Lärarförbundet

Resultaten är sämre, men ändå inte

Resultatförändringarna kan ibland förklaras av förändrad sammansättning av eleverna istället för av förändrade resultat.

Resultatförändringarna kan ibland förklaras av förändrad sammansättning av eleverna istället för av förändrade resultat.

Kunskapsresultaten sjönk kraftigt mellan 2016 och 2017. Men beror det på att svenska skola presterar klart sämre eller finns det någon annan förklaring?

När statistiken över behörigheten till gymnasieskolan kom för att tag sedan började jag fundera kring vad som är en riktigt förändring i resultat och vad som är en skenbar. Otvetydigt är att andelen behöriga till gymnasiet sjunkit det senaste året, från 83,1 procent till 82,5. Men betyder det att eleverna i svensk skola blivit sämre på att klara kunskapskraven?

Faktum är att jämfört med hur det såg 2013 och 2014 så är det en väldigt mycket lägre andel elever som blir behöriga till gymnasiets yrkesprogram, då det var omkring 87 procent som blev behöriga. Jan Björklund var snabb och konstaterade i en tweet att försämringen var kraftig och att det behövdes en ny skolpolitik (trots att det är den skola som han skapade som eleverna går i). Problemet är bara att det försämrade resultatet i mångt och mycket är en skenförändring som beror på förändringar i sammansättningen av elever och inte på att skolan presterar sämre. Det syns tydligt om vi delar upp resultaten - andelen behöriga till yrkesprogrammen - efter elevernas bakgrund.


Andel
behöriga

Alla elever

Svensk bakgr

Utländsk bakgrund
Alla


Född i Sve


Invandrat före skolstart


Invandrat efter skolstart


varav
nyin-
vandrade


Okänd bakgr

2013

87,6

91,1

74,1

85,8

86,6

52,1

27,9


2014

86,9

90,7

73,1

84,7

86,1

51,9

27,1


2015

85,6

90,9

70,9

84,4

86

49,5

26

13,2

2016

83,1

91,8

72,7

86,8

88,8

50,8

30

3,6

2017

82,5

90,8

68,2

84,4

85

46,5

28,4

10,9


Resultaten för svenska elever de senaste fem åren pendlar kring 91 procent behöriga, utan någon tydlig trend. Resultaten för elever med utländsk bakgrund som är födda i Sverige pendlar runt 85,5 procent behöriga, för dem som invandrat före skolstart ligger de på 86,5, dock med lite större skillnader mellan åren, samtidigt som ingen tydlig trend går att urskilja. För dem som invandrat efter skolstart är resultaten 2017 lägst med 46,5 procent behöriga, medan behörigheten övriga år i genomsnitt är något över 51 procent. Om vi i utbyte ser på de nyinvandrade (högst fyra år i Sverige) så har, om något, resultaten blivit lite bättre 2016 och 2017 jämfört med de tre åren dessförinnan.

Allra mest rör sig resultaten för gruppen med okänd bakgrund där 2015 13 procent blev behöriga, 2016 3,6 procent och 2017 10,9 procent. Okänd bakgrund är dock väldigt speciell och består i huvudsak av två grupper, ett fåtal elever med skyddad identitet och elever som har varit väldigt kort tid i Sverige och därför ännu inte har något personnummer.

Trenden är inte lika oroväckande för delgrupperna

När vi ser till de ingående delgrupperna ser vi alltså inte alls samma oroväckande trend som vi ser när vi tittar på behörigheten för alla elever. Tydligt är att någonting är skumt.

Det är helt enkelt så att gruppernas inbördes storlek varierar, vilket gör att totalresultatet förändras trots att resultaten för varje enskild grupp inte gör det.

Ur Skolverkets PM om betygsresultaten har jag grävt fram de uppgifter som går att finna om de olika gruppernas andelar olika år. Tyvärr är PM:en väldigt inexakta och många uppgifter saknas för olika år, men så här ser den bild som framträder ut:

Andel av
alla elever

Född utomlands

Invandrad
efter skolstart

Nyinvandrade

Okänd bakgr

2013

11


3

0,5

2014

12

5

3,25

0,5

2015


9

4,3

1

2016



4,7

5,1

2017

18

13,7

5,6

3,6


Som synes varierar andelarna stort mellan åren, till exempel var andelen med okänd bakgrund 3,6 procent av alla elever 2017, mot 0,5 2014. Andelen invandrade efter skolstart för samma år var 5,0 procent mot 13,7, varav 3,25 respektive 5,6 procent räknades som nyinvandrade.

I det närmaste samma resultat 2017 som 2014

Om vi räknar om totalresultat 2017 under antagandet att de olika gruppernas andelar vore desamma som 2014 så når vi ett snitt på ungefär 87,0 (eftersom beräkningarna görs på de inexakta andelarna här ovan så är det en viss osäkerhet i siffran). Med andra ord ganska precis samma resultat som 2013 och 2014.

Det här visar att tar man inte hänsyn till sammansättningsförändringarna är det lätt att tro att det hänt något med hur skolan presterar, när det egentligen bara handlar om att elevgruppernas andelar har förändrats.

Eller för att citera Skolverket från deras PM:

”Det är viktigt att komma ihåg att elevgrupperna … är mycket heterogena över tid. De invandrade eleverna har, även inom respektive grupp, gått i svensk skola olika lång tid och har dessutom olika förkunskaper med sig från tidigare skolgång, vilket kan variera från år till år. Även föräldrarnas utbildningsnivå varierar, såväl mellan elevgrupperna som mellan åren inom respektive elevgrupp. Detta bör beaktas vid jämförelser av resultaten mellan olika år.”

Glöm inte hur verkligheten förändras

För debatten vore det mycket bättre om vi klarade av att hålla diskussionen till det som är intressant och som spelar roll. Inte bara skjuter iväg kommentarer utan att fundera på hur verkligheten förändras.

Det här ska dock inte tolkas som att vi inte bör satsa på alla elever och se till att fler når målen. Det ska vi självfallet göra. Det är genom en förbättrad skola för varje elev som vi kommer kunna nå högre resultat och se fler elever klara kunskapskraven. Men detta måste vi klara av samtidigt som vi mäter det på ett relevant sätt - och att jämföra totalsiffror utan att beakta sammansättningsförändringar riskerar bara leda fel (t ex är jag övertygad om att totalresultaten kommer att stiga de kommande åren eftersom andelen med okänd bakgrund, andelen nyinvandrade och på sikt även andelen som invandrat efter skolstart kommer minska).

Det är också skälet till att Lärarförbundet i vårt remissvar över Skolkommissionens förslag pläderar för att när man följer kunskapsutveckling över tid bör nyanlända elever räknas bort. Annars kan vi inte veta om det är en riktig förändring som sker eller om det bara är en förändring i basernas relativa storlek.

Arbetsmiljön i skolan påverkar resultaten

Jag presenterar resultaten från vår och Sveriges Elevkårers arbetsmiljörapport 2017.

Jag presenterar resultaten från vår och Sveriges Elevkårers arbetsmiljörapport 2017.

Det finns ett samband mellan lärares sjuktal och resultaten i skolan. Det visar rapporten Arbetsmiljön det största hindret för bättre skolresultat som vi i Lärarförbundet släppte tillsammans med Sveriges Elevkårer i Almedalen 2017.

I rapporten visar vi också att det finns ett klart samband mellan indraget studiebidrag och att färre elever tar gymnasieexamen. En kort presentation av resultaten finns i Svenska Dagbladet, i Lärarnas tidning och själva rapporten kan nås här.

Frågan är om det är lärarnas sjukskrivningar i sig som leder till de sämre resultaten. Sannolikt är inte svaret ja på den frågan, utan det finns istället en gemensam bov bakom både sjuktal och resultat – arbetsmiljön i skolan.

I de två tidigare rapporter som Lärarförbundet och Sveriges Elevkårer har gjort tillsammans har fokus i högre grad varit just vad det finns för skillnader i arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet mellan kommuner med höga och låga sjuktal och hur dessa skillnader kan påverka resultaten.

Kommuner med låga sjuktal gör mer rätt

I den första, Bra arbetsmiljö höjer elevernas resultat från 2013, konstaterade vi att i kommuner med låga sjuktal för lärare gjorde man mer rätt ur arbetsmiljösynvinkel; förhållningssättet gentemot elever och lärare var bättre. När det framfördes synpunkter på arbetsmiljön tog man i högre grad tag i dem och försökte lösa dem – ledningen lyssnade i högre utsträckning på lärarna och eleverna. Inte minst vägdes ”frågor som stress och förutsättningar att organisera arbetet för jämn arbetsbelastning i större utsträckning in i beslutsfattandet” samtidigt som skolor i större utsträckning får ”de resurser som behövs för att både förebygga arbetsmiljön och åtgärda brister i den".

Vår slutsats då var att hur huvudmannen agerar vad gäller arbetsmiljön i förlängningen påverkar resultaten i skolan. För den som vill ha bra resultat i skolan så gäller det helt enkelt att se till att arbetsmiljön är bra. Även den rapporten blev för övrigt presenterad i Svenska Dagbladet.

I kommuner med låga sjuktal är lärare och elever mindre stressade

2016 gjorde vi en första uppföljning, Bra arbetsmiljö i skolan ger bättre resultat. I den undersökningen lät vi ”respondenterna beskriva olika saker, härefter kallade aktiviteter, som de gör och som påverkar deras känsla för skolan. Dessa har de sedan fått ge olika omdömen.” Det är dessa omdömen och skillnaden mellan kommuner med höga respektive låga sjuktal som står i fokus för analysen.

I kommunerna med låga sjuktal fokuserar man i högre grad på aktiviteter som stödjer lärandet, samtidigt som både elever och lärare är mindre stressade i de kommunerna. Vidare anser lärare och elever i kommunerna med låga sjuktal att de har större möjligheter att påverka både den enskilda och den gemensamma situationen. Samtidigt tycks de stödfunktioner som finns, när något går snett, fungera bättre.

Skillnad i hur man organiserar arbetet

Även i den undersökningen kunde vi alltså se att det finns en skillnad i hur man organiserar verksamheten i kommuner med höga respektive låga sjuktal. I de sistnämnda är det arbetet oftare organiserat på ett sådant sätt att elever och lärare stressar mindre, samtidigt som det finns klart bättre påverkansmöjligheter, bäggedera resultat som går i linje med 2013 års undersökning. Och de funktioner som ska träda in om något går fel tycks också fungera bättre, vilket också är i linje med den tidigare undersökningens resultat att det finns mer resurser att ta till om något behöver åtgärdas vad gäller arbetsmiljön.

Mycket talar därför att det finns en förklaring till varför lärares sjuktal och elevernas resultat samvarierar: lärares och elevers arbetsmiljö – är den bra blir både färre sjuka och resultaten bättre; är den dålig så blir fler sjuka och resultaten sämre. Så ett sätt att förbättra resultaten i skolan är att förbättra arbetsmiljön och minska arbetsbelastning för elever och lärare.

Om seminariet i Almedalen

För den som vill se hela seminariet där den nya rapporten presenterades finns det här. På seminariet medverkade Lina Hultqvist, ordförande, Sveriges Elevkårer; Robert Fahlgren, 2:e vice ordförande, Lärarförbundet; Helene Odenjung, kommunalråd Göteborgs stad, Liberalerna; Erik Hallsenius, arbetsmiljöexpert, OFR; Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande, Lärarförbundet Skolledare; Christine Kastner Johnson, utvecklingschef för gymnasieskolor, Academedia; förutom jag själv och min kollega Ida Strutt, som var moderator.

Lärarförbundets presentation av rapporten i Almedalen

Anmälningstid inte förenligt med skolvalsperioder

Ska skolvalet förändras till att ske inom en skolvalsperiod kan inte anmälningstid användas.

Ska skolvalet förändras till att ske inom en skolvalsperiod kan inte anmälningstid användas.

Att använda kötid som urval till fristående skolor ställer till problem. Ett förslag på hur man ska lösa det är en skolvalsperiod en kort tid från skolstart. Det finns en populär skola som tillämpar det i kombination med kötid. Lärdomarna är inte entydigt positiva.

I förra veckan presenterade Dagens Nyheter en granskning av ett antal populära fristående skolor vars elevurval var skevt till förmån för barn födda det första kvartalet. Vilka konsekvenser detta får och på vilket sätt det visar varför anmälningstid är ett olämpligt sätt att fördela platser på skrev jag om i bloggen förra veckan.

Skolvalsperioder i praktiken

I en av de diskussioner som följde fick jag lära mig att det finns en populär fristående skola, som tillämpar en form av skolvalsperioder. (Att den gör det och att antagningen ser ut som nedan har jag fått bekräftat i diskussioner med skolan, i dessa kom jag också överens med dem om att inte ange vilken det är.) Skolvalsperioder är det som Moderaterna och Liberalerna föreslår borde ersätta dagens modell. Tyvärr säger de bägge partierna samtidigt inget om vilken urvalsmetod som ska användas, vilket innebär att man får förmoda att de anser att anmälningstid är bra.

Det finns alltså en populär skola som använder skolvalsperioder helt enligt det regelverk som finns. Varje år i oktober en given tid, en given dag släpps platserna till nästa läsår. Alla har chans att samtidigt registrera sig.

Genom att släppa platserna varje år får alla chansen

Detta är bra. Skolan ger alla, även den elev som är nyinflyttad eller adopterad eller den familj som börjat fundera på vilken skola man ska välja lite senare än på BB en chans, genom att släppa platserna varje år.

Samtidigt säger regelverket att det är anmälningstid som gäller, något skolan tagit fasta på. Platserna släpps alltså given tid och given dag – och inom några minuter så har de gått åt; de elever som antas ställs i kö genast efter att platserna har släppts.

Visar på problemet

Det visar varför anmälningstid är omöjlig som fördelningsmekanism om man har skolvalsperioder: Om platserna släpps till exempel klockan nio på morgonen så krävs ett antal saker för att man en ska ha rimlig möjlighet att ställa sig i kö: först och främst krävs tillgång till dator lätt den tidpunkten (endera på arbetet (finns massor med arbeten där du inte kan komma ifrån till en dator en bestämd tidpunkt) eller någon annanstans), att uppkopplingen är bra (att vara på tjänsteresa kan ställa till det), att man inte ligger hemma och är rejält sjuk eller att någon kommer och stör när ansökan ska skickas. Om något av detta händer är man i praktiken chanslös.

Det här visar att det inte, som M och L tycks föreslå, räcker med att införa en skolvalsperiod utan att samtidigt avskaffa anmälningstid som urvalskriterium för den som söker inom skolvalsperioden – anmälningstid innebär i praktiken sekundanmälan.

Skolkommissionen föreslog istället att lottning skulle användas. Av dessa två är det lätt att föredra lottning. Vill man inte se lottning så går det att hitta andra fördelningsmetoder. Att ta denna diskussion vidare är också avsikten med det seminarium som Ge alla elever samma chans (samarbetet mellan Lärarförbundet, LR och LO för en likvärdig skola) ordnar i Almedalen.

UPPDATERING: Seminariet är nu genomfört och kan ses i efterhand här.

Hög tid avskaffa kötider

Att urvalsystemet gör att populära fristående skolor bara får elever födda tidigt på året visar på att det är dags att avskaffa kötiden som urvalsgrund.

Att urvalsystemet gör att populära fristående skolor bara får elever födda tidigt på året visar på att det är dags att avskaffa kötiden som urvalsgrund.

Att kötider till skolor bidrar till skolsegregationen är känt sedan tidigare. Idag lyfter dock DN en ytterligare effekt av kösystemet – vissa populära skolor får en koncentration av elever födda det första kvartalet. De enda elever som inte är födda då är de som har tagits in via syskonförtur.

I artikeln i Dagens Nyheter skrivs att sjutton fristående skolor har en fördelning där minst 45 procent av eleverna i förskoleklassen är födda de fyra första månaderna på året. Slumpmässigt borde det istället vara en på tre. Det mest extrema exemplet är Fredrikshovs slotts skola i Stockholm där sju barn av tio är födda de fyra första månaderna, övriga är antagna på syskonförtur.

En annan av de Stockholms skolor, Carlssons, som har lång kötid har tagit konsekvensen av att så många barn anmäls de första levnadsdagarna att de räknar anmälningstid från hur snart efter födelsen ett barn anmäls. Inför höstens skolstart är det 168 barn som är anmälda på sin första dag i livet, samtidigt som skolan har ungefär 60 platser. Av dessa platser lär ett antal gå till syskonförturer, medan det återstående (kanske 40 stycken) lottas mellan de 168 som ställdes i kö den första dagen. Carlssons skola har alltså i praktiken infört Moderaternas förslag om skolvalsperiod, men förlagt den till barnets första levnadsdag istället för till ett halvår innan skolstart, och lottar mellan de elever som sökt denna dag.

Enligt en kompletterande artikel i DN har Fredrikshovs slotts skola nu bytt system till ett som liknar det som Carlssons skola har infört, men istället för att behöva ringa från BB så är det anmälan på fyraårsdagen som är grunden, och anmälningstiden räknas på hur långt från denna som anmälan har skett. Om det blir för många barn som har samma anmälningstid (vilket det lär bli) så kommer skolan tillämpa lottning. Så även denna skola har infört skolvalsperioder, som var och en i praktiken är att beskriva som dag efter fyraårsdagen med lottning inom.

En intressant aspekt på detta med att skolor har en överrepresentation av elever från en viss del av året är att det påverkar resultaten. De flesta känner till att det föreligger en skillnad i resultat mellan flickor och pojkar, där flickor generellt klarar sig bättre. Vad få vet är att samma skillnad finns mellan dem som är födda tidigt på året och dem som är födda sent är nästan lika stora. Om vissa skolor då har barn enbart från den första halvan av året kommer dessa skolor att verka överprestera, när det egentligen bara är en effekt av att de har barn som är födda tidigt på året.

Eftersom vi nu har ett urvalssystem som leder fram till dessa skillnader så kanske vi – om vi inte vill ändra på urvalet – istället borde ändra i finansieringssystemet så att den aspekten beaktas.

Sedan gammalt vet vi att det finns ett klart samband mellan att en fristående skola har lång kö och att den har föräldrar med lång utbildning. Det är tydligt att dagens urvalssystem både är orättvist och spär på skolsegregationen, något som också OECD har riktat kritik mot.

Det bästa vore naturligtvis att ändra på urvalsreglerna. Skolkommissionen föreslog att lottning skulle användas, något som vållade stor uppståndelse och kritik innan förslaget ens var presenterat. De högljudaste kritikerna kom från Moderaterna, som själva har ett förslag om skolvalsperioder ett halvår innan skolstart, och Liberalerna, som till sitt landsmöte föreslår att till ”de fristående skolor som väljer kötid som urvalskriterium ska man kunna ställa barn i kö tidigast ett år före förväntad skolstart”. Inget av förslagen löser dock urvalsfrågan:

Ska en skolvalsperiod (vilket båda dessa förslag innebär) fungera måste det finnas urvalssystem som väljer mellan dem som har ställt sig i kö under perioden – platserna kan ju inte vara slut innan perioden startar. Den som anmäler efter perioden hamnar naturligtvis sist i kön, men bland de som anmäler sig under skolvalsperioden (första dagen eller första veckan eller någon annan längd som perioden ska ha) måste det kunna göras ett urval. Det är lätt att säga nej till lottning, men den som gör det måste också kunna erbjuda ett fungerande alternativ.

Och just nu tycks alternativen vara skolvalsperioder med antingen sekundanmälan (vilket är vad kötid innebär i praktiken) eller lottning. Av dessa två är det lätt att föredra lottning. Vill man inte se lottning så går det att hitta andra fördelningsmetoder. Att ta denna diskussion vidare är också avsikten med det seminarium som Ge alla elever samma chans (samarbetet mellan Lärarförbundet, LR och LO för en likvärdig skola) ordnar i Almedalen.

UPPDATERING: Seminariet är nu genomfört och kan ses i efterhand här.


Skillnaden mellan elever i en skola bör vara större än skillnaden mellan skolor

Resultaten för elever inom en skola bör skilja sig mer än resultaten mellan skolor

Resultaten för elever inom en skola bör skilja sig mer än resultaten mellan skolor

Då och då lyfts i den skolpolitiska diskussionen frågan om skillnader inom respektive mellan skolor när det gäller resultat. Ett förekommande, men irrelevant, påstående är att eftersom mellanskolskillnaden i resultat är mindre än inomskolskillnaden så bör vi koncentrera oss på den sistnämnda.

En som ofta framför detta är Ulla Hamilton på Friskolornas riksförbund. Till exempel inledde hon ett inlägg i helgen på följande vis: ”När resultatskillnaderna inom en skola är större än mellan skolor – vilket är fallet i Sverige – så borde alla berörda fundera på vad som händer i klassrummen i den skolan.”

I tidigare inlägg när Ulla Hamilton diskuterar om varför det pratas om strukturer istället för vad som sker inne klassrummen skriver hon till exempel: ”PISA mm visar att vi har problem med kunskapsresultaten och att resultatskillnaderna mellan elever inom en skola är större än mellan skolor.” Och i ett annat vill hon att ”skoldebatten [ska] handla om de egentliga problemen” och avser ungefär samma sak.

Skillnaden inom en skola bör vara större än mellan skolor

Men resultatskillnaderna bör vara större inom en grundskola än mellan grundskolor. Om vi ser till länder med tidig uppdelning i sitt skolsystem (motsvarande att välja gymnasieprogram) blir det rätt uppenbart. För till exempel länder som Belgien och Tyskland är mellanskolsvariansen mindre än inomskolsvariansen.

Av de 20 länder där eleverna väljer olika spår före Pisa är det bara tre (Ungern, Nederländerna och Turkiet) där mellanskolsvariansen överstiger inomskolsvariansen; av de länder där uppdelningen sker senare är det inget där mellanskolsvariansen överstiger inomskolsvariansen. (Att det inte är helt enkelt att jämföra mellanskolsvariansen mellan länder med tidigare och senare val med varandra diskuterades i detta inlägg.)

Det visar att det helt enkelt behöver vara stora skillnader mellan skolor för att mellanskolsvariansen ska vara större än inomskolsvariansen. Om gymnasieskolorna vore uppdelade i högskoleförberedande- och yrkesförberedandeprogram kanske den effekten skulle uppstå, men det vore ett extremläge.

Betygen visar varför inomskolsvariansen bör vara större

Att inomskolsvariansen bör vara större än mellanskolsvariansen blir tydligt när man ser till betygen. Standardavvikelsen mellan grundskolor i betyg var 2015 ungefär 25 poäng, vilket ungefär kan översättas till att två skolor av tre ligger inom 25 poäng över eller under snittet.

Om inomskolsvariansen skulle vara mindre än det skulle alltså två av tre elever i alla skolor ha ett betygsnitt som låg inom plus eller minus 25 poäng från sin skolas snitt. Medelskolan i Salsa hade 2015 ett betygssnitt om 226 poäng, eller 13,3 i snitt per elev. Om inomskolsvariansen vore mindre skulle med andra ord två av tre elever på en medelskola ha 13,3 +/- 1,5 i snitt – och så ser det verkligen inte ut. Det är många elever som ligger längre ifrån sin skolas snitt, vilket innebär att inomskolsvariansen är mycket större.

Stor mellanskolsvarians tyder på extrem sortering

Om inomskolsvariansen vore mindre än mellanskolsvariansen i Pisa skulle det betyda att vi sorterade eleverna extremt på bakgrund. Tack och lov gör vi inte det, utan tvärtom försöker vi undvika sorteringsskolan.

Jämförelsen mellan inom- och mellanskolsvariansen i resultat blir därmed inte relevant. Även om det självfallet är relevant vad som sker i varje klassrum, varje dag.

Vi vet att strukturerna, som skolval och finansiering, har en stor inverkan på skolan. Det är därför vi i Lärarförbundet jobbar med likvärdighetsfrågorna och därför som vi tillsammans med LR och LO har tagit fram Likvärdighetsagendan.

Oroväckande att skillnaden mellan skolor ökar

Den ökande mellanskolsskillnaden är något att vara orolig för

Den ökande mellanskolsskillnaden är något att vara orolig för

Härom veckan släppte OECD en Pisa In Focus "Where did equity in education improve over the past decade?". Den handlar om hur likvärdigheten i skolan har utvecklats i olika länder mellan åren 2006 och 2015, de år som naturvetenskap har varit huvudämnet i Pisaundersökningen.

Först och främst kan noteras att Sverige är ett land där likvärdigheten i varje fall inte ökar, går det åt något håll så minskar den istället.

Det är ju också samma budskap som Skolverket har i sin Pisa-rapport. I pressmeddelandet skriver verket att ”Jämfört med PISA 2006 har fem av [de sju likvärdighetsindikatorerna] försämrats och ingen förbättrats.” En av de saker som anges är att familjebakgrunden har fått en starkare påverkan på resultaten i naturvetenskap.

Men i efterdyningarna av att Pisa släpptes dök det upp ett antal påståenden om likvärdighet, som visar på att det inte är så enkelt att tolka OECD-data. Först ut var Hans Bergström, som i DI, slog fast att Problemet är inte skolsegregationen.

I sin artikel skriver Bergström att ”Variationen mellan skolor i resultat är därtill bara hälften i Sverige mot snittet för OECD, enligt den nu publicerade Pisa-undersökningen.” Det menade han visade på att vi inte har så stora problem.

När val av inriktning görs förklarar mycket

I sig är påståendet korrekt, men eftersom snittet i variation påverkas av när elever väljer inriktning (motsvarande att välja program i gymnasiet) i olika länder säger det inte så mycket. I länder med sena val är variationen mellan skolor små, med tidiga val stora.

Det är bara ett av de tretton länder där inriktningsval sker efter Pisa-provet som ligger över snittet (Chile) och bara fem av de tjugo där valet sker senare som ligger under. Och eftersom antalet länder där sena val sker är mindre än antalet där tidiga sker blir medelvärdet extremt högt för de länder – som Sverige – där valet ännu inte har skett.

Sverige över medel för jämförbara länder

Om vi koncentrerar oss på de länder där valen inom skolsystemet sker vid 16-årsålder eller senare så är det fem av de tretton som har en större mellanskolsvarians än Sverige: Australien, Chile, Nya Zeeland, UK och USA, alla andra har en lägre. Medeltalet för de länder där eleverna ännu inte har valt inriktning på sina studier är en mellanskolsvarians i resultat om 16, så Sverige ligger med 17,7 i mellanskolsvarians över snittet för jämförbara länder.

Och jämfört med hur det såg ut 2006 är skillnaden gigantisk. Då var Sveriges mellanskolsvarians 11,5, vilket var lägre än snittet för de länder där val inte skett, som var 15,5.

Stor förändring mot tidigare år

Tydligt är att något har hänt, tidigare låg Sverige på den nedre halvan av mellanskolsvarians för de länder där val av inriktning inte skett före Pisa – nu ligger vi på den övre. Det enda land som har gjort en motsvarande resa är Kanada, som har gått från den övre halvan till den nedre. Skillnaden för Sveriges del är med andra ord remarkabel.

Så den som hävdar att det inte är något problem med likvärdigheten i Sverige eftersom vi ligger under OECD-snittet för mellanskolsvarians i resultat visar egentligen att den inte förstår hur skillnaden i skolsystem påverkar snittet.

Skillnaden mellan skolor spelar roll och OECDs siffror visar på en ordentlig ökning av denna skillnad. Så därför tänker vi i Lärarförbundet fortsätta arbeta med likvärdighetsfrågorna både enskilt och tillsammans med LR och LO med vår Likvärdighetsagendan.

Fördela resurserna till gymnasiet kompensatoriskt

Resurserna till gymnasieskolan bör fördelas mer kompensatoriskt

Resurserna till gymnasieskolan bör fördelas mer kompensatoriskt

Även resurserna till gymnasieskolan bör fördelas kompensatoriskt. I denna fråga går Malmö och Helsingborg före. Detta borde fler kommuner följa.

Skollagen är tydlig med att resurserna i skolan ska fördelas kompensatoriskt. När det gäller gymnasieskolan sker detta väldigt sällan. Resurserna är olika stora mellan programmen, men det beror till största delen på kostnader förknippade med programmens inriktning, inte elevernas behov.

Än ovanligare är det att det sker kompensatorisk resursfördelning mellan samma program på olika skolor, trots att det kan skilja stort i förkunskaper mellan olika skolor.

Det är därför glädjande att konstatera att det finns ett par kommuner, Malmö och Helsingborg, som har uppmärksammat problemet och ger extra resurser till elever med låga meritvärden med sig från grundskolan.

Att ge extra resurser till gymnasieelever med låga meritvärden från grundskolan är något som fler kommuner borde ta efter. Då ökar chansen att fler elever får sin gymnasieexamen.

Ökar antalet lärare utanför skolan?

Det är 1 700 fler lärare som gör annat 2013 jämfört med 2010.

Det är 1 700 fler lärare som gör annat 2013 jämfört med 2010.

Hur många lärare befinner sig egentligen utanför skolan och blir de fler eller inte? Den frågan väcks efter den publicering som DN gör idag om att det är färre examinerade som lämnar läraryrket efter få år idag jämfört med för tio år sedan.

I dagens Dagens Nyheter så granskas hur många som lämnar läraryrket inom fem respektive tio år efter examen. Tidningens journalist Kristoffer Örstadius konstaterar att det är en mindre andel som lämnar idag än som lämnade för tio år sedan inom så kort tid efter examen. Det är riktigt, men det besvarar i utbyte inte uppgiften om det är fler eller färre lärare som har lämnat läraryrket jämfört med tidigare.

I artikeln finns dock en uppgift som kan ge oss en ledtråd. I den hänvisas det till att Statistiska Centralbyrån anger att det 2013 fanns 39 200 lärare som gjorde annat. Uppgiften kommer från ett klargörande inlägg på SCB:s webbsida om hur lärararbetsmarknaden egentligen ser ut. Rubriken är 40 000 lärare arbetar inte med undervisning.

SCB visar verkligheten

I det inlägget kan man lära sig att det 2013 fanns 256 000 personer (25-64 år) som har en lärarutbildning, av dessa var 240 000 sysselsatta. Det var med andra ord 16 000 personer som av olika orsaker, allt för ofta långa sjukskrivningar, inte arbetar.

De 240 000 sysselsatta delar upp sig i fyra kategorier: 174 200 arbetar som till exempel förskollärare, grundskollärare eller gymnasielärare; 13 400 arbetar i skolan, men inte som lärare, utan till exempel som rektorer; 12 600 är lärare utanför skolan till exempel lärare i vuxenutbildning eller på högskolan, men också tjänstemän på skolmyndigheterna; slutligen är det en grupp om 39 200 personer som arbetar i andra yrken utanför skolan.

Samtidigt vet vi att det är en ansenlig mängd lärare som slutar varje år, cirka 4 000 lärare. Men många måste återvända varje år, eftersom antalet utom skolan annars skulle växa fort. Och det är här som frågan om det är fler eller färre som har lämnat skolan blir extra intressant.

2010 var det färre

Svaret på frågan finns i siffror som vi tog fram för år 2010, på samma sätt som SCB räknat, och som har presenterats i Svenska Dagbladet. År 2010 var det 37 500 lärare som inte arbetade med undervisningsrelaterade frågor, så från 2010 till 2013 har det ökat med 1 700, eller cirka 400 om året. Detta på en total arbetskraft om 236 000.

Detta innebär dock att andelen av lärarna som inte inte arbetar med undervisning har minskat lite grann, från 15,9 procent till 15,3 procent.

Trots detta ökar lärarbristen, eftersom antalet elever blir fler. Det vore därför bra om fler lockades tillbaka och färre slutade.

Men för att kunna locka tillbaka några av dem som gör annat, och för att behålla dem som finns i skolan (55 procent av rektorerna funderar på att lämna yrket och sex av tio lärare), krävs det rejäla satsningar på bättre arbetsmiljö och högre lön. Annars kan det snart vara fler lärare som gör annat.

Aktivt skolval i sig inte lösningen på skolsegregationen

Doktoranden Dany Kessel presenterar rapporten.

Doktoranden Dany Kessel presenterar rapporten.

Är aktivt eller obligatoriskt skolval en lösning på den segregation som uppstår på grund av rätten att välja skola, eller är det ett stickspår? Den frågan blir allt mer aktuell, eftersom Skolkommissionen i sitt delbetänkande är inne på aktivt skolval, samtidigt som flera politiska partier är för.

Frågan om aktivt skolval har funnits på agendan i ett par år nu, men ännu har ingen sett vilka effekter det ger. Bland de mer förhoppningsfulla finns Friskolornas riksförbund, som i en artikel i Dagens samhälle menar ”att obligatoriska skolval skulle leda till mer blandade klasser i många kommuner”. Även de fyra allianspartierna har ställt sig bakom förslaget och det återfinns också i en gemensam motion från de fyra partierna.

Bland de mer skeptiska finns vi i Lärarförbundet. Till exempel har vi i en debattartikel, inom vårt samarbete tillsammans med LO och LR Ge alla elever samma chans, skrivit följande:

”Något som är värt att överväga är ett aktivt skolval (att alla elever måste välja sin skola). Det skulle kunna bidra till en större spridning av elever med olika socioekonomisk bakgrund, men skulle sannolikt bli en tandlös reform om inte urvalsreglerna också reformeras, eftersom de mest populära skolorna har långa köer.” Som en del i ett paket, där också förändrade urvalsregler ingår skulle vi alltså kunna tänka oss ett aktivt skolval. Förutsättningen för det är naturligtvis att det skulle påverka segregationen i skolan.

Påverkar ett aktivt skolval segregationen?

Men hur ser det då ut? Påverkar ett aktivt skolval segregationen i skolan eller inte? Den frågan har två doktorander, Dany Kessel och Elisabet Olme, vid Stockholms universitet tittat närmare på. De två har fått visst ekonomiskt stöd från projektet Ge alla elever samma chans och därför anordnade vi ett seminarium där Dany Kessel presenterade deras rapport om aktivt skolval (som bifogas till blogginlägget).

Rapporten är baserad på de två kommunerna Linköping och Botkyrka, från vilka de fått ut inte bara uppgift om vilken skolplacering eleverna har fått, utan även hur deras olika ansökningar sett ut. Att de har inte bara skolplaceringen utan även själva sökdata gör att de kan dra helt andra slutsatser om hur och på vilka grunder elever söker sig till olika skolor.

Av de två kommunerna har Botkyrka mer eller mindre infört aktivt skolval, medan Linköping anvisar skola och anger att man kan välja något annat. I Linköping är det ungefär var femte elev som väljer en skola, antingen den som anvisas eller en annan.

Mellan grupperna skiljer det sig lite grann, bland de med svensk bakgrund görs val lika ofta av de med högutbildade och de med lågutbildade föräldrar. För gruppen lågutbildade med utländsk bakgrund är det åtta procentenheter färre som gör ett val, medan det i gruppen högutbildade med utländsk bakgrund är det sex procentenheter fler som gör ett val än bland de med svensk bakgrund.

Analys av aktivt skolval

Mer intressant är dock analysen av Botkyrka kommuns mer eller mindre aktiva skolval för alla som börjar förskoleklass.

Det första resultatet som är värt att lyfta fram är att Dany och Elisabet inte finner att resultaten på nationella prov har någon betydelse för vilken skola man väljer. Detta är något som går emot tidigare forskning, där resultaten har ansetts vara en förklarande faktor. Anledningen till att de får fram att resultaten inte spelar roll beror sannolikt på att de har en bättre uppsättning data över elevsammansättning på olika skolor än tidigare forskning. När de gör specialkörningar utan dessa data får de, i linje med tidigare forskning, fram att resultaten spelar roll. Deras undersökning visar istället att det som tidigare har uppfattas som resultat, snarare handlar om elevsammansättningen på skolan.

De viktiga faktorerna enligt deras analys är istället närhet till skolan och om man har syskon på den. Men viktigt är även skolans totala socioekonomi och därtill föredras skolor där den egna socioekonomiska gruppen är väl representerad.

Skolor där den egna socioekonomiska gruppen är välrepresenterad föredras

Ändå intressantare blir det när de jämför hur olika gruppers valbeteende ser ut. För till exempel högutbildade med svensk bakgrund är skolans socioekonomiska sammansättning väldigt viktig i valet av skola. För dem med utländsk bakgrund är det till och med så att de rankar skola lägre utifrån den egenskapen.

Det här gör att de bägge doktoranderna drar slutsatsen att ett aktivt skolval, inom dagens system inte skulle minska segregationen. Och den viktiga anledningen till det är att familjer med utländsk bakgrund och lågutbildning ”undviker skolor med socioekonomiskt starka elever”.

Rapporten visar rätt entydigt att aktivt skolval utan man samtidigt gör något åt urvalsreglerna inte kommer att förändra någonting. Om man däremot förändrar urvalsreglerna kanske aktivt skolval kan vara en del i lösningen av segregationsproblemet.

Några artiklar om rapporten

För den som vill läsa mer har det kommit ett antal artiklar i olika tidningar om rapporten. Här nedan finns länkar till dessa:

Lärarnas tidning

Skolvärlden

Dagens Arena

Uppdatering 28 oktober

Sedan inlägget skrevs har det kommit ett antal ytterligare inlägg:

Elisabet och Dany har skrivit en debattartikel i Dagens samhälle

Radioprogrammet Skolministeriet om Skolvalet och skolsegregationen

Thomas Hagnefur (LO) bloggar



Att referera fel är ingen bra debatteknik

Skolstatistiken är inte helt lätt att hålla reda på och det är lätt att gå vilse, vilket denna blogg har visat vid några tillfällen. Nu har det hänt igen. Den här gången är det den moderata riksdagsledamoten Camilla Waltersson Grönvall som väljer att feltolka.

Det finns många sätt att gå vilse i skolstatistiken. Man kan välja att använda siffror som passar ens egna syften, missa vad statistiken egentligen grundar sig på eller inte skilja på bakomliggande faktorer och annat.

Dessutom kan man hävda att det man bygger sin argumentation på betyder något helt annat än vad det gör. Det är vad riksdagsledamoten Camilla Waltersson Grönvall (M) väljer att använda den här bloggen till i ett inlägg på Svt opinion.

I inlägget påstår Camilla Waltersson Grönvall att vi, när vi skriver att regeringen bör använda sig av mått som lärartäthet istället för absoluta tal när den skriver om personalutvecklingen i skolan, avslöjade "hur regeringen använder sig av vilseledande siffertrixande för att skylla ifrån sig läget om bristen på lärare i svenska skolan".

Att felcitera för att vinna poäng är ingen bra debatteknik

Alla som har läst vår ursprungliga artikel vet att vi inte diskuterar den frågan och att den till och med lyfter fram statistik som visar på att antalet elever per pedagogisk personal har minskat de senaste åren (lärartätheten har å sin sida legat i det närmaste konstant, vilket är förvånande med tanke på de växande elevtalen).

En debatt bör drivas på ett rimligt sätt. Att felreferera för att vinna en poäng är inte det.

Rättelse. Denna text har rättast såtillvida att ordet referera har ersatt ordet citera som fanns i första versionen.