Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Lärarförbundets utredarblogg

Gör som för 150 år sedan: Avskaffa skolpengen!

Bakom dörrarna i det gamla riksdagshuset på Riddarholmen i Stockholm fattade man för 150 år seden beslutet att inte ha skolpeng.

Bakom dörrarna i det gamla riksdagshuset på Riddarholmen i Stockholm fattade man för 150 år seden beslutet att inte ha skolpeng.

För 150 år sedan avskaffade riksdagen ett skolpengssystem för att det var orättvist mellan olika huvudmän. Nu har vi återigen ett skolpengssystem och återigen är det orättvist mellan huvudmän. Riksdagen borde hämta inspiration från sin reform för 150 år sedan: Avskaffa skolpengen nu!

Som flitiga läsare av bloggen har kunnat notera är jag av den åsikten att finansiera kollektivt utövade aktiviteter – som att undervisa en klass – med individuell finansiering – som skolpeng – är helt feltänkt från första början. Det kan bara leda till överfinansiering av vissa verksamheter (i det här fallet skolor) och underfinansiering av andra. Därför är det hög tid att avskaffa skolpengen som system.

Att använda elevtal som fördelningsnyckel är som idé helt feltänkt, så det är inte bara för att dagens system leder till att friskolorna är överfinansierade som systemet behöver ändras, även om det är ett bidragande skäl.

Allra mest absurt är så klart att ju fler tomma platser som finns i kommunala klassrum, desto högre blir skolpengen som betalas ut till fristående huvudmän oavsett om dessa har tomma platser eller inte. Att det är så här är för övrigt Friskolornas riksförbund helt medvetet om. I sitt yttrande över Åstrands utredning skriver organisationen:

”Eftersom /grund/beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnader så minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar.” Så friskolorna bekräftar i praktiken beräkningarna i Björn Åstrands utredning om att det är de kommunala skolorna som får hantera svängningarna i elevtalen – om så inte var fallet skulle inte genomsnittskostnaden variera på det sättet.

Kan man ändra systemet?

Men frågan är: Kan man ändra på systemet till något som är mer avpassat för hur skolans verksamhet bedrivs?

Till min glädje insåg jag att riksdagen faktiskt redan har övergett idéen om elevpeng till förmån för en klassbaserad finansiering. Tråkig nog var det för 150 år sedan och inte i år. Men chansen finns ju fortfarande att vi kan fira 150-årsjubileet med att riksdagen återigen röstar igenom ett stopp för skolpengen. Något Johanna Jaara Åstrand också skriver om i sin senaste ledare i Läraren.

Före år 1871 hade statsbidraget till socknarna för att bedriva folkskola och småskola varit baserat på invånarantal. Därför fick socknar med stora befolkningar fick mycket pengar för att bedriva skola, medan socknar med mindre befolkningar fick klart mindre.

Det innebar att socknarna som höll sig med lägre lärartäthet (framför allt större) fick en mycket större andel av sina utgifter för skolan täckta, än de där skolorganisationen hade en lägre lärartäthet (framför allt mindre). Någon som känner igen vad det är som skapar överskott i fristående verksamheter?

Kungens förslag

I Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 21. från år 1871 uttrycks det på följande sätt:

”det ändamål, man velat befrämja genom folkskoleafgiftens öfverlåtande åt församlingarne, mångenstädes blifvit på ett högst ofullständigt sätt uppnådt, och att i synnerhet församlingar med större folkmängd kunnat till minskning i sina direkta utgifter för skolväsendet, draga fördel af det sålunda lemnade understödet, i samma mån som skolväsendet lemnats i otillfredsställande skick.”

Det föranleder regeringen (alltså kungen) att föreslå följande:

”Ofvanberörda förhållanden synas alltså gifva fullgiltig anledning dertill, att äfven för åtnjutande af folkskoleafgiften en bestämdare fordran ställes på skoldistrikten att sjelfva bidraga till skolväsendet, och att storleken af den andel i folkskoleafgiften, som bör hvarje distrikt tillkomma, göres beroende icke af dess folkmängd, utan af den omtanka för skolväsendets ändamålsenliga anordning, som distriktet ådagalagt i antalet af skolor, som inom detsamma hålles i verksamhet.”

Riksdagen hade en smärre ändring

I riksdagen gick förslaget igenom med en smärre justering: att bidraget till småskolornas lärartjänster höjdes. På så blev rättvisan mellan socknar som valt att satsa på endast folkskolor respektive både folkskolor och småskolor större. För att gå till källan, Riksdagens underdåniga skrivelse nr 49 av år 1871:

”Visserligen är i den nådiga Propositionen erinradt, att den tillökning, åtskilliga skoldistrikt skulle åtnjuta, vore att anse såsom en billig ersättning för deras uppoffringar, samt att de öfriga egde att genom förbättring af sitt skolväsende förvärfva sig enahanda förmåner; men den delvis uppkommande minskningen i statsbidrag skulle dock inom vissa orter finnas ganska kännbar. Då emellertid detta företrädesvis komme att ega rum i de distrikt, der ett öfvervägande antal småskolor äro inrättade, skulle, enligt Riksdagens tanke, ojemnheterna i ej ringa mån förebyggas derigenom, att bidraget till småskolelärarnes aflönande blefve förhöjdt; hvarförutom Eders Kongl. Maj:t vid dispositionen af det utaf Riksdagen beviljade extra anslag af 20,000 R:dr till understöd åt sådana församlingar, som icke förmå till erforderligt belopp bekosta aflöning åt sina folkskolelärare, icke lärer underlåta att taga i betraktande de missförhållanden mellan förut åtnjutna statsanslag och de nya bidragen, som möjligen ändock skulle qvarstå. Under förutsättning af de båda skolarternas, folkskolans och småskolans lika befogenhet, synes dessutom något giltigt skäl icke förefinnas, hvarför statens bidrag i det ena fallet skulle bestämmas till hälften och i det andra till en tredjedel af lärarens minimilön. Riksdagen har derföre trott sig böra bifalla ett af enskild motionär väckt förslag, att 75 R:dr om året måtte anslås till lönebidrag åt hvarje lärare vid småskola.”

I och med denna proposition och det efterföljande riksdagsbeslutet sker det alltså ett skifte från att finansiera skolan baserat på folkmängd (i praktiken elevtal) till att istället finansiera den efter hur många skolor och klassrum som socknen tillhandahåller (i praktiken vilken lärarresurs som finns).

Genom riksdagens förändring av reformen blev den också mer neutral mellan vilken verksamhetsform som socknarna valt. Med kungens ursprungliga förslag var det vissa verksamhetsformer som gynnades på andra bekostnad.

150 år gamma reform

Kontentan är oavsett denna: För 150 år sedan avskaffade vi ett skolpengssystem för att det var orättvist mellan olika huvudmän. Nu har vi återigen ett skolpengssystem och återigen är det orättvist mellan huvudmän.

Det är ändå rätt fascinerade att kung Karl XV och hans regering under ledning av den konservative justitiestatsministern Axel Adlercreutz med Gunnar Wennerberg som ecklesiastikminister (kan sägas vara kombinerad kyrko- och utbildningsminister) hade bättre förståelse för vad som är rimliga principer för skolans finansiering än de flesta svenska politiker tillhörande de forna allianspartierna har idag.

Det bästa vore att riksdagen gjorde som den gjorde 1871 och införde klasspeng och därmed lät skolpengen i sin nuvarande skepnad få ungefär 30 års levnadstid, lika lång tid som den fick för 150 år sedan (från 1842 till 1871). Om inte så är förslagen som återfinns i Björn Åstrands utredning En mer likvärdig skola i varje fall ett rejält kliv på vägen mot en rättvisare finansiering. Det är det minsta staget som riksdagen bör ta.


Frågor & Svar