Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Till försvar för fribeloppet

​Det finns skäl att se över studiemedelssystemet, men det ska i så fall innebära att man gör det mer generöst för ungdomsstudenter och att man riktar särskilda omställningsinsatser för yrkesväxlare. Inte att man tar bort inkomstprövningen.

Den tredje januari publicerade DN en ledare som ville se en reformering av inkomstprövningen för studiemedel, det så kallade ”fribeloppet”. Vid första anblicken kan konstruktionen med fribelopp verka ogin och kontraproduktiv, så nu när är det valår det kan det vara bra att rekapitulera argumenten till varför fribeloppet behöver finnas.

För det första kan man argumentera för en inkomstprövning av rent principiella skäl, studiemedel ska möjliggöra studier och inte vara lön för studier. Det är två helt olika synsätt. I Sverige är den offentliga undervisningen avgiftsfri och det verkar väl generöst att studierna dessutom ska likställas med lönearbete. Det är betydligt rimligare att systemet möjliggör för alla, oavsett bakgrund, att kunna genomföra studier – utgångspunkten för den gamla valaffischen ”begåvad men fattig”.

Vid sidan av det principiella synsättet kan man också titta på fribeloppets praktiska konsekvenser. Är det så, som DN menar, att många studenter minskar sitt förvärvsarbete för att komma under fribeloppet? Det skulle i så fall innebära en betydande samhällsekonomisk kostnad. I praktiken visar sig det dock inte vara fallet.

Ungefär hälften av studiemedelstagarna arbetar vid sidan av sina studier, men tidigare undersökningar visar att endast cirka sju procent av studiemedelstagarna får reducerade studiemedelsbelopp med anledning av sina inkomster. Det är inte heller en oproportionerligt stor andel studenter samlade i inkomstskiktet runt fribeloppsgränsen, vilket skulle varit fallet om det varit vanligt att justera inkomsten efter fribeloppsgränsen. Det finns alltså ingen samhällsekonomisk kostnad för fribeloppet.

Ett annat argument som framförs av DN är att ett avskaffande av fribeloppet skulle möjliggöra för yrkesväxlare som är etablerade på arbetsmarknaden att skola om sig. Det argumentet har viss bäring och studiemedelsutredningen 2018 föreslog därför ett fribelopp som justeras upp med åldern. Regeringen har dock inte valt att gå vidare med det förslaget, antagligen för att det blir tekniskt komplicerat. I stället har man valt att satsa på omställningsstudiestöd för yrkesväxlare.

Det här pekar också på en annan viktig princip och det är att studiemedlen ska vara så generösa att det inte ska vara nödvändigt att arbeta vid sidan av. Och det gäller både för ungdomsstudenter och för yrkesväxlare. Risken finns annars att förvärvsarbetet går ut över studierna. Det här är något vi kan se gäller för lärarstudenter, som ofta är något äldre och förvärvsarbetar mer än övriga studentgrupper, och har sämre genomströmning. Om man tar bort fribeloppet finns risken att fler väljer att öka sitt förvärvsarbete, till förfång för studierna. Det finns också en risk på längre sikt att politikerna väljer att sänka ersättningen i studiemedlen med argumentet att det går att fylla ut dessa med lön.

Återkommande är också att förorda att lånedelen kan få slippa fribelopp utifrån argumentet att lånet är självfinansierat och inte innebär en kostnad för staten. Samma argumentation som när det gäller bidraget gäller dock också lånedelen, man frångår principen att studiemedel ska möjliggöra studier, och man kan få negativa effekter på genomströmningen. Man ska inte heller räkna med att det är oproblematiskt att studier finansieras med lån. Forskning visar att studenter från studieovana miljöer drar sig från att skuldsätta sig, så en ökad lånefinansiering kan leda till ännu mer social snedrekrytering till högre utbildning. Det här är ett särskilt stort hot mot lärarutbildningens tillströmning eftersom det är den utbildning som har bredast rekrytering.

Till detta ska läggas att svenska studenter redan idag är högst skuldsatta i världen. Om något kan det finnas skäl att lägga om systemet så att skuldsättningen minskar. Och om vi ändå är inne på länderjämförelse så är inte Sverige alls unikt, alla EU-länder förutom Malta har en inkomstprövning.

Så i stället för att lägga resurser på att betala ut mer studiemedel till de studenter som, ibland, klarar av att kombinera studier och förvärvsarbete så förordar jag i stället:

  • En återgång till studiemedel med en fast andel lån och bidrag, såsom andelarna 1/3 bidrag och 2/3 lån som gällde i början av millenniet.
  • Generösa nivåer på studiemedel som går att leva på för ungdomsstudenterna.
  • Riktade omställningsinsatser för yrkesväxlare, till exempel av den typen som regeringen och partnerna nu skissar på (givet att dessa inte bekostas med högre studieskuldsränta).
Frågor & Svar