Lärarförbundet
Bli medlem

Friskolors betyg är mycket högre än vad som motiveras av PISA

Försprånget i PISA är för litet för att motivera betygsförsprånget för fristående skolor.

Försprånget i PISA är för litet för att motivera betygsförsprånget för fristående skolor.

Då och då lyfts en rapport gjord på PISA fram som bevis för att fristående skolor presterar bättre. Av många debattörer används den dock ofta långt bortom vad den egentligen visar: Att skillnaden är ganska liten och knappast förklaras av att fristående skolor har bättre kvalitet.

En rapport som gjordes i höstas dyker då och då upp i debatten om resultatskillnader mellan fristående och kommunala skolor. Det är en analys av PISA-resultaten från 2018 gjord på uppdrag av Svenskt Näringsliv som heter Vad kan vi lära av PISA 2018 – faktorer bakom svenska elevers resultat.

Rapporten används flitigt av både Svenskt Näringsliv och Friskolornas Riksförbund för att visa på att friskolor presterar bättre. Senast var det Friskolornas Ulla Hamilton som hänvisade till den i samband med att hon kommenterade Lärarens reportage om att friskolor sätter A i mycket högre utsträckning än kommunala skolor.

Först får jag väl konstatera att jag inte har någon som helst anledning att tvivla på själva analysen i rapporten, som visar på att om man tar hänsyn till alla, i PISA möjliga, kontrollvariabler så föreligger en skillnad på 9,5 till 11,5 PISA-poäng i de tre ämnesområdena som undersöks. För att göra det enkelt för oss kan vi säga att det är 0,1 standardavvikelse.

Bortom vad det finns fog för

Men att skillnaden föreligger betyder ju inte att det inte går att problematisera hur rapporten används. I många fall, till exempel det redan nämnda i Läraren, är det långt över vad den ger fog för.

Det första man kan konstatera är att 0,1 standardavvikelse är en rätt liten skillnad (0,25-0,4 är en mellanstor och >0,4 är en stor) . Sannolikt är den så liten att den precis är statistiskt säkerställd. Det förstår man om inte annat när man jämför med motsvarande beräkningar som Skolverket gjort på 2012 och 2015 års PISA-undersökningar (Finns i en PM med titeln Resultatskillnader mellan elever i fristående och kommunala skolor enligt PISA 2015 (och PISA 2012)).

För 2012 är ett motsvarande resultat på 12 PISA-poäng inte statistiskt säkerställt. Och för 2015 gäller att skillnader till kommunernas fördel, där även skolans genomsnittliga socioekonomiska index beaktas, om 11 till 13 PISA-poäng inte är statistiskt säkerställda. Att samma skillnad idag är statistiskt säkerställd beror på att andelen elever i friskolor är högre nu än då, men siffrorna visar på att den statistiska säkerheten är med en liten marginal.

Skolverkets motsvarande analys

En annan intressant sak med frågan är ju att Skolverket har gjort exakt samma analys som Svenskt Näringslivs rapport, fast för PISA-omgångarna 2012 och 2015. Om friskolorna vore mycket bättre skulle det så klart visa sig även i de analyserna. Är det någon som sett Ulla Hamilton använda den? Nej, så klart inte.

Det beror på att den inte alls är lika positiva för fristående skolor. För PISA-2015 är skillnaden mellan kommunala och fristående skolor ett par PISA-poäng och garanterat inte statistiskt säkerställd. För PISA-2012 är skillnaden till friskolornas favör större, men den är bara statistiskt säkerställd i läsning, där den är hela 17 PISA-poäng.

Vad historiken visar är att det tycks svaja en hel del vad gäller försprång. Och frågan är varför fristående skolor skulle vara mycket bättre ett år i ett ämne, för att sedan vara rätt jämna med kommunerna tre år senare och slutligen ha ett knappt övertag ytterligare tre år senare. Det visar att det finns en stor osäkerhet när det gäller resultatet och att det finns en viss slumpfaktor med.

Är det ett kausalt samband?

Sedan har vi då frågan om det är ett säkert samband så tillsvida att det betyder att friskolor faktiskt är bättre på att förmedla kunskaper, vilket ju är Ulla Hamiltons argument. Den första vi kan fråga är rapportförfattaren som skriver följande:

”Genom att justera för ett stort antal kontrollvariabler ökar möjligheterna att man jämför lika med lika. Det går dock inte att utesluta att utelämnade variabler påverkar både sannolikheten att elever går på fristående skolor och deras PISA-resultat. I sådana fall skulle eventuella skillnader kunna bero på dessa variabler, istället för på faktiska kvalitetsskillnader mellan fristående och kommunala skolor. Man bör därför vara försiktig med att dra starka slutsatser kring orsakssamband från analysen.”

Han tycker kort gott att man inte kan påstå att det finns starka kausala samband, vilket så klart är rimligt både för att skillnaden är liten och för att det kan finnas oförklarade skillnader mellan eleverna som spelar roll.

IFAU misstänker att det finns oförklarade skillnader

Till den senaste Långtidsutredningen gjordes i bilaga 7 (Jämlikhet i möjligheter och utfall i den svenska skolan) en analys av nationella prov, som mynnade ut i att fristående skolor hade 0,08 standardavvikelse bättre resultat än kommunala skolor. Forskarna från IFAU som skrivit konstaterar att:

”Om särskilt motiverade elever väljer en fristående skola, men vår modell inte fullt ut korrigerar för detta, kan kvalitetsskillnaden mellan fristående och kommunala skolor överskattas. Skolors olika inriktning och profil gör att även andra faktorer, som kan vara av betydelse för hur det går i högstadiet, gör att elever i fristående och kommunala skolor inte är helt jämförbara. Det är sannolikt att detta ger en överdriven bild av skillnaderna i kvalitet mellan fristående och kommunala skolor.”

Och det verkar ju helt rimligt. Hade vi haft lottning till alla skolor (utan egen ansökan) hade resultaten varit mycket säkrare, med dagens system som bygger på egen ansökan utifrån intresse och där anmälningstid är den urvalsgrund som huvudsakligen används kan man på goda skäl förmoda att allt annat lika bör eleverna som går i fristående skolor i genomsnitt vara lite mer studiemotiverade och framför allt komma från lite mer studieintresserade hem, något som borde påverka deras resultat positivt.

Osynliga skillnader mellan eleverna

Så här långt kan vi konstatera att det är en liten skillnad till fördel för fristående skolor i resultat, men att den nog kan förklaras av i registren osynliga skillnader mellan eleverna.

Men hur är det då med Ulla Hamilton och reportaget i Läraren? Hon menar där att ”andelen toppbetyg är så mycket högre i fristående skolorna kan istället bero på att de attraherar elever med högre kunskaper”. Nu har vi ett vi har ett bra mått på det – 0,1 standardavvikelse; så mycket högre borde resultaten ligga.

Generösare än den berättigade skillnaden

Problemet är bara att i många ämnen ligger friskolornas övertag i betyg långt över 0,1 standardavvikelse. När jag för något år sedan räknade på hur mycket högre betygen är i teoretiska respektive praktiskt-estetiska ämnen på fristående skolor jämfört med kommunala skolor när resultaten är förankrade i nationella provet i matematik så visade det sig att på koncernskolorna varierade det mellan 0,67 och 0,81 meritpoäng extra, på övriga fristående 0,63; i estetiskt-praktiska ämnen är samma värden 0,80 till 1,00 respektive 0,62.

Och eftersom 0,1 standardavvikelse i betyg är ungefär 0,38 meritpoäng är detta 0,16–0,26 standardavvikelse eller ungefär dubbla det resultat som framkommer i Svenskt Näringslivs rapport. Så även jämfört med den ”berättigade” skillnaden är friskolorna alltså generösare.

Nu finns det en ytterligare aspekt på just den beräkningen i förhållande till betygen i de olika ämnena. Eftersom resultatet i mina beräkningar är ankrade i nationella provet i matematik och inte i bara i socioekonomi så är den skillnad om 0,1 standardavvikelse som föreligger enligt rapporten även inkluderad (finns det en sådan fördel i PISA bör den finnas i matematik-NP).

Så faktum är att hela betygsfördelen som visas i mitt blogginlägg är utöver vad som visas i Svenskt Näringslivs rapport. Så mycket talar för att det är en större generositet i betygssättning som förklarar de många A:n på fristående skolor och inte bättre resultat enligt PISA. För betygen är mycket högre även om man beaktar den lilla skillnaden mellan fristående och kommunala skolor som finns i Svenskt Näringslivs rapport.

Föräldrar vill förbjuda vinster i skolan

En stor majoritet av föräldrarna anser att man inte ska kunan göra vinst på skolverksamhet. Det gäller även de föräldrar som har barn i en fristående skola.

En stor majoritet av föräldrarna anser att man inte ska kunan göra vinst på skolverksamhet. Det gäller även de föräldrar som har barn i en fristående skola.

En stor majoritet av föräldrarna anser att förslaget "Vinstutdelning ska inte tillåtas i offentlig finansierad skola." är ett bra eller mycket bra förslag. Det gäller oberoende av partipreferens och om man har barn i friskola eller inte.

Lärarförbundet har med hjälp av Kantar Sifo frågat föräldrar vad de anser om påståendet "Vinstutdelning ska inte tillåtas i offentlig finansierad skola." En stor majoritet anser att det är ett bra eller mycket bra förslag. Föräldrarna vill alltså fasa ut vinsterna från skolan.

Även mer hälften av föräldrarna som har barn i fristående skola tycker det är ett mycket bra eller bra förslag. I den gruppen är dock både de som anser det är ett dåligt förslag eller svarar vet ej något större än bland de föräldrar som inte har barn i fristående skola.

För samtliga politiska partier gäller att de som anser det är ett bra eller mycket bra förslag att förbjuda vinstutdelning är fler än de som anser det är ett dåligt. Som väntat är det övervikten mot vinster starkare hos partierna längre till vänster på skalan. Men även hos sympatisörer till Centerpartiet och Sverigedemokraterna är det mer än varannan föräldrar som vill förbjuda vinstutdelning.

Du kan läsa mer om undersökningen i bilagan till höger.

Dags att överge ovillighetsprincipen, Moderaterna

De förändringar som föreslås vad gäller skolvalet innebär varken "döden för valfriheten" eller ett massivt experiment med kvotering och bussning.

De förändringar som föreslås vad gäller skolvalet innebär varken "döden för valfriheten" eller ett massivt experiment med kvotering och bussning.

Att debattörer inte tar motståndarens argument på allvar och beskriver dem på ett korrekt sätt är något av det som stör mig allra mest inom politiken. Under de senaste åren har Moderaternas beskrivning av de reformer som föreslås av skolvalet stört mig otroligt mycket av just det skälet.

Redan när Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola presenterades satte dåvarande utbildningspolitiska talespersonen Kristina Axén Olin nivån genom att säga: ”Det här är döden för valfriheten i den svenska skolan.

Det har nu fortsatt med en kampanj ledd från högsta positionen (partiledaren Ulf Kristersson och den nuvarande utbildningspolitiska talespersonen Lars Hjälmered) där det skrivs att partiet säger ”nej till storskaliga experiment med kvotering, lottning eller bussning av skolplatser och elever”, trots att ingen har föreslagit något sådant.

Moderaternas beskrivning av förslaget är faktiskt ganska absurd och förutsätter att ingen orkar läsa propositionen. Men först en liten utvikning utifrån min första mening.

Välvillighetsprincipen

Att man ska behandla motståndarens argument väl och beskriva dem på ett något så när korrekt sätt brukar kallas för välvillighetsprincipen. Ett sätt att beskriva den är det här (publicerat i Hallandsposten) av den före detta moderata talskrivaren Moa Berglöf:

”Känner du till välvillighetsprincipen? Så som den beskrivs i filosofin, innebär välvillighetsprincipen att du i möjligaste mån ska försöka undvika onödiga missuppfattningar i en diskussion. Du ska lyssna till din motståndares argument. Du ska utgå ifrån att hen är rationell och påläst. Om ni sedan inte håller med varandra, ja då ska du åtminstone försöka tolka motståndarens argument så gott och så välvilligt du kan och försöka formulera dina egna argument utifrån denna tolkning.”

Följer man den så får man fram de verkliga skiljelinjerna i politiken, som handlar om sådant som människosyn och samhällssyn. Följer man den inte blir det bara pajkastning av sämsta sort.

Allsidig social sammansättning

Men nu till det förslag som lockar fram ord som ”döden för valfriheten” och ”storskaliga experiment”. I propositionen föreslås att Skollagens 2 kap ska få en ny paragraf 8c där första meningen ska lyda ”En huvudman för förskoleklass eller grundskola ska så långt det är möjligt aktivt verka för en allsidig social sammansättning av elever vid sina skolenheter.”

Om man läser den här meningen för sig själv kan den så klart ge både en avskaffad valfrihet och bussning, utan tvekan. Men att läsa så är att tillämpa välvillighetprincipens motsats – ovillighetsprincipen.

Problemet är att så kan man vare sig läsa lagar eller propositioner – det går inte att rycka ut en del till beskådan utan att ta hänsyn till resten och driva politik på bara den.

Hur skolplatser fördelas

Här måste man istället läsa även fortsättningen, de förslag som handlar om hur skolplatser ska fördelas. Först och främst ska fördelningen baseras på föräldrarnas önskemål. Eller för att citera propositionen: ”En elev ska enligt skollagen som huvudregel placeras vid den av kommunens skolenheter där elevens vårdnadshavare önskar att eleven ska gå.”

Motsvarande sak gäller så klart även för friskolor eftersom det då krävs ett aktivt sökande från elevens och dess föräldrars sida. Det innebär att i de fall ingen skola är översökt kommer alla elever att hamna på respektive önskad skola – väldigt långt från både ”döden för valfriheten” och ett ”experiment med kvotering, lottning eller bussning”.

I ljuset av den skrivningen blir det också mer eller mindre absurt när Mats Gerdau, M-kommunalråd i Nacka och ordförande för SKR:s utbildningsberedning, på Moderaternas Sverigemöte säger att partiet alltid står upp för föräldrar och elevers valfrihet och måste ta strid mot propositionen. Du behöver inte kämpa Mats, eftersom det du vill ha är just det som står i den.

Urval om översökt skola

Om en skola är översökt måste de ske ett urval, så görs idag och så måste göras i framtiden. För kommunala skolor kommer alltid närhetsprincipen finnas i botten, alltså kan ingen elev hamna hur långt bort som helst, om hen inte frivilligt sökt till en skola långt bort.

Eller för att citera propositionen: ”För placering vid kommunala skolenheter med förskoleklass, grundskola och grundsärskola ska närhetsgarantin, liksom hittills, vara överordnad bestämmelserna om urval.” Men när närhetsgarantin kan upprätthållas (och det kan ju ibland inte bara ske genom placering på den närmaste skolan utan även på en skola lite längre bort), då kan övriga urvalsgrunder träda i kraft.

Urvalsgrunderna är till stor del desamma för både kommunala och fristående skolor: syskonförtur, geografiskt baserat urval, skolspår/verksamhetsmässigt samband, förtur för elever som är i behov av särskilt stöd eller annars har särskilda skäl, lika möjligheter samt tester och prov om det är tillåtet enligt annan reglering.

För fristående skolor föreslås därutöver ”urval enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av skollagen och som avser fristående skolor med särskild pedagogisk inriktning eller särskilda utbildningar” och att begränsning ska göras vad gäller andelen (högst 50 procent) som antas med geografiskt urval. För både kommunala och fristående skolor gäller att lika möjligheter inte ska få användas som enda urvalsgrund.

Långt från både död och experiment

Den enda av dessa som kan ha någon slags praktisk effekt på skolsegregationen är att det tillåts att skapa geografiska upptagningsområden. Så den praktiska effekten av regeln om allsidig social sammansättning är att en huvudman inte kan skapa geografiska upptagningsområden som bidrar till en större skolsegregation än vad som skapas av närhetsprincip och de önskemål som görs, utan istället minskar densamma genom att elever från vissa områden ges prioritet när närhetsprincipen redan har skapat en grundfördelning. Det går så klart att tycka att förslaget är fel, men det är fortfarande långt från både "döden för valfriheten" eller något ”experiment med kvotering, lottning eller bussning”.

Här finns också två viktiga saker att framhålla. Om ett geografiskt område skapas så att många elever har närmare till skolan än de som bor inom det geografiska området kommer de första ändå gå före på grund av närhetsprincipen. Och för att över huvud taget komma ifråga för att antas via geografiskt område ska det krävas ett aktiv önskande av skolan ifråga. Så det som kan ske är bara på marginalen och baserat på elevernas egen önskan att gå på skolan.

Viss effekt vid nystart

Därutöver kan principen om allsidig social sammansättning så klart ha viss effekt när det gäller hur en huvudman ska tänka när den vill starta en ny skola. Utifrån den kanske det är rimligt att lägga skolan mellan två bostadsområden, med lite olika social sammansättning, istället för där den bara kan nås från ett av dem. Det kan man så klart också tycka är fel, men även det är långt från både "döden för valfriheten" eller något ”experiment med kvotering, lottning eller bussning”.

Så tyvärr Moderaterna. Ni klarar verkligen inte av att tillämpa välvillighetsprincipen här, utan snarare ovillighetsprincipen. Det länder er inte till heder.

Förvånande motstånd mot skolpliktsavdrag

Det kommunala utbudsansvaret kostar pengar. Det bekräftade Ulla Hamilton i Ekots lördagsintervju den gångna helgen.

Det kommunala utbudsansvaret kostar pengar. Det bekräftade Ulla Hamilton i Ekots lördagsintervju den gångna helgen.

Friskolornas Ulla Hamilton inser mycket väl att det kommunala utbudsansvaret ger en merkostnad för kommunala skolor. Det visade hon i Ekots lördagsintervju den gångna helgen. Hennes motstånd mot det föreslagna avdraget blir därför förvånande.

I helgen intervjuades Friskolornas riksförbunds vd Ulla Hamilton i Ekots lördagsintervju. Det var en klart intressant intervju, under ledning av Mikael Kulle, där flera saker kom fram. Bland annat hade Ulla Hamilton lite svårt att förklara hur vinst gick ihop med skollagens krav på att alla elever ska utvecklas så långt som möjligt.

En del av det som sägs under intervjun som vill jag dock kommentera lite mer ingående.

Apropå frågan om skillnaden vad gäller elevers socioekonomiska bakgrund sa Ulla Hamilton att skillnaden mellan kommunala och fristående skolor minskat över tid. Det är helt korrekt, men förklaringen är inte den som hon implicerar, att friskolor och kommunala skolor får mer lika elevunderlag, utan att bakgrunden blir mer lika eftersom utbildningsnivån i samhället stiger. Ser man till fördelningen ser den likadan ut som tidigare: det är bland de skolor som har föräldrar med längst utbildning som friskolor finns i mängder, medan de knappast finns alls bland de med kortast utbildade föräldrar.

I sammanhanget är det också värt att notera att friskolorna ofta lyfter fram att de har en lite större andel elever med utländska bakgrund (i intervjun säger Ulla Hamilton något i stil med att det är ovanligt många elever från utanförskapsområden som går i friskolor). Granskar man de siffrorna närmare ser man dock att överrepresentationen framför allt handlar om elever som är födda i Sverige med föräldrar födda utomlands och som har eftergymnasial utbildning. Bland elever som själva har migrerat, framför allt de vars föräldrar saknar eftergymnasial utbildning, är det tvärtom en underrepresentation, inte minst om de kommer från riktigt lågt utvecklade länder.

När Mikael Kulle frågade om ett förändrat elevurval skulle påverka resultaten i friskolorna sa Ulla Hamilton att det trodde hon inte. Dock är det garanterat är en felaktig tro, skolans påverkan på resultaten är liten (enligt Långtidsutredningen och Skolverket mellan två och fem procent) jämfört med elevernas bakgrund (över 50 procent).

Det kommunala utbudsansvaret

Mikael Kulle frågor också ingående om kommunernas utbudsansvar och om det inte kostar pengar. Först försöker Ulla Hamilton runda frågan genom att tala om myndighetsansvaret, men Mikael Kulle håller kvar frågan kring om det inte kan uppstå verksamhetskostnader. Här vill jag nu återge hur samtalet föregår i dess helhet:

MK: Menar du att de kommunala skolorna inte kan bli dyrare av det här extra ansvaret som kommunerna har?

UH: Det beror väl på hur man hanterar kostnaderna, så att säga. De beräkningarna som man gör när det gäller skolpengen är ju väldigt tydliga. Och det är klart att om du får så att säga färre elever till den kommunala verksamheten och du inte anpassar till exempel lokalerna utifrån att du har förlorat elever så blir det ju en högre kostnad. Det är korrekt.

MK: Slutsatsen är helt enkelt: Att ja, kommunen kan få högre kostnader om man har det här ansvaret och måste anpassa sig.

UH: Det har inte med ansvaret att göra.

MK: Kommunerna måste ju ha de här skolorna, de måste ju driva de här skolorna

UH: Ja, men om du har flera skolor och sedan så visar det sig att du har väldigt få elever i flera utav de här skolorna så kan man ju faktiskt bestämma sig för att man lägger ned en av de där skolorna och sedan ser till att eleverna går i den andra skolan och därmed så minskar du kostnaderna.

MK: I ert eget remissvar skrev ni: ”Eftersom beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnader så minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar.” Det säger ni själva i det här remissvaret.

UH: Ja, om man inte anpassar kostnaderna utifrån förutsättningarna så riskerar det ju bli så.

MK: Lite tekniskt är det här. Men någonstans tolkar jag det ändå som: ”Ja det går att säga att kommunen kan få högre kostnader, sedan får den anpassa i möjligaste mån för att minska de kostnaderna. ”

UH: Ja, det är klart att om man sitter kvar med massa tomma lokaler så blir det ju högre kostnader, men samtidigt finns det då möjlighet för kommunerna att plocka bort den kostnaden och inte räkna med som underlag i skolpengen.

MK: I bästa fall kan den göra det då. Men du, om grundprincipen i det här lagförslaget den säger att kommunen skulle kunna göra ett avdrag på skolpengen till friskolan om den faktiskt kan visa att den har haft större kostnader, det finns ett om där. Det är inte att kommunen ska göra det med en viss summa, utan man säger att om kommunen kan visa att vår kommunala skoldrift är dyrare, våra skolor kostar mer än vad friskolan gör. Varför ska friskolan då få lika mycket pengar?

UH: För det första så, det här riskerar verkligen bli väldigt tekniskt, för det första så har ju kommunerna möjlighet att lyfta bort en hel del av administrationskostnaderna från skolpengsdelen, vilket gör att du också kan balansera kostnader. Men framför allt så handlar det om att man har faktiskt inte tydligt visat i den här utredningen att det är extra kostnader. Den beräkningen är ifrågasatt.

MK: Om en kommun kan säga: Titta vi har bevisligen högre kostnader för att driva våra skolor. Skulle det då vara okej att minska ersättningen till friskolor för att kommunen faktiskt har en högre kostnad.

UH: I så fall, om man absolut kan visa på att det är en orimlig eller en högre kostnad i den kommunal verksamheten än i den fristående, det är det ingen som har bevisat med all tydlighet, skulle jag vilja säga. Det är ju därför som vi också kritiserar det här lagförslaget, för vi tycker ju att man ska göra ordentliga beräkningar. Att bara höfta så här som man har gjort, att bara höfta så här riskerar ju alla friskolors ekonomi.

Ulla Hamilton är medveten om kostnaden

Hela resonemanget här visar att Ulla Hamilton är fullt medveten om att det kommunala utbudsansvaret medför kostnader både på myndighets- och verksamhetsnivå. Hon vill bara inte medge att det också träffar verksamhetsnivån utan försöker ge sken av att det bara är myndighetsnivån. Mikael Kulle håller henne dock skickligt kvar på frågan om verksamhetsnivån, även om hon försöker rymma från den frågan flera gånger. Hon påpekar också att det finns en viss osäkerhet i beräkningarna.

Hon försöker vidare påskina att de bortfallna eleverna skulle medföra tomma lokaler och friställda lärare, vilket går att plocka bort från skolpengsberäkningen, när det i praktiken nästan alltid innebär något färre elever i varje klassrum. Och det medför i sin tur en högre skolpeng än nödvändigt eftersom kostnaden per elev blir mycket högre om den samlade kostnaden för en klass delas med 25 istället för 30 elever.

En sak som hon är väldigt tydlig med är att kommunala skolor bör läggas ned, vilket visar att det inte är valfriheten i sig hon försvarar utan rätten att tjäna pengar på en misslyckad skolfinansiering.

I ljuset av vad hon verkligen säger blir hennes motstånd mot lagförslaget om ett avdrag förvånande, eftersom förslaget innebär att det endast är om en kommun kan visa att den får extra kostnader jämfört med fristående skolor som den ska få göra avdrag. Det betyder också att osäkerheten i beräkningarna inte påverkar storleken på det avdrag som kommunen eventuellt kan göra.

Avdrag bara om kommunen kan visa en extra kostnad

Det här blir tydligt när man läser vad som står i propositionen: ”Regeringens anser att alla kommuner som beräknar bidrag till enskilda huvudmän även bör beräkna merkostnaderna för kommunens skolplaceringsansvar. Avdraget syftar till att öka likvärdigheten mellan kommunala och enskilda huvudmän och ska motsvara de faktiska merkostnader som ansvaret beräknas uppgå till. Om hemkommunen efter beräkning konstaterar att de inte har några merkostnader ska avdraget bli noll kronor.”

Här kan vi alltså konstatera att förslaget bara innebär att om hemkommunen kan visa de extra kostnaderna så får den göra avdrag – inte annars. Så Ulla Hamiltons sägning: ”om man absolut kan visa på att det är en orimlig eller en högre kostnad i den kommunal verksamheten än i den fristående” visar på att det enda rimliga är att hon faktiskt ställer sig bakom lagförslaget.

Förslaget innebär ju just det: Att om en kommun kan visa att den har merkostnader – men bara då – ska ett avdrag göras.

Fisksätradebaclet visar utbudsansvarets kostnad

Kommuner har på grund av sin skyldighet att alltid kunna erbjuda elever en plats i ens skola nära hemmet högre kostnader än fristående skolor.

Kommuner har på grund av sin skyldighet att alltid kunna erbjuda elever en plats i ens skola nära hemmet högre kostnader än fristående skolor.

Det Fisksätrahistorien visar är att det, trots ihärdig förnekelse från friskolorna, finns uppenbara kostnader med att stå med utbudsansvaret. Det är hög tid att rätta till denna orättvisa i systemet, därför är det hög tid att genomföra Åstrands förslag om ett avdrag på skolpengen.

Stiftelsen Viktor Rydberg signalerar till Nacka kommun att de inte kan driva skolan i Fisksätra och funderar på att överge den, och därmed lämna eleverna och problemet i kommunens händer, om de inte får utökade resurser. Jag har full förståelse för att det inte går driva en skola som inte bär sina egna kostnader, men det är inte det som är det huvudsakliga problemet här.

Kommunen har tidigare drivit skolan, som inte heller då överlevde ekonomiskt eftersom de ekonomiska villkor som politikerna i Nacka ger inte möjliggör att driva en skola där. Samtidigt har kommunen ett ansvar för att bereda alla elever en skolplats nära hemmet, det som brukar kallas för skolplikts- eller utbudsansvar. När kommunen övergav detta ansvar, överlät den det i praktiken på en välrenommerad friskoleaktör, i hopp om att den sistnämnda skulle locka andra elever än bara de närmast boende.

Svårt attrahera elever

Strategin visade sig dock slå helt fel. Det är inte så förvånande för den som känner till skolvalets praktik. Elever och föräldrar väljer i huvudsak inte skola efter vem som driver skolan, utan efter vilka som blir ens klasskamrater. Att tro att en välrenommerad friskoleaktör ska lyckas få till en skola som attraherar starka elever till en skola i ett frånvalsområde är naivt.

Resultatet visar i mångt och mycket att tjatet om att ”bra” skolor (rättare en huvudman med ”bra” skolor) ska växa är ganska omöjlig strategi eftersom det som definieras som bra skolor är beroende av att det tillräckligt med socioekonomiskt starka elever – en skolas uppfattade kvalitet är nästan alltid liktydigt med vilka elever som går där.

Men det hela frågan kokar ned till är frågan om det kommunala utbudsansvaret – att det ska finna skolor överallt i en kommun. Över tid kommer det innebära att de kommunala skolorna, som bär utbudsansvaret, kommer ha svårare att fylla sina klassrum än fristående skolor; därtill sitter de kommunala skolorna inte i sitsen att kunna säga: ”får vi inte mer pengar så drar vi”, som Viktor Rydberg gör nu. Att ha utbudsansvaret gör skolverksamheten per elev dyrare eftersom det i princip går åt lika mycket resurser om det sitter 25 eller 30 elever i samma klassrum, men kostnaden delas på färre.

Utbudsansvaret kostar

För att komma till rätta med detta problem förslår Björn Åstrand i sin utredning En mer likvärdig skola att kommunerna ska få göra ett avdrag när skolpengen till de fristående skolorna beräknas. Hade det varit möjligt hade det inte funnits någon anledning för Nacka kommun att smita ifrån sitt utbudsansvar genom att lägga ned den kommunala skolan i Fisksätra, får då hade man kunnat ge den extra resurser utan att det gett ett överspill till övriga skolor – med dagens regler är det omöjligt.

Därtill kan det mycket väl – som företrädarna för Viktor Rydberg säger – vara så att Nacka kommuns socioekonomiska omfördelning är allt för liten för att klara uppdraget.

Det Fisksätrahistorien visar är att det, trots ihärdig förnekelse från friskolorna, finns uppenbara kostnader med att stå med utbudsansvaret. Det är kommunerna och dess skolor som har det, även om Nacka försökte smita ifrån det här, så det är kommunerna som drabbas av denna kostnad. Det är hög tid att rätta till denna orättvisa i systemet, därför är det hög tid att genomföra Åstrands förslag om ett avdrag på skolpengen.

Politiska överreaktioner på 6:ans betyg

Att andelen som klarar kunskapskraven i sexan sjunker är förvånansvärt, tills man inser att betyg numera ges även i moderna språk.

Att andelen som klarar kunskapskraven i sexan sjunker är förvånansvärt, tills man inser att betyg numera ges även i moderna språk.

Andelen som inte klarar målen i ett ämne i årkurs sex är drygt var fjärde elev. Det är naturligtvis för många, men det intressanta är att det skedde en kraftig ökning mellan 2018 och 2019. En ökning som vissa försöker göra politisk poäng på, men som så ofta är detta en förändring i sammansättningen.

Minskningen i andelen som uppnår kunskapskraven i alla ämnen är ganska kraftig, jämfört med 2018 ungefär tre procentenheter lägre, och jämfört med åren dessförinnan lite mer. Det syns klart i diagrammet här nedan. Minskningen från 2016 till 2018 förklaras sannolikt av sammansättningsförändringen på grund av flyktingkrisen 2015.

KK 6an

Minskningen har bland annat Liberalerna och Moderaternas utbildningspolitiska talesperson Kristina Axén Olin gjort en poäng av. Frågan är dock vilken poäng de gör.

Skillnaden mellan 2018 och 2019 är verkligen drastisk – den är så drastisk att den nog inte har en naturlig förklaring; det måste hänt något som förändrat spelplanen.

Förändrad elevsammansättning

Min första misstanke var att det var sammansättningsförändring av vilka elever som går i sexan som förklarar det hela. Men den förändringen ligger ju redan i skillnaden mellan 2016 och 2018 och – om något – borde den istället påverka resultaten i positiv riktning, eftersom andelen nyanlända snarast minskar och de har varit här längre tid. Det är alltså inte den första misstänkta kandidaten.

Det måste vara något annat som skett. Så jag gick till Skolverkets databas och jämförde statistikfilerna för de olika åren. Och då ser man något väldigt intressant: Det finns åtta nya ämnen i sexan som det sätts betyg i: fyra i moderna språk och fyra som moderna språk i elevens val. Det är helt enkelt fler ämnen och därmed fler möjligheter att inte nå kunskapskraven.

Här nedan är en tabell över andelen som klarar kunskapskraven i alla ämnen som det sattes betyg i sexan 2018 för åren 2018, 2019 och 2021, med skillnaden mellan åren för uträknad längst till höger. Som synes är det inga skillnader som skulle kunna förklara en minskning med tre procentenheter.

% som klarar kunskapskraven

Skillnad mot 2018

2018

2019

2021

2019

2021

Bild

97,4

97,4

97,4

0,0

0,0

Engelska

90,3

90,3

90,7

0,0

0,4

Hem- och konsumentkunskap

97,2

97,0

97,0

-0,2

-0,2

Idrott och hälsa

92,8

92,3

91,9

-0,5

-0,9

Matematik

89,5

88,0

89,1

-1,5

-0,4

Modersmål

91,4

91,7

90,8

0,3

-0,6

Musik

96,9

96,5

96,5

-0,4

-0,4

Naturorienterande ämnen (block)

93,6

93,9

94,0

0,3

0,4

Biologi

93,7

93,4

93,6

-0,3

-0,1

Fysik

93,4

92,9

93,2

-0,5

-0,2

Kemi

93,0

92,7

92,7

-0,3

-0,3

Samhällsorienterande ämnen (block)

93,9

93,6

93,4

-0,3

-0,5

Geografi

93,2

92,8

93,0

-0,4

-0,2

Historia

93,1

92,7

92,9

-0,4

-0,2

Religionskunskap

93,9

93,4

93,7

-0,5

-0,2

Samhällskunskap

93,8

93,6

93,7

-0,2

-0,1

Slöjd

97,6

97,3

97,2

-0,3

-0,4

Svenska

94,4

93,7

93,2

-0,7

-1,2

Svenska som andraspråk

62,4

62,5

67,0

0,1

4,6

Teknik

95,5

95,1

95,3

-0,4

-0,2

På tre ställen överstiger förändringen en procentenhet. Det är i matematik 2019 och i svenska och svenska som andra språk 2021 (den sistnämnda är dock kraftigt positiv). Övriga förändringar handlar om några tiondelar hit eller dit, inget som skulle kunna förklara det stora tappet.

Att vi ser en lite större effekt i just svenska och matematik kan bero på att samtidigt så knöts betygen lite tydligare till de nationella proven som, från och med hösten 2018, särskilt ska beaktas i betygsättningen.

Det är tydligen en sammansättningsförändring som förklarar även denna stora förändring. Dock inte den vanliga med förändrat elevunderlag, utan förändrad sammansättning av betygsunderlaget. De politiska reaktionerna är därför inget annat överreaktioner. Även om det är ett problem att så många inte klarar kunskapskraven så förändras inte nivån egentligen.

Tyvärr är det alltför ofta som politiker som här kommenterar skolutvecklingen utan sätta sig in de bakomliggande faktorerna. Då blir det bara fel.

Gör som för 150 år sedan: Avskaffa skolpengen!

Bakom dörrarna i det gamla riksdagshuset på Riddarholmen i Stockholm fattade man för 150 år seden beslutet att inte ha skolpeng.

Bakom dörrarna i det gamla riksdagshuset på Riddarholmen i Stockholm fattade man för 150 år seden beslutet att inte ha skolpeng.

För 150 år sedan avskaffade riksdagen ett skolpengssystem för att det var orättvist mellan olika huvudmän. Nu har vi återigen ett skolpengssystem och återigen är det orättvist mellan huvudmän. Riksdagen borde hämta inspiration från sin reform för 150 år sedan: Avskaffa skolpengen nu!

Som flitiga läsare av bloggen har kunnat notera är jag av den åsikten att finansiera kollektivt utövade aktiviteter – som att undervisa en klass – med individuell finansiering – som skolpeng – är helt feltänkt från första början. Det kan bara leda till överfinansiering av vissa verksamheter (i det här fallet skolor) och underfinansiering av andra. Därför är det hög tid att avskaffa skolpengen som system.

Att använda elevtal som fördelningsnyckel är som idé helt feltänkt, så det är inte bara för att dagens system leder till att friskolorna är överfinansierade som systemet behöver ändras, även om det är ett bidragande skäl.

Allra mest absurt är så klart att ju fler tomma platser som finns i kommunala klassrum, desto högre blir skolpengen som betalas ut till fristående huvudmän oavsett om dessa har tomma platser eller inte. Att det är så här är för övrigt Friskolornas riksförbund helt medvetet om. I sitt yttrande över Åstrands utredning skriver organisationen:

”Eftersom /grund/beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnader så minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar.” Så friskolorna bekräftar i praktiken beräkningarna i Björn Åstrands utredning om att det är de kommunala skolorna som får hantera svängningarna i elevtalen – om så inte var fallet skulle inte genomsnittskostnaden variera på det sättet.

Kan man ändra systemet?

Men frågan är: Kan man ändra på systemet till något som är mer avpassat för hur skolans verksamhet bedrivs?

Till min glädje insåg jag att riksdagen faktiskt redan har övergett idéen om elevpeng till förmån för en klassbaserad finansiering. Tråkig nog var det för 150 år sedan och inte i år. Men chansen finns ju fortfarande att vi kan fira 150-årsjubileet med att riksdagen återigen röstar igenom ett stopp för skolpengen. Något Johanna Jaara Åstrand också skriver om i sin senaste ledare i Läraren.

Före år 1871 hade statsbidraget till socknarna för att bedriva folkskola och småskola varit baserat på invånarantal. Därför fick socknar med stora befolkningar fick mycket pengar för att bedriva skola, medan socknar med mindre befolkningar fick klart mindre.

Det innebar att socknarna som höll sig med lägre lärartäthet (framför allt större) fick en mycket större andel av sina utgifter för skolan täckta, än de där skolorganisationen hade en lägre lärartäthet (framför allt mindre). Någon som känner igen vad det är som skapar överskott i fristående verksamheter?

Kungens förslag

I Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 21. från år 1871 uttrycks det på följande sätt:

”det ändamål, man velat befrämja genom folkskoleafgiftens öfverlåtande åt församlingarne, mångenstädes blifvit på ett högst ofullständigt sätt uppnådt, och att i synnerhet församlingar med större folkmängd kunnat till minskning i sina direkta utgifter för skolväsendet, draga fördel af det sålunda lemnade understödet, i samma mån som skolväsendet lemnats i otillfredsställande skick.”

Det föranleder regeringen (alltså kungen) att föreslå följande:

”Ofvanberörda förhållanden synas alltså gifva fullgiltig anledning dertill, att äfven för åtnjutande af folkskoleafgiften en bestämdare fordran ställes på skoldistrikten att sjelfva bidraga till skolväsendet, och att storleken af den andel i folkskoleafgiften, som bör hvarje distrikt tillkomma, göres beroende icke af dess folkmängd, utan af den omtanka för skolväsendets ändamålsenliga anordning, som distriktet ådagalagt i antalet af skolor, som inom detsamma hålles i verksamhet.”

Riksdagen hade en smärre ändring

I riksdagen gick förslaget igenom med en smärre justering: att bidraget till småskolornas lärartjänster höjdes. På så blev rättvisan mellan socknar som valt att satsa på endast folkskolor respektive både folkskolor och småskolor större. För att gå till källan, Riksdagens underdåniga skrivelse nr 49 av år 1871:

”Visserligen är i den nådiga Propositionen erinradt, att den tillökning, åtskilliga skoldistrikt skulle åtnjuta, vore att anse såsom en billig ersättning för deras uppoffringar, samt att de öfriga egde att genom förbättring af sitt skolväsende förvärfva sig enahanda förmåner; men den delvis uppkommande minskningen i statsbidrag skulle dock inom vissa orter finnas ganska kännbar. Då emellertid detta företrädesvis komme att ega rum i de distrikt, der ett öfvervägande antal småskolor äro inrättade, skulle, enligt Riksdagens tanke, ojemnheterna i ej ringa mån förebyggas derigenom, att bidraget till småskolelärarnes aflönande blefve förhöjdt; hvarförutom Eders Kongl. Maj:t vid dispositionen af det utaf Riksdagen beviljade extra anslag af 20,000 R:dr till understöd åt sådana församlingar, som icke förmå till erforderligt belopp bekosta aflöning åt sina folkskolelärare, icke lärer underlåta att taga i betraktande de missförhållanden mellan förut åtnjutna statsanslag och de nya bidragen, som möjligen ändock skulle qvarstå. Under förutsättning af de båda skolarternas, folkskolans och småskolans lika befogenhet, synes dessutom något giltigt skäl icke förefinnas, hvarför statens bidrag i det ena fallet skulle bestämmas till hälften och i det andra till en tredjedel af lärarens minimilön. Riksdagen har derföre trott sig böra bifalla ett af enskild motionär väckt förslag, att 75 R:dr om året måtte anslås till lönebidrag åt hvarje lärare vid småskola.”

I och med denna proposition och det efterföljande riksdagsbeslutet sker det alltså ett skifte från att finansiera skolan baserat på folkmängd (i praktiken elevtal) till att istället finansiera den efter hur många skolor och klassrum som socknen tillhandahåller (i praktiken vilken lärarresurs som finns).

Genom riksdagens förändring av reformen blev den också mer neutral mellan vilken verksamhetsform som socknarna valt. Med kungens ursprungliga förslag var det vissa verksamhetsformer som gynnades på andra bekostnad.

150 år gamma reform

Kontentan är oavsett denna: För 150 år sedan avskaffade vi ett skolpengssystem för att det var orättvist mellan olika huvudmän. Nu har vi återigen ett skolpengssystem och återigen är det orättvist mellan huvudmän.

Det är ändå rätt fascinerade att kung Karl XV och hans regering under ledning av den konservative justitiestatsministern Axel Adlercreutz med Gunnar Wennerberg som ecklesiastikminister (kan sägas vara kombinerad kyrko- och utbildningsminister) hade bättre förståelse för vad som är rimliga principer för skolans finansiering än de flesta svenska politiker tillhörande de forna allianspartierna har idag.

Det bästa vore att riksdagen gjorde som den gjorde 1871 och införde klasspeng och därmed lät skolpengen i sin nuvarande skepnad få ungefär 30 års levnadstid, lika lång tid som den fick för 150 år sedan (från 1842 till 1871). Om inte så är förslagen som återfinns i Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola i varje fall ett rejält kliv på vägen mot en rättvisare finansiering. Det är det minsta staget som riksdagen bör ta.


Selektiva fakta ger inte en sann bild

Debattörerna anser att skolvalet till grundskolan ska bli mer likt gymnasievalet. Då borde de förespråka förslagen i En mer likvärdig skola.

Debattörerna anser att skolvalet till grundskolan ska bli mer likt gymnasievalet. Då borde de förespråka förslagen i En mer likvärdig skola.

När man läser debattartiklar från Almega och Friskolornas riksförbund blir man klart fundersam på vad de egentligen vill säga. Först och främst leker de med statistik lite hej vilt och därtill går deras budskap inte ihop.

Nu senast är det i Aftonbladet som de skriver en artikel. Tidigt i artikeln slår de fast att: ”Under hösten räknar vi med att flera av de politiska förslag som lagts om skolan kommer att diskuteras. Flera av förslagen har som syfte att begränsa familjers och ungdomars valmöjligheter.”

Eftersom jag (tillsammans med bland andra Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton) var expert i den utredning som lagt förslagen har jag rätt bra koll på dem. Den enda som kan hävda de förslag som ligger skulle begränsa någons valmöjligheter är den som tror att det bästa skolvalssystemet som finns i världen är det svenska. Det finns det nog ingen som seriöst anser och den kritik som OECD riktat mot det svenska skolvalsystemet tyder snarare på att det är ett av de sämre.

Valfrihetssystem går att utforma på många sätt och utformningen spelar roll för utfallet. Vill man uppnå social segregering är ett system som det svenska antagligen ett av de bättre, kombination av att man måste ansöka till själv till samtliga grundskolor, samt där dag för anmälan avgör vem som blir antagen är som gjort för just den saken. Så tycker man att de förslag som är lämnade begränsar valfriheten är det kanske något annat man försvarar.

Mer som gymnasievalet

Men det intressantaste av allt är att man förespråkar att skolvalet ska bli mer som gymnasievalet och då blir argumentationen kring att begränsa valfriheten ännu konstigare. Det förslag som ligger med Åstrands utredning är avsevärt närmare hur gymnasievalet sker än dagens skolval till grundskolan:

Gymnasievalet sker med en gemensam skolvalsperiod i januari-februari varje år, hanterad av en myndighet – ungefär det som föreslås. Metoden att fördela platser är så kallad uppskjuten antagning, vilket är den metod som föreslås i Åstrands utredning.

Till gymnasiet är det betygen som styr hur en elev prioriteras av en skola, om det inte är så att alla sökanden får plats. Motsvarande finns ju inte för grundskolan så då får man hitta andra system. I det triviala fallet att det inte finns fler sökanden än platser ska så klart alla som vill få gå på en skola. Men det triviala fallet är ju inte särdeles intressant, det är ju när ett urval behöver göras som det blir en fråga.

För kommunala skolor är det rimligt att det i botten finns en närhetsprincip – ska vi tvinga elever att gå i en skola bör det rimligen vara i en skola som ligger på rimligt avstånd hemifrån. Den behöver dock inte vara vare sig absolut (det kanske räcker att man är garanterad plats på en skola inom fem kilometer om det finns flera) eller den enda principen som ska gå att använda – precis det som Åstrand föreslår.

För friskolor får man ju fundera på vad man vill uppnå. Ett rätt givet perspektiv bör ändå vara att platserna inte ska vara fördelade på förhand – vilket omöjliggör anmälningstid. Därutöver kan man tänka sig ett antal olika varianter, som redogörs för noggrannare i utredningen.

Att kalla det för att begränsa valfriheten är däremot helt fel, det är helt enkelt bevarad och till och med utökad och rättvisare valfrihet.

Siffror tagna från höften

Men som vanligt när Almega är inblandat i en artikel så dyker det upp en del siffror, så där lite löst tagna från höften.

Först skriver de att schablonen för administration som utgår till friskolor är tre procent, sedan använder de en gammal rapport där kommunernas kostnader för tio år sedan för fyra olika gymnasieprogram används som jämförelse för att visa att det är för lågt.

Denna avrundas dock rejält uppåt och ges sken av gälla för all kommunal skolverksamhet. För gymnasieskolan bör administrationskostnaden vara högre än för grundskolan eftersom den bland annat omfattar kostnaden för att driva skolvalet. Så för den som förstår frågan framstår det som ett väl valt halmstrå för att den oinformerade ska luras – lite som när man glömmer bort att räkna med statsbidragen och sedan försöker blanda bort korten.

Utländsk bakgrund i sig förklarar inga skolresultat

Som vanligt lyfts också fram att friskolor har en högre andel med utländsk bakgrund än kommunala skolor (ungefär en procentenhet). Som alla som vet något är det inte utländsk bakgrund i sig som förklarar något av resultatet, utan det är andra faktorer. För dem med utländsk bakgrund är en sådan till exempel vilket land man har sin bakgrund i – och granskar man det blir bilden en helt annan:

Skolvärlden tog fram data hos SCB om elever med utländsk bakgrunds bakgrund och kunde snabbt konstatera att elever på friskolor i hög grad kom från hög HDI-länder och i låg grad från låg HDI-länder. Så det må vara elever med utländsk bakgrund, men det är ändå elever med goda förutsättningar. Samma bild ges för övrigt i Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola.

Utöver det så är det så klart elevernas utbildningsbakgrund som är det som är viktigast och där vet vi ju att friskolor vid en given andel elever med utländsk bakgrund har en högre andel med eftergymnasialt utbildade föräldrar än kommunala skolor.

Lågutbildade föräldrar

Ett annat intressant påstående i artikeln är att ”många huvudmän har fler elever med lågutbildade föräldrar än snittet i Sverige”. Om man med många bara avser antalet så är det rätt givet. Det finns 575 fristående huvudmän och då blir det ganska raskt många (till exempel över hundra) även om andelen är låg.

Det exakta antalet är 213, vilket är ganska många men bara om man bortser från att det är 238 kommunala huvudmän som också ligger under snittet för lågutbildade föräldrar. Och de kommunala är 290 sammantaget så andelsmässigt blir det en helt annan bild: Det är bara 37 procent av de fristående huvudmännen som ligger under snittet, mot 82 procent av de kommunala.

Här gör de helt enkelt ett vanligt trick, som Hans Rosling kallar för att bryta mot Storleksinstinkten: presenterar en siffra som framstår som liten eller stor (i detta fall genom att bara skriva många) utan att sätta den i relevant kontext. När man gör det så blir det lätt missvisande mått som leder fel.

I denna fråga är så klart andelarna avsevärt mer relevanta än antalet. Andra sätt att beskriva samma statistik är till exempel att 71 procent av eleverna i fristående skolor har föräldrar med eftergymnasial bakgrund mot 59 procent i kommunala. Eller att 19 procent av eleverna med föräldrar med eftergymnasial bakgrund går i friskola men bara 12 procent av dem utan.

Med lite lagom körsbärsplockande i statistiken går det att visa allt möjligt. Dock ger inte selektiva urval av fakta utan någon rimlig referensram en sann bild.

Utan bakgrundsfaktorer blir allt irrelevant

Skolresultat beror till största delen på elevernas bakgrund. Justerar man inte för det säger de inget om hur välfungerande en skola är.

Skolresultat beror till största delen på elevernas bakgrund. Justerar man inte för det säger de inget om hur välfungerande en skola är.

En sak som alla som kan något om skolors resultat vet är att den viktigaste förklaringsfaktorn är vilka elever som sitter i klassrummet. Har en skola elever med högskoleutbildade föräldrar lär den prestera klart bättre än om den hade haft elever med föräldrar med bara grundskoleutbildning.

Det här är så självklart att man egentligen inte borde behöva skriva om det, men då och då dyker det upp debattörer som uppenbart inte ens har koll på dessa enkla fakta.

Senast var det Gunnar Hökmark som på DN-debatt framhöll friskolornas bra resultat vad gäller betyg och andel behöriga utan att överhuvudtaget nämna vikten av elevernas bakgrund för resultaten. Gunnar Hökmark tycks alltså tro att det är tack vare att friskolor gör ett bättre jobb som de presterar bättre.

Innan han över huvud taget skrev artikeln borde han till exempel ha skummat bilaga 7 till senaste Långtidsutredningen, Skolverkets rapporter Vad påverkar resultaten i svensk grundskola, Likvärdig utbildning i svensk grundskola?, Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor eller något liknande. Men då hade han väl helt enkelt fått skriva en annan artikel eftersom de alla visar att föräldrarnas bakgrund spelar en mycket stor roll för resultaten i skolan.

Sakfel i massor

Men låt oss granska artikeln lite närmare, så noterar vi snart ett antal fundamentala sakfel:

I första meningen står det att Sverige har närmare 1 700 grundskolor, i verkligheten är det närmare 5 000. Uppgiften om 1 700 är korrekt om vi bara tar skolor med högstadium, vilket är en helt annan sak. Så redan här inser den som kan något om skolan att skribenten har rätt dålig koll.

Men när Hökmark skriver om andelen elever i friskolor använder han sig av genomsnittssiffran för alla skolor ­– han anger dock 15 procent och inte det korrekta 16 – istället för att fokusera på de 1 700 skolor med högstadieelever han i övrigt refererar till. Om man bara ser till skolor med högstadieelever är andelen 21 procent och inte 16. Och den systempåverkande effekten är större ju större andel av eleverna som går i friskolor, varför det är viktigt för friskolelobbyisterna att hålla nere siffran så mycket som möjligt.

Sedan skriver Gunnar Hökmark att det före pandemin fanns nästan 200 skolor där andelen elever som nått gymnasiebehörighet är högst 70 procent. I verkligheten var det 165 år 2019 och 148 år 2018, vilket knappast är vad som vanligen beskrivs som "nästan 200" (sedan tillkommer ett antal som är prickade i statistiken pga för få elever). 2019 var 87,3 procent av dessa skolor kommunala och 2018 88,5, vilket Gunnar Hökmark avrundar till 90 procent.

2020 var det istället 134 skolor där högst 70 procent nådde gymnasiebehörighet, så det tycks gå åt rätt håll, även om man kan misstänka att både upp-och nedgångar delvis förklaras av sammansättningsförändringar. Av dessa var det 86,6 procent som var kommunala.

I runda tal är det alltså bland de skolor där många elever inte når gymnasiebehörighet knappt nio av tio som är kommunala och drygt en av tio som är friskola.

Inget att förvånas över

Att de flesta av dessa skolor är kommunala är inget att förvånas över, eftersom eleverna i kommunala skolor har klart kortare utbildade föräldrar än eleverna i friskolor. När jag för några år sedan granskade det närmare konstaterade jag att i den halva av högstadieskolor som har lägst utbildningsnivå hos föräldrarna är bara drygt var tionde skola friskola. I princip är det bara bland dessa skolor som behörigheten inte uppgår till 70 procent, så att knappt 90 procent är kommunala och drygt tio procent friskolor visar bara att resultatet är det förväntade, inget annat.

Varför är jag så säker på det? Låt oss först se på nedanstående graf. Den är baserad på skolor med minst 15 elever i årskurs 9 och visar på förhållandet mellan andelen som klarar kunskapskraven i alla ämnen och föräldrarnas utbildningsnivå, mätt på en tregradig skala (1=grundskola; 2=gymnasieutbildad; 3=högskoleutbildad). Den streckade linjen är det genomsnittliga förhållandet, som förklarar lite drygt hälften av de skillnader som finns.


Som tydligt syns är det framför allt bland skolor där föräldrarnas utbildningsnivå inte är så hög som andelen som inte klarar kunskapskraven är låg. Det finns några få skolor som bryter mönstret nere till höger, pikant nog är dessa alla friskolor. Samtliga är dock resursskolor för elever med särskilda behov så det är inget att förvånas över. Uppenbart är – som jag skrev ovan – föräldrars utbildningsnivå en bra förklaring för skolresultat.

Nu är det inte bara föräldrars utbildningsnivå som påverkar resultaten. I parametrarna som styr Likvärdighetsbidraget finns till exempel sådant som utländsk bakgrund, antal syskon, om föräldrarna är sammanlevande eller inte och familjens inkomst med. I registerna över resultaten i årkurs 9 finns dock bara andel nyinvandrade och pojkar med.

Analysen på föräldrars utbildningsnivå förklarar drygt 50 procent av andelen som klarar kunskapskraven. Lägger vi till andelarna nyinvandrade och pojkar i beräkningen så förklaras nästan 60 procent (59,4 procent för att vara exakt och när jag roade mig med att plocka ut de resursskolor som jag känner till i materialet så ökade förklaringsgraden till 63 procent). Bakgrundsfaktorerna spelar alltså stor roll för skolresultat och om de inte beaktas i analysen döljer de alla andra skillnader – då är det enda som granskas de faktorerna, inte någon som helst prestation av skolan, vilket Gunnar Hökmark tycks tro.

Vi kan också se till hur det ser ut bland de skolor som där resultaten är så låga. I nedanstående tabell finns en beskrivning över hur det ser ut.

<50 % klararkunskapskrav<2/3 klarar kunskapskrav
Antal skolorantal %-andelantal%-andel
Alla1476
77533423
Ej gy-utbildning12742339776
<1,7 Salsaskalan2011551680
<2,1 Salsaskalan265602317365

Av alla skolor är det 77 stycken eller fem procent där högst hälften av eleverna klarar kunskapskraven i alla ämnen och 23 procent där högst två tredjedelar av eleverna gör det. Om vi bara tittar på de 127 skolor där föräldrarna i genomsnitt inte har gymnasieutbildning är det 42 stycken eller 33 procent där inte hälften gör det och 76 procent som inte klarar två tredjedelar. Så mer än hälften av de skolor där inte hälften av eleverna klarar alla kunskapskrav är alltså skolor där föräldrarna i snitt saknar gymnasieutbildning.

Tittar vi på de 20 skolor där föräldrarna har allra kortast utbildning är det på mer än hälften som hälften av eleverna inte klarar kunskapskraven och på hela fyra av fem där färre än två av tre elever gör det. Ser vi till de 265 eller 18 procent skolor som har högst lite mer än gymnasieutbildade föräldrar återfinns 60 av de 77 skolor där hälften inte klarar kunskapskraven bland dessa.

Och om vi å andra sidan ser till hur många av dessa skolor som är fristående så är det 18 av de 127 där föräldrarna i snitt inte är gymnasieutbildade. Och bland de 265 med högst lite mer än gymnasieutbildning är det 31 skolor. Det motsvarar 14 respektive 12 procent av skolorna med så låg utbildningsnivå eller ungefär precis den andel av skolor som var fristående i Gunnar Hökmarks sammanställning över skolor som inte når målen i tillräckligt hög grad.

Friskolor gör inte ett bättre jobb

Det statistiken visar är alltså att det är helt rimligt att det är kommunala skolor som har en stor andel av de elever som inte når målen och att fristående skolor inte har det. Och det beror helt enkelt inte på att friskolor gör ett bättre jobb, som Gunnar Hökmark tror, utan på att vilka elever de har.

Då har jag ändå inte tagit upp sådant som generöst satta betyg och liknande. Något vi vet är vanligare på friskolor än på kommunala skolor, inte minst i praktiskt-estetiska ämnen. Dock hade skillnaden minskat något 2019, men ökat lite igen 2020. Det bidrar så klart också till att friskolor framstår som bättre än kommunala för den som inte förmår tolka statistiken.

Den enda slutsats som kan dras av den här genomgången är att Gunnar Hökmarks artikel och de förslag som förespråkas i den är helt ointressanta eftersom han endast uppvisar en fundamental okunskap i vad som påverkar skolans resultat.

Systemproblemet med betygsättningen behöver åtgärdas

Vissa skolor är generösa i betygsättningen, andra mindre generösa. Det är ett likvärdighetsproblem som behöver göras något åt.

Vissa skolor är generösa i betygsättningen, andra mindre generösa. Det är ett likvärdighetsproblem som behöver göras något åt.

Så här när sommaren står inför dörren och det är betygstider kan det vara på sin plats att fundera lite på betygen och deras likvärdighet. Tyvärr finns det en del uppenbara problem med systemet idag, som uutnyttjas av vissa aktörer.

Att det finns ett generellt problem med betygsättningens likvärdighet och att vissa skolor är extremt generösa i sin betygssättning har jag avhandlat förut, här baserat på 2017 års betyg och här på 2019 års. Det finns dock frågor kvar att fundera kring.

Till exempel på vad som gör att de två skolorna närmast från mig rankningsmässigt placerar sig på medianen respektive bland de 20 procenten i topp på nationella proven i matematik, samtidigt som de placerar sig bland de 10 respektive 20 procenten i topp betygsmässigt – men det är den skola som ligger på medianen på NP som ger högst matematikbetyg. Den skolan tillhör också en av de mer betygsgenerösa koncernerna.

Men det jag egentligen tänkte på är den nedanstående bilden. Den visar hur snittbetygen i teoretiska ämnen respektive praktiskt-estetiska ämnen (bild, hem- och konsumentkunskap, idrott och hälsa, musik, slöjd samt teknik) har utvecklats sedan tidigt 1990-tal. (Den är hämtad från bilaga 7 till senaste Långtidsutredningen.)


I de teoretiska ämnena hade betygen ökat med 0,3 standardavvikelse år 2016, betygen i de praktiskt-estetiska ämnena hade i sin tur ökat med 0,7 standardavvikelse. Ska man översätta det till meritpoäng i teoretiska ämnen är det ungefär 1,2 meritpoäng högre och i de praktiskt-estetiska ämnena ungefär 2,9 högre (se nederst). Det är en betydande ökning.

Det vore emellertid inget större problem om alla skolor var lika generösa (bortsett från om man tror att betygen i sig säger något om kunskapsnivån, vilket möjligen finns med i tanken bakom betygssystemet, men inte riktigt svarar upp mot verkligheten (se till exempel här och här)). Nu är dock vissa skolor klart generösare än andra.

Saknas fasta mätpunkter

Ett problem i svensk skola är att vi inte har några fasta mätpunkter att relatera betygen till. Den bästa är resultatet på nationella proven i matematik, eftersom det är ett prov som alla elever skriver, som – nästan – saknar skönsmässiga delar och som samvarierar med övrigt som ger studieframgång i stort.

I grafen nedan visas hur betygen i praktiskt-estetiska ämnen respektive teoretiska ämnen förhåller sig till skolornas resultat på NP i matematik för år 2019. Ett problem för beräkningarna är skalan i betygssystemet, där F=0 och nästa betyg E=10 och de därefter kommande betygsstegen är värda +2,5 meritpoäng. För att hantera det problemet har jag valt att istället för meritvärdet använda kvoten av meritvärdet delat med 17 och resultatet på nationella provet.

I diagrammet finns det några saker som är värda att notera:

Först och främst ser man att alla kurvor är mycket högre vid låga NP-resultat än vid höga. Det är en konsekvens av betygssystemets ojämnhet, som diskuteras ovan, och att det finns en takeffekt, eftersom högsta betyget A ger 20 poäng.

För det andra ser man att båda kurvorna med praktiskt-estetiska ämnen (prickade) ligger över kurvorna för de teoretiska ämnena (heldragna); skolor sätter alltså – i linje med bilden ovan från Långtidsutredningen – högre betyg i praktiskt-estetiska ämnen än andra ämnen.

För det tredje ser man att både för praktiskt-estetiska ämnen och för teoretiska ämnen så ligger friskolorna (lila) över de kommunala skolorna (svarta). I genomsnitt är friskolorna alltså både generösare i de teoretiska ämnena och i de praktiskt-estetiska.

Generösa koncernskolor

Och när man ser närmare på siffrorna är det framför allt koncernskolorna som är extra generösa i de praktiskt-estetiska ämnena. I tabellen här nedan återfinns samma sak som visas i ovanstående kurvor gjorda som räta linjer istället, med koncernskolorna separat redovisade.

Meritvärde

Estetiskt-praktiska ämnen

Ej estetiskt-praktiska ämnen

Konstant

9,916

7,582

NP-matematik

0,422

0,546

Friskola övriga

0,625

0,626

IES

0,999

0,814

Kunskapsskolan

0,898

0,776

Academedia

0,805

0,671

Värdet i tabellen för de olika friskolegrupperna är hur mycket högre betyg de sätter i genomsnitt än kommunala skolor i de olika ämnesgrupperna. De friskolor som inte tillhör de tre stora koncernerna sätter alltså, vid samma resultat på NP i matematik, i genomsnitt 0,625 mer i praktiskt-estetiska ämnen och 0,626 mer i icke-praktiskt-estetiska ämnen. De sätter alltså inte extra höga betyg i praktiskt-estetiska ämnen relativt de kommunala skolorna.

De tre stora koncernerna sätter för sin del inte bara högre betyg i teoretiska ämnen än kommunala och övriga fristående. De är därtill extra generösa i de praktiskt-estetiska ämnena jämfört med övriga.

Fungerar systemet som det är tänkt?

När man ser detta måste man rimligen fråga sig om det svenska betygsystemet fungerar som det är tänkt. Väldigt lite talar för att friskolor generellt – och koncernskolorna i synnerhet då de inte har till exempel estetiska profiler – skulle vara bättre på att utbilda i praktiskt-estetiska ämnen än kommunala skolor med ungefär samma resultat i övrigt.

Det här är ett systemproblem som på något sätt måste åtgärdas, för som det är just nu fungerar det inte. Ett extra problem är så klart att det är koncernskolorna som tycks använda det som ett systematiskt sätt att ge högre betyg. (När frågan var upp till diskussion för ett par år sedan medgav till och med herr och fru Bergström att det nog fanns ett problem med betygsättningen i EP-ämnen på IES.)

Det här ett politiskt skapat problem, som politikerna måste våga ta tag i och hantera. Förslag på hur det kan låta sig göras var jag med och diskuterade på det här seminariet som Skolverket anordnade för ett tag sedan.

_______________________

FOTNOT: Jonas Vlachos anger i en tweet att 0,1 SD motsvarar 6-7 meritpoäng mer över 17 ämnen, vilket omräknat per ämne (dividerat med 17 alltså) ger 0,38 meritpoäng. Multipliceras detta sedan med 0,3 respektive 0,75 ges värdena ovan.

Frågor & Svar