Lärarförbundet
Bli medlem

Politiken har en bit kvar att gå

Kristina Axén Olin (m), Tommy Andersson från Lunds universitet och Erik Nilsson (s) diskuterar frågan om skolvalet.

Kristina Axén Olin (m), Tommy Andersson från Lunds universitet och Erik Nilsson (s) diskuterar frågan om skolvalet.

Det är en bit kvar att vandra innan vi kan få ett fungerande skolvalssystem på plats. Det är mitt bestående intryck efter att ha hört två politiker kommentera Sveriges främsta skolvalsforskares tankar om hur systemet borde förändras.

Hur ska skolvalet utformas? Det var utgångspunkten för ett seminarium som Nationalekonomiska föreningen höll häromdagen. Till det var två av Sveriges ledande forskare på frågan Tommy Andersson och Dany Kessel inbjudna för att tala om vad vi kan lära av forskningen om hur skolvalet bör utformas.

Därtill var de båda politikerna Erik Nilsson (s), statssekreterare på utbildningsdepartementet, och Kristina Axén Olin (m), utbildningspolitisk talesperson och andre vice ordförande i utbildningsutskottet, där för att kommentera det som sades.

Både Tommy Andersson och Dany Kessel presenterade i stort det de brukar säga. För den som är intresserad av att lära sig mer om hur skolvalet fungerar, vad som är fel och hur ett bättre skolval kan se ut får jag lov att hänvisa till bland annat:

Politikernas budskap

Nu tänker jag istället fundera lite kring vad de två politikerna sa, men minst lika mycket vad de inte sa.

Erik Nilsson började kommentera och gjorde ett par viktiga poänger:

Först och främst att vi inte har vad som rimligen kan kallas för ett fritt skolval så länge vi inte kan möta efterfrågan fullt ut. Det kommer alltid finnas elever som blir hänvisade till en annan skola än den de väljer i första hand.

Personligen tycker jag därför att man bör använda begreppet önska skola istället för välja skola – som elev och förälder uttrycker man ett önskemål om vilken skola man vill gå på; och under förutsättning att ingen annan har bättre skäl för att gå på den skolan så får man platsen.

För det andra tyckte Erik att vi bör fundera igenom vad vi vill ha skolan till: Ska den blott vara en tjänsteleverantör eller finns det även andra värden som bör eftersträvas? För hans del lyfte han ett sådant värde, som också har stöd i läroplanen som den är skriven* – att elever med olika social och etnisk bakgrund möts.

Dags att agera

I relation till sakfrågan sa han att gemensam antagning är en sak man nog bör se närmare på. Däremot är det knepigt att ha samma urvalsregler för kommunala och fristående skolor då det är två olika logiker, i och med att de kommunala skolorna har ett annat ansvar än de fristående på grund av skolpliktsansvaret. Samtidigt ville han inte gå händelserna i förväg då det sitter en utredning som tittar på frågorna just nu.

Och är det något som man bör kritisera regeringen för är det att det tar tid. Det här är inga nya problem, utan har varit välkänt länge. Det vore därför välkommet med lite mer agerande och lite mindre pratande från den sidan.

Moderata käpphästar

Kristian Axén Olin valde att lyfta några av moderaternas käpphästar: Grundproblemet är att var fjärde elev går ut grundskolan med ofullständiga betyg. Vi ska kunna lägga ned dåliga skolor. Publicera data på hur bra skolorna är. Få fler att välja skolor. Hon ansåg vidare att detta är viktigare än algoritmer och urvalsfrågor.

Men de moderata käpphästarna löser inte särdeles många problem: Lägger du ned de 50 sämsta skolorna kommer det finnas 50 andra skolor som är sämst (vad nu det är – moderater har ofta problem att skilja på dåliga skolor och skolor med stora utmaningar). Förklaringen till förändringarna i behörighet de senaste åren, t ex 2017–2018 eller 2013–2017 ligger mer i sammansättningsförändringar än i sämre skolresultat.

De data Axén Ohlin efterfrågar finns i princip redan, man kan få både den om skolkvalitet relativt dåliga om faktiska betygsresultat eller den något bättre SALSA-datan där man justerar för elevers bakgrund. Den sistnämndas problem handlar bland annat om eventuell betygsinflation. Och, som Dany konstaterade: Aktivt skolval har fördelar, men det lär inte lösa segregationsfrågan (se ovan för länkar).

Flykt från ett politiskt problem

Därutöver menade Axén Olin att det alltid skulle gå att lösa problemet genom att populära skolor skulle byggas ut. Det har dock en intressant effekt, fördubblar du en skolas kapacitet kommer det en annan lärarkår och andra elever. Det enda man kan vara säker på då är att skolan inte kommer vara samma skola som tidigare – den kanske fortfarande är populär; men kvaliteten lär ha förändrats. Svaret om att bygga ut kapacitet på populära skolor är därmed inget annat än ett försök att fly ett politiskt problem.

Det går heller inte att strunta i algoritm- och urvalsfrågorna. De grundskolor som har flest sökanden per plats har kanske ett hundratal sökande elever per plats (till exempel hade Carlsson skola i Stockholm med 60 platser för några år sedan 168 elever som var anmälda på sin första levnadsdag) – så i de fallen kan aldrig en utbyggnad ske i tillräcklig omfattning utan något urval måste göras.

Som OECD brukar lyfta fram gäller det att göra alla skolor till bra skolor, istället för att låta några bli bra och andra mindre bra. Därför är det oroande att vi ser större skillnader mellan skolorna i landet.

Möjliga lösningar förhindras

Det finns också andra saker som skulle kunna vara möjliga att göra, men där dagens lagstiftning leder till absurda konsekvenser. Tommy lyfte till exempel fram att en skola med svagt söktryck borde kunna få mer resurser. Problemet då är att det riskerar leda till en höjning av skolpengen för alla skolor, till exempel genom domar.

Jag gick på seminariet primärt för att höra om politikerna har lyssnat. Tyvärr var det mycket som tydde på att moderaterna fortfarande har en bra bit att gå, även om det finns en och annan som har tagit visst intryck.


* Avsnittet Förståelse och medmänsklighet i Läroplanens första kapitel

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Alla sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.

Svensk skola är underfinansierad

Kostar den svenska skolan mycket eller lite om man jämför med andra länder?

Kostar den svenska skolan mycket eller lite om man jämför med andra länder?

Är svensk skola dyr eller inte? Det är en fråga som ständigt dyker upp och ofta försöker olika debattörer visa olika saker för att därifrån argumentera för det ena eller det andra. Min uppfattning är att den snarast är för billig och underfinansierad jämfört med andra länder.

Under sommaren blev jag inpingad i en diskussion om hur man bör jämföra kostnaderna för utbildning i grundskolan mellan länder internationellt. Det är en inte helt ointressant fråga där det är lätt hänt att man går vilse. Den som vill kan därför visa lite vad som helst.

Låt oss därför gå till OECD:s Education at a Glance och dess kapitel C (som behandlar hur mycket resurser som satsas på utbildning i olika länder). I tabellen nedan visas kostnaden för primary school (alltså skolåren 1–6) för ett antal länder på tre olika sätt, först i köpkraftsjusterade dollar per elev, därefter i procent av BNP och slutligen i procent av BNP per capita per elev:

Land $ per elev
Andel av BNP
Andel av BNP per capita per elev
OECD-genomsnitt 8 631
1,5 procent 22 procent
EU22-genomsnitt 8 656 1,3 procent 22 procent
Sverige 10 853 1,8 procent 23 procent
Finland 9 305 1,4 procent 22 procent
Norge 13 275 2,1 procent 25 procent
Estland 6 327 1,4 procent 22 procent
Luxemburg 20 892 1,3 procent 20 procent
Nederländerna 8 478 1,2 procent 17 procent
Sydkorea 11 047 1,7 procent 31 procent
UK 11 630 2,0 procent 25 procent
USA 11 727 1,6 procent 22 procent

Skillnaden i dollar per elev är som synes stor, med Estland allra lägst av de nio länderna på 6 327 dollar och Luxemburg högst med 20 892. Sverige ligger 10 853 dollar per elev högt över både snittet för OECD och EU22, men samtidigt mellan våra nordiska grannar Finland och Norge.

Andel av BNP ger en annan bild. Nederländerna och Luxemburg ligger lägst med 1,2 respektive 1,3 procent och Storbritannien och Norge högst med 2,0 respektive 2,1; Luxemburgs höga kostnad i dollar förklaras alltså av en hög BNP, inte av att de lägger en stor andel av sina resurser. Sverige ligger med 1,8 procent av BNP över snittet för både OECD och EU22, även här placerar vi oss mellan Finland och Norge.

BNP per capita per elev är bästa måttet

Om vi istället ser hur mycket som läggs per elev relativt BNP per capita blir bilden ytterligare en annan. Då hamnar Nederländerna klart lägst med 17 procent, samtidigt som Sydkorea lägger hela 31 procent. Sverige (med 23 procent), tillsammans med länder som Finland, Estland och USA, lägger i nivå med snittet för OECD och EU22, som är 22 procent. Förutom Sydkorea så är det även Norge och Storbritannien som lägger mycket (25 procent) med detta – mest relevanta – sätt att mäta.

Andel av befolkningen spelar roll

En sak som blir tydlig när man jämför den samlade andelen av BNP med andelen av BNP per capita per elev som läggs på en viss del av utbildningssystemet är att hur stor andel av befolkningen som är i berörd målgrupp spelar stor roll för hur mycket som läggs per elev.

Det syns tydligt om man jämför Sydkorea och Sverige: Sverige lägger som andel av BNP lite mer än Sydkorea (1,8 mot 1,7 procent), men mätt som andel av BNP per capita per elev lägger Sydkorea mycket mer än Sverige (31 mot 23). Skälet är att det är en stor skillnad på hur stor andel av befolkningen som tillhör den ålder som går i skolan, 13 procent av befolkningen i Korea är under 14 år mot 18 i Sverige.

Den andra saken vi kan konstatera av att se till BNP per capita per elev är att Sverige inte lägger extremt mycket på sin skola, utan ganska genomsnittligt och i samma härad som flera av de länder vi normalt jämför oss med. Dock lägger vi klart mindre än Norge.

Slutsatsen är att svensk skola inte är överdrivet dyr och den viktigaste förklaringen till varför den som andel av BNP ligger högre än snittet är att vi har relativt stora andel av befolkningen i skolan jämfört med många andra länder.

Vad ska pengarna räcka till?

Men att bara titta på hur mycket som läggs ger naturligtvis inte den hela bilden. Frågan är också vad pengarna ska räcka till?

I Estland, Finland och Sverige är till exempel skolmåltiderna fria för alla, något som är rätt unikt. Finland och Sverige har även en geografi som gör att vi har många små skolor och små klasser, men även kostnader för skolskjuts och inackordering i en högre utsträckning än andra länder. Även det är dyrt. Vi ska därför även kasta en blick på den andra delen: Vad kostar pengar?

Även här är Education at a Glance behjälplig med indikator C6, som handlar om vad pengarna går till (kolumn 2 och 3 är egna beräkningar baserade på OECD:s material):

Land Kapitalkostnad (%) Personalkostnad (%) Övriga kostnader (%)
OECD-genomsnitt
7 72 20
EU22-genomsnitt 6 72 21
Sverige 6 64 31
Finland 12 56 32
Norge 14 71 15
Estland 6 66 28
Luxemburg 6 80 13
Nederländerna 11 71 17
Sydkorea 11 67 22
Storbritannien 3 73 24
USA 8 74 17

Här kan vi konstatera att Finland och Norge ligger högt vad gäller kapitalkostnad, vilket nog förklaras av många små skolor. Ett exempel visas i denna tweet från Johan Lindström med antalet elever i skolorna i de åländska småkommunerna, som varierar från 16 till 40.

Skolmat och geografi kostar

Samtidigt ligger Estland, Finland och Sverige klart högre än genomsnittet för övriga kostnader, vilket förklaras av de fria skolmåltiderna. Att Sverige och Finland ligger över Estland förklaras sannolikt i övrigt av vår geografi, vilket skapar behov av både skolskjuts och inackordering (även om det senare är vanligare i grundskolans senare år och i gymnasieskolan).

Så med hänsyn till att vi har en geografi som ger en kostnadsdrivande skolstruktur och att vi har fria skolmåltider är det snarare så att svensk skola kostar förhållandevis lite.

Om vi ser till personalkostnaden (vilket i det närmaste är detsamma som undervisningskostnaden) relativt BNP per capita per elev får vi nedanstående tabell (egna beräkningar):


LandPersonalkostnad som andel av BNP per capita per elev
OECD-genomsnitt 16 procent
EU22-genomsnitt 16 procent
Sverige 14 procent
Finland 12 procent
Norge 18 procent
Estland 15 procent
Luxemburg 16 procent
Nederländerna 12 procent
Sydkorea 21 procent
UK 20 procent
USA 15 procent

Sverige hamnar med detta sätt att räkna under snittet för både OECD och EU22, tillsammans med bland andra Finland och Nederländerna. Sydkorea, Storbritannien och Norge hamnar å andra sidan rejält över.

Snarast underfinansierad

Så svaret på frågan om svensk skola är dyr är att den kostar lite mer än genomsnittet för OECD och EU22 när det gäller andel av BNP per capita per elev (23 procent istället för 22), men att det beror på skolmat, små skolor och skolskjuts och inte undervisningen (14 procent av BNP per capita per elev mot 15 för OECD- och EU22-snitt).

Eftersom det i huvudsak är den sistnämnda kostnaden som påverkar resultaten tyder det snarare att den svenska skolans första sex skolår i ett internationellt perspektiv inte är överfinansierad – den är snarare underfinansierad!

Ett icke-segregerande skolsystem gynnar lärandet

Ett skolsystem som inte är segregerat gynnar lärandet i högre grad.

Ett skolsystem som inte är segregerat gynnar lärandet i högre grad.

Då och då så tar debattörer plats och för fram sina vanliga teser – oavsett om dessa har någon relevans eller inte. En som är expert på just det är Hans Bergström, nu senast i Dagens industri härom veckan.

Hans Bergström skriver att ”skolans problem är stöket – inte segregationen” och torgför därmed både sina vanliga teser och sina vanliga misstolkningar av statistik. Den här gången tillkommer också en viss selektivitet när det gäller att läsa OECDs rapport om svensk ekonomi, men selektiv läsning brukar ofta ingå i den Bergströmska repertoaren, så det är i sig inget nytt.

Tvärtemot vad Hans Bergström skriver, finns det inte någon som enbart har fokuserat på yttre faktorer när det gäller att förklara en skolas framgång. Forskning, som John Hatties metastudie, visar till exempel klart att det både är yttre faktorer och inre faktorer som påverkar vad som sker i skolan och dess resultat. Och ingen som kan skolfrågor skulle förneka det.

Bergström gör det enkelt för sig

Om det är några som har enkel position i frågan är det de, som likt Hans Bergström, envist förnekar yttre faktorers påverkan och hävdar att det bara är vad skolan gör som spelar roll.

I debattartikeln generaliserar han till exempel stort från Maria Jarls forskning om ledarskap där ett fåtal skolor med väldigt goda resultat jämförs med ett fåtal med låga. Spännande forskning om hur ledarskapet bidrar till bättre skolor, men inte alls generaliserbart på det sätt som Bergström låtsas.

Om vi istället ser till John Hatties, i och för sig 10 år gamla, metastudie över vad som spelar roll för skolans resultat ges ledarskapet en måttlig effekt. Klart lägre än sådant som hemmiljö, socioekonomisk status och föräldraengagemang – alla kopplade till socioekonomi och där olika skolors förutsättningar, och därmed även resultat, påverkas av skolsegregationen.

Bergströms selektiva plockande

När Bergström selektivt plockar vidare i OECDs rapport väljer han till exempel att skriva: ”Man kritiserar dagens fokus på de låga prestationerna. Man fastslår att lönerna för yngre lärare nu är ’well above the OECD average’.”

Han nämner dock inte att det innebär att OECD rekommenderar att vi bör förändra vårt betygssystem, så att även F ges ett siffervärde, och att betygssystemet bör vara symmetriskt utformat, så varje betygssteg motsvarar samma höjning av betygsvärdet. Inte heller lyfter Bergström fram att OECD anser att vi bör mildra spärrarna mot att börja på gymnasieskolan. Reformer som går emot det Hans Bergström brukar driva, och därmed inget han väljer att lyfta fram.

Att svenska ingångslöner är höga i en internationell kontext är inget som enkom gäller för lärare. Så är det generellt för svensk arbetsmarknad. OECDs statistik visar också att svenska lärares slutlöner är cirka 35 procent högre än ingångslönerna. OECD-snittet för samma relation är cirka 67 procent – det vill säga erfarna svenska lärares löneutveckling ligger långt efter OECD-snittet.

Kritik mot likvärdighetsbidraget

Hans Bergström är också kritisk till att OECD inte kritiserar "det kaos i förhållandet mellan stat och kommun som uppstår i finansieringen av svensk skola" med det statliga likvärdighetsbidraget. Underförstått är att han anser att det aldrig borde införts.

Införandet av likvärdighetsbidraget är en korrigering av att det kommunala utjämningssystemet inte har beaktat skolutmaning, utan framför allt elevtal och glesbygdsstruktur. Om han nu anser att det har skapat kaos borde han i rimlighetens namn driva att likvärdighetsbidraget förs in i kostnadsutjämningen och att den socioekonomiska kompensationen mellan kommunerna sker där istället.

Det var också något som utredaren Håkan Sörman öppnade för i utredningen "Lite mer lika", som för närvarande är på remiss. Det är bara att skriva ett remissvar med den innebörden och skicka in till finansdepartementet.

Delat eller sammanhållet skolsystem

Vad gäller skolsegregation skriver Bergström följande: ”Vad gäller skillnader i elevkårens sammansättning mellan skolor befinner sig Sverige alltjämt i ett nordiskt kluster som har lägst klyftor i världen. Och med denna normaldefinition har segregationen heller inte växt i svensk skola under de senaste tjugo åren.”

Det första är förvisso sant, men knappast relevant. Det andra påståendet är inte ens sant.

OECDs mått på skolsegregation bygger på PISA, en undersökning som görs på 15-åringar. Det spelar därför väldigt stor roll för skolsegregationsmåttet om skolsystemet är delat eller inte (motsvarande val av gymnasieskola) vid 15-årsålder. Så är inte fallet i de nordiska länderna, men inte heller i till exempel Kanada, USA och Nya Zeeland.

Dessa länder har en mycket lägre skolsegregation än resten av OECD-länderna. För dem förklaras 16 procent av den samlade variansen av mellanskolsskillnaden, för länder med delade skolsystem förklarar istället mellanskolsskillnaden 45 procent av den samlade variansen.

Påståendet om de nordiska ländernas förträfflighet beror alltså mer på en jämförelse mellan äpplen och päron eller helt enkelt uttryckt på ett annat sätt: Hans Bergström misstolkar statistiken.

Mellanskolsskillnaden i Sverige växer

Och för Sveriges del har mellanskolsskillnaden förklaringsdel ökat från 11,5 procent 2006 till 17,7 procent 2015. Motsvarande försämring finns inte i något annat land av dem med odelade skolsystem. Det betyder också att Sverige har gått från att ha en mindre mellanskolsskillnad än genomsnittet för de länder som har ett sammanhållet skolsystem vid 15-års ålder till att ha en större. Tydligt är att segregationen har vuxit i den svenska skolan och därmed är Bergströms andra påstående fel.

Att det är ett problem visades också i en annan OECD-rapport som utkom i höstas. I den var det tydligt att för att elever från en socioekonomiskt svag bakgrund skulle klara sig bra i skolan var det bra med blandade skolor och klasser.

För Sverige och flera andra länders del var däremot inte så att fler elever från svag socioekonomisk bakgrund klarade sig extra bra på de skolor där ordningen var extra god.

Lärdomen är nog faktiskt enkel: Det är självfallet bra med ordning och reda i skolan, men det är inte det som är det avgörande för att elever med svag socioekonomisk bakgrund ska klara sig. Det som är det är ett skolsystem som inte är segregerande – precis det som OECDs förslag vill skapa.

OECDs rapport visar vägar framåt

Helen Ängmo, Robert Fahlgren och Jonas Vlachos var delar av den svenska panelen som kommenterade OECDs rapport.

Helen Ängmo, Robert Fahlgren och Jonas Vlachos var delar av den svenska panelen som kommenterade OECDs rapport.

Idag presenterades OECD:s Economic Surveys Sweden, som är en genomlysning av Sveriges ekonomi. I år handlar stora delar av den om det svenska skolsystemet och organisationen har en mängd med relevanta policyförslag. Förslag som vi borde tagit åt oss för länge sedan.

I rapporten har OECD, för skolans del, förslag inom tre områden:

Det första förslaget är att staten bör ta ytterligare kliv framåt, genom till exempel viss reglering av finansieringen och genom att regionalisera skolmyndigheterna, så de bättre kan arbeta direkt med skolorna. Det andra är styra upp skolvalet så att skolsegregationen minskar jämfört med idag. Och det tredje förslaget är att göra läraryrket attraktivare.

Alla tre förslagen ligger i linje med vad Lärarförbundet har drivit i olika sammanhang, även om det går att diskutera enskildheter.

När det gäller finansiering till exempel noterar de att den bör utformas så att den bidrar till likvärdighet, men rapporten ser inte hur skolpengssystemet snarast motverkar detta mål och man därför bör lämna den modellen.

OECD är tydliga om skolvalet

Vad gäller frågan om skolvalet är OECD extremt klara: Först anser de att vi måste göra om närhetsprincipen för kommunala skolor så att den blir mindre segregerande. För det andra skriver de att reglerna för att starta fristående skolor behöver skärpas upp. Och vad gäller urval till fristående skolor skriver de följande:

” Pupils should be assigned to over-subscribed private compulsory schools by lottery, possibly with quotas reserved for pupils with unfavourable socio-economic backgrounds.”

OECD är med andra ord väldigt tydligt med att organisationen tycker att dagens urvalssystem är felkonstruerat och att vi istället bör tillämpa lottning. Här instämmer vi i Lärarförbundet fullt ut.

Rapporten presenterades på ett seminarium under förmiddagen, där bland andra Lärarförbundets andre vice ordförande Robert Fahlgren deltog. Under seminariet framkom flera kloka poänger.

Abolish queuing time

Bland annat inskärpte OECDs generalsekretare Angel Gurria att "The school system should be an equalizing factor.", vilket han ansåg att det inte är i Sverige. Han konstaterade vidare att vi borde "abolish queuing time for private schools".

Även OECDs analytiker Jon Pareliussen kritiserade det svenska systemet. Bland annat sa han att: Skolvalet bidrar till segregationen på grund av det sätt som ni har byggt upp systemet. Vidare ansåg han att med ett förändrat systemet så kan skolvalets effekter bli bättre och därtill göra så att hela skolsystemet presterar bättre. Jon skriver själv här om vad de ser och vad de anser bör göras.

Politikens oförmåga

Robert Fahlgren konstaterade bland annat att det politiska systemet har en ”oförmåga att ta i tu med systemsvagheterna i den svenska skolan. Många av de goda förslag som återfinns i rapporten har redan förekommit i den politiska diskussionen: OECD förde fram dem för fyra år sedan, Skolkommissionen har fört fram dem.”

Han fortsatte med att säga ”att politiska partier har låsningar och sätter annat än det rimliga först. Det tydligaste exemplet är givetvis hur frågan om lottning till översökta skolor hanterades av de politiska partierna när Skolkommissionen lade förslaget.”

Det är bara att hålla med Robert. Agerandet var ett tydligt exempel på ren väljarpopulism. De politiska partierna måste ta sig själva i kragen och våga utmana sina väljare – om de inte gör det är risken stor att frågan fastnar för evigt.

Det finns dock hopp: Både Moderaterna och Liberalerna förespråkar skolvalsperioder. Ska sådana fungera ska det naturligtvis vara omöjligt att ställa sig i kö till en skola dessförinnan. Och då blir valet mellan sekundstrid à la biljettsläpp eller andra urvalsregler, som lottning. Sekundstriden vore faktiskt den allra sämsta metoden.

Även lärare ska få vara sjuka

Lärare jobbar trots att de är sjuka, visar flera undersökningar. Photo by Rawpixel on Unsplash

Lärare jobbar trots att de är sjuka, visar flera undersökningar. Photo by Rawpixel on Unsplash

Vabruari pågår, så både elever och lärare blir sjuka på löpande band. För lärarna finns det dock en sak som klämmer extra mycket: att det alltför ofta inte finns någon som vikarierar.

Fyra av tio lärare i grundskolan och gymnasiet uppger att det sällan eller aldrig tas in en vikarie när de är borta oplanerat 1-2 dagar, alltså när de blir sjuka.

Något som är än mer förvånansvärt är att det även är ovanligt att man får vikarie när man är planerat borta, hela 28 procent av lärarna anger att de får det sällan eller aldrig om de är planerat borta högst två dagar (för gymnasielärare är det hela 65 procent) och 19 procent anger detsamma vid en planerad frånvaro om minst tre dagar (för gymnasielärare är det mer än varannan, eller 53 procent).

Att man inte får vikarie får till konsekvens att många lärare någon gång har jobbat trots att de varit sjuka, men också att man som kollega får rycka in och täcka upp. Eller som min kollega Lisa Heino skrev häromåret: Göm dig på toa annars får du vikariera.

Lärare arbetar trots att de är sjuka

Och det är vanligt att man arbetar trots att man är sjuk. Enligt Arbetsmiljöverkets Arbetsmiljöundersökning från i höstas är det 73 procent av grundskollärarna som under det senaste året har arbetat trots sjukdom.

Vår egen undersökning, gjord av Novus, visar att 41 procent av grundskollärarna arbetat fyra gånger eller fler trots att de har varit sjuka. Tre av fyra grundskollärare anger att de arbetar trots att de är sjuka för att de inte vill belasta sina kollegor, men nästan fyra av tio svarar också att det beror på att ingen annan kan utföra arbetet

Vi vet också att avsaknaden av vikarier skapar stress, något som lärarkåren är drabbad av i högre utsträckning än många andra grupper på arbetsmarknaden, något som gällde både 2017 och 2018. Och vi ser nu lärares arbetslöshet ökar, eftersom lärare väljer att säga upp sig och bli arbetslösa, med lång karenstid som följd, istället för att arbeta sig sjuka.

Stressen försämrar både hälsa och skolresultat

Stressen får också konsekvenser för lärares liv och hälsa och arbetsprestation, vilket min kollega Per Båvner skrev om här, och i förläningen också för skolans resultat, vilket jag skrev om här.

Men det borde gå att göra något åt detta. Ett intressant exempel att följa upp är det psykiatriboende i Karlskrona som har avskaffat sina korttidsvikarier och istället utökat bemanningen med 1,5 heltider. Det kostar lika mycket som tidigare, men stressen har minskat, och arbetsmiljön samt måendet blivit bättre. Både Dagens samhälle (i papperstidningen nummer 5 2019) och Kommunalarbetaren har skrivit om det lyckade exemplet.

Låt oss hoppas det finns fler huvudmän som vill följa efter.

Svenskt Näringsliv går vilse i statistiken

Svesnkt Näringsliv har granskat hur det går för nyalända i olika kommuner och på olika skolor. Rapporten tar dock inte hänsyn till bakomliggande faktorer och leder därför mer vilse.

Svesnkt Näringsliv har granskat hur det går för nyalända i olika kommuner och på olika skolor. Rapporten tar dock inte hänsyn till bakomliggande faktorer och leder därför mer vilse.

Svenskt Näringsliv har skrivit en rapport om hur nyinvandrade elever klarar sig i skolan och drar snabbt slutsatsen att ”Resurser inte viktigaste för nyanländas resultat”. Problemet är bara att rapportens analys inte håller måttet.

Det stora felet är att rapporten, som även presenterats på SvDs debattsida, mer är en lek med statistik än en riktig analys, eftersom allt för många bakomliggande faktorer inte beaktas. De bristerna gör att man nog bör lägga hela rapporten till hyllan. Dess slutsatser är helt enkelt inte tillräckligt väl underbyggda.

Att rapporten inte håller betyder emellertid inte att man inte kan fundera på de förslag som förs fram i rapporten, men brasklappande slutsatser om att resurser inte är det som behövs utan andra saker, har knappast något stöd. För det hade det krävts avsevärt mer avancerade analyser än de som Svenskt Näringsliv visar upp.

Nu är ju inte heller Svenskt Näringsliv direkt ensamma om att missförstå statistik, utan förenar sig till exempel med profilerade skolpolitiker som Miljöpartiets Gustav Fridolin och Liberalernas Jan Björklund, samt Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton.

Samtidigt har jag full förståelse för att man inte kan komplicera förhållanden hur mycket som helst i en rapport, men beaktas inte basala fakta så framstår det mer som att man dra en förenklad politisk poäng istället för att seriöst försöka angripa problemet. Men låt oss nu granska var Svenskt Näringsliv går vilse:

Nyanlända i Stockholm har bättre förutsättningar

Till exempel lyfter man fram skillnaden mellan behörighet för nyanlända elever i Stockholms län och Blekinge län, som är 22 procentenheter (37 mot 15 procent). Just Stockholms län framhålls som länet där nyanlända elever klarar sig klart bäst.

I en passus skrivs att en ”möjlig förklaring är att elever med ursprung i länder med relativt svag tradition av skolväsende kan vara koncentrerade till vissa regioner”, utan att man samtidigt funderar på skillnaden mellan invandring till olika regioner.

En siffra som är tillgänglig på SCBs hemsida är hur stor del av invandringen till olika län som är född i Sverige eller utomlands. För hela landet var det under åren 2015-2017 (de som räknas som nyinvandrade i Skolverkets statistik) i åldersgrupperna 10–14 och 15–19 år 6,6 procent som var födda i Sverige, alltså återvändare i ordets rätta bemärkelse.

För Stockholms läns del var återvändarna i de åldrarna 12,3 procent, eller nästan dubbelt så högt som riksgenomsnittet. Är det någon som då blir förvånad över att fler nyanlända klarar skolan bättre i Stockholm?
(Här gick jag själv vilse i statistiken, till skillnad från i SCBs siffror är återvändare inte med i Skolverkets statistik över nyinvandrade. Resonemanget kring att eleverna skiljer sig åt mellan regionerna gäller dock fortfarande (vad gäller härkomst (se nedan) och därmed även skolgång).)

Manillaskolans nyanlända

Den minnesgode kan ju fundera på hur det kommer sig att Manillaskolan på Djurgården använde regeln om att nyanlända får gå före i kön till populära fristående skolor – en regel som infördes för att flyktingbarn skulle få en chans att komma – så att svenska miljonärsbarn fick gå före i kön och vilka konsekvenser det får för redovisningen av resultaten för nyanlända.

Det går också på SCBs hemsida att hitta statistik över vilket land invandrare som invandrar till olika kommuner är födda i. Denna är inte nedbruten på åldersgrupper, men ger ändå en indikation på vilket nyanlända elevers födelseland kan vara.

Även här står Stockholms län ut. 2017 kom drygt 42 procent av de som invandrade till länet från Europa eller Nordamerika, för hela riket var motsvarande siffror 31,5 procent. I län som Blekinge (17,7 procent), Gävleborg (15,0), Jämtland (17,8) och Norrbotten (16,9) är andelen från dessa länder mycket lägre.

Hälften av Stockholms invandring är från Europa eller Nordamerika

Om vi därtill lägger till de som är födda i Sverige och återvänder når Stockholm över hälften av förra årets invandring, riket i snitt drygt 40 procent. För län som Gävleborg och Norrbotten är det under var fjärde som invandrar som har en sådan bakgrund, för Jämtland, Kalmar och Blekinge strax över var fjärde.

Nu vet vi inte exakt hur det ser ut när det gäller de som är i åldern där grundskolan slutförs, men mycket talar för att andelen som är född i Europa eller Nordamerika i linje med detta är klart högre i Stockholm än i riket i stort. Så allt talar för att Stockholms synbart bra resultat för nyanlända inte beror på att man lyckas extra väl med att utbilda nyanlända där, utan att de nyanlända i Stockholm har osedvanligt goda förutsättningar.

Samma förklaringar gäller även för den jämförelse mellan kommuntyper som görs. Det är så klart så att utöver i Stockholms län så är det i övriga storstäder och förorter till dessa som andelen nyanlända med goda förutsättningar är störst.

Fristående skolor har mer gynnad elevgrupp

Eftersom fristående skolor finns i klart större andel i Stockholms län (ungefär 30 procent av eleverna mot 19 i riket, vilket innebär att drygt en tredjedel av eleverna på fristående skolor går i detta län) än någon annanstans är detta naturligtvis också en förklaring till varför elever i fristående skolor klarar sig bättre än elever i kommunala skolor.

Även att fristående skolor lyckas bättre lyfts fram av Svenskt Näringsliv som en viktig detalj, men den förklaras säkert till största delen av de två ovanstående faktorerna: att de nyinvandrade eleverna i Stockholm – och därmed rimligen också på de fristående skolorna i detta län – i högre grad är återvändande svenskar eller födda i länder i Europa eller Nordamerika.

Vi vet också sedan tidigare att eleverna på fristående skolor har en annan bakgrund än eleverna på kommunala skolor, men för att komplettera den bilden har jag gjort lite nya körningar:

Andelen nyinvandrade relativt föräldrars utbildningsnivå på skolor som tagit emot nyinvandrade

Ovanstående bild visar andelen nyinvandrade på de skolor som hade några nyinvandrade relativt föräldrarnas utbildningsbakgrund. De blå prickarna är kommunala skolor och de röda fristående. Väldigt tydligt syns det att de fristående skolorna både har en lägre andel nyinvandrade och att föräldrarna på de skolorna har längre utbildning, något annat som är tydligt är att de skolor som har en riktigt stor andel med nyinvandrade elever till en stor del har föräldrar med relativt kort utbildning – och de är i det närmaste bara kommunala.

Om vi istället granskar de två olika variablerna lite närmare i tabellform så ser det för andelen nyinvandrade ut på detta sätt:

Enskild
KommunalTotal
Högst 2 % nyinvandrade
34,1 %8,7 %11,8 %
3-5 % nyinvandrade
31,0 %17,5 %19,1 %
6-10 % nyinvandrade19,4 %27,7 %26,7 %
11-15 % nyinvandrade6,2 %20,5 %18,8 %
16-20 % nyinvandrade6,2 %13,0 %12,2 %
21-25 % nyinvandrade0,8 %6,7 %6,0 %
26-30 % nyinvandrade1,6 %3,6 %3,3 %
Minst 31 % nyinvandrade0,8 %2,2 %2,0 %

Andelen skolor med viss andel nyinvandrade av skolor som tagit emot nyinvandrade elever i årskurs 9

Två av tre fristående skolor (som tagit emot) har högst fem procent nyinvandrade, vilket kan jämföras med var fjärde kommunal. Å andra sidan har var fjärde kommunal mer än femton procent nyinvandrade, vilket kan jämföras med drygt tre procent för de fristående. Så de kommunala skolor som tar emot nyinvandrade elever har tagit emot en klart större andel.

För utbildningsnivå ser det istället ut på detta sättet (1=grundskola, 2=gymnasieskola, 3=högskola):

EnskildKommunalTotal
Högst 2,0 i utbild.nivå
5,4 %13,1 %12,2 %
2-2,2 i utbild.nivå21,7 %38,3 %36,3 %
2,2-2,3 i utbild.nivå14,0 %18,2 %17,7 %
2,3-2,5 i utbild.nivå29,5 %21,1 %22,1 %
Lägst 2,5 i utbild.nivå
29,5 %9,4 %11,8 %

Andelen skolor med viss andel av föräldrars utbildningsnivå för skolor som tagit emot nyinvandrade elever i årskurs 9

Drygt var fjärde av de fristående har högst 2,2 i genomsnittlig utbildning, vilket kan jämföras med drygt varannan av de kommunala. I andra delen av fördelningen har nästan 60 procent av de fristående lägst 2,3 i utbildningsnivå, mot drygt 30 procent av de kommunala. Så tydligt är att eleverna som går på de fristående skolorna har föräldrar med en klart högre utbildningsnivå – sannolikt gäller det även de nyanlända på dessa skolor.

Både dessa saker kan man – förutom de två ovanstående sakerna om vilka länder eleverna har sitt ursprung i – på goda grunder förmoda påverkar resultaten. Så sannolikt är det detta som förklarar Svenskt Näringslivs påstående att fristående skolor lyckas bättre med nyinvandrade elever.

Så slutsatsen måste vara att rapporten, på grund av att den inte beaktar bakgrundsfaktorer, mår bäst av att bli en hyllvärmare.

Naivt tro det går enkelt att effektivisera i skolan

Prisutvecklingen för industribakad, hemmabakad respektive pizzeriabakad pizza illustrerar skillnaden i effektiviseringspotential inom olika sektorer. Photo by Carissa Gan on Unsplash

Prisutvecklingen för industribakad, hemmabakad respektive pizzeriabakad pizza illustrerar skillnaden i effektiviseringspotential inom olika sektorer. Photo by Carissa Gan on Unsplash

Arbetskraftsintensiva verksamheter är svårare att effektivisera än teknikintensiva. En bra illustration till det är prisutveckling mellan pizzor tillverkade på industrier, pizzerior eller hemma. Att tro att det är enkelt att effektivisera i inom välfärden, som skolan, är därför naivt och okunnigt.

Statistiska centralbyrån hade ett inlägg strax innan jul som fick mig att börja fundera på frågan om kostnadsutveckling, rationalisering och effektivisering inom tjänstesektorn. Inlägget handlade om pris och prisutveckling på olika sorters pizzor: hembakade, djupfrysta industribakade och pizzeriabakade från 1995.

Prisutvecklingen skiljer sig kraftigt åt mellan pizzor tillverkade på olika sätt.

De pizzeriabakade har ökat kraftigt i prisjämfört med både de hembakade och de industribakade, framför allt efter år 2006 (skälet finns längst ned i en not). De hembakade har ungefär ökat i pris som KPI, medan de industribakade idag är billigare än vad de var 1995 – med hänsyn till inflationen mycket billigare.

Vad detta illustrerar är så klart att möjligheten till att effektivisera är olika stor för den lokala pizzerian och för den centraliserade, mer eller mindre helautomatiserade, industrin där den djupfrysta pizzan görs. En jättebra illustration till Baumoleffekten.

Om vi istället gör jämförelsen mellan kostnadsutvecklingen i grundskolan och för pizzor från 2006 och framåt får vi nedanstående diagram. (Skälet till att jag väljer 2006 som basår framgår av noten längst ned.)

Kostnaden för en elev i grundskolan har haft samma utveckling som kostnaden för en pizzeribakad pizza sedan 2006.

Noterbart är hur väl pizzorna i pizzerian följer kostnadsutvecklingen i skolan, samtidigt som denna är högre än prisutvecklingen på hembakade pizzor, inflationen och – i klart högre grad – industribakade djupfrysta pizzor. Det är både rimligt och i linje med Baumoleffekten: det är mycket svårare att effektivisera i personalintensiv verksamhet än i industrin där personalen har blivit bortrationaliserad till förmån för maskiner.

Men det går också att se på olika delkostnader inom skolan. Det ger nedanstående bild.

Olika delkostnader inom skolan har utvecklats på olika sätt: lokaler har blivit relativt billigare, medan undervisning, läromedel och elevhälsa har blivit relativt dyrare.

Måltider har ungefär samma kostnadsutveckling som hämtpizzan över de 13 åren (även om den ökade snabbare i pris under åren 2008–2010, för att därefter ha en något långsammare) – något som är rimligt, pizzerior och skolmatsalar (bamba på göteborgska) bör ha en likartad kostnadsutveckling.

En klart snabbare utveckling står kostnaden för elevhälsan för, vilket inte är så konstigt då denna har byggts ut under perioden. Även läromedel har haft en kraftig kostnadsutveckling, från år 2012 och framåt.

När det gäller undervisning, vilket i princip kan översättas till lärarlöner, låg utveckling för dess kostnader länge i samma nivå som för hämtpizzor, men de senaste åren – på grund av lärarlönelyft, förstelärarreform och goda lönepåslag – har den kostnaden skjutit fart jämfört med hämtpizzan.

Svårt effektivisera

Vad det här visar är att det är svårt att effektivisera i personalintensiva verksamheter, något som till exempel har visats av tidigare av nationalekonomen Jonas Vlachos och ekonomhistorikerna Magnus Lindmark och Lars-Fredrik Andersson i kortform på DN-debatt och lite längre i Ekonomisk debatt.

Den som vet detta blir naturligtvis lite konfunderad över politikens eviga rationaliseringskrav på verksamheterna. Har kostnaderna ökat med tre procent så kanske intäkterna bara har ökat med två och en halv.

Det spelar inte så stor roll – för ett år, eller två. Men på tio år blir gapet fem procent, på 15 år sju och på 20 år nio. Då spelar det årliga indragandet av lite resurser desto större roll. Tyvärr tycks politiker alltid resonera som om det är första året en sådan besparing görs – inte tjugonde.

Och de gör det inte ensamma heller utan är flitigt påhejade av till exempel Svenskt näringsliv, som tycks tro att digitalisering och artificiell intelligens ska lösa välfärdens problem. Självfallet kan sådana saker bidra, men att tro att det är lösningen är detsamma som att tro att hämtpizzor kommer ha lika långsam prisutveckling som industribakade – inte särdeles realistiskt med andra ord.

Befriande uttalande

Då var det befriande att istället se vad Storbritanniens utbildningsminister Damian Hinds konstaterade häromdagen:

"Education is one of the few sectors where technology has been associated with an increase in workload rather than the reverse." (TES 23 jan 2019)

Så sluta tro på digitalisering som en säker lösning på effektiviseringsbehov, det stämmer inte i all verksamhet.

Sluta även att tro på generella effektiviseringskrav är en bra idé. Baumoleffekten gör att personalintensiv verksamhet, oavsett driftsform, inte kan effektivisera lika mycket som maskinintensiv – annars skulle hämtpizza haft samma prisutveckling som industribakad fryspizza.

Jag tackar Mikael Nordin på SCB för både inspiration till detta inlägg och behjälplighet med prisstatistiken över pizzor.

Not: Den som tittar lite närmare på SCB:s bild ser att det först är efter år 2005 som skillnaden mellan pizzeriabakade pizzan och inflationen börjar skjuta fart. 1 jan 2007 infördes, för att stävja svartarbete, personalliggare i restaurangbranschen, vilket gör att utvecklingen efter 2006 sannolikt är mer korrekt än före. Samma år började även kostnaden för elevhälsa att särredovisas i skolans kostnadsstatistik. Dessa är mina skäl till att varför jag utgår från år 2006 och inte 1995 i min jämförelse.

Blandade klasser gynnar lärandet

Skolnivåeffekter påverkar elevernas resultat. Därför är blandade skolor att föredra.

Skolnivåeffekter påverkar elevernas resultat. Därför är blandade skolor att föredra.

Socioekonomiskt svaga elever gynnas av att gå klasser där det även finns socioekonomiskt starka elever. Det visar siffror från både OECD och Skolverket. Trenden med att eleverna allt högre grad går med sina likar bör därför brytas.

Om ungefär ett år så kommer resultaten från den PISA-undersökning som gjordes i våras. Fram till dess får vi fortsätta se till resultaten från den som gjordes för över tre år sedan och som presenterades för två år sedan för att veta hur den svenska skolan står sig internationellt.

För ett tag sedan kom det en ny rapport från OECD, Equity in Education: Breaking Down Barriers to Social Mobility, som behandlar frågan om hur likvärdigheten ser ut och har utvecklats. Det intressantaste avsnittet handlar om det som kallas för ”resilient students”, alltså elever som trots svåra förutsättningar klarar sig bra, vad vi på svenska kan kalla för "maskroselever".

Motståndskraftiga elever

OECD har tre mått på vad en resilient elev är: Det är en socioekonomiskt svag elev som:

  1. presterar bland de bästa fjärdedelen elever i naturvetenskap i hela PISA, när man beaktar socioekonomisk bakgrund (internationally resilient)
  2. presterar bland den bästa fjärdedelen i naturvetenskap i sitt eget land (nationally resilient)
  3. presterar på minst nivå 3 i alla tre PISA-testen (core-skill resilient)

För de nordiska länderna (och OECD-genomsnittet) ser de tre olika resilient-måtten ut på följande sätt (procentandel som uppnår nivån):

LandInternationallyNationallyCore skill
Danmark27,212,131,1
Finland42,514,139,5
Island16,715,523,5
Norge26,213,631,6
Sverige24,210,724,8
OECD-genomsnitt29,011,325,2

Förutom Island ligger Sverige klart sämre till än de övriga nordiska länderna, men också lite sämre till än genomsnittet för alla OECD-länder. Det som en gång i tiden var svensk skolas signum – att alla elever hade en lika bra chans att lyckas – gäller inte längre. Tydligt är att det i tre av våra grannländer har alla en större chans än här.

Om vi tittar på det mått som OECD kallar för core-skill resilient, att eleven presterar på lägst nivå 3 i alla tre PISA-testen, blir detta tydligt. För Sveriges del är det 24,8 procent av den socioekonomiskt svagaste fjärdedelen som presterar så väl, vilket kan jämföras med 31,1 i Danmark, 31,6 i Norge och hela 39,9 i Finland. Finland presterar klart bättre än oss i PISA generellt, men vare sig Danmark eller Norge är långt före oss, så vi borde egentligen ligga klart närmare dem. Istället ligger vi i höjd med Island, som presterar klart sämre på PISA än vad vi gör.

Något att betänka när man skapar skolpolitik är att andelen med "maskroselever" i ett land kraftigt samvarierar med hur stor del av elevernas resultat som kan förklaras med socioekonomisk bakgrund. Ju större del av skillnaden i resultat som förklaras av den, desto lägre är andelen elever som är nationellt resilienta.

Skolornas socioekonomi påverkar

En delförklaring till det är hur mycket av resultaten som förklaras av socioekonomin på olika skolor. Eller som OECD skriver:

“On average across OECD countries, the share of nationally resilient students is 22 percentage points greater among disadvantaged students who attend an advantaged school (29%) than among disadvantaged students who attend a disadvantaged school (7%).”

Denna effekt är också mycket starkare (+22 procentenheter) än effekten av till exempel skolans disciplinära klimat (+6 procentenheter) och elevernas motivation (+7 procentenheter). Så vill man från politiskt håll påverka hur många socioekonomiskt svaga elever som klarar sig väl i skolan är det med andra ord viktigare att påverka hur elever fördelas mellan skolor, än att införa nya regler för att skapa ordning.

Det tycks alltså som om det är lättare att bryta det sociala arvet för en elev som går på en skola där den socioekonomiska sammansättningen är stark, jämfört med svag. Detta går också i linje med vad Skolverket visade i våras, där det var tydligt att en elev – framför allt om hemmiljön är socioekonomiskt svag – som gick på skolor med socioekonomiskt starka elever klarade sig bättre. Det som kallas för skolnivåeffekten har helt enkelt ökat.

I OECD i genomsnitt går 48 procent av de socioekonomiskt svaga eleverna på en skola med socioekonomiskt svaga elever. För Sverige, Norge och Finlands del gäller att det är under 43 procent, vilket är lägst inom OECD.

Kraftigt ökad mellanskolsvarians

Men här får Sverige se upp så vi inte närmar oss OECD-snittet. Ett tydligt problem som vi kan se är att Sveriges mellanskolsvarians (hur stor skillnaden är i resultat mellan olika skolor) har ökat kraftigt från 2006 till 2015.

Vissa hävdade i samband med att PISA presenterades för två års sedan att det inte var ett problem att den svenska mellanskolsvariansen hade ökat, eftersom vi fortfarande låg under OECD:s genomsnitt. Problemet är bara att mellanskolvarians påverkas kraftigt av om skolsystemet är uppdelat eller inte när PISA görs.

Om vi bara tittar på de länder som, liksom Sverige, har sammanhållna skolsystem när PISA görs, så har Sverige gått från att vara ett land som hade en lägre mellanskolsvarians än genomsnitt av de länderna 2006 till att ha en högre varians än genomsnittet 2015.

Och eftersom mycket tyder på att det finns skolnivåeffekter (att en elev presterar bättre om det går i en socioekonomiskt starkare skolmiljö) är detta en stor varningssignal. Risken är stor att den effekten kommer vara än starkare i den PISA-undersökning som gjordes i år än vad den varit tidigare.

För att bryta den trenden måste vi bryta bostadssegregationen, se över hur elever fördelas på skolor och ha ett fungerande finansieringssystem. Allt detta är frågor som politiken borde ta tag i med detsamma.

Det är skolpengssystemet som är feltänkt

Riksdagsledamöterna Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S)var överens om att skolpengssystemet inte är optimalt utformat.

Riksdagsledamöterna Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S)var överens om att skolpengssystemet inte är optimalt utformat.

Visst finns det enskildheter inom skolpengen som kan och bör granskas, men Friskolornas granskning missar den viktigaste frågan: Att själva skolpengssystemet är feltänkt utifrån hur skolans kostnader uppstår.

Friskolornas riksförbund har låtit revisionsfirman Deloitte granska hur väl 20 kommuner uppfyller lika villkorsprincipen inom reglering av skolpengen. Själva rapporten presenterades på ett seminarium i riksdagen idag. Föga förvånande var att revisorerna kom fram till att det inte går att avgöra om lika villkorsprincipen uppfylls eller inte.

Skälen till deras slutsats innefattar till exempel följande konstateranden:

  • Olika modeller för resursfördelning och skolpengsbeslut
  • Skillnader i redovisning av finansiell information mellan kommunerna
  • Ingen uppföljning på kommunal enhetsnivå av skolpengsbeslut
  • Avsaknad av redovisnings- och revisionskrav på kommunala skolverksamheter

Flera av de här problemen hänger ihop med lagstiftningen, till exempel ska varje kommun ha ett eget resursfördelningssystem och egna redovisningssystem (det grundlagsreglerade kommunala självstyret ger just dessa konsekvenser). Vad gäller ekonomisk redovisning på enhetsnivå ligger det just nu ett förslag till förändringar av skollagstiftningen hos Lagrådet som innefattar just en sådan.

Så själva rapporten var inte så intressant.

Diskussionerna var intressantare

Desto intressantare var de diskussioner som fördes, inte minst den mellan Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S). Pia Nilsson konstaterade att rapporten var lite revisorsaktig och det kan man helt hålla med om.

Men viktigare vara att de båda problematiserade skolpengen som system. De ser båda att skolans kostnader är kopplade till undervisning, som bedrivs i grupp, men skolpengen gör att finansieringen sker individuellt. Det gör att det riskerar bli en stor diskrepans mellan hur väl olika klassers finansiering blir då den är baserad på antal elever i klassen istället för på det utbildningsuppdrag som finns.

Maria Stockhaus lyfte faktiskt fram Lärarförbundet och våra tankar kring en klassbaserad finansiering med viss marginalkostnadsersättning per elev som en utgångspunkt för vidare resonemang. Hon påpekade dock (vilket hon har rätt i) att förslaget måste tänkas igenom mer.

Dagens princip är fel

Även Marcus Strömberg, från Academedia, pekade – dock omedvetet – på de problem som en per-capita-baserad-finansiering skapar i ett system där kostnaderna ligger på gruppnivå, när han sa: Tänk vad Göteborgsföräldrarna ska säga när de inser att en elev på samhällsprogrammet i Malmö kostar 20 procent mer än i Göteborg.

Förklaringen till det, vilket Lunds förre skolchef Sten-Bertil Olsson visat, handlar om att i Malmö väljer man att driva gymnasieskolor även om det finns tomma platser, vilket gör skolorna dyra. Billiga blir de i utbyte i Lund, eftersom det är dit alla sydvästra Skånes gymnasieelever vill, så där är alla skolor fulla. Lund har följaktligen en väldigt låg kostnad för sina gymnasieskolor.

Det är bra att skolpengssystemet granskas. Synd bara att Friskolorna (och därmed Deloitte) väljer att fokusera på hur dagens princip fungerar. Det är ju den som är ett av de största felen.

Trots fler förklaringar till skolsegregationen bör skolvalet diskuteras

Argumentet om att 80 procent av skolsegregationen förklaras av boendesegregationen ger inget fribrev från att diskutera skolvalets effekt

Argumentet om att 80 procent av skolsegregationen förklaras av boendesegregationen ger inget fribrev från att diskutera skolvalets effekt

Ett vanligt argument är att skolsegregationen till stor del förklaras av boendesegregationen. Implicit avses att den mindre del som förklaras av skolvalet inte bör ägnas så mycket kraft. Det är en förvånande argumentationslinje, där man måste fråga sig om debattörerna tänkt igenom vad de avser.

Argumentet – som är sant, boendesegregationen förklarar ungefär 80 procent – förekommer ganska ofta i debatten. Senaste gången jag stötte på det var i samband med Arena idés rapportsläpp av Ett söndrat land skriven av German Bender och Per Kornhall (kortversion på DN-debatt). Bland annat sades det av riksdagsledamoten Maria Stockhaus (M) när hon debatterade rapporten med Per Kornhall i Studio Ett, förekom på twitter i ett svar till mig från Almegas Fredric Skälstad och finns med som ett bärande tema i svaret från Svenskt Näringsliv till Bender och Kornhall.

Men låt oss begrunda nedanstående bild, hämtad från IFAU:s studie Decentralisering, skolval och fristående skolor. Den visar hur stor del av det förväntade betyget i år 9 som förklaras av kommun, skolområde och skola. Skillnaden mellan de två sistnämnda, som också visas i den understa linjen, är hur mycket skolvalet påverkar skolsegregationen.


Andel av den totala variationen i elevers förväntade betyg som förklaras av skola, skolområde och kommun. Från Decentralisering, skolval och fristående skolor (IFAU 2014:25)

Om vi går drygt 20 år bakåt i tiden, till år 1993, så förklarades nästintill all skolsegregation – alltså nästan 100 procent – av boendesegregationen. Men skolsegregationen var samtidigt bara knappt två tredjedelar av vad den var år 2010 (1993 förklarade skolsegregationen 13 procent av variationen mot 21 procent 2010). Rimligen var det en bättre situation när skolsegregation var lägre, även om den helt förklarades av en faktor, än dagens där skolsegregationen är mycket högre och en annan faktor har tillkommit.

Om argumentet om de 80 procenten är seriöst innebär det rimligen att debattören även anser att det vore bättre att den skolsegregation som beror på skolval fortsätter växa så att dess andel ökar på bekostnad av boendesegregationen.

Det här skulle till exempel ske om den sammanlagda segregationen växer till 30 procent istället för dagens dryga 20 och där delen som förklaras av skolvalet blir en tredjedel av den totala segregationen, så boendesegregationen endast står för två tredjedelar. En sådan minskad boendesegregation vore, baserat på argumentationen, en klar förbättring.

Jag tror faktiskt det bara är debattörer, som inte fullt ut har tänkt igenom sin position, som kan hamna i en sådan slutsats.

Utvecklingen har fortsatt

Värt att notera är också två andra saker: För det första så verkar det som om skolsegregation ökar enligt Skolverket. För det andra så kom det i somras en rapport som visar att skolsegregationen ökar när nya fristående skolor etableras. Mycket talar därför att utvecklingen har fortsatt på samma sätt även efter 2010.

För mig kan hela frågan sammanfattas i följande fem punkter:

  1. Det är ett problem att skolsegregationen växer, oberoende av skäl, då det leder till helt olika förutsättningar för olika skolor, elever och lärare
  2. Skolsegregationen bör därför motverkas på de sätt som är möjliga
  3. Av det som avgörs inom skolpolitiken beror en avgörande del av skolsegregationen på hur skolvalet är utformat, därför talar mycket för att det behöver förändras
  4. En stor del av skolsegregationen beror på andra politikområden, framför allt bostadspolitiken; dessa delar kan bara åtgärdas inom dessa politikområden (tex påpekar Jonas Vlachos att det här stoppet av byggandet av hyresrätter i en villaförort till Stockholm är ett problem av det skälet)
  5. 4:an ger inget fribrev för 3:an utan åtgärder måste ske både inom skolpolitiken och inom andra politikområden

Att komma dragandes med att boendesegregationen står för 80 procent av skolsegregationen, och att skolvalet därför inte påverkar så mycket, är i praktiken att säga att det är vore bättre med ännu mer skolsegregation så länge den beror på skolvalet. Det är inte en rimlig hållning – alltså är argumentet om 80 procent inte heller rimligt.