Lärarförbundet

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Om förskollärarbristen, gruppstorlekarna och vikten av att lyssna på professionen

​I det här blogginlägget står förskolan och dess lärare i fokus. Förskollärare vill massor, kan massor och uträttar massor varje dag. Men de behöver en hållbar organisation där de kan ta sitt yrkesansvar – utan att det sker på bekostnad av deras egen hälsa.

Den svenska förskolan skulle inte vara vad den är idag – ett internationellt föredöme – om den inte hade utvecklats inifrån, under många decennier, av professionen själv. Om någon påstår att det är politiken som har utvecklat förskolans kvalitet så är det fel. Politiska satsningar har förvisso byggt ut förskolan och skapat viktiga förutsättningar för barns rätt till förskola och föräldrars jämställda möjligheter att förvärvsarbeta. Men kvaliteten, pedagogiken och yrkesrollen; allt detta har utvecklats av förskollärarna själva. Tillit till professionen borde vara en ledstjärna i allt som rör undervisningen och dess förutsättningar.

Det minsta man kan begära är att förskollärarnas signaler tas på allvar – för det signaleras både i ord och i hastigt stigande sjuktal.

När förskollärarna själva får uttala sig om de största problemen ligger stora barngrupper oftast högst på listan. Så har det varit sen den stora ökningen av gruppstorlekarna började, under 1990-talets krisår, och så ser det fortfarande ut idag. Bilden nedan är från Lärarförbundets rapport Satsa tidigt - satsa på förskolan.

lista problem förskollärare


Skolverkets allmänna råd och riktmärken för gruppstorlekar

I början av förra året skrevs de efterlängtade riktmärkena för gruppstorlekar in i Skolverkets allmänna råd för förskolan. För Lärarförbundet låg en lång tids påverkansarbete bakom dem. Många samtal, artiklar och en namninsamling med över 20 000 av Lärarförbundets medlemmar i ryggen.

Reaktionerna på riktmärkena var välkomnande, men inte utan en rejäl dos skepsis. ”Min kommun kommer att fortsätta som de alltid gjort”. ”Om det inte blir bindande kommer inget att hända”. Jag förstår verkligen reaktionerna. Det kommer inte att hända av sig själv.

Den stora uppgiften just nu är att få riktmärkena att på riktigt göra avtryck i verkligheten. Riktmärkena ger tydligare signaler än förväntat. Skolverket rekommenderar betydligt mindre grupper än vi har idag (1-3 år: 6-12 barn ; 4-5 år: 9-15 barn). För många känns det omöjligt att uppnå. Men vi ska inte bidra till att riktmärkena ses som en utopi. Låt dem i stället vara en påminnelse om att det är verkligheten som har drabbats av fartblindhet.

För ett par månader sen skickade Skolverket en ny version av de allmänna råden på remiss. De förra allmänna råden för förskolan antogs så sent som 2013 och sagda komplettering med riktmärken har bara ett år på nacken. Med tanke på den snabba och mycket oroande utveckling vi har sett när det gäller arbetsmiljön och förskollärares hälsa under den korta tid som gått sen dess så borde det vara givet att mer uppmärksamhet skulle ägnas åt de strukturella faktorer som krävs och på att framhålla behovet av att ge professionen stöd, mandat och förutsättningar att utöva sitt uppdrag. Det utkast som remissbehandlats tycks snarare urvattna dessa delar, något som Lärarförbundet ser som anmärkningsvärt.

Den här utvecklingen behöver tas på allvar. Skolverket skickade tydliga signaler genom riktmärkena. När nya råd antas behöver de skicka lika tydliga signaler om hur de regler och rekommendationer som finns ska kunna bli verklighet.

Det behövs strategier för att riktmärkena ska bli verklighet

Vikten av att ha en plan för hur riktmärkena ska uppnås är något som Lärarförbundet har tryckt på från första början. Bland annat har Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand krävt att statsbidragen för minskade barngrupper ska knytas närmare en sådan plan. Vi har delvis fått gehör – men den som läser det finstilta ser att huvudmännen kommer att ges möjlighet att i stället för riktmärkena hitta på egna siffror. Det här förtar ambitionsnivån och fortsatta påtryckningar kommer att vara nödvändiga.

Helt klart finns det utmaningar. Det handlar till exempel om lokalbrist. Trycket på förskoleplatser är fortsatt stort och lokalfrågan har blivit närmast akut i delar av landet. Det behöver givetvis finnas både kort- och långsiktig planering. Det handlar dels om antalet lokaler men också om hur både nya och befintliga lokaler ska vara utformade om barngrupperna ska kunna vara lagom stora.

Många har experimenterat med så kallade storarbetslag med sammanslagna avdelningar/barngrupper. Det börjar finnas mer och mer forskning som tyder på att det inte är ett bra sätt att organisera verksamheten. Då är det rimligt att se över om det finns befintliga lokaler som styr verksamheten åt ett sådant håll och ha det i åtanke när nya förskolor byggs.

Lärarbristen måste tas på allvar och förskollärarnas kompetens ska användas klokt

Den allra största utmaningen är dock förskollärarbristen. I genomsnitt går det 12,5 barn på varje årsarbetare med förskollärarexamen. Storstadsregionerna är än sämre. I Stockholms län går det till exempel 18,7 barn per årsarbetande förskollärare. Det räcker alltså inte till en heltid per genomsnittlig barngrupp. Inte ens i de alltför stora grupper vi har idag.

Alla huvudmän, oavsett om de är kommunala eller fristående, behöver ha seriösa och hållbara kompetensförsörjningsplaner. Vad kan göra förskolläraryrket mer attraktivt så att fler kan rekryteras? Behörighetsgivande kompetensutveckling - finns det anställda med oavslutade förskollärarstudier, annan lärarexamen eller lokala uppdragsutbildningar i förskolepedagogik (”lokal behörighet”), som skulle kunna komplettera till förskollärarexamen på kortare tid? Barnskötare som är intresserade av att studera vidare?

Sen har vi en mer vardagsnära frågeställning. Trots den allvarliga förskollärarbristen, och trots att förskollärare fått ett större pedagogiskt ansvar, används de till allt möjligt annat än undervisning. Administration, lokalvård, vaktmästeri. I Lärarförbundets senaste stora förskollärarundersökning (se bilden ovan) hade denna fråga seglat upp på andraplatsen bland förskollärarnas största problem, efter just barngruppens storlek. Det här borde inte vara särskilt svårt att rätta till! Vem har råd att använda högskoleutbildade så?

Även staten behöver ta sitt ansvar för lärarförsörjningen. Söktrycket till förskollärarprogrammet är ganska stort, till skillnad från många andra delar av lärarutbildningen. Det borde satsas rejält på att bygga upp lärosätenas kapacitet att utbilda fler förskollärare. Men det finns också personer, inte minst bland de som redan arbetar i förskolan, som har med sig tillräckligt med högskoleutbildning och erfarenhet för att klara av förskollärarutbildningen på kortare tid. Det har man i viss mån insett när det gäller övrig lärarutbildning men av något skäl tas förskollärarbristen inte riktigt på allvar. Den statliga satsningen VAL, där obehöriga kan läsa till lärarexamen, exkluderar i princip förskolan.

Lyssna på förskollärarna!

Förskollärarna säger tydligt att grupperna är för stora och att deras tid inte räcker till. De tvingas dessutom ägna en stor del av tiden till helt fel saker. Men ambitionerna förblir höga. De professionella gör allt för att barnen inte ska drabbas – och i slutändan drabbas de själva. Det tjänar ingen på.

Kommentarer:

Stefan
Stefan Palmkvist

Först och främst ska förskolan vila på vetenskaplig grund. Reggio Emilia inspirerad filosofi vilar på allt annat än veenskaplig grund. Den vilar på tro. Och att det verkar bra. Det finns inga som helst vetenskapliga belägg att Reggio Emilia inspirerad filosofi skulle öka barnens lärande. Eller deras kreativitet. Att filosofin skulle vara bättre än t ex Montessori eller traditionell svensk förskolepedagogik. Dessutom är jag rätt trött på att vem som helst kan kalla sig pedagog. Det finns två yrkesgrupper i förskolan. Förskollärare och barnskötare, kan man inte kalla dem för vad de är? Visst är stora barngrupper ett problem. Man kan inte ha hur stora barngrupper som helst. Ett problem som jag tycker är större är bristen på utrymmen. På många förskolor har inte barnen möjlighet att dra sig unden och vara för sig själva.
Att låta Reggio Emilia vara en kvalitetsstämpel på sin förskola, som det är t ex i Stockholms innerstad, är som att låta Jehovas vittnen ansvara för religionsundervisningen i Sverige!

  • Skapad 2017-03-08 05:32
Stefan

Om Stefan Palmkvist

Snart pensionerad förskollärare. Som genomlevt både genuspedagogik, HBTQ-förskolor, Reggio Emilia-fanatismen, privatiseringar och Lpfö98. Läroplanen som sänkte min status som förskollärare och skolifierade den unika svenska förskolan

Ellen
Ellen Henckel

Äntligen någon som uppmärksammar situationen bland pedagoger på förskolan. Jag hoppas på en framtid där alla som arbetar på förskolans verksamheter har en jämlik utbildning. Att man sedan 60- talet tillåtit två olika yrkesgrupper, där den ena är klart svagare och bakbunden, än den andra är för mig en gåta. Man har skapat ett A lag och ett B lag i en miljö som absolut inte på några villkor behöver denna olikhet bland medresenärer för förskolebarn. En stor del av vår svenska förskola har byggts upp med hjälp av engagerade barnskötare det ska vi inte glömma. Att man i dag fortfarande kan utbilda sig till barnskötare är enligt mig katastrof, då man skickar ut u fa människor till arbetslöshet eller till bästa fall assistenter. Förskollärare behöver inga assistenter, de behöver kollegor ned lika ansvar och behörighet rätt. Utbilda barnskötare på kortare tid och låt de få sin förskollärarlegitimation. Gör det lättare för de med lång erfarenhet och grundutbildning att få behörighet. Skrota alla utbildningar med barnskötarekompetens.

  • Skapad 2017-02-04 10:49

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här