Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Missvisande mått leder fel

Att använda missvisande mått gör ofta att man drar fel slutsatser. Tyvärr faller Ekot i den fällan när det jämför svenska skolkostnader med internationella.

Att använda missvisande mått gör ofta att man drar fel slutsatser. Tyvärr faller Ekot i den fällan när det jämför svenska skolkostnader med internationella.

Sveriges Radios Ekot har rapporterat att svensk skola kostar mycket jämfört med snittet för OECD. Uppgiften bygger på Svenskt Näringslivs hemsida Ekonomifakta, som i sin tur bygger sina uppgifter på OECD. Synd bara att de bygger på ett missvisande sätt att jämföra kostnader mellan länder.

Ekot skriver bland annat: ”Mellan 2009 och 2018 ökade kostnaden per grundskoleelev i de kommunala skolorna i Sverige med 37 procent. Jämfört med andra OECD-länder, ligger Sverige över genomsnittet när det gäller hur mycket pengar man lägger på skolan. Men andra länder som lägger mindre pengar på skolan får högre resultat i PISA-mätningarna, som mäter skolelevers resultat.”

Programmet twittrar vidare: ”Samtidigt som den svenska grundskolan kostar allt mer pengar så har skolorna fortfarande stora utmaningar kring elevernas resultat.”

Det är svårt att jämföra skolkostnader mellan länder, vilket gör det lätt att gå vilse och i praktiken sprida felaktiga föreställningar. De siffror från Näringslivets Ekonomifakta som Ekot bygger på har just det problemet. Jag ska nu visa varför.

Ekonomifaktas statistikurval

Ekonomifakta publicerar två diagram över utbildningskostnader i ett internationellt perspektiv (hämtade från Education at a Glance 2019):


Det större är kostnaden för utbildning per elev i skolans år 1–6 i köpkraftskorrigerade dollar, i det hamnar Sverige på sjunde plats med $ 11 338 som kostnad. Länder som ligger över oss är bland andra Luxemburg och USA; Mexico är det land som ligger klart sist, med bara $ 2 961. OECD-snittet är på $ 8 470.

Det andra, lite mindre diagrammet, är samlad utbildningskostnad som andel av BNP. Där kommer Sverige på femtonde plats med 5,4 procent av BNP, precis slagna av Mexico, medan Luxemburg här ligger nästan allra sist på 3,2 procent. Att de här två länderna byter plats mellan diagrammen visar att det är något konstigt med måtten.

Ointressanta mått

Bägge dessa sätt att jämföra kostnader mellan länder är ganska ointressanta. Den första – av kostnader för en viss utbildning utan att ställa dem i relation till någon relevant jämförelse, som till exempel BNP – säger ingenting alls. Det relevanta är naturligtvis att jämföra kostnader relativt BNP och inte i absoluta tal, om inte så kommer länder med hög BNP framstå som att de lägger mer än länder med låg BNP. Att göra så här är att bryta mot det som Hans Rosling kallar för Storleksinstinkten.

Även det andra sättet att räkna som Ekonomifakta presenterar har uppenbara problem. Det största är att det spänner över alla utbildningsdelar, från förskola till högskola, och blir därmed beroende av hur mycket ett land har byggt ut sitt utbildningssystem och hur stor andel av befolkningen som befinner sig i det. Bättre är att göra BNP-jämförelser för en och samma verksamhet, till exempel skolår 1–6 i alla länder.

Inte heller det är ett fullt ut jämförbart mått utan än bättre är att jämföra hur mycket en elev kostar relativt BNP per capita, då kommer även problemet med skillnader i kohortstorlek att beaktas. Skälet är att i ett land där 20 procent av befolkningen går i skola så kommer en viss andel av BNP räcka till klart mindre per elev än i ett där bara 10 procent gör det.

Svensk skola är underfinansierad

För den som vill veta hur man istället bör gå till väga skrev jag en blogg för några månader sedan, i vilken jag konstaterar: Svensk skola är underfinansierad.

Ett annat problem med Ekots rapportering är när de skriver: ”Mellan 2009 och 2018 ökade kostnaden per grundskoleelev i de kommunala skolorna i Sverige med 37 procent.”

Ett problem med den skrivningen är att redaktionen inte beaktar inflationen, så ungefär 10 procentenheter är bara inflation – beaktar vi det rör sig den riktiga ökningen om cirka 25 procent istället. Den ökningen i sin tur beror så klart på att personalen inom skolan har fått reallöneförbättringar under perioden.

Och eftersom alla andra får reallöneökningar så borde rimligen också skolans personal få det. När man funderar kring om något har blivit dyrare eller inte måste man ta hänsyn till sådant som storleken på löneökningar, annars tror man att ökade resurser motsvaras av till exempel ökad personal. Det är ju det som tweeten ovan pekar på när det står att skolan kostar mer, men att det ändå inte gett högre resultat.

Att så inte skett är inte så konstigt eftersom det i praktiken handlar om samma personal som gör ungefär samma sak. Här visar Jonas Vlachos hur man istället bör räkna.

Det här får också konsekvenser för möjligheterna till besparingar i välfärden. Denna är oftast mycket mindre än vad många tror.

För att minska risken för att sådana här misstolkningar av statistik ska ske borde Näringslivets Ekonomifakta presentera rimligare statistik; allra bäst vore om de tar inspiration från mitt gamla blogginlägg och håller sig till hur mycket som läggs per elev relativt BNP per capita – det är den uppgiften som är mest jämförbar.

Kommentarer:

Kent
Kent Lundgren

Tack för bra analys av kostnader och nyckeltal som beskriver skolans villkor jämfört med andra länder!

  • Skapad 2019-10-09 18:23
Kent

Om Kent Lundgren

Kalmarit boendes i Lund

Kommentera inlägget!

Med ett konto på lararforbundet.se kan du kommentera, spara och söka bland mer än 30 000 artikler. För alla lärare är lika viktiga - även de som inte är medlemmar i vårt fackförbund (ännu).

Bli medlem

eller logga in här