Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Vad har Skolinspektionen inneburit för läraryrket som profession?

Att Skolinspektionen, trots ett vällovligt syfte, har fått oönskade effekter för skolledares arbetsbelastning och för läraryrket som profession visar forskaren Anders Ivarsson Westerberg i en ny rapport från Södertörns högskola.

Nästan alla lärare med några års yrkeserfarenhet har varit med om att få besök av skolinspektionen på sin skola. Det är tydligt tveeggat, å ena sidan blir skolinspektionen en garant för att eleverna får den skola de har rätt till enligt skollag och andra styrdokument. Å andra sidan tar inspektionerna tid och kraft från lärarnas huvuduppgift - att undervisa och utveckla undervisningen. Men vad är egentligen den historiska bakgrunden till skolinspektionen? Och vad har den inneburit?

När jag började på utbildningsdepartementet tidigt 2000-tal så var Thomas Östros skolminister. Det fanns ännu så länge ingen skolinspektion, Skolverket var den enda skolmyndigheten. En minoritet pratade högljutt om krisen i skolan, men eftersom skolresultaten fortfarande var rätt ok så var det dominerande synsättet tillit till systemet och till aktörerna. Internationellt blåste dock starka vindar i riktning mot ansvarsutkrävande (”accountability”) som ett inslag i det som den finske skoldebattören/skolforskaren Pasi Sahlberg fyndigt kallar för Germ - Global Educational Reform Movement. Vindarna blåste i huvudsak från den anglosaxiska världen, där det fanns tydliga inslag i president Bush stora federal projekt ”No child left behind” och i den engelska skolinspektionsmyndigheten Ofstead, men även från ännu närmare håll som Danmark. I Sverige var det framför allt Folkpartiet som drev på för detta.

Min minnesbild är att tjänstemannasidan på utbildningsdepartementet var ganska kallsinniga till en inspektion. Det var mest av politiskt taktiska skäl som det ansågs nödvändigt att ge skolverket en starkare inspektionsroll. Detta bröt den inriktning om tillit som tidigare rått. Staten hade tidigare ”stoppat vid kommungränsen” även om en ny myndighet, Myndigheten för skolutveckling, inrättats 2003 som faktiskt lade sig i det lokala utförandet, men den hade endast stödjande uppgifter. På skolverket fick inspektionsuppgifterna större och större utrymme och det blev sedan helt logiskt att alliansregeringen gjorde om myndighetsstrukturen 2008, lade ner MSU och inrättade en myndighet för skolinspektion. När skolverket delades så var det tydligt att Skolinspektionen fick den högsta statusen (detta kom att ändras senare, men det är en annan historia).

Anders Ivarsson Westerberg (AIW) från Förvaltningsakademin på Södertörns högskola har skrivit en väldigt läsvärd rapport om Skolinspektionen ur ett förvaltningsperspektiv: ”På vetenskaplig grund; Program och teknologi inom skolinspektion” (rapporten nämner dock inte historiken bakom tillblivelsen, så där får ni hålla tillgodo med min minnesbild). På ett väl upplagt och nyanserat sätt beskriver AIW vilken roll och strategi Skolinspektionen valt och vilka konsekvenser myndighetens arbete fått för det svenska skolsystemet.

Av alla nya reformer, möjligen med undantag av legitimationsreformen, så är det Skolinspektionen som varit den största satsningen. Dels är det en stor myndighet och dels kräver arbetssättet väldigt mycket av de granskade. AIW går igenom arbetssättet och hur det belastar skolorna. I synnerhet skolledarna avkrävs väldigt mycket administrativt arbete med att ta fram underlag och planera inför den s.k. regelbundna tillsynen, vara behjälplig under tillsynen, och sedan följa upp och åtgärda slutsatser och ålägganden utifrån tillsynsbeslutet. Detta blir en extra pålaga på en redan innan väldigt pressad yrkesgrupp. AIW visar även på den tydliga fördelen lärare och skolledare kan ha av Skolinspektionen, att den kan bli en allierad gentemot huvudmannen när det gäller att få förutsättningar att följa styrdokumenten. Men det till priset av att lärarkåren anpassar sig till en mer regelstyrd logik.

Redan i SOU 2013:30 ”Det tar tid”konstaterades att den regelbundna tillsynen riskerade att bidra till vad man kallar en juridifiering av skolans verksamhet, och att mycket fokus hamnat på planer, dokument och dokumentation. Det fanns en risk att inspektionerna skulle få en kontraproduktiva effekt, genom att rektorer och lärare fokuserar på fel saker. Den så kallade avvikelserapporteringen, det vill säga att Skolinspektionen endast redovisar det som utgör brister, riskerade att ge en ensidigt negativ bild av skolan som snarast kunde verka demoraliserande.

Dessa farhågor kan AIW bekräfta i den nu aktuella rapporten. Men AIW utvecklar också tankegodset på ett sätt som inte gjordes i SOU 2013:30. För det första menar AIW, med bas i forskning om styrning, att den så kallade styrningskedjan inte alls är så självklar som den uttrycks i regelverket. Tanken att effektueringen av de kloka besluten i toppen ska kontrolleras bygger på en top-downlogik som egentligen inte alls finns, eller ens kan finnas, i så komplex verksamhet som det svenska skolsystemet. Det är bland annat det som leder till att inspektionen granskar det som faktiskt går att granska, regelefterlevnad, men inte det väsentliga, undervisningens kvalitet. Konsekvensen blir en juridifiering på bekostnad av professionsstyrning, eftersom det är så ämbetsverkens logik ser ut. Lärarnas yrkeskompetens, både när det gäller undervisning och när det gäller synpunkter på förutsättningar, tas inte tillvara.

Det här är givetvis inget nytt för Skolinspektionen utan en frågeställning som myndigheten brottats med sen starten. Skolinspektionen har därför fått ett bredare uppdrag än att enbart göra avvikelserapportering. I de så kallade kvalitetsgranskningarna studerar Skolinspektionen olika delar av skolornas arbete mer ingående. Dessa granskningar utgår från nationella mål och var inledningsvis mer inriktade på att visa på brister.

Men allteftersom har riktlinjer tagits fram med stöd av inspektionsrapporterna men också av forskning och beprövad erfarenhet. Här får dock inspektionen en avgränsningsproblematik gentemot Skolverkets uppdrag. Men kanske än viktigare, vilket AIW förtjänstfullt analyserar, är frågan om vilket mandat och på vilka grunder skolinspektionen kan anvisa undervisningsmetoder (via bedömningsunderlag och stödverktyg)? Det vetenskapliga underlaget är bl.a. forskningsöversikter av Håkansson och Sundberg (länk) samt Hatties mastodontsammanställning ”Visible learning”. Alltihop högklassig forskning, problemet är i stället när sådana forskningssammanställningar, som med nödvändighet blir förenklande och insnävande, blir styrande genom att de föreskrivs av statens kontrollerande myndighet. Det här är en vidgning av myndighetens uppdrag som regeringen nog inte hade tänkt sig.

Ur ett lärarperspektiv är det också problematisk med en myndighet som lägger sig i undervisningen eftersom det blir en central styrning från ett ämbetsverk i stället för att vara en professionsfråga. Skolinspektionens inriktning riskerar att urholka professionen på så vis att den på kort sikt ökar arbetsbelastningen för lärarna och på längre sikt underminerar lärarprofessionen.

Vissa lärdomar har Skolinspektionen redan dragit och gör därför inte längre inspektion av alla skolor utan endast av ett urval av de skolor där de förväntar sig hitta mest problem. Frågan är om det löser huvudproblematiken eftersom det snarast är så att de skolor som har svårast förutsättningar är de som behöver mest stöd, och samtidigt inte är så betjänta av pekpinnar. En centralstyrning av skolan riskerar att leda till likriktning och att skolans arbete med likvärdighet försvåras. I normalfallet bör tillsyn äga rum på så lokal nivå som möjligt och skapa stort utrymme för dialog utifrån professionens, dvs. lärarnas, kunskap och erfarenhet.

Konsekvensen av att Skolinspektionen breddat sitt mandat kan man exempelvis se i granskningen av förskolan, där uttolkningen av undervisningsbegreppet kan få stor inverkan på förskolornas verksamhet. Det kommer vi dock att återkomma till i Lärarförbundets blogg.


Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här