Lärarförbundet
Det är många som ringer till oss just nu och väntetiden kan ibland vara lång. Har du frågor om din faktura kan du läsa mer här. →
Bli medlem

Ett informerat skolval omöjliggör paxade platser

Att driva vikten av information för skolvalet, men samtidigt vilja bevara kötiderna, går inte ihop. Ett rättvist skolval förutsätter gemensam information, något som omöjliggör paxade platser.

Att driva vikten av information för skolvalet, men samtidigt vilja bevara kötiderna, går inte ihop. Ett rättvist skolval förutsätter gemensam information, något som omöjliggör paxade platser.

För att skolvalet ska kunna fungera på ett rimligt sätt och ge alla elever samma möjligheter att utöva det krävs det att några saker är på plats. En detalj är att den som väljer måste ha information om själva skolvalet och de möjliga skolor som finns. Men detaljen gör det svårt med paxade platser.

En som brukar lyfta fram vikten av information är Ulla Hamilton, vd på Friskolornas riksförbund. Till exempel skrev hon i Dagens samhälle år 2018 följande:

”Ett välgrundat skolval kräver att det finns bra informationsunderlag om skolorna, då kan individen hitta den skola som passar bäst för hen.” Det ligger en hel del i det, att göra ett val utan information är oftast mycket sämre än att göra ett val med information.

Ulla Hamiltons artikel avslutas med: ”När informationen är uppbyggd på samma sätt för varje skola – ja då har vi äntligen fått ett väl utformat underlag för ett informerat skolval.” Och det har hon helt rätt i; det är först med en gemensam och kontrollerad information som man kan säga att man har ett informerat skolval för alla elever.

Ett rättvist system

Men det ska inte bara vara ett informerat skolval, det bör vara rättvist också – alla elever bör därför ha samma information när de gör sitt val av skola, så alla har samma möjlighet att önska skola.

I Björn Åstrands utredning om en likvärdigare skola skrivs det på följande sätt om information: ”Ett välfungerande skolval kräver att alla vårdnadshavare har god kännedom om hur skolvalet går till, vilka skolor som finns att välja mellan och vad som kännetecknar dessa skolor. Skolverket ska därför ha i uppdrag att informera såväl om skolvalet som om de olika skolenheter som finns valbara.”

Tanken är alltså att Skolverket ska se till att alla vårdnadshavare kan göra ett informerat val av skola. Det är en rimlig tanke, någon måste se till att alla får samma information och det är naturligt att en myndighet får det uppdraget.

Att Skolverket får det ansvaret gör också att ”det eventuella informationsöverskott som resursstarka vårdnadshavare har” minskar, skriver Åstrand vidare. Det är precis just det som är friskolornas och Ulla Hamiltons ambition – alla ska få samma information för att på så vis göra så att alla kan välja.

När ska informationen ges?

Frågan är bara när informationen ska ges. Kanske redan när barnet ifråga är ett år gammalt? Eller vid fyra års ålder? Eller när det snart är dags att börja, kanske ett halvår innan skolstarten?

Sannolikheten att man tar till sig informationen är garanterat högre ju närmare själva skolstarten den ges, ju längre ifrån desto fler kommer inte att bry sig om den. Allt talar därför att det är bättre med information nära inpå själva valhandlingen än långt före. (Tänk själva vad som skulle hända om informationen om vad partierna vill inför riksdagsvalet skulle presenteras tre år före valet, istället för månaden innan.)

Men ska staten informera om olika skolors förutsättningar och resultat så nära inpå själva valet som möjligt, för att skapa ett skolval som ger alla elever lika möjligheter kan inte platserna på många skolor vara paxade på förhand. Vill man, som Ulla Hamilton, till se att alla får en bra information så de kan göra informerade val så måste informationen komma före valet – men även före möjligheten att reservera plats.

Hamiltons argument går inte ihop

Det blir kort och gott omöjligt att både upprätthålla frågan om information, som Ulla Hamilton slåss för, och att ha kvar köande som urvalsmetod.

Endera är information och skolval konstruerat så att alla kan välja med samma villkor eller så är de inte det. Ulla Hamiltons krav på mer information, med samtidigt bevarande av kötider, går helt enkelt inte ihop.

Ska informationen fylla en funktion och kunna påverka valet måste det bli ett gemensamt skolval utan paxade platser. Precis det som Björn Åstrand föreslår.

Om den svåra konsten att förstå vad där står

PISA-resultaten tolkas på de mest halsbrytande sätt för att passa in i den egna berättelsen.

PISA-resultaten tolkas på de mest halsbrytande sätt för att passa in i den egna berättelsen.

Så har då förra årets PISA-undersökning presenterats och genast gäller det för alla debattörer att sätta sin bild av resultaten – en bild som gärna ska passa den bild debattören brukar ge. Detta kan leda till mer eller mindre halsbrytande tolkningar för att passa den egna berättelsen.

De svenska resultaten i undersökningen är så klart positiva, en svag ökning sedan 2015, som innebär att vi sammantaget är åter på 2006 års nivå. Det finns emellertid orosmoln vad gäller likvärdigheten i systemet, bland annat genom den ökade skillnaden mellan dem som presterar väl och dem som presterar mindre väl.

Detta förhindrar dock inte ett flertal debattörer att hävda att det inte är något problem med likvärdigheten i den svenska skolan. Den som gör det med allra störst emfas är Hans Bergström, som är en av Engelska skolans mer prominenta företrädare.

SvD lånar ut en helsida

Till sin hjälp har hand bland annat Svenska dagbladets ledarsida, som upplåter en helsida åt honom att föra fram sina teser under rubriken ”Om den svåra konsten att läsa vad där står”. Hans Bergström lyfter fram ett par saker som är värda att granska:

Först konstaterar han (korrekt) att Sverige tillhör de länder som har lägst skolsegregation vad gäller socioekonomi och att vi tillhör ett nordiskt kluster av länder där detta gäller. (För övrigt har Ulla Hamilton på Friskolornas riksförbund också konstaterat detta genom en snabb tweet från förbundets konto: ”Noterar att Sverige har den 4:e lägsta skolsegregationen avseende ”elevers blandning”. OECD-genomsnitt 24%, Sve 14,4%. Att sedan skolor presterar olika är en annan sak.”)

Just att de nordiska länderna ligger samlat, lågt här borde få en och annan att fundera på om det finns någon förklaring. Bilden nedan visar korrelationen mellan landets spridning (skillnaden mellan 95:e och 5:e percentilen) i ESCS (PISA index of economic, social and cultural status) och skolsegregationen. Som synes är den rätt stor, 43 procent av skolsegregationen förklaras av skillnaden i spridning i ESCS.

relation skolsegregation och ESCS

Korrelationen mellan spridningen i ESCS och skolsegregationen

Så vad Hans Bergström och Ulla Hamilton egentligen pekar på är att Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, har en rätt liten socioekonomisk spridning över huvud taget. Trevligt att veta, men ingen större nyhet.

Sammanhållen skola eller inte

Men det finns ytterligare en faktor som spelar stor roll för hur stor den socioekonomiska spridningen är mellan skolor i olika länder – huruvida det är en sammanhållen skola eller om eleverna har valt olika spår, motsvarande vårt gymnasieval (att välja spår i skolan är alltid till en mer eller mindre grad socioekonomiskt stratifierat). I vissa länder, till exempel Nederländerna och Singapore, sker detta vid 11–12 års ålder, långt innan PISA, i andra, som Sverige och övriga Norden, sker detta vid 16-års ålder, efter PISA.

Om vi istället gör en regression på samma förhållande, men med huruvida skolsystemet är delat eller inte som en ytterligare förklaringsvariabel (dummyvariabel) så når vi en samlad förklaring om 57 procent, och eftersom 57 är större än 43 kan vi snabbt konstatera att även detta är en faktor som spelar roll för hur stor den socioekonomiska skolsegregationen är.

Det är vad nedanstående graf, där prickar med blå rand är skolsystem som inte är delade och röd de som är det, visar. Länder med förhållandevis låg spridning på ESCS som har ett icke-sammanhållet skolsystem ligger över länder med ett sammanhållet skolsystem med samma spridning på ESCS.

skolsegregation och ESCS delat

Korrelationen mellan spridningen i ESCS delat på sammanhållet eller icke-sammanhållet skolsystem och skolsegregationen

Så spridningen i skolsegregation förklaras alltså till största delen av landets spridning i ESCS i kombination med huruvida skolsystemet är sammanhållet vid 15-års ålder eller inte. Att Sverige kommer ut väl på ett sådant värde säger alltså mer om att landet är egalitärt i stort och att vi har ett sammanhållet skolsystem.

Bergströms andra konstaterande

Hans Bergströms andra konstaterande – som han har framfört och jag bemött tidigare – är att ”Skillnaden i resultat mellan skolor är hälften så stor i Sverige som i ett genomsnittsland i OECD (15,6 procent mot 30,4 procent).” Även Dagens Industris PM Nilsson har fört fram samma argument och konstaterar vidare att ”72 procent av länderna har större variation”.

Problemet här är naturligtvis detsamma: skiljer man inte på skolsystem som är sammanhållna från dem som inte är det blir det en jämförelse av äpplen och päron. Det kan väl i och för sig vara gott att äta av båda, men det bidrar inte till någon som helst förståelse av skolsystemen.

Om vi ser till bilden nedan visas det rätt klart. De blå prickarna är mellanskolsvariansen i PISA i sammanhållna skolsystem för åren 2006 (x-axeln) och 2018 (y-axeln), de orange är mellanskolsvariansen i icke-sammanhållna system. Den lite mer mörkblå pricken är Sverige, den stora grå romben är OECD-snittet och de två romberna snittet för sammanhållna respektive icke-sammanhållna skolsystem. Den grå linjen i sin tur markerar var ingen förändring skett mellan de två åren, ligger ett land över har mellanskolsvariansen ökat, ligger det under har den minskat.

mellanskolsvarians

Mellanskolsvariansen för sammanhållna och icke-sammanhållna skolsystem

De orangea prickarna ligger nästan alla över OECD-snittet för bägge åren, medan de blå samfällt ligger under. Att jämföra länder, som Sverige, ur den blå gruppen med helheten blir med andra ord helt ointressant och säger ungefär bara att vi har ett sammanhållet skolsystem, så det är det Hans Bergström och PM NIlsson skriver och inget annat.

Länder med sammanhållet skolsystem

Om vi istället koncentrerar oss på den relevanta, blå gruppen, med länder med ett sammanhållet skolsystem, ser vi helt andra saker än det Hans Bergström påstår:

  1. Sverige ligger ovanför snittet i mellanskolsvarians bland de länderna
  2. Sverige är det enskilda land av dem där mellanskolsskillnaden har vuxit mest
  3. Bland de länder som låg över oss i mellanskolsvarians 2006 har fem minskat sin mellanskolsvarians
  4. Av de elva länderna som var med både 2006 och 2018 har Sverige gått från att ha haft fjärde lägst mellanskolsvarians till att ha åttonde lägst idag (från fjärde från toppen till fjärde från botten kan man också säga)

Så Sverige utmärker sig, av jämförbara länder, som det land med den största försämringen av mellanskolsvariansen och som ett av få jämförbara länder där mellanskolsvariansen växer. Svensk skola blir allt mindre likvärdig och i så fall försvåras för eleverna från socioekonomiskt svaga miljöer att nå långt.

Hans Bergström går i sin artikel ut hårt med sin rubrik ”Om den svåra konsten att läsa vad där står”. Hans eget läsande kan man dock parafrasera med ”Om den svåra konsten att förstå vad där står”.

Skillnaden i betygsgenerositet har minskat

Generös betygsättning? Relativt hur väl eleverna presterar på nationella proven i matemtik skiljer det rejält i hur höga betyg som sätts på eleverna på olika skolor.

Generös betygsättning? Relativt hur väl eleverna presterar på nationella proven i matemtik skiljer det rejält i hur höga betyg som sätts på eleverna på olika skolor.

För ett par år sedan kom en analys av hur generösa skolors betygsättning är, där de fristående skolorna och framför allt koncernskolorna stod ut som klart mer generösa än de kommunala. Nu verkar det som om skillnaden har minskat, men det beror sannolikt på att de kommunala blivit generösare.

Hur ser det ut med betygsgenerositeten på olika skolor? Oftast handlar den diskussionen om hur många som höjs (klart fler) eller sänks (klart färre) relativt resultatet på nationella proven i ett givet ämne. Den frågan är så klart intressant, men den fångar långtifrån all betygsgenerositet. Sådan kan ju till exempel finnas i de ämnen som saknar nationella prov.

Det här var ett relativt outforskat område fram tills för drygt ett år sedan när Jonas Vlachos presenterade rapporten Trust-Based Evaluation in a Market-Oriented School System. I den använde han nationella provet i matematik för att se hur olika generös betygsättningen är på skolor som har samma resultat på det.

Att det är en viktig fråga inser man också om man begrundar nedanstående graf från Långtidsutredningens bilaga 7. Den visar hur mycket betygen har ökat i genomsnitt för de två grupperna teoretiska ämnen och praktiskt-estetiska (PE) ämnen. Tydligt är att i PE-ämnen har betygen ökat mycket snabbare än i teoretiska ämnen, och om det då skiljer sig åt mellan olika skolor hur dessa betyg sätts kommer det ge stora avtryck i elevernas samlade meritvärde.

betygsinflation

Betygsglidningen har varit större i PE-ämnena (blå linje) än i teoretiska ämnen (svart linje). (Hämtat från Långtidsutredningens bilaga 7.)

Den metod som Jonas Vlachos använde är extremt intressant eftersom den fångar även denna skillnad. Sammanfattningsvis beskriver han sitt resultat på nedanstående sätt:

”Resultaten är tydliga. Alla friskolegrupper sätter genomgående högre betyg än kommunala skolor efter att hänsyn tagits till resultaten på de nationella proven. Skolor tillhörande IES (Internationella engelska skolan) och Kunskapsskolan utmärker sig särskilt i detta avseende. Skillnaderna är dessutom oftast större när mer tillförlitliga prov används för att fånga elevernas kunskapsnivå.”

Vad har hänt efteråt?

Jag tog därefter själv följde upp hans analys med en motsvarande analys för året 2017, som inte var med i hans undersökning. De resultat han fick fram stod sig vid min undersökning, men nu är frågan om det fortfarande gäller: Hur generösa betyg sätter fristående skolor relativt kommunala vid samma resultat på nationella provet i matematik?

betyg rel NP

Kvoten mellan betyg och NP-resultat i matematik relaterat till NP-resultat i matematik.

Ovanstående bild visar att skolor med enskilda huvudmän sätter högre betyg (den blå linjen) än kommunala skolor (den röda linjen) med vid samma nationella prov-resultat. Jämfört med relationen 2017 har skillnaden emellertid krympt något.

Vad vi också ser är att skillnaden mellan betygsresultatet och nationella provet i matematik är större ju lägre resultat är på det sistnämnda. Detta är fullständigt i linje med hur betygssystemet fungerar där ett F ges värde 0 och ett E värdet 10, samtidigt som övriga betygshöjningar endast är värda 2,5. (Den här irregulariteten i betygssystemet är för övrigt något man måste beakta vid en diskussion om en eventuell ankring av betygen.)

För 2017 konstaterade jag att IES och Kunskapsskolan låg drygt respektive knappt 1,5 betygspoäng högre per ämne än de kommunala skolorna, medan icke-koncernskolorna låg på knappt 1,0. På totalen har skillnaden minskat, men gäller det för alla grupperna eller är det bara vissa?

Koeff. 2019StandardfelSignKoeff 2017
Skärning y-axeln7,6420,128,0007,744
högreper poäng på NP0,5330,012,0000,489
betygIES1,1430,194,0001,683
Kunskapsskolan0,9050,195,0001,485
Academedia0,8130,156,0001,353
Övriga friskolor0,6960,066,0000,911

Tydligt är att för alla grupper av fristående skolor har skillnaden i hur generös betygssättning är i alla ämnen gentemot de kommunala skolorna minskat. För IES, Kunskapsskolan och Academedia rör det sig 0,5 betygssteg per ämne (1,68-1,14; 1,48-0,9 resp 1,35-0,81), för övriga fristående skolor är minskningen mindre.

Ska man försöka beskriva utvecklingen är det som att i betygsättningen 2017 fick tre elever av fem på IES eller Kunskapsskolan ett betygssteg högre betyg i varje ämne än elever på kommunala skolor med samma resultat på nationella provet. Idag är det istället bara två elever av fem som detta gäller för.

Hur kan resultatet förklaras?

Resultatet skulle kunna förklaras av tre saker (som självfallet alla tre kan inträffa samtidigt):

  • elever på fristående skolor skriver bättre på NP i 2018 än NP 2016, vilket gör att det finns mindre utrymme att höja
  • fristående skolor har blivit mindre generösa i sin betygsättning
  • kommunala skolor har blivit mer generösa i sin betygssättning

Nedanstående bild visar förhållandet mellan de kommunala skolorna, de fristående icke-koncernskolorna och IES-skolorna för åren 2017 och 2019 grafiskt. Lutningen för de kommunala skolornas linje var något flackare 2017 än 2019. Det tyder på att kommunala skolor med högre resultat på NP sätter något högre betyg i alla ämnen 2019 än 2017.

betygsinflation

Relationen mellan NP i matematik och betyg för kommunala skolor, IES-skolor och övriga fristående skolor 2017 och 2019.

Värt att notera är att IES-skolorna i praktiken ligger kvar på samma generösa betygsättning som tidigare år, men att de andra skolorna närmar sig något.

Generösare kommunala skolor

Det här tyder på åtminstone en del av den minskade skillnaden förklaras av att kommunala skolor har blivit lite generösare i sin betygsättning, snarare än att de fristående har blivit snålare. I någon mening är det så klart en mer likvärdig betygssättning mellan skolor – men att den därmed är mer rättvis är inte säkert. En indikation på om det är fallet kan vi ju få redan på tisdag när PISA-undersökningen presenteras.

Det finns uppenbara skillnader i hur betygsättningen sker på olika skolor. Det behöver inte betyda att någon gör fel, men som jag skrev när den ursprungliga rapporten presenterades: Systematiken i betygssättningen är det som väcker frågor. De frågorna finns fortfarande kvar.

Missvisande mått leder fel

Att använda missvisande mått gör ofta att man drar fel slutsatser. Tyvärr faller Ekot i den fällan när det jämför svenska skolkostnader med internationella.

Att använda missvisande mått gör ofta att man drar fel slutsatser. Tyvärr faller Ekot i den fällan när det jämför svenska skolkostnader med internationella.

Sveriges Radios Ekot har rapporterat att svensk skola kostar mycket jämfört med snittet för OECD. Uppgiften bygger på Svenskt Näringslivs hemsida Ekonomifakta, som i sin tur bygger sina uppgifter på OECD. Synd bara att de bygger på ett missvisande sätt att jämföra kostnader mellan länder.

Ekot skriver bland annat: ”Mellan 2009 och 2018 ökade kostnaden per grundskoleelev i de kommunala skolorna i Sverige med 37 procent. Jämfört med andra OECD-länder, ligger Sverige över genomsnittet när det gäller hur mycket pengar man lägger på skolan. Men andra länder som lägger mindre pengar på skolan får högre resultat i PISA-mätningarna, som mäter skolelevers resultat.”

Programmet twittrar vidare: ”Samtidigt som den svenska grundskolan kostar allt mer pengar så har skolorna fortfarande stora utmaningar kring elevernas resultat.”

Det är svårt att jämföra skolkostnader mellan länder, vilket gör det lätt att gå vilse och i praktiken sprida felaktiga föreställningar. De siffror från Näringslivets Ekonomifakta som Ekot bygger på har just det problemet. Jag ska nu visa varför.

Ekonomifaktas statistikurval

Ekonomifakta publicerar två diagram över utbildningskostnader i ett internationellt perspektiv (hämtade från Education at a Glance 2019):


Det större är kostnaden för utbildning per elev i skolans år 1–6 i köpkraftskorrigerade dollar, i det hamnar Sverige på sjunde plats med $ 11 338 som kostnad. Länder som ligger över oss är bland andra Luxemburg och USA; Mexico är det land som ligger klart sist, med bara $ 2 961. OECD-snittet är på $ 8 470.

Det andra, lite mindre diagrammet, är samlad utbildningskostnad som andel av BNP. Där kommer Sverige på femtonde plats med 5,4 procent av BNP, precis slagna av Mexico, medan Luxemburg här ligger nästan allra sist på 3,2 procent. Att de här två länderna byter plats mellan diagrammen visar att det är något konstigt med måtten.

Ointressanta mått

Bägge dessa sätt att jämföra kostnader mellan länder är ganska ointressanta. Den första – av kostnader för en viss utbildning utan att ställa dem i relation till någon relevant jämförelse, som till exempel BNP – säger ingenting alls. Det relevanta är naturligtvis att jämföra kostnader relativt BNP och inte i absoluta tal, om inte så kommer länder med hög BNP framstå som att de lägger mer än länder med låg BNP. Att göra så här är att bryta mot det som Hans Rosling kallar för Storleksinstinkten.

Även det andra sättet att räkna som Ekonomifakta presenterar har uppenbara problem. Det största är att det spänner över alla utbildningsdelar, från förskola till högskola, och blir därmed beroende av hur mycket ett land har byggt ut sitt utbildningssystem och hur stor andel av befolkningen som befinner sig i det. Bättre är att göra BNP-jämförelser för en och samma verksamhet, till exempel skolår 1–6 i alla länder.

Inte heller det är ett fullt ut jämförbart mått utan än bättre är att jämföra hur mycket en elev kostar relativt BNP per capita, då kommer även problemet med skillnader i kohortstorlek att beaktas. Skälet är att i ett land där 20 procent av befolkningen går i skola så kommer en viss andel av BNP räcka till klart mindre per elev än i ett där bara 10 procent gör det.

Svensk skola är underfinansierad

För den som vill veta hur man istället bör gå till väga skrev jag en blogg för några månader sedan, i vilken jag konstaterar: Svensk skola är underfinansierad.

Ett annat problem med Ekots rapportering är när de skriver: ”Mellan 2009 och 2018 ökade kostnaden per grundskoleelev i de kommunala skolorna i Sverige med 37 procent.”

Ett problem med den skrivningen är att redaktionen inte beaktar inflationen, så ungefär 10 procentenheter är bara inflation – beaktar vi det rör sig den riktiga ökningen om cirka 25 procent istället. Den ökningen i sin tur beror så klart på att personalen inom skolan har fått reallöneförbättringar under perioden.

Och eftersom alla andra får reallöneökningar så borde rimligen också skolans personal få det. När man funderar kring om något har blivit dyrare eller inte måste man ta hänsyn till sådant som storleken på löneökningar, annars tror man att ökade resurser motsvaras av till exempel ökad personal. Det är ju det som tweeten ovan pekar på när det står att skolan kostar mer, men att det ändå inte gett högre resultat.

Att så inte skett är inte så konstigt eftersom det i praktiken handlar om samma personal som gör ungefär samma sak. Här visar Jonas Vlachos hur man istället bör räkna.

Det här får också konsekvenser för möjligheterna till besparingar i välfärden. Denna är oftast mycket mindre än vad många tror.

För att minska risken för att sådana här misstolkningar av statistik ska ske borde Näringslivets Ekonomifakta presentera rimligare statistik; allra bäst vore om de tar inspiration från mitt gamla blogginlägg och håller sig till hur mycket som läggs per elev relativt BNP per capita – det är den uppgiften som är mest jämförbar.

Politiken har en bit kvar att gå

Kristina Axén Olin (m), Tommy Andersson från Lunds universitet och Erik Nilsson (s) diskuterar frågan om skolvalet.

Kristina Axén Olin (m), Tommy Andersson från Lunds universitet och Erik Nilsson (s) diskuterar frågan om skolvalet.

Det är en bit kvar att vandra innan vi kan få ett fungerande skolvalssystem på plats. Det är mitt bestående intryck efter att ha hört två politiker kommentera Sveriges främsta skolvalsforskares tankar om hur systemet borde förändras.

Hur ska skolvalet utformas? Det var utgångspunkten för ett seminarium som Nationalekonomiska föreningen höll häromdagen. Till det var två av Sveriges ledande forskare på frågan Tommy Andersson och Dany Kessel inbjudna för att tala om vad vi kan lära av forskningen om hur skolvalet bör utformas.

Därtill var de båda politikerna Erik Nilsson (s), statssekreterare på utbildningsdepartementet, och Kristina Axén Olin (m), utbildningspolitisk talesperson och andre vice ordförande i utbildningsutskottet, där för att kommentera det som sades.

Både Tommy Andersson och Dany Kessel presenterade i stort det de brukar säga. För den som är intresserad av att lära sig mer om hur skolvalet fungerar, vad som är fel och hur ett bättre skolval kan se ut får jag lov att hänvisa till bland annat:

Politikernas budskap

Nu tänker jag istället fundera lite kring vad de två politikerna sa, men minst lika mycket vad de inte sa.

Erik Nilsson började kommentera och gjorde ett par viktiga poänger:

Först och främst att vi inte har vad som rimligen kan kallas för ett fritt skolval så länge vi inte kan möta efterfrågan fullt ut. Det kommer alltid finnas elever som blir hänvisade till en annan skola än den de väljer i första hand.

Personligen tycker jag därför att man bör använda begreppet önska skola istället för välja skola – som elev och förälder uttrycker man ett önskemål om vilken skola man vill gå på; och under förutsättning att ingen annan har bättre skäl för att gå på den skolan så får man platsen.

För det andra tyckte Erik att vi bör fundera igenom vad vi vill ha skolan till: Ska den blott vara en tjänsteleverantör eller finns det även andra värden som bör eftersträvas? För hans del lyfte han ett sådant värde, som också har stöd i läroplanen som den är skriven* – att elever med olika social och etnisk bakgrund möts.

Dags att agera

I relation till sakfrågan sa han att gemensam antagning är en sak man nog bör se närmare på. Däremot är det knepigt att ha samma urvalsregler för kommunala och fristående skolor då det är två olika logiker, i och med att de kommunala skolorna har ett annat ansvar än de fristående på grund av skolpliktsansvaret. Samtidigt ville han inte gå händelserna i förväg då det sitter en utredning som tittar på frågorna just nu.

Och är det något som man bör kritisera regeringen för är det att det tar tid. Det här är inga nya problem, utan har varit välkänt länge. Det vore därför välkommet med lite mer agerande och lite mindre pratande från den sidan.

Moderata käpphästar

Kristian Axén Olin valde att lyfta några av moderaternas käpphästar: Grundproblemet är att var fjärde elev går ut grundskolan med ofullständiga betyg. Vi ska kunna lägga ned dåliga skolor. Publicera data på hur bra skolorna är. Få fler att välja skolor. Hon ansåg vidare att detta är viktigare än algoritmer och urvalsfrågor.

Men de moderata käpphästarna löser inte särdeles många problem: Lägger du ned de 50 sämsta skolorna kommer det finnas 50 andra skolor som är sämst (vad nu det är – moderater har ofta problem att skilja på dåliga skolor och skolor med stora utmaningar). Förklaringen till förändringarna i behörighet de senaste åren, t ex 2017–2018 eller 2013–2017 ligger mer i sammansättningsförändringar än i sämre skolresultat.

De data Axén Ohlin efterfrågar finns i princip redan, man kan få både den om skolkvalitet relativt dåliga om faktiska betygsresultat eller den något bättre SALSA-datan där man justerar för elevers bakgrund. Den sistnämndas problem handlar bland annat om eventuell betygsinflation. Och, som Dany konstaterade: Aktivt skolval har fördelar, men det lär inte lösa segregationsfrågan (se ovan för länkar).

Flykt från ett politiskt problem

Därutöver menade Axén Olin att det alltid skulle gå att lösa problemet genom att populära skolor skulle byggas ut. Det har dock en intressant effekt, fördubblar du en skolas kapacitet kommer det en annan lärarkår och andra elever. Det enda man kan vara säker på då är att skolan inte kommer vara samma skola som tidigare – den kanske fortfarande är populär; men kvaliteten lär ha förändrats. Svaret om att bygga ut kapacitet på populära skolor är därmed inget annat än ett försök att fly ett politiskt problem.

Det går heller inte att strunta i algoritm- och urvalsfrågorna. De grundskolor som har flest sökanden per plats har kanske ett hundratal sökande elever per plats (till exempel hade Carlsson skola i Stockholm med 60 platser för några år sedan 168 elever som var anmälda på sin första levnadsdag) – så i de fallen kan aldrig en utbyggnad ske i tillräcklig omfattning utan något urval måste göras.

Som OECD brukar lyfta fram gäller det att göra alla skolor till bra skolor, istället för att låta några bli bra och andra mindre bra. Därför är det oroande att vi ser större skillnader mellan skolorna i landet.

Möjliga lösningar förhindras

Det finns också andra saker som skulle kunna vara möjliga att göra, men där dagens lagstiftning leder till absurda konsekvenser. Tommy lyfte till exempel fram att en skola med svagt söktryck borde kunna få mer resurser. Problemet då är att det riskerar leda till en höjning av skolpengen för alla skolor, till exempel genom domar.

Jag gick på seminariet primärt för att höra om politikerna har lyssnat. Tyvärr var det mycket som tydde på att moderaterna fortfarande har en bra bit att gå, även om det finns en och annan som har tagit visst intryck.


* Avsnittet Förståelse och medmänsklighet i Läroplanens första kapitel

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Alla sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.

Svensk skola är underfinansierad

Kostar den svenska skolan mycket eller lite om man jämför med andra länder?

Kostar den svenska skolan mycket eller lite om man jämför med andra länder?

Är svensk skola dyr eller inte? Det är en fråga som ständigt dyker upp och ofta försöker olika debattörer visa olika saker för att därifrån argumentera för det ena eller det andra. Min uppfattning är att den snarast är för billig och underfinansierad jämfört med andra länder.

Under sommaren blev jag inpingad i en diskussion om hur man bör jämföra kostnaderna för utbildning i grundskolan mellan länder internationellt. Det är en inte helt ointressant fråga där det är lätt hänt att man går vilse. Den som vill kan därför visa lite vad som helst.

Låt oss därför gå till OECD:s Education at a Glance och dess kapitel C (som behandlar hur mycket resurser som satsas på utbildning i olika länder). I tabellen nedan visas kostnaden för primary school (alltså skolåren 1–6) för ett antal länder på tre olika sätt, först i köpkraftsjusterade dollar per elev, därefter i procent av BNP och slutligen i procent av BNP per capita per elev:

Land $ per elev
Andel av BNP
Andel av BNP per capita per elev
OECD-genomsnitt 8 631
1,5 procent 22 procent
EU22-genomsnitt 8 656 1,3 procent 22 procent
Sverige 10 853 1,8 procent 23 procent
Finland 9 305 1,4 procent 22 procent
Norge 13 275 2,1 procent 25 procent
Estland 6 327 1,4 procent 22 procent
Luxemburg 20 892 1,3 procent 20 procent
Nederländerna 8 478 1,2 procent 17 procent
Sydkorea 11 047 1,7 procent 31 procent
UK 11 630 2,0 procent 25 procent
USA 11 727 1,6 procent 22 procent

Skillnaden i dollar per elev är som synes stor, med Estland allra lägst av de nio länderna på 6 327 dollar och Luxemburg högst med 20 892. Sverige ligger 10 853 dollar per elev högt över både snittet för OECD och EU22, men samtidigt mellan våra nordiska grannar Finland och Norge.

Andel av BNP ger en annan bild. Nederländerna och Luxemburg ligger lägst med 1,2 respektive 1,3 procent och Storbritannien och Norge högst med 2,0 respektive 2,1; Luxemburgs höga kostnad i dollar förklaras alltså av en hög BNP, inte av att de lägger en stor andel av sina resurser. Sverige ligger med 1,8 procent av BNP över snittet för både OECD och EU22, även här placerar vi oss mellan Finland och Norge.

BNP per capita per elev är bästa måttet

Om vi istället ser hur mycket som läggs per elev relativt BNP per capita blir bilden ytterligare en annan. Då hamnar Nederländerna klart lägst med 17 procent, samtidigt som Sydkorea lägger hela 31 procent. Sverige (med 23 procent), tillsammans med länder som Finland, Estland och USA, lägger i nivå med snittet för OECD och EU22, som är 22 procent. Förutom Sydkorea så är det även Norge och Storbritannien som lägger mycket (25 procent) med detta – mest relevanta – sätt att mäta.

Andel av befolkningen spelar roll

En sak som blir tydlig när man jämför den samlade andelen av BNP med andelen av BNP per capita per elev som läggs på en viss del av utbildningssystemet är att hur stor andel av befolkningen som är i berörd målgrupp spelar stor roll för hur mycket som läggs per elev.

Det syns tydligt om man jämför Sydkorea och Sverige: Sverige lägger som andel av BNP lite mer än Sydkorea (1,8 mot 1,7 procent), men mätt som andel av BNP per capita per elev lägger Sydkorea mycket mer än Sverige (31 mot 23). Skälet är att det är en stor skillnad på hur stor andel av befolkningen som tillhör den ålder som går i skolan, 13 procent av befolkningen i Korea är under 14 år mot 18 i Sverige.

Den andra saken vi kan konstatera av att se till BNP per capita per elev är att Sverige inte lägger extremt mycket på sin skola, utan ganska genomsnittligt och i samma härad som flera av de länder vi normalt jämför oss med. Dock lägger vi klart mindre än Norge.

Slutsatsen är att svensk skola inte är överdrivet dyr och den viktigaste förklaringen till varför den som andel av BNP ligger högre än snittet är att vi har relativt stora andel av befolkningen i skolan jämfört med många andra länder.

Vad ska pengarna räcka till?

Men att bara titta på hur mycket som läggs ger naturligtvis inte den hela bilden. Frågan är också vad pengarna ska räcka till?

I Estland, Finland och Sverige är till exempel skolmåltiderna fria för alla, något som är rätt unikt. Finland och Sverige har även en geografi som gör att vi har många små skolor och små klasser, men även kostnader för skolskjuts och inackordering i en högre utsträckning än andra länder. Även det är dyrt. Vi ska därför även kasta en blick på den andra delen: Vad kostar pengar?

Även här är Education at a Glance behjälplig med indikator C6, som handlar om vad pengarna går till (kolumn 2 och 3 är egna beräkningar baserade på OECD:s material):

Land Kapitalkostnad (%) Personalkostnad (%) Övriga kostnader (%)
OECD-genomsnitt
7 72 20
EU22-genomsnitt 6 72 21
Sverige 6 64 31
Finland 12 56 32
Norge 14 71 15
Estland 6 66 28
Luxemburg 6 80 13
Nederländerna 11 71 17
Sydkorea 11 67 22
Storbritannien 3 73 24
USA 8 74 17

Här kan vi konstatera att Finland och Norge ligger högt vad gäller kapitalkostnad, vilket nog förklaras av många små skolor. Ett exempel visas i denna tweet från Johan Lindström med antalet elever i skolorna i de åländska småkommunerna, som varierar från 16 till 40.

Skolmat och geografi kostar

Samtidigt ligger Estland, Finland och Sverige klart högre än genomsnittet för övriga kostnader, vilket förklaras av de fria skolmåltiderna. Att Sverige och Finland ligger över Estland förklaras sannolikt i övrigt av vår geografi, vilket skapar behov av både skolskjuts och inackordering (även om det senare är vanligare i grundskolans senare år och i gymnasieskolan).

Så med hänsyn till att vi har en geografi som ger en kostnadsdrivande skolstruktur och att vi har fria skolmåltider är det snarare så att svensk skola kostar förhållandevis lite.

Om vi ser till personalkostnaden (vilket i det närmaste är detsamma som undervisningskostnaden) relativt BNP per capita per elev får vi nedanstående tabell (egna beräkningar):


LandPersonalkostnad som andel av BNP per capita per elev
OECD-genomsnitt 16 procent
EU22-genomsnitt 16 procent
Sverige 14 procent
Finland 12 procent
Norge 18 procent
Estland 15 procent
Luxemburg 16 procent
Nederländerna 12 procent
Sydkorea 21 procent
UK 20 procent
USA 15 procent

Sverige hamnar med detta sätt att räkna under snittet för både OECD och EU22, tillsammans med bland andra Finland och Nederländerna. Sydkorea, Storbritannien och Norge hamnar å andra sidan rejält över.

Snarast underfinansierad

Så svaret på frågan om svensk skola är dyr är att den kostar lite mer än genomsnittet för OECD och EU22 när det gäller andel av BNP per capita per elev (23 procent istället för 22), men att det beror på skolmat, små skolor och skolskjuts och inte undervisningen (14 procent av BNP per capita per elev mot 15 för OECD- och EU22-snitt).

Eftersom det i huvudsak är den sistnämnda kostnaden som påverkar resultaten tyder det snarare att den svenska skolans första sex skolår i ett internationellt perspektiv inte är överfinansierad – den är snarare underfinansierad!

Ett icke-segregerande skolsystem gynnar lärandet

Ett skolsystem som inte är segregerat gynnar lärandet i högre grad.

Ett skolsystem som inte är segregerat gynnar lärandet i högre grad.

Då och då så tar debattörer plats och för fram sina vanliga teser – oavsett om dessa har någon relevans eller inte. En som är expert på just det är Hans Bergström, nu senast i Dagens industri härom veckan.

Hans Bergström skriver att ”skolans problem är stöket – inte segregationen” och torgför därmed både sina vanliga teser och sina vanliga misstolkningar av statistik. Den här gången tillkommer också en viss selektivitet när det gäller att läsa OECDs rapport om svensk ekonomi, men selektiv läsning brukar ofta ingå i den Bergströmska repertoaren, så det är i sig inget nytt.

Tvärtemot vad Hans Bergström skriver, finns det inte någon som enbart har fokuserat på yttre faktorer när det gäller att förklara en skolas framgång. Forskning, som John Hatties metastudie, visar till exempel klart att det både är yttre faktorer och inre faktorer som påverkar vad som sker i skolan och dess resultat. Och ingen som kan skolfrågor skulle förneka det.

Bergström gör det enkelt för sig

Om det är några som har enkel position i frågan är det de, som likt Hans Bergström, envist förnekar yttre faktorers påverkan och hävdar att det bara är vad skolan gör som spelar roll.

I debattartikeln generaliserar han till exempel stort från Maria Jarls forskning om ledarskap där ett fåtal skolor med väldigt goda resultat jämförs med ett fåtal med låga. Spännande forskning om hur ledarskapet bidrar till bättre skolor, men inte alls generaliserbart på det sätt som Bergström låtsas.

Om vi istället ser till John Hatties, i och för sig 10 år gamla, metastudie över vad som spelar roll för skolans resultat ges ledarskapet en måttlig effekt. Klart lägre än sådant som hemmiljö, socioekonomisk status och föräldraengagemang – alla kopplade till socioekonomi och där olika skolors förutsättningar, och därmed även resultat, påverkas av skolsegregationen.

Bergströms selektiva plockande

När Bergström selektivt plockar vidare i OECDs rapport väljer han till exempel att skriva: ”Man kritiserar dagens fokus på de låga prestationerna. Man fastslår att lönerna för yngre lärare nu är ’well above the OECD average’.”

Han nämner dock inte att det innebär att OECD rekommenderar att vi bör förändra vårt betygssystem, så att även F ges ett siffervärde, och att betygssystemet bör vara symmetriskt utformat, så varje betygssteg motsvarar samma höjning av betygsvärdet. Inte heller lyfter Bergström fram att OECD anser att vi bör mildra spärrarna mot att börja på gymnasieskolan. Reformer som går emot det Hans Bergström brukar driva, och därmed inget han väljer att lyfta fram.

Att svenska ingångslöner är höga i en internationell kontext är inget som enkom gäller för lärare. Så är det generellt för svensk arbetsmarknad. OECDs statistik visar också att svenska lärares slutlöner är cirka 35 procent högre än ingångslönerna. OECD-snittet för samma relation är cirka 67 procent – det vill säga erfarna svenska lärares löneutveckling ligger långt efter OECD-snittet.

Kritik mot likvärdighetsbidraget

Hans Bergström är också kritisk till att OECD inte kritiserar "det kaos i förhållandet mellan stat och kommun som uppstår i finansieringen av svensk skola" med det statliga likvärdighetsbidraget. Underförstått är att han anser att det aldrig borde införts.

Införandet av likvärdighetsbidraget är en korrigering av att det kommunala utjämningssystemet inte har beaktat skolutmaning, utan framför allt elevtal och glesbygdsstruktur. Om han nu anser att det har skapat kaos borde han i rimlighetens namn driva att likvärdighetsbidraget förs in i kostnadsutjämningen och att den socioekonomiska kompensationen mellan kommunerna sker där istället.

Det var också något som utredaren Håkan Sörman öppnade för i utredningen "Lite mer lika", som för närvarande är på remiss. Det är bara att skriva ett remissvar med den innebörden och skicka in till finansdepartementet.

Delat eller sammanhållet skolsystem

Vad gäller skolsegregation skriver Bergström följande: ”Vad gäller skillnader i elevkårens sammansättning mellan skolor befinner sig Sverige alltjämt i ett nordiskt kluster som har lägst klyftor i världen. Och med denna normaldefinition har segregationen heller inte växt i svensk skola under de senaste tjugo åren.”

Det första är förvisso sant, men knappast relevant. Det andra påståendet är inte ens sant.

OECDs mått på skolsegregation bygger på PISA, en undersökning som görs på 15-åringar. Det spelar därför väldigt stor roll för skolsegregationsmåttet om skolsystemet är delat eller inte (motsvarande val av gymnasieskola) vid 15-årsålder. Så är inte fallet i de nordiska länderna, men inte heller i till exempel Kanada, USA och Nya Zeeland.

Dessa länder har en mycket lägre skolsegregation än resten av OECD-länderna. För dem förklaras 16 procent av den samlade variansen av mellanskolsskillnaden, för länder med delade skolsystem förklarar istället mellanskolsskillnaden 45 procent av den samlade variansen.

Påståendet om de nordiska ländernas förträfflighet beror alltså mer på en jämförelse mellan äpplen och päron eller helt enkelt uttryckt på ett annat sätt: Hans Bergström misstolkar statistiken.

Mellanskolsskillnaden i Sverige växer

Och för Sveriges del har mellanskolsskillnaden förklaringsdel ökat från 11,5 procent 2006 till 17,7 procent 2015. Motsvarande försämring finns inte i något annat land av dem med odelade skolsystem. Det betyder också att Sverige har gått från att ha en mindre mellanskolsskillnad än genomsnittet för de länder som har ett sammanhållet skolsystem vid 15-års ålder till att ha en större. Tydligt är att segregationen har vuxit i den svenska skolan och därmed är Bergströms andra påstående fel.

Att det är ett problem visades också i en annan OECD-rapport som utkom i höstas. I den var det tydligt att för att elever från en socioekonomiskt svag bakgrund skulle klara sig bra i skolan var det bra med blandade skolor och klasser.

För Sverige och flera andra länders del var däremot inte så att fler elever från svag socioekonomisk bakgrund klarade sig extra bra på de skolor där ordningen var extra god.

Lärdomen är nog faktiskt enkel: Det är självfallet bra med ordning och reda i skolan, men det är inte det som är det avgörande för att elever med svag socioekonomisk bakgrund ska klara sig. Det som är det är ett skolsystem som inte är segregerande – precis det som OECDs förslag vill skapa.

OECDs rapport visar vägar framåt

Helen Ängmo, Robert Fahlgren och Jonas Vlachos var delar av den svenska panelen som kommenterade OECDs rapport.

Helen Ängmo, Robert Fahlgren och Jonas Vlachos var delar av den svenska panelen som kommenterade OECDs rapport.

Idag presenterades OECD:s Economic Surveys Sweden, som är en genomlysning av Sveriges ekonomi. I år handlar stora delar av den om det svenska skolsystemet och organisationen har en mängd med relevanta policyförslag. Förslag som vi borde tagit åt oss för länge sedan.

I rapporten har OECD, för skolans del, förslag inom tre områden:

Det första förslaget är att staten bör ta ytterligare kliv framåt, genom till exempel viss reglering av finansieringen och genom att regionalisera skolmyndigheterna, så de bättre kan arbeta direkt med skolorna. Det andra är styra upp skolvalet så att skolsegregationen minskar jämfört med idag. Och det tredje förslaget är att göra läraryrket attraktivare.

Alla tre förslagen ligger i linje med vad Lärarförbundet har drivit i olika sammanhang, även om det går att diskutera enskildheter.

När det gäller finansiering till exempel noterar de att den bör utformas så att den bidrar till likvärdighet, men rapporten ser inte hur skolpengssystemet snarast motverkar detta mål och man därför bör lämna den modellen.

OECD är tydliga om skolvalet

Vad gäller frågan om skolvalet är OECD extremt klara: Först anser de att vi måste göra om närhetsprincipen för kommunala skolor så att den blir mindre segregerande. För det andra skriver de att reglerna för att starta fristående skolor behöver skärpas upp. Och vad gäller urval till fristående skolor skriver de följande:

” Pupils should be assigned to over-subscribed private compulsory schools by lottery, possibly with quotas reserved for pupils with unfavourable socio-economic backgrounds.”

OECD är med andra ord väldigt tydligt med att organisationen tycker att dagens urvalssystem är felkonstruerat och att vi istället bör tillämpa lottning. Här instämmer vi i Lärarförbundet fullt ut.

Rapporten presenterades på ett seminarium under förmiddagen, där bland andra Lärarförbundets andre vice ordförande Robert Fahlgren deltog. Under seminariet framkom flera kloka poänger.

Abolish queuing time

Bland annat inskärpte OECDs generalsekretare Angel Gurria att "The school system should be an equalizing factor.", vilket han ansåg att det inte är i Sverige. Han konstaterade vidare att vi borde "abolish queuing time for private schools".

Även OECDs analytiker Jon Pareliussen kritiserade det svenska systemet. Bland annat sa han att: Skolvalet bidrar till segregationen på grund av det sätt som ni har byggt upp systemet. Vidare ansåg han att med ett förändrat systemet så kan skolvalets effekter bli bättre och därtill göra så att hela skolsystemet presterar bättre. Jon skriver själv här om vad de ser och vad de anser bör göras.

Politikens oförmåga

Robert Fahlgren konstaterade bland annat att det politiska systemet har en ”oförmåga att ta i tu med systemsvagheterna i den svenska skolan. Många av de goda förslag som återfinns i rapporten har redan förekommit i den politiska diskussionen: OECD förde fram dem för fyra år sedan, Skolkommissionen har fört fram dem.”

Han fortsatte med att säga ”att politiska partier har låsningar och sätter annat än det rimliga först. Det tydligaste exemplet är givetvis hur frågan om lottning till översökta skolor hanterades av de politiska partierna när Skolkommissionen lade förslaget.”

Det är bara att hålla med Robert. Agerandet var ett tydligt exempel på ren väljarpopulism. De politiska partierna måste ta sig själva i kragen och våga utmana sina väljare – om de inte gör det är risken stor att frågan fastnar för evigt.

Det finns dock hopp: Både Moderaterna och Liberalerna förespråkar skolvalsperioder. Ska sådana fungera ska det naturligtvis vara omöjligt att ställa sig i kö till en skola dessförinnan. Och då blir valet mellan sekundstrid à la biljettsläpp eller andra urvalsregler, som lottning. Sekundstriden vore faktiskt den allra sämsta metoden.

Även lärare ska få vara sjuka

Lärare jobbar trots att de är sjuka, visar flera undersökningar. Photo by Rawpixel on Unsplash

Lärare jobbar trots att de är sjuka, visar flera undersökningar. Photo by Rawpixel on Unsplash

Vabruari pågår, så både elever och lärare blir sjuka på löpande band. För lärarna finns det dock en sak som klämmer extra mycket: att det alltför ofta inte finns någon som vikarierar.

Fyra av tio lärare i grundskolan och gymnasiet uppger att det sällan eller aldrig tas in en vikarie när de är borta oplanerat 1-2 dagar, alltså när de blir sjuka.

Något som är än mer förvånansvärt är att det även är ovanligt att man får vikarie när man är planerat borta, hela 28 procent av lärarna anger att de får det sällan eller aldrig om de är planerat borta högst två dagar (för gymnasielärare är det hela 65 procent) och 19 procent anger detsamma vid en planerad frånvaro om minst tre dagar (för gymnasielärare är det mer än varannan, eller 53 procent).

Att man inte får vikarie får till konsekvens att många lärare någon gång har jobbat trots att de varit sjuka, men också att man som kollega får rycka in och täcka upp. Eller som min kollega Lisa Heino skrev häromåret: Göm dig på toa annars får du vikariera.

Lärare arbetar trots att de är sjuka

Och det är vanligt att man arbetar trots att man är sjuk. Enligt Arbetsmiljöverkets Arbetsmiljöundersökning från i höstas är det 73 procent av grundskollärarna som under det senaste året har arbetat trots sjukdom.

Vår egen undersökning, gjord av Novus, visar att 41 procent av grundskollärarna arbetat fyra gånger eller fler trots att de har varit sjuka. Tre av fyra grundskollärare anger att de arbetar trots att de är sjuka för att de inte vill belasta sina kollegor, men nästan fyra av tio svarar också att det beror på att ingen annan kan utföra arbetet

Vi vet också att avsaknaden av vikarier skapar stress, något som lärarkåren är drabbad av i högre utsträckning än många andra grupper på arbetsmarknaden, något som gällde både 2017 och 2018. Och vi ser nu lärares arbetslöshet ökar, eftersom lärare väljer att säga upp sig och bli arbetslösa, med lång karenstid som följd, istället för att arbeta sig sjuka.

Stressen försämrar både hälsa och skolresultat

Stressen får också konsekvenser för lärares liv och hälsa och arbetsprestation, vilket min kollega Per Båvner skrev om här, och i förläningen också för skolans resultat, vilket jag skrev om här.

Men det borde gå att göra något åt detta. Ett intressant exempel att följa upp är det psykiatriboende i Karlskrona som har avskaffat sina korttidsvikarier och istället utökat bemanningen med 1,5 heltider. Det kostar lika mycket som tidigare, men stressen har minskat, och arbetsmiljön samt måendet blivit bättre. Både Dagens samhälle (i papperstidningen nummer 5 2019) och Kommunalarbetaren har skrivit om det lyckade exemplet.

Låt oss hoppas det finns fler huvudmän som vill följa efter.

Svenskt Näringsliv går vilse i statistiken

Svesnkt Näringsliv har granskat hur det går för nyalända i olika kommuner och på olika skolor. Rapporten tar dock inte hänsyn till bakomliggande faktorer och leder därför mer vilse.

Svesnkt Näringsliv har granskat hur det går för nyalända i olika kommuner och på olika skolor. Rapporten tar dock inte hänsyn till bakomliggande faktorer och leder därför mer vilse.

Svenskt Näringsliv har skrivit en rapport om hur nyinvandrade elever klarar sig i skolan och drar snabbt slutsatsen att ”Resurser inte viktigaste för nyanländas resultat”. Problemet är bara att rapportens analys inte håller måttet.

Det stora felet är att rapporten, som även presenterats på SvDs debattsida, mer är en lek med statistik än en riktig analys, eftersom allt för många bakomliggande faktorer inte beaktas. De bristerna gör att man nog bör lägga hela rapporten till hyllan. Dess slutsatser är helt enkelt inte tillräckligt väl underbyggda.

Att rapporten inte håller betyder emellertid inte att man inte kan fundera på de förslag som förs fram i rapporten, men brasklappande slutsatser om att resurser inte är det som behövs utan andra saker, har knappast något stöd. För det hade det krävts avsevärt mer avancerade analyser än de som Svenskt Näringsliv visar upp.

Nu är ju inte heller Svenskt Näringsliv direkt ensamma om att missförstå statistik, utan förenar sig till exempel med profilerade skolpolitiker som Miljöpartiets Gustav Fridolin och Liberalernas Jan Björklund, samt Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton.

Samtidigt har jag full förståelse för att man inte kan komplicera förhållanden hur mycket som helst i en rapport, men beaktas inte basala fakta så framstår det mer som att man dra en förenklad politisk poäng istället för att seriöst försöka angripa problemet. Men låt oss nu granska var Svenskt Näringsliv går vilse:

Nyanlända i Stockholm har bättre förutsättningar

Till exempel lyfter man fram skillnaden mellan behörighet för nyanlända elever i Stockholms län och Blekinge län, som är 22 procentenheter (37 mot 15 procent). Just Stockholms län framhålls som länet där nyanlända elever klarar sig klart bäst.

I en passus skrivs att en ”möjlig förklaring är att elever med ursprung i länder med relativt svag tradition av skolväsende kan vara koncentrerade till vissa regioner”, utan att man samtidigt funderar på skillnaden mellan invandring till olika regioner.

En siffra som är tillgänglig på SCBs hemsida är hur stor del av invandringen till olika län som är född i Sverige eller utomlands. För hela landet var det under åren 2015-2017 (de som räknas som nyinvandrade i Skolverkets statistik) i åldersgrupperna 10–14 och 15–19 år 6,6 procent som var födda i Sverige, alltså återvändare i ordets rätta bemärkelse.

För Stockholms läns del var återvändarna i de åldrarna 12,3 procent, eller nästan dubbelt så högt som riksgenomsnittet. Är det någon som då blir förvånad över att fler nyanlända klarar skolan bättre i Stockholm?
(Här gick jag själv vilse i statistiken, till skillnad från i SCBs siffror är återvändare inte med i Skolverkets statistik över nyinvandrade. Resonemanget kring att eleverna skiljer sig åt mellan regionerna gäller dock fortfarande (vad gäller härkomst (se nedan) och därmed även skolgång).)

Manillaskolans nyanlända

Den minnesgode kan ju fundera på hur det kommer sig att Manillaskolan på Djurgården använde regeln om att nyanlända får gå före i kön till populära fristående skolor – en regel som infördes för att flyktingbarn skulle få en chans att komma – så att svenska miljonärsbarn fick gå före i kön och vilka konsekvenser det får för redovisningen av resultaten för nyanlända.

Det går också på SCBs hemsida att hitta statistik över vilket land invandrare som invandrar till olika kommuner är födda i. Denna är inte nedbruten på åldersgrupper, men ger ändå en indikation på vilket nyanlända elevers födelseland kan vara.

Även här står Stockholms län ut. 2017 kom drygt 42 procent av de som invandrade till länet från Europa eller Nordamerika, för hela riket var motsvarande siffror 31,5 procent. I län som Blekinge (17,7 procent), Gävleborg (15,0), Jämtland (17,8) och Norrbotten (16,9) är andelen från dessa länder mycket lägre.

Hälften av Stockholms invandring är från Europa eller Nordamerika

Om vi därtill lägger till de som är födda i Sverige och återvänder når Stockholm över hälften av förra årets invandring, riket i snitt drygt 40 procent. För län som Gävleborg och Norrbotten är det under var fjärde som invandrar som har en sådan bakgrund, för Jämtland, Kalmar och Blekinge strax över var fjärde.

Nu vet vi inte exakt hur det ser ut när det gäller de som är i åldern där grundskolan slutförs, men mycket talar för att andelen som är född i Europa eller Nordamerika i linje med detta är klart högre i Stockholm än i riket i stort. Så allt talar för att Stockholms synbart bra resultat för nyanlända inte beror på att man lyckas extra väl med att utbilda nyanlända där, utan att de nyanlända i Stockholm har osedvanligt goda förutsättningar.

Samma förklaringar gäller även för den jämförelse mellan kommuntyper som görs. Det är så klart så att utöver i Stockholms län så är det i övriga storstäder och förorter till dessa som andelen nyanlända med goda förutsättningar är störst.

Fristående skolor har mer gynnad elevgrupp

Eftersom fristående skolor finns i klart större andel i Stockholms län (ungefär 30 procent av eleverna mot 19 i riket, vilket innebär att drygt en tredjedel av eleverna på fristående skolor går i detta län) än någon annanstans är detta naturligtvis också en förklaring till varför elever i fristående skolor klarar sig bättre än elever i kommunala skolor.

Även att fristående skolor lyckas bättre lyfts fram av Svenskt Näringsliv som en viktig detalj, men den förklaras säkert till största delen av de två ovanstående faktorerna: att de nyinvandrade eleverna i Stockholm – och därmed rimligen också på de fristående skolorna i detta län – i högre grad är återvändande svenskar eller födda i länder i Europa eller Nordamerika.

Vi vet också sedan tidigare att eleverna på fristående skolor har en annan bakgrund än eleverna på kommunala skolor, men för att komplettera den bilden har jag gjort lite nya körningar:

Andelen nyinvandrade relativt föräldrars utbildningsnivå på skolor som tagit emot nyinvandrade

Ovanstående bild visar andelen nyinvandrade på de skolor som hade några nyinvandrade relativt föräldrarnas utbildningsbakgrund. De blå prickarna är kommunala skolor och de röda fristående. Väldigt tydligt syns det att de fristående skolorna både har en lägre andel nyinvandrade och att föräldrarna på de skolorna har längre utbildning, något annat som är tydligt är att de skolor som har en riktigt stor andel med nyinvandrade elever till en stor del har föräldrar med relativt kort utbildning – och de är i det närmaste bara kommunala.

Om vi istället granskar de två olika variablerna lite närmare i tabellform så ser det för andelen nyinvandrade ut på detta sätt:

Enskild
KommunalTotal
Högst 2 % nyinvandrade
34,1 %8,7 %11,8 %
3-5 % nyinvandrade
31,0 %17,5 %19,1 %
6-10 % nyinvandrade19,4 %27,7 %26,7 %
11-15 % nyinvandrade6,2 %20,5 %18,8 %
16-20 % nyinvandrade6,2 %13,0 %12,2 %
21-25 % nyinvandrade0,8 %6,7 %6,0 %
26-30 % nyinvandrade1,6 %3,6 %3,3 %
Minst 31 % nyinvandrade0,8 %2,2 %2,0 %

Andelen skolor med viss andel nyinvandrade av skolor som tagit emot nyinvandrade elever i årskurs 9

Två av tre fristående skolor (som tagit emot) har högst fem procent nyinvandrade, vilket kan jämföras med var fjärde kommunal. Å andra sidan har var fjärde kommunal mer än femton procent nyinvandrade, vilket kan jämföras med drygt tre procent för de fristående. Så de kommunala skolor som tar emot nyinvandrade elever har tagit emot en klart större andel.

För utbildningsnivå ser det istället ut på detta sättet (1=grundskola, 2=gymnasieskola, 3=högskola):

EnskildKommunalTotal
Högst 2,0 i utbild.nivå
5,4 %13,1 %12,2 %
2-2,2 i utbild.nivå21,7 %38,3 %36,3 %
2,2-2,3 i utbild.nivå14,0 %18,2 %17,7 %
2,3-2,5 i utbild.nivå29,5 %21,1 %22,1 %
Lägst 2,5 i utbild.nivå
29,5 %9,4 %11,8 %

Andelen skolor med viss andel av föräldrars utbildningsnivå för skolor som tagit emot nyinvandrade elever i årskurs 9

Drygt var fjärde av de fristående har högst 2,2 i genomsnittlig utbildning, vilket kan jämföras med drygt varannan av de kommunala. I andra delen av fördelningen har nästan 60 procent av de fristående lägst 2,3 i utbildningsnivå, mot drygt 30 procent av de kommunala. Så tydligt är att eleverna som går på de fristående skolorna har föräldrar med en klart högre utbildningsnivå – sannolikt gäller det även de nyanlända på dessa skolor.

Både dessa saker kan man – förutom de två ovanstående sakerna om vilka länder eleverna har sitt ursprung i – på goda grunder förmoda påverkar resultaten. Så sannolikt är det detta som förklarar Svenskt Näringslivs påstående att fristående skolor lyckas bättre med nyinvandrade elever.

Så slutsatsen måste vara att rapporten, på grund av att den inte beaktar bakgrundsfaktorer, mår bäst av att bli en hyllvärmare.