Lärarförbundet
Bli medlem

Svenskt Näringsliv går vilse i statistiken

Svesnkt Näringsliv har granskat hur det går för nyalända i olika kommuner och på olika skolor. Rapporten tar dock inte hänsyn till bakomliggande faktorer och leder därför mer vilse.

Svesnkt Näringsliv har granskat hur det går för nyalända i olika kommuner och på olika skolor. Rapporten tar dock inte hänsyn till bakomliggande faktorer och leder därför mer vilse.

Svenskt Näringsliv har skrivit en rapport om hur nyinvandrade elever klarar sig i skolan och drar snabbt slutsatsen att ”Resurser inte viktigaste för nyanländas resultat”. Problemet är bara att rapportens analys inte håller måttet.

Det stora felet är att rapporten, som även presenterats på SvDs debattsida, mer är en lek med statistik än en riktig analys, eftersom allt för många bakomliggande faktorer inte beaktas. De bristerna gör att man nog bör lägga hela rapporten till hyllan. Dess slutsatser är helt enkelt inte tillräckligt väl underbyggda.

Att rapporten inte håller betyder emellertid inte att man inte kan fundera på de förslag som förs fram i rapporten, men brasklappande slutsatser om att resurser inte är det som behövs utan andra saker, har knappast något stöd. För det hade det krävts avsevärt mer avancerade analyser än de som Svenskt Näringsliv visar upp.

Nu är ju inte heller Svenskt Näringsliv direkt ensamma om att missförstå statistik, utan förenar sig till exempel med profilerade skolpolitiker som Miljöpartiets Gustav Fridolin och Liberalernas Jan Björklund, samt Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton.

Samtidigt har jag full förståelse för att man inte kan komplicera förhållanden hur mycket som helst i en rapport, men beaktas inte basala fakta så framstår det mer som att man dra en förenklad politisk poäng istället för att seriöst försöka angripa problemet. Men låt oss nu granska var Svenskt Näringsliv går vilse:

Nyanlända i Stockholm har bättre förutsättningar

Till exempel lyfter man fram skillnaden mellan behörighet för nyanlända elever i Stockholms län och Blekinge län, som är 22 procentenheter (37 mot 15 procent). Just Stockholms län framhålls som länet där nyanlända elever klarar sig klart bäst.

I en passus skrivs att en ”möjlig förklaring är att elever med ursprung i länder med relativt svag tradition av skolväsende kan vara koncentrerade till vissa regioner”, utan att man samtidigt funderar på skillnaden mellan invandring till olika regioner.

En siffra som är tillgänglig på SCBs hemsida är hur stor del av invandringen till olika län som är född i Sverige eller utomlands. För hela landet var det under åren 2015-2017 (de som räknas som nyinvandrade i Skolverkets statistik) i åldersgrupperna 10–14 och 15–19 år 6,6 procent som var födda i Sverige, alltså återvändare i ordets rätta bemärkelse.

För Stockholms läns del var återvändarna i de åldrarna 12,3 procent, eller nästan dubbelt så högt som riksgenomsnittet. Är det någon som då blir förvånad över att fler nyanlända klarar skolan bättre i Stockholm?

Manillaskolans nyanlända

Den minnesgode kan ju fundera på hur det kommer sig att Manillaskolan på Djurgården använde regeln om att nyanlända får gå före i kön till populära fristående skolor – en regel som infördes för att flyktingbarn skulle få en chans att komma – så att svenska miljonärsbarn fick gå före i kön och vilka konsekvenser det får för redovisningen av resultaten för nyanlända.

Det går också på SCBs hemsida att hitta statistik över vilket land invandrare som invandrar till olika kommuner är födda i. Denna är inte nedbruten på åldersgrupper, men ger ändå en indikation på vilket nyanlända elevers födelseland kan vara.

Även här står Stockholms län ut. 2017 kom drygt 42 procent av de som invandrade till länet från Europa eller Nordamerika, för hela riket var motsvarande siffror 31,5 procent. I län som Blekinge (17,7 procent), Gävleborg (15,0), Jämtland (17,8) och Norrbotten (16,9) är andelen från dessa länder mycket lägre.

Hälften av Stockholms invandring är från Europa eller Nordamerika

Om vi därtill lägger till de som är födda i Sverige och återvänder når Stockholm över hälften av förra årets invandring, riket i snitt drygt 40 procent. För län som Gävleborg och Norrbotten är det under var fjärde som invandrar som har en sådan bakgrund, för Jämtland, Kalmar och Blekinge strax över var fjärde.

Nu vet vi inte exakt hur det ser ut när det gäller de som är i åldern där grundskolan slutförs, men mycket talar för att andelen som är född i Europa eller Nordamerika i linje med detta är klart högre i Stockholm än i riket i stort. Så allt talar för att Stockholms synbart bra resultat för nyanlända inte beror på att man lyckas extra väl med att utbilda nyanlända där, utan att de nyanlända i Stockholm har osedvanligt goda förutsättningar.

Samma förklaringar gäller även för den jämförelse mellan kommuntyper som görs. Det är så klart så att utöver i Stockholms län så är det i övriga storstäder och förorter till dessa som andelen nyanlända med goda förutsättningar är störst.

Fristående skolor har mer gynnad elevgrupp

Eftersom fristående skolor finns i klart större andel i Stockholms län (ungefär 30 procent av eleverna mot 19 i riket, vilket innebär att drygt en tredjedel av eleverna på fristående skolor går i detta län) än någon annanstans är detta naturligtvis också en förklaring till varför elever i fristående skolor klarar sig bättre än elever i kommunala skolor.

Även att fristående skolor lyckas bättre lyfts fram av Svenskt Näringsliv som en viktig detalj, men den förklaras säkert till största delen av de två ovanstående faktorerna: att de nyinvandrade eleverna i Stockholm – och därmed rimligen också på de fristående skolorna i detta län – i högre grad är återvändande svenskar eller födda i länder i Europa eller Nordamerika.

Vi vet också sedan tidigare att eleverna på fristående skolor har en annan bakgrund än eleverna på kommunala skolor, men för att komplettera den bilden har jag gjort lite nya körningar:

Andelen nyinvandrade relativt föräldrars utbildningsnivå på skolor som tagit emot nyinvandrade

Ovanstående bild visar andelen nyinvandrade på de skolor som hade några nyinvandrade relativt föräldrarnas utbildningsbakgrund. De blå prickarna är kommunala skolor och de röda fristående. Väldigt tydligt syns det att de fristående skolorna både har en lägre andel nyinvandrade och att föräldrarna på de skolorna har längre utbildning, något annat som är tydligt är att de skolor som har en riktigt stor andel med nyinvandrade elever till en stor del har föräldrar med relativt kort utbildning – och de är i det närmaste bara kommunala.

Om vi istället granskar de två olika variablerna lite närmare i tabellform så ser det för andelen nyinvandrade ut på detta sätt:

Enskild
KommunalTotal
Högst 2 % nyinvandrade
34,1 %8,7 %11,8 %
3-5 % nyinvandrade
31,0 %17,5 %19,1 %
6-10 % nyinvandrade19,4 %27,7 %26,7 %
11-15 % nyinvandrade6,2 %20,5 %18,8 %
16-20 % nyinvandrade6,2 %13,0 %12,2 %
21-25 % nyinvandrade0,8 %6,7 %6,0 %
26-30 % nyinvandrade1,6 %3,6 %3,3 %
Minst 31 % nyinvandrade0,8 %2,2 %2,0 %

Andelen skolor med viss andel nyinvandrade av skolor som tagit emot nyinvandrade elever i årskurs 9

Två av tre fristående skolor (som tagit emot) har högst fem procent nyinvandrade, vilket kan jämföras med var fjärde kommunal. Å andra sidan har var fjärde kommunal mer än femton procent nyinvandrade, vilket kan jämföras med drygt tre procent för de fristående. Så de kommunala skolor som tar emot nyinvandrade elever har tagit emot en klart större andel.

För utbildningsnivå ser det istället ut på detta sättet (1=grundskola, 2=gymnasieskola, 3=högskola):

EnskildKommunalTotal
Högst 2,0 i utbild.nivå
5,4 %13,1 %12,2 %
2-2,2 i utbild.nivå21,7 %38,3 %36,3 %
2,2-2,3 i utbild.nivå14,0 %18,2 %17,7 %
2,3-2,5 i utbild.nivå29,5 %21,1 %22,1 %
Lägst 2,5 i utbild.nivå
29,5 %9,4 %11,8 %

Andelen skolor med viss andel av föräldrars utbildningsnivå för skolor som tagit emot nyinvandrade elever i årskurs 9

Drygt var fjärde av de fristående har högst 2,2 i genomsnittlig utbildning, vilket kan jämföras med drygt varannan av de kommunala. I andra delen av fördelningen har nästan 60 procent av de fristående lägst 2,3 i utbildningsnivå, mot drygt 30 procent av de kommunala. Så tydligt är att eleverna som går på de fristående skolorna har föräldrar med en klart högre utbildningsnivå – sannolikt gäller det även de nyanlända på dessa skolor.

Både dessa saker kan man – förutom de två ovanstående sakerna om vilka länder eleverna har sitt ursprung i – på goda grunder förmoda påverkar resultaten. Så sannolikt är det detta som förklarar Svenskt Näringslivs påstående att fristående skolor lyckas bättre med nyinvandrade elever.

Så slutsatsen måste vara att rapporten, på grund av att den inte beaktar bakgrundsfaktorer, mår bäst av att bli en hyllvärmare.

Naivt tro det går enkelt att effektivisera i skolan

Prisutvecklingen för industribakad, hemmabakad respektive pizzeriabakad pizza illustrerar skillnaden i effektiviseringspotential inom olika sektorer. Photo by Carissa Gan on Unsplash

Prisutvecklingen för industribakad, hemmabakad respektive pizzeriabakad pizza illustrerar skillnaden i effektiviseringspotential inom olika sektorer. Photo by Carissa Gan on Unsplash

Arbetskraftsintensiva verksamheter är svårare att effektivisera än teknikintensiva. En bra illustration till det är prisutveckling mellan pizzor tillverkade på industrier, pizzerior eller hemma. Att tro att det är enkelt att effektivisera i inom välfärden, som skolan, är därför naivt och okunnigt.

Statistiska centralbyrån hade ett inlägg strax innan jul som fick mig att börja fundera på frågan om kostnadsutveckling, rationalisering och effektivisering inom tjänstesektorn. Inlägget handlade om pris och prisutveckling på olika sorters pizzor: hembakade, djupfrysta industribakade och pizzeriabakade från 1995.

Prisutvecklingen skiljer sig kraftigt åt mellan pizzor tillverkade på olika sätt.

De pizzeriabakade har ökat kraftigt i prisjämfört med både de hembakade och de industribakade, framför allt efter år 2006 (skälet finns längst ned i en not). De hembakade har ungefär ökat i pris som KPI, medan de industribakade idag är billigare än vad de var 1995 – med hänsyn till inflationen mycket billigare.

Vad detta illustrerar är så klart att möjligheten till att effektivisera är olika stor för den lokala pizzerian och för den centraliserade, mer eller mindre helautomatiserade, industrin där den djupfrysta pizzan görs. En jättebra illustration till Baumoleffekten.

Om vi istället gör jämförelsen mellan kostnadsutvecklingen i grundskolan och för pizzor från 2006 och framåt får vi nedanstående diagram. (Skälet till att jag väljer 2006 som basår framgår av noten längst ned.)

Kostnaden för en elev i grundskolan har haft samma utveckling som kostnaden för en pizzeribakad pizza sedan 2006.

Noterbart är hur väl pizzorna i pizzerian följer kostnadsutvecklingen i skolan, samtidigt som denna är högre än prisutvecklingen på hembakade pizzor, inflationen och – i klart högre grad – industribakade djupfrysta pizzor. Det är både rimligt och i linje med Baumoleffekten: det är mycket svårare att effektivisera i personalintensiv verksamhet än i industrin där personalen har blivit bortrationaliserad till förmån för maskiner.

Men det går också att se på olika delkostnader inom skolan. Det ger nedanstående bild.

Olika delkostnader inom skolan har utvecklats på olika sätt: lokaler har blivit relativt billigare, medan undervisning, läromedel och elevhälsa har blivit relativt dyrare.

Måltider har ungefär samma kostnadsutveckling som hämtpizzan över de 13 åren (även om den ökade snabbare i pris under åren 2008–2010, för att därefter ha en något långsammare) – något som är rimligt, pizzerior och skolmatsalar (bamba på göteborgska) bör ha en likartad kostnadsutveckling.

En klart snabbare utveckling står kostnaden för elevhälsan för, vilket inte är så konstigt då denna har byggts ut under perioden. Även läromedel har haft en kraftig kostnadsutveckling, från år 2012 och framåt.

När det gäller undervisning, vilket i princip kan översättas till lärarlöner, låg utveckling för dess kostnader länge i samma nivå som för hämtpizzor, men de senaste åren – på grund av lärarlönelyft, förstelärarreform och goda lönepåslag – har den kostnaden skjutit fart jämfört med hämtpizzan.

Svårt effektivisera

Vad det här visar är att det är svårt att effektivisera i personalintensiva verksamheter, något som till exempel har visats av tidigare av nationalekonomen Jonas Vlachos och ekonomhistorikerna Magnus Lindmark och Lars-Fredrik Andersson i kortform på DN-debatt och lite längre i Ekonomisk debatt.

Den som vet detta blir naturligtvis lite konfunderad över politikens eviga rationaliseringskrav på verksamheterna. Har kostnaderna ökat med tre procent så kanske intäkterna bara har ökat med två och en halv.

Det spelar inte så stor roll – för ett år, eller två. Men på tio år blir gapet fem procent, på 15 år sju och på 20 år nio. Då spelar det årliga indragandet av lite resurser desto större roll. Tyvärr tycks politiker alltid resonera som om det är första året en sådan besparing görs – inte tjugonde.

Och de gör det inte ensamma heller utan är flitigt påhejade av till exempel Svenskt näringsliv, som tycks tro att digitalisering och artificiell intelligens ska lösa välfärdens problem. Självfallet kan sådana saker bidra, men att tro att det är lösningen är detsamma som att tro att hämtpizzor kommer ha lika långsam prisutveckling som industribakade – inte särdeles realistiskt med andra ord.

Befriande uttalande

Då var det befriande att istället se vad Storbritanniens utbildningsminister Damian Hinds konstaterade häromdagen:

"Education is one of the few sectors where technology has been associated with an increase in workload rather than the reverse." (TES 23 jan 2019)

Så sluta tro på digitalisering som en säker lösning på effektiviseringsbehov, det stämmer inte i all verksamhet.

Sluta även att tro på generella effektiviseringskrav är en bra idé. Baumoleffekten gör att personalintensiv verksamhet, oavsett driftsform, inte kan effektivisera lika mycket som maskinintensiv – annars skulle hämtpizza haft samma prisutveckling som industribakad fryspizza.

Jag tackar Mikael Nordin på SCB för både inspiration till detta inlägg och behjälplighet med prisstatistiken över pizzor.

Not: Den som tittar lite närmare på SCB:s bild ser att det först är efter år 2005 som skillnaden mellan pizzeriabakade pizzan och inflationen börjar skjuta fart. 1 jan 2007 infördes, för att stävja svartarbete, personalliggare i restaurangbranschen, vilket gör att utvecklingen efter 2006 sannolikt är mer korrekt än före. Samma år började även kostnaden för elevhälsa att särredovisas i skolans kostnadsstatistik. Dessa är mina skäl till att varför jag utgår från år 2006 och inte 1995 i min jämförelse.

Blandade klasser gynnar lärandet

Skolnivåeffekter påverkar elevernas resultat. Därför är blandade skolor att föredra.

Skolnivåeffekter påverkar elevernas resultat. Därför är blandade skolor att föredra.

Socioekonomiskt svaga elever gynnas av att gå klasser där det även finns socioekonomiskt starka elever. Det visar siffror från både OECD och Skolverket. Trenden med att eleverna allt högre grad går med sina likar bör därför brytas.

Om ungefär ett år så kommer resultaten från den PISA-undersökning som gjordes i våras. Fram till dess får vi fortsätta se till resultaten från den som gjordes för över tre år sedan och som presenterades för två år sedan för att veta hur den svenska skolan står sig internationellt.

För ett tag sedan kom det en ny rapport från OECD, Equity in Education: Breaking Down Barriers to Social Mobility, som behandlar frågan om hur likvärdigheten ser ut och har utvecklats. Det intressantaste avsnittet handlar om det som kallas för ”resilient students”, alltså elever som trots svåra förutsättningar klarar sig bra, vad vi på svenska kan kalla för "maskroselever".

Motståndskraftiga elever

OECD har tre mått på vad en resilient elev är: Det är en socioekonomiskt svag elev som:

  1. presterar bland de bästa fjärdedelen elever i naturvetenskap i hela PISA, när man beaktar socioekonomisk bakgrund (internationally resilient)
  2. presterar bland den bästa fjärdedelen i naturvetenskap i sitt eget land (nationally resilient)
  3. presterar på minst nivå 3 i alla tre PISA-testen (core-skill resilient)

För de nordiska länderna (och OECD-genomsnittet) ser de tre olika resilient-måtten ut på följande sätt (procentandel som uppnår nivån):

LandInternationallyNationallyCore skill
Danmark27,212,131,1
Finland42,514,139,5
Island16,715,523,5
Norge26,213,631,6
Sverige24,210,724,8
OECD-genomsnitt29,011,325,2

Förutom Island ligger Sverige klart sämre till än de övriga nordiska länderna, men också lite sämre till än genomsnittet för alla OECD-länder. Det som en gång i tiden var svensk skolas signum – att alla elever hade en lika bra chans att lyckas – gäller inte längre. Tydligt är att det i tre av våra grannländer har alla en större chans än här.

Om vi tittar på det mått som OECD kallar för core-skill resilient, att eleven presterar på lägst nivå 3 i alla tre PISA-testen, blir detta tydligt. För Sveriges del är det 24,8 procent av den socioekonomiskt svagaste fjärdedelen som presterar så väl, vilket kan jämföras med 31,1 i Danmark, 31,6 i Norge och hela 39,9 i Finland. Finland presterar klart bättre än oss i PISA generellt, men vare sig Danmark eller Norge är långt före oss, så vi borde egentligen ligga klart närmare dem. Istället ligger vi i höjd med Island, som presterar klart sämre på PISA än vad vi gör.

Något att betänka när man skapar skolpolitik är att andelen med "maskroselever" i ett land kraftigt samvarierar med hur stor del av elevernas resultat som kan förklaras med socioekonomisk bakgrund. Ju större del av skillnaden i resultat som förklaras av den, desto lägre är andelen elever som är nationellt resilienta.

Skolornas socioekonomi påverkar

En delförklaring till det är hur mycket av resultaten som förklaras av socioekonomin på olika skolor. Eller som OECD skriver:

“On average across OECD countries, the share of nationally resilient students is 22 percentage points greater among disadvantaged students who attend an advantaged school (29%) than among disadvantaged students who attend a disadvantaged school (7%).”

Denna effekt är också mycket starkare (+22 procentenheter) än effekten av till exempel skolans disciplinära klimat (+6 procentenheter) och elevernas motivation (+7 procentenheter). Så vill man från politiskt håll påverka hur många socioekonomiskt svaga elever som klarar sig väl i skolan är det med andra ord viktigare att påverka hur elever fördelas mellan skolor, än att införa nya regler för att skapa ordning.

Det tycks alltså som om det är lättare att bryta det sociala arvet för en elev som går på en skola där den socioekonomiska sammansättningen är stark, jämfört med svag. Detta går också i linje med vad Skolverket visade i våras, där det var tydligt att en elev – framför allt om hemmiljön är socioekonomiskt svag – som gick på skolor med socioekonomiskt starka elever klarade sig bättre. Det som kallas för skolnivåeffekten har helt enkelt ökat.

I OECD i genomsnitt går 48 procent av de socioekonomiskt svaga eleverna på en skola med socioekonomiskt svaga elever. För Sverige, Norge och Finlands del gäller att det är under 43 procent, vilket är lägst inom OECD.

Kraftigt ökad mellanskolsvarians

Men här får Sverige se upp så vi inte närmar oss OECD-snittet. Ett tydligt problem som vi kan se är att Sveriges mellanskolsvarians (hur stor skillnaden är i resultat mellan olika skolor) har ökat kraftigt från 2006 till 2015.

Vissa hävdade i samband med att PISA presenterades för två års sedan att det inte var ett problem att den svenska mellanskolsvariansen hade ökat, eftersom vi fortfarande låg under OECD:s genomsnitt. Problemet är bara att mellanskolvarians påverkas kraftigt av om skolsystemet är uppdelat eller inte när PISA görs.

Om vi bara tittar på de länder som, liksom Sverige, har sammanhållna skolsystem när PISA görs, så har Sverige gått från att vara ett land som hade en lägre mellanskolsvarians än genomsnitt av de länderna 2006 till att ha en högre varians än genomsnittet 2015.

Och eftersom mycket tyder på att det finns skolnivåeffekter (att en elev presterar bättre om det går i en socioekonomiskt starkare skolmiljö) är detta en stor varningssignal. Risken är stor att den effekten kommer vara än starkare i den PISA-undersökning som gjordes i år än vad den varit tidigare.

För att bryta den trenden måste vi bryta bostadssegregationen, se över hur elever fördelas på skolor och ha ett fungerande finansieringssystem. Allt detta är frågor som politiken borde ta tag i med detsamma.

Det är skolpengssystemet som är feltänkt

Riksdagsledamöterna Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S)var överens om att skolpengssystemet inte är optimalt utformat.

Riksdagsledamöterna Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S)var överens om att skolpengssystemet inte är optimalt utformat.

Visst finns det enskildheter inom skolpengen som kan och bör granskas, men Friskolornas granskning missar den viktigaste frågan: Att själva skolpengssystemet är feltänkt utifrån hur skolans kostnader uppstår.

Friskolornas riksförbund har låtit revisionsfirman Deloitte granska hur väl 20 kommuner uppfyller lika villkorsprincipen inom reglering av skolpengen. Själva rapporten presenterades på ett seminarium i riksdagen idag. Föga förvånande var att revisorerna kom fram till att det inte går att avgöra om lika villkorsprincipen uppfylls eller inte.

Skälen till deras slutsats innefattar till exempel följande konstateranden:

  • Olika modeller för resursfördelning och skolpengsbeslut
  • Skillnader i redovisning av finansiell information mellan kommunerna
  • Ingen uppföljning på kommunal enhetsnivå av skolpengsbeslut
  • Avsaknad av redovisnings- och revisionskrav på kommunala skolverksamheter

Flera av de här problemen hänger ihop med lagstiftningen, till exempel ska varje kommun ha ett eget resursfördelningssystem och egna redovisningssystem (det grundlagsreglerade kommunala självstyret ger just dessa konsekvenser). Vad gäller ekonomisk redovisning på enhetsnivå ligger det just nu ett förslag till förändringar av skollagstiftningen hos Lagrådet som innefattar just en sådan.

Så själva rapporten var inte så intressant.

Diskussionerna var intressantare

Desto intressantare var de diskussioner som fördes, inte minst den mellan Maria Stockhaus (M) och Pia Nilsson (S). Pia Nilsson konstaterade att rapporten var lite revisorsaktig och det kan man helt hålla med om.

Men viktigare vara att de båda problematiserade skolpengen som system. De ser båda att skolans kostnader är kopplade till undervisning, som bedrivs i grupp, men skolpengen gör att finansieringen sker individuellt. Det gör att det riskerar bli en stor diskrepans mellan hur väl olika klassers finansiering blir då den är baserad på antal elever i klassen istället för på det utbildningsuppdrag som finns.

Maria Stockhaus lyfte faktiskt fram Lärarförbundet och våra tankar kring en klassbaserad finansiering med viss marginalkostnadsersättning per elev som en utgångspunkt för vidare resonemang. Hon påpekade dock (vilket hon har rätt i) att förslaget måste tänkas igenom mer.

Dagens princip är fel

Även Marcus Strömberg, från Academedia, pekade – dock omedvetet – på de problem som en per-capita-baserad-finansiering skapar i ett system där kostnaderna ligger på gruppnivå, när han sa: Tänk vad Göteborgsföräldrarna ska säga när de inser att en elev på samhällsprogrammet i Malmö kostar 20 procent mer än i Göteborg.

Förklaringen till det, vilket Lunds förre skolchef Sten-Bertil Olsson visat, handlar om att i Malmö väljer man att driva gymnasieskolor även om det finns tomma platser, vilket gör skolorna dyra. Billiga blir de i utbyte i Lund, eftersom det är dit alla sydvästra Skånes gymnasieelever vill, så där är alla skolor fulla. Lund har följaktligen en väldigt låg kostnad för sina gymnasieskolor.

Det är bra att skolpengssystemet granskas. Synd bara att Friskolorna (och därmed Deloitte) väljer att fokusera på hur dagens princip fungerar. Det är ju den som är ett av de största felen.

Trots fler förklaringar till skolsegregationen bör skolvalet diskuteras

Argumentet om att 80 procent av skolsegregationen förklaras av boendesegregationen ger inget fribrev från att diskutera skolvalets effekt

Argumentet om att 80 procent av skolsegregationen förklaras av boendesegregationen ger inget fribrev från att diskutera skolvalets effekt

Ett vanligt argument är att skolsegregationen till stor del förklaras av boendesegregationen. Implicit avses att den mindre del som förklaras av skolvalet inte bör ägnas så mycket kraft. Det är en förvånande argumentationslinje, där man måste fråga sig om debattörerna tänkt igenom vad de avser.

Argumentet – som är sant, boendesegregationen förklarar ungefär 80 procent – förekommer ganska ofta i debatten. Senaste gången jag stötte på det var i samband med Arena idés rapportsläpp av Ett söndrat land skriven av German Bender och Per Kornhall (kortversion på DN-debatt). Bland annat sades det av riksdagsledamoten Maria Stockhaus (M) när hon debatterade rapporten med Per Kornhall i Studio Ett, förekom på twitter i ett svar till mig från Almegas Fredric Skälstad och finns med som ett bärande tema i svaret från Svenskt Näringsliv till Bender och Kornhall.

Men låt oss begrunda nedanstående bild, hämtad från IFAU:s studie Decentralisering, skolval och fristående skolor. Den visar hur stor del av det förväntade betyget i år 9 som förklaras av kommun, skolområde och skola. Skillnaden mellan de två sistnämnda, som också visas i den understa linjen, är hur mycket skolvalet påverkar skolsegregationen.


Andel av den totala variationen i elevers förväntade betyg som förklaras av skola, skolområde och kommun. Från Decentralisering, skolval och fristående skolor (IFAU 2014:25)

Om vi går drygt 20 år bakåt i tiden, till år 1993, så förklarades nästintill all skolsegregation – alltså nästan 100 procent – av boendesegregationen. Men skolsegregationen var samtidigt bara knappt två tredjedelar av vad den var år 2010 (1993 förklarade skolsegregationen 13 procent av variationen mot 21 procent 2010). Rimligen var det en bättre situation när skolsegregation var lägre, även om den helt förklarades av en faktor, än dagens där skolsegregationen är mycket högre och en annan faktor har tillkommit.

Om argumentet om de 80 procenten är seriöst innebär det rimligen att debattören även anser att det vore bättre att den skolsegregation som beror på skolval fortsätter växa så att dess andel ökar på bekostnad av boendesegregationen.

Det här skulle till exempel ske om den sammanlagda segregationen växer till 30 procent istället för dagens dryga 20 och där delen som förklaras av skolvalet blir en tredjedel av den totala segregationen, så boendesegregationen endast står för två tredjedelar. En sådan minskad boendesegregation vore, baserat på argumentationen, en klar förbättring.

Jag tror faktiskt det bara är debattörer, som inte fullt ut har tänkt igenom sin position, som kan hamna i en sådan slutsats.

Utvecklingen har fortsatt

Värt att notera är också två andra saker: För det första så verkar det som om skolsegregation ökar enligt Skolverket. För det andra så kom det i somras en rapport som visar att skolsegregationen ökar när nya fristående skolor etableras. Mycket talar därför att utvecklingen har fortsatt på samma sätt även efter 2010.

För mig kan hela frågan sammanfattas i följande fem punkter:

  1. Det är ett problem att skolsegregationen växer, oberoende av skäl, då det leder till helt olika förutsättningar för olika skolor, elever och lärare
  2. Skolsegregationen bör därför motverkas på de sätt som är möjliga
  3. Av det som avgörs inom skolpolitiken beror en avgörande del av skolsegregationen på hur skolvalet är utformat, därför talar mycket för att det behöver förändras
  4. En stor del av skolsegregationen beror på andra politikområden, framför allt bostadspolitiken; dessa delar kan bara åtgärdas inom dessa politikområden (tex påpekar Jonas Vlachos att det här stoppet av byggandet av hyresrätter i en villaförort till Stockholm är ett problem av det skälet)
  5. 4:an ger inget fribrev för 3:an utan åtgärder måste ske både inom skolpolitiken och inom andra politikområden

Att komma dragandes med att boendesegregationen står för 80 procent av skolsegregationen, och att skolvalet därför inte påverkar så mycket, är i praktiken att säga att det är vore bättre med ännu mer skolsegregation så länge den beror på skolvalet. Det är inte en rimlig hållning – alltså är argumentet om 80 procent inte heller rimligt.

Kan datortestande förklara förbättrade resultat?

Är det någon skillnad mellan att lösa PISA-testet med dator respektive penna och papper?

Är det någon skillnad mellan att lösa PISA-testet med dator respektive penna och papper?

2015 gjordes PISA testet helt och hållet med datorer istället för med papper och penna. Frågan är om det hade någon effekt på resultatet eller inte? Ett par forskare, Maria Rasmusson och Ulf Fredriksson, har grävt lite mer i de nordiska resultaten för att se eventuella effekter.

Deras studie presenterades på en konferens, som arrangerades av Nordiska ministerrådet, i Helsingfors för ett par veckor sedan och finns också publicerat i rapporten Northern Lights on TIMSS and PISA 2018.

Konferensen hade en del väldigt intressanta inlägg. Bland annat konstaterade Dirk Hastedt från IEA (The International Association for the Evaluation of Educational Achievement) att Sverige har en mycket större utbildningsutmaning än Norge och Finland på grund av att våra elevkullar varierar mycket mer i storlek. Det är en aspekt som man bör komma ihåg när man jämför resultat. (Se bilden nedan.)


Elevkullsutvecklingen i skolår 8 i Sverige, Norge och Finland 1996-2015.

För att återgå till Fredrikssons och Rasmussons bidrag så visade de att framför allt elever i Sverige som tillbringar mycket tid framför datorer utanför skolan, var de som förbättrade sina resultat på läsdelen av Pisa mest 2015 jämfört med 2012. I de andra nordiska länderna är det inte alls lika tydligt vilka som presterade bättre.


Resultatskillnad i PISAs läsförståelsedel relaterat till daglig tid på internet. (Hämtad från Northern Lights on TIMSS and PISA.)

En del av studien som väcker många frågor är den där de tittar på hur många uppgifter eleverna löste av de uppgifter som var identiska 2012 och 2015. Tydligt är att eleverna i de nordiska länderna löste fler uppgifter, men långtifrån alltid korrekt. Det var klart färre frågor som inte blev besvarade eller som eleverna aldrig nådde till år 2015 jämfört med år 2012.

Detta väcker ju åter den fråga som diskuterades i samband med att PISA-resultatet för 2012 presenterades – spelar motivationen någon roll (ett par av uppsatserna i antologin behandlar just motivation). Då gjorde Skolverket en granskning av just hur mycket motivationen skulle kunna förklara av tappet, och kom fram till att minskning av motivationen endast kunde förklara en liten del. Men även om så är fallet kan ju den faktiska motivationen bli högre när datorn allt eftersom man svarar presenterar nya uppgifter, istället för att man själv ska bläddra i provhäftet.

Skillnad mellan olika slags uppgifter

Det allra intressantaste är dock skillnaden elevernas resultat mellan 2012 och 2015 på olika slags uppgifter. PISA-uppgifterna kan delas in tre olika slags uppgifter: reflektera och utvärdera, leta upp och använd samt integrera och tolka. Det är, i alla de nordiska länderna, uppgifterna där det gäller att reflektera och utvärdera som eleverna presterar bättre på 2015 än 2012 (se bilden nedan).


Förändring i PISA-svar mellan 2012 och 2015 relativt olika uppgiftstyper. (Hämtad från Northern Lights on TIMSS and PISA.)

Reflektera och utvärdera kräver i högre grad ett längre textsvar än de andra uppgifterna. En möjlig förklaring är att elever med en hög datorvana (dessa klarade sig som sagt generellt, men framför allt i Sverige, bättre) helt enkelt har lättare att skriva långa texter på dator än med papper och penna.

Och är det förklaringen kanske det vare sig är dålig läsförmåga eller oförmåga att dra slutsatser som förklarar dippen 2012 för Sveriges del – utan att elever med stor datorvana både har läsförmåga och förmåga att dra slutsatser, de är bara ovana att skriva med papper och penna.

Så den riktiga slutsatsen är kanske att man ska behandla resultaten från alla undersökningar med viss skepticism. Det kan finnas helt andra förklaringar till resultatförändringar än de man tror.



Skapa rättvisa mellan kommunerna

Olika kommuner har, bland annat på grund av socioekonomi, olika förutsättningar att bedriva skolverksamhet. Detta måste det kommunala utjämningssystemet beakta.

Olika kommuner har, bland annat på grund av socioekonomi, olika förutsättningar att bedriva skolverksamhet. Detta måste det kommunala utjämningssystemet beakta.

Det kommunala utjämningsystemet är ofta debatterat, inte minst eftersom det uppdateras med viss regelbundenhet. Vissa anser att det är helt fel att ha någon kommunal utjämning, medan andra anser att systemet omfördelar för lite eller efter fel kriterier. Lärarförbundet är mer på den senare linjen.

Vi anser att det behövs en kommunal utjämning för att möjliggöra för alla kommuner att driva verksamhet och att kostnadsutjämningen har varit felkonstruerad, så tillvida att den inte har beaktat socioekonomiska förutsättningar utan, när det gäller skola och förskola, haft fokus på antalet barn. Till vår glädje föreslår nu utredaren Håkan Sörman i Kostnadsutjämningsutredningen att socioekonomi ska beaktas när det gäller förskola och vuxenutbildning. När det gäller grundskolan avstår han från att lägga ett sådant förslag eftersom statens likvärdighetsbidrag fyller samma funktion.

Frågan är dock vad detta betyder för skolan i praktiken? Ett sätt är att se till hur kommuns kostnader för en viss verksamhet förhåller sig till referenskostnaden (ett sätt att göra kommunala kostnader jämförbara med varandra, se nedan) för samma verksamhet (motsvarande uträkning för totalkostnaden för utbildning per kommun gjorde vi här) och hur denna kvot är relaterad till något värde som mäter skolutmaningen för en kommun.

Numera tas det fram ett index över hur stor utbildningsutmaning varje huvudman har (finns hos Skolverket under rubriken Stöd för att ta fram en plan), som går att använda till det. Indexets genomsnitt är satt till 100 och en kommun som har lägre värde än 100 har en mindre utbildningsutmaning än genomsnittet och ju lägre tal desto mindre utmaning; för kommuner över 100 är det det omvända som gäller.

Här nedan kommer jag av två skäl använda det preliminära indexet som togs fram av Skolkommissionen för år 2016; det ena är att jag tittar på kostnaderna för åren 2016 och 2017 och det andra att detta är ett värde för alla elever som bor i kommunen, inte bara för dem som går hos den kommunala huvudmannen.

Om vi börjar med grundskolans kostnader delat med grundskolans referenskostnad relativt likvärdighetsindexet så får vi fram denna graf för de två åren:


Varje prick är en kommun där de blå prickarna är 2016 års värden och de orange 2017 års. För båda åren gäller att det finns ett samband mellan likvärdighetsindexet och hur mycket en kommun lägger på skolan, ett samband som är klart starkare år 2017 än 2016. De statliga likvärdighetspengarna började komma höstterminen 2017 och tydligt är att det fick effekt genast – resurserna till grundskolan i socioekonomiskt svaga kommuner växer mer mellan de två åren än vad de gör i socioekonomiskt starkare kommuner.

Likvärdighetsbidraget fungerar

Vi kan alltså konstatera att kommuner med större socioekonomisk utmaning lägger mer pengar relativt sin referenskostnad än andra kommuner och att detta har förstärkts mellan åren 2016 och 2017 – avsikten med det statliga likvärdighetsbidraget har alltså uppfyllts.

Det bör därför finnas kvar, i en eller annan form: Endera i sin nuvarande som ett riktat statsbidrag eller om man vill avskaffa det (som delar av oppositionen vill) genom att det förs in kostnadsutjämningen istället.

Om vi istället riktar blicken mot förskola, fritidshem och gymnasieskola blir bilden en helt annan. Först och främst sker det ingen förändring mellan åren, utan bilden för de tre verksamheterna är densamma för bägge åren. Därför har jag valt att visa allra tre verksamheternas bild bara för året 2016.


För alla tre områdena är det väldigt lite som händer när likvärdighetsindexet ökar, samtidigt som spridningen mellan punkterna är väldigt stor.

Om det är något område där det kan finnas en större satsning i kommuner med större skolutmaning så är det för gymnasieskolan. Men det är både en modest ökning och genomsnittslinjen förklarar väldigt lite av skillnaden mellan kommunerna. För både fritidshem och förskola kan man konstatera att det inte föreligger någon som helst större satsning i kommuner med större socioekonomisk utmaning än i kommuner med mindre socioekonomisk utmaning.

Ju tidigare resurser sätts in desto bättre

När man ser detta – och samtidigt vet att resurser är extra viktiga för barn med större socioekonomisk utmaning än andra barn och att, enligt nobelpristagaren James J. Heckman, ju tidigare resurserna sätts in desto bättre är det – är det svårt att inte förvånas över att politiker inte har tagit tag i denna fråga ännu.

Med en smart omfördelning genom kostnadsutjämningen skulle resurserna till de barn som går i fritidshem och förskola i socioekonomiskt utsatta kommuner kunna öka och dessa barn få en klart bättre start på sin skolgång. Därför är Håkan Sörmans förslag om att socioekonomiska komponenter bör in i kostnadsutjämningen för dessa verksamheter ett förslag i rätt riktning, som skapar större rättvisa mellan kommunerna.

Detta är också något som Lärarförbundet har drivit en längre period, till exempel i samband med att kravet på att kommuner ska fördela resurserna socioekonomiskt fördes in skollagen och i det arbete som Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand gjorde i Skolkommissionen. Ett arbete som ledde fram till det likvärdighetsbidrag som idag finns i för grundskolan och som vi kan se har haft effekt genast.

Not referenskostnad

För grundskolan beaktas när referenskostnaden tas fram andel 7–15-åringar i kommunen, andel barn med utländska bakgrund samt beräknade merkostnader för skolskjuts och små skolor. Dessutom beaktas löner, bebyggelsestruktur och befolkningsutveckling. För de andra tre områdena ser det ut på motsvarande sätt.

Vad förklarar den ökade behörigheten?

När man jämför resultat mellan åren måste man beakta sammansättningsförändringarna, annars kan man dra fel slutsatser.

När man jämför resultat mellan åren måste man beakta sammansättningsförändringarna, annars kan man dra fel slutsatser.

Härom veckan presenterades grundskolans betygsresultat från i somras. Allt större andel blir behöriga till gymnasieskolan. Det är glädjande, men frågan är hur mycket resultatförändringen säger.

Förra året skrev jag ett inlägg om att det mest var sammansättningsförändringarna som förklarade de sjunkande resultaten, där jag i slutet konstaterade att jag var ”övertygad om att totalresultaten kommer att stiga de kommande åren” på grund av att sammansättningsförändringarna skulle gå åt andra hållet. Och så är det så klart.

Nu ska man inte tolka det här som att det inte spelar roll vad som görs i klassrummen varje dag eller att vi inte bör satsa på alla elever och se till att fler når målen. Det ska vi självfallet göra. Det är genom en bra skola för varje elev som vi kommer kunna nå högre resultat och se fler elever klara kunskapskraven. Lärarnas jobb är fortfarande det viktigaste för vad som händer i skolan.

Låt oss glädjas

Så låt oss glädjas att det går åt rätt håll med resultaten, men inte glömma de strukturella förklaringar som förklarar en hel del. Nu tänker jag visa varför:

I förra årets inlägg grävde jag fram uppgifter om resultat för olika delgrupper under de senaste åren och satte resultaten i relation till andel av eleverna i de olika delgrupperna. Slutsatsen var att väldigt mycket av de sjunkande resultaten förklaras av att andelen nyanlända och andelen med okänd bakgrund vuxit kraftigt, snarare än att någon grupp i sig fått kraftigt försämrade resultat.

I årets PM har Skolverket detta diagram, som visar hur olika grupper klarat sig olika år:



För de som är födda i Sverige och de som invandrat före skolstart är behörigheten relativt konstant över åren, och eftersom dessa normalt är omkring 90 procent av eleverna står det rätt klart att så stora förändringar som vi sett över tid inte kan förklaras av enbart resultatförändringarna (2013 och 2014 låg behörigheten till gymnasieskolans yrkesprogram på cirka 87 procent, vilket sjönk till drygt 82 procent år 2017).

Anledningen är i stället det som brukar kallas för sammansättningsförändringen, alltså hur stora de ingående grupperna är i förhållande till varandra. Det blir tydligt när vi ser till andelen som var född utomlands (inklusive okänd bakgrund) de olika åren: 2013 och 2014 var den strax över tio procent, men 2017 hade andelen stigit till 18 procent. När jag uppskattar andelarna i Skolverkets PM i år (se bilden nedan) så har andelen född utomlands sjunkit till 15,6 procent.



Det är, enligt Skolverkets PM, 5,8 procent som är nyinvandrade och 1,6 procent som har okänd bakgrund som slutade i år 9 i år. Förra året var samma siffror 5,7 procent respektive 3,6 procent. Bara den förändringen lär påverka resultaten kraftigt.

I år var det 84,4 procent som blev behöriga till ett nationellt program, förra året var det 82,5 procent. Det är en ökning med 1,9 procentenheter, vilket är mycket. Men om vi räknar om förra årets resultat per varje delgrupp med årets storlekar på delgrupperna så skulle det årets snitt varit 83,9 procentenheter (finns viss osäkerhet i siffrorna, eftersom jag uppskattat vissa gruppers storlek). En stor del av förbättringen kan alltså förklaras av sammansättningsförändringen.

Sammansättningsförändringar spelar roll

En slutsats är i varje fall klar: Sammansättningsförändringarna spelar roll för resultaten, inte minst år när olika delgruppers andelar förändras så kraftigt som de senaste åren. Det måste man komma ihåg när man granskar resultatutvecklingen mellan åren.


Resurser på OECD-snittet räcker inte

Sverige borde, av befolkningsstrukturskäl, lägga större resurser på utbildnign än vad vi gör.

Sverige borde, av befolkningsstrukturskäl, lägga större resurser på utbildnign än vad vi gör.

I diskussionen brukar det då och då påstås att Sverige lägger väldigt mycket resurser på utbildning jämfört med andra länder. Frågan är dock om det stämmer? Man kan på goda grunder misstänka att vi av demografiska skäl borde lägga mer än många andra länder.

Idag presenterades OECDs rapport Education at a Glance (EAG). Det är den stora statistikbibeln för den som vill fördjupa sig i skillnaderna mellan olika länders utbildningssystem. Där finns jämförande uppgifter om hur många som tar en högskoleexamen, hur mycket lärare tjänar, om utbildning lönar sig i olika länder, men även om hur mycket olika länder spenderar på sitt utbildningssystem.

Att jämföra olika länder är svårt, till exempel löneuppgifter blir helt olika beroende på om det förekommer arbetsgivaravgifter eller inte, men just kostnaderna för utbildningsväsendet är ganska jämförbara då de jämförs genom att man se till hur stor andel av BNP som läggs på sektorn.

Sverige satsar inte mycket över snittet

För Sveriges del lägger vi 1,8 procent av BNP på skolåren 1–6, 0,8 på 7–9 och 1,0 på gymnasieskolan. Det är lite mer än OECD-snittet, som ligger på 1,5 procent, 0,9 respektive 1,1. Sammanlagt för grundskolan ligger vi alltså lite över snittet (plus 0,2) och 0,1 under snittet för gymnasieskolan. Det är ingen stor satsning utöver snittet.

I nedanstående tabell så jämförs hur stor andel av BNP som läggs på utbildning i Sverige och några länder i vårt närområde:

Tidigare åren i grundskolanSenare åren i grundskolan
GymnasieskolanSumma
Finland1,4
1,11,4
4,0
Norge2,11,01,54,6
Nederländerna1,21,21,23,6
Sverige1,80,81,03,6
OECD1,50,91,13,5

Tabell: Andel av BNP som läggs på utbildning

Som synes satsar Norge och Finland klart mer än Sverige på utbildning, 4,6 respektive 4,0 procent av BNP. Men även Nederländerna ligger i samma nivå som Sverige.

Det sistnämnda är förvånansvärt. Nederländernas högre befolkningstäthet gör att de i genomsnitt kan ha klart större klasser, och därigenom lägre lärartäthet än Sverige. Det ser vi också när vi tittar på lärartätheten: i Sverige är den 13 elever per lärare i snitt, medan den i Nederländerna är 17 elever per lärare.

När man betänker att både våra två grannländer, med en geografi och befolkningsstruktur som påminner om oss själva, satsar klart mer än vi och att ett land som Nederländerna satsar lika mycket som vi är det mycket som talar för att Sverige inte borde ligga på OECD-snittet, utan istället en bit över.

Utvecklingen går åt fel håll

Tyvärr tycks också utvecklingen gå åt fel håll. 2005 gick, enligt EAG, 8,1 procent av de samlade offentliga utgifterna till utbildning i grundskola, gymnasieskola och eftergymnasial utbildning som inte ligger på högskolenivå. 2015 var motsvarande andel 7,8 procent. Och då har också den offentliga sektorns andel av ekonomin minskat under samma period, så minskningen är i praktiken större än vad den verkar (enligt Ekonomifakta från 52,4 procent år 2005 till 49,6 procent 2015).

Med hänsyn till vårt lands geografi och befolkningstäthet talar mycket för att Sverige borde ta sig upp till åtminstone den finländska nivån på satsning på utbildning, så att 4 procent av BNP skulle gå dit. Att bara ligga på eller strax över OECD-snittet räcker inte.

Ändra skolans stora systemfel: skolpengen

Med skolpengssystemet varierar intäkterna per klass mycker mer än kostnaderna. Det är ett systemfel som behöver åtgärdas.

Med skolpengssystemet varierar intäkterna per klass mycker mer än kostnaderna. Det är ett systemfel som behöver åtgärdas.

Lärarförbundet anser att modellen med skolpeng för att finansiera skolan bör avskaffas och att något annat bör införas istället. För mig är det en fråga om skillnaden mellan genomsnittskostnad och marginalkostnad. Det är just i den skillnaden som problemen med skolpengen uppstår.

Att vi anser att det är hög tid för en reform av skolans finansieringssystem är något som vi har skrivit vid flera tillfällen, till exempel i Dagens Nyheter 2016, som ledare i Lärarnas tidning och häromveckan i Aftonbladet. Men varför anser vi egentligen att den frågan är så viktig?

I normalfallet så bedrivs undervisning i en klass. Den kan vara olika stor, men den kräver ungefär samma resurser oavsett storlek: lokal, lika mycket lärare, lika många lektioner i idrott- och hälsa och så vidare.

Vissa saker varierar lite mer: skolmat och läromedel för att ta de tydligaste exemplen, men även kanske lite mer lärarresurs och lite större insatser från elevhälsan krävs när klassen växer. Detta är dock på marginalen – en klass kostar nästan lika mycket oavsett om det är tjugo elever i den eller om det är trettio.

Sambandet åskådliggörs i den här grafen:

Sambandet mellan total kostnad, snittkostnad, marginalkostnad och skolpeng för en klass.

Den grå linjen är klassens totalkostnad, den går i exemplet från 2,3 miljoner vid 20 elever och till drygt 2,5 vid 32. Den lila linjen visar genomsnittskostnaden för klassen; den börjar på 115 000 kronor vid 20 elever och för att landa på 80 000 vid 32. För varje elev du stoppar in i klassen sjunker genomsnittskostnaden, vilket inte är något att förvånas över då de stora kostnaderna inte påverkas av om det är 24 eller 26 – eller till och med 30 – elever i klassen.

Kostnader ligger fast när elevtalet förändras

Kostnadsökningen för en tillkommande (eller kostnadsminskningen för en bortfallande elev) ligger istället på den nivå som den gula linjen indikerar. Det är detta som är marginalkostnaden för en elev (här räknad till 20 000 kronor) och det är bara den som förändras när elevtalet förändras – övriga kostnader ligger fast.

På sikt finns det så klart alltid möjligheter att slå samman klasser eller skapa nya. Det är dock alltid förenat med organisatoriska svårigheter, det finns lagrum som stipulerar att kommunen ska erbjuda skola på ett sätt som ”är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt för eleverna”, man kan stå inför osäkerhet inför vad som händer kommande år, vilket gör att man inte vill rusta ned skolorganisationen, och så vidare.

Effekten av skolpengssystemet

Nu ska vi notera den blå streckade linjen. Det är skolpengen i denna kommun, den är satt till att vara 95 000 kronor per elev (och ja, av pedagogiska skäl gör jag det lite enkelt för mig och blandar inte in eventuell ersättning av skäl som socioekonomi eller annat som kan variera per elev). När klassen har färre än 25 elever så ligger skolpengen under genomsnittskostnaden per elev och när den har fler än 25 elever så ligger den över.

Den totala skillnaden vid ett visst elevtal fås genom att multiplicera antalet elever med skillnaden mellan de två strecken för genomsnittskostnad och för skolpeng – ligger genomsnittskostnaden över blir det underskott och ligger den under överskott.

Vid 20 elever är skillnaden 20 000 kronor, vilket innebär att klassen går med 400 000 kronor i underskott. Vid 23 elever är skillnaden 7 600 kronor eller minus 175 000 kronor för hela klassen. Om vi istället har 27 elever i klassen är skolpengen 4 600 kronor högre än genomsnittskostnaden och överskottet för klassen drygt 100 000 kronor. Och om det är 32 elever i klassen så är skolpengen drygt 15 000 kronor över genomsnittskostnaden, vilket summerar till 500 000 kronor i överskott.

Små klasser går back, stora med överskott

Med andra ord: små klasser går back och stora klasser går med överskott (eller på det skolstatistiska sättet: skolor med hög lärartäthet går back och skolor med låg går med överskott).

Effekten är också väldigt stor, eftersom marginalöverskottet per elev i exemplet, när alla fasta kostnader är täckta, är 75 000 kronor. Det blir, som kan konstateras ovan, snabbt väldigt stora belopp – vilket också förklarar storleken på överskott hos en del fristående huvudmän.

Finns en förklaring

Anledningen till att det har blivit så här tror jag mycket hänger ihop med nedanstående sätt att resonera. I detta fall är det taget från den senaste utredningen om skolpengen Bidrag på lika villkor (SOU 2008:8), men det återfinns även på andra ställen:

”Det framförs ibland att kommunens skyldighet att ta emot alla elever gör att det inte är möjligt att bedriva verksamheten med fulla klasser och att det skiljer sig från en fristående skolas möjlighet att kunna anpassa sin verksamhet så att några lediga platser inte finns. Det är riktigt att det finns en viss skillnad ifråga om skyldigheten att kunna ta emot alla elever, men utredningen menar att kostnaderna för detta får anses vara av så marginell betydelse att de inte utgör skäl för att tillåta kommunerna att göra något schablonmässigt avdrag på bidraget till fristående skolor.” (sid 158)

Det kan vara rätt att det inte går att göra något schablonmässigt avdrag för det, men att påstå att det är en marginell kostnad är däremot fel. Det noteras ganska snabbt i bilden ovan att så inte är fallet, skillnaden mellan en klass med 23 elever istället för 27 är att gå back med 175 000 mot att gå med ett överskott om 125 000, sammanlagt alltså 300 000 kronor. Argumentationen är svag och bygger på en dålig analys av skolans kostnader.

Det är också det här som ligger bakom att skolor som börjar tappa elever riskerar att hamna i en negativ spiral; tappade elever ger mindre resurser, vilket leder till besparingar, vilket ger fler tappade elever och mer besparingar – kvar står ett antal elever som får en sämre utbildning.

Dags göra om skolfinansieringen

Hela det här tycker jag pekar på att det är hög tid att göra om skolfinansieringen och gå mot en marginalkostnadsmodell istället. En sådan skulle se ut ungefär så här: Varje klass får en fast summa för att den existerar och sedan ges en mindre marginalkostnadsskolpeng per elev. Om vi tänker oss den fasta kostnaden som 1,9 miljoner kronor och den rörliga som 20 000 kronor per elev skulle olika klasser generera följande belopp i det raka skolpengsystemet (95 000 kr per elev) och i marginalkostnadssystemet:


20

24

28

32

Summa

Skolpeng

1 900 000

2 280 000

2 660 000

3 040 000

9 880 000

Marginalkostnad

2 300 000

2 380 000

2 460 000

2 540 000

9 680 000

Intäkt per klass vid olika klasstorlekar i skolpengs- resp marginalkostnadssystem.

Det intressanta med det här är det först och främst passar skolan mycket bättre, för så här skulle intäkter och kostnader för en klass hänga ihop på ett rimligt sätt. Det andra är att den skulle komma bort från en del absurda konsekvenser som dagens system har vad gäller fasta kostnader kontra rörliga intäkter. Det tredje är att det (vid den här fördelningen av klasser) blir en lägre samlad kostnad. Dagens skolpeng kostar helt enkelt mer än den smakar.

Dags att ge sig på systemfelen

För ett tag seden frågade Lärarnas tidning partierna om det vore bra att göra om skolpengen åt det hållet. Bara Moderaterna var helt avvisande och ansåg att dagens system skulle vara kvar.

För min del är Moderaternas avoghet förvånande. Partiet brukar vilja hålla hårt i den offentliga plånboken. Dagens system gör att vissa skolor helt i onödan får mer än de behöver och andra mindre – det sistnämnda gör att man måste betala mer till alla eftersom skolpengens nivå måste vara så stor att även skolor med små klasser överlever. Och de som gynnas av det är de skolor som har välfyllda klasser, vilket leder till att de helt i onödan går med överskott – ett skatteläckage som kostar det offentliga alltför mycket. Vill man hålla i den offentliga plånboken vore en marginalkostnadsmodell att föredra jämfört med dagens per capita-modell.

Det är hög tid att vi börjar ge oss på systemfelen i skolan, istället för att dutta med små frågor. Ett av de allra största är skolpengens per capita-princip. Där vore det välkommet om nästa mandatperiods skolpolitik skulle börja.