Lärarförbundet
Bli medlem

Stoppa geschäftet med den digitala alarmismen

​Skolan måste sätta stopp för alarmistiskt geschäft. Enligt skollagen ska undervisning bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, och i rimlighetens namn bör även föreläsningar som hålls av externa personer och externt faktamaterial ha ett krav på sig att vara vederhäftigt.

Ett exempel är ”Värsta bästa nätet”, av Maria Dufva, som i våras trycktes och distribuerades drygt 100 000 exemplar av trycktes och distribuerades gratis till nästa alla fjärdeklassare. I nästa steg i kampanjen erbjuds alla elever i årskurs 3–7 i Sverige att under början av vårterminen 2020 få ett eget exemplar av boken. Det är givetvis ett välmenande projekt i sin ambition om att skydda barn från faror på nätet. Tanken är uppenbart att boken ska vara lättläst och pedagogisk, med berättelser från verkligheten, autentiska frågor från barn och även analyser och tips. Men fyller den kravet på att skolmaterial ska vara vederhäftigt? Jag tycker inte det.

I boken finns ingen inramning av hur barn använder sig av nätet, eller hur de förhåller sig kritiskt. Vi kastas istället rakt in eländeskatalog. Farorna är många och barn anses inte ha någon egen förståelse för farorna alls, lösningen är istället att barnen ska prata med en vuxen. Perspektivet är hela tiden moralpanikens. Ibland blir det direkt komiskt:
”Jag minns en kille som det inte gick så bra för. Han var jätteduktig på sport, kanske en av de bästa i hans ålder när han var 13 år. Men så började han spela (Counter-Strike) på sin dator och det hela slutade väldigt dåligt”.
I boken finns inga källhänvisningar och det framgår inte heller om den alls faktagranskats (Det finns kompetenta forskare på området, som Elza Dunkels). I stället får man på första sidan en väldigt oroväckande mening: ”I den här boken finns flera berättelser från barn jag pratat med och försökt hjälpa. Namnen på barnen är utbyta men annars är allt sant”. Det här skulle givetvis aldrig en forskare skriva, att återberätta vad barnen sagt gör inte utsagorna ”sanna”.
Det finns en likhet till de alarmistiska narkotikaföreläsningar som vi drabbades av under min skoltid. Utvärderingar av dessa visade att de hade omvänd effekt, barnen blev mer intresserade av narkotika. Barnen som inte hade kunskap tidigare fick upp ögonen för något spännande, barnen som hade koll kunde snabbt avfärda de orimliga överdrifterna. När det gäller nätsäkerhet misstänker jag att man kommer att få liknande problem. I välmeningen av att skydda barnen så fjärmar man sig så långt ifrån barnens värld att man riskerar att bli driftkuckus. Risken är också att man inte kommer märka när det händer, barn är nämligen jättebra på att spela med och komma med rätt respons men utan att ändra beteende, vilket framgått i utvärderingar av mobbingsprojekt.
För ett par år sedan hörde jag en skolföreläsning om nätsäkerhet, med liknande alarmistiskt tonfall och avsaknad av forskningskoppling. Området verkar vara en guldgruva för geschäft, det går att göra pengar på alarmismen. I skollagen står att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det måste innebära att även föreläsningar som hålls och faktamaterial som delas ut ska vara vederhäftig. Vi som bryr oss om att ha en skola som vilar på kunskap, oavsett om vi är föräldrar, lärare, eller opinionsbildare, måste få stopp på det här geschäftet. “Won't somebody please think of the children?”

Missvisande mått leder fel

Att använda missvisande mått gör ofta att man drar fel slutsatser. Tyvärr faller Ekot i den fällan när det jämför svenska skolkostnader med internationella.

Att använda missvisande mått gör ofta att man drar fel slutsatser. Tyvärr faller Ekot i den fällan när det jämför svenska skolkostnader med internationella.

Sveriges Radios Ekot har rapporterat att svensk skola kostar mycket jämfört med snittet för OECD. Uppgiften bygger på Svenskt Näringslivs hemsida Ekonomifakta, som i sin tur bygger sina uppgifter på OECD. Synd bara att de bygger på ett missvisande sätt att jämföra kostnader mellan länder.

Ekot skriver bland annat: ”Mellan 2009 och 2018 ökade kostnaden per grundskoleelev i de kommunala skolorna i Sverige med 37 procent. Jämfört med andra OECD-länder, ligger Sverige över genomsnittet när det gäller hur mycket pengar man lägger på skolan. Men andra länder som lägger mindre pengar på skolan får högre resultat i PISA-mätningarna, som mäter skolelevers resultat.”

Programmet twittrar vidare: ”Samtidigt som den svenska grundskolan kostar allt mer pengar så har skolorna fortfarande stora utmaningar kring elevernas resultat.”

Det är svårt att jämföra skolkostnader mellan länder, vilket gör det lätt att gå vilse och i praktiken sprida felaktiga föreställningar. De siffror från Näringslivets Ekonomifakta som Ekot bygger på har just det problemet. Jag ska nu visa varför.

Ekonomifaktas statistikurval

Ekonomifakta publicerar två diagram över utbildningskostnader i ett internationellt perspektiv (hämtade från Education at a Glance 2019):


Det större är kostnaden för utbildning per elev i skolans år 1–6 i köpkraftskorrigerade dollar, i det hamnar Sverige på sjunde plats med $ 11 338 som kostnad. Länder som ligger över oss är bland andra Luxemburg och USA; Mexico är det land som ligger klart sist, med bara $ 2 961. OECD-snittet är på $ 8 470.

Det andra, lite mindre diagrammet, är samlad utbildningskostnad som andel av BNP. Där kommer Sverige på femtonde plats med 5,4 procent av BNP, precis slagna av Mexico, medan Luxemburg här ligger nästan allra sist på 3,2 procent. Att de här två länderna byter plats mellan diagrammen visar att det är något konstigt med måtten.

Ointressanta mått

Bägge dessa sätt att jämföra kostnader mellan länder är ganska ointressanta. Den första – av kostnader för en viss utbildning utan att ställa dem i relation till någon relevant jämförelse, som till exempel BNP – säger ingenting alls. Det relevanta är naturligtvis att jämföra kostnader relativt BNP och inte i absoluta tal, om inte så kommer länder med hög BNP framstå som att de lägger mer än länder med låg BNP. Att göra så här är att bryta mot det som Hans Rosling kallar för Storleksinstinkten.

Även det andra sättet att räkna som Ekonomifakta presenterar har uppenbara problem. Det största är att det spänner över alla utbildningsdelar, från förskola till högskola, och blir därmed beroende av hur mycket ett land har byggt ut sitt utbildningssystem och hur stor andel av befolkningen som befinner sig i det. Bättre är att göra BNP-jämförelser för en och samma verksamhet, till exempel skolår 1–6 i alla länder.

Inte heller det är ett fullt ut jämförbart mått utan än bättre är att jämföra hur mycket en elev kostar relativt BNP per capita, då kommer även problemet med skillnader i kohortstorlek att beaktas. Skälet är att i ett land där 20 procent av befolkningen går i skola så kommer en viss andel av BNP räcka till klart mindre per elev än i ett där bara 10 procent gör det.

Svensk skola är underfinansierad

För den som vill veta hur man istället bör gå till väga skrev jag en blogg för några månader sedan, i vilken jag konstaterar: Svensk skola är underfinansierad.

Ett annat problem med Ekots rapportering är när de skriver: ”Mellan 2009 och 2018 ökade kostnaden per grundskoleelev i de kommunala skolorna i Sverige med 37 procent.”

Ett problem med den skrivningen är att redaktionen inte beaktar inflationen, så ungefär 10 procentenheter är bara inflation – beaktar vi det rör sig den riktiga ökningen om cirka 25 procent istället. Den ökningen i sin tur beror så klart på att personalen inom skolan har fått reallöneförbättringar under perioden.

Och eftersom alla andra får reallöneökningar så borde rimligen också skolans personal få det. När man funderar kring om något har blivit dyrare eller inte måste man ta hänsyn till sådant som storleken på löneökningar, annars tror man att ökade resurser motsvaras av till exempel ökad personal. Det är ju det som tweeten ovan pekar på när det står att skolan kostar mer, men att det ändå inte gett högre resultat.

Att så inte skett är inte så konstigt eftersom det i praktiken handlar om samma personal som gör ungefär samma sak. Här visar Jonas Vlachos hur man istället bör räkna.

Det här får också konsekvenser för möjligheterna till besparingar i välfärden. Denna är oftast mycket mindre än vad många tror.

För att minska risken för att sådana här misstolkningar av statistik ska ske borde Näringslivets Ekonomifakta presentera rimligare statistik; allra bäst vore om de tar inspiration från mitt gamla blogginlägg och håller sig till hur mycket som läggs per elev relativt BNP per capita – det är den uppgiften som är mest jämförbar.

Kommentarer:

Kent
Kent Lundgren

Tack för bra analys av kostnader och nyckeltal som beskriver skolans villkor jämfört med andra länder!

  • Skapad 2019-10-09 18:23
Kent

Om Kent Lundgren

Kalmarit boendes i Lund

Förskollärarbrist – låter som om ingen har ansvar längre

Staten måste ta det största ansvaret för förskollärarförsörjningen. Men kommunerna ansvarar för sina medarbetares kompetensutveckling och förskolans arbetsgivare är de som behöver säkerställa en god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor. Det är roligt att höra att vissa kommuner tar detta på allvar.

När vi i debatten om förskolan endast hör att det är brist på förskollärare och barnskötare tappar man lätt tron på att det inte finns något vi kan göra där ute för att förbättra situationen i landets förskolor. En brist låter som om det är ingen som har ansvar för att förändra situationen. Det bara blev så. Plötsligt var det en brist. Alla som arbetar i förskolan vet att det inte bara blev så. Det här har smugit sig fram under en lång lång tid. Låga löner, brister i arbetsmiljön, inte tillräcklig kompetensutveckling etc – listan kan bli lång men jag väljer att stanna här. Dessutom finns demografiska utmaningar som innebär att vi i framtiden kommer vara fler 80 plussare än yrkesaktiva personer vilket kommer betyda att det finns färre personer som kommer att arbeta och skatteintäkterna kommer därmed minska. Det kommer såklart också påverka förskolan. Vi behöver ett nytt sätt att tänka berättar Christian Eidevald - docent och forskare inom Göteborgs universitet och numer även utvecklingschef inom Göteborgs stad på SKLs konferens om förskolans kompetensförsörjning.

Ett nytt sätt att tänka

Ett innovativt tänkande - det låter lockande och roligt. Därför var det uppfriskande att se att det faktiskt finns en del kommuner som redan börjat förbereda sig och tagit initiativ att försöka förbättra förutsättningarna för sina förskollärare och barnskötare. Kommuner kan inte sitta och vänta på att statskassan ska släppa ifrån sig slantarna. De bör agera och samverka med all personal i förskolan och facken.

Malmö stad berättar till exempel hur det involverat 128 rektorer i förskolan i sitt utvecklingsarbete och kommit fram till att de behöver fler stödfunktioner. De har inrättat en biträdande förskolechef som ska ha det övergripande ansvaret för det kommunala uppdraget och en förste förskollärare som ska ansvara för det nationella uppdraget och på så sätt vara ett stöd för förskollärarna, barnskötarna och pedagogerna så att barnen kan få det bästa. På förvaltningen har man inrättat ett special- och psykologteam, pedagogiskt utvecklingsteam samt ett administrativt team. Nyexaminerade förskollärare ska få tid att lära sig kännas sig trygga i sin roll och sätts på fungerande förskolor innan de skickas ut till förskolor som har större utmaningar.

Hudiksvall har arbetat strategiskt med kompetensförsörjning. Det finns idag en tydlig karriärtrappa där förskollärare har möjlighet att ta nästa steg i karriären och bli VFU-handledare, följt av mentorer, sedan förste förskollärare, senior förstelärare, lektorer och doktorander. Kommunen satsar på utbildning hela vägen. Idag är 77 procent av alla deras anställda inom förskolan förskollärare. Den siffran är absolut en anomali i hela förskole Sverige och för många kommuner är det en omöjlig resa och kanske inte ens eftersträvansvärd. Men det finns ändå att lära. De har på något sätt lyckats behålla 77 procent behöriga förskollärare.

Alla behöver ta sitt ansvar

Alla kommer ha olika resor i denna stora omställningstid där personal i förskolan kommer att saknas. Vi behöver dock alla kanske lyfta blicken och öppna upp för nya sätt att tänka och alla kommer behöva ta sitt ansvar. Det är självklart i första hand staten som måste ta det största ansvaret för förskollärarförsörjningen. Men kommunerna ansvarar för sina medarbetares kompetensutveckling och förskolans arbetsgivare är de som behöver säkerställa en god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor. Vi, inom Lärarförbundet, kommer fortsätta att ta ansvar för att driva de frågor som är viktiga för våra förskollärare på lokalnivå och nationellnivå. Det är dock roligt att höra att vissa kommuner har dock tagit sitt ansvar på allvar. Sen finns det säkert mycket mer att lära och skruva på.

Som Christian Eidevald avslutar med kloka ord från Einstein så är:

”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat. Om du vill se andra resultat, gör inte samma sak”. Det gäller oss alla.

Jag ska bli lärare när jag blir stor för då får jag tjänstebil, smoothies och massage på jobbet

I Sverige talas det sällan om lärare som yrke. Utredaren Lisa Heino bloggar om nödvändigheten att just betrakta och behandla lärare som det yrke det är.

Lärarbristen är extrem i Sverige och antalet som söker till lärarutbildningarna minskar alltmer visar färsk statistik. Men man väljer inte en viss yrkesutbildning för utbildningen i sig, utan för att man vill bli just det yrke som utbildningen leder till. I lärarbristens Sverige talas det på tok för lite om lärare som yrke. Det är istället en himla massa fina ord om hur viktiga lärare är för samhället, för barnens väl och ve och utveckling, för Sveriges framtid. Jadå, det är de, men lärare är ingen samhällsräddande existens som bara uppstår av sig självt, ingen självuppoffrande syssla man självklart vill hålla på med. Lärare är ett yrke.

Och det blir ännu mer ihåligt när man lyfter lärares betydelse och samtidigt gör för lite för att göra förutsättningarna för befintliga lärares yrkesutövning bättre. För det är det som måste till! Floskler, ökade krav och nedskärningar är inte det som gör att man hinner gå på toa mellan lektionerna.

Men vadå, statsbudgeten innehåller ju en massa pengar till skolan, vilket utbildningsminister Anna Ekström visade i förra veckan. Visst är det pengar, men tillräckligt för att göra någon skillnad är det inte! Tillskottet man slår sig för bröstet för på 100 miljoner, är i sammanhanget inte mer än en droppe i havet. I övrigt är det framförallt en flytt av pengar mellan olika bidragsposter och det är inte en trollformel som gör att summorna i sig växer eller att läraryrket plötsligt är det alla ser som sitt drömyrke.

För lärare är ett yrke bland en massa andra. Ett yrke som måste kunna visa på vilket himla bra jobb det är, så att dagens unga ska vilja syssla med det när de blir vuxna. Som hjälp för att veta vad man ska vilja bli när man blir stor, finns nu återigen prao på högstadiet. En möjlighet att få inblick i en massa olika yrken redan i tonåren. Men prao i läraryrket kan man ju säga att alla elever gör varendaste dag, men ser de sin framtid i det yrket? Möter de en yrkesgrupp på en påkostad, funktionell arbetsplats med mjuka soffor i personalrummet, bubbelvatten på kontoret, espressomaskin, tjänstemobiler, tysta rum för eget arbete, personalmatsal, raster med möjlighet att gå på gym, tjänstebil, it-tekniker på plats och i övrigt goda förutsättningar att göra ett bra arbete?

Det går ju inte. Det är ju lärare. Man kan inte ha det sådär i skolor och förskolor och fritidshem. Det är ju nåt annat.

Nä, det är inte nåt annat. Det är arbetsplatser! Det är arbetsplatser med yrken som ska kunna utöva sina arbetsuppgifter och ha det bra på jobbet. Så bra att 65 000 till ska välja det yrket och inte något annat. Det här är inga vansinniga drömmar eller orimliga förslag. Det är sånt som en hel del andra yrkesgrupper ser som självklart.

Så makthavare i alla läger. Ni har lite att jobba med, så ni hinner inte ta en espresso i ert personalrums mjuka soffa med dämpad belysning och fågelkvitter. Det är ni som bär ansvaret för Sveriges framtid, inte lärarna.

Politiken har en bit kvar att gå

Kristina Axén Olin (m), Tommy Andersson från Lunds universitet och Erik Nilsson (s) diskuterar frågan om skolvalet.

Kristina Axén Olin (m), Tommy Andersson från Lunds universitet och Erik Nilsson (s) diskuterar frågan om skolvalet.

Det är en bit kvar att vandra innan vi kan få ett fungerande skolvalssystem på plats. Det är mitt bestående intryck efter att ha hört två politiker kommentera Sveriges främsta skolvalsforskares tankar om hur systemet borde förändras.

Hur ska skolvalet utformas? Det var utgångspunkten för ett seminarium som Nationalekonomiska föreningen höll häromdagen. Till det var två av Sveriges ledande forskare på frågan Tommy Andersson och Dany Kessel inbjudna för att tala om vad vi kan lära av forskningen om hur skolvalet bör utformas.

Därtill var de båda politikerna Erik Nilsson (s), statssekreterare på utbildningsdepartementet, och Kristina Axén Olin (m), utbildningspolitisk talesperson och andre vice ordförande i utbildningsutskottet, där för att kommentera det som sades.

Både Tommy Andersson och Dany Kessel presenterade i stort det de brukar säga. För den som är intresserad av att lära sig mer om hur skolvalet fungerar, vad som är fel och hur ett bättre skolval kan se ut får jag lov att hänvisa till bland annat:

Politikernas budskap

Nu tänker jag istället fundera lite kring vad de två politikerna sa, men minst lika mycket vad de inte sa.

Erik Nilsson började kommentera och gjorde ett par viktiga poänger:

Först och främst att vi inte har vad som rimligen kan kallas för ett fritt skolval så länge vi inte kan möta efterfrågan fullt ut. Det kommer alltid finnas elever som blir hänvisade till en annan skola än den de väljer i första hand.

Personligen tycker jag därför att man bör använda begreppet önska skola istället för välja skola – som elev och förälder uttrycker man ett önskemål om vilken skola man vill gå på; och under förutsättning att ingen annan har bättre skäl för att gå på den skolan så får man platsen.

För det andra tyckte Erik att vi bör fundera igenom vad vi vill ha skolan till: Ska den blott vara en tjänsteleverantör eller finns det även andra värden som bör eftersträvas? För hans del lyfte han ett sådant värde, som också har stöd i läroplanen som den är skriven* – att elever med olika social och etnisk bakgrund möts.

Dags att agera

I relation till sakfrågan sa han att gemensam antagning är en sak man nog bör se närmare på. Däremot är det knepigt att ha samma urvalsregler för kommunala och fristående skolor då det är två olika logiker, i och med att de kommunala skolorna har ett annat ansvar än de fristående på grund av skolpliktsansvaret. Samtidigt ville han inte gå händelserna i förväg då det sitter en utredning som tittar på frågorna just nu.

Och är det något som man bör kritisera regeringen för är det att det tar tid. Det här är inga nya problem, utan har varit välkänt länge. Det vore därför välkommet med lite mer agerande och lite mindre pratande från den sidan.

Moderata käpphästar

Kristian Axén Olin valde att lyfta några av moderaternas käpphästar: Grundproblemet är att var fjärde elev går ut grundskolan med ofullständiga betyg. Vi ska kunna lägga ned dåliga skolor. Publicera data på hur bra skolorna är. Få fler att välja skolor. Hon ansåg vidare att detta är viktigare än algoritmer och urvalsfrågor.

Men de moderata käpphästarna löser inte särdeles många problem: Lägger du ned de 50 sämsta skolorna kommer det finnas 50 andra skolor som är sämst (vad nu det är – moderater har ofta problem att skilja på dåliga skolor och skolor med stora utmaningar). Förklaringen till förändringarna i behörighet de senaste åren, t ex 2017–2018 eller 2013–2017 ligger mer i sammansättningsförändringar än i sämre skolresultat.

De data Axén Ohlin efterfrågar finns i princip redan, man kan få både den om skolkvalitet relativt dåliga om faktiska betygsresultat eller den något bättre SALSA-datan där man justerar för elevers bakgrund. Den sistnämndas problem handlar bland annat om eventuell betygsinflation. Och, som Dany konstaterade: Aktivt skolval har fördelar, men det lär inte lösa segregationsfrågan (se ovan för länkar).

Flykt från ett politiskt problem

Därutöver menade Axén Olin att det alltid skulle gå att lösa problemet genom att populära skolor skulle byggas ut. Det har dock en intressant effekt, fördubblar du en skolas kapacitet kommer det en annan lärarkår och andra elever. Det enda man kan vara säker på då är att skolan inte kommer vara samma skola som tidigare – den kanske fortfarande är populär; men kvaliteten lär ha förändrats. Svaret om att bygga ut kapacitet på populära skolor är därmed inget annat än ett försök att fly ett politiskt problem.

Det går heller inte att strunta i algoritm- och urvalsfrågorna. De grundskolor som har flest sökanden per plats har kanske ett hundratal sökande elever per plats (till exempel hade Carlsson skola i Stockholm med 60 platser för några år sedan 168 elever som var anmälda på sin första levnadsdag) – så i de fallen kan aldrig en utbyggnad ske i tillräcklig omfattning utan något urval måste göras.

Som OECD brukar lyfta fram gäller det att göra alla skolor till bra skolor, istället för att låta några bli bra och andra mindre bra. Därför är det oroande att vi ser större skillnader mellan skolorna i landet.

Möjliga lösningar förhindras

Det finns också andra saker som skulle kunna vara möjliga att göra, men där dagens lagstiftning leder till absurda konsekvenser. Tommy lyfte till exempel fram att en skola med svagt söktryck borde kunna få mer resurser. Problemet då är att det riskerar leda till en höjning av skolpengen för alla skolor, till exempel genom domar.

Jag gick på seminariet primärt för att höra om politikerna har lyssnat. Tyvärr var det mycket som tydde på att moderaterna fortfarande har en bra bit att gå, även om det finns en och annan som har tagit visst intryck.


* Avsnittet Förståelse och medmänsklighet i Läroplanens första kapitel

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Alla sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.

Läsa-skriva-räkna-garantin riskerar magplask om inte förskoleklasslärarna ges förutsättningar vid kartläggningarna

Läsa, skriva, räkna- garantin införs nu med kartläggningar i förskoleklass. Om inte de som arbetar i förskoleklass ges goda förutsättningar att genomföra dem och även får avgöra när de ska göras, riskerar elever att bli felbedömda och syftet med garantin riskerar att inte uppnås.

Den här terminen blir Läsa, skriva, räkna – en garanti för tidiga stödinsatser, obligatorisk i förskoleklass. Den innebär som första steg, att alla elever i förskoleklass ska kartläggas i språklig medvetenhet och matematiskt tänkande. Detta för att kartlägga vilka elever som behöver anpassningar, särskilt stöd eller extra utmaningar. Kartläggningarna ska genomföras inom ordinarie undervisning, i grupp och de består av fyra aktiviteter i varje ämne. Men, varje elev ska bedömas individuellt i varje aktivitet, oavsett gruppstorlek man genomför dem i och förskoleklassläraren ska fylla i matriser för varje elev, för varje aktivitet. (Tur att vi vet att de som jobbar i förskoleklass har 20 par ögon, öron och händer var.)

Det finns i de styrdokument som beskriver kartläggningarna ingen mer preciserad tid, än att de ska genomföras under höstterminen. Syftet är att man tidigt ska ”hitta” de elever som behöver stöd. Men ”under höstterminen” betyder inte automatiskt september eller oktober, som olika kommunala och fristående huvudmän satt som deadline för när kartläggningarna ska vara klara. Denna snäva tidsangivelse kan tvärtom medföra att hela syftet med garantin går om intet.

Att börja förskoleklass är en stor sak i sig, att komma in i en ny grupp, lära känna förskoleklasslärarna, bli trygg i det nya, lära sig rutiner, ja, ni fattar. Det är en massa nya grejer man ska hitta sin plats och sin trygghet i. Att då bara efter några veckor kartläggas i en mängd tester i grupp, kan leda till att många elever faktiskt blir felbedömda. Förskoleklasslärarna måste utan att kanske lärt känna eleven tillräckligt, avgöra vad hen kan i en gruppsituation där eleven kanske inte vågar öppna munnen, inte är trygg i situationen och därför inte visar vad hen kan . Eleven kan därför bli bedömd som den inte kan, för att läraren är ålagd att bedöma det just då.

Det kan också medföra att en elev som inte kan själv, inte vågar säga det, utan säger det svar kompisen innan sa och blir också felbedömd. OBS! Utan att det är läraren som gör fel, utan för att förutsättningarna att genomföra kartläggningarna är ohållbara.

Detta kan i sin tur leda till att fler elever bedöms att inte kunna tillräckligt och måste ges anpassningar, fastän de skulle fixat kartläggningarna om förskoleklasslärarna fått mer tid på sig att lära känna eleverna, undervisa, få ihop gruppen och sätta rutiner innan man genomförde kartläggningarna. Det kan även då leda till att de som verkligen behöver stöd inte får det i tillräcklig utsträckning, för att felaktigt många måste ges det. DÅ har syftet med garantin misslyckats helt.

Kartläggningarna är också i sig något nytt och obligatoriskt som införs i förskoleklassen. Det är en ny arbetsuppgift som måste göras och då behöver man på varje skola ta reda på vad detta kommer att innebär för alla berörda. I vissa skolor har t ex eleverna i förskoleklass tre timmar undervisning, i andra fem. Väldigt olika förutsättningar för förskoleklasslärarna bara där! Man behöver därför i samverkan, gå igenom de risker och konsekvenser kartläggningarna kan innebära. I denna samverkan med rektor, förskoleklasslärare, facklig företrädare och skyddsombud kan Arbetsmiljöverkets mall för Riskbedömning inför ändringar i verksamheten användas.

Man kan också se till det Skolverket skriver om förutsättningar att kunna genomföra kartläggningarna. Det här måste respekteras! Och har kommunen ingen kloningsmaskin, får man faktiskt ändå se till att det finns tillräckligt med personal under kartläggningarna. Förutsättningarna måste vara goda för BÅDE lärare och elever!

Det kan ibland vara svårt för läraren att uppmärksamma en elevs kunnande och då kan vissa anpassningar behöva göras. Det kan till exempel vara att en elev får göra aktiviteten enskilt med läraren eller i par. Det kan också vara så att aktiviteten behöver genomföras i ett annat rum, eller med ett annat material som eleven visar nyfikenhet för. Anpassningar kan även behöva göras när det gäller hur lång tid aktiviteten tar och vid vilken tidpunkt på dagen som kartläggningen äger rum. Ibland kan även pauser och inslag av fri lek och rörelse behövas.

Ur Lärarinformationen för kartläggnings materialet Hitta språket

Så låt förskoleklasslärarna råda i detta! För vilka kan mest om hur det funkar i förskoleklassen, jag bara frågar!

PS Glöm inte att förskoleklasslärarna måste få tid att sätta sig in i kartläggningsmaterialet och att följa upp och anpassa den fortsatta undervisningen utifrån resultatet. Vad är det annars för mening med det hela? DS

Svensk skola är underfinansierad

Kostar den svenska skolan mycket eller lite om man jämför med andra länder?

Kostar den svenska skolan mycket eller lite om man jämför med andra länder?

Är svensk skola dyr eller inte? Det är en fråga som ständigt dyker upp och ofta försöker olika debattörer visa olika saker för att därifrån argumentera för det ena eller det andra. Min uppfattning är att den snarast är för billig och underfinansierad jämfört med andra länder.

Under sommaren blev jag inpingad i en diskussion om hur man bör jämföra kostnaderna för utbildning i grundskolan mellan länder internationellt. Det är en inte helt ointressant fråga där det är lätt hänt att man går vilse. Den som vill kan därför visa lite vad som helst.

Låt oss därför gå till OECD:s Education at a Glance och dess kapitel C (som behandlar hur mycket resurser som satsas på utbildning i olika länder). I tabellen nedan visas kostnaden för primary school (alltså skolåren 1–6) för ett antal länder på tre olika sätt, först i köpkraftsjusterade dollar per elev, därefter i procent av BNP och slutligen i procent av BNP per capita per elev:

Land $ per elev
Andel av BNP
Andel av BNP per capita per elev
OECD-genomsnitt 8 631
1,5 procent 22 procent
EU22-genomsnitt 8 656 1,3 procent 22 procent
Sverige 10 853 1,8 procent 23 procent
Finland 9 305 1,4 procent 22 procent
Norge 13 275 2,1 procent 25 procent
Estland 6 327 1,4 procent 22 procent
Luxemburg 20 892 1,3 procent 20 procent
Nederländerna 8 478 1,2 procent 17 procent
Sydkorea 11 047 1,7 procent 31 procent
UK 11 630 2,0 procent 25 procent
USA 11 727 1,6 procent 22 procent

Skillnaden i dollar per elev är som synes stor, med Estland allra lägst av de nio länderna på 6 327 dollar och Luxemburg högst med 20 892. Sverige ligger 10 853 dollar per elev högt över både snittet för OECD och EU22, men samtidigt mellan våra nordiska grannar Finland och Norge.

Andel av BNP ger en annan bild. Nederländerna och Luxemburg ligger lägst med 1,2 respektive 1,3 procent och Storbritannien och Norge högst med 2,0 respektive 2,1; Luxemburgs höga kostnad i dollar förklaras alltså av en hög BNP, inte av att de lägger en stor andel av sina resurser. Sverige ligger med 1,8 procent av BNP över snittet för både OECD och EU22, även här placerar vi oss mellan Finland och Norge.

BNP per capita per elev är bästa måttet

Om vi istället ser hur mycket som läggs per elev relativt BNP per capita blir bilden ytterligare en annan. Då hamnar Nederländerna klart lägst med 17 procent, samtidigt som Sydkorea lägger hela 31 procent. Sverige (med 23 procent), tillsammans med länder som Finland, Estland och USA, lägger i nivå med snittet för OECD och EU22, som är 22 procent. Förutom Sydkorea så är det även Norge och Storbritannien som lägger mycket (25 procent) med detta – mest relevanta – sätt att mäta.

Andel av befolkningen spelar roll

En sak som blir tydlig när man jämför den samlade andelen av BNP med andelen av BNP per capita per elev som läggs på en viss del av utbildningssystemet är att hur stor andel av befolkningen som är i berörd målgrupp spelar stor roll för hur mycket som läggs per elev.

Det syns tydligt om man jämför Sydkorea och Sverige: Sverige lägger som andel av BNP lite mer än Sydkorea (1,8 mot 1,7 procent), men mätt som andel av BNP per capita per elev lägger Sydkorea mycket mer än Sverige (31 mot 23). Skälet är att det är en stor skillnad på hur stor andel av befolkningen som tillhör den ålder som går i skolan, 13 procent av befolkningen i Korea är under 14 år mot 18 i Sverige.

Den andra saken vi kan konstatera av att se till BNP per capita per elev är att Sverige inte lägger extremt mycket på sin skola, utan ganska genomsnittligt och i samma härad som flera av de länder vi normalt jämför oss med. Dock lägger vi klart mindre än Norge.

Slutsatsen är att svensk skola inte är överdrivet dyr och den viktigaste förklaringen till varför den som andel av BNP ligger högre än snittet är att vi har relativt stora andel av befolkningen i skolan jämfört med många andra länder.

Vad ska pengarna räcka till?

Men att bara titta på hur mycket som läggs ger naturligtvis inte den hela bilden. Frågan är också vad pengarna ska räcka till?

I Estland, Finland och Sverige är till exempel skolmåltiderna fria för alla, något som är rätt unikt. Finland och Sverige har även en geografi som gör att vi har många små skolor och små klasser, men även kostnader för skolskjuts och inackordering i en högre utsträckning än andra länder. Även det är dyrt. Vi ska därför även kasta en blick på den andra delen: Vad kostar pengar?

Även här är Education at a Glance behjälplig med indikator C6, som handlar om vad pengarna går till (kolumn 2 och 3 är egna beräkningar baserade på OECD:s material):

Land Kapitalkostnad (%) Personalkostnad (%) Övriga kostnader (%)
OECD-genomsnitt
7 72 20
EU22-genomsnitt 6 72 21
Sverige 6 64 31
Finland 12 56 32
Norge 14 71 15
Estland 6 66 28
Luxemburg 6 80 13
Nederländerna 11 71 17
Sydkorea 11 67 22
Storbritannien 3 73 24
USA 8 74 17

Här kan vi konstatera att Finland och Norge ligger högt vad gäller kapitalkostnad, vilket nog förklaras av många små skolor. Ett exempel visas i denna tweet från Johan Lindström med antalet elever i skolorna i de åländska småkommunerna, som varierar från 16 till 40.

Skolmat och geografi kostar

Samtidigt ligger Estland, Finland och Sverige klart högre än genomsnittet för övriga kostnader, vilket förklaras av de fria skolmåltiderna. Att Sverige och Finland ligger över Estland förklaras sannolikt i övrigt av vår geografi, vilket skapar behov av både skolskjuts och inackordering (även om det senare är vanligare i grundskolans senare år och i gymnasieskolan).

Så med hänsyn till att vi har en geografi som ger en kostnadsdrivande skolstruktur och att vi har fria skolmåltider är det snarare så att svensk skola kostar förhållandevis lite.

Om vi ser till personalkostnaden (vilket i det närmaste är detsamma som undervisningskostnaden) relativt BNP per capita per elev får vi nedanstående tabell (egna beräkningar):


LandPersonalkostnad som andel av BNP per capita per elev
OECD-genomsnitt 16 procent
EU22-genomsnitt 16 procent
Sverige 14 procent
Finland 12 procent
Norge 18 procent
Estland 15 procent
Luxemburg 16 procent
Nederländerna 12 procent
Sydkorea 21 procent
UK 20 procent
USA 15 procent

Sverige hamnar med detta sätt att räkna under snittet för både OECD och EU22, tillsammans med bland andra Finland och Nederländerna. Sydkorea, Storbritannien och Norge hamnar å andra sidan rejält över.

Snarast underfinansierad

Så svaret på frågan om svensk skola är dyr är att den kostar lite mer än genomsnittet för OECD och EU22 när det gäller andel av BNP per capita per elev (23 procent istället för 22), men att det beror på skolmat, små skolor och skolskjuts och inte undervisningen (14 procent av BNP per capita per elev mot 15 för OECD- och EU22-snitt).

Eftersom det i huvudsak är den sistnämnda kostnaden som påverkar resultaten tyder det snarare att den svenska skolans första sex skolår i ett internationellt perspektiv inte är överfinansierad – den är snarare underfinansierad!

Arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck är grundat i läroplanen

​Ifall en skola inte arbetar förebyggande mot hedersrelaterat våld och förtryck samt agerar kraftfullt i konkreta fall så bryter den mot läroplanens skrivningar. Det är glasklart om man läser den reviderade läroplanens kapitel ett ”Skolans värdegrund och uppdrag”.

Lärarförbundet är en stark förkämpe för skolans värdegrundsuppdrag och vill inte prioritera ned detta för ett mer snävt kunskapsuppdrag. Lärarförbundet vill stärka skolans samverkan, vi vill ha en satsning på elevhälsans förebyggande arbete och en bättre kvalitet i sex- och samlevnadsundervisningen ("sexualitet och relationer" enligt nya förslaget).

Lars Åberg har på Svenska dagbladets ledarsida uppmärksammat Lärarförbundets remissvar angående Skolverkets förslag till nya skrivningar i läroplanens avsnitt om sex-och samlevnad. Det gläder oss i Lärarförbundet att fler uppmärksammar skolans värdegrundsarbete, och den viktiga roll detta har när det gäller t.ex. hedersrelaterat våld och förtryck. Anledningen till att Lärarförbundet valde att ställa oss bakom Skolverkets linje att inte explicit nämna hedersrelaterat våld och förtryck är inte att vi förringar problemet, utan att de olika aspekterna av hedersrelaterat våld och förtryck omfattas av skolverkets förslag till förändrad läroplanen. Läroplanen är förvisso allmänt skriven men den är tydlig när det gäller de aktuella aspekterna av värdegrunden.

Hedersrelaterat våld och förtryck går exempelvis emot barnkonventionen och skolan har ett uppdrag att förmedla lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter för alla människor, oberoende av könstillhörighet. Hedersrelaterat våld och förtryck bryter mot respekten för människors olikheter. Det är också ett utslag för sexism, vilket tydligt nämns. Även i det fall att hedersrelaterat förtryck grundas i sexuell läggning så är det adresserat i läroplanen. Formuleringen om att motverka könsmönster och föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt har en tydlig bäring på hedersrelaterat våld och förtryck. Det gäller också angående sexualitet och relationer där ett helt nytt stycke tydliggör skolans ansvar för att främja alla elevers förutsättningar att göra självständiga val: ”Skolan har ett ansvar för att eleverna återkommande under skolgången får möta frågor som rör sexualitet och relationer. Utbildningen ska därigenom främja alla elevers hälsa och stärka deras förutsättningar att göra trygga och självständiga val.”

Slutligen finns det en ny skrivning som är tydlig med att skolan har ett ansvar även utanför skolans väggar i fall elever upplever otrygghet, vilket eleverna givetvis gör om de lever under hedersrelaterat våld eller förtryck. ”Personlig trygghet och självkänsla grundläggs i hemmet, men även skolan har en viktig roll. Eleverna ska få kännedom om hur de kan gå tillväga för att få hjälp om de upplever otrygghet i eller utanför skolan. Omsorg om den enskilda elevens hälsa, välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten.

Lärarförbundet hoppas att det nyvakna intresset för skolans värdegrundsuppdrag ska resultera i att de behövliga satsningarna på området nu görs. Läroplanen är glasklar, nu gäller det att göra verkstad av den.

Kommentarer:

Marlene
Marlene Stenman

Hej Per! Jag håller inte alls med.

https://marlenestenmanblog.wordpress.com/2019/05/16/lararforbundet-jag-ar-djupt-besviken-pa-er/

  • Skapad 2019-05-31 07:32

Rehabilitering som fungerar

För första gången har en vetenskaplig studie av en rehabiliteringsmetod för patienter med diagnosen utmattningssyndrom visat på snabbare återgång i arbete. Det är Lärarförsäkringar som drivit ett forskningsprojekt tillsammans med Folksam och Karolinska institutet.

Utmattningssyndrom är den sjukdom som orsakat flest sjukskrivningsdagar under de senaste 20 åren och lärare är en hårt drabbad grupp.

Rehabilitering vid utmattningssyndrom

Många är de lärare som varit med på olika sorters rehabilitering men ingen rehabiliteringsinsats har ännu visat någon övertygande effekt. Därmed inte sagt att olika rehabiliteringsinsatser inte gett effekt för den enskilde, många har mått bättre. Men det som varit ifrågasatt är om rehabiliteringen verkligen lett till ökad återgång i arbete. Många gånger har fokus varit att lära sig hantera stress genom till exempel KBT och även tid att läka genom att vara borta från arbetet genom långa sjukskrivningar. Det som ofta missats är att ta tag i och åtgärda den arbetssituation som orsakat utmattningen. Detta har gjort att det många gånger inte gått att gå tillbaka till det arbete som en gång gjorde en sjuk.

Svårt att forska på

Det har varit svårt att studera vad som ger effekt på arbetsåtergång. Ett problem med att studera utmattningssyndrom är att få kontakt med de drabbade.

Lärarprojektet

Lärarförsäkringar, som ägs gemensamt av Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund, har via sin sjukförsäkring haft uppgifter kring lärare som använt den. Det är ett unikt material där långtidssjuka med samma yrke kunnat vaskas fram. Givetvis under de stränga sekretessregler som gäller integritetskänsliga uppgifter.

Lärarförsäkringar har utifrån deras unika material drivit ett forskningsprojekt tillsammans med Folksam och Karolinska institutet kring rehabilitering av lärare med utmattningssyndrom

Snabbare återgång i arbete

Nyligen har resultaten av studien publicerats i Läkartidningen. Projektet är den första vetenskapliga studie som statistiskt säkerställt kunnat påvisa en snabbare återgång i arbete. Ett år efter avslutad behandling var deltagarnas genomsnittliga arbetsgrad 74 %, jämfört med 58 % för den kontrollgrupp som inte genomgått den speciella behandlingen.

Framgångsfaktorer

  • Att tillsammans med andra lärare åka iväg tre veckor till ett internat och lämna hem och arbete. På internatet finns tillgång till terapeuter med olika utbildning. Det ges också möjlighet till egen tid och friskvård av olika slag.
  • Tillsammans med andra lärare föra kollegiala samtal om de erfarenheter som deltagarna bär med sig och fokus på lösningar och behov, att prata med de som förstår hur det är att vara lärare
  • En aktiv uppföljning där deltagaren vid behov får stöd i relationen till sin arbetsgivare, chef och arbetskamrater

Hinder

Något som däremot stört rehabiliteringen är krångel med sjukpenningen. Försäkringskassan gör stelbenta bedömningar utifrån rehabiliteringskedjan och detta har för flera deltagare allvarligt stört rehabiliteringen

Bilden känns igen

De lärare som var med i projektet fick svara på en enkät om vad det var i arbetet som orsakat utmattningen. Elever i behov av stöd, mobbing och bråk mellan elever och de omfattande dokumentationskraven är några faktorer som lärarna lyfter fram. Detta känns igen från Lärarförbundets egna arbetsmiljöundersökningar och är centralt att komma till rätta med för alla lärare.

Den kollegiala dialogen

Ett kraftfullt verktyg och en av framgångsfaktorerna var den kollegiala dialogen.

Reflekterande kollegiala samtalsgrupper har, i en studie på Linneuniversitetet, (länk) visat sig ge en lägre grad av utmattning, minskade depressiva symptom och ångest samt mindre krav/stress jämfört med en kontrollgrupp.

I studien på Linneuniversitetet var det medarbetare som var riskzonen för stressrelaterad ohälsa som bildade samtalsgrupper.

Borde bli en fortsättning

Som helhet är Lärarprojektet mycket intressant och jag hoppas det utvecklas och att det kan bli en möjligt att genomföra det i en större omfattning. Vinsterna för individen och ur ett ekonomiskt- och verksamhetsperspektiv för arbetsgivare och samhälle är uppenbara.

Lärarförbundets arbetsplatsdialog

Alla kan ha nytta av kollegiala samtal. Både för att identifiera och hitta lösningar på arbetsmiljöproblem och för att utveckla verksamheten.

Att lärare pratar med varandra om sitt arbete i strukturerade former är grunden i ett systematiskt arbetsmiljöarbete ute på alla våra förskolor och skolor.

Lärarförbundet har därför utvecklat en lättanvänd arbetsdialog som kan vara en start på de kollegiala samtalen på arbetsplatsen. Läs mer här!

Sluta att gömma undan OECDs kritik av skolvalets effekter

OECD har flera gånger publicerat analyser med kritik av det svenska skolvalssystemet. Men denna kritik har alltför ofta förbigåtts med tystnad och inte ens bemötts av skolvalets förespråkare. Nu behöver vi reformer av skolsvalssystemet som är grundade på fakta.

Häromveckan publicerade OECD en rapport där de konstaterade att skolvalet har lett till ökad skolsegregation och minskad likvärdighet, vilket vi uppmärksammat tidigare på utredarbloggen. I samband med publiceringen grävde LO-utredaren Mattias Samuelsson fram en OECD-rapport från 1992. där OECD varnade för den friskolereform som då just hade klubbats av riksdagen. Inte minst var OECD kritisk till Bildt-regeringens tillvägagångssätt för genomförandet av sina utbildningspolitiska reformer för skolan. Regeringens förslag grundade sig inte på några utredningar, analysen var bristfällig och förslagen var inte förankrade hos lärarna och andra relevanta grupper som berörs av reformerna.

Flera debattörer, bla Per Kornhall och Mats Wingborg, har tagit upp OECD-rapporterna och också uppmärksammat att varken rapporten från 1992 eller rapporten från 2019 fått någon större uppmärksamhet i svensk media och skoldebatt. När det gäller den tidigare så kan en förklaring vara det som Samuelsson redogjort för. Att OECD skickade rapporten till den dåvarande borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt, men att den råkade försvinna och inte ens blev diarieförd.

Att väl underbyggda publikationer från OECD inte får genomslag när de går emot etablissemanget har hänt vid flera tillfällen. Sverige deltog både 2005 och 2011 i OECD-projekt för likvärdighet i utbildningsystemet, kallade Equity in Education. Resultatet från dessa projekt pekar i samma riktning som den nu aktuella OECD-publikationen och även den från 1992. Dessa tar upp den forskning som kommit sen 1992 och som bekräftar de farhågor OECD då hade.

Tvärtemot vad förespråkarna påstår så möjliggör inte skolval en mer jämlik chans för alla att få en högkvalitativ skolgång. Det visar sig i stället att skolval och marknadsmekanismer snarast driver på segregering. Klasstillhörighet avgör ifall vilka föräldrar som använder sig av skolvalet och också tillgång till information inför skolval.

En egenhet med skolmarknaden som OECD tar upp är att det är nästan omöjligt att ha relevant information om kvaliteten på undervisningen. I stället tenderar man att gå på den mest synliga informationen, vilket är elevsammansättningen. Medelklassens föräldrar undviker att sätta sina barn i skolor med många arbetarklassbarn eller, med ännu starkare effekt, barn med utländsk bakgrund. Olika länder har olika system men det är ett vanligt resultat att populära skolor får elever med bättre förutsättningar. I Sverige kan vi se att kösystemet får den effekten men också det som kallas ”off-rolling” i UK, att skolor får resurskrävande elever att söka sig därifrån.

Konsekvensen av det här systemet är alltså att effekten mer blir som om skolorna valde elever än att eleverna valde skolor. Skolvalet genererar inte de positiva effekter som vi ser på andra marknader, att det säkrar kvaliteten och driver på kvalitetsutvecklingen. Det här bekräftas även av svensk forskare, exempelvis Jenny Kallstenius och Anna Ambrose.

OECD hade i sig inga revolutionerande förslag för att lösa skolvalsproblematiken. De förslog ”controlled choice” som en lösning. Med det menas att ha system som aktivt minskar segregationen genom urvalprinciper till översökta skolor. Det kan t.ex. handla om att ha kvotgrupper för elever från arbetarklass eller med utländsk bakgrund. Eller, i sin allra mest simpla form, att ha lottning som urvalsgrund i stället för kötid.

Rapporten från 2006 ”No More Failures, Ten steps to equityin education”, valde den dåvarande socialdemokratiska regeringen att lyfta fram och sprida med bl.a. annat ett seminarium där flera ministrar deltog. Men när Rapporten från 2012, ”Equity and Quality in Education, Supporting disadvantage students andschools” kom valde Björklund att inte alls gå ut med den, trots att han tidigare beslutat om att Sverige skulle delta i projektet. Det var synd för den likvärdighetsrapporten innehöll mycket som varit värt att ta tills sig från svenska sida. Inte bara analyser och förslag om skolval utan också om sådant som är högaktuellt idag – t.ex. finansieringssystem, gymnasieavhopp, studiero och lärarförsörjning.

En förhoppning är att debatten om likvärdighet i skolan i framtiden grundas på fakta och då är de väl underbyggda OECD-rapporterna guld värda. Det ekonomtunga OECD med sin amerikanska bakgrundshistoria kan knappast anklagas för att gå i det ”pedagogiska etablissemangets” ledband. När även de pekar på problem med skolval så går det inte att vifta undan. Deras analyser av skolvalet får inte längre gömmas undan utan behöver vara underlag för de nödvändiga reformer som regeringen, ihop med samarbetspartierna C och L, behöver göra på området under mandatperioden.