Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Regeringens omställningssystem solkas av en feltänkt finansiering

Regeringen förslag om ett nytt omställningssystem i privat sektor är efterlängtat eftersom det kan avhjälpa lärarbristen. Men förslaget solkas ner av att finansieringen sker genom en försämring av studielånen, vilket kan få en särskilt negativ effekt för lärarutbildningens söktryck.

Lärarförbundet har länge uppmärksammat lärarbristen och visat på att en viktig dellösning på denna är yrkesväxling in i läraryrket liksom möjligheten till kompetensbreddning och fördjupning inom yrket. En väsentlig anledning till att det är svårt att få upp volymerna på en sådan är att det svårt med studiefinansiering för redan högutbildade individer mitt i livet. Studiemedel är sällan en tillräckligt attraktiv form, även om rätten till dessa förlängs upp i åldrarna. Det är därför utmärkt att regeringen nu föreslår satsningar på ett nytt omställnings- och kompetensstöd och ett nytt omställningsstudiestöd. Detta som del av genomförandet av partsöverenskommelsen om trygghet, omställning och anställningsskydd som slutits mellan Förhandlings- och samverkansrådet PTK, där Lärarförbundet ingår, men också med Kommunalarbetareförbundet, Industrifacket Metall och Svenskt Näringsliv. Parterna inom privat sektor kompletterar de statliga studiemedlen med ytterligare studiefinansiering. Det är både lovvärt och angeläget som också andra sektorer på arbetsmarknaden behöver, med tanke på att det är där de riktigt stora behoven finns.

För att fler vuxna som är mitt i arbetslivet ska kunna utbilda sig planerar regeringen för ett nytt offentligt omställningsstudiestöd som ska införas 2023. I budgetpropositionen beräknas 1,36 miljarder kronor för stödet 2023. Fullt utbyggt beräknas stödet kosta 6–9 miljarder kronor per år.

Finansieringen av denna utmärkta satsning är dock inte genomtänkt, den föreslås nämligen finansieras genom en ny räntemodell på studielån. Förändringen kommer omfatta alla låntagare med studielån genom ett påslag på räntan på cirka 0,5–0,6 procentenheter.

Det finns två självklara invändningar mot detta. Den ena handlar om principen att studielånssystemet är tänkt att vara självfinansierande. Räntan motsvarar statens upplånekostnader, medan avgifterna bekostar CSNs administration. Det är ett snyggt och genomskinligt system som underlättar för nuvarande och framtida debatt om studiefinansiering.

Den andra invändningen handlar om den konkreta effekten av en försämring av lånevillkoren. Det svenska studiemedelssystemet är inte längre så generöst som det en gång i tiden var. Framför allt minskade bidragsdelen och ökade lånedelen sen 2006. Det innebar att examinerade svenska studenter har högst studieskulder i världen. För de allra flesta studenter är det här inget avgörande problem eftersom deras yrken har en bra utbildningspremie. Men för många lärare motsvarar inte löneutvecklingen i yrket det lönetapp som sker under utbildningsåren. Det här förslaget innebär alltså att en lärarutbildning kommer att löna sig ännu mindre, raka motsatsen till regeringens intentioner med förslaget, att motverka bristen i framförallt många välfärdsyrken.

Från forskning vet vi också att studenter med arbetarbakgrund i större utsträckning undviker att skuldsätta sig. Lärarutbildningarna rekryterar i större utsträckning än andra högskoleutbildningar studenter från sådan icke-traditionell bakgrund så risken är uppenbar att effekten av ett försämrat studielånssystem får ännu större effekt för just lärarutbildningen.

Det är väldigt synd att en så bra reform solkas ner av en så problematisk finansiering, som motverkar just det som den är tänkt att lösa - bristen på utbildad arbetskraft i inte minst välfärdsyrkena genom att ge människor chans att ombilda sig mitt i livet.


Frågor & Svar