Lärarförbundet

Märkligt att ta ställning mot legitimation för fritidspedagoger

​Centerstämman röstade i helgen nej till en motion om legitimation för fritidspedagoger. Jag var inte på plats och lyssnade men när jag så här i efterhand tar del av partistyrelsens motionsyttrande misstänker jag att det gick fort och fel.

Partistyrelsen skriver bland annat så här i sitt märkliga motionsyttrande:

”Legitimationskravet inom förskola och skola är kopplat till undervisning i olika ämnen och kurser. Till legitimationen finns också ett myndighetsansvar i form av bedömning och betygsättning. Fritidspedagoger kan också ansöka om legitimation för förskolelärare [sic] eller lärare i sådana ämnen som ingått i fritidspedagogexamen och där man har tillräcklig erfarenhet.”

Förskollärarlegitimationen är för det första inte alls kopplad till undervisning ”i ämnen och kurser”. Den är däremot, liksom andra legitimationsyrken, kopplad till ett yrkesansvar – endast legitimerade får bedriva, och ansvara för, undervisning i förskolan. Det handlar om precis samma definition på undervisning som för resten av skolväsendet – inklusive fritidshemmen.

I en lärarlegitimation framgår, i förekommande fall, mycket riktigt vilka ämnen och årskurser läraren är behörig för. Men behörighet kan också utfärdas för förskoleklass (inga ämnesbehörigheter) och för fritidshem.

Vet Centerpartiets partistyrelse om att det redan har utfärdats massor av behörigheter för fritidshem? Ungefär 30 000 hittills. Vet de om att nästan alla fritidspedagoger som har utbildats sedan 1977 redan idag kan ansöka om, och få, lärarlegitimation – med behörighet i fritidshem?

Just nu ligger ett SOU-betänkande på remiss som presenterar en fullständigt logisk lösning på över sex års kaotisk hantering av behörighetsfrågan när det gäller fritidshemmen. Jag bloggade om det här redan i våras. Det handlar inte om att införa en separat fritidspedagoglegitimation som särlösning för gamla examina som inte längre finns. Utredningens förslag handlar i stället om att även det fåtal examinerade fritidspedagoger som inte har läst skolämnen ska kunna få en lärarlegitimation med behörighet för enbart fritidshem.

Detta är den enda lilla detalj som kvarstår för att undantaget i 17 § skollagen (som ger högskoleutbildade fritidspedagoger rätt att bedriva undervisning trots att de saknar legitimation) ska kunna strykas. Det är i sin tur det enda som kvarstår för att de behörighetsregler som egentligen redan finns för fritidshemmet ska kunna bli behörighetskrav. Jag har svårt att tro att Centerpartiet på fullaste allvar vill ta ställning emot det förslaget.

Lärarleg och behörighet i fritidshem - gör om, gör rätt!

Mycket kan man säga om legitimationsreformen – på det stora hela en mycket viktig reform – men en sak är säker. Flera fallgropar hade kunnat undvikas om den hade varit ordentligt utredd. Konstigast av allt är hanteringen av frågan om behörighet i fritidshem.

Om en dryg vecka kommer utredaren Björn Åstrand att lägga fram förslag om hur kvarvarande brister i legitimations- och behörighetsreglerna kan rättas till. Då hoppas vi att Lärarförbundets långa och snåriga påverkansarbete i frågan om fritidshemmen och lärarlegitimationen kan närma sig mål. I väntan på det kommer här ett inlägg om den långa resan hit, och vad som fortfarande kvarstår för att kravet på legitimation fullt ut ska kunna omfatta fritidshemmet och den viktiga fritidspedagogiska kompetensen – något som givetvis borde ha varit självklart redan från början.

Från fritidspedagog till lärare – till fritidspedagog (och lärare)

För nästan sex år sen, den 1 juli 2011, kom den nya skollagen och reglerna om legitimation och behörighet inom skolväsendet. Samma datum sjösattes en ny lärarutbildning. Alla delar omfattade fritidshemmet.

Arbetet med en ny skollag pågick under många år. I Skollagskommitténs betänkande som kom redan 2002 föreslogs att begreppet lärare skulle inkludera fritidspedagoger och förskollärare. Men skollagsarbetet drog ut på tiden i och med regeringsskiftet 2006. Lärarbegreppet delades så småningom upp i ”lärare och förskollärare”, som till sist blev ”legitimerade lärare och förskollärare”. Begreppet fritidspedagog fanns inte kvar någonstans i den nya skollagen.

Mot bakgrund av detta hade det varit logiskt att anta att fritidspedagoger omfattades av lärarbegreppet, men kontentan blev att fritidspedagogerna och de äldre fritidspedagogiska examina definierades bort ur skollagen och lärarlegitimationen. Ingenstans i förarbetena beskrivs varför fritidspedagoger helt sonika ströks ur skollagen, så det är inte lätt att utröna om det var en lapsus eller en medveten manöver -båda varianterna verkar lika osannolika.

En delförklaring (eller kanske en konsekvens) finns i behörighetsförordningen, som reglerar vilken utbildning som ger behörighet för vad.

Utgångspunkten för behörighetsreglerna var de nya lärarexamina som infördes samtidigt; när det gäller fritidshem en grundlärarexamen med inriktning mot fritidshem. De nya lärarutbildningsprogrammen hade inte ens startat – de skulle sätta igång först till hösten samma år, 2011. För de som redan var yrkesverksamma handlade det därför om hur äldre utbildningar skulle bedömas. Och när det gäller fritidshemmen hamnade regeringen helt galet.

En grundprincip i behörighetsreglerna är att en ”äldre motsvarighet” till 2011 års examina ska ge behörighet.

Det var självklart för Lärarförbundet, och borde ha varit självklart för alla, att de ”äldre motsvarigheter” som skulle ge behörighet för fritidshem måste vara en fritidspedagogexamen, eller en barn- och ungdomspedagogisk examen med inriktning mot fritidshem, eller för den delen en äldre (2001) lärarexamen med inriktning mot fritidshem. Men icke, enligt förordningen.

Till saken hör att det i 2011 års grundlärarexamen mot fritidshem ingår en termins studier inom ett praktiskt/estetiskt ämne i grundskolan. Regeringen valde att använda den konstruktionen retroaktivt, även för äldre utbildningar. De specificerade i behörighetsförordningen att läraren skulle ha en lärar- eller förskollärarexamen (läs: ej fritidspedagogexamen) med en inriktning mot fritidshem. Läraren skulle dessutom utöver fritidspedagogiken även ha utbildning för minst en skolform till. Skolverket skulle förvisso utfärda behörigheter för fritidshem, men inte till fritidspedagoger.

Fritidspedagogerna blev retroaktivt fråntagna sitt yrkesansvar

Konsekvenserna blev absurda. Eftersom 2011 års utbildning precis hade sjösatts fanns det inte så många lärare som levde upp till de nya kraven. 2001 års lärarutbildning var underdimensionerad när det gäller fritidspedagogik och de som valt att en lärarexamen enbart mot fritidshem – för att de själva ville eller för att lärosätet organiserat det så – kunde inte legitimeras alls. Det skrevs visserligen in i behörighetsförordningen att det ”för undervisningen i fritidshemmet [även kunde] finnas fritidspedagoger eller motsvarande”. Men den formuleringen reducerade i princip fritidspedagogerna till assistenter. Ansvara och bedriva undervisning i den verksamhet de var utbildade för – det fick de inte.

2013: Upprättelse för fritidspedagoger, men inte på lika villkor

Det blev upprörda känslor i de fritidspedagogiska leden. Fattas bara annat. Lärarförbundet fortsatte, med en fritidspedagogisk mobilisering som hävstång, att arbeta hårt gentemot beslutsfattarna för att alla fritidspedagoger/lärare i fritidshem skulle omfattas fullt ut av legitimationen. 1 december 2013 togs två rejäla kliv på vägen.

1. Ett undantag fördes in i skollagen som innebar att även den som har ” högskoleutbildning som är avsedd för arbete som fritidspedagog eller motsvarande” fick bedriva undervisning som lärare, även utan legitimation.

2. Den som har examen som fritidspedagog eller lärare med inriktning enbart mot fritidshem kan söka leg i skolämnen som de läst, inom eller utöver sin grundutbildning. Ämnesstudierna ska jämföras med det som krävdes för motsvarande utbildning mot grundskolans årskurser 1-3 resp 4-6 under samma tid.

Resultatet, som finns utströsslat i olika paragrafer i behörighetsförordningen, medförde att Skolverket efter efterforskningar kom fram till att fritidspedagogutbildningarna mellan 1977 och 2001 innehöll tillräckligt många poäng i en rad ämnen för att anses motsvara grundskollärarutbildningar vid samma tid. Således kunde fritidspedagoger som var utbildade under dessa år enkelt söka lärarleg och få behörighet i grundskolan. På köpet fick de behörighet för fritidshem.

Fortsatt påverkansarbete från Lärarförbundet

Trots dessa förbättringar är frågan långt ifrån löst i dagens regelverk. Lärarförbundets påtryckningar har därför fortsatt på olika sätt och på olika nivåer. Bland annat sammanfattas problematiken i en skrivelse om brister i legitimationsreformen till utbildningsministern.

Lärarförbundets påverkansarbete bidrog bland annat till ett riksdagsbeslut om att fler lärargrupper, inkl fritidspedagoger, ska kunna omfattas av legitimationen. Det har gått frustrerande långsamt, men upprepade löften har kommit från bland annat utbildningsministern.

Problem som kvarstår

Det krävs ett smärre utredningsarbete för att fullt ut förstå alla regler och undantag som gäller för fritidshemmet idag, men för att bespara er detta så ska jag beskriva några av de problem som kvarstår, och vad som behövs för att alla fritidspedagoger/lärare i fritidshem ska omfattas av legitimationen på samma villkor som andra.

Eftersom skollagen skiljer på lärare och fritidspedagoger och befattningen fritidspedagog inte är skyddad i skollagen är det alltför lätt att kringgå skollagen och anställa personer utan fritidspedagog-/lärarutbildning som fritidspedagoger – trots att endast högskoleutbildade fritidspedagoger och leg lärare får bedriva undervisning.

Det finns också grupper som tydligt kommer i kläm. När det gäller lärare som har en lärarexamen med inriktning enbart mot fritidshem enligt 2001 års utbildning omfattas de förvisso av undantaget – de får ansvara och bedriva undervisning – men de kan inte få lärarlegitimation utan att komplettera sin utbildning mot en annan skolform. En grupp som varken omfattas av undantaget i skollagen eller av ämnesbehörigheterna i grundskolan är de som har en fritidspedagogexamen från seminarietiden innan 1977. Detta beror på att undantaget i skollagen enbart avser högskoleutbildade. I behörighetsförordningen görs inga sådana begränsningar – en förskollärarexamen från samma tid ger t ex legitimation. Men eftersom de seminarieutbildade fritidspedagogerna saknar skolämnen kan de inte heller legitimeras.

Lösningen är inom räckhåll – Gör om, gör rätt!

Redan idag har Skolverket utfärdat uppemot 30 000 lärarlegitimationer med behörighet i fritidshem. En separat fritidspedagoglegitimation är inte aktuell - fritidspedagoger har inte utbildats sedan den gamla barn- och ungdomspedagogiska utbildningen ersattes av 2001 års lärarexamen Det enda rimliga är att rätta till behörighetsförordningens stora brist och jämställa en äldre fritidspedagogexamen med den nya utbildningen. Att ge fritidspedagoger behörighet för fritidshem utifrån sin fritidspedagogiska kompetens – inte på grund av att de läst grundskoleämnen.

När de äldre utbildningarna jämställs med den nuvarande kan legitimationskravet omfatta fritidshemmen fullt ut, undantaget i skollagen blir obsolet och kan strykas, och legitimationen kan omfatta alla som utbildat sig till fritidspedagog eller lärare i fritidshem – oavsett när. Med den enorma brist vi har på behöriga i fritidshem borde det vara självklart. Vi hoppas att vi får se ett sådant förslag den 1 juni.


170531: Observera att delbetänkandet har senarelagts en vecka. 8 juni räknar vi med att få veta vilka förslag utredningen har valt att lägga fram.

Förskollärare - det största bristyrket

Arbetsförmedlingens rapport ”Var finns jobben: Bedömning för 2017”. Visar svart på vitt – förskollärarbristen är inget annat än alarmerande. Men att förskollärarbristen är extremt allvarlig borde inte slå ned som någon bomb.


Arbetsförmedlingen beskriver arbetsmarknadsläget för olika yrkeskategorier med hjälp av ett bristindex – enligt deras egen definition ”ett viktat medelvärde av arbetsförmedlingskontorens bedömningar av arbetsmarknadsläget för respektive yrke på ett års sikt”. Högsta möjliga bristindex är 5. Ett bristindex över 4 innebär en påtaglig brist och mycket liten konkurrens om jobbet. För förskollärare är bristindex 4,88 – högst av alla yrken. Hela rapporten hittar ni här.

Det här är ett väldigt bra tillfälle för ansvariga – både regeringen och huvudmännen - att se över alla strategier – eller brist på strategier – för att utbilda och rekrytera förskollärare. Jag bloggade lite om detta så sent som förra veckan.

Men att förskollärarbristen är extremt allvarlig borde inte slå ned som någon bomb. Den bomben borde, om inte förr, ha briserat redan för knappt två år sen. Det var då Skolverket släppte sin personalstatistik för 2014, som för första gången var baserad på individdata. Den innebar att vi för första gången visste hur många anställda som faktiskt hade en viss examen eller utbildning.

Innan dess byggde den offentliga statistiken på kommunernas rapportering, som mestadels verkar ha utgått från vilka befattningar de anställda hade, och därmed räknat med de många obehöriga som hade förskolläraranställning. Det visade sig att andelen förskollärare med förskollärarexamen var betydligt lägre än kommunerna själva trodde – sett till andelar av den pedagogiska personalen nästan 20 procent (eller 10 procentenheter) lägre. Den senaste siffran, för 2015, är 42 procent förskollärare.

Problemet har vi alltså känt till ett bra tag, men skygglapparna sitter kvar hos många. En del kommuner fortsätter envist hänvisa till sin egen statistik när det gäller andelen förskollärare. Det här är alltså ett bra tillfälle att påminna om att det finns behörighetsregler för att anställas som förskollärare – och de bygger på att det finns en förskollärarexamen och en förskollärarlegitimation.

Men om vi ska prata lärarbristen i förskolan borde vi prata om förskollärartäthet (dvs. antalet barn per lärare) och inte bara om andelar. Andelar kan indikera att andra personalkategorier inte behövs och fel använda riskerar de att ställa personalkategorierna emot varandra på ett olyckligt sätt. Det blir enkelt att ljuga med statistiken, eftersom andelen förskollärare påverkas av personaltätheten; allt annat lika ger en högre personaltäthet en förhållandevis lägre andel förskollärare. Enkel matematik: Du kan enkelt höja andelen förskollärare på en förskola genom att göra dig av med en barnskötartjänst. Högre andel förskollärare, visst – men samma förskollärartäthet som tidigare och lägre personaltäthet. Problemet är att det behövs fler förskollärare, inte att det behövs färre barnskötare!

-----------------------

  • Förskollärartätheten i förskolan är i genomsnitt 12,5 barn per årsarbetare med förskollärarexamen. Här går det 18,1 barn/årsarbetande förskollärare i fristående förskolor och 11,7 barn/årsarbetande förskollärare i kommunala förskolor. Det skiljer sig åt rejält.
  • Personaltätheten är i genomsnitt 5,2 barn per årsarbetare. Här är skillnaden mellan fristående och kommunala förskolor inte så stor – 5,1 barn/årsarbetare i fristående och något fler, 5,3 barn/årsarbetare i kommunala förskolor.
  • Andelen anställda årsarbetare med förskollärarexamen är i genomsnitt 42 procent i Sveriges förskolor. Fristående förskolor har endast 28 % förskollärare medan kommunala har 45 %.

Siffrorna skiljer sig åt rejält mellan olika kommuner. För att se hur det ser ut i en viss kommun eller ett visst län finns Skolverkets databas tillgänglig och sökbar här: http://www.jmftal.artisan.se/


Om förskollärarbristen, gruppstorlekarna och vikten av att lyssna på professionen

​I det här blogginlägget står förskolan och dess lärare i fokus. Förskollärare vill massor, kan massor och uträttar massor varje dag. Men de behöver en hållbar organisation där de kan ta sitt yrkesansvar – utan att det sker på bekostnad av deras egen hälsa.

Den svenska förskolan skulle inte vara vad den är idag – ett internationellt föredöme – om den inte hade utvecklats inifrån, under många decennier, av professionen själv. Om någon påstår att det är politiken som har utvecklat förskolans kvalitet så är det fel. Politiska satsningar har förvisso byggt ut förskolan och skapat viktiga förutsättningar för barns rätt till förskola och föräldrars jämställda möjligheter att förvärvsarbeta. Men kvaliteten, pedagogiken och yrkesrollen; allt detta har utvecklats av förskollärarna själva. Tillit till professionen borde vara en ledstjärna i allt som rör undervisningen och dess förutsättningar.

Det minsta man kan begära är att förskollärarnas signaler tas på allvar – för det signaleras både i ord och i hastigt stigande sjuktal.

När förskollärarna själva får uttala sig om de största problemen ligger stora barngrupper oftast högst på listan. Så har det varit sen den stora ökningen av gruppstorlekarna började, under 1990-talets krisår, och så ser det fortfarande ut idag. Bilden nedan är från Lärarförbundets rapport Satsa tidigt - satsa på förskolan.

lista problem förskollärare


Skolverkets allmänna råd och riktmärken för gruppstorlekar

I början av förra året skrevs de efterlängtade riktmärkena för gruppstorlekar in i Skolverkets allmänna råd för förskolan. För Lärarförbundet låg en lång tids påverkansarbete bakom dem. Många samtal, artiklar och en namninsamling med över 20 000 av Lärarförbundets medlemmar i ryggen.

Reaktionerna på riktmärkena var välkomnande, men inte utan en rejäl dos skepsis. ”Min kommun kommer att fortsätta som de alltid gjort”. ”Om det inte blir bindande kommer inget att hända”. Jag förstår verkligen reaktionerna. Det kommer inte att hända av sig själv.

Den stora uppgiften just nu är att få riktmärkena att på riktigt göra avtryck i verkligheten. Riktmärkena ger tydligare signaler än förväntat. Skolverket rekommenderar betydligt mindre grupper än vi har idag (1-3 år: 6-12 barn ; 4-5 år: 9-15 barn). För många känns det omöjligt att uppnå. Men vi ska inte bidra till att riktmärkena ses som en utopi. Låt dem i stället vara en påminnelse om att det är verkligheten som har drabbats av fartblindhet.

För ett par månader sen skickade Skolverket en ny version av de allmänna råden på remiss. De förra allmänna råden för förskolan antogs så sent som 2013 och sagda komplettering med riktmärken har bara ett år på nacken. Med tanke på den snabba och mycket oroande utveckling vi har sett när det gäller arbetsmiljön och förskollärares hälsa under den korta tid som gått sen dess så borde det vara givet att mer uppmärksamhet skulle ägnas åt de strukturella faktorer som krävs och på att framhålla behovet av att ge professionen stöd, mandat och förutsättningar att utöva sitt uppdrag. Det utkast som remissbehandlats tycks snarare urvattna dessa delar, något som Lärarförbundet ser som anmärkningsvärt.

Den här utvecklingen behöver tas på allvar. Skolverket skickade tydliga signaler genom riktmärkena. När nya råd antas behöver de skicka lika tydliga signaler om hur de regler och rekommendationer som finns ska kunna bli verklighet.

Det behövs strategier för att riktmärkena ska bli verklighet

Vikten av att ha en plan för hur riktmärkena ska uppnås är något som Lärarförbundet har tryckt på från första början. Bland annat har Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand krävt att statsbidragen för minskade barngrupper ska knytas närmare en sådan plan. Vi har delvis fått gehör – men den som läser det finstilta ser att huvudmännen kommer att ges möjlighet att i stället för riktmärkena hitta på egna siffror. Det här förtar ambitionsnivån och fortsatta påtryckningar kommer att vara nödvändiga.

Helt klart finns det utmaningar. Det handlar till exempel om lokalbrist. Trycket på förskoleplatser är fortsatt stort och lokalfrågan har blivit närmast akut i delar av landet. Det behöver givetvis finnas både kort- och långsiktig planering. Det handlar dels om antalet lokaler men också om hur både nya och befintliga lokaler ska vara utformade om barngrupperna ska kunna vara lagom stora.

Många har experimenterat med så kallade storarbetslag med sammanslagna avdelningar/barngrupper. Det börjar finnas mer och mer forskning som tyder på att det inte är ett bra sätt att organisera verksamheten. Då är det rimligt att se över om det finns befintliga lokaler som styr verksamheten åt ett sådant håll och ha det i åtanke när nya förskolor byggs.

Lärarbristen måste tas på allvar och förskollärarnas kompetens ska användas klokt

Den allra största utmaningen är dock förskollärarbristen. I genomsnitt går det 12,5 barn på varje årsarbetare med förskollärarexamen. Storstadsregionerna är än sämre. I Stockholms län går det till exempel 18,7 barn per årsarbetande förskollärare. Det räcker alltså inte till en heltid per genomsnittlig barngrupp. Inte ens i de alltför stora grupper vi har idag.

Alla huvudmän, oavsett om de är kommunala eller fristående, behöver ha seriösa och hållbara kompetensförsörjningsplaner. Vad kan göra förskolläraryrket mer attraktivt så att fler kan rekryteras? Behörighetsgivande kompetensutveckling - finns det anställda med oavslutade förskollärarstudier, annan lärarexamen eller lokala uppdragsutbildningar i förskolepedagogik (”lokal behörighet”), som skulle kunna komplettera till förskollärarexamen på kortare tid? Barnskötare som är intresserade av att studera vidare?

Sen har vi en mer vardagsnära frågeställning. Trots den allvarliga förskollärarbristen, och trots att förskollärare fått ett större pedagogiskt ansvar, används de till allt möjligt annat än undervisning. Administration, lokalvård, vaktmästeri. I Lärarförbundets senaste stora förskollärarundersökning (se bilden ovan) hade denna fråga seglat upp på andraplatsen bland förskollärarnas största problem, efter just barngruppens storlek. Det här borde inte vara särskilt svårt att rätta till! Vem har råd att använda högskoleutbildade så?

Även staten behöver ta sitt ansvar för lärarförsörjningen. Söktrycket till förskollärarprogrammet är ganska stort, till skillnad från många andra delar av lärarutbildningen. Det borde satsas rejält på att bygga upp lärosätenas kapacitet att utbilda fler förskollärare. Men det finns också personer, inte minst bland de som redan arbetar i förskolan, som har med sig tillräckligt med högskoleutbildning och erfarenhet för att klara av förskollärarutbildningen på kortare tid. Det har man i viss mån insett när det gäller övrig lärarutbildning men av något skäl tas förskollärarbristen inte riktigt på allvar. Den statliga satsningen VAL, där obehöriga kan läsa till lärarexamen, exkluderar i princip förskolan.

Lyssna på förskollärarna!

Förskollärarna säger tydligt att grupperna är för stora och att deras tid inte räcker till. De tvingas dessutom ägna en stor del av tiden till helt fel saker. Men ambitionerna förblir höga. De professionella gör allt för att barnen inte ska drabbas – och i slutändan drabbas de själva. Det tjänar ingen på.

Kommentarer:

Stefan
Stefan Palmkvist

Först och främst ska förskolan vila på vetenskaplig grund. Reggio Emilia inspirerad filosofi vilar på allt annat än veenskaplig grund. Den vilar på tro. Och att det verkar bra. Det finns inga som helst vetenskapliga belägg att Reggio Emilia inspirerad filosofi skulle öka barnens lärande. Eller deras kreativitet. Att filosofin skulle vara bättre än t ex Montessori eller traditionell svensk förskolepedagogik. Dessutom är jag rätt trött på att vem som helst kan kalla sig pedagog. Det finns två yrkesgrupper i förskolan. Förskollärare och barnskötare, kan man inte kalla dem för vad de är? Visst är stora barngrupper ett problem. Man kan inte ha hur stora barngrupper som helst. Ett problem som jag tycker är större är bristen på utrymmen. På många förskolor har inte barnen möjlighet att dra sig unden och vara för sig själva.
Att låta Reggio Emilia vara en kvalitetsstämpel på sin förskola, som det är t ex i Stockholms innerstad, är som att låta Jehovas vittnen ansvara för religionsundervisningen i Sverige!

  • Skapad 2017-03-08 05:32
Stefan

Om Stefan Palmkvist

Snart pensionerad förskollärare. Som genomlevt både genuspedagogik, HBTQ-förskolor, Reggio Emilia-fanatismen, privatiseringar och Lpfö98. Läroplanen som sänkte min status som förskollärare och skolifierade den unika svenska förskolan

Ellen
Ellen Henckel

Äntligen någon som uppmärksammar situationen bland pedagoger på förskolan. Jag hoppas på en framtid där alla som arbetar på förskolans verksamheter har en jämlik utbildning. Att man sedan 60- talet tillåtit två olika yrkesgrupper, där den ena är klart svagare och bakbunden, än den andra är för mig en gåta. Man har skapat ett A lag och ett B lag i en miljö som absolut inte på några villkor behöver denna olikhet bland medresenärer för förskolebarn. En stor del av vår svenska förskola har byggts upp med hjälp av engagerade barnskötare det ska vi inte glömma. Att man i dag fortfarande kan utbilda sig till barnskötare är enligt mig katastrof, då man skickar ut u fa människor till arbetslöshet eller till bästa fall assistenter. Förskollärare behöver inga assistenter, de behöver kollegor ned lika ansvar och behörighet rätt. Utbilda barnskötare på kortare tid och låt de få sin förskollärarlegitimation. Gör det lättare för de med lång erfarenhet och grundutbildning att få behörighet. Skrota alla utbildningar med barnskötarekompetens.

  • Skapad 2017-02-04 10:49

Satsa på förskoleklasslärarna – experter på övergångar och ovärderliga för elevers lärande

Det surras om förskoleklassen! Nytt läroplansavsnitt ska implementeras och det pågår diskussioner om åtgärdsgaranti och obligatorium. Samtidigt är bristen på pedagogisk utvecklingstid ständigt aktuell. För att ta tempen på förskoleklassen och få input i arbetet bjöd vi in till rundabordssamtal.

Förra veckan hade jag och utredarkollegan Lisa Heino det stora nöjet att tillbringa en heldag tillsammans med en grupp drivna och engagerade lärare i förskoleklass. Det fördes livliga diskussioner kring aktuella frågor som rör sexåringarnas egen skolform. Hur går det med det nya läroplansavsnittet? Vad tycker lärarna om det färska förslaget på åtgärdsgaranti och obligatorisk kartläggning? Vem ska vara behörig i förskoleklass och vad är det för kompetensutveckling som behövs bäst? Hur påverkas lärarna av olika avtal och olika förutsättningar när det gäller pedagogisk utvecklingstid? Hur ser det politiska läget ut när det gäller förslaget om obligatorisk förskoleklass kontra motförslag om tioårig grundskola?

Vi var väldigt nöjda med dagen och kommer att fortsätta använda dessa fantastiska lärare som bollplank och referensgrupp i Lärarförbundets arbete med frågor som rör förskoleklassen. För det händer en hel del både lokalt och nationellt just nu, även om vissa saker går frustrerande långsamt.

För drygt tre år sen, 2013, tog Lärarförbundet fram rapporten Satsa på förskoleklassen, som byggde på två stora webbenkäter för förskollärare i förskoleklass. Vår rapport mynnade ut i tre krav på satsningar:

  • Ge lärarna tid till för- och efterarbete
  • Gör förskoleklassen obligatorisk
  • Tydliggör förskoleklassens roll i läroplanen

Det går trögt med den pedagogiska utvecklingstiden

Vad har då hänt sen 2013 inom dessa tre områden? Mycket är sig likt när det gäller arbetsbelastningen. Bristen på tid till pedagogisk utveckling, den första punkten på listan, är ett fortsatt gigantiskt problem för lärare i förskoleklass runtom i landet. De allra flesta arbetar i fler verksamheter, vanligen även på fritidshemmet, och har ibland nästan ingen tid alls avsatt för att planera och utveckla sin undervisning i förskoleklassen. Här tror jag att den största utmaningen för förskoleklassens utveckling ligger; det handlar inte om att det saknas tydliga kunskapskrav eller obligatoriska kartläggningar av elever, även om ett uppifrånperspektiv gärna resulterar i sådana förslag.

Vi kan se att ferieanställningarna har ökat efter legitimationsreformen, men för förskollärare som arbetar i förskoleklass är det fortfarande mycket vanligare med semesteranställningar. Det här borde egentligen inte vara ett problem. Anställningsformen i sig ska inte avgöra om du har tid till för- och efterarbete. Ändå blir det ett problem. Det finns visserligen några exempel på kommuner där Lärarförbundet har lyckats få till lokala avtal om pedagogisk utvecklingstid och givetvis flera exempel på skolor som har hittat hållbara lösningar för förskoleklassens lärare. Men alltför många utnyttjar lärarnas tid utan att ge de förutsättningar som krävs för att fullgöra uppdraget. Det här är givetvis en arbetsmiljöfråga, men också en kvalitetsfråga. Förskoleklassen ska ju dessutom ska vara en bro och ett nav när det gäller de viktiga övergångarna. Då krävs tid inte bara för för- och efterarbete, utan även för samverkan – med både förskolan och grundskolan.

Obligatorisk förskoleklass är på agendan

När det gäller den andra punkten, obligatorisk förskoleklass, lades redan förra året ett sådant förslag. Det här är också vad merparten av lärarna i förskoleklass vill. Oppositionspartierna vill i stället ta bort förskoleklassen och låta eleverna börja årskurs ett vid sex års ålder. Att vara legitimerad förskollärare, som majoriteten av de som ansvarar för undervisning i förskoleklass är, skulle inte längre räcka till för att bli behörig i förskoleklass. Det här visar på rätt dålig insikt i förskoleklassens roll och betydelse, och för den delen sexåringars utveckling och lärande. Det går dessutom på tvärs med vad internationella jämförelser säger om hur elevernas kunskaper påverkas av ålder för skolstart (ingen, eller marginell, betydelse för skolresultaten) kontra betydelsen av tid i förskolepedagogisk verksamhet, vilket i Sverige motsvarar förskola och förskoleklass (dokumenterad betydelse för resultaten). Här råder alltså politiskt dödläge, men lärarnas egen uppfattning är klar: - Gör förskoleklassen obligatorisk och fortsätt skapa förutsättningar för högre status och bättre likvärdighet, men gör inte om den till årskurs 1. Låt i stället förskollärares och grundskollärares kompetenser fortsätta berika varandra.

Förskoleklassens roll är förtydligad, nu behövs satsningar

I den sista punkten krävde vi att förskoleklassens roll i läroplanen skulle tydliggöras. Den frågan har Lärarförbundet baxat ända in i mål. Tidigare i år kom ett nytt läroplansavsnitt. Vi har också krävt satsningar på implementering och fått svar på våra krav. Nyligen släppte Skolverket ett färskt kommentarmaterial till avsnittet. Under 2017 hoppas vi på ytterligare steg i implementering. En nyckelfråga är givetvis tid för kollegiala samtal.


Deltog i rundabordssamtalet gjorde:

Christine Jokijärvi, Umeå, Klara Frohm, Stockholm, Eva Carling, Sundbyberg, Sara Kryh, Göteborg, Vesa Saranpää, Norrköping, och Yvonne Frykberg, Arjeplog

Äntligen förlängning av VAL - men lärarbristen kräver fler steg

Nyligen kom regeringen med det välkomna beskedet att det så kallade VAL-projektet ska förlängas. Lärarförbundet har i olika sammanhang tryckt på för en förlängning och det är en lättnad att regeringen nu har lyssnat. Vi ser fram emot att fler steg tas.

Uppemot 20 procent av de som är anställda som lärare eller förskollärare saknar legitimation. Det här är förstås en stor utmaning för det svenska skolväsendet. Att vidareutbilda de obehöriga lärare som har funnits i systemet under en längre tid är helt nödvändigt för att komma till rätta med lärarbristen. Därför finns det så kallade VAL-projektet. VAL står för vidareutbildning av (obehöriga) lärare. Projektet riktar sig till verksamma med olegitimerade lärare, och som har tillräckligt med utbildning och erfarenhet för att klara examensmålen på högst två år. Den som antas till VAL får studera till en lärarexamen , enligt en individuell studieplan och parallellt med sitt lärarjobb.

Trots den fortsatt alarmerande lärarbristen var planen att VAL skulle avslutas – redan nästa år skulle det ha blivit antagningsstopp. Men påtryckningarna har äntligen gett resultat och det blir en rejäl förlängning. Studenter får nu antas fram till sommaren 2026.

Fler behöver omfattas

Positivt så här långt, och en viktig delseger för Lärarförbundet. Men VAL har utvecklingspotential – det finns kvar en del svårbegripliga flaskhalsar.

Bland de största bristkategorierna i lärarprofessionen är förskollärare och lärare i fritidshem. Obehöriga förskollärare får vara med i VAL på undantag – om de har minst åtta års förskollärarerfarenhet och så mycket utbildning att de kan klara examensmålen på en termin. Det är förstås inte så många som kan. Fritidspedagoger/lärare i fritidshem omfattas inte. Självklart borde dessa lärarkategorier vara med på samma villkor som andra.

De här frågorna och några till – exempelvis danspedagoger och lärare i musik- och kulturskolan - har vi uppmärksammat i skrivelser och kontakter med utbildningsdepartementet. Vi hoppas komma till rätta med en del av dem i den nya utredningen inom Nationell samling för läraryrket.


Bättre villkor för att kombinera studier och arbete - inom både VAL och Lärarlyftet

Sist men inte minst; det behövs bättre villkor för att kombinera arbete och studier. Att jobba heltid och studera samtidigt är ingen lätt uppgift med den stora arbetsbörda lärare har idag. Därför är det många som inte orkar fullfölja sin utbildning. Det är inte bara läraren själv som förlorar på det.

I våra kontakter med medlemmar hör vi alltför ofta hur fyrkantiga regler eller omöjliga villkor sätter stopp för deras möjligheter att legitimeras eller bli behöriga i ämnen. Det här gäller inte bara de som studerar inom VAL. Samma sak gäller t ex Lärarlyftet II, där legitimerade lärare kan läsa in behörighet i ämnen de saknar utbildning för. Varje gång regelverket eller villkoren sätter krokben är det ett missat tillfälle att få en till legitimerad lärare eller förskollärare.

Det är förstås ett jätteproblem att huvudmän har kringgått regler och använt obehöriga lärare år efter år och att många ändå inte ser sin del av ansvaret. Det ligger lika mycket i arbetsgivarnas intresse att få fler legitimerade och behöriga lärare. Därför är det inte rimligt att hela ansvaret och hela den ekonomiska och tidsmässiga bördan läggs i knät på läraren själv - det borde vara ett delat ansvar.

Staten å sin sida har också ett ansvar för att få legitimationsreformen i hamn. De behöver därför skapa de strukturer som krävs, bland annat inom VAL. Förlängning är ett viktigt och välkommet steg. Vi ser fram emot fler.


OECD vill inte bara mäta ämneskunskaper i PISA

Under TUACs oktobermöte stod bland annat OECD:s flaggskepp på skolområdet, PISA, på agendan. Det föranleder mig, så här i upptakten inför släppet av de senaste PISA-resultaten, att skriva lite om PISA:s nutida och framtida utveckling.

Två gånger om året träffar representanter för lärarförbund och fackliga centralorganisationer ansvariga på OECD för att ta del av, och försöka påverka, pågående studier inom skola, utbildning och arbetsmarknad. Det sker inom ramen för TUAC, Trade Union Advisory Committee to the OECD.

Snart dags för PISA-debatt igen

Om en dryg månad, den 6 december, kommer resultaten från 2015 års PISA-undersökning att offentliggöras. Det är naturvetenskap som står i fokus den här gången. Jag tänker inte försöka spekulera i Sveriges resultat. Det enda vi kan vara helt säkra på är att de kommer att användas på olika sätt i skoldebatten här i Sverige. Både regeringsföreträdare och oppositionspolitiker kommer att göra sitt bästa för att samla politiska poänger, vare sig Sverige rör sig lite uppåt (”trendbrott”) eller fortsatt nedåt (”fritt fall”) i rankingen. Det kommer förmodligen att diskuteras vilken regering som bär skulden alternativt ska ta åt sig äran – beroende på hur det går – för de senaste årens resultatutveckling. Det kommer naturligtvis inte finnas några enkla svar på det.

Sanningen är att PISA är både över- och underutnyttjat. Bakom de uppmärksammade rankinglistorna och pajkastningen till höger och vänster går det att finna massor av intressant och viktig information i detta mastodontprojekt, för den som tar sig tid att fördjupa sig. För att på riktigt dra lärdomar av PISA behövs en fördjupad analys, bortom ideologi och politisk polarisering.

Och mer blir det. Även om det är några centrala ämnen - matematik, läsning och naturvetenskap – som även i fortsättningen kommer att stå i centrum, försöker OECD bredda sig och fånga upp fler kompetenser och kringfaktorer som påverkar hur eleverna mår och presterar i skolan och som därmed, lite vanvördigt uttryckt, bedöms som viktiga för deras framtida roll som produktiva medborgare i världsekonomin. Det handlar i allt högre grad även om mjukare frågor.

Välbefinnande på agendan

Redan i 2015 års PISA-studie har det samlats in data, framför allt genom frågor i elevenkäten, om student well-being. Enligt OECD handlar det, trots en initialt relativt blygsam omfattning, om en av de största kartläggningarna som hittills gjorts av tonåringars välbefinnande. Det handlar till exempel om hur nöjda de är med sin livssituation, om sociala relationer, om hälsa, om hur de ser på sina framtidsutsikter och så vidare.

Att sådana aspekter kan påverka elevers prestationer är otvivelaktigt. Lika intressant vore det att fördjupa sig i det omvända - hur den post-traumatiska prestationshetsen, som tycks ha präntats in i Skolsveriges psyke efter PISA-raset, påverkar elevers mående.

Några långtgående slutsatser på välbefinnandetemat kommer vi sannolikt inte kunna dra utifrån PISA 2015. Men samtidigt som årets stora PISA-lansering närmar sig med stormsteg arbetar OECD redan för fullt inför PISA 2018. Där finns väl utvecklade planer på att ge student well-being ett betydligt större utrymme.

Det är annars läsning som är huvudtema 2018. Det var så det började en gång, i den allra första PISA-omgången 2000 och det är naturligtvis mycket som har förändrats på dessa år när det gäller elevers läsvanor, inte minst på grund av den ständiga digitala utvecklingen. Detta kommer OECD att fasta på genom att, jämte det som rör den traditionella texten och läsförmågan, även ta reda på mer om den digitala läsningen och förmågor som har med källkritik, informationssökning och liknande att göra.

Global kompetens undersöks framöver

Men det som i dagens läge känns mest välbehövligt är planerna på att inom ramen för PISA 2018 titta närmare på så kallad global kompetens, det vill säga olika kunskaper, förmågor och värderingar som har relevans i vårt globala samhälle, eller som OECD definierar det:

  • "Global competency is the capacity to analyse global and intercultural issues critically and from multiple perspectives, to understand how differences affect perceptions, judgments, and ideas of self and others, and to engage in open, appropriate and effective interactions with others from different backgrounds on the basis of a shared respect for human dignity” (ur Global Competency for an Inclusive World, OECD 2016).

Här har jag förhoppningar om att frågan, när PISA 2018 presenteras om drygt tre år, inte reduceras till rankinglistor utan kan bidra till en seriös och konstruktiv diskussion om uppdrag, kunskapssyn – och människosyn.

Moment 22 för lärare som undervisar yngre elever i SvA

En tidigare brist i behörighetsreglerna gjorde att grundlärare som läst svenska automatiskt blev behöriga att undervisa i SvA. Trots ändrat regelverk får de inte läsa in kompetensen inom Lärarlyftet - eftersom de redan är behöriga.

Nyligen var jag på Skolverket för att prata om lärarlegitimation och Lärarlyftet II. Det är glädjande många som vill läsa svenska som andraspråk inom Lärarlyftet II och glädjande att Skolverket verkligen prioriterar att köpa kurser just inom SvA. Ändå är intresset betydligt större än utbudet.

Vad som inte är så känt är att det finns massor av lärare som vill läsa SvA för åk 1-3. Massor av lärare som vill ta ansvar för sin egen kompetensutveckling. Ändå kan inga sådana kurser starta. Och det beror på att de flesta sökande redan är behöriga i SvA – trots att de inte har ett enda högskolepoäng i ämnet.

Brist som Lärarförbundet påpekat

Den minnesgode kanske kan gissa varför. När lärarlegitimationen och behörighetsreglerna trädde i kraft 2011 blev den som var behörig att undervisa i svenska i årskurs 1-3 automatiskt behörig även i SvA i dessa årskurser. Det krävdes alltså ingen som helst utbildning i SvA. Det här var en brist som Lärarförbundet kritiserade starkt redan från början. Efter flera påtryckningar gentemot regeringen lyckades vi till slut få till stånd en regeländring – det skulle krävas 30 hp i SvA för att undervisa i ämnet i åk 1-3. Men det dröjde ända till december 2013 innan detta, tillsammans med en rad andra brister i behörighetsreglerna, rättades till.

Under två och ett halvt år utfärdade Skolverket alltså en hel drös behörigheter i SvA till lärare som inte studerat ämnet, vilket var korrekt handläggning enligt de regler som gällde då. Dessa behörigheter ligger kvar i lärarnas legitimationer och därmed anses de fortfarande behöriga. När dessa lärare sen försöker läsa in ämnet inom Lärarlyftet för att de själva tycker att de saknar kompetensen – ja, då sätter regelverket stopp. Lärarlyftet är bara öppet för den som undervisar utanför sin behörighet.

SvA-inriktning saknas i grundlärarutbildningen

Nästa problem när det gäller SvA-kompetensen för de som undervisar yngre elever i grundskolan är grundlärarutbildningen. 2011 års lärarutbildning infördes samtidigt som lärarlegitimationen, och den första versionen av leg- och behörighetsreglerna var synkade med den. Alla blivande grundlärare mot årskurs F-3 läser svenska. Tanken var alltså ursprungligen att F-3-lärarna därmed skulle få behörighet i SvA på köpet. Det finns tre inriktningar i grundlärarprogrammet – F-3, 4-6 och fritidshem. Inte i någon av de tre inriktningarna är det i dagsläget möjligt att välja att läsa SvA. Den som vill bli behörig i ämnet måste läsa det som fristående kurs efteråt.

Nu verkar regeringen äntligen ha fått upp ögonen för problematiken. Efter dialog med Lärarförbundet och de andra parterna i Nationell samling har utredaren Björn Åstrand fått i uppdrag att föreslå hur fler behörighetsgivande examina kan omfatta ämnena modersmål eller svenska som andraspråk.

Ett rimligt krav är att även de befintliga lärare i SvA som nekats tillträde till Lärarlyftet eftersom de är ”behöriga” ska få den kompetensutveckling de faktiskt behöver i ämnet. Den kommande ”Läsa-skriva-räkna-garantin” ska uppnås i både svenska och SvA. Då måste det också säkerställas att de som undervisar grundskolans yngsta elever i SvA har rätt kompetens. Om det inte går att ändra reglerna för Lärarlyftet II så att de berörda lärarna kan delta, måste det lösas så att de får motsvarande utbildning på annat sätt.

Glädjande trendbrott för förskollärarnas kompetensutveckling

Äntligen visar regeringen upp ambitioner för förskolans och förskollärarnas utveckling. I budgetpropositionen för 2017 tillskjuts resurser för att förskolan ska ingå bland annat i de nationella skolutvecklingsprogrammen.

I årets budgetproposition kom ett glädjande besked när det gäller förskollärarnas och annan förskolepersonals kompetensutveckling. Det har suttit hårt inne, men nu tycks regeringen vara med på tåget igen, med utvidgning av de nationella skolutvecklingsprogrammen, Läslyftet och utbildning för läs-, språk och skrivutvecklare. Dessutom ger regeringen beskedet att förskolor och förskoleklasser ska omfattas av likvärdighetssatsningen Samverkan för bästa skola.

Dystra år för förskolan

2016 har varit ett synnerligen dystert år för förskollärares kompetensutveckling. Efter att förskollärarna under en längre tid behandlats minst sagt styvmoderligt i nationella utvecklingssatsningar avslutades den sista kvarvarande pusselbiten, Förskolelyftet, vid årsskiftet 2015/2016.

Trots utbredda problem med våra medlemmars tidsmässiga villkor för deltagande i Förskolelyftets kurser visade både förskollärare och huvudmän ett stort – och fortsatt växande – intresse för kurserna. Inför vårterminsstart 2016 fanns en kö på ca 45 kurser som stod redo inför ett besked om de fick starta. I stället kom det motsatta beskedet. Inte en enda kurs kunde starta; budgeten var satt till 0 kronor.

Samtidigt pågick ett febrilt arbete på Skolverket med den stora satsningen på nationella skolutvecklingsprogram. Skolutvecklingsprogrammen kan få stor betydelse för lärares arbete med kollegialt lärande. Vår förhoppning är att de kan utvecklas till en viktig del i den mer långsiktigt hållbara struktur för lärares kompetensutveckling som Lärarförbundet länge har efterfrågat. Men Skolverket hade tydliga ramar från regeringen. Det var bara grund- och gymnasieskolan som skulle omfattas.

Trendbrott

Efter flera påtryckningar från Lärarförbundet avser regeringen att utvidga skolutvecklingsprogrammen till förskolan. Det är ett trendbrott och en glädjande nyhet för alla som arbetar i förskolan. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det rör sig om en väldigt begränsad summa pengar. Det handlar om 15 miljoner (av totalt 144) för att utvidga skolutvecklingsprogrammen och ytterligare sex miljoner (av totalt 148) för att förskollärare ska omfattas av Läslyftet och läs-, språk- och skrivutvecklare.

De pengar som tillförs för att förskolans personal ska kunna få del av skolutvecklingsprogrammen ska bland annat gå till att stärka kompetensen att ta emot och undervisa barn med annat modersmål, en ständigt aktuell fråga för förskollärare. Dessutom planeras kompetensutveckling kring förskolans pedagogiska uppdrag. Just detta var nyligen temat för en ganska kritisk delrapport i Skolinspektionens granskning av förskolan. Jag tänkte skriva mer om det vid ett senare tillfälle.

När Lärarförbundet våren 2015 frågade förskollärarna själva hur de såg på sina behov av kompetensutveckling var det framför allt tre områden som lyftes fram oftare än andra: Det handlade om specialpedagogik/barn i behov av särskilt stöd, om IT/digitala verktyg samt om olika former av dokumentation. Det finns med andra ord goda grunder för att satsa på ytterligare områden när det gäller förskollärares kompetensutveckling. De miljoner som nu tillskjuts är ett viktigt startskott men både huvudmännen och staten kommer att behöva bidra med betydligt mer - om de verkligen menar allvar.

Fortfarande inga besked om nationella skolutvecklingsprogram för vuxenutbildning, fritidshem och förskoleklass

När den här typen av struktur börjar byggas upp behöver givetvis hela skolväsendet inkluderas. Vuxenutbildningen är fortfarande helt exkluderad och det är oklart om och hur regeringen har tänkt sig att förskoleklassen och fritidshemmet ska kunna få del av programmen. Skolverket ”ser en möjlighet att utöka vissa av insatserna till att även omfatta förskoleklass och fritidshem” , men vi väntar fortfarande på klart besked i frågan.