Lärarförbundet

God Jul och Gott Nytt År från Lärarförbundets utredarblogg

God Jul önskar vi er alla!

God Jul önskar vi er alla!

Lärarförbundets utredarblogg vill med detta inlägg önska God Jul och Gott Nytt år och tacka alla läsare för att ni läser och sprider våra inlägg. Under 2018 kommer vi utveckla bloggen till nästa nivå men den julklappen öppnar vi först i januari. Hoppas du vill hänga med oss då!

2017 har varit ett spännande utbildningspolitiskt år. Skolan har under året varit på högkant i många politiska diskussioner och Lärarförbundet har oförtrutet arbetat på för att lärares förutsättningar ska förbättras. En viktig händelse i den nationella skolpolitiken är det betänkande som Skolkommissionen har presenterat med många skolpolitiska förslag som kan komma att göra stor skillnad i den svenska skolan. Regeringen har i höst lovat satsa 6 välbehövliga miljarder på skolan de kommande åren och nationella samlingsutredningen har föreslagit många bra förändringar av lärarlegitimationen. Men de stora frågorna om lärares arbetsbelastning och lärarbristen är fortfarande frågor där det behövs många och nya lösningar.

Om detta och mycket annat har vi skrivit bloggar om under året. Och för att underlätta för dig har vi sammanställt de inlägg som har publicerats i Lärarförbundets utredarblogg under de ett och ett halvt år som den har funnits. Vi önskar dig trevlig läsning!

Arbetsmiljö

Hög tid att bocka av lärares önskelista

December innebär inte adventssmys för lärare, istället peakar arbetsbelastningen. Det är helt ohållbart, skriver Lisa Heino i utredarbloggen.

Bättre arbetsmiljö i skolan och ett jämställt arbetsliv minskar deltidsarbetet.

Med tanke på den stora lärarbristen behöver vi ändra villkoren så att fler kan jobba heltid. Den totala tjänstgöringsgraden för lärare i grundskolan är 87 procent, vilket innebär att motsvarande 10 000 lärare skulle kunna tillkomma om förutsättningar för heltid var de rätta.

Kalla inte effektivisering för skolutveckling

Att kalla effektivisering av administration för skolutveckling, skriver Lisa Heino, utredare på Lärarförbundet, är att undergräva en ohållbar arbetsbelastning. För att lärare ska kunna göra sitt jobb behöver arbetsuppgifter tas bort!

Stress – måste vi leva med den?

Psykisk ohälsa ökar. Stress ökar. Försäkringskassan har börjat neka fler personer rätten till sjukpenning, märkligt nog utifrån att regeringen gett dem i uppdrag att sänka sjuktalen… Jens Ranta ombudsman gästbloggar om vad man kan göra för att få ett hållbart lärarliv.

Det är inte lärarna som ska få dåligt samvete av krav på lyft

Lisa Heino bloggar om varför kraven på "lyft" inte är lyftet för svensk skola.

Skyddsombud med fackligt stöd ger bäst arbetsmiljö

Svenskt Näringsliv kräver modernare regler kring skyddsombuden. En modernisering vore dock inte att kapa banden mellan fack och skyddsombud. Tvärtom är det när skyddsombudet har fackligt stöd som arbetsmiljön blir bäst, skriver våra gästbloggare Cyrene Martinsson Waern och Hans Flygare.

Inte läge slå sig för bröstet i lärarbristens Sverige

Förra året återvände glädjande nog 3100 lärare till yrket. Men vad hjälper det när arbetsbelastningen gör att allt fler lärare sjukskrivs p g a stress. Lisa Heino bloggar om vad som får lärare att lämna respektive komma tillbaka till yrket.

Förbjud håltimmar – nej men förbjud ogenomtänkt signalpolitik

Att förbjuda håltimmar är ett ogenomtänkt förslag som kommer ge motsatt effekt. Fler lärare kommer bli sjuka av en ännu högre arbetsbelastning. Förbjud ogenomtänkta risker för lärares överlevnad istället, skriver Lisa Heino.

Arbetsmiljön i skolan påverkar resultaten

Det finns ett samband mellan lärares sjuktal och resultaten i skolan. Det visar rapporten Arbetsmiljön det största hindret för bättre skolresultat som vi i Lärarförbundet släppte tillsammans med Sveriges Elevkårer i Almedalen 2017.

När kommer ”Samling för lärares välmående”?

Fler idrottstimmar och ökade krav på daglig rörelse för eleverna. Ett helhetsgrepp på elevernas fysiska och psykiska hälsa ska nu tas av flera departement. Lisa Heino bloggar om vikten av att förebygga oönskade konsekvenser av satsningarna.

Skolutveckling- när allas perspektiv tas på lika stort allvar

Diskussionen om hur skolan ska utvecklas sker ofta i frånvaron av de som nu verkar i skolan. Lisa Heino bloggar om vikten av motsatsen.

Hur ska elever vilja bli lärare när arbetsmiljön avskräcker?

Lisa Heino bloggar om ordet "slarv" i Arbetsmiljöverkets rapport och vikten av en god arbetsmiljö i skolan för att eleverna själva ska vilja bli lärare.

Lärares förutsättningar för arbetsro utgör elevers förutsättningar för studiero

Skolinspektionens skolenkät bland elever i årskurs 9 visar bl a på hur eleverna upplever trygghet och studiero i skolan. Utredare Lisa Heino bloggar om nödvändigheten att se till förutsättningarna på varje skola, innan man drar förenklade och skuldbeläggande slutsatser.

Daglig rörelse för eleverna kräver ökat tempo i lärarnas ekorrhjul

Att införa krav på daglig rörelse för alla elever ger konsekvenser på varje skola, varje dag. Var finns förståelsen för helheten, undrar Lisa Heino som bloggar om regeringens förslag om daglig rörelse istället för fler idrottstimmar.

Arbetsbelastningen för lärare och förskollärare måste komma i första rummet

Arbetsbelastningen för lärare orsakar allt högre sjuktal, inte minst för förskollärare. Därför måste både stat och huvudmän göra konsekvensanalyser av vad reformer innebär för arbetsbelastningen. Ett exempel på bristande analys är Stockholms stads utökade vistelsetider på förskolan.

Förskola och förskoleklass

Förskollärare – det största bristyrket

Arbetsförmedlingens rapport ”Var finns jobben: Bedömning för 2017”. Visar svart på vitt – förskollärarbristen är inget annat än alarmerande. Men att förskollärarbristen är extremt allvarlig borde inte slå ned som någon bomb.

Om förskollärarbristen, gruppstorlekarna och vikten av att lyssna på professionen

I det här blogginlägget står förskolan och dess lärare i fokus. Förskollärare vill massor, kan massor och uträttar massor varje dag. Men de behöver en hållbar organisation där de kan ta sitt yrkesansvar – utan att det sker på bekostnad av deras egen hälsa.

Satsa på förskoleklasslärarna – experter på övergångar och ovärderliga för elevers lärande

Det surras om förskoleklassen! Nytt läroplansavsnitt ska implementeras och det pågår diskussioner om åtgärdsgaranti och obligatorium. Samtidigt är bristen på pedagogisk utvecklingstid ständigt aktuell. För att ta tempen på förskoleklassen och få input i arbetet bjöd vi in till rundabordssamtal.

Glädjande trendbrott för förskollärarnas kompetensutveckling

Äntligen visar regeringen upp ambitioner för förskolans och förskollärarnas utveckling. I budgetpropositionen för 2017 tillskjuts resurser för att förskolan ska ingå bland annat i de nationella skolutvecklingsprogrammen.

Likvärdighet

Finns det ett skatteläckage i skolan?

Finns det ett skatteläckage i skolan – att skattepengar försvinner ut utan att de kommer till användning? Vissa debattörer anser detta. Till en del kan man nog ge dem rätt, men det skatteläckage som finns, finns inte riktigt där de tror.

Att blunda med ett öga och kisa med det andra

När man diskuterar skolan och dess kvalitet måste man klara av att ta in flera perspektiv. Den som bara ser ett perspektiv blundar med ett öga, samtidigt som den kisar med det andra och säger att det den ser är den sanna verkligheten.

Anmälningstid inte förenligt med skolvalsperioder

Att använda kötid som urval till fristående skolor ställer till problem. Ett förslag på hur man ska lösa det är en skolvalsperiod en kort tid från skolstart. Det finns en populär skola som tillämpar det i kombination med kötid. Lärdomarna är inte entydigt positiva.

Hög tid avskaffa köer

Att kötider till skolor bidrar till skolsegregationen är känt sedan tidigare. Idag lyfter dock DN en ytterligare effekt av kösystemet – vissa populära skolor får en koncentration av elever födda det första kvartalet. De enda elever som inte är födda då är de som har tagits in via syskonförtur.

Skillnaden mellan elever i en skola bör vara större än skillnaden mellan skolor

Då och då lyfts i den skolpolitiska diskussionen frågan om skillnader inom respektive mellan skolor när det gäller resultat. Ett förekommande, men irrelevant, påstående är att eftersom mellanskolskillnaden i resultat är mindre än inomskolskillnaden så bör vi koncentrera oss på den sistnämnda.

Oroväckande att skillnaden mellan skolor ökar

Härom veckan släppte OECD en Pisa In Focus "Where did equity in education improve over the past decade?". Den handlar om hur likvärdigheten i skolan har utvecklats i olika länder mellan åren 2006 och 2015, de år som naturvetenskap har varit huvudämnet i Pisaundersökningen.

Förordning för fler förstelärare i utanförskapsområden ger motsatt effekt

För att få fler förstelärare i skolor med stora utmaningar, kan vissa skolor söka statsbidrag för detta. Men kraven i förordningen stjälper istället för hjälper, skriver Lärarförbundets utredare Lisa Heino.

Friskolor med kö kan nu ta emot nyanlända elever- men bara Kunskapsskolan har visat intresse

En lagändring har gjort det möjligt även för friskolor med kö att ta emot nyanlända elever. Lisa Heino bloggar om att det tyvärr inte är alla friskolor som utnyttjat den möjligheten.

Fördela resurserna till gymnasiet kompensatoriskt

Även resurserna till gymnasieskolan bör fördelas kompensatoriskt. I denna fråga går Malmö och Helsingborg före. Detta borde fler kommuner följa.

Aktivt skolval i sig inte lösningen på skolsegregationen

Är aktivt eller obligatoriskt skolval en lösning på den segregation som uppstår på grund av rätten att välja skola, eller är det ett stickspår? Den frågan blir allt mer aktuell, eftersom Skolkommissionen i sitt delbetänkande är inne på aktivt skolval, samtidigt som flera politiska partier är för.

Skolor med stora utmaningar är inte detsamma som en dålig skola

Sverige ska ha nolltolerans mot dåliga skolor, är moderaternas nya skolpolitiska giv. Frågan är dock vad som är en dålig skola. Är det verkligen vad moderaterna och partiledaren Anna Kinberg Batra säger? Eller är det föräldrars utbildningsnivå som är förklaringen?

Högskola, lärarutbildning och legitimationsfrågor

Alla nyexaminerade lärare har rätt till en introduktionsperiod

Det är nu klarlagt att nyexaminerade lärare har rätt till en introduktionsperiod av högkvalitet. En introduktionsperiod är en central fas i en lärarkarriär, både för att den fungerar som en övergång mellan utbildning och yrke, men också för att den kan adressera frågeställningar som inte kommer upp.

Myten om pressen på högskolelärare att godkänna studenter

Den spridda bilden att finansieringssystemet pressar lärare på högskolan att godkänna studenter stämmer illa överens med hur det i praktiken fungerar. Diskussionen har en olycklig underton av att genomströmning inte är viktig, när den borde handla om att skapa bättre förutsättning för genomströmning.

Äntligen förlängning av VAL - men lärarbristen kräver fler steg

Nyligen kom regeringen med det välkomna beskedet att det så kallade VAL-projektet ska förlängas. Lärarförbundet har i olika sammanhang tryckt på för en förlängning och det är en lättnad att regeringen nu har lyssnat. Vi ser fram emot att fler steg tas.

Lärarutbildningen i allianspartiernas budgetmotioner för 2017.

Allianspartiernas olika förslag om lärarutbildning i årets budgetmotioner beskrivs och kommenteras i detta inlägg.

Märkligt ta ställning mot legitimation för fritidspedagoger

Centerstämman röstade i helgen nej till en motion om legitimation för fritidspedagoger. Jag var inte på plats och lyssnade men när jag så här i efterhand tar del av partistyrelsens motionsyttrande misstänker jag att det gick fort och fel.

Lärarleg och behörighet i fritidshem – gör om gör rätt

Mycket kan man säga om legitimationsreformen – på det stora hela en mycket viktig reform – men en sak är säker. Flera fallgropar hade kunnat undvikas om den hade varit ordentligt utredd. Konstigast av allt är hanteringen av frågan om behörighet i fritidshem.

Moment 22 för lärare som undervisar yngre elever i SvA

En tidigare brist i behörighetsreglerna gjorde att grundlärare som läst svenska automatiskt blev behöriga att undervisa i SvA. Trots ändrat regelverk får de inte läsa in kompetensen inom Lärarlyftet - eftersom de redan är behöriga.

Den högre utbildningens roll för en hållbar utveckling – arbetet med Agenda 2030

I Agenda 2030 har högre utbildningen har en viktig roll. Problembilden är likartad globalt - fler måste få tillgång till högre utbildning, lärosätena måste ge utbildningsuppdraget högre status och arbetsvillkoren för icke fast anställda måste förbättras.

Nationella prov och resultat

Svårt skapa goda progressionsmått

En fråga som alltid skapar diskussion är hur man ska mäta skolans resultat. Är det rimligt att bara se till en skolas faktiska betygsresultat eller behövs det något annat – ett progressionsmått – för att kunna uttala sig om en skola presterar väl eller inte?

Det blir inga lektioner i engelska i november, för det är nationella prov då

Nu har de nationella proven dragit igång i landet grundskolor. Lisa Heino bloggar om hur proven påverkar elevernas undervisningstid och skolornas hela organisation.

Sämre antagning till gymnasiet och högre utbildning ifall nationella prov får styra betyg

I debatten om hur styrande nationella prov ska vara för betyg finns det felaktiga föreställningar om att nationella prov garanterar likvärdigheten i betygssättningen. Konsekvensen blir istället att betygssättningen får sämre träffsäkerhet när det gäller antagning.

Resultaten är sämre, men ändå inte

Kunskapsresultaten sjönk kraftigt mellan 2016 och 2017. Men beror det på att svenska skola presterar klart sämre eller finns det någon annan förklaring?

Betyg i årskurs 6, en trollformel för mer arbetstid?

Allt mer tid av lärares fritid går till dokumentation och samtal med elever och föräldrar. Betygen i årskurs 6 är en förklaring. Lisa Heino bloggar om relevanta konsekvenser som Skolverkets utvärdering av betygen i årskurs 6 pekar på.

OECD vill inte bara mäta ämneskunskaper i PISA

Under TUACs oktobermöte stod bland annat OECD:s flaggskepp på skolområdet, PISA, på agendan. Det föranleder mig, så här i upptakten inför släppet av de senaste PISA-resultaten, att skriva lite om PISA:s nutida och framtida utveckling.

Nationella prov – till vilken nytta?

Lärare och elever lägger ner extremt mycket tid och kraft på nationella prov. Är det värt det? Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare på Lärarförbundet ifrågasätter den statliga utredningens slutsatser om proven.

Skolinspektion

Ha råg i ryggen istället för ha ryggen fri

Uttrycket "ryggen fri" hörs med jämna mellanrum i skolvärlden. Lisa Heino bloggar om varför det inte får vara utgångspunkten för läraryrket.

Vad har Skolinspektionen inneburit för läraryrket som profession?

Att Skolinspektionen, trots ett vällovligt syfte, har fått oönskade effekter för skolledares arbetsbelastning och för läraryrket som profession visar forskaren Anders Ivarsson Westerberg i en ny rapport från Södertörns högskola.

Övrigt

Hem- och konsumentkunskap – ämnet som är mindre än minst

Grundskolans minsta ämne sett till antal timmar är hem- och konsumentkunskap. Lisa Heino bloggar om att inte ens dessa timmar planeras in i elevernas schema. Förutsättningarna för detta framtidsbyggande ämne är inte på något sätt optimala.

En orimlig fluktuation av andel barn i särskolan de senaste 25 åren

Hur riktlinjerna för placering i särskola fungerar spelar stor roll både för det enskilda barnet och verksamheterna i särskolan och grundskolan. Under det senaste kvartsseklet har det varit en variation på mer än 50 procent, vilket försvårat för verksamheten.

Modersmålslärare- nyckelspelare i ett flerspråkigt Sverige

Under en hel dags rundabordsamtal diskuterade en grupp modersmålslärare frågor som rör specifikt deras yrkesgrupps arbete. Utredaren Lisa Heino deltog och bloggar om samtalet och de frågor som Lärarförbundet driver för just modersmålsundervisningen.

Ökar antalet lärare utanför skolan?

Hur många lärare befinner sig egentligen utanför skolan och blir de fler eller inte? Den frågan väcks efter den publicering som DN gör idag om att det är färre examinerade som lämnar läraryrket efter få år idag jämfört med för tio år sedan.

Nationell samling – en viktig dialog för att nå resultat

Under flera år har Lärarförbundet deltagit i Nationell samling för läraryrket som är regeringens forum för dialog med skolans olika intressenter.

Lärare – syns de inte, finns de inte?

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare, bloggar om betydelsen av hur lärare framställs och om och hur de får komma till tals.

Låt proffsens toppa laget – annars blir det inga mål

Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare bloggar vidare om den symbolladdade avsaknaden av lärare i satsningar som rör skolan, i det här fallet Läsdelegationen.

Klåfingrighet ökar inte resultaten

Politiker vill lämna avtryck genom att lansera reformer eller andra former av politiska åtgärder som visar på handlingskraft. Det är förståeligt men också problematiskt.

Var fjärde nyexaminerad lärare lämnar inte yrket inom tre år

Ett vanligt påstående är att var fjärde nyexaminerad lärare lämnar yrket inom kort tid. Nu senast var det Sydsvenskans ledarsida som påstod detta. Men trots att det upprepas ofta i debatten är påståendet inte sant.

Regeringen vilseleder med statistik

Regeringen säger i årets budgetdebatt att det under alliansregeringens tid försvann en massa personer från grundskolan, samtidigt som det tillkommit en mängd de senaste åren. Att påstå det är bara att försöka vilseleda med statistik.

Svårt skapa goda progressionsmått

Hur ska skolans resultat mätas? Progressionsmått kräver mer än många tror.

Hur ska skolans resultat mätas? Progressionsmått kräver mer än många tror.

En fråga som alltid skapar diskussion är hur man ska mäta skolans resultat. Är det rimligt att bara se till en skolas faktiska betygsresultat eller behövs det något annat – ett progressionsmått – för att kunna uttala sig om en skola presterar väl eller inte?

För ett tag sedan höll Centerpartiet och Friskolornas riksförbund ett gemensamt seminarium om progressionsmått eller så kallade value added-mått. (För den som är nyfiken hade Friskolornas riksförbund ett liknande seminarium i Almedalen i somras.) Några olika saker slog mig under det seminariet:

Först och främst är det rätt klart att faktiska betygsresultat säger rätt lite om en skola presterar väl eller inte. En väldigt stor del av resultaten beror på utomstående faktorer, framför allt föräldrarnas utbildningsnivå. Därför är det bra med andra sätt att mäta hur väl skolor presterar, inte minst hur de förbättrar elevernas kunskaper. Frågan är bara hur sådana mått ser ut och hur de ska genomföras.

Den andra saken är politikernas önskan om att få till ett sådant här system, som står i bjärt kontrast till den skepsis som Skolverket tycks ha. Politikerna i den debatt som avslutade seminariet var rätt ense om att de ville se någon slags progressionsmått (något som bland annat Moderaternas Maria Stockhaus bloggade om).

I den presentation som Marie-Hélène Ahnborg från Ifous drog var hon rätt tydlig med att Skolverket ser en del problem, bland annat att det skulle krävas fler provtillfällen (något som redan stjäl en massa tid) och att det skulle kunna stimulera betygsinflation. Detta har gjort att det försök som Skolverket gjort för att få fram progressionsmått inte verkar lett någonstans.

Skolverkets Salsa fungerar delvis som progressionsmått

Idag har vi ett instrument som till en del fungerar som progressionsmått, Skolverkets Salsa-databas, där resultaten relateras till elevernas bakgrund och där skillnaden mellan en skolas förväntade värde och dess faktiska i någon mening kan tolkas som skolans insats. Salsa tyckte dock Liberalernas Christer Nylander var problematisk eftersom den riskerar att sänka förväntningarna på vissa elever.

Istället presenterades två stycken av fristående skolor egenframställda progressionsmått, ett för gymnasieskolan, som Academedia tagit fram, och ett för grundskolan som Internationella Engelska skolan (IES) tagit fram.

Academedias mått för gymnasieskolan innebär att man jämför elevernas snittbetyg när de börjar respektive slutar gymnasieskolan och ser om det har höjts eller sänkts – har skolan tillfört något.

I praktiken är det ett Salsainstrument för gymnasieskolan. Det skulle kunna förfinas genom att förklaringsvariabler som finns i Salsa läggs till (det används till exempel av Uppsala i deras gymnasiefinansieringsmodell för att träffsäkerheten blir högre om man kombinerar socioekonomiska variabler med betygsresultaten från grundskolan). Inget riktigt progressionsmått, men ändå ett funktionellt sätt att till en del fånga vad skolan gör.

Hur en progressionsmodell inte kan se ut

IES modell i sin tur bygger på jämförelser mellan nationella proven i år 6 och 9 och är ett lysande exempel på hur en progressionsmodell inte kan se ut. Den kort och gott mäter inte det den säger sig mäta. Vill ni ha något progressionsmått så använd i stället Salsa (där IES skolor oftast prestera bättre än förväntat).

Vad gör då IES? Jo, de studerar hur stora andel av deras elever som har minst C på de nationella proven i år 6 och i år 9, sedan jämför det de med hur det ser ut på kommunala skolor. Har det skett en förändring i hur stor andel av deras elever kontra andelen i de kommunala skolorna som uppnår C så ser det den förändringen som en skoleffekt. Tyvärr inget annat än rent bondfångeri.

I år 6 jämför IES äpplen med päron, och i år 9 en större äppelsort med plommon

En liknelse är att de i år 6 jämför äpplen med päron, för att i år 9 jämföra en större äppelsort med plommon och säga att förändringen däremellan går att tillskriva skolan.

Det första, men klart minsta, problemet är att de nationella proven inte är avsedda för den här sortens analyser. Det spelar sannolikt inte jättestor roll om inte många skolor har behövt använda reservproven, som inte säkert mäter samma saker som de ordinarie proven. Ett andra problem, dock fortfarande av det mindre slaget, är att rättningen varierar – av något skäl kanske man är snällare i 6:an än i 9:an, eller tvärtom (att använda nationella proven på det här sättet kanske leder till att man är lite strängare i 6:an och lite snällare i 9:an, till exempel).

Ett tredje problem är att det sker stora förändringar mellan åren vilka elever som går i de olika skolorna. IES mäter dock, enligt uppgift, endast hur det går för dem som gick i kommunala respektive deras egna skolor i både år 6 och år 9 (något som enligt Skolverket är möjligt). Oavsett kan elevförändringarna spela roll för resultaten – nya elever kan endera stimulera till bättre resultat eller försvåra undervisningsläget på skolan.

Till exempel hade IES 2 316 elever i sexan läsåret 2102/13 och 2 701 elever i nian 2015/2016 (de år som jämförelsen görs mellan). Det hade alltså tillkommit knappt 400 elever, vilket är en 17-procentig ökning av elevtalet; hur de eleverna presterar har vi ingen aning om, men de förändrar så klart resultatet för skolan – och om de sätts i klasser där de gamla eleverna går, kanske även hur de gamla eleverna presterar.

För kommunala skolor är motsvarande siffror 81 124 respektive 84 677. Det har alltså tillkommit några tusen elever. Dessa är i princip uteslutande nyanlända (sannolikt till och med fler eftersom de fristående skolorna vuxit med tretusen elever), vilka vi vet i sig har svårare att klara kraven och dessutom oftast har föräldrar med svag utbildningsbakgrund. Och även dessa elever kan ha en överspillseffekt på sina klasskamrater.

Slutsatsen är alltså att det uppenbart är olika elevgrupper de olika åren och även om vi rensar bort de elever som inte gjort bägge proven kan de förändrade elevgrupperna göra att resultaten förändras på ett annat sätt än de skulle göra utan att elevgrupperna förändrats.

Isolerar inte skolprestation från annat

Det fjärde och riktigt stora problemet med IES mått är dock att det inte isolerar skolprestation från andra saker. Det kanske inte alls är IES som presterar väl; det kanske är föräldrarna till dess elever som hjälper till mer med skolarbetet, låter barnen göra eftermiddagsaktiviteter som har positiv effekt på skolarbetet, ser till att läxorna blir gjorda i högre grad, skickar barnen på språkresor utomlands och så vidare. Jämförelsen med kommunala skolor tar naturligtvis inte in de aspekterna över huvud taget.

Och eftersom vi vet att just sådana saker brukar samvariera rejält med föräldrarnas utbildningsnivå är det intressant att konstatera att i Salsas tregradiga skala (där 1 är grundskole-, 2 gymnasie- och 3 högskoleutbildning) är genomsnittet för IES skolor i år 9 2,46, mot 2,21 för kommunala skolor. IES elevers föräldrar är alltså välutbildade i jämförelse med kommunala skolor och kan därmed misstänkas i högre grad göra saker som underlättar för sina barns skolgång.

Justerar inte för faktorer utanför skolmiljön

Detta visar att det klart inte är ett progressionsmått för skolan som IES tagit fram, eftersom det inte justerar för faktorer utanför skolmiljön. Just det som är det allra viktigaste i ett progressionsmått.

Reklamprodukt, inte progressionsmodell

IES modell är en reklamprodukt, inte ett progressionsmått! Och säger därmed lite om hur både IES skolor och någon annan skola i Sverige påverkar sina elever.

Modellen skulle kunna vara tillföra något av värde, men bara om den gjordes på följande sätt:

  1. du måste hitta syskonskolor som är helt jämförbara, de ska ligga i ungefär samma slags områden, ha ungefär lika välutbildade föräldrar och dessa ska ungefär samma ekonomi och liknande preferens för vikten av skolan
  2. du kan endast jämföra mellan elever som går på skolan både i år 6 och i år 9
  3. i ditt urval får du endast ha med skolor vars elevgrupper är ganska konstanta över åren
Progressionsmått måste isolera effekten av skolan

Ett riktigt progressionsmått måste isolera effekten av skolan från övriga effekter. I Sverige har det genomförts en studie, av forskarna Alan B. Krueger och Mikael Lindahl, som försöker komma runt problemet med att isolera skolans bidrag till kunskapsutvecklingen från övriga bidrag. Den handlar om effekten av minskade klasstorlekar (som för övrigt var positiv).

I den undersökningen gav de ett test i slutet på årskurs 5, ett i början på årskurs 6 och ett i slutet på årskurs 6, där den klasseffekt som de fann var skapad genom skillnaden mellan kunskaper i slutet år 5 och 6, med kontroll för förändringen av kunskaper mellan slutet på år 5 och början på år 6 för att på så vis justera för föräldraeffekt med mera. Att de behövde göra så visar på att ett bra value added-system skulle behöva innebära en än större provapparat (och trots det är det långtifrån säkert att de lyckades fånga alla utomskolseffekter).

Bygg vidare på Salsa

Det vore bra om skolsystemet kan få ett rimligt fungerande progressionsmått, utan att vi samtidigt behöver bygga ut provsystemet än mer. Själv tycker jag att det bästa vi skulle kunna göra för att få ett progressionsmått för grundskolan är att bygga vidare på Salsamodellen, genom att använda hela det likvärdighetsindex som Skolkommissionen har låtit ta fram. Då kommer precision att bli mycket högre, upp mot 75 procent av resultaten i en skola förklaras med hjälp av det. Den skillnad vi får fram då mellan förväntat och faktiskt värde kommer antagligen ganska väl fånga skolors insats.

För den som vill veta mer om den internationella diskussionen om value added-mått har Education International tagit fram en rapport som är klart läsvärd.

Finns det ett skatteläckage i skolan?

Vissa påstår att det sker ett skatteläckage i skolan. Det är möjligt, men det sker i så fall inte där de tror.

Vissa påstår att det sker ett skatteläckage i skolan. Det är möjligt, men det sker i så fall inte där de tror.

Finns det ett skatteläckage i skolan – att skattepengar försvinner ut utan att de kommer till användning? Vissa debattörer anser detta. Till en del kan man nog ge dem rätt, men det skatteläckage som finns, finns inte riktigt där de tror.

En utgångspunkt för diskussionen är Dagens samhälles granskning av vad som skett i storstadskommunerna med de allt mer socioekonomiskt riktade resurserna. Det är inte lätt att se någon resultatförbättring. Att så är fallet är egentligen inget att förvånas över – det är generellt svårt att se resultat av mer resurser till skolan; det var till och med så att fram tills det så kallade STAR-projektet presenterades var det svårt att finna forskning som visar på att klasstorlek spelar roll. Nu för tiden är forskningen rätt enig om att klasstorlek och resurser spelar en viktig roll för resultaten i skolan.

Skälet till att det är svårt att visa på helt resursernas betydelse – och där Dagens samhälle-artikeln går vilse – är att det krävs god forskningsdesign som hanterar de problem som finns i att de skolor som får mest resurser oftast också är de som har störst utmaningar. Om man inte lyckas hantera det problemet i utformandet av forskningen, genom endera experiment eller kvasi-experimentell-ansats (när man i verkligheten kan finna experimentlika situationer), är det svårt att se några resultat.

För den som vill se mer om klasstorlekens effekt kan läsa William J. Mathis minisammanställning här eller om man hellre vill läsa resultat, genom en kvasi-experimentell-ansats, baserade på svenska förhållanden eller amerikanska.

Finns något skatteläckage?

Det var egentligen inte i frågan om resurser och klasstorlek som jag tänkte fördjupa mig, utan i frågan om skolans resurser och om det är så att pengar hamnar fel: helt enkelt om – och i så fall var – det finns något skatteläckage?

Under rubriken Mer pengar löser inte problemen i skolan (fast med den tänkta titeln Var finns skatteläckaget?) skrev Ulla Hamilton, vd för Friskolornas riksförbund, en artikel härförleden.

Ulla Hamiltons tes är att det stora skatteläckaget finns i hur pengarna används och att ”ett väl strukturerat arbete i skolan kan minska skatteläckaget”. Det kan säkert ligga något i det, det finns alltid möjligheter att göra saker och ting bättre. Men i alltför många fall är det ett arbete som går ut över de anställdas arbetsmiljö. Ett exempel finns här hos Tankesmedjan Balans.

Även Erik Bengtzboe, moderaternas nya skolpolitiska talesperson, var till en del inne på att det finns ett skatteläckage när han svarade – ”Om det går att göra stora vinster är det ett tecken på att skolpengen är för hög eller kraven för låga.” – på frågan Är det inte något fel på systemet när pengar som är tänkta att gå till undervisning i svenska skolor går på export? i Lärarnas tidning för en tid sedan.

Erik Bengtzboe anser alltså att ett överskott som kan användas till annat beror på endera för låga krav eller en för hög skolpeng.

Ett tredje exempel på några som gärna talar om skatteläckage i välfärden är Svenskt Näringsliv, här i en artikel av den välfärdsansvarige Anders Morin.

Resursfördelningssystemet kan skapa skatteläckage

Jag skulle säga att det vare sig är det ena eller det andra av de förslag som förs fram här ovan. Jag tror att det stora skatteläckaget i skolan går att finna i en systemfråga: Hur resursfördelningen går till – och då framför allt idén om en finansiering som följer eleven, skolpengsmodellen (en modell som enligt Skolkostnadsutredningen blir allt vanligare). Skälet är helt enkelt att med en per-capita-baserad-ersättning, som skolpengen, betalar kommunen för mycket till skolor som, i strid med ovan redovisad forskning, låter sina klasser vara stora; samtidigt som de riskerar att betala för lite till de skolor där klasserna är små.

Skälet är väldigt enkelt. I ett per-capita-system sätts ersättningen så att intäkterna för en lagom stor klass innebär att skolan får sina kostnader täckta. För en klass med 25 elever innebär det ungefär intäkter på 2,5 miljoner, varav ungefär 1,4 miljoner går till undervisning. Det motsvarar lite drygt två lärare på heltid per klass, vilket motsvarar vad som går åt för undervisningen.

En klass med bara 20 elever får i sin tur svårt att finansiera de lärartjänster som behövs, då den bara har 2 miljoner i intäkter, vilket innebär 1,1 miljoner till undervisning. I en sådan klass får man spara in lite här och där för att den ska gå runt (eller så riskerar det bli underskott med efterföljande höjning av ersättningen till alla skolor).

Stor klass skapar överskott

Har man däremot en klass med 32 elever innebär det en intäkt på 3,2 miljoner, eller ungefär 1,8 miljoner till undervisning. Men i den klassen går det fortfarande bara åt drygt två lärare till en kostnad av 1,4 miljoner. Och simsalabim så har det skapats ett överskott om 0,4 miljoner på den klassen.

Och det är lite drygt 10 procent av den sammanlagda intäkten, eller ganska precis vad de mest lönsamma skolbolagen visar upp i överskott. Så enkel är matematiken.

Konkurrensverket ser samma sak

Och det är inte bara jag som ser det. Konkurrensverket konstaterade i sitt remissvar på Välfärdsutredningen följande:

”Konkurrensverket vill påpeka att flera regelverk inom välfärdsområdena innebär att privata företag ges rätt till offentlig finansiering utan någon konkurrensutsättning, och konstaterar att de problem som utredningen använder som argument för sina förslag nästan uteslutande handlar om sådana områden. Utredningen anger att det inom skolväsendet finns särskilt stora problem eftersom ersättningssystemet ger incitament till segregation och eventuella effektivitetsvinster inte kommer det offentliga tillgodo.--- Konkurrensverket konstaterar att det … handlar om verksamheter där ersättningen är reglerad och där utförarna kan välja att bedriva verksamheter i de delar av marknaden där ersättningen är högre än kostnaderna och avstå från de delar där de bedömer att ersättningen inte är tillräcklig.”

Det finns också en avhandling, skriven av Lunds förre skolchef Sten-Bertil Olsson, om skolpengssystemets konsekvenser på gymnasieområdet, som bekräftar precis den här bilden.

Ändrat finansieringssystem kan få bort skatteläckaget

Så om det är någonstans där man kan fundera på om inte pengarna försvinner i onödan i skolan – att det finns ett skatteläckage – är det här. Så vill man få bort skatteläckage är det finansieringssystemet som behöver reformeras.

Det är också skälet till att Lärarförbundet tycker att det är hög tid att reformera skolpengssystemet. Något som Johanna både har skrivit om själv i DN och Dagens Samhälle samt tillsammans med till exempel Academedia.

Att blunda med ett öga och kisa med det andra

De tre forskarna Jonas Vlachos, Sten Bertil Olsson och Åse Hansson diskuterar likvärdighet tillsammans med konferensens moderator Helena Blomquist.

De tre forskarna Jonas Vlachos, Sten Bertil Olsson och Åse Hansson diskuterar likvärdighet tillsammans med konferensens moderator Helena Blomquist.

När man diskuterar skolan och dess kvalitet måste man klara av att ta in flera perspektiv. Den som bara ser ett perspektiv blundar med ett öga, samtidigt som den kisar med det andra och säger att det den ser är den sanna verkligheten.

Det här gör att den politiska diskussionen om skolan och den forskningsmässiga skiljer sig åt ganska mycket. Det kunde konstateras när Ge alla elever samma chans – det gemensamma projekt Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och LO har haft under några år – hade en konferens om hur uppnå en likvärdig skola för ett tag sedan.

Just skillnaden mellan diskurserna fångades bäst av Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen (som är den liberala ledarskribent som bäst har skrivit om skolmarknaden och skolvalet). Hon konstaterade att det föreligger en målkonflikt mellan likvärdighet och valfrihet och att politiker, framför allt de som är förespråkare av valfrihet, inte vill se och erkänna konflikten. Och eftersom likvärdigheten har en central roll i Skollagens första kapitel uppstår ett intressant problem här.

Att målkonflikten verkligen finns blev också tydligt i den forskardiskussion som hölls under förmiddagspasset av konferensen (hela konferensen finns att se i efterhand här). De forskare som deltog var professorn i nationalekonomi Jonas Vlachos, den fd skolchefen och doktorn i företagsekonomi Sten Bertil Olsson samt doktorn i pedagogik Åse Hansson.

Marknadslogiken leder fel

De tre forskarna var till exempel rätt överens om att, för att använda Sten Bertil Olssons ord, marknadslogiken leder fel när man tänker skola. Ett skäl är att när valet till skolor görs så är det inte kvaliteten på skolorna som styr, utan annat, som vilka elever som går där. Därtill gör marknadslogiken, med sitt vinstintresse, att skolorna vill nå de elever som är lättast – och därmed billigast – att undervisa.

Mellan de tre blev det också en diskussion kring vad som hänt med likvärdigheten. Tydligt är ju att skolsegregationen har ökat, både beroende på en ökad boendesegregation, men också på grund av skolvalet. Åse Hansson förde fram att nyare forskning (av Jan-Erik Gustavsson och Kajsa Yang-Hansen i Scandinavian Journal of Educational Research) visar på att de ökande skillnaderna vi ser i skolsystemet inte bara beror på sorteringen utan även på att skillnaderna i skolresultat mellan barn med föräldrar med längre utbildning och kortare har vuxit.

Jonas Vlachos å sin sida ansåg att även om det inte finns några entydiga bevis för (vilket det inte gör enligt tidigare forskning, från till exempel IFAU) för att resultatskillnaderna har ökat baserat på socioekonomi, så är det oavsett värt att minska skolsegregationen då den annars riskerar leda till ökad kriminalitet och fler avhopp från skolan.

Pedagogisk segregation

Åse Hansson förde också fram att det under de senaste decennierna har vuxit fram en pedagogisk segregation, något som skulle kunna förklara trenden till den större skillnaden till resultat beroende på social bakgrund. Den skulle i sin tur bero på skiktning i lärarkompetensen, där de skickligaste lärarna inte finns på de skolor som har störst behov.

De tre var också eniga om att den sociala skiktningen medför att det, som Jonas Vlachos konstaterade, blir ”orimligt dyrt” att nå likvärdighet. Om inget annat skäl finns så är det åtminstone ett gott skäl till att det är bra med en socialt oskiktad skola.

På ett flertal håll, bland annat på Twitter av Moderaternas Victoria Seeman, hos Svenskt Näringsliv av Johan Olsson och av Folkbladets Widar Andersson, framfördes det att ett problem med konferensen var att kvalitetsfrågorna i sig inte behandlades.

Kvaliteten i skolan är beroende av skolans förutsättningar

Men den synpunkten visar faktiskt bara att man inte ha uppfattat vad forskarna sa: kvaliteten i skolan är beroende av skolans förutsättningar. Eller som Jonas Vlachos uttryckte det på Twitter i ett svar till Victoria Seeman: ”Poängen hos flera av oss i panelen var att det är svårt att upprätthålla likvärdig kvalitet i en segregerad skola.

Aktivt skolval har ingen effekt

Frågan är dock om konflikten mellan likvärdighet och valfrihet är absolut eller om det går att modifiera valfriheten så att den är mer förenlig med de likvärdighetsmål som finns. På konferensen presenterade även Dany Kessel, doktorand vid Stockholms universitet, den forskning han bedriver tillsammans med kollegan Elisabet Olme. Tidigare har de visat att obligatoriskt skolval i sig inte har någon större effekt på skolsegregationen.

Vid denna konferens presenterade han även två andra, ännu opublicerade paper, det ena om vad förändringar av urvalsmodeller kan innebära (det presenterade han även lite mer utförligt i början på ett seminarium i Almedalen i somras) och det andra om information kan förändra föräldrars valbeteende.

Går att minska skolsegregationen

Dany och Elisabets forskning visar på att det går att minska skolsegregationen genom att förändra reglerna för hur urval går till och att sökbeteendet hos föräldrars (framför allt med längre utbildning) går att förändra med bättre information. Deras forskning visar alltså att det går att lindra konflikten mellan likvärdighet och valfrihet.

Båda dessa förändringar är sådant som Lärarförbundet gärna vill se. Vi tror att med modifierade urvalsregler så går det att minska skolsegregationen och öka likvärdigheten i systemet. Eller som Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundets ordförande sa i sitt anförande på konferensen:

"Jag är övertygad om att det går att göra om reglerna för hur urval till de fristående skolorna och placering på de kommunala skolorna görs, utan att för den skull frånta föräldrars möjlighet till önskemål och engagemang i sina barns skolgång. Det handlar inte om att göra skolvalet mer eller mindre fritt – det handlar faktiskt om att omreglera ett redan reglerat skolval.”

Det är viktigt att komma ihåg att vi idag har ett reglerat skolval. Imorgon lär vi också ha ett reglerat skolval, men förhoppningsvis ser reglerna annorlunda ut.

Många blundar med ett öga

Det är viktigt med hög kvalitet i skolan, men det betyder inte att fokus endast kan läggas på skolans inre processer – även om det också är viktigt. Man måste även se till de förutsättningar som ges och hur de påverkar kvaliteten. Att bara välja det ena perspektivet är som att blunda med ett öga och kisa med det andra och säga att det är den sanna verkligheten.

Politiker måste klara av att ta in båda perspektiven, annars kommer skolan aldrig att lyckas med det uppdrag som politikerna har gett skolan i skollagen – att skolan ska vara likvärdig.

Tyvärr var det en del på konferensen som tyder på att just nu är det många politiker som har svårt att få in bägge perspektiven – de har svårt att se konflikten mellan valfrihet och likvärdighet. Och därmed har de även svårt att se hur dagens regler för till exempel skolval och skolfinansiering kan bidra till att stjälpa likvärdigheten – de blundar och kisar och ser bara det perspektiv de själva vill se.

Resultaten är sämre, men ändå inte

Resultatförändringarna kan ibland förklaras av förändrad sammansättning av eleverna istället för av förändrade resultat.

Resultatförändringarna kan ibland förklaras av förändrad sammansättning av eleverna istället för av förändrade resultat.

Kunskapsresultaten sjönk kraftigt mellan 2016 och 2017. Men beror det på att svenska skola presterar klart sämre eller finns det någon annan förklaring?

När statistiken över behörigheten till gymnasieskolan kom för att tag sedan började jag fundera kring vad som är en riktigt förändring i resultat och vad som är en skenbar. Otvetydigt är att andelen behöriga till gymnasiet sjunkit det senaste året, från 83,1 procent till 82,5. Men betyder det att eleverna i svensk skola blivit sämre på att klara kunskapskraven?

Faktum är att jämfört med hur det såg 2013 och 2014 så är det en väldigt mycket lägre andel elever som blir behöriga till gymnasiets yrkesprogram, då det var omkring 87 procent som blev behöriga. Jan Björklund var snabb och konstaterade i en tweet att försämringen var kraftig och att det behövdes en ny skolpolitik (trots att det är den skola som han skapade som eleverna går i). Problemet är bara att det försämrade resultatet i mångt och mycket är en skenförändring som beror på förändringar i sammansättningen av elever och inte på att skolan presterar sämre. Det syns tydligt om vi delar upp resultaten - andelen behöriga till yrkesprogrammen - efter elevernas bakgrund.


Andel
behöriga

Alla elever

Svensk bakgr

Utländsk bakgrund
Alla


Född i Sve


Invandrat före skolstart


Invandrat efter skolstart


varav
nyin-
vandrade


Okänd bakgr

2013

87,6

91,1

74,1

85,8

86,6

52,1

27,9


2014

86,9

90,7

73,1

84,7

86,1

51,9

27,1


2015

85,6

90,9

70,9

84,4

86

49,5

26

13,2

2016

83,1

91,8

72,7

86,8

88,8

50,8

30

3,6

2017

82,5

90,8

68,2

84,4

85

46,5

28,4

10,9


Resultaten för svenska elever de senaste fem åren pendlar kring 91 procent behöriga, utan någon tydlig trend. Resultaten för elever med utländsk bakgrund som är födda i Sverige pendlar runt 85,5 procent behöriga, för dem som invandrat före skolstart ligger de på 86,5, dock med lite större skillnader mellan åren, samtidigt som ingen tydlig trend går att urskilja. För dem som invandrat efter skolstart är resultaten 2017 lägst med 46,5 procent behöriga, medan behörigheten övriga år i genomsnitt är något över 51 procent. Om vi i utbyte ser på de nyinvandrade (högst fyra år i Sverige) så har, om något, resultaten blivit lite bättre 2016 och 2017 jämfört med de tre åren dessförinnan.

Allra mest rör sig resultaten för gruppen med okänd bakgrund där 2015 13 procent blev behöriga, 2016 3,6 procent och 2017 10,9 procent. Okänd bakgrund är dock väldigt speciell och består i huvudsak av två grupper, ett fåtal elever med skyddad identitet och elever som har varit väldigt kort tid i Sverige och därför ännu inte har något personnummer.

Trenden är inte lika oroväckande för delgrupperna

När vi ser till de ingående delgrupperna ser vi alltså inte alls samma oroväckande trend som vi ser när vi tittar på behörigheten för alla elever. Tydligt är att någonting är skumt.

Det är helt enkelt så att gruppernas inbördes storlek varierar, vilket gör att totalresultatet förändras trots att resultaten för varje enskild grupp inte gör det.

Ur Skolverkets PM om betygsresultaten har jag grävt fram de uppgifter som går att finna om de olika gruppernas andelar olika år. Tyvärr är PM:en väldigt inexakta och många uppgifter saknas för olika år, men så här ser den bild som framträder ut:

Andel av
alla elever

Född utomlands

Invandrad
efter skolstart

Nyinvandrade

Okänd bakgr

2013

11


3

0,5

2014

12

5

3,25

0,5

2015


9

4,3

1

2016



4,7

5,1

2017

18

13,7

5,6

3,6


Som synes varierar andelarna stort mellan åren, till exempel var andelen med okänd bakgrund 3,6 procent av alla elever 2017, mot 0,5 2014. Andelen invandrade efter skolstart för samma år var 5,0 procent mot 13,7, varav 3,25 respektive 5,6 procent räknades som nyinvandrade.

I det närmaste samma resultat 2017 som 2014

Om vi räknar om totalresultat 2017 under antagandet att de olika gruppernas andelar vore desamma som 2014 så når vi ett snitt på ungefär 87,0 (eftersom beräkningarna görs på de inexakta andelarna här ovan så är det en viss osäkerhet i siffran). Med andra ord ganska precis samma resultat som 2013 och 2014.

Det här visar att tar man inte hänsyn till sammansättningsförändringarna är det lätt att tro att det hänt något med hur skolan presterar, när det egentligen bara handlar om att elevgruppernas andelar har förändrats.

Eller för att citera Skolverket från deras PM:

”Det är viktigt att komma ihåg att elevgrupperna … är mycket heterogena över tid. De invandrade eleverna har, även inom respektive grupp, gått i svensk skola olika lång tid och har dessutom olika förkunskaper med sig från tidigare skolgång, vilket kan variera från år till år. Även föräldrarnas utbildningsnivå varierar, såväl mellan elevgrupperna som mellan åren inom respektive elevgrupp. Detta bör beaktas vid jämförelser av resultaten mellan olika år.”

Glöm inte hur verkligheten förändras

För debatten vore det mycket bättre om vi klarade av att hålla diskussionen till det som är intressant och som spelar roll. Inte bara skjuter iväg kommentarer utan att fundera på hur verkligheten förändras.

Det här ska dock inte tolkas som att vi inte bör satsa på alla elever och se till att fler når målen. Det ska vi självfallet göra. Det är genom en förbättrad skola för varje elev som vi kommer kunna nå högre resultat och se fler elever klara kunskapskraven. Men detta måste vi klara av samtidigt som vi mäter det på ett relevant sätt - och att jämföra totalsiffror utan att beakta sammansättningsförändringar riskerar bara leda fel (t ex är jag övertygad om att totalresultaten kommer att stiga de kommande åren eftersom andelen med okänd bakgrund, andelen nyinvandrade och på sikt även andelen som invandrat efter skolstart kommer minska).

Det är också skälet till att Lärarförbundet i vårt remissvar över Skolkommissionens förslag pläderar för att när man följer kunskapsutveckling över tid bör nyanlända elever räknas bort. Annars kan vi inte veta om det är en riktig förändring som sker eller om det bara är en förändring i basernas relativa storlek.

Arbetsmiljön i skolan påverkar resultaten

Jag presenterar resultaten från vår och Sveriges Elevkårers arbetsmiljörapport 2017.

Jag presenterar resultaten från vår och Sveriges Elevkårers arbetsmiljörapport 2017.

Det finns ett samband mellan lärares sjuktal och resultaten i skolan. Det visar rapporten Arbetsmiljön det största hindret för bättre skolresultat som vi i Lärarförbundet släppte tillsammans med Sveriges Elevkårer i Almedalen 2017.

I rapporten visar vi också att det finns ett klart samband mellan indraget studiebidrag och att färre elever tar gymnasieexamen. En kort presentation av resultaten finns i Svenska Dagbladet, i Lärarnas tidning och själva rapporten kan nås här.

Frågan är om det är lärarnas sjukskrivningar i sig som leder till de sämre resultaten. Sannolikt är inte svaret ja på den frågan, utan det finns istället en gemensam bov bakom både sjuktal och resultat – arbetsmiljön i skolan.

I de två tidigare rapporter som Lärarförbundet och Sveriges Elevkårer har gjort tillsammans har fokus i högre grad varit just vad det finns för skillnader i arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet mellan kommuner med höga och låga sjuktal och hur dessa skillnader kan påverka resultaten.

Kommuner med låga sjuktal gör mer rätt

I den första, Bra arbetsmiljö höjer elevernas resultat från 2013, konstaterade vi att i kommuner med låga sjuktal för lärare gjorde man mer rätt ur arbetsmiljösynvinkel; förhållningssättet gentemot elever och lärare var bättre. När det framfördes synpunkter på arbetsmiljön tog man i högre grad tag i dem och försökte lösa dem – ledningen lyssnade i högre utsträckning på lärarna och eleverna. Inte minst vägdes ”frågor som stress och förutsättningar att organisera arbetet för jämn arbetsbelastning i större utsträckning in i beslutsfattandet” samtidigt som skolor i större utsträckning får ”de resurser som behövs för att både förebygga arbetsmiljön och åtgärda brister i den".

Vår slutsats då var att hur huvudmannen agerar vad gäller arbetsmiljön i förlängningen påverkar resultaten i skolan. För den som vill ha bra resultat i skolan så gäller det helt enkelt att se till att arbetsmiljön är bra. Även den rapporten blev för övrigt presenterad i Svenska Dagbladet.

I kommuner med låga sjuktal är lärare och elever mindre stressade

2016 gjorde vi en första uppföljning, Bra arbetsmiljö i skolan ger bättre resultat. I den undersökningen lät vi ”respondenterna beskriva olika saker, härefter kallade aktiviteter, som de gör och som påverkar deras känsla för skolan. Dessa har de sedan fått ge olika omdömen.” Det är dessa omdömen och skillnaden mellan kommuner med höga respektive låga sjuktal som står i fokus för analysen.

I kommunerna med låga sjuktal fokuserar man i högre grad på aktiviteter som stödjer lärandet, samtidigt som både elever och lärare är mindre stressade i de kommunerna. Vidare anser lärare och elever i kommunerna med låga sjuktal att de har större möjligheter att påverka både den enskilda och den gemensamma situationen. Samtidigt tycks de stödfunktioner som finns, när något går snett, fungera bättre.

Skillnad i hur man organiserar arbetet

Även i den undersökningen kunde vi alltså se att det finns en skillnad i hur man organiserar verksamheten i kommuner med höga respektive låga sjuktal. I de sistnämnda är det arbetet oftare organiserat på ett sådant sätt att elever och lärare stressar mindre, samtidigt som det finns klart bättre påverkansmöjligheter, bäggedera resultat som går i linje med 2013 års undersökning. Och de funktioner som ska träda in om något går fel tycks också fungera bättre, vilket också är i linje med den tidigare undersökningens resultat att det finns mer resurser att ta till om något behöver åtgärdas vad gäller arbetsmiljön.

Mycket talar därför att det finns en förklaring till varför lärares sjuktal och elevernas resultat samvarierar: lärares och elevers arbetsmiljö – är den bra blir både färre sjuka och resultaten bättre; är den dålig så blir fler sjuka och resultaten sämre. Så ett sätt att förbättra resultaten i skolan är att förbättra arbetsmiljön och minska arbetsbelastning för elever och lärare.

Om seminariet i Almedalen

För den som vill se hela seminariet där den nya rapporten presenterades finns det här. På seminariet medverkade Lina Hultqvist, ordförande, Sveriges Elevkårer; Robert Fahlgren, 2:e vice ordförande, Lärarförbundet; Helene Odenjung, kommunalråd Göteborgs stad, Liberalerna; Erik Hallsenius, arbetsmiljöexpert, OFR; Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande, Lärarförbundet Skolledare; Christine Kastner Johnson, utvecklingschef för gymnasieskolor, Academedia; förutom jag själv och min kollega Ida Strutt, som var moderator.

Lärarförbundets presentation av rapporten i Almedalen

Anmälningstid inte förenligt med skolvalsperioder

Ska skolvalet förändras till att ske inom en skolvalsperiod kan inte anmälningstid användas.

Ska skolvalet förändras till att ske inom en skolvalsperiod kan inte anmälningstid användas.

Att använda kötid som urval till fristående skolor ställer till problem. Ett förslag på hur man ska lösa det är en skolvalsperiod en kort tid från skolstart. Det finns en populär skola som tillämpar det i kombination med kötid. Lärdomarna är inte entydigt positiva.

I förra veckan presenterade Dagens Nyheter en granskning av ett antal populära fristående skolor vars elevurval var skevt till förmån för barn födda det första kvartalet. Vilka konsekvenser detta får och på vilket sätt det visar varför anmälningstid är ett olämpligt sätt att fördela platser på skrev jag om i bloggen förra veckan.

Skolvalsperioder i praktiken

I en av de diskussioner som följde fick jag lära mig att det finns en populär fristående skola, som tillämpar en form av skolvalsperioder. (Att den gör det och att antagningen ser ut som nedan har jag fått bekräftat i diskussioner med skolan, i dessa kom jag också överens med dem om att inte ange vilken det är.) Skolvalsperioder är det som Moderaterna och Liberalerna föreslår borde ersätta dagens modell. Tyvärr säger de bägge partierna samtidigt inget om vilken urvalsmetod som ska användas, vilket innebär att man får förmoda att de anser att anmälningstid är bra.

Det finns alltså en populär skola som använder skolvalsperioder helt enligt det regelverk som finns. Varje år i oktober en given tid, en given dag släpps platserna till nästa läsår. Alla har chans att samtidigt registrera sig.

Genom att släppa platserna varje år får alla chansen

Detta är bra. Skolan ger alla, även den elev som är nyinflyttad eller adopterad eller den familj som börjat fundera på vilken skola man ska välja lite senare än på BB en chans, genom att släppa platserna varje år.

Samtidigt säger regelverket att det är anmälningstid som gäller, något skolan tagit fasta på. Platserna släpps alltså given tid och given dag – och inom några minuter så har de gått åt; de elever som antas ställs i kö genast efter att platserna har släppts.

Visar på problemet

Det visar varför anmälningstid är omöjlig som fördelningsmekanism om man har skolvalsperioder: Om platserna släpps till exempel klockan nio på morgonen så krävs ett antal saker för att man en ska ha rimlig möjlighet att ställa sig i kö: först och främst krävs tillgång till dator lätt den tidpunkten (endera på arbetet (finns massor med arbeten där du inte kan komma ifrån till en dator en bestämd tidpunkt) eller någon annanstans), att uppkopplingen är bra (att vara på tjänsteresa kan ställa till det), att man inte ligger hemma och är rejält sjuk eller att någon kommer och stör när ansökan ska skickas. Om något av detta händer är man i praktiken chanslös.

Det här visar att det inte, som M och L tycks föreslå, räcker med att införa en skolvalsperiod utan att samtidigt avskaffa anmälningstid som urvalskriterium för den som söker inom skolvalsperioden – anmälningstid innebär i praktiken sekundanmälan.

Skolkommissionen föreslog istället att lottning skulle användas. Av dessa två är det lätt att föredra lottning. Vill man inte se lottning så går det att hitta andra fördelningsmetoder. Att ta denna diskussion vidare är också avsikten med det seminarium som Ge alla elever samma chans (samarbetet mellan Lärarförbundet, LR och LO för en likvärdig skola) ordnar i Almedalen.

UPPDATERING: Seminariet är nu genomfört och kan ses i efterhand här.

Hög tid avskaffa kötider

Att urvalsystemet gör att populära fristående skolor bara får elever födda tidigt på året visar på att det är dags att avskaffa kötiden som urvalsgrund.

Att urvalsystemet gör att populära fristående skolor bara får elever födda tidigt på året visar på att det är dags att avskaffa kötiden som urvalsgrund.

Att kötider till skolor bidrar till skolsegregationen är känt sedan tidigare. Idag lyfter dock DN en ytterligare effekt av kösystemet – vissa populära skolor får en koncentration av elever födda det första kvartalet. De enda elever som inte är födda då är de som har tagits in via syskonförtur.

I artikeln i Dagens Nyheter skrivs att sjutton fristående skolor har en fördelning där minst 45 procent av eleverna i förskoleklassen är födda de fyra första månaderna på året. Slumpmässigt borde det istället vara en på tre. Det mest extrema exemplet är Fredrikshovs slotts skola i Stockholm där sju barn av tio är födda de fyra första månaderna, övriga är antagna på syskonförtur.

En annan av de Stockholms skolor, Carlssons, som har lång kötid har tagit konsekvensen av att så många barn anmäls de första levnadsdagarna att de räknar anmälningstid från hur snart efter födelsen ett barn anmäls. Inför höstens skolstart är det 168 barn som är anmälda på sin första dag i livet, samtidigt som skolan har ungefär 60 platser. Av dessa platser lär ett antal gå till syskonförturer, medan det återstående (kanske 40 stycken) lottas mellan de 168 som ställdes i kö den första dagen. Carlssons skola har alltså i praktiken infört Moderaternas förslag om skolvalsperiod, men förlagt den till barnets första levnadsdag istället för till ett halvår innan skolstart, och lottar mellan de elever som sökt denna dag.

Enligt en kompletterande artikel i DN har Fredrikshovs slotts skola nu bytt system till ett som liknar det som Carlssons skola har infört, men istället för att behöva ringa från BB så är det anmälan på fyraårsdagen som är grunden, och anmälningstiden räknas på hur långt från denna som anmälan har skett. Om det blir för många barn som har samma anmälningstid (vilket det lär bli) så kommer skolan tillämpa lottning. Så även denna skola har infört skolvalsperioder, som var och en i praktiken är att beskriva som dag efter fyraårsdagen med lottning inom.

En intressant aspekt på detta med att skolor har en överrepresentation av elever från en viss del av året är att det påverkar resultaten. De flesta känner till att det föreligger en skillnad i resultat mellan flickor och pojkar, där flickor generellt klarar sig bättre. Vad få vet är att samma skillnad finns mellan dem som är födda tidigt på året och dem som är födda sent är nästan lika stora. Om vissa skolor då har barn enbart från den första halvan av året kommer dessa skolor att verka överprestera, när det egentligen bara är en effekt av att de har barn som är födda tidigt på året.

Eftersom vi nu har ett urvalssystem som leder fram till dessa skillnader så kanske vi – om vi inte vill ändra på urvalet – istället borde ändra i finansieringssystemet så att den aspekten beaktas.

Sedan gammalt vet vi att det finns ett klart samband mellan att en fristående skola har lång kö och att den har föräldrar med lång utbildning. Det är tydligt att dagens urvalssystem både är orättvist och spär på skolsegregationen, något som också OECD har riktat kritik mot.

Det bästa vore naturligtvis att ändra på urvalsreglerna. Skolkommissionen föreslog att lottning skulle användas, något som vållade stor uppståndelse och kritik innan förslaget ens var presenterat. De högljudaste kritikerna kom från Moderaterna, som själva har ett förslag om skolvalsperioder ett halvår innan skolstart, och Liberalerna, som till sitt landsmöte föreslår att till ”de fristående skolor som väljer kötid som urvalskriterium ska man kunna ställa barn i kö tidigast ett år före förväntad skolstart”. Inget av förslagen löser dock urvalsfrågan:

Ska en skolvalsperiod (vilket båda dessa förslag innebär) fungera måste det finnas urvalssystem som väljer mellan dem som har ställt sig i kö under perioden – platserna kan ju inte vara slut innan perioden startar. Den som anmäler efter perioden hamnar naturligtvis sist i kön, men bland de som anmäler sig under skolvalsperioden (första dagen eller första veckan eller någon annan längd som perioden ska ha) måste det kunna göras ett urval. Det är lätt att säga nej till lottning, men den som gör det måste också kunna erbjuda ett fungerande alternativ.

Och just nu tycks alternativen vara skolvalsperioder med antingen sekundanmälan (vilket är vad kötid innebär i praktiken) eller lottning. Av dessa två är det lätt att föredra lottning. Vill man inte se lottning så går det att hitta andra fördelningsmetoder. Att ta denna diskussion vidare är också avsikten med det seminarium som Ge alla elever samma chans (samarbetet mellan Lärarförbundet, LR och LO för en likvärdig skola) ordnar i Almedalen.

UPPDATERING: Seminariet är nu genomfört och kan ses i efterhand här.


Skillnaden mellan elever i en skola bör vara större än skillnaden mellan skolor

Resultaten för elever inom en skola bör skilja sig mer än resultaten mellan skolor

Resultaten för elever inom en skola bör skilja sig mer än resultaten mellan skolor

Då och då lyfts i den skolpolitiska diskussionen frågan om skillnader inom respektive mellan skolor när det gäller resultat. Ett förekommande, men irrelevant, påstående är att eftersom mellanskolskillnaden i resultat är mindre än inomskolskillnaden så bör vi koncentrera oss på den sistnämnda.

En som ofta framför detta är Ulla Hamilton på Friskolornas riksförbund. Till exempel inledde hon ett inlägg i helgen på följande vis: ”När resultatskillnaderna inom en skola är större än mellan skolor – vilket är fallet i Sverige – så borde alla berörda fundera på vad som händer i klassrummen i den skolan.”

I tidigare inlägg när Ulla Hamilton diskuterar om varför det pratas om strukturer istället för vad som sker inne klassrummen skriver hon till exempel: ”PISA mm visar att vi har problem med kunskapsresultaten och att resultatskillnaderna mellan elever inom en skola är större än mellan skolor.” Och i ett annat vill hon att ”skoldebatten [ska] handla om de egentliga problemen” och avser ungefär samma sak.

Skillnaden inom en skola bör vara större än mellan skolor

Men resultatskillnaderna bör vara större inom en grundskola än mellan grundskolor. Om vi ser till länder med tidig uppdelning i sitt skolsystem (motsvarande att välja gymnasieprogram) blir det rätt uppenbart. För till exempel länder som Belgien och Tyskland är mellanskolsvariansen mindre än inomskolsvariansen.

Av de 20 länder där eleverna väljer olika spår före Pisa är det bara tre (Ungern, Nederländerna och Turkiet) där mellanskolsvariansen överstiger inomskolsvariansen; av de länder där uppdelningen sker senare är det inget där mellanskolsvariansen överstiger inomskolsvariansen. (Att det inte är helt enkelt att jämföra mellanskolsvariansen mellan länder med tidigare och senare val med varandra diskuterades i detta inlägg.)

Det visar att det helt enkelt behöver vara stora skillnader mellan skolor för att mellanskolsvariansen ska vara större än inomskolsvariansen. Om gymnasieskolorna vore uppdelade i högskoleförberedande- och yrkesförberedandeprogram kanske den effekten skulle uppstå, men det vore ett extremläge.

Betygen visar varför inomskolsvariansen bör vara större

Att inomskolsvariansen bör vara större än mellanskolsvariansen blir tydligt när man ser till betygen. Standardavvikelsen mellan grundskolor i betyg var 2015 ungefär 25 poäng, vilket ungefär kan översättas till att två skolor av tre ligger inom 25 poäng över eller under snittet.

Om inomskolsvariansen skulle vara mindre än det skulle alltså två av tre elever i alla skolor ha ett betygsnitt som låg inom plus eller minus 25 poäng från sin skolas snitt. Medelskolan i Salsa hade 2015 ett betygssnitt om 226 poäng, eller 13,3 i snitt per elev. Om inomskolsvariansen vore mindre skulle med andra ord två av tre elever på en medelskola ha 13,3 +/- 1,5 i snitt – och så ser det verkligen inte ut. Det är många elever som ligger längre ifrån sin skolas snitt, vilket innebär att inomskolsvariansen är mycket större.

Stor mellanskolsvarians tyder på extrem sortering

Om inomskolsvariansen vore mindre än mellanskolsvariansen i Pisa skulle det betyda att vi sorterade eleverna extremt på bakgrund. Tack och lov gör vi inte det, utan tvärtom försöker vi undvika sorteringsskolan.

Jämförelsen mellan inom- och mellanskolsvariansen i resultat blir därmed inte relevant. Även om det självfallet är relevant vad som sker i varje klassrum, varje dag.

Vi vet att strukturerna, som skolval och finansiering, har en stor inverkan på skolan. Det är därför vi i Lärarförbundet jobbar med likvärdighetsfrågorna och därför som vi tillsammans med LR och LO har tagit fram Likvärdighetsagendan.

Oroväckande att skillnaden mellan skolor ökar

Den ökande mellanskolsskillnaden är något att vara orolig för

Den ökande mellanskolsskillnaden är något att vara orolig för

Härom veckan släppte OECD en Pisa In Focus "Where did equity in education improve over the past decade?". Den handlar om hur likvärdigheten i skolan har utvecklats i olika länder mellan åren 2006 och 2015, de år som naturvetenskap har varit huvudämnet i Pisaundersökningen.

Först och främst kan noteras att Sverige är ett land där likvärdigheten i varje fall inte ökar, går det åt något håll så minskar den istället.

Det är ju också samma budskap som Skolverket har i sin Pisa-rapport. I pressmeddelandet skriver verket att ”Jämfört med PISA 2006 har fem av [de sju likvärdighetsindikatorerna] försämrats och ingen förbättrats.” En av de saker som anges är att familjebakgrunden har fått en starkare påverkan på resultaten i naturvetenskap.

Men i efterdyningarna av att Pisa släpptes dök det upp ett antal påståenden om likvärdighet, som visar på att det inte är så enkelt att tolka OECD-data. Först ut var Hans Bergström, som i DI, slog fast att Problemet är inte skolsegregationen.

I sin artikel skriver Bergström att ”Variationen mellan skolor i resultat är därtill bara hälften i Sverige mot snittet för OECD, enligt den nu publicerade Pisa-undersökningen.” Det menade han visade på att vi inte har så stora problem.

När val av inriktning görs förklarar mycket

I sig är påståendet korrekt, men eftersom snittet i variation påverkas av när elever väljer inriktning (motsvarande att välja program i gymnasiet) i olika länder säger det inte så mycket. I länder med sena val är variationen mellan skolor små, med tidiga val stora.

Det är bara ett av de tretton länder där inriktningsval sker efter Pisa-provet som ligger över snittet (Chile) och bara fem av de tjugo där valet sker senare som ligger under. Och eftersom antalet länder där sena val sker är mindre än antalet där tidiga sker blir medelvärdet extremt högt för de länder – som Sverige – där valet ännu inte har skett.

Sverige över medel för jämförbara länder

Om vi koncentrerar oss på de länder där valen inom skolsystemet sker vid 16-årsålder eller senare så är det fem av de tretton som har en större mellanskolsvarians än Sverige: Australien, Chile, Nya Zeeland, UK och USA, alla andra har en lägre. Medeltalet för de länder där eleverna ännu inte har valt inriktning på sina studier är en mellanskolsvarians i resultat om 16, så Sverige ligger med 17,7 i mellanskolsvarians över snittet för jämförbara länder.

Och jämfört med hur det såg ut 2006 är skillnaden gigantisk. Då var Sveriges mellanskolsvarians 11,5, vilket var lägre än snittet för de länder där val inte skett, som var 15,5.

Stor förändring mot tidigare år

Tydligt är att något har hänt, tidigare låg Sverige på den nedre halvan av mellanskolsvarians för de länder där val av inriktning inte skett före Pisa – nu ligger vi på den övre. Det enda land som har gjort en motsvarande resa är Kanada, som har gått från den övre halvan till den nedre. Skillnaden för Sveriges del är med andra ord remarkabel.

Så den som hävdar att det inte är något problem med likvärdigheten i Sverige eftersom vi ligger under OECD-snittet för mellanskolsvarians i resultat visar egentligen att den inte förstår hur skillnaden i skolsystem påverkar snittet.

Skillnaden mellan skolor spelar roll och OECDs siffror visar på en ordentlig ökning av denna skillnad. Så därför tänker vi i Lärarförbundet fortsätta arbeta med likvärdighetsfrågorna både enskilt och tillsammans med LR och LO med vår Likvärdighetsagendan.