Lärarförbundet
Bli medlem

Selektiva fakta ger inte en sann bild

Debattörerna anser att skolvalet till grundskolan ska bli mer likt gymnasievalet. Då borde de förespråka förslagen i En mer likvärdig skola.

Debattörerna anser att skolvalet till grundskolan ska bli mer likt gymnasievalet. Då borde de förespråka förslagen i En mer likvärdig skola.

När man läser debattartiklar från Almega och Friskolornas riksförbund blir man klart fundersam på vad de egentligen vill säga. Först och främst leker de med statistik lite hej vilt och därtill går deras budskap inte ihop.

Nu senast är det i Aftonbladet som de skriver en artikel. Tidigt i artikeln slår de fast att: ”Under hösten räknar vi med att flera av de politiska förslag som lagts om skolan kommer att diskuteras. Flera av förslagen har som syfte att begränsa familjers och ungdomars valmöjligheter.”

Eftersom jag (tillsammans med bland andra Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton) var expert i den utredning som lagt förslagen har jag rätt bra koll på dem. Den enda som kan hävda de förslag som ligger skulle begränsa någons valmöjligheter är den som tror att det bästa skolvalssystemet som finns i världen är det svenska. Det finns det nog ingen som seriöst anser och den kritik som OECD riktat mot det svenska skolvalsystemet tyder snarare på att det är ett av de sämre.

Valfrihetssystem går att utforma på många sätt och utformningen spelar roll för utfallet. Vill man uppnå social segregering är ett system som det svenska antagligen ett av de bättre, kombination av att man måste ansöka till själv till samtliga grundskolor, samt där dag för anmälan avgör vem som blir antagen är som gjort för just den saken. Så tycker man att de förslag som är lämnade begränsar valfriheten är det kanske något annat man försvarar.

Mer som gymnasievalet

Men det intressantaste av allt är att man förespråkar att skolvalet ska bli mer som gymnasievalet och då blir argumentationen kring att begränsa valfriheten ännu konstigare. Det förslag som ligger med Åstrands utredning är avsevärt närmare hur gymnasievalet sker än dagens skolval till grundskolan:

Gymnasievalet sker med en gemensam skolvalsperiod i januari-februari varje år, hanterad av en myndighet – ungefär det som föreslås. Metoden att fördela platser är så kallad uppskjuten antagning, vilket är den metod som föreslås i Åstrands utredning.

Till gymnasiet är det betygen som styr hur en elev prioriteras av en skola, om det inte är så att alla sökanden får plats. Motsvarande finns ju inte för grundskolan så då får man hitta andra system. I det triviala fallet att det inte finns fler sökanden än platser ska så klart alla som vill få gå på en skola. Men det triviala fallet är ju inte särdeles intressant, det är ju när ett urval behöver göras som det blir en fråga.

För kommunala skolor är det rimligt att det i botten finns en närhetsprincip – ska vi tvinga elever att gå i en skola bör det rimligen vara i en skola som ligger på rimligt avstånd hemifrån. Den behöver dock inte vara vare sig absolut (det kanske räcker att man är garanterad plats på en skola inom fem kilometer om det finns flera) eller den enda principen som ska gå att använda – precis det som Åstrand föreslår.

För friskolor får man ju fundera på vad man vill uppnå. Ett rätt givet perspektiv bör ändå vara att platserna inte ska vara fördelade på förhand – vilket omöjliggör anmälningstid. Därutöver kan man tänka sig ett antal olika varianter, som redogörs för noggrannare i utredningen.

Att kalla det för att begränsa valfriheten är däremot helt fel, det är helt enkelt bevarad och till och med utökad och rättvisare valfrihet.

Siffror tagna från höften

Men som vanligt när Almega är inblandat i en artikel så dyker det upp en del siffror, så där lite löst tagna från höften.

Först skriver de att schablonen för administration som utgår till friskolor är tre procent, sedan använder de en gammal rapport där kommunernas kostnader för tio år sedan för fyra olika gymnasieprogram används som jämförelse för att visa att det är för lågt.

Denna avrundas dock rejält uppåt och ges sken av gälla för all kommunal skolverksamhet. För gymnasieskolan bör administrationskostnaden vara högre än för grundskolan eftersom den bland annat omfattar kostnaden för att driva skolvalet. Så för den som förstår frågan framstår det som ett väl valt halmstrå för att den oinformerade ska luras – lite som när man glömmer bort att räkna med statsbidragen och sedan försöker blanda bort korten.

Utländsk bakgrund i sig förklarar inga skolresultat

Som vanligt lyfts också fram att friskolor har en högre andel med utländsk bakgrund än kommunala skolor (ungefär en procentenhet). Som alla som vet något är det inte utländsk bakgrund i sig som förklarar något av resultatet, utan det är andra faktorer. För dem med utländsk bakgrund är en sådan till exempel vilket land man har sin bakgrund i – och granskar man det blir bilden en helt annan:

Skolvärlden tog fram data hos SCB om elever med utländsk bakgrunds bakgrund och kunde snabbt konstatera att elever på friskolor i hög grad kom från hög HDI-länder och i låg grad från låg HDI-länder. Så det må vara elever med utländsk bakgrund, men det är ändå elever med goda förutsättningar. Samma bild ges för övrigt i Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola.

Utöver det så är det så klart elevernas utbildningsbakgrund som är det som är viktigast och där vet vi ju att friskolor vid en given andel elever med utländsk bakgrund har en högre andel med eftergymnasialt utbildade föräldrar än kommunala skolor.

Lågutbildade föräldrar

Ett annat intressant påstående i artikeln är att ”många huvudmän har fler elever med lågutbildade föräldrar än snittet i Sverige”. Om man med många bara avser antalet så är det rätt givet. Det finns 575 fristående huvudmän och då blir det ganska raskt många (till exempel över hundra) även om andelen är låg.

Det exakta antalet är 213, vilket är ganska många men bara om man bortser från att det är 238 kommunala huvudmän som också ligger under snittet för lågutbildade föräldrar. Och de kommunala är 290 sammantaget så andelsmässigt blir det en helt annan bild: Det är bara 37 procent av de fristående huvudmännen som ligger under snittet, mot 82 procent av de kommunala.

Här gör de helt enkelt ett vanligt trick, som Hans Rosling kallar för att bryta mot Storleksinstinkten: presenterar en siffra som framstår som liten eller stor (i detta fall genom att bara skriva många) utan att sätta den i relevant kontext. När man gör det så blir det lätt missvisande mått som leder fel.

I denna fråga är så klart andelarna avsevärt mer relevanta än antalet. Andra sätt att beskriva samma statistik är till exempel att 71 procent av eleverna i fristående skolor har föräldrar med eftergymnasial bakgrund mot 59 procent i kommunala. Eller att 19 procent av eleverna med föräldrar med eftergymnasial bakgrund går i friskola men bara 12 procent av dem utan.

Med lite lagom körsbärsplockande i statistiken går det att visa allt möjligt. Dock ger inte selektiva urval av fakta utan någon rimlig referensram en sann bild.

Utan bakgrundsfaktorer blir allt irrelevant

Skolresultat beror till största delen på elevernas bakgrund. Justerar man inte för det säger de inget om hur välfungerande en skola är.

Skolresultat beror till största delen på elevernas bakgrund. Justerar man inte för det säger de inget om hur välfungerande en skola är.

En sak som alla som kan något om skolors resultat vet är att den viktigaste förklaringsfaktorn är vilka elever som sitter i klassrummet. Har en skola elever med högskoleutbildade föräldrar lär den prestera klart bättre än om den hade haft elever med föräldrar med bara grundskoleutbildning.

Det här är så självklart att man egentligen inte borde behöva skriva om det, men då och då dyker det upp debattörer som uppenbart inte ens har koll på dessa enkla fakta.

Senast var det Gunnar Hökmark som på DN-debatt framhöll friskolornas bra resultat vad gäller betyg och andel behöriga utan att överhuvudtaget nämna vikten av elevernas bakgrund för resultaten. Gunnar Hökmark tycks alltså tro att det är tack vare att friskolor gör ett bättre jobb som de presterar bättre.

Innan han över huvud taget skrev artikeln borde han till exempel ha skummat bilaga 7 till senaste Långtidsutredningen, Skolverkets rapporter Vad påverkar resultaten i svensk grundskola, Likvärdig utbildning i svensk grundskola?, Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor eller något liknande. Men då hade han väl helt enkelt fått skriva en annan artikel eftersom de alla visar att föräldrarnas bakgrund spelar en mycket stor roll för resultaten i skolan.

Sakfel i massor

Men låt oss granska artikeln lite närmare, så noterar vi snart ett antal fundamentala sakfel:

I första meningen står det att Sverige har närmare 1 700 grundskolor, i verkligheten är det närmare 5 000. Uppgiften om 1 700 är korrekt om vi bara tar skolor med högstadium, vilket är en helt annan sak. Så redan här inser den som kan något om skolan att skribenten har rätt dålig koll.

Men när Hökmark skriver om andelen elever i friskolor använder han sig av genomsnittssiffran för alla skolor ­– han anger dock 15 procent och inte det korrekta 16 – istället för att fokusera på de 1 700 skolor med högstadieelever han i övrigt refererar till. Om man bara ser till skolor med högstadieelever är andelen 21 procent och inte 16. Och den systempåverkande effekten är större ju större andel av eleverna som går i friskolor, varför det är viktigt för friskolelobbyisterna att hålla nere siffran så mycket som möjligt.

Sedan skriver Gunnar Hökmark att det före pandemin fanns nästan 200 skolor där andelen elever som nått gymnasiebehörighet är högst 70 procent. I verkligheten var det 165 år 2019 och 148 år 2018, vilket knappast är vad som vanligen beskrivs som "nästan 200" (sedan tillkommer ett antal som är prickade i statistiken pga för få elever). 2019 var 87,3 procent av dessa skolor kommunala och 2018 88,5, vilket Gunnar Hökmark avrundar till 90 procent.

2020 var det istället 134 skolor där högst 70 procent nådde gymnasiebehörighet, så det tycks gå åt rätt håll, även om man kan misstänka att både upp-och nedgångar delvis förklaras av sammansättningsförändringar. Av dessa var det 86,6 procent som var kommunala.

I runda tal är det alltså bland de skolor där många elever inte når gymnasiebehörighet knappt nio av tio som är kommunala och drygt en av tio som är friskola.

Inget att förvånas över

Att de flesta av dessa skolor är kommunala är inget att förvånas över, eftersom eleverna i kommunala skolor har klart kortare utbildade föräldrar än eleverna i friskolor. När jag för några år sedan granskade det närmare konstaterade jag att i den halva av högstadieskolor som har lägst utbildningsnivå hos föräldrarna är bara drygt var tionde skola friskola. I princip är det bara bland dessa skolor som behörigheten inte uppgår till 70 procent, så att knappt 90 procent är kommunala och drygt tio procent friskolor visar bara att resultatet är det förväntade, inget annat.

Varför är jag så säker på det? Låt oss först se på nedanstående graf. Den är baserad på skolor med minst 15 elever i årskurs 9 och visar på förhållandet mellan andelen som klarar kunskapskraven i alla ämnen och föräldrarnas utbildningsnivå, mätt på en tregradig skala (1=grundskola; 2=gymnasieutbildad; 3=högskoleutbildad). Den streckade linjen är det genomsnittliga förhållandet, som förklarar lite drygt hälften av de skillnader som finns.


Som tydligt syns är det framför allt bland skolor där föräldrarnas utbildningsnivå inte är så hög som andelen som inte klarar kunskapskraven är låg. Det finns några få skolor som bryter mönstret nere till höger, pikant nog är dessa alla friskolor. Samtliga är dock resursskolor för elever med särskilda behov så det är inget att förvånas över. Uppenbart är – som jag skrev ovan – föräldrars utbildningsnivå en bra förklaring för skolresultat.

Nu är det inte bara föräldrars utbildningsnivå som påverkar resultaten. I parametrarna som styr Likvärdighetsbidraget finns till exempel sådant som utländsk bakgrund, antal syskon, om föräldrarna är sammanlevande eller inte och familjens inkomst med. I registerna över resultaten i årkurs 9 finns dock bara andel nyinvandrade och pojkar med.

Analysen på föräldrars utbildningsnivå förklarar drygt 50 procent av andelen som klarar kunskapskraven. Lägger vi till andelarna nyinvandrade och pojkar i beräkningen så förklaras nästan 60 procent (59,4 procent för att vara exakt och när jag roade mig med att plocka ut de resursskolor som jag känner till i materialet så ökade förklaringsgraden till 63 procent). Bakgrundsfaktorerna spelar alltså stor roll för skolresultat och om de inte beaktas i analysen döljer de alla andra skillnader – då är det enda som granskas de faktorerna, inte någon som helst prestation av skolan, vilket Gunnar Hökmark tycks tro.

Vi kan också se till hur det ser ut bland de skolor som där resultaten är så låga. I nedanstående tabell finns en beskrivning över hur det ser ut.

<50 % klararkunskapskrav<2/3 klarar kunskapskrav
Antal skolorantal %-andelantal%-andel
Alla1476
77533423
Ej gy-utbildning12742339776
<1,7 Salsaskalan2011551680
<2,1 Salsaskalan265602317365

Av alla skolor är det 77 stycken eller fem procent där högst hälften av eleverna klarar kunskapskraven i alla ämnen och 23 procent där högst två tredjedelar av eleverna gör det. Om vi bara tittar på de 127 skolor där föräldrarna i genomsnitt inte har gymnasieutbildning är det 42 stycken eller 33 procent där inte hälften gör det och 76 procent som inte klarar två tredjedelar. Så mer än hälften av de skolor där inte hälften av eleverna klarar alla kunskapskrav är alltså skolor där föräldrarna i snitt saknar gymnasieutbildning.

Tittar vi på de 20 skolor där föräldrarna har allra kortast utbildning är det på mer än hälften som hälften av eleverna inte klarar kunskapskraven och på hela fyra av fem där färre än två av tre elever gör det. Ser vi till de 265 eller 18 procent skolor som har högst lite mer än gymnasieutbildade föräldrar återfinns 60 av de 77 skolor där hälften inte klarar kunskapskraven bland dessa.

Och om vi å andra sidan ser till hur många av dessa skolor som är fristående så är det 18 av de 127 där föräldrarna i snitt inte är gymnasieutbildade. Och bland de 265 med högst lite mer än gymnasieutbildning är det 31 skolor. Det motsvarar 14 respektive 12 procent av skolorna med så låg utbildningsnivå eller ungefär precis den andel av skolor som var fristående i Gunnar Hökmarks sammanställning över skolor som inte når målen i tillräckligt hög grad.

Friskolor gör inte ett bättre jobb

Det statistiken visar är alltså att det är helt rimligt att det är kommunala skolor som har en stor andel av de elever som inte når målen och att fristående skolor inte har det. Och det beror helt enkelt inte på att friskolor gör ett bättre jobb, som Gunnar Hökmark tror, utan på att vilka elever de har.

Då har jag ändå inte tagit upp sådant som generöst satta betyg och liknande. Något vi vet är vanligare på friskolor än på kommunala skolor, inte minst i praktiskt-estetiska ämnen. Dock hade skillnaden minskat något 2019, men ökat lite igen 2020. Det bidrar så klart också till att friskolor framstår som bättre än kommunala för den som inte förmår tolka statistiken.

Den enda slutsats som kan dras av den här genomgången är att Gunnar Hökmarks artikel och de förslag som förespråkas i den är helt ointressanta eftersom han endast uppvisar en fundamental okunskap i vad som påverkar skolans resultat.

Systemproblemet med betygsättningen behöver åtgärdas

Vissa skolor är generösa i betygsättningen, andra mindre generösa. Det är ett likvärdighetsproblem som behöver göras något åt.

Vissa skolor är generösa i betygsättningen, andra mindre generösa. Det är ett likvärdighetsproblem som behöver göras något åt.

Så här när sommaren står inför dörren och det är betygstider kan det vara på sin plats att fundera lite på betygen och deras likvärdighet. Tyvärr finns det en del uppenbara problem med systemet idag, som uutnyttjas av vissa aktörer.

Att det finns ett generellt problem med betygsättningens likvärdighet och att vissa skolor är extremt generösa i sin betygssättning har jag avhandlat förut, här baserat på 2017 års betyg och här på 2019 års. Det finns dock frågor kvar att fundera kring.

Till exempel på vad som gör att de två skolorna närmast från mig rankningsmässigt placerar sig på medianen respektive bland de 20 procenten i topp på nationella proven i matematik, samtidigt som de placerar sig bland de 10 respektive 20 procenten i topp betygsmässigt – men det är den skola som ligger på medianen på NP som ger högst matematikbetyg. Den skolan tillhör också en av de mer betygsgenerösa koncernerna.

Men det jag egentligen tänkte på är den nedanstående bilden. Den visar hur snittbetygen i teoretiska ämnen respektive praktiskt-estetiska ämnen (bild, hem- och konsumentkunskap, idrott och hälsa, musik, slöjd samt teknik) har utvecklats sedan tidigt 1990-tal. (Den är hämtad från bilaga 7 till senaste Långtidsutredningen.)


I de teoretiska ämnena hade betygen ökat med 0,3 standardavvikelse år 2016, betygen i de praktiskt-estetiska ämnena hade i sin tur ökat med 0,7 standardavvikelse. Ska man översätta det till meritpoäng i teoretiska ämnen är det ungefär 1,2 meritpoäng högre och i de praktiskt-estetiska ämnena ungefär 2,9 högre (se nederst). Det är en betydande ökning.

Det vore emellertid inget större problem om alla skolor var lika generösa (bortsett från om man tror att betygen i sig säger något om kunskapsnivån, vilket möjligen finns med i tanken bakom betygssystemet, men inte riktigt svarar upp mot verkligheten (se till exempel här och här)). Nu är dock vissa skolor klart generösare än andra.

Saknas fasta mätpunkter

Ett problem i svensk skola är att vi inte har några fasta mätpunkter att relatera betygen till. Den bästa är resultatet på nationella proven i matematik, eftersom det är ett prov som alla elever skriver, som – nästan – saknar skönsmässiga delar och som samvarierar med övrigt som ger studieframgång i stort.

I grafen nedan visas hur betygen i praktiskt-estetiska ämnen respektive teoretiska ämnen förhåller sig till skolornas resultat på NP i matematik för år 2019. Ett problem för beräkningarna är skalan i betygssystemet, där F=0 och nästa betyg E=10 och de därefter kommande betygsstegen är värda +2,5 meritpoäng. För att hantera det problemet har jag valt att istället för meritvärdet använda kvoten av meritvärdet delat med 17 och resultatet på nationella provet.

I diagrammet finns det några saker som är värda att notera:

Först och främst ser man att alla kurvor är mycket högre vid låga NP-resultat än vid höga. Det är en konsekvens av betygssystemets ojämnhet, som diskuteras ovan, och att det finns en takeffekt, eftersom högsta betyget A ger 20 poäng.

För det andra ser man att båda kurvorna med praktiskt-estetiska ämnen (prickade) ligger över kurvorna för de teoretiska ämnena (heldragna); skolor sätter alltså – i linje med bilden ovan från Långtidsutredningen – högre betyg i praktiskt-estetiska ämnen än andra ämnen.

För det tredje ser man att både för praktiskt-estetiska ämnen och för teoretiska ämnen så ligger friskolorna (lila) över de kommunala skolorna (svarta). I genomsnitt är friskolorna alltså både generösare i de teoretiska ämnena och i de praktiskt-estetiska.

Generösa koncernskolor

Och när man ser närmare på siffrorna är det framför allt koncernskolorna som är extra generösa i de praktiskt-estetiska ämnena. I tabellen här nedan återfinns samma sak som visas i ovanstående kurvor gjorda som räta linjer istället, med koncernskolorna separat redovisade.

Meritvärde

Estetiskt-praktiska ämnen

Ej estetiskt-praktiska ämnen

Konstant

9,916

7,582

NP-matematik

0,422

0,546

Friskola övriga

0,625

0,626

IES

0,999

0,814

Kunskapsskolan

0,898

0,776

Academedia

0,805

0,671

Värdet i tabellen för de olika friskolegrupperna är hur mycket högre betyg de sätter i genomsnitt än kommunala skolor i de olika ämnesgrupperna. De friskolor som inte tillhör de tre stora koncernerna sätter alltså, vid samma resultat på NP i matematik, i genomsnitt 0,625 mer i praktiskt-estetiska ämnen och 0,626 mer i icke-praktiskt-estetiska ämnen. De sätter alltså inte extra höga betyg i praktiskt-estetiska ämnen relativt de kommunala skolorna.

De tre stora koncernerna sätter för sin del inte bara högre betyg i teoretiska ämnen än kommunala och övriga fristående. De är därtill extra generösa i de praktiskt-estetiska ämnena jämfört med övriga.

Fungerar systemet som det är tänkt?

När man ser detta måste man rimligen fråga sig om det svenska betygsystemet fungerar som det är tänkt. Väldigt lite talar för att friskolor generellt – och koncernskolorna i synnerhet då de inte har till exempel estetiska profiler – skulle vara bättre på att utbilda i praktiskt-estetiska ämnen än kommunala skolor med ungefär samma resultat i övrigt.

Det här är ett systemproblem som på något sätt måste åtgärdas, för som det är just nu fungerar det inte. Ett extra problem är så klart att det är koncernskolorna som tycks använda det som ett systematiskt sätt att ge högre betyg. (När frågan var upp till diskussion för ett par år sedan medgav till och med herr och fru Bergström att det nog fanns ett problem med betygsättningen i EP-ämnen på IES.)

Det här ett politiskt skapat problem, som politikerna måste våga ta tag i och hantera. Förslag på hur det kan låta sig göras var jag med och diskuterade på det här seminariet som Skolverket anordnade för ett tag sedan.

_______________________

FOTNOT: Jonas Vlachos anger i en tweet att 0,1 SD motsvarar 6-7 meritpoäng mer över 17 ämnen, vilket omräknat per ämne (dividerat med 17 alltså) ger 0,38 meritpoäng. Multipliceras detta sedan med 0,3 respektive 0,75 ges värdena ovan.

Almega försöker blanda bort korten

Pengar till skolan kan komma från både stat och kommun. Förstår man inte det är det lätt att det blir fel när man tolkar statistiken.

Pengar till skolan kan komma från både stat och kommun. Förstår man inte det är det lätt att det blir fel när man tolkar statistiken.

När koncernskolorna får nästan 5 000 kronor per elev i riktade statsbidrag är det givet att statistikposten huvudmannens kostnader ger en mer rättvisande jämförelse av skolpengen än posten hemkommunens kostnader, oavsett vad Almega försöker förespegla när de försöker blanda bort korten.

I mitt förra inlägg konstaterade jag att Almega var ute och cyklade när de hävdade att ”grundskoleelever i friskolor /får/ 20 000 kronor mindre i skolpeng än de i kommunala skolor”. Skälet till att den helt felaktiga siffran är att Almega gick på hemkommunens kostnader och inte huvudmannens.

Problemet med Almegas siffra är att eftersom den förstnämnda innefattar statsbidrag till de egna skolorna och inte till elever till fristående skolor så saknas rätt många tusentals kronor i statsbidrag.

Nu skriver Almega ett svar (oartigt nog utan att länka dock) där de lyfter fram att huvudmannens kostnader även innehåller mindre sidointäkter som ”hyresintäkter och sidoverksamheter som kafeterior och kiosker”. Det kan inte beskrivas annat än som ett försök att blanda bort korten.

Ökade statsbidrag förklaring

Självfallet finns det sådana mindre intäkter, men de bör samtidigt ha varit i ungefär samma storleksordning 2014 som 2019, så de kan knappast förklara den ökning av skillnaden mellan hemkommunens kostnader för elever hos andra huvudmän och de senares ökade kostnader för den egna verksamheten med cirka 7 000 kronor. Det kan bara förklaras av ökade statsbidrag, varför det är ohederligt att:

  1. kalla hemkommunens kostnader för skolpeng, som Almega gör
  2. använda skillnaden i hemkommunens kostnader för att hävda att förslagen i Likvärdighetsutredningen inte är rimliga , vilket Almega också gör

Den som orkar gå till statsbudgetarna kan notera att från budgeten för 2014 till budgeten för 2019 har de riktade statsbidragen till skolsektorn stigit från 2,7 miljarder till 14 miljarder. Det handlar om införandet av förstelärartjänster, lärarlönelyftet, lågstadielyftet och likvärdighetsbidraget plus några mindre satsningar. Allt detta går inte till grundskolan, men det mesta gör det. Skulle hela resursen gå dit skulle det per grundskoleelev handla om i runda tal 13 000 kronor per elev. Det är alltså mycket pengar.

Almega avslutar sitt inlägg med att skriva: ”Almega kommer därför inleda ytterligare utredning av hur man mest rättvisande bör räkna på skillnaderna i skolpeng.” Gott så, men jag hjälper er gärna på traven.

Den första hjälpen är att jag frågade Skolverket hur statsbidragen redovisas och det är på posten övrigt, som för fristående huvudmän uppgår till 11 300 kronor, övriga delar summerar till 95 800, vilket matchar kommunernas kostnader för elever hos fristående huvudmän (97 000 kronor per elev) förutom lite mer än 1 000 kronor. Så statsbidragen ligger vid sidan om.

Statsbidragens storlek

Här nedan följer två tabeller som visar utfallet av de största införda statsbidragen för några av de enskilda huvudmän som har störst respektive minst skolutmaning, samt för några av de större koncernerna. Den första tabellen visar hur mycket varje huvudman får från de tre olika statsbidragen och den andra summan samt hur mycket det är per elev.

För de huvudmän som har gymnasieskolor (Campus Manilla, IES, Kunskapsskolan & Viktor Rydberg) har jag när det gäller förstelärar- och lärarlönelyftspengarna försökt justera storleken för detta, men det kan blivit lite fel (plus/minus en tjänst kanske), men för nivån spelar det ingen roll. Elevtalet är hämtat från 2018, eftersom det är det som ligger till grund för storleken på bidragen.

Huvudman

Likvärdighetspeng

Lärarlönelyft

Förstelärare

INTEGRATIONSFÖRENING F INVANDRARE OCH FLYKTINGAR

713 871

150 000

170 000

AL-NOOR AL-ISLAMIA

1 476 351

200 000

340 000

IQRA Utbildning AB

1 155 700

250 000

340 000

ALLA NATIONERS FRIA SKOLA

1 909 656

300 000

510 000

MIBA Skolor

271 631

50 000

85 000

Båktorp

53 445

50 000

85 000

UNGART

123 514

50 000

85 000

Utbildningsservice i Västerås

309 255

50 000

85 000

Vittra

17 821 545

13 100 000

7 225 000

IES

42 534 352

47 450 000

24 650 000

Pysslingen

20 810 383

23 550 000

12 580 000

Kunskapsskolan

18 929 612

22 050 000

11 560 000

Campus Manilla Utbildning

433 556

1 010 000

510 000

VIKTOR RYDBERGS SKOLA

804 230

2 500 000

1 275 000

FÖRENINGEN FÖR CARLSSONS

493 377

1 300 000

680 000

Ösbyskolan AB

69 046

200 000

85 000

KULLAVIKS MONTESORISKOLA

153 672

500 000

255 000

Huvudman

Likv.index

Summa

Elevantal

Kr per elev

INTEGRATIONSFÖRENING

379

1 033 871

77

13 427

AL-NOOR AL-ISLAMIA

349

2 016 351

112

18 003

IQRA Utbildning AB

336

1 745 700

121

14 427

ALLA NATIONERS FRIA SKOLA

327

2 719 656

142

19 153

MIBA Skolor

326

406 631

28

14 523

Båktorp

324

188 445

7

26 921

UNGART

324

258 514

12

21 543

Utbildningsservice i Västerås

307

444 255

47

9 452

Vittra

88

38 146 545

6 740

5 660

IES

66

114 634 352

24 773

4 627

Pysslingen

58

56 940 383

12 241

4 652

Kunskapsskolan

58

52 539 612

11 311

4 645

Campus Manilla Utbildning

29

1 953 556

524

3 728

VIKTOR RYDBERGS SKOLA

28

4 579 230

1 260

3 634

FÖRENINGEN FÖR CARLSSONS

24

2 473 377

670

3 692

Ösbyskolan AB

23

354 046

97

3 650

KULLAVIKS MONTESORISKOLA

20

908 672

254

3 577

Om vi ser till den andra tabellens nedre del kan vi notera att de huvudmän som har det verkligen bäst förspänt vad gäller elevernas förutsättningar, med ett likvärdighetsindex under 30, får lite drygt 3 500 kronor per elev i dessa tre statsbidrag. Går vi till nästa grupp med koncernskolorna, är förutsättningarna fortfarande goda med likvärdighetsindex mellan 58 och 88, så får de någonstans mellan drygt 4 500 och drygt 5 500 kronor per elev.

Om vi slutligen tittar på de huvudmän som har allra störst utmaning (likvärdighetsindex över 300, vilket är mer än de 274 som Ljusnarsbergs kommun som ligger högst av kommunerna har) får de från 9 500 kronor per elev och uppåt. (Att det varierar så mycket per elev här beror på två saker: några små huvudmän har haft tur vid fördelning av förstelärarpengar och ett par av huvudmännen har skolor i områden som får dubbel förstelärarpeng (men det är glädjande att bidraget numera fungerar som det var tänkt, i början var det lite si och så med det).)

Skillnaden beror på statsbidragen

Genom storleken på bidragen för de enskilda huvudmännen blir det tydligt att diskrepansen mellan hemkommunens och huvudmannens kostnader för elever i fristående skolor i huvudsak beror på statsbidragen och inget annat (för övrigt kan ju även kommunala skolor ha intäkter från hyror och kafeterior), framför allt bör ökningen av de riktade statsbidragen kunna förklara hela ökningen de senaste åren.

Så Almega, nu har ni till och med siffror på hur mycket några huvudmän har fått i statsbidrag i de största bidragen. Är det inte bättre att ni medger att det hade varit mer korrekt av er att använda uppgiften om huvudmannens kostnader istället för hemkommunens eller vilja granska mera?

Almega utelämnar en tiondel av resursen

När man jämför resurser i skolan måste man räkna med samma intäkter överallt i sina jämförelser. Annars kan det bli väldigt fel.

När man jämför resurser i skolan måste man räkna med samma intäkter överallt i sina jämförelser. Annars kan det bli väldigt fel.

Det finns många sätt att presentera hur kostnaderna i skolan ser ut, inte minst när man ska göra jämförelser mellan olika saker. En av de sämre står Almega för i en debattartikel publicerad för ett par dagar sedan.

I artikeln skriver Andreas Åström, näringspolitisk chef på Almega: ”Redan i dag får grundskoleelever i friskolor 20 000 kronor mindre i skolpeng än de i kommunala skolor.”

Det här fel på två sätt: Det som är 20 000 kronor mindre är hur mycket som hemkommunen lägger på en elev i en friskola. Och det är inte skolpengen, för i den ingår nämligen också pengar som kommer direkt från statskassan – i runda slängar 10 000 kronor per elev i friskolor.

Men ser man till hemkommunens kostnader för elever i de egna skolorna finns dessa statsbidrag med, vilket de inte gör hemkommunens kostnader för elever som går i andra kommunala och fristående huvudmäns skolor. Därför är skillnaden i skolpeng 10 000 kronor och inte 20 000 kronor. Mer om vad som förklarar det längre ned i inlägget.

Nu ska ingen tro att det bara är Almega som mer eller mindre medvetet missförstår skolstatistiken. De är i gott sällskap med till exempel Svenskt Näringsliv, Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton och Timbros Benjamin Dousa.

Glömda statsbidrag

Den här skillnaden mellan hur mycket som går till de egna eleverna från hemkommunen jämfört med hur mycket som går till elever i fristående skolor (och till elever i andra kommuner) är till en stor del en effekt av de utbyggda statsbidragen de senaste åren. Nedanstående graf visar hur expansionen av statsbidrag slår:


Skillnaden mellan hemkommunens kostnader för elever i friskolor (grön linje) och de kostnader som de fristående huvudmännen har för sina elever (gul linje) har vuxit från 3 000 kronor år 2013 till knappt 10 000 (om man beaktar elevavgifterna som internationella skolor tar ut) år 2019. Den skillnaden är statsbidragen och då skolpengen är både bidraget från hemkommunen och de statsbidrag som fristående huvudmän får, så är – med Andreas Åströms ord – skolpengen ungefär 10 000 kronor lägre.

Är det rimligt då? Ja, tveklöst – det är till och med för lite.

De 10 000 kronorna förklaras i huvudsak av tre faktorer: gemensamma kostnader för alla huvudmän, glesbygd och elevers socioekonomi.

Gemensamma kostnader

I posten ingår en del som görs gemensamt på kommuncentralnivå, som omfattar både kommunala och fristående skolor. Ibland är det ganska begränsat, som lite övergripande administration, men ibland kan det vara desto mer, som till exempel elevhälsotjänster eller prenumerationer som tillhandahålls fritt för friskolorna istället för att vara en del av skolpengen.

Det intressanta med den här posten är att den, trots att den är gemensam, endast belastar de kommunala eleverna. I praktiken betyder det att ju större andel av eleverna som går i fristående skolor, desto större kommer kostnadsskillnaden framstå som, vilket bara beror på att den belastar en allt mindre andel av eleverna.

Vad gäller glesbygd är skolor dyrare där, samtidigt som fristående skolor är mycket mer ovanliga. Det gör att glesbygdsskolor drar upp skillnaden på rikssnittet utan att det är någon skillnad för elever som kommer från samma kommun.

Kompensatorisk fördelning

Resurserna till skolan ska fördelas kompensatoriskt, det innebär att skolor där det går många elever som har svårare att nå målen bör få mer pengar. Generellt har kommunala skolor ett mer utmanande elevunderlag än fristående skolor, vilket gör att allt annat lika i övrigt bör kommunala få mer resurser.

Sammantaget betyder det att när man tittar på hur mycket huvudmannen lägger på skolan så ska kommunala skolor få mer per elev. Skillnaden mellan hur mycket som utgår per elev till kommunala skolor och fristående skolor är däremot alldeles för liten. Skälet är att det kommunala utbudsansvaret inte beaktas i finansieringssystemet.

Oavsett måste man när man jämför skolors ekonomi hålla sig till den relevanta jämförelsen som visar hur mycket pengar skolor verkligen har, inte – som Almega – hänvisa till siffror som för en delmängd av skolorna negligerar en tiondel av resursen.

Det finns egentligen bara två förklaringar, och ingendera är särdeles smickrande för Almega: endera försökte de dra en rövare eller så kan de inget om skolfinansiering.

Vi kan lita på PISA

Trots debaclet med exkluderingar kan man i stort lita på resultatet i PISA.

Trots debaclet med exkluderingar kan man i stort lita på resultatet i PISA.

Det är bra att de internationella studierna granskas, men det behöver göras utifrån en rimligt angreppsätt. Den senaste analysen av PISA sprider tyvärr mer dimridåer än den klargör. Det vore ändå bra om regelboken följs nästa gång.

Efter Riksrevisionens analys i slutet på förra veckan väcks så klart frågan om man kan lita på PISA? Det där handlar så klart om vad man avser med orden lita på och vad man vill veta. Mitt svar är att på det stora hela utifrån det som PISA försöker mäta kan man lita på de svenska Pisa-resultaten.

Riksrevisionen beskriver det hela på detta sätt i sin rapport (hämtat från Skolverkets rapport om PISA 2018):

”Syftet med undersökningen är att återkommande undersöka i vilken grad länders utbildningssystem bidrar till att 15-åriga elever är rustade att möta framtiden utifrån de tre ämnesområdena läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Till skillnad från de nationella proven är de internationella studierna konstruerade för att möjliggöra jämförelser över tid och mellan länder och på så vis ge värdefull information om det svenska skolsystemet.”

Här finns några saker att ta fasta på:

  1. det är utbildningssystemet som ska undersökas
  2. den ska möjliggöra jämförelser över tid och mellan länder

Om det är utbildningsystemet som ska jämföras och de ska vara meningsfulla över tid och mellan länder, blir sådant som resultaten för elever som är invandrade relativt ointressanta. De har nämligen inte genomgått ett lands hela utbildningsystem och därtill varierar gruppen i storlek, varifrån den kommer, vilken utbildningsbakgrund den har och eventuell språklig gemenskap med testspråket (t ex kan en skola med undervisning på engelska välja att genomföra provet på engelska och om de eleverna då är mycket starkare på engelska än på svenska lär de prestera bättre).

Se till gruppen med svensk bakgrund

Alla de här faktorerna gör att för att utröna det som PISA vill mäta måste man titta på gruppen med svensk bakgrund, till exempel de som har en svensk förälder oavsett födelseland, som Gabriel Heller Sahlgren gör här eller som Skolverket gör i sin PISA rapport (figur 17b), ett annat alternativ är att inskränka bara till de som är födda i landet. Egentligen borde också de internationella jämförelserna inskränkas till att bara handla om elever med bakgrund från det egna landet, då migrationen ser så olika ut mellan olika länder. Eller inskränkas till elever födda i ett land.

Håller vi oss till den gruppen med svensk bakgrund har medelvärdet i läsning gått från 2012 års 496 poäng, över 2015 års 514 till 2018 års 525. En klar och statistiskt signifikant uppgång. (För alla i Sverige är motsvarande serie 483, 500 & 506, där ökningen från 2012 till 2015 är statistiskt säkerställd, men inte den från 2015 till 2018.)

Men kan vi då lita på den uppgången? Riksrevisionen slår fast att ”Ett ökat antal nyanlända är inte en giltig förklaring till den höga andelen exkluderade elever i Pisa-undersökningen 2018”. Här bör man ta fasta på ordet giltig och inte på orden ökat antal nyanlända, som många debattörer har gjort.

För många exkluderades

Jag är helt övertygad om några saker: för många exkluderades jämfört med reglerna (det var därmed inte en giltig förklaring till att de uteslöts), men de flesta av de felaktigt exkluderade är nyanlända som har varit i Sverige en kortare period och de kan därmed inte ha påverkat utvecklingen för elever med svensk bakgrund som redovisas ovan.

Om vi går till Riksrevisionens rapport så noterar de, i linje med vad min uppfattning, att ökningen av antalet elever i Sverige som kommit hit som tolv- och trettonåringar är mycket mindre än den är i Danmark och Tyskland, när det utifrån migrationens storlek borde vara tvärtom.

Vi kan också notera att antalet elever i den årskurs som huvudsakligen skrev PISA 2018 ökade med strax över 9000 elever från år 2014, eller 8,2 procent. Årgången (2002) i sin tur ökade med 6760 personer, men bruttoinflyttningen i densamma var enligt SCB under samma tidsperiod 9583, eller cirka åtta procent. Allt talar därför att den stora delen av exkluderingar och ökningen av densamma beror på elever som är nyanlända till Sverige.

Men det står också klart att en del av dessa skulle inte ha exkluderats om reglerna hade följts till punkt och pricka. Det hade gett en viss effekt på det övergripande svenska resultatet om de varit med, men hade inte påverkat resultatet för elever med svensk bakgrund alls.

Årskurserna ökade kraftigt i storlek

Bilden här nedan visar på hur mycket årskurserna har ökat i storlek de fyra åren före de senaste årens internationella prov och hur stor andel som har exkluderats (notera dock att exkluderingarna i Pisa 2018 är överskattade med ungefär 0,5 procent pga dubbelräkning).


Kan det inte förekommit andra exkluderingar som varit fel? Mycket sannolikt, men frågan är om det varit i en särdeles mycket högre grad än tidigare. Lite talar för det, den stora ökningen av exkluderingar finns hos mer eller mindre nyanlända elever.

När Skolverket gör omräkning av Riksrevisionens uppgifter landar verket i att en exkluderingsgrad om 9,75–10,25 procent är korrekt (återfinns i det länkade dokumentet), inklusive en övertäckning om tre procentenheter; med andra ord kanske det är fyra procent som är felaktigt exkluderade, vilket till stor del kan förklaras av nyinvandrade elever som har exkluderats för generöst (det motsvarar ju ungefär halva den immigration som skedde från 2014).

Bortfallet kan vara ett problem

Den andra frågan är bortfallet. Den kan för resultat för elever med svensk bakgrund vara ett större problem. Några saker att komma ihåg är dock att bortfall finns i varje undersökning, elever som är sjuka, skolkar, inte slutför provet i tillräckligt hög utsträckning, vars föräldrar inte ger tillåtelse osv.

På rimliga grunder kan man anta att de bortfallande i genomsnitt antagligen presterar något sämre än snittet, men det gäller ju då för alla årgångar och alla länder. Ska hänsyn tas till det borde hela skalan göras om.

Istället får vi nog utgå från att bortfallet, så länge det är konstant, har ungefär samma effekt. Är fem procent borta år 2015, borde effekten av deras frånvaro vara densamma som att fem procent är borta 2018 (minus de statistiska osäkerheter som alltid finns i en urvalsundersökning).

Vad vi då har kvar att beakta är förändringen av bortfallet. Jämfört med 2015 så ökade det 2018, från nio procent till fjorton. Just det är en sak som talar för att exkluderingar framför allt har skett bland nyanlända, hade det varit stora exkluderingar i andra grupper borde bortfallet rimligen ha minskat, utifrån teorin att det framför allt är svagare elever som exkluderats och som på olika sätt tillhör bortfallet.

Föräldravägran har ökat kraftigt

Men vad förklarar då det ökade bortfallet? En stor del beror på att fler föräldrar har vägrat ge sina barn tillstånd till att skriva, år 2018 var det 161 som inte fick skriva av det skälet, mot 29 år 2015, vägran förklarar därmed 42 procent av ökningen eller två procentenheter av densamma.

Ett sannolikt skäl till att andelen vägrare ökar 2018 är att Skolverket, förutom själva provgenomförandet, också ville ha tillstånd till att använda registerdata, vilket bör ha fått ett antal att vägra av integritetsskäl. Det är lite som talar för att en sådan vägran inte skulle vara relativt jämnt spridd över elevernas förmåga (man kan t o m misstänka att det kan vara tvärtom).

Då har vi kvar tre procentenheters ökning av bortfallet att fundera kring. Av dem har ett antal inte svensk bakgrund, så de får vi räkna bort. Då blir det drygt två procentenheter kvar. I den gruppen finns sannolikt lågpresterande, men också en del högpresterande som valt att frånvara för att istället satsa på de nationella prov, som äger rum mer eller mindre samma vecka.

Och till och med om vi gör – utifrån ovanstående helt osannolika – antagandet att de i snitt skulle prestera som den tiondel som presterade sämst av eleverna med svenska bakgrund, skulle ändå inte snittet för de med svensk bakgrund hamna under 520 i PISA 2018, vilket alltså är över 2015 års resultat (om inte statistiskt signifikant). Även om vi antar att en procentenhet av exkluderingarna (vilket som visades ovan är rätt osannolikt) skulle ha svensk bakgrund är ändå resultatet på samma nivå.

För att därtill kunna göra en rimlig jämförelse med andra länder måste man fullt ut göra samma beräkningar för dem. Det är mycket svårare än Riksrevisionen gör det till. Men man kan ganska lätt konstatera att Danmark, utan adderade bortfall, presterar 509 poäng hos eleverna med dansk bakgrund.

Slutsatsen är rätt klar. När man beaktar vad som förklarar exkluderingar och bortfall, samt ser till vad PISA egentligen är bra på – att mäta förändringar över tid – finns det lite som säger att de påverkat resultatet för eleverna med svensk bakgrund i någon större utsträckning. Vi kan fortfarande lita på PISA.

Sen vore det så klart bra om allt nästa gång, nästa vår, görs helt enligt regelboken.


Låt inte friskoleföreträdarna få föra fram felaktigheter

När man ska skriva om skolan är det en fördel om man själv kan gå bakom vad som påstås och granska källmaterialet. Annars är det lätt att misstolka.

När man ska skriva om skolan är det en fördel om man själv kan gå bakom vad som påstås och granska källmaterialet. Annars är det lätt att misstolka.

För ett tag sedan sedan publicerade Timbros VD Benjamin Dousa en artikel med rubriken "Låt inte friskolemotståndarna få rätt"t. Nu är jag ingen friskolemotståndare, så egentligen borde jag inte ta åt mig, men artikeln skaver ändå. Det finns nämligen en del i den som bygger på feltolkningar.

Dousa skriver: ”Att de kommunala skolorna redan får mer pengar som kompensation för att ibland behöva ta emot elever med kort varsel är det dock ingen som bemödar sig att kolla upp.” och hänvisar till en rapport publicerad av Svenskt Näringsliv. Frågan är dock om den egentligen visar det eller om den visar något helt annat?

Låt oss ta en titt på nedanstående diagram.


Diagrammet visar elevtalsutvecklingen från 1992 till 2020, med fyra trendlinjer utritade. Trenden från 1992 till 2002, den från 2002 till 2010, den från 2010 till 2020 och slutligen den från 1992 till 2020. Det intressanta här är att de tre första trendlinjerna samtliga sammanfaller med tidsperioder där det faktiska utfallet och trenden är mer eller mindre identiska. Den fjärde, som över hela tidsperioden, ligger däremot både högt över och långt under det faktiska utfallet. Som mest är skillnaden mellan trend och utfall ungefär 100 000 elever.

Det viktiga här är att under de valda delperioderna finns det i princip ingen variation över trenden alls, utan trend och utfall sammanfaller. Det är bara när man tittar på hela perioden som det finns en variation över trenden.

Låt oss då gå till den rapport som Dousa hänvisar till. Därifrån kommer den här tabellen.


Metoden här är att man ser hur mycket kommunala huvudmän påverkas av förändringar bortom trend, med andra ord om kommunerna under en viss trend (som hela tidsperioden visar på) har fått ta större ansvar än de fristående huvudmännen. Om så är fallet ska log (Antal barn 7–15 år) vara signifikant negativ.

För hela tidsspannet 1997–2018 är det klart att kommunala skolor påverkas mer av förändringarna i elevtal (de gulmarkerade). Och så sker oavsett om man tittar på hemkommun eller lägeskommun eller om man tillför, ganska ovidkommande, kontrollvariabler.

Vad tabellen också visar är att det inte finns någon sådan effekt om man tittar på tidsperioderna 1997–2008 eller 2009–2018. Tittar vi tillbaka på grafen ovan inser vi att det är helt i linje med hur det borde vara. Under de tidsperioderna sammanfaller den faktiska förändringen elevtal i stort med trenden, alltså finns det ingen variation som kan fångas av mätinstrumentet. Att det inte är någon variation de åren visar alltså snarast att mätinstrumentet mäter det det ska – eventuell variation över trend – inte att kommunala skolor inte anpassar sig mer än friskolor till elevtalsutvecklingen.

Så slutsatsen är att Svenskt Näringslivs rapport stöder analysen i Likvärdighetsutredningen att kommunerna är det som behöver hantera svängningar i elevtal, medan fristående skolor inte behöver det. Och som lagen är skriven – att kommunen ansvarar för att alla har plats – vore det extremt förvånande om så inte var fallet.

Svårt mäta förädlingsvärde

En annan intressant sak med Dousas artikel är att han förespråkar att man ska mäta förädlingsvärden och liknande. Men läser man ett stycke till visar sig att det är mycket svårare än vad det verkar. Förtjust konstaterar Dousa att:

”Som Ludde Hellbergs läsvärda reportageserie i Kvartal belyste är kopplingen mellan resurser och resultat svag. Hässelbygårdsskolan i Stockholm får nästan dubbelt så mycket pengar per elev som Seminarieskolan i Landskrona, en skola med liknande socioekonomiska förutsättningar – ändå har Seminarieskolan bättre resultat.” (Del 1, 2, 3, 4, 5)

Är det jämförbara skolor?

Problemet är bara att det visar mest att Ludde Hellberg och övriga på Kvartal (och i förlängningen då Dousa) inte klarar av att tolka skolstatistiken. Först kan man fråga sig om det är jämförbara skolor?

Ska man gå på deras Likvärdighetsindex är skolutmaningen något större på Hässelbygårdsskolan (219,9) jämfört med Seminarieskolan (186,5), dock har Hässelbygårdsskolan något högre andel elever som har minst en förälder med eftergymnasialutbildning (34 mot 30 procent) och lite längre utbildning i snitt hos föräldrarna bland dem som slutade år 9 2019 (1,9 mot 1,69). Eftersom det är de sistnämnda som går ut borde kanske Hässelbygårdsskolan ha ett något bättre resultat än Seminarieskolan.

I tabellform ser de olika resultaten ut på detta sätt:

Hässelbygårdsskolan

Seminarieskolan

Kvot

Betyg

13,26

13,15

1,008

Kvot betyg/resultat NP MA

1,22

1,55

0,787

NP matematik

10,9

8,5

1,282

Betyg i matematik

10,1

11,8

0,856

Andel höjda i MA jmfr med NP

8,5 % (netto 5,1 %)

66,7 % (netto 66,7 %)

Kvot betyg MA/resultat NP MA

0,93

1,39

0,669

NP Svenska

12,8

12,5

1,024

Betyg Svenska

11,5

14,3

0,804

Andel höjda i Sv jmfr med NP

12,5 % (netto 0 %)

56,7 % (netto 56,7 %)

Kvot betyg Sve/NP Sve

0,90

1,14

0,789

NP SVA

8,6

8,8

0,977

Betyg SVA

8,3

11,1

0,747

Andel höjda i SVA jmfr med NP

16,7 % (netto -5,5 %)

54,4 % (netto 52,6 %)

Kvot betyg SVA/NP SVA

0,97

1,26

0,770

NP Eng

14,1

11,6

1,216

NP Eng delprov B

12,3

10,8

1,139

Betyg Eng

14,1

12,9

1,093

Andel höjda i Eng jmfr med NP

21,3 % (netto 21,3 %)

37,3 % (netto 33,3 %)

Kvot betyg Eng/NP Eng

1,00

1,11

0,901

Kvot betyg Eng/NP Eng (delp. B)

1,15

1,19

0,966

Vad tabellen visar är två saker: Först och främst att eleverna på Hässelbygårdsskolan presterar bättre än Seminarieskolan på de nationella proven, förutom i SVA. I matematik och engelska mycket bättre. Det andra är att Seminarieskolan sätter mycket högre betyg relativt nationella provresultatet än Hässelbygårdsskolan. Både i de ämnen där det finns nationella prov (kvoterna vid varje NP och andelarna med höjt betyg jämfört med NP visar det) och i övriga ämnen (kvoten överst visar det).

Nationella proven visar det omvända

Så att dra slutsatsen att resurser inte spelar någon större roll utifrån den presenterade betygsdatan, som visar på goda betyg på Seminarieskolan, verkar vara att dra alldeles för stora växlar. Ska man tro de nationella proven borde man nog lika gärna hävda motsatsen – det är Hässelbygårdsskolan som presterar väl och sätter rimliga betyg.

Fast att över huvud taget påstå något om skolekonomi baserat på en jämförelse av två skolor är nog rätt missvisande. Det finns alldeles för många störande faktorer. Därför bör man hålla sig till vad forskningen konstaterat: resurser spelar roll i skolan, det är bara dåliga mätmetoder som gjort att man kommit fram till annat.

I varje fall två av Dousas påstående visar sig vara svagt förankrade i det han hänvisar till. Så det är nog säkrast att vi fortsätter att granska så inte friskoleföreträdarna får föra fram felaktigheter.

Friskolornas företrädare borde vara för ett avdrag på skolpengen

När det är gott om tomma platser på de kommunala skolorna blir skolpengen högre och när det är få lägre. Det är motivet till att det bör ske ett avdrag på skolpengen i enlighet med förslaget i En mer likvärdig skola.

När det är gott om tomma platser på de kommunala skolorna blir skolpengen högre och när det är få lägre. Det är motivet till att det bör ske ett avdrag på skolpengen i enlighet med förslaget i En mer likvärdig skola.

När man lyssnar på hur friskolornas företrädare resonerar framgår det att de är medvetna om att skolpengens storlek är beroende av hur många tomma platser som finns i de kommunala skolorna. Logiskt borde de då också inse att ett avdrag på skolpengen bör genomföras.

Friskolornas riksförbunds vd Ulla Hamilton har skrivit ett intressant blogginlägg på temat att Skolpengen är inte lika – dvs oberoende av bakgrund där hon lyfter fram att det både finns ett grundbelopp i skolpengens beräkning och ett socioekonomiskt tillägg som varierar beroende på elevens bakgrund.

Jag vet inte riktigt vem det är hon debatterar emot när hon skriver ”ett påstående som ofta framförs i skoldebatten är att det är orimligt att skolpengen är samma för en ’lätt elev’ som för en elev som har en tuffare bakgrund”. Ingen jag känner till (och då innefattas samtliga mer kända debattörer av frågan) skulle inte säga att det finns en socioekonomisk fördelning av delar av skolpengen i dag, så det känns rätt mycket som en halmgubbeargumentation.

Tre slutsatser

Men längst ned i Ulla Hamiltons blogginlägg finns det tre slutsatser, där det andra mår bra av att diskuteras:

  1. Den kommunala skolpengen skiljer sig beroende på elevens bakgrund. Skolor i utanförskapsområden får betydligt högre skolpeng.
  2. Likvärdighet måste innebära att elever med lika bakgrund ska få lika skolpeng oavsett om hen väljer en kommunal eller fristående skola.
  3. Det statliga likvärdighetsbidraget innebär ytterligare extra bidrag till de skolor som har elever med en bakgrund som gör att det befaras att gymnasiebehörighet inte nås.

Den första och den tredje slutsatsen hänger väl ihop med den argumentation som förs i inlägget. Den andra argumenteras det dock inte för utan den bara anses följa, samtidigt som det är just den som frågan om ett avdrag på skolpengen enligt Åstrandsutredning berör. Vad Ulla Hamilton försöker göra här är alltså att argumentera för en sak samtidigt som läsaren ska intalas att det även ger argument utanför det.

Varför måste då inte likvärdighet ”innebära att elever med lika bakgrund ska få lika skolpeng”? För att förstå det måste vi se till den andra delen av ekvationen, den del som Ulla Hamilton helt nonchalerar: var och hur kostnaderna uppstår i skolan.

Rimlig tolkning av likvärdighet är lika resurssättning av grupp

Undervisning bedrivs i normalfallet i gruppform och inte individuellt. Det innebär att ett antal elever samlas för att få gemensam undervisning. Det kan vara 20, 25 eller 30. För att dessa elever ska få en likvärdig undervisning krävs det ungefär lika många lärare oavsett om de är 20, 25 eller 30 elever som lyssnar. Det krävs garanterat inte 50 procent mer lärarresurser för att undervisa 30 än 20 elever, vilket är vad som implicit ligger i Ulla Hamiltons påstående att likvärdighet innebär lika skolpeng.

Så en rimlig tolkning av likvärdighet i det här fallet är inte ”lika skolpeng per elev” utan snarare lika resurssättning av undervisningsgrupp oavsett dess storlek. Då kan nämligen eleverna erbjudas en likvärdig undervisningssituation.

Det enklaste sättet att lösa det problemet vore att resurssätta per klass/undervisningsgrupp istället. Nu valde Björn Åstrand i sin utredning En mer likvärdig skola att inte föreslå det utan istället föreslå att ett avdrag ska ske på skolpengen. Hans argument mot en klasspeng är att de stora marginaleffekter som skapas när ytterligare en elev tas emot så det faller ut en ny klass riskerar bli rejält kostnadsdrivande i ett system där finansiären inte har koll på hur klasstrukturen ser ut och det finns vinstsökande företag.

Varför motsvarar då ett avdrag på skolpengen den lösningen till en del? Som lagstiftningen ser ut är det de kommunala skolorna som har att hanterat utbudsansvaret och se till att det finns skolor överallt i kommunen. Faktum är att om alla elever vill gå i en kommunal skola ska kommunen kunna erbjuda dem det. Eller som det står i Skollagen 10 kap 24 §:

”Hemkommunen ansvarar för att utbildning i grundskolan kommer till stånd för alla som enligt denna lag har rätt att gå i grundskolan och som inte fullgör sin skolgång på annat sätt.

Skyldigheten enligt första stycket ska fullgöras genom att hemkommunen anordnar grundskola i den omfattning som krävs för att bereda utbildning för alla i kommunen som är berörda.”

Det betyder i praktiken att sannolikheten för att det ska uppstå tomma platser i ett klassrum är mycket högre för kommunala skolor än för fristående skolor. Att så är fallet visas väl i Björn Åstrands utredning.

Tomma platser gör skolpengen högre

Men de tomma plasterna har också en annan konsekvens: de bidrar till att göra skolpengen högre än vad den skulle vara om kommunen alltid hade alla klassrum helt fyllda. Skälet är att de fasta kostnaderna (lokaler) och semi-fasta (personal) delas på de antal elever som undervisas – är det bara 25 i snitt blir skolpengen mycket högre än om det är 30 i snitt.

Att det är precis så här systemet fungerar är också friskolornas företrädare väl medvetna om. Till exempel skriver Friskolornas riksförbund i sitt yttrande över Åstrands utredning: ”Eftersom /grund/beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnader så minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar.” Precis: tomma platser ger upphov till en högre skolpeng än vad den skulle varit om kommunen alltid hade fulla klassrum.

Även den till Internationella engelska skolan knutne Hans Bergström konstaterar detta när han i en replik på Johanna Jaara Åstrands debattartikel, i vilken hon utvecklar hur man skulle kunna förfina Björn Åstrands förslag, skriver: ”Under de år vi nu genomgår ökar antalet elever kraftigt i grundskolan. Det gör att kommuner kan fylla upp sina existerande skolor, vilket har sänkt den relativa skolpengen för friskolor de senaste åren.” Återigen, tomma platser gör att skolpengen blir högre än vad den skulle vara om kommunens skolor alltid vara fulla. (Ni kan också läsa Johanna Jaara Åstrands slutreplik.)

Välmotiverat avdrag

Det är det här som motiverar att det ska ske ett avdrag på skolpengen. Det är också att skälet till avdraget ligger i hur många tomma platser som finns i de kommunala skolorna som gör att Björn Åstrand väljer att inte föreslå ett fast avdrag utan att det istället bör variera mellan åren. Resonemanget är helt rimligt, avdraget bör vara större när elevkullarna är små och det är många tomma platser i klassrummen och mindre när elevkullarna är stora och det är få tomma platser.

Emellertid hade det varit en mycket enklare lösning om det varit ett fast procentavdrag än den föreslagna, vilket gör att Lärarförbundet ändå helst skulle vilja se ett sådant i vårt yttrande. Inte minst är ett skäl att den föreslagna regeln riskerar att leda till en mängd domstolsprövningar.

Men det viktiga här är att även företrädare för friskolorna medger att de tomma platserna i kommunala klassrum bidrar till att göra skolpengen onödigt hög. I praktiken vidgår de alltså att de fakta som ligger bakom Björn Åstrands förslag om ett avdrag på skolpengen. Så bra, då saknas bara det logiska slutledet: när man är för det bakomliggande resonemanget är det enda rimliga att även vara för förslaget.

Fler, inte färre, lärare har examen

Idag är det fler utbildade lärare i grundskolan, inte färre.

Idag är det fler utbildade lärare i grundskolan, inte färre.

Härom veckan rapporterades det att det finns färre examinerade grundskollärare idag än någonsin tidigare, som arbetar som lärare. Det förvånade mig för min bild är att det är tvärtom, att det är fler, även om andelen är lägre än någonsin tidigare.

Det var SCB som meddelade att det är ”fler grundskollärare än någonsin – men färre med examen” (efter att jag uppmärksammade SCB på skrivfelet har inlägget korrigerats) något som bland annat Skolvärlden rapporterade om. Normalt sätt tycker jag inte att man ska vara allt för upprörd när folk blandar ihop antal och andel, men jag förväntar mig mer av den statlig statistikmyndigheten. Allt tyder nämligen på att det är både fler grundskollärare än någonsin och att det är fler än någonsin som har examen.

Här nedan visas tre kurvor.

Den lila är antalet anställda som lärare i grundskolan (obs ej heltider), det har gått från knappt 86 000 åren 2010–2011 till drygt 104 000 år 2019. Den röda visar andelen med pedagogisk examen av heltidstjänsterna (höger skala), som högst var det drygt 85 procent år 2011 och som lägst 78 procent 2019.

Om vi antar att behöriga lärare har samma tjänstgöringsgrad som de som inte är behöriga (fast egentligen har de högre tjänstgöringsgrad i snitt) ger det den gröna kurvan som visar hur utvecklingen av utbildade ser ut, från drygt 72 000 år 2010 till drygt 81 000 år 2019. En klar ökning alltså och inte en minskning.

Nu finns ett problem med statistiken och det är att antalet heltidstjänster som lärare inte längre presenteras. Och det kanske är där som problemet finns, om vi inte ser till antalet personer utan till antalet heltider blir bilden kanske annorlunda.

Det var 2016 som antalet anställda räknat i heltidstjänster senast publicerades, men räknat med att anställningsgraden i genomsnitt har varit konstant får man nedanstående bild md två ytterligare kurvor. Där de prickade delarna är mina beräkningar för de år som det saknas data.


Som sig bör ökar antalet anställda räknat i heltidstjänster i linje med hur det totala antalet anställda utvecklar sig. På samma sätt utvecklar sig antalet behöriga lärare räknat i heltidstjänster från knappt 62 000 år 2010 till nästan 70 000 år 2019.

Det kan ju finns några små fel i de antaganden som jag tvingats göra för de sista åren, men att utvecklingen skulle varit sådan att det från de närmare 68 000 med pedagogisk högskoleexamen som fanns 2016 skulle ha minskat till ungefär 62 000 (vilket skulle ha krävts för att ”färre med examen” skulle varit korrekt ens för de senaste tio åren) faller på sin egen orimlighet.

Så här är det nog mest SCB som inte har koll på sitt språk. Färre betyder antalsmässigt färre, inte att andelen har sjunkit. Det sistnämnda är ju fallet här, inte det förstnämnda. Och det är lite olyckligt när statistikmyndigheten inte klarar av att skilja på de två sakerna.

Ett informerat skolval omöjliggör paxade platser

Att driva vikten av information för skolvalet, men samtidigt vilja bevara kötiderna, går inte ihop. Ett rättvist skolval förutsätter gemensam information, något som omöjliggör paxade platser.

Att driva vikten av information för skolvalet, men samtidigt vilja bevara kötiderna, går inte ihop. Ett rättvist skolval förutsätter gemensam information, något som omöjliggör paxade platser.

För att skolvalet ska kunna fungera på ett rimligt sätt och ge alla elever samma möjligheter att utöva det krävs det att några saker är på plats. En detalj är att den som väljer måste ha information om själva skolvalet och de möjliga skolor som finns. Men detaljen gör det svårt med paxade platser.

En som brukar lyfta fram vikten av information är Ulla Hamilton, vd på Friskolornas riksförbund. Till exempel skrev hon i Dagens samhälle år 2018 följande:

”Ett välgrundat skolval kräver att det finns bra informationsunderlag om skolorna, då kan individen hitta den skola som passar bäst för hen.” Det ligger en hel del i det, att göra ett val utan information är oftast mycket sämre än att göra ett val med information.

Ulla Hamiltons artikel avslutas med: ”När informationen är uppbyggd på samma sätt för varje skola – ja då har vi äntligen fått ett väl utformat underlag för ett informerat skolval.” Och det har hon helt rätt i; det är först med en gemensam och kontrollerad information som man kan säga att man har ett informerat skolval för alla elever.

Ett rättvist system

Men det ska inte bara vara ett informerat skolval, det bör vara rättvist också – alla elever bör därför ha samma information när de gör sitt val av skola, så alla har samma möjlighet att önska skola.

I Björn Åstrands utredning om en likvärdigare skola skrivs det på följande sätt om information: ”Ett välfungerande skolval kräver att alla vårdnadshavare har god kännedom om hur skolvalet går till, vilka skolor som finns att välja mellan och vad som kännetecknar dessa skolor. Skolverket ska därför ha i uppdrag att informera såväl om skolvalet som om de olika skolenheter som finns valbara.”

Tanken är alltså att Skolverket ska se till att alla vårdnadshavare kan göra ett informerat val av skola. Det är en rimlig tanke, någon måste se till att alla får samma information och det är naturligt att en myndighet får det uppdraget.

Att Skolverket får det ansvaret gör också att ”det eventuella informationsöverskott som resursstarka vårdnadshavare har” minskar, skriver Åstrand vidare. Det är precis just det som är friskolornas och Ulla Hamiltons ambition – alla ska få samma information för att på så vis göra så att alla kan välja.

När ska informationen ges?

Frågan är bara när informationen ska ges. Kanske redan när barnet ifråga är ett år gammalt? Eller vid fyra års ålder? Eller när det snart är dags att börja, kanske ett halvår innan skolstarten?

Sannolikheten att man tar till sig informationen är garanterat högre ju närmare själva skolstarten den ges, ju längre ifrån desto fler kommer inte att bry sig om den. Allt talar därför att det är bättre med information nära inpå själva valhandlingen än långt före. (Tänk själva vad som skulle hända om informationen om vad partierna vill inför riksdagsvalet skulle presenteras tre år före valet, istället för månaden innan.)

Men ska staten informera om olika skolors förutsättningar och resultat så nära inpå själva valet som möjligt, för att skapa ett skolval som ger alla elever lika möjligheter kan inte platserna på många skolor vara paxade på förhand. Vill man, som Ulla Hamilton, till se att alla får en bra information så de kan göra informerade val så måste informationen komma före valet – men även före möjligheten att reservera plats.

Hamiltons argument går inte ihop

Det blir kort och gott omöjligt att både upprätthålla frågan om information, som Ulla Hamilton slåss för, och att ha kvar köande som urvalsmetod.

Endera är information och skolval konstruerat så att alla kan välja med samma villkor eller så är de inte det. Ulla Hamiltons krav på mer information, med samtidigt bevarande av kötider, går helt enkelt inte ihop.

Ska informationen fylla en funktion och kunna påverka valet måste det bli ett gemensamt skolval utan paxade platser. Precis det som Björn Åstrand föreslår.

Frågor & Svar