Lärarförbundet
Bli medlem

Framtidens lärande - ett inferno av oändliga musklick?

Framtidens lärande är fullständig gallimatias. Det är hög tid att bilden av skolans digitalisering uppdateras och att ansvaret läggs där det hör hemma.

Jag kan inte räkna antalet gånger jag hört begreppet ”framtidens lärande” i skolsammanhang de senaste åren. Det är en floskel som slängs upp på bordet i varje kontext där företrädare för utbildningsteknologin, huvudmän eller staten ska prata utbildning.

Med framtidens lärande menas sällan en skola där lärarnas förmågor står i centrum. Det menas sällan en skola där klasserna är mindre, där det är mer fokus på undervisning eller där likvärdigheten ökar. Nej, det som nästan alltid avses, det är ökad användning av digitala verktyg i skolan. Och istället för att läraren placeras i centrum av detta ”framtidens lärande”, utmålas den digitalt inkompetenta läraren som antagonisten i eposet om skolan i den digitala utopin.

I dagarna har Skolverket redovisat en uppföljning av den nationella digitaliseringsstrategin (Skolverket 2022). I uppföljningen konstaterar Skolverket bland annat att de allra flesta lärarna bedömer att de har tillräckliga grundläggande datakunskaper. Samtidigt är det många lärare som upplever att de inte har tillräckliga kunskaper om programmering samt om hur de ska välja och värdera digitala verktyg till barn i behov av särskilt stöd. Undersökningen visar därutöver att flera arbetsgivare inte i tillräcklig grad undersöker behov och användning i verksamheterna. Skolverket konstaterar alltså att lärare saknar tillräcklig digital kompetens inom flera områden kopplat till skolans digitalisering.

Skolverket är inte ensamma om att måla upp lärarnas bristande digitala kompetens som ett problem. Tongångarna hörs från huvudmän, från utbildningsteknologin och från regeringshåll. I de flesta sammanhang nämns att lärarnas digitala kompetens är en av bromsklossarna för fortsatt digitalisering i skolan. Och i sak är det väl inget problem att prata om att lärare måste ha högre digital kompetens? Nej, digital kompetens är självfallet en förutsättning för att leva och verka i dagens samhälle. Och jo, visst är det så att utbildning som inte går i takt med den tekniska utvecklingen i samhället antagligen inte har någon framtid. Men det blir problematiskt när lärarna utmålas som bovarna i sammanhanget.

I boken Omstart för skolans digitalisering (Blikstad-Balas, Kornhall & Nilsson, 2022) skriver Jenny Maria Nilsson att det är enklast att skylla elevers misslyckande och skolans långsamma digitalisering på digitalt inkompetenta lärare. Men det bygger på att digitaliseringen alltid är bra och är ett självändamål i sig. Att traditionell undervisning värderas som sämre, och att all typ av undervisning som bygger på användningen av digitala verktyg är bättre. I samma bok konstaterar dock Per Kornhall att det finns flera forskningsstudier som visar på digitaliseringens negativa effekter på lärande. OECD skrev till exempel en rapport 2015 om PISA-resultaten som visade på att de elever som använder datorer mycket i sin undervisning presterar sämre i PISA-undersökningarna. Detta även efter att man kompenserat för elevernas bakgrund och demografi. Det finns dessutom flertalet studier på spelifierat lärande påverkar inlärning, och även här ser man negativa effekter på elevernas prestationer (se t.ex. Koivisto & Hamari, 2014, Attali & Arieli-Attali, 2014).

Då kan man fråga sig varför det kan vara så att digitalisering i sig försämrar elevernas prestationer. Jo, forskarna är relativt eniga om att den absolut viktigaste förutsättningen för att eleverna ska presentera bra i skolan är närvarande kompetenta lärare som har möjlighet att anpassa undervisningen efter elevernas behov. Kornhall konstaterar att ”Den enda anledningen till att vi ska digitalisera något i skolan är om det finns en pedagogisk poäng med att göra det” (Blikstad-Balas, Kornhall & Nilsson, 2022:114). Men det stora problemet i skolan är att det inte är lärarna som har fått påverka när, om och vilka digitala verktyg som införs. Det verkliga problemet är att skolan digitaliseras utifrån inköp av utbildningsteknologi som inte efterfrågas av dem som faktiskt ska använda den. Ansvarsutkrävandet bör därför läggas där det faktiskt hör hemma - hos oreflekterat teknikoptimistiska huvudmän.

Eftersom bolag inom utbildningsteknologin är som Hefaistos-karaktärer - kreativa, kunniga och kan bygga det mesta i sina smedjor – lämnas fältet fritt för dem av aningslösa huvudmän. Men när de digitala verktygen som levereras fjättrar lärarna i ett inferno av oändliga musklick, precis som Hefaistos fjättrar Hera i tronen, står det klart att vi blivit sålda ett framtidens lärande som klassrumsundervisningen gör bättre.

Det handlar om teknikoptimism i det lilla. Men också mer än så. För bilden av framtidens lärande får konsekvenser långt utanför klassrummet. Den nyliberala styrningsmentaliteten som hägrat i Sverige de senaste 40 åren har inneburit en strävan mot att effektivisera och kvantifiera det offentliga i oändlighet. Införandet av digitala verktyg i skolan har ofta varit sprunget ur en övertro på att den digitala tekniken kan hjälpa till att hålla nere kostnader och mäta effektivitet i verksamheten (Om detta har jag och min utredarkollega Lisa Heino pratat om tidigare i den här filmen: Distans till verkligheten? Så påverkar Coronapandemin läraryrket).

I Omstart för skolans digitalisering är Nilsson inne på att många utrycker en oro över klyftan mellan de som har och de som inte har tillgång till digital teknik i skolan. Många har också talat i positiva ordalag om de stora digitala språng som gjorts i skolan under pandemin. Men det som avses är att användningen av digitala verktyg ökat, inte att kvaliteten i verksamheten har ökat. En klyfta vi därför bör prata mer om, är den mellan skolor som har tillgång till klassrumsundervisning av behöriga lärare med rätt resurser, och skolor som allt mer förlitar sig på spelifierat lärande och en potentiellt otrygg skolmiljö med färre behöriga lärare (Blikstad-Balas, Kornhall & Nilsson, 2022).

Nu gäller det att fokusera på rätt saker. Vägen till framgång är att försäkra sig om att lärarna har bra förutsättningar att göra sitt jobb, inte att digitala verktyg används överallt och av alla hela tiden. Vägen till framgång är att skolan utvecklas efter största möjliga samhällsnytta, inte efter största möjliga tekniknytta. Det är framtidens lärande.


Här kan ni se samtalet mellan mig och Lisa om läraryrket efter pandemin


Frågor & Svar