Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Selektiva fakta ger inte en sann bild

Debattörerna anser att skolvalet till grundskolan ska bli mer likt gymnasievalet. Då borde de förespråka förslagen i En mer likvärdig skola.

Debattörerna anser att skolvalet till grundskolan ska bli mer likt gymnasievalet. Då borde de förespråka förslagen i En mer likvärdig skola.

När man läser debattartiklar från Almega och Friskolornas riksförbund blir man klart fundersam på vad de egentligen vill säga. Först och främst leker de med statistik lite hej vilt och därtill går deras budskap inte ihop.

Nu senast är det i Aftonbladet som de skriver en artikel. Tidigt i artikeln slår de fast att: ”Under hösten räknar vi med att flera av de politiska förslag som lagts om skolan kommer att diskuteras. Flera av förslagen har som syfte att begränsa familjers och ungdomars valmöjligheter.”

Eftersom jag (tillsammans med bland andra Friskolornas riksförbunds Ulla Hamilton) var expert i den utredning som lagt förslagen har jag rätt bra koll på dem. Den enda som kan hävda de förslag som ligger skulle begränsa någons valmöjligheter är den som tror att det bästa skolvalssystemet som finns i världen är det svenska. Det finns det nog ingen som seriöst anser och den kritik som OECD riktat mot det svenska skolvalsystemet tyder snarare på att det är ett av de sämre.

Valfrihetssystem går att utforma på många sätt och utformningen spelar roll för utfallet. Vill man uppnå social segregering är ett system som det svenska antagligen ett av de bättre, kombination av att man måste ansöka till själv till samtliga grundskolor, samt där dag för anmälan avgör vem som blir antagen är som gjort för just den saken. Så tycker man att de förslag som är lämnade begränsar valfriheten är det kanske något annat man försvarar.

Mer som gymnasievalet

Men det intressantaste av allt är att man förespråkar att skolvalet ska bli mer som gymnasievalet och då blir argumentationen kring att begränsa valfriheten ännu konstigare. Det förslag som ligger med Åstrands utredning är avsevärt närmare hur gymnasievalet sker än dagens skolval till grundskolan:

Gymnasievalet sker med en gemensam skolvalsperiod i januari-februari varje år, hanterad av en myndighet – ungefär det som föreslås. Metoden att fördela platser är så kallad uppskjuten antagning, vilket är den metod som föreslås i Åstrands utredning.

Till gymnasiet är det betygen som styr hur en elev prioriteras av en skola, om det inte är så att alla sökanden får plats. Motsvarande finns ju inte för grundskolan så då får man hitta andra system. I det triviala fallet att det inte finns fler sökanden än platser ska så klart alla som vill få gå på en skola. Men det triviala fallet är ju inte särdeles intressant, det är ju när ett urval behöver göras som det blir en fråga.

För kommunala skolor är det rimligt att det i botten finns en närhetsprincip – ska vi tvinga elever att gå i en skola bör det rimligen vara i en skola som ligger på rimligt avstånd hemifrån. Den behöver dock inte vara vare sig absolut (det kanske räcker att man är garanterad plats på en skola inom fem kilometer om det finns flera) eller den enda principen som ska gå att använda – precis det som Åstrand föreslår.

För friskolor får man ju fundera på vad man vill uppnå. Ett rätt givet perspektiv bör ändå vara att platserna inte ska vara fördelade på förhand – vilket omöjliggör anmälningstid. Därutöver kan man tänka sig ett antal olika varianter, som redogörs för noggrannare i utredningen.

Att kalla det för att begränsa valfriheten är däremot helt fel, det är helt enkelt bevarad och till och med utökad och rättvisare valfrihet.

Siffror tagna från höften

Men som vanligt när Almega är inblandat i en artikel så dyker det upp en del siffror, så där lite löst tagna från höften.

Först skriver de att schablonen för administration som utgår till friskolor är tre procent, sedan använder de en gammal rapport där kommunernas kostnader för tio år sedan för fyra olika gymnasieprogram används som jämförelse för att visa att det är för lågt.

Denna avrundas dock rejält uppåt och ges sken av gälla för all kommunal skolverksamhet. För gymnasieskolan bör administrationskostnaden vara högre än för grundskolan eftersom den bland annat omfattar kostnaden för att driva skolvalet. Så för den som förstår frågan framstår det som ett väl valt halmstrå för att den oinformerade ska luras – lite som när man glömmer bort att räkna med statsbidragen och sedan försöker blanda bort korten.

Utländsk bakgrund i sig förklarar inga skolresultat

Som vanligt lyfts också fram att friskolor har en högre andel med utländsk bakgrund än kommunala skolor (ungefär en procentenhet). Som alla som vet något är det inte utländsk bakgrund i sig som förklarar något av resultatet, utan det är andra faktorer. För dem med utländsk bakgrund är en sådan till exempel vilket land man har sin bakgrund i – och granskar man det blir bilden en helt annan:

Skolvärlden tog fram data hos SCB om elever med utländsk bakgrunds bakgrund och kunde snabbt konstatera att elever på friskolor i hög grad kom från hög HDI-länder och i låg grad från låg HDI-länder. Så det må vara elever med utländsk bakgrund, men det är ändå elever med goda förutsättningar. Samma bild ges för övrigt i Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola.

Utöver det så är det så klart elevernas utbildningsbakgrund som är det som är viktigast och där vet vi ju att friskolor vid en given andel elever med utländsk bakgrund har en högre andel med eftergymnasialt utbildade föräldrar än kommunala skolor.

Lågutbildade föräldrar

Ett annat intressant påstående i artikeln är att ”många huvudmän har fler elever med lågutbildade föräldrar än snittet i Sverige”. Om man med många bara avser antalet så är det rätt givet. Det finns 575 fristående huvudmän och då blir det ganska raskt många (till exempel över hundra) även om andelen är låg.

Det exakta antalet är 213, vilket är ganska många men bara om man bortser från att det är 238 kommunala huvudmän som också ligger under snittet för lågutbildade föräldrar. Och de kommunala är 290 sammantaget så andelsmässigt blir det en helt annan bild: Det är bara 37 procent av de fristående huvudmännen som ligger under snittet, mot 82 procent av de kommunala.

Här gör de helt enkelt ett vanligt trick, som Hans Rosling kallar för att bryta mot Storleksinstinkten: presenterar en siffra som framstår som liten eller stor (i detta fall genom att bara skriva många) utan att sätta den i relevant kontext. När man gör det så blir det lätt missvisande mått som leder fel.

I denna fråga är så klart andelarna avsevärt mer relevanta än antalet. Andra sätt att beskriva samma statistik är till exempel att 71 procent av eleverna i fristående skolor har föräldrar med eftergymnasial bakgrund mot 59 procent i kommunala. Eller att 19 procent av eleverna med föräldrar med eftergymnasial bakgrund går i friskola men bara 12 procent av dem utan.

Med lite lagom körsbärsplockande i statistiken går det att visa allt möjligt. Dock ger inte selektiva urval av fakta utan någon rimlig referensram en sann bild.

Frågor & Svar