostnad

2 300 000

2 380 000

2 460 000

2 540 000

9 680 000

Intäkt per klass vid olika klasstorlekar i skolpengs- resp marginalkostnadssystem.

Det intressanta med det här är det först och främst passar skolan mycket bättre, för så här skulle intäkter och kostnader för en klass hänga ihop på ett rimligt sätt. Det andra är att den skulle komma bort från en del absurda konsekvenser som dagens system har vad gäller fasta kostnader kontra rörliga intäkter. Det tredje är att det (vid den här fördelningen av klasser) blir en lägre samlad kostnad. Dagens skolpeng kostar helt enkelt mer än den smakar.

Dags att ge sig på systemfelen

För ett tag seden frågade Lärarnas tidning partierna om det vore bra att göra om skolpengen åt det hållet. Bara Moderaterna var helt avvisande och ansåg att dagens system skulle vara kvar.

För min del är Moderaternas avoghet förvånande. Partiet brukar vilja hålla hårt i den offentliga plånboken. Dagens system gör att vissa skolor helt i onödan får mer än de behöver och andra mindre – det sistnämnda gör att man måste betala mer till alla eftersom skolpengens nivå måste vara så stor att även skolor med små klasser överlever. Och de som gynnas av det är de skolor som har välfyllda klasser, vilket leder till att de helt i onödan går med överskott – ett skatteläckage som kostar det offentliga alltför mycket. Vill man hålla i den offentliga plånboken vore en marginalkostnadsmodell att föredra jämfört med dagens per capita-modell.

Det är hög tid att vi börjar ge oss på systemfelen i skolan, istället för att dutta med små frågor. Ett av de allra största är skolpengens per capita-princip. Där vore det välkommet om nästa mandatperiods skolpolitik skulle börja.


Systematiken i betygssättningen är det som väcker frågor

Det finns systematiska avvikelser i hur olika skolor sätter betyg relativt nationella proven.

Det finns systematiska avvikelser i hur olika skolor sätter betyg relativt nationella proven.

Finns det skolor som ger generösa betyg och vilka är det i så fall? Den senaste veckan har det pågått en debatt om den frågan, efter att professorn Jonas Vlachos presenterat en rapport som visar att fristående skolor sätter betyg som i jämförelse med andra skolor ter sig generösa.

Det är fristående skolor, men framför allt koncernernas skolor, som sätter betyg som i jämförelse med andra skolor ter sig generösa jämfört med resultaten på nationella proven i matematik.

Rapporten har vållat ett flertal utspel från de berörda, till exempel skriver Engelska skolan att ”IES has less grade inflation than municipalities, free schools and the national average”, några av samma koncerns skolor skickar ut en enkät till föräldrarna med frågor (på bästa svenglska) om de sätter glädjebetyg, en annan skickar ut mejl om att deras betyg i ämnena som det finns nationella prov i stämmer bättre än för andra skolor i kommunen, koncernens grundare med make skriver på DI-debatt med ungefär samma budskap.

Academedias kvalitetschef bloggar om att det finns problem och att man tänker försöka lösa dem, Kunskapsskolan slår, enligt tidningen Entreprenör, ifrån sig kritiken om glädjebetyg. Friskolornas riksförbunds vd bloggar om frågan på ett intressant sätt, om hennes tes vore sann (det är den nu inte) skulle den nämligen innebära att friskolor är än generösare än vad de verkar i rapporten.

Kritikerna förstår inte vad rapporten undersöker

Det finns säkert fler exempel, men det som är så slående är att kritiken mest visar på att kritikerna inte förstår vad Jonas Vlachos har gjort i sin rapport. De tar ofta sin utgångspunkt i den officiella statistiken som visar på att friskolor och framför allt koncernerna minsann höjer en mindre andel av eleverna än andra skolor, vilket är helt korrekt.

Anledningen är helt enkelt att skolor, som har många elever med F, kommer att höja klart fler än skolor med många A, där det inte går att höja alls. Och eftersom friskolor generellt, och koncernskolorna i synnerhet, har bättre resultat på NP (eftersom föräldrarna har högre utbildningsnivå) så är det så klart kommunala som höjer en större andel.

Lärares helhetsbedömning gäller

Nu är det inte så att betygen direkt måste korrelera med nationella proven. Tvärtom, lärarna ska göra en helhetsbedömning av elevernas kunskaper – en sådan kan naturligtvis landa både över och under resultatet på nationella provet. Det frågan handlar om här är när betygssättningen uppenbart systematiskt hamnar över i alla ämnen; något som kan ha naturliga förklaringar, men som också kan vara ett tecken på viss generositet i betygssättningen på skolan.

I nedanstående graf har jag tagit skolornas genomsnittsbetyg för 2017, delat det med poängen på nationella proven i matematik samma år och sedan relaterat den till poängen på dessa. Vi ser tydligt att ju lägre poäng på NP, desto större är kvoten; skolor som presterar runt 5 på NP har betyg som är i storleken 1,5 till 2,5 gånger så höga, skolor som presterar kring 10 har betyg som är i storleken 1 till 1,5 gånger, skolor som ligger kring 15 på NP har betyg som är i storleken 0,9 till 1,25. Som systemet är uppbyggt är det inget att förvånas över.


Relationen mellan kvoten av samlat betygsvärde och poäng på NP-matematik med poäng på NP-matematik

Vi ser också en blå och en röd linje i diagrammet, där den blå ligger lite över. Vad de linjerna visar är hur mycket högre betyg än NP-resultat kommunala respektive fristående skolor sätter i genomsnitt. Och att den blå ligger över innebär att fristående skolor generellt är generösare relativt resultatet på NP i matematik än kommunala.

Vi ser även att det är en stor spridning i betyg relativt resultat på nationella provet både på kommunala och fristående skolor. Ingen ska därför tro att det inte finns kommunala skolor som är systematiskt generösa i sin betygssättning respektive fristående skolor som inte är det.

Bilden visar att det tveklöst är så att ju lägre poäng på NP i matematik desto högre genomsnittsbetyg relativt resultatet på provet sätts, precis det som friskolorna säger. Men det är inte den frågan som Jonas Vlachos tittar på i sin rapport. Det han i stället tittar på är skillnaden mellan den röda och blå linjen (dessutom har han delat upp den blå i fyra grupper: de tre koncernerna och övriga).

En minst lika intressant fråga

Det är naturligtvis en helt annan fråga än vem som höjer flest elever, men den är minst lika intressant: Finns det systematiska skillnader mellan olika skolor hur generösa betyg de ger vid samma resultat på nationella proven?

För att kunna förklara lite enklare har jag gjort en regression med det genomsnittliga meritvärdet på skolorna för bara år 2017 (Jonas Vlachos har med samma beräkning över fler år, eftersom jag bara använder ett år blir mina siffror andra, men i övrigt är det samma metodik).

För att göra det extra tydligt har jag även med de koefficienter som ges av skärningen med y-axeln och poäng på NP.

KoefficientStandardfelSignifikans
Skärning y-axeln7,744,134,000
högreper poäng på NP,489,012,000
betygpå IES
1,683,205,000
på Kunskapsskolan
1,485,195,000
på Academedia1,353,168,000
på övriga friskolor
,911,073,000

Det vi kan läsa ut ur tabellen är att när resultatet på NP är 0 blir skolans betygsmedel 7,74 (skärningen med y-axeln) och att en poäng på NP ger en höjning i betygsmedel med 0,49. Därutöver ser vi att IES ger 1,68 meritvärde ytterligare, Kunskapsskolan 1,49, Academedia 1,35 och övriga friskolor 0,91. En kommunal skola med 0 på NP bör alltså i genomsnitt ha 7,74 i betyg, är NP-resultatet 10 bör betygsgenomsnittet var 12,63. En friskola med samma NP-resultat bör därutöver även ha sina extra betygsvärden.

Om vi väljer att räkna om detta till olika meritvärden vid olika betygspoäng på nationella provet får vi nedanstående graf över hur de olika gruppernas meritvärden skulle falla ut om de hade skolor över hela spannet och dessa la sig perfekt i förhållande till beräkningen över genomsnittsvärde (i verkligheten är det en spridning av skolor både uppåt och nedåt från linjerna, men detta är genomsnittet för vardera gruppen):


Graf över genomsnittsvärden betyg relativt poäng på NP-matematik

Koncernerna har få skolor där resultaten på nationella proven är så lågt som 10 eller lägre – och som därför höjer många från F till E. Men bara för att de inte har det betyder det ju inte att de inte kan ge sina elever systematiskt generösa betyg.

Att göra analyser av det slag som Jonas Vlachos gjort visar att det kan förekomma generösa betyg även på andra ställen i systemet än längst ned i resultatfördelningen, vilket det vanliga sättet att redovisa framför allt fokuserar på. Och det är just det som skillnaden i linjen mellan de kommunala och de övriga skolorna visar, att den finns gör att det rimligen går att misstänka viss systematisk generositet i betygsättningen.

Systematiken väcker frågor

Så istället kan man ställa frågor som:

  • Varför lyckas skolor som IES i Bromma, Fredrikshovs slotts skola och Europaskolan i Vasastan slå sig in på tio i topplistan på skolor med betyg i musik, tillsammans med enbart renodlade musikklasser, med bortåt 80 procent av eleverna på A? (I praktiken innebär A att man är både bra på att sjunga i kör, spela instrument och har god koll på musikhistorien, dessutom kan man arrangera musik lite lätt. )
  • Varför tillhör fyra av IES-skolor (däribland samma i Bromma), två Vittraskolor och en Kunskapsskola de 30 skolor i landet som ger högst betyg i bild (de tre koncernerna har därmed med lika många på den listan som alla kommuner)? (Här innebär ett A att man behärskar olika tekniker väl och att man kan kombinera ”former, färger och bildkompositioner på ett välfungerande sätt")
  • Hur kommer det sig att IES har tre och Kunskapsskolan en skola med på listan över de 30 skolor som ger högst betyg i Hem- och konsumentkunskap?

Det är naturligtvis inte omöjligt att det är helt rimliga betyg (tex kraven i musik bör de flesta elever som spelar ett instrument i musikskolan och därtill kan sjunga klara), men resultaten väcker dessa och många fler frågor.

Saker som skulle kunna bidra till en förbättring vore gemensamma riktlinjer för tid, utveckling och systematisering av betygssättning vilket skulle öka lärarnas bedömarkompetens och samtidigt som sambedömning mellan skolor skulle ge en harmonisering av betygsnivåerna. Ett stort problem är, även om sambedömning sker, konkurrensen om eleverna och deras skolpeng, ett reformerat finansieringssystem skulle minska incitamenten för att systematiskt sätta generösa betyg.

Jag kan hjälpa er tolka statistiken

De frågor som jag skriver ovan vore klart intressantare att se friskolorna skriva om, än att se dem förklara att de inte förstår multipel regressionsanalys och ekonometri, vilket är vad de gör idag. Om ni hör av er så lovar jag att hjälpa er att förstå statistiken lite bättre så kan ni använda er tid till att svara på de intressanta frågorna. Det vore bättre för er egen trovärdighet och för allas vår förståelse av skolsystemet, istället för att ni försöker slå dimridåer om statistik ni tydligt inte förstår er på.

Vilka elever går i friskolor?

Skiljer sig eleverna på fristående och kommunala skolor från varandra? Det är en fråga som ofta är i fokus i debatten och var och en försöker göra bilden så positiv som möjligt för den linjen man själv vill driva.

Till exempel brukar Friskolornas riksförbund gärna framhålla att andelen elever med utländsk bakgrund är en procentenhet högre i fristående skolor än på kommunala och att skillnaden i föräldrarnas genomsnittliga utbildningsnivå har minskat. Båda sakerna är helt korrekta.

Men samtidigt måste man fundera på vad de bägge påståendena egentligen betyder. Att skillnaden i föräldrars genomsnittliga utbildningsnivå minskar är inget att förvånas över, eftersom det finns ett tak i statistiken (om samtliga föräldrar på en skola har eftergymnasial utbildning blir värdet 3,0) innebär den höjda utbildningsnivån i hela samhället att så klart att den som ligger lågt (kommunala skolor) närmare sig den som ligger högre (fristående skolor). Det är bara att se till den historiska utvecklingen över ovägda Salsavärden för föräldrars genomsnittliga utbildningsnivå för elever i år 9 (ges i en tregradig-skala, där 1=grundskola, 2=gymnasieskola, 3=högskola):


Alla skolor

Kom. skolor

Fri. skolor

Kvot kom./alla

Kvot fri./alla

Kvot fri./kom.

Antal fristående

2007

2,17

2,14

2,35

98,6%

108,3%

109,8%

199

2012

2,23

2,19

2,38

98,2%

106,7%

108,7%

286

2017

2,28

2,23

2,42

97,8%

106,1%

108,5%

353

Föräldrars utbildningsnivå i år 9 enligt Salsa för åren 2007, 2012 och 2017

Tydligt är ett par saker: andelen föräldrar som har längre utbildningar har ökat och den har ökat både bland kommunala och fristående skolor. Kommunala skolor ligger dock längre från medel idag än för 10 år sedan, samtidigt som fristående skolor ligger lite närmare. Kvoten mellan fristående och kommunala har också minskat lite grann (det relevanta sättet att mäta förändring på).

Det fascinerande är att fristående skolor, trots takeffekten och att de har blivit 75 procent fler, fortfarande ligger så mycket över snittet. Att skillnaden mellan kommunala och fristående skolor har krympt från 0,21 till 0,19 – som Friskolornas riksförbund brukar framhålla ­– är inte alls lika anmärkningsvärt.

Bättre se till hur fördelningen har förändrats i olika grupper

Ett bättre sätt att få fram vad som egentligen har hänt är att göra en jämförelse mellan decilgrupperna av skolor per föräldrarnas utbildningsnivå (dela in skolorna i tio lika stora delar och se på fördelningen inom varje). Professorn i nationalekonomi Jonas Vlachos gjorde det på Salsadata för 2012 på Ekonomistas, och jag har nu uppdaterat hans siffror med samma data från 2017.

Andel fristående skolor år 9

Andel fristående skolor med år 9 per decil för föräldrars utbildningsnivå enligt Salsa

Tydligt är att det fortfarande är framför allt barn till föräldrar med längre utbildning som oftast går på fristående skolor. Ungefär hälften av alla skolor med de 20 procent längst utbildade föräldrarna (decil 9 och 10) är fristående, knappt fyra av tio bland den halva skolor med längst utbildade föräldrar (decil 6-10), medan bara drygt var tionde skola med föräldrar som har kortast utbildning är fristående. Den procentuella ökningen (dock från väldigt låga nivåer) är samtidigt störst i de lägre decilerna.

Utländsk bakgrund inte avgörande för resultaten

Det finns dock andra sätt att se på vilka som går på olika skolor. En sak som Friskolornas riksförbund brukar framhålla är att andelen med utländsk bakgrund är högre på friskolorna. Det stämmer, men utländsk bakgrund i sig brukar inte, om man tar hänsyn till utbildningsnivå och sådant som migrationsstatus, ha någon större effekt på resultaten.

Bilden som skapas om vi ser till hur stor andel som har utländsk bakgrund relaterat till andelen som har föräldrar med utländsk bakgrund är nedanstående. De röda prickarna är kommunala skolor och de gröna är fristående som inte är koncerndrivna, medan de tre övriga färgerna är koncernskolor. Linjerna visar det genomsnittliga förhållandet mellan andelen elever med eftergymnasial utbildning och andelen med utländska bakgrund.


utländsk bakgr & eftergy koncern bättre

Andel elever med utländska bakgrund respektive en förälder med eftergymnasial bakgrund, för alla grundskolor

Bilden visar först och främst att genomsnittlig fristående skola vid en given andel med elever med utländsk bakgrund har en högre andel föräldrar med eftergymnasial bakgrund, än en kommunal skola (syns både genom den gröna linjen och genom prickarnas fördelning).

För det andra syns det tydligt att det bland fristående skolor finns ett antal skolor som för en given nivå av elever med utländsk bakgrund har en ovanligt hög andel med föräldrar med eftergymnasial utbildning (skolor som ligger vid eller till höger om den gula linjen).

Den tredje saken att notera är hur få fristående skolor som överhuvudtaget finns bland skolor med högst 40 procent föräldrar med eftergymnasial utbildning, förutom att det finns ett litet antal som tydligt vänder sig till elever med utländsk bakgrund och föräldrar med kortare utbildning högst upp i diagrammet.

Engelska skolan är extrem

Engelska skolan brukar ofta lyfta fram att de har en stor andel elever med utländsk bakgrund och att de har flera av sina skolor i utanförskapsområden. Det som är tydligt är att IES utmärker sig extremt på just det sätt som gäller generellt för fristående skolor – det finns skolor med elever med utländsk bakgrund i ganska hög utsträckning, samtidigt som de har en väldigt hög utbildningsnivå jämfört med andra skolor med motsvarande andel elever med utländsk bakgrund. Det genomsnittliga förhållandet mellan utbildningsnivå och utländsk bakgrund på IES skolor är just den gula linje som visar på skolor där andelen med utländska bakgrund är riktigt hög i förhållande till föräldrarnas utbildningsnivå.

Bland de skolor som tillhör Academedia och Kunskapsskolan är den bilden inte lika tydlig, utan de har en del skolor där utbildningsnivån är som i andra fristående skolor i förhållande till andelen elever med utländsk bakgrund.

När IES pratar om sin höga andel elever med utländska bakgrund bör man alltså komma ihåg att det, i jämförelse med andra skolor – till och med i jämförelse med andra fristående skolor – med lika stor andel elever med utländsk bakgrund, är välutbildade föräldrar dessa barn har. Och det är det, inte utländsk bakgrund, som spelar roll för resultaten.

Nyinvandrad eller inte?

En sak som verkligen spelar roll för resultaten är hur länge man har gått i svensk skola ­– har du gått hela din skolgång här så klarar du dig ungefär lika väl som den som är född här. Har du däremot kommit till Sverige efter 7 års ålder, när grundskolan startar, så märks det på sämre resultat – och ju senare man kommer desto större roll.

Att därför se till hur stor andel elever en skola har som är nyinvandrade (högst fyra år i Sverige) är klart intressant, något som i nedanstående bild relateras till skolans andel elever med utländsk bakgrund.


nyinvand elev rel utl bakgr

Andel nyinvandrade i år 9 relativt andel med utländsk bakgrund för hela skolan (endast skolor med år 9)

På bilden syns klart att de skolor som framför allt tagit emot nyanlända elever är kommunala skolor (de röda är fristående), många kommunala skolor har tagit emot så att skolans andel med nyanlända ligger på någonstans mellan fem och femton procent.

Samtidigt finns det några stycken skolor där andelen nyanlända är över 20 procent, bland dem finns det fyra fristående skolor och ett klart större antal kommunala. Vi kan också notera att det finns ett antal skolor där 40 procent av eleverna i år 9 är nyanlända (att procentandelen nyanlända överskrider procentandelen med utländsk bakgrund på några få skolor beror på att den sistnämnda räknas på alla årskurser och den förstnämnda bara på andelen i år 9).

Tydligt är nyanlända elever framför allt går på kommunala skolor.

Vi kan också se vilka skolor nyanlända elever går på relativt föräldrarnas utbildningsnivå. Det ser ut enligt nedan.

nyinv elev rel för utb

Andel nyanlända i år 9 relativt föräldrarnas utbildningsnivå enligt Salsa

Klart är att generellt gäller att ju lägre utbildningsnivå föräldrarna har desto högre är andelen nyanlända. Det är bara ett extremt fåtal skolor där föräldrar har en utbildningsnivå under gymnasienivå som inte har tagit emot några nyanlända.

Samtidigt är det väldigt tydligt att nyanlända elever inte finns på särdeles många fristående skolor (röda ringar), utan de går i mycket högre utsträckning på kommunala skolor. För alla utbildningsnivåer gäller att det är vanligare att nyanlända går på kommunala skolor än på fristående.

Friskolor har mer lättutbildade elever

Av den här genomgången framstår det rätt klart att vad än fristående skolor säger, så har de en mer lättutbildad elevgrupp än kommunala skolor. Framför allt gäller det om man ställer det i relation till andelen med utländsk bakgrund; för skolor med lika hög andel utländsk bakgrund är det tydligt att friskolor har en högre andel elever med föräldrar som har en eftergymnasial utbildning.


Allt mer beror på föräldrarna

Skolsegregationen ökar, samtidigt som resultatskillnaden mellan eleverna beroende på familjebakgrund gör det. Det är hög tid att dessa trender bryts.

Skolsegregationen ökar, samtidigt som resultatskillnaden mellan eleverna beroende på familjebakgrund gör det. Det är hög tid att dessa trender bryts.

Skolsegregationen och dess effekter på skolan är kanske skolpolitikens mest brännande fråga – åtminstone vad som kan göras åt den. Därför är det extra intressant när det kommer gedigna analyser om vad som egentligen har skett med den och om familjebakgrunden har fått en ökad betydelse.

För ett tag sedan kom Skolverket med en ny studie av detta: Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor. Det blir rätt tydligt att Skolverket är bekymrat och ser en konflikt mellan samhällsintresset och individintresset. Eller som generaldirektören Peter Fredriksson uttrycker det i en DN-artikel som presenterar rapporten:

”Vi har skapat ett system där individperspektivet – att få välja skola – går före medborgarperspektivet. Vi vet att samhällsnyttan är större om skolorna är mindre segregerade, men det system vi har bidrar till segregationen.”

Peter Fredriksson fortsätter också med att konstatera att ”politiken måste samla sig” för att ta tag i de strukturella utmaningar som finns. Det är ju bara att hålla med honom och samtidigt beklaga att den politiska diskussionen ofta befinner sig i andra frågor, tydligast synliggjort av olika valutspel.

Men det var inte det valrörelsens logik (att populistiska utspel om mobiltelefoner får ta plats) eller politikens oförmåga att hantera de strukturella problemen (oppositionens sänkande av förslaget om lottning till fristående skolor) som jag tänkte ägna mig åt här, utan istället fundera lite mer om vad vissa delar i Skolverkets rapport egentligen säger.

Föräldrars utbildningsnivå har störst betydelse

Olika socioekonomiska faktorers bidrag till resultatskillnaderna. (Hämtad från Skolverkets rapport.)


Som alla sådana här analyser pekar på är det föräldrarnas utbildningsnivå som har störst betydelse för resultaten, men Skolverkets analys pekar på att ökningen framför allt beror på att inkomsterna har fått en allt större betydelse. Detta visar på vikten att inte bara fästa sin uppmärksamhet kring föräldrars utbildningsnivå när man funderar kring till exempel finansieringssystem bör vara utformade utan även sådant som arbetsmarknadsstatus, familjeinkomst och eventuellt bidragstagande.

I till exempel Göteborg, som just nu skapar en ny resursfördelningsmodell, låter man sådana här kriterier vara med. Det är också glädjande att det nu införs ett statsbidrag till skolhuvudmännen som är socioekonomiskt viktat, vilket kommer ge huvudmännen med störst skolutmaningar mer resurser.

Syskon presterar mer lika idag

Syskonkorrelationerna växer från 2008. (Hämtad från Skolverkets rapport.)

En sak som styrker tesen att socioekonomiska faktorer får en allt starkare betydelse för resultaten i skolan är att Skolverket nu (vilket till exempel IFAU inte lyckades med i sin stora rapport om utvecklingen i svensk skola sedan 1990-talet) kan visa att syskonkorrelationen (hur lika syskon presterar i skolan) i meritvärde har ökat. Denna ökning har skett efter 2008, vilket sannolikt förklarar varför inte IFAU hittade motsvarande resultat.

Har skolvalet någon betydelse?

Den politiskt mest brinnande frågan är så klart om skolvalet bidrar till det här eller inte? Skolverket skriver följande:

”Mellanskolvariationen ökar … mellan enbart kommunala skolor, men när man inkluderar fristående skolor i analysen ökar skillnaderna ytterligare. Det är inget absolut bevis för att fri-stående skolor bidragit till ökande resultatskillnader mellan skolor, men befintlig forskning ger stöd för att det förhåller sig på det viset.”

Att så är fallet syns rätt tydligt i den här bilden. Mellanskolvariationen stiger från knappt åtta till knappt tolv procent, om man bara ser till de kommunala skolorna, men från knappt nio till knappt nitton om man ser till alla skolor. Mellanskolsvariationen växer med andra ord väldigt mycket kraftigare om vi inkluderar de fristående skolorna. (Man ska dock inte tro att hela den skillnad skulle försvinna om det inte fanns fristående skolor: mellanskolvariationen för kommunala skolor skulle sannolikt vara större utan fristående skolor, men knappast så stor som den är för alla skolor idag.)

Mellanskolvariation för samtliga skolor respektive endast kommunala skolor. (Hämtad från Skolverkets rapport.)

Skolvalet bidrar till skolsegregationen

Så vi kan på goda grunder misstänka att skolvalet bidrar till utvecklingen med en allt större skolsegregation, vilket vi vet leder till sämre resultat för eleverna med störst utmaning. Därför är det hög tid att vi börjar göra de reformer som måste till för att vända detta. Den första vore att ändra antagningssystemet och avskaffa anmälningstid som urvalssystem.

I praktiken borde det inte vara så svårt för partierna att komma överens. Moderaternas förslag om skolvalsperiod och Liberalernas om att man tidigast ska kunna ställa sig i kö till en skola ett år i förväg måste för att vara funktionella innebära att anmälningstid avskaffas. Det gäller bara att partierna själva förstår det.

Annars kommer sannolikt utvecklingen fortsätta – och allt mer bero på föräldrarna även i framtiden.

Bullshit är inte att föra ett seriöst samtal om skolan!

Att det verkar som om det har blivit fler kommunala gymnasieskolor de senaste åren är en statistikförändring, inte en verklig förändring.

Att det verkar som om det har blivit fler kommunala gymnasieskolor de senaste åren är en statistikförändring, inte en verklig förändring.

Den som har följt bloggen ett tag har kunnat notera är jag ofta är kritisk till hur organisationer, politiker, debattörer med flera använder statistiken om skolan. Det finns många fällor att gå i och därmed är det lätt att komma med väldigt konstiga påståenden.

Några exempel är utbildningsminister Gustav Fridolins ofta använda exempel om de 10000 personer som försvann från skolan under alliansregeringen, Liberalernas ledare Jan Björklunds oförmåga att förstå att en förändrad sammansättning av eleverna kan förklara resultatförändringarna i skolan och påståendet att var fjärde nyexaminerad lärarstudent lämnar yrket inom ett par år.

En som då och då gör sig skyldig till att hantera statistik ovarsamt är Ulla Hamilton från Friskolornas riksförbund. Ett par exempel är hennes ofta spridda påstående om att eftersom mellanskolsvariansen i resultat i grundskolan är mindre än inomskolsvariansen så bör man inte ägna den förstnämnda någon större uppmärksamhet och hennes diskussion kring skatteläckaget i skolan. Härom veckan kom det ett nytt påstående av tvivelaktig karaktär.

Under rubriken Varför anpassar kommunerna inte utbudet efter elevunderlaget på samma sätt som friskolor ondgör sig Ulla Hamilton över att det tillkom 118 kommunala gymnasieskolenheter mellan läsåren 2012/13 och 2013/14, samtidigt som elevtalet i de kommunala gymnasieskolorna sjönk med 15 000 elever.

Statistikförändring är förklaringen

Problemet är bara att ökningen beror på en förändring av statistiken och inte på att det har startats någon uppsjö av nya skolor. I praktiken handlar det om att reformen från skola till skolenhet har tagit lite tid för att sätta sig.

Jag har valt att titta på alla kommuner som börjar på bokstäverna A-F och kan då konstatera att det läsåret 2013/14 handlade om 96 skolor, jämfört med 82 läsåret före. En ökning med 14 stycken eller 17 procent. Ulla Hamilton har alltså rätt i att det är en kraftig ökning.

Men låt oss titta på vilka de nya skolorna är i dessa kommuner:

Kommun

Skola läsåret 2012/13

Skolor läsåret 2013/14

Alingsås

Alströmergymnasiet

Alströmergymnasiet sektor 1


Alströmergymnasiet sektor 2


Alströmergymnasiet sektor 3


Alströmergymnasiet sektor 4

Avesta

Karlfeldtgymnasiet

Karlfeldtgymnasiet RO 1


Karlfeldtgymnasiet RO 2

Boden

Björknäsgymnasiet

Björknäsgymnasiet sektor 1


Björknäsgymnasiet sektor 2


Björknäsgymnasiet sektor 3


Björknäsgymnasiet sektor 4

Bollnäs

Torsbergsgymnasiet skolenhet 1

Torsbergsgymnasiet skolenhet 1


Torsbergsgymnasiet skolenhet 2


Torsbergsgymnasiet skolenhet 3


Torsbergsgymnasiet skolenhet 4

Eskilstuna

Rinmangymnasiet

Rinmangymnasiet Rl1


Rinmangymnasiet Rl2

Fagersta

NVU, Brinellskolan 1

NVU, Brinellskolan 1


NVU, Brinellskolan 2

Falun

Lugnetgymnasiet

Lugnetgymnasiet RO1


Lugnetgymnasiet RO2

Filipstad

Spångbergsgymnasiet högskolef

Spångbergsgymnasiet Re 1

Spångbergsgymnasiet yrkesprogr

Spångbergsgymnasiet Re 2

Spångbergsgymnasiet introdukt

Spångbergsgymnasiet Re 3


Spångbergsgymnasiet Re 3, IM

Som framgår av tabellen handlar hela ökningen i dessa kommuner om att samma skola har delats upp i flera enheter mellan de två åren – kort och gott är hela premissen för Ulla Hamiltons påstående om att det blivit fler kommunala gymnasieskolor fel. Hennes inlägg bör helt enkelt tas ned. (Jag har för övrigt, innan jag skrev denna blogg, två gånger påpekat det felaktiga i hennes påstående och föreslagit henne att ändra, vilket inte har skett.)

För att använda Ullas egna uttryck från när hon kommenterade en rapport från Skolverket som visade att relativt betygsnivåer presterar elever från fristående gymnasier färre högskolepoäng än elever från kommunala gymnasier: Det här är bullshit och (för den som saknar inloggning till Nerikes Allehanda) citerat här.

Och bullshit, som dålig statistikanvändning, borde vi kanske undvika om vi vill föra ett seriöst samtal om den svenska skolans utmaningar.

Hög kvalitet i skolan hjälper de svagaste eleverna

I ett likvärdigt och högpresterande skolsystem klarar sig alla elever bättre. Vi bör därför koncentrera oss på hur det skapas istället för att lägga tid på sidofrågor.

I ett likvärdigt och högpresterande skolsystem klarar sig alla elever bättre. Vi bör därför koncentrera oss på hur det skapas istället för att lägga tid på sidofrågor.

Hur kommer det sig att visa elever med socioekonomiskt svag bakgrund klarar sig bättre i skolan än andra? Den frågan har ett antal italienska forskare fördjupat sig i utifrån OECD:s Pisaundersökningar. Svaren är i stort de förväntade, men för Sveriges del finns det en del oväntade saker.

Forskarna har för varje land valt att titta på den fjärdedel elever som har svagast socioekonomisk bakgrund för att se hur stor del av dessa som når minst nivå 3 (vilket av Skolverket beskrivs som att eleven har acceptabla till goda färdigheter i de undersökta ämnet) i alla delar av Pisa-undersökningen. Dessa elever kallas för ”resilient students” (översätts bäst med motståndskraftiga elever).

Själva rapporten finns här och OECD:s sammanfattning här. Johanna Jaara Åstrand diskuterar dess innehåll och politiska implikationer på Svenska dagbladets debattsida.

Andelen som presterar på nivå 3 skiljer sig kraftigt åt mellan länderna (men samtidigt ska man komma ihåg att det också är stor skillnad på att tillhöra den svagaste fjärdedelen i Sverige jämfört med i Mexico). I till exempel Estland är det 42 procent, i Finland 39, i Norge 32, i Danmark 31 och i Sverige 25. Med det ligger Sverige i höjd med OECD-genomsnittet, men samtidigt lägre än våra nordiska grannländer.

Olika utveckling

Utvecklingen har också varit klart olika i olika länder. I till exempel Tyskland har andelen ökat från 25 till 32 procent under åren 2006 till 2015. Samtidigt har det för Finlands del har gått åt det omvända hållet från 56 till 39 procent. Även för Sveriges del är utvecklingen negativ med en minskning från 30 till 25 procent, dock var vår nivå ändå lägre, 22 procent, i Pisa 2012.

Forskarna noterar till en början fyra strukturella faktorer som, på OECD-nivå, förklarar varför en elev från socioekonomiskt svag miljö når nivå 3:

  1. flickor når nivå 3 lite mer sällan än pojkar
  2. den som har ett annat modersmål når nivå 3 bara hälften så ofta
  3. de socioekonomiskt starkaste i gruppen når nivå 3 oftare än de övriga
  4. ju högre skolans genomsnittliga socioekonomi är desto större är sannolikheten att eleven når nivå 3

Den första av dem är lite lätt oväntad, eftersom pojkar vanligen presterar sämre. Den andra pekar rätt tydligt på att just gruppen med annat modersmål ofta har det svårare i skolor. Den tredje är inte särdeles förvånande alls.

Ett segregerat skolsystem ger problem

Den fjärde visar på att det finns ett problem med ett mer segregerat skolsystem, som drabbar framför allt elever med socioekonomiskt svag bakgrund. Samlar vi dem på en skola minskar sannolikheten att de klarar sig väl. Forskarna har tre möjliga förklaringar: någon sorts kamrateffekt, att skolorna har tillgång till bättre resurser alternativt starkare stöd från föräldrar eller lärare.

Oavsett vilken av de här förklaringarna som är giltiga är det mycket som talar för att en mindre segregerad skola är bättre på att lyfta de socioekonomiskt svaga eleverna än en mer segregerad skola. Att vi därför ser en utveckling där segregationen mellan skolor ökar är klart negativ och en varningssignal.

Ordning och reda ingen quick fix

En sak som ofta nämns i debatten är att ordning och reda i skolan skulle hjälpa just dessa elever extra mycket. Och i den internationella kontexten är det så. I de skolor där lärare och elever har svarat att det är lugnare är det en större andel av de socioekonomiskt svaga eleverna som når nivå 3.

Men detta gäller inte för till exempel Finland, Frankrike, Island och Sverige. I dessa länder är det inte större andel av de socioekonomiskt svaga eleverna som klarar sig bättre på de skolor där det anges att det är lugnt, jämfört med på de skolor där det inte anges. Någon förklaring till varför detta inte gäller för flertalet av de nordiska länderna ges inte.

Vad lär oss då detta? Sannolikt den vanliga läxan: Ordning och reda är bra, men inte den quick fix den framställs som i svensk politisk debatt.

Istället bör vi nog ta till oss det här:

Vill vi få upp resultaten i skolan ska vi satsa på att ha ett likvärdigt och högpresterande system. Det når vi genom att ha hög kvalitet i varje skola, men för att det ska vara möjligt krävs också ett icke-segregerande skolsystem. Båda de sakerna måste man klara av att hålla samtidigt i huvudet.

God Jul och Gott Nytt År från Lärarförbundets utredarblogg

God Jul önskar vi er alla!

God Jul önskar vi er alla!

Lärarförbundets utredarblogg vill med detta inlägg önska God Jul och Gott Nytt år och tacka alla läsare för att ni läser och sprider våra inlägg. Under 2018 kommer vi utveckla bloggen till nästa nivå men den julklappen öppnar vi först i januari. Hoppas du vill hänga med oss då!

2017 har varit ett spännande utbildningspolitiskt år. Skolan har under året varit på högkant i många politiska diskussioner och Lärarförbundet har oförtrutet arbetat på för att lärares förutsättningar ska förbättras. En viktig händelse i den nationella skolpolitiken är det betänkande som Skolkommissionen har presenterat med många skolpolitiska förslag som kan komma att göra stor skillnad i den svenska skolan. Regeringen har i höst lovat satsa 6 välbehövliga miljarder på skolan de kommande åren och nationella samlingsutredningen har föreslagit många bra förändringar av lärarlegitimationen. Men de stora frågorna om lärares arbetsbelastning och lärarbristen är fortfarande frågor där det behövs många och nya lösningar.

Om detta och mycket annat har vi skrivit bloggar om under året. Och för att underlätta för dig har vi sammanställt de inlägg som har publicerats i Lärarförbundets utredarblogg under de ett och ett halvt år som den har funnits. Vi önskar dig trevlig läsning!

Arbetsmiljö

Hög tid att bocka av lärares önskelista

December innebär inte adventssmys för lärare, istället peakar arbetsbelastningen. Det är helt ohållbart, skriver Lisa Heino i utredarbloggen.

Bättre arbetsmiljö i skolan och ett jämställt arbetsliv minskar deltidsarbetet.

Med tanke på den stora lärarbristen behöver vi ändra villkoren så att fler kan jobba heltid. Den totala tjänstgöringsgraden för lärare i grundskolan är 87 procent, vilket innebär att motsvarande 10 000 lärare skulle kunna tillkomma om förutsättningar för heltid var de rätta.

Kalla inte effektivisering för skolutveckling

Att kalla effektivisering av administration för skolutveckling, skriver Lisa Heino, utredare på Lärarförbundet, är att undergräva en ohållbar arbetsbelastning. För att lärare ska kunna göra sitt jobb behöver arbetsuppgifter tas bort!

Stress – måste vi leva med den?

Psykisk ohälsa ökar. Stress ökar. Försäkringskassan har börjat neka fler personer rätten till sjukpenning, märkligt nog utifrån att regeringen gett dem i uppdrag att sänka sjuktalen… Jens Ranta ombudsman gästbloggar om vad man kan göra för att få ett hållbart lärarliv.

Det är inte lärarna som ska få dåligt samvete av krav på lyft

Lisa Heino bloggar om varför kraven på "lyft" inte är lyftet för svensk skola.

Skyddsombud med fackligt stöd ger bäst arbetsmiljö

Svenskt Näringsliv kräver modernare regler kring skyddsombuden. En modernisering vore dock inte att kapa banden mellan fack och skyddsombud. Tvärtom är det när skyddsombudet har fackligt stöd som arbetsmiljön blir bäst, skriver våra gästbloggare Cyrene Martinsson Waern och Hans Flygare.

Inte läge slå sig för bröstet i lärarbristens Sverige

Förra året återvände glädjande nog 3100 lärare till yrket. Men vad hjälper det när arbetsbelastningen gör att allt fler lärare sjukskrivs p g a stress. Lisa Heino bloggar om vad som får lärare att lämna respektive komma tillbaka till yrket.

Förbjud håltimmar – nej men förbjud ogenomtänkt signalpolitik

Att förbjuda håltimmar är ett ogenomtänkt förslag som kommer ge motsatt effekt. Fler lärare kommer bli sjuka av en ännu högre arbetsbelastning. Förbjud ogenomtänkta risker för lärares överlevnad istället, skriver Lisa Heino.

Arbetsmiljön i skolan påverkar resultaten

Det finns ett samband mellan lärares sjuktal och resultaten i skolan. Det visar rapporten Arbetsmiljön det största hindret för bättre skolresultat som vi i Lärarförbundet släppte tillsammans med Sveriges Elevkårer i Almedalen 2017.

När kommer ”Samling för lärares välmående”?

Fler idrottstimmar och ökade krav på daglig rörelse för eleverna. Ett helhetsgrepp på elevernas fysiska och psykiska hälsa ska nu tas av flera departement. Lisa Heino bloggar om vikten av att förebygga oönskade konsekvenser av satsningarna.

Skolutveckling- när allas perspektiv tas på lika stort allvar

Diskussionen om hur skolan ska utvecklas sker ofta i frånvaron av de som nu verkar i skolan. Lisa Heino bloggar om vikten av motsatsen.

Hur ska elever vilja bli lärare när arbetsmiljön avskräcker?

Lisa Heino bloggar om ordet "slarv" i Arbetsmiljöverkets rapport och vikten av en god arbetsmiljö i skolan för att eleverna själva ska vilja bli lärare.

Lärares förutsättningar för arbetsro utgör elevers förutsättningar för studiero

Skolinspektionens skolenkät bland elever i årskurs 9 visar bl a på hur eleverna upplever trygghet och studiero i skolan. Utredare Lisa Heino bloggar om nödvändigheten att se till förutsättningarna på varje skola, innan man drar förenklade och skuldbeläggande slutsatser.

Daglig rörelse för eleverna kräver ökat tempo i lärarnas ekorrhjul

Att införa krav på daglig rörelse för alla elever ger konsekvenser på varje skola, varje dag. Var finns förståelsen för helheten, undrar Lisa Heino som bloggar om regeringens förslag om daglig rörelse istället för fler idrottstimmar.

Arbetsbelastningen för lärare och förskollärare måste komma i första rummet

Arbetsbelastningen för lärare orsakar allt högre sjuktal, inte minst för förskollärare. Därför måste både stat och huvudmän göra konsekvensanalyser av vad reformer innebär för arbetsbelastningen. Ett exempel på bristande analys är Stockholms stads utökade vistelsetider på förskolan.

Förskola och förskoleklass

Förskollärare – det största bristyrket

Arbetsförmedlingens rapport ”Var finns jobben: Bedömning för 2017”. Visar svart på vitt – förskollärarbristen är inget annat än alarmerande. Men att förskollärarbristen är extremt allvarlig borde inte slå ned som någon bomb.

Om förskollärarbristen, gruppstorlekarna och vikten av att lyssna på professionen

I det här blogginlägget står förskolan och dess lärare i fokus. Förskollärare vill massor, kan massor och uträttar massor varje dag. Men de behöver en hållbar organisation där de kan ta sitt yrkesansvar – utan att det sker på bekostnad av deras egen hälsa.

Satsa på förskoleklasslärarna – experter på övergångar och ovärderliga för elevers lärande

Det surras om förskoleklassen! Nytt läroplansavsnitt ska implementeras och det pågår diskussioner om åtgärdsgaranti och obligatorium. Samtidigt är bristen på pedagogisk utvecklingstid ständigt aktuell. För att ta tempen på förskoleklassen och få input i arbetet bjöd vi in till rundabordssamtal.

Glädjande trendbrott för förskollärarnas kompetensutveckling

Äntligen visar regeringen upp ambitioner för förskolans och förskollärarnas utveckling. I budgetpropositionen för 2017 tillskjuts resurser för att förskolan ska ingå bland annat i de nationella skolutvecklingsprogrammen.

Likvärdighet

Finns det ett skatteläckage i skolan?

Finns det ett skatteläckage i skolan – att skattepengar försvinner ut utan att de kommer till användning? Vissa debattörer anser detta. Till en del kan man nog ge dem rätt, men det skatteläckage som finns, finns inte riktigt där de tror.

Att blunda med ett öga och kisa med det andra

När man diskuterar skolan och dess kvalitet måste man klara av att ta in flera perspektiv. Den som bara ser ett perspektiv blundar med ett öga, samtidigt som den kisar med det andra och säger att det den ser är den sanna verkligheten.

Anmälningstid inte förenligt med skolvalsperioder

Att använda kötid som urval till fristående skolor ställer till problem. Ett förslag på hur man ska lösa det är en skolvalsperiod en kort tid från skolstart. Det finns en populär skola som tillämpar det i kombination med kötid. Lärdomarna är inte entydigt positiva.

Hög tid avskaffa köer

Att kötider till skolor bidrar till skolsegregationen är känt sedan tidigare. Idag lyfter dock DN en ytterligare effekt av kösystemet – vissa populära skolor får en koncentration av elever födda det första kvartalet. De enda elever som inte är födda då är de som har tagits in via syskonförtur.

Skillnaden mellan elever i en skola bör vara större än skillnaden mellan skolor

Då och då lyfts i den skolpolitiska diskussionen frågan om skillnader inom respektive mellan skolor när det gäller resultat. Ett förekommande, men irrelevant, påstående är att eftersom mellanskolskillnaden i resultat är mindre än inomskolskillnaden så bör vi koncentrera oss på den sistnämnda.

Oroväckande att skillnaden mellan skolor ökar

Härom veckan släppte OECD en Pisa In Focus "Where did equity in education improve over the past decade?". Den handlar om hur likvärdigheten i skolan har utvecklats i olika länder mellan åren 2006 och 2015, de år som naturvetenskap har varit huvudämnet i Pisaundersökningen.

Förordning för fler förstelärare i utanförskapsområden ger motsatt effekt

För att få fler förstelärare i skolor med stora utmaningar, kan vissa skolor söka statsbidrag för detta. Men kraven i förordningen stjälper istället för hjälper, skriver Lärarförbundets utredare Lisa Heino.

Friskolor med kö kan nu ta emot nyanlända elever- men bara Kunskapsskolan har visat intresse

En lagändring har gjort det möjligt även för friskolor med kö att ta emot nyanlända elever. Lisa Heino bloggar om att det tyvärr inte är alla friskolor som utnyttjat den möjligheten.

Fördela resurserna till gymnasiet kompensatoriskt

Även resurserna till gymnasieskolan bör fördelas kompensatoriskt. I denna fråga går Malmö och Helsingborg före. Detta borde fler kommuner följa.

Aktivt skolval i sig inte lösningen på skolsegregationen

Är aktivt eller obligatoriskt skolval en lösning på den segregation som uppstår på grund av rätten att välja skola, eller är det ett stickspår? Den frågan blir allt mer aktuell, eftersom Skolkommissionen i sitt delbetänkande är inne på aktivt skolval, samtidigt som flera politiska partier är för.

Skolor med stora utmaningar är inte detsamma som en dålig skola

Sverige ska ha nolltolerans mot dåliga skolor, är moderaternas nya skolpolitiska giv. Frågan är dock vad som är en dålig skola. Är det verkligen vad moderaterna och partiledaren Anna Kinberg Batra säger? Eller är det föräldrars utbildningsnivå som är förklaringen?

Högskola, lärarutbildning och legitimationsfrågor

Alla nyexaminerade lärare har rätt till en introduktionsperiod

Det är nu klarlagt att nyexaminerade lärare har rätt till en introduktionsperiod av högkvalitet. En introduktionsperiod är en central fas i en lärarkarriär, både för att den fungerar som en övergång mellan utbildning och yrke, men också för att den kan adressera frågeställningar som inte kommer upp.

Myten om pressen på högskolelärare att godkänna studenter

Den spridda bilden att finansieringssystemet pressar lärare på högskolan att godkänna studenter stämmer illa överens med hur det i praktiken fungerar. Diskussionen har en olycklig underton av att genomströmning inte är viktig, när den borde handla om att skapa bättre förutsättning för genomströmning.

Äntligen förlängning av VAL - men lärarbristen kräver fler steg

Nyligen kom regeringen med det välkomna beskedet att det så kallade VAL-projektet ska förlängas. Lärarförbundet har i olika sammanhang tryckt på för en förlängning och det är en lättnad att regeringen nu har lyssnat. Vi ser fram emot att fler steg tas.

Lärarutbildningen i allianspartiernas budgetmotioner för 2017.

Allianspartiernas olika förslag om lärarutbildning i årets budgetmotioner beskrivs och kommenteras i detta inlägg.

Märkligt ta ställning mot legitimation för fritidspedagoger

Centerstämman röstade i helgen nej till en motion om legitimation för fritidspedagoger. Jag var inte på plats och lyssnade men när jag så här i efterhand tar del av partistyrelsens motionsyttrande misstänker jag att det gick fort och fel.

Lärarleg och behörighet i fritidshem – gör om gör rätt

Mycket kan man säga om legitimationsreformen – på det stora hela en mycket viktig reform – men en sak är säker. Flera fallgropar hade kunnat undvikas om den hade varit ordentligt utredd. Konstigast av allt är hanteringen av frågan om behörighet i fritidshem.

Moment 22 för lärare som undervisar yngre elever i SvA

En tidigare brist i behörighetsreglerna gjorde att grundlärare som läst svenska automatiskt blev behöriga att undervisa i SvA. Trots ändrat regelverk får de inte läsa in kompetensen inom Lärarlyftet - eftersom de redan är behöriga.

Den högre utbildningens roll för en hållbar utveckling – arbetet med Agenda 2030

I Agenda 2030 har högre utbildningen har en viktig roll. Problembilden är likartad globalt - fler måste få tillgång till högre utbildning, lärosätena måste ge utbildningsuppdraget högre status och arbetsvillkoren för icke fast anställda måste förbättras.

Nationella prov och resultat

Svårt skapa goda progressionsmått

En fråga som alltid skapar diskussion är hur man ska mäta skolans resultat. Är det rimligt att bara se till en skolas faktiska betygsresultat eller behövs det något annat – ett progressionsmått – för att kunna uttala sig om en skola presterar väl eller inte?

Det blir inga lektioner i engelska i november, för det är nationella prov då

Nu har de nationella proven dragit igång i landet grundskolor. Lisa Heino bloggar om hur proven påverkar elevernas undervisningstid och skolornas hela organisation.

Sämre antagning till gymnasiet och högre utbildning ifall nationella prov får styra betyg

I debatten om hur styrande nationella prov ska vara för betyg finns det felaktiga föreställningar om att nationella prov garanterar likvärdigheten i betygssättningen. Konsekvensen blir istället att betygssättningen får sämre träffsäkerhet när det gäller antagning.

Resultaten är sämre, men ändå inte

Kunskapsresultaten sjönk kraftigt mellan 2016 och 2017. Men beror det på att svenska skola presterar klart sämre eller finns det någon annan förklaring?

Betyg i årskurs 6, en trollformel för mer arbetstid?

Allt mer tid av lärares fritid går till dokumentation och samtal med elever och föräldrar. Betygen i årskurs 6 är en förklaring. Lisa Heino bloggar om relevanta konsekvenser som Skolverkets utvärdering av betygen i årskurs 6 pekar på.

OECD vill inte bara mäta ämneskunskaper i PISA

Under TUACs oktobermöte stod bland annat OECD:s flaggskepp på skolområdet, PISA, på agendan. Det föranleder mig, så här i upptakten inför släppet av de senaste PISA-resultaten, att skriva lite om PISA:s nutida och framtida utveckling.

Nationella prov – till vilken nytta?

Lärare och elever lägger ner extremt mycket tid och kraft på nationella prov. Är det värt det? Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare på Lärarförbundet ifrågasätter den statliga utredningens slutsatser om proven.

Skolinspektion

Ha råg i ryggen istället för ha ryggen fri

Uttrycket "ryggen fri" hörs med jämna mellanrum i skolvärlden. Lisa Heino bloggar om varför det inte får vara utgångspunkten för läraryrket.

Vad har Skolinspektionen inneburit för läraryrket som profession?

Att Skolinspektionen, trots ett vällovligt syfte, har fått oönskade effekter för skolledares arbetsbelastning och för läraryrket som profession visar forskaren Anders Ivarsson Westerberg i en ny rapport från Södertörns högskola.

Övrigt

Hem- och konsumentkunskap – ämnet som är mindre än minst

Grundskolans minsta ämne sett till antal timmar är hem- och konsumentkunskap. Lisa Heino bloggar om att inte ens dessa timmar planeras in i elevernas schema. Förutsättningarna för detta framtidsbyggande ämne är inte på något sätt optimala.

En orimlig fluktuation av andel barn i särskolan de senaste 25 åren

Hur riktlinjerna för placering i särskola fungerar spelar stor roll både för det enskilda barnet och verksamheterna i särskolan och grundskolan. Under det senaste kvartsseklet har det varit en variation på mer än 50 procent, vilket försvårat för verksamheten.

Modersmålslärare- nyckelspelare i ett flerspråkigt Sverige

Under en hel dags rundabordsamtal diskuterade en grupp modersmålslärare frågor som rör specifikt deras yrkesgrupps arbete. Utredaren Lisa Heino deltog och bloggar om samtalet och de frågor som Lärarförbundet driver för just modersmålsundervisningen.

Ökar antalet lärare utanför skolan?

Hur många lärare befinner sig egentligen utanför skolan och blir de fler eller inte? Den frågan väcks efter den publicering som DN gör idag om att det är färre examinerade som lämnar läraryrket efter få år idag jämfört med för tio år sedan.

Nationell samling – en viktig dialog för att nå resultat

Under flera år har Lärarförbundet deltagit i Nationell samling för läraryrket som är regeringens forum för dialog med skolans olika intressenter.

Lärare – syns de inte, finns de inte?

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare, bloggar om betydelsen av hur lärare framställs och om och hur de får komma till tals.

Låt proffsens toppa laget – annars blir det inga mål

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare bloggar vidare om den symbolladdade avsaknaden av lärare i satsningar som rör skolan, i det här fallet Läsdelegationen.

Klåfingrighet ökar inte resultaten

Politiker vill lämna avtryck genom att lansera reformer eller andra former av politiska åtgärder som visar på handlingskraft. Det är förståeligt men också problematiskt.

Var fjärde nyexaminerad lärare lämnar inte yrket inom tre år

Ett vanligt påstående är att var fjärde nyexaminerad lärare lämnar yrket inom kort tid. Nu senast var det Sydsvenskans ledarsida som påstod detta. Men trots att det upprepas ofta i debatten är påståendet inte sant.

Regeringen vilseleder med statistik

Regeringen säger i årets budgetdebatt att det under alliansregeringens tid försvann en massa personer från grundskolan, samtidigt som det tillkommit en mängd de senaste åren. Att påstå det är bara att försöka vilseleda med statistik.

Svårt skapa goda progressionsmått

Hur ska skolans resultat mätas? Progressionsmått kräver mer än många tror.

Hur ska skolans resultat mätas? Progressionsmått kräver mer än många tror.

En fråga som alltid skapar diskussion är hur man ska mäta skolans resultat. Är det rimligt att bara se till en skolas faktiska betygsresultat eller behövs det något annat – ett progressionsmått – för att kunna uttala sig om en skola presterar väl eller inte?

För ett tag sedan höll Centerpartiet och Friskolornas riksförbund ett gemensamt seminarium om progressionsmått eller så kallade value added-mått. (För den som är nyfiken hade Friskolornas riksförbund ett liknande seminarium i Almedalen i somras.) Några olika saker slog mig under det seminariet:

Först och främst är det rätt klart att faktiska betygsresultat säger rätt lite om en skola presterar väl eller inte. En väldigt stor del av resultaten beror på utomstående faktorer, framför allt föräldrarnas utbildningsnivå. Därför är det bra med andra sätt att mäta hur väl skolor presterar, inte minst hur de förbättrar elevernas kunskaper. Frågan är bara hur sådana mått ser ut och hur de ska genomföras.

Den andra saken är politikernas önskan om att få till ett sådant här system, som står i bjärt kontrast till den skepsis som Skolverket tycks ha. Politikerna i den debatt som avslutade seminariet var rätt ense om att de ville se någon slags progressionsmått (något som bland annat Moderaternas Maria Stockhaus bloggade om).

I den presentation som Marie-Hélène Ahnborg från Ifous drog var hon rätt tydlig med att Skolverket ser en del problem, bland annat att det skulle krävas fler provtillfällen (något som redan stjäl en massa tid) och att det skulle kunna stimulera betygsinflation. Detta har gjort att det försök som Skolverket gjort för att få fram progressionsmått inte verkar lett någonstans.

Skolverkets Salsa fungerar delvis som progressionsmått

Idag har vi ett instrument som till en del fungerar som progressionsmått, Skolverkets Salsa-databas, där resultaten relateras till elevernas bakgrund och där skillnaden mellan en skolas förväntade värde och dess faktiska i någon mening kan tolkas som skolans insats. Salsa tyckte dock Liberalernas Christer Nylander var problematisk eftersom den riskerar att sänka förväntningarna på vissa elever.

Istället presenterades två stycken av fristående skolor egenframställda progressionsmått, ett för gymnasieskolan, som Academedia tagit fram, och ett för grundskolan som Internationella Engelska skolan (IES) tagit fram.

Academedias mått för gymnasieskolan innebär att man jämför elevernas snittbetyg när de börjar respektive slutar gymnasieskolan och ser om det har höjts eller sänkts – har skolan tillfört något.

I praktiken är det ett Salsainstrument för gymnasieskolan. Det skulle kunna förfinas genom att förklaringsvariabler som finns i Salsa läggs till (det används till exempel av Uppsala i deras gymnasiefinansieringsmodell för att träffsäkerheten blir högre om man kombinerar socioekonomiska variabler med betygsresultaten från grundskolan). Inget riktigt progressionsmått, men ändå ett funktionellt sätt att till en del fånga vad skolan gör.

Hur en progressionsmodell inte kan se ut

IES modell i sin tur bygger på jämförelser mellan nationella proven i år 6 och 9 och är ett lysande exempel på hur en progressionsmodell inte kan se ut. Den kort och gott mäter inte det den säger sig mäta. Vill ni ha något progressionsmått så använd i stället Salsa (där IES skolor oftast prestera bättre än förväntat).

Vad gör då IES? Jo, de studerar hur stora andel av deras elever som har minst C på de nationella proven i år 6 och i år 9, sedan jämför det de med hur det ser ut på kommunala skolor. Har det skett en förändring i hur stor andel av deras elever kontra andelen i de kommunala skolorna som uppnår C så ser det den förändringen som en skoleffekt. Tyvärr inget annat än rent bondfångeri.

I år 6 jämför IES äpplen med päron, och i år 9 en större äppelsort med plommon

En liknelse är att de i år 6 jämför äpplen med päron, för att i år 9 jämföra en större äppelsort med plommon och säga att förändringen däremellan går att tillskriva skolan.

Det första, men klart minsta, problemet är att de nationella proven inte är avsedda för den här sortens analyser. Det spelar sannolikt inte jättestor roll om inte många skolor har behövt använda reservproven, som inte säkert mäter samma saker som de ordinarie proven. Ett andra problem, dock fortfarande av det mindre slaget, är att rättningen varierar – av något skäl kanske man är snällare i 6:an än i 9:an, eller tvärtom (att använda nationella proven på det här sättet kanske leder till att man är lite strängare i 6:an och lite snällare i 9:an, till exempel).

Ett tredje problem är att det sker stora förändringar mellan åren vilka elever som går i de olika skolorna. IES mäter dock, enligt uppgift, endast hur det går för dem som gick i kommunala respektive deras egna skolor i både år 6 och år 9 (något som enligt Skolverket är möjligt). Oavsett kan elevförändringarna spela roll för resultaten – nya elever kan endera stimulera till bättre resultat eller försvåra undervisningsläget på skolan.

Till exempel hade IES 2 316 elever i sexan läsåret 2102/13 och 2 701 elever i nian 2015/2016 (de år som jämförelsen görs mellan). Det hade alltså tillkommit knappt 400 elever, vilket är en 17-procentig ökning av elevtalet; hur de eleverna presterar har vi ingen aning om, men de förändrar så klart resultatet för skolan – och om de sätts i klasser där de gamla eleverna går, kanske även hur de gamla eleverna presterar.

För kommunala skolor är motsvarande siffror 81 124 respektive 84 677. Det har alltså tillkommit några tusen elever. Dessa är i princip uteslutande nyanlända (sannolikt till och med fler eftersom de fristående skolorna vuxit med tretusen elever), vilka vi vet i sig har svårare att klara kraven och dessutom oftast har föräldrar med svag utbildningsbakgrund. Och även dessa elever kan ha en överspillseffekt på sina klasskamrater.

Slutsatsen är alltså att det uppenbart är olika elevgrupper de olika åren och även om vi rensar bort de elever som inte gjort bägge proven kan de förändrade elevgrupperna göra att resultaten förändras på ett annat sätt än de skulle göra utan att elevgrupperna förändrats.

Isolerar inte skolprestation från annat

Det fjärde och riktigt stora problemet med IES mått är dock att det inte isolerar skolprestation från andra saker. Det kanske inte alls är IES som presterar väl; det kanske är föräldrarna till dess elever som hjälper till mer med skolarbetet, låter barnen göra eftermiddagsaktiviteter som har positiv effekt på skolarbetet, ser till att läxorna blir gjorda i högre grad, skickar barnen på språkresor utomlands och så vidare. Jämförelsen med kommunala skolor tar naturligtvis inte in de aspekterna över huvud taget.

Och eftersom vi vet att just sådana saker brukar samvariera rejält med föräldrarnas utbildningsnivå är det intressant att konstatera att i Salsas tregradiga skala (där 1 är grundskole-, 2 gymnasie- och 3 högskoleutbildning) är genomsnittet för IES skolor i år 9 2,46, mot 2,21 för kommunala skolor. IES elevers föräldrar är alltså välutbildade i jämförelse med kommunala skolor och kan därmed misstänkas i högre grad göra saker som underlättar för sina barns skolgång.

Justerar inte för faktorer utanför skolmiljön

Detta visar att det klart inte är ett progressionsmått för skolan som IES tagit fram, eftersom det inte justerar för faktorer utanför skolmiljön. Just det som är det allra viktigaste i ett progressionsmått.

Reklamprodukt, inte progressionsmodell

IES modell är en reklamprodukt, inte ett progressionsmått! Och säger därmed lite om hur både IES skolor och någon annan skola i Sverige påverkar sina elever.

Modellen skulle kunna vara tillföra något av värde, men bara om den gjordes på följande sätt:

  1. du måste hitta syskonskolor som är helt jämförbara, de ska ligga i ungefär samma slags områden, ha ungefär lika välutbildade föräldrar och dessa ska ungefär samma ekonomi och liknande preferens för vikten av skolan
  2. du kan endast jämföra mellan elever som går på skolan både i år 6 och i år 9
  3. i ditt urval får du endast ha med skolor vars elevgrupper är ganska konstanta över åren
Progressionsmått måste isolera effekten av skolan

Ett riktigt progressionsmått måste isolera effekten av skolan från övriga effekter. I Sverige har det genomförts en studie, av forskarna Alan B. Krueger och Mikael Lindahl, som försöker komma runt problemet med att isolera skolans bidrag till kunskapsutvecklingen från övriga bidrag. Den handlar om effekten av minskade klasstorlekar (som för övrigt var positiv).

I den undersökningen gav de ett test i slutet på årskurs 5, ett i början på årskurs 6 och ett i slutet på årskurs 6, där den klasseffekt som de fann var skapad genom skillnaden mellan kunskaper i slutet år 5 och 6, med kontroll för förändringen av kunskaper mellan slutet på år 5 och början på år 6 för att på så vis justera för föräldraeffekt med mera. Att de behövde göra så visar på att ett bra value added-system skulle behöva innebära en än större provapparat (och trots det är det långtifrån säkert att de lyckades fånga alla utomskolseffekter).

Bygg vidare på Salsa

Det vore bra om skolsystemet kan få ett rimligt fungerande progressionsmått, utan att vi samtidigt behöver bygga ut provsystemet än mer. Själv tycker jag att det bästa vi skulle kunna göra för att få ett progressionsmått för grundskolan är att bygga vidare på Salsamodellen, genom att använda hela det likvärdighetsindex som Skolkommissionen har låtit ta fram. Då kommer precision att bli mycket högre, upp mot 75 procent av resultaten i en skola förklaras med hjälp av det. Den skillnad vi får fram då mellan förväntat och faktiskt värde kommer antagligen ganska väl fånga skolors insats.

För den som vill veta mer om den internationella diskussionen om value added-mått har Education International tagit fram en rapport som är klart läsvärd.