Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Utan bakgrundsfaktorer blir allt irrelevant

Skolresultat beror till största delen på elevernas bakgrund. Justerar man inte för det säger de inget om hur välfungerande en skola är.

Skolresultat beror till största delen på elevernas bakgrund. Justerar man inte för det säger de inget om hur välfungerande en skola är.

En sak som alla som kan något om skolors resultat vet är att den viktigaste förklaringsfaktorn är vilka elever som sitter i klassrummet. Har en skola elever med högskoleutbildade föräldrar lär den prestera klart bättre än om den hade haft elever med föräldrar med bara grundskoleutbildning.

Det här är så självklart att man egentligen inte borde behöva skriva om det, men då och då dyker det upp debattörer som uppenbart inte ens har koll på dessa enkla fakta.

Senast var det Gunnar Hökmark som på DN-debatt framhöll friskolornas bra resultat vad gäller betyg och andel behöriga utan att överhuvudtaget nämna vikten av elevernas bakgrund för resultaten. Gunnar Hökmark tycks alltså tro att det är tack vare att friskolor gör ett bättre jobb som de presterar bättre.

Innan han över huvud taget skrev artikeln borde han till exempel ha skummat bilaga 7 till senaste Långtidsutredningen, Skolverkets rapporter Vad påverkar resultaten i svensk grundskola, Likvärdig utbildning i svensk grundskola?, Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor eller något liknande. Men då hade han väl helt enkelt fått skriva en annan artikel eftersom de alla visar att föräldrarnas bakgrund spelar en mycket stor roll för resultaten i skolan.

Sakfel i massor

Men låt oss granska artikeln lite närmare, så noterar vi snart ett antal fundamentala sakfel:

I första meningen står det att Sverige har närmare 1 700 grundskolor, i verkligheten är det närmare 5 000. Uppgiften om 1 700 är korrekt om vi bara tar skolor med högstadium, vilket är en helt annan sak. Så redan här inser den som kan något om skolan att skribenten har rätt dålig koll.

Men när Hökmark skriver om andelen elever i friskolor använder han sig av genomsnittssiffran för alla skolor ­– han anger dock 15 procent och inte det korrekta 16 – istället för att fokusera på de 1 700 skolor med högstadieelever han i övrigt refererar till. Om man bara ser till skolor med högstadieelever är andelen 21 procent och inte 16. Och den systempåverkande effekten är större ju större andel av eleverna som går i friskolor, varför det är viktigt för friskolelobbyisterna att hålla nere siffran så mycket som möjligt.

Sedan skriver Gunnar Hökmark att det före pandemin fanns nästan 200 skolor där andelen elever som nått gymnasiebehörighet är högst 70 procent. I verkligheten var det 165 år 2019 och 148 år 2018, vilket knappast är vad som vanligen beskrivs som "nästan 200" (sedan tillkommer ett antal som är prickade i statistiken pga för få elever). 2019 var 87,3 procent av dessa skolor kommunala och 2018 88,5, vilket Gunnar Hökmark avrundar till 90 procent.

2020 var det istället 134 skolor där högst 70 procent nådde gymnasiebehörighet, så det tycks gå åt rätt håll, även om man kan misstänka att både upp-och nedgångar delvis förklaras av sammansättningsförändringar. Av dessa var det 86,6 procent som var kommunala.

I runda tal är det alltså bland de skolor där många elever inte når gymnasiebehörighet knappt nio av tio som är kommunala och drygt en av tio som är friskola.

Inget att förvånas över

Att de flesta av dessa skolor är kommunala är inget att förvånas över, eftersom eleverna i kommunala skolor har klart kortare utbildade föräldrar än eleverna i friskolor. När jag för några år sedan granskade det närmare konstaterade jag att i den halva av högstadieskolor som har lägst utbildningsnivå hos föräldrarna är bara drygt var tionde skola friskola. I princip är det bara bland dessa skolor som behörigheten inte uppgår till 70 procent, så att knappt 90 procent är kommunala och drygt tio procent friskolor visar bara att resultatet är det förväntade, inget annat.

Varför är jag så säker på det? Låt oss först se på nedanstående graf. Den är baserad på skolor med minst 15 elever i årskurs 9 och visar på förhållandet mellan andelen som klarar kunskapskraven i alla ämnen och föräldrarnas utbildningsnivå, mätt på en tregradig skala (1=grundskola; 2=gymnasieutbildad; 3=högskoleutbildad). Den streckade linjen är det genomsnittliga förhållandet, som förklarar lite drygt hälften av de skillnader som finns.


Som tydligt syns är det framför allt bland skolor där föräldrarnas utbildningsnivå inte är så hög som andelen som inte klarar kunskapskraven är låg. Det finns några få skolor som bryter mönstret nere till höger, pikant nog är dessa alla friskolor. Samtliga är dock resursskolor för elever med särskilda behov så det är inget att förvånas över. Uppenbart är – som jag skrev ovan – föräldrars utbildningsnivå en bra förklaring för skolresultat.

Nu är det inte bara föräldrars utbildningsnivå som påverkar resultaten. I parametrarna som styr Likvärdighetsbidraget finns till exempel sådant som utländsk bakgrund, antal syskon, om föräldrarna är sammanlevande eller inte och familjens inkomst med. I registerna över resultaten i årkurs 9 finns dock bara andel nyinvandrade och pojkar med.

Analysen på föräldrars utbildningsnivå förklarar drygt 50 procent av andelen som klarar kunskapskraven. Lägger vi till andelarna nyinvandrade och pojkar i beräkningen så förklaras nästan 60 procent (59,4 procent för att vara exakt och när jag roade mig med att plocka ut de resursskolor som jag känner till i materialet så ökade förklaringsgraden till 63 procent). Bakgrundsfaktorerna spelar alltså stor roll för skolresultat och om de inte beaktas i analysen döljer de alla andra skillnader – då är det enda som granskas de faktorerna, inte någon som helst prestation av skolan, vilket Gunnar Hökmark tycks tro.

Vi kan också se till hur det ser ut bland de skolor som där resultaten är så låga. I nedanstående tabell finns en beskrivning över hur det ser ut.

<50 % klararkunskapskrav<2/3 klarar kunskapskrav
Antal skolorantal %-andelantal%-andel
Alla1476
77533423
Ej gy-utbildning12742339776
<1,7 Salsaskalan2011551680
<2,1 Salsaskalan265602317365

Av alla skolor är det 77 stycken eller fem procent där högst hälften av eleverna klarar kunskapskraven i alla ämnen och 23 procent där högst två tredjedelar av eleverna gör det. Om vi bara tittar på de 127 skolor där föräldrarna i genomsnitt inte har gymnasieutbildning är det 42 stycken eller 33 procent där inte hälften gör det och 76 procent som inte klarar två tredjedelar. Så mer än hälften av de skolor där inte hälften av eleverna klarar alla kunskapskrav är alltså skolor där föräldrarna i snitt saknar gymnasieutbildning.

Tittar vi på de 20 skolor där föräldrarna har allra kortast utbildning är det på mer än hälften som hälften av eleverna inte klarar kunskapskraven och på hela fyra av fem där färre än två av tre elever gör det. Ser vi till de 265 eller 18 procent skolor som har högst lite mer än gymnasieutbildade föräldrar återfinns 60 av de 77 skolor där hälften inte klarar kunskapskraven bland dessa.

Och om vi å andra sidan ser till hur många av dessa skolor som är fristående så är det 18 av de 127 där föräldrarna i snitt inte är gymnasieutbildade. Och bland de 265 med högst lite mer än gymnasieutbildning är det 31 skolor. Det motsvarar 14 respektive 12 procent av skolorna med så låg utbildningsnivå eller ungefär precis den andel av skolor som var fristående i Gunnar Hökmarks sammanställning över skolor som inte når målen i tillräckligt hög grad.

Friskolor gör inte ett bättre jobb

Det statistiken visar är alltså att det är helt rimligt att det är kommunala skolor som har en stor andel av de elever som inte når målen och att fristående skolor inte har det. Och det beror helt enkelt inte på att friskolor gör ett bättre jobb, som Gunnar Hökmark tror, utan på att vilka elever de har.

Då har jag ändå inte tagit upp sådant som generöst satta betyg och liknande. Något vi vet är vanligare på friskolor än på kommunala skolor, inte minst i praktiskt-estetiska ämnen. Dock hade skillnaden minskat något 2019, men ökat lite igen 2020. Det bidrar så klart också till att friskolor framstår som bättre än kommunala för den som inte förmår tolka statistiken.

Den enda slutsats som kan dras av den här genomgången är att Gunnar Hökmarks artikel och de förslag som förespråkas i den är helt ointressanta eftersom han endast uppvisar en fundamental okunskap i vad som påverkar skolans resultat.

Frågor & Svar